Våga ge och välkomna solidaritetsuttryck i samhället

[David H]

Jag fick denna artikel publicerad i Upsala Nya Tidning (UNT) idag,
https://unt.se/debatt/artikel/akademisk ... l/rgvv5g7r

Den bygger på den händelse jag skrev i tråden om Pengar; viewtopic.php?f=10&t=12606&p=312877&hilit=l%C3%B6nesamtal#p312877

EDIT: Har nu lagt in med egen version av texten här

Våga ge och välkomna solidaritetsuttryck i samhället

Att Akademiska sjukhusets ekonomi går dåligt är det nog få som undgått att lägga märke till. Senaste prognosen är att sjukhuset kommer hamna omkring en miljard kronor under budgeten för 2023. Sjukhusdirektör Marianne van Rooijen skrev i oktobers nyhetsbrev till medarbetarna ”Nu måste alla hjälpas åt för att minska kostnaderna”. Detta fick mig att tänka på vad jag själv, som medarbetare, kan göra för att minska kostnaderna på sjukhuset. En idé som jag fick då var att frivilligt erbjuda mig att sänka min lön.

Vid tillfälle nämnde jag denna idé för en kollega. Hon tittade först undrande på mig, men när hon förstod att jag menade allvar kommenterade hon ungefär ”Jag tror inte cheferna kommer att godkänna detta. Lönen bestäms utifrån lönekriterier och ska sättas utifrån ens prestation”. Och mycket riktigt, när jag nämnde mitt förslag för ansvarig chef fick jag till svar att det inte är tillåtet utan närmare motivering mer än att chefen inte själv kunde bestämma över detta.

Då vände jag mig i stället till sjukhusledningen via intranätet där medarbetare har möjlighet att ställa allmänna frågor. Jag skrev ett kort inlägg med frågan varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning. Efter två veckor saknar jag både publicering och återkoppling kring detta.
Frågan kan tyckas vara en struntsak. Att en enskild medarbetare frivilligt sänker sin lön med några tusenlappar i månaden kommer såklart inte rädda sjukhusets ekonomi. Men det väcker också flera frågor hos mig. Varför går det inte ens att få svar på frågan om varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning? Kan det vara läge att fråga sig vilken roll pengar egentligen har fått i vårt samhälle? Har relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare blivit allt för beroende av frågan om pengar?

Jag tror inte att responsen blivit annorlunda hos annan arbetsgivare. Det är troligt att jag inte alls vågat komma med ett sådant förslag, eftersom pengar kan upplevas känsligt att prata om, och ett synsätt som bryter mot normen inte alltid tas emot väl. På avdelningen där jag jobbar känner jag mig dock trygg med att man får vara sig själv, vilket bidragit till att jag vågat komma med förslag som kan uppfattas som radikalt.
När Marianne van Rooijen skrev om att vi alla måste hjälpas åt, valde jag att tolka detta som en invit. Jag medger att sjukhusets dåliga ekonomi inte är en stor fråga för mig personligen, men jag tänker det är viktigt att våga tänka kollektivt. Det är inte bara sjukhuset som har problem med ekonomin, det är hela landet. Situationen i världen i övrigt, med klimatförändringar, säkerhetsläge som har försämrats lokalt så väl som globalt, med hot om både terrorism och krig, förstärker ytterligare bilden om ett samhälle i kris. Och för att ta sig igenom en större samhällskris tror jag att det är viktigt att alla faktiskt hjälps åt och visar solidaritet. Folket kan inte bara luta sig tillbaka och tänka att politiker och högt uppsatta chefer ska lösa samhällsproblemen. I ett demokratiskt samhälle behöver alla hjälpas åt att ta ansvar, på individnivå så väl som på strukturell gruppnivå, det är vad den demokratiska idén handlar om. Men samtidigt som det kräver att folket tar egna initiativ och vill vara delaktiga behöver också de som sitter på ledande positioner välkomna detta.

På senare tid har jag märkt en trend i samhället att det pratas mer om att vi behöver lösa problem tillsammans, vilket är ett budskap som jag sympatiserar med. Men är viktigt att det inte bara stannar vid vackra ord och slogans. Det gäller att också förstå solidaritetsuttryck i konkret handling och välkomna det!

- David Holmberg, medarbetare på Akademiska sjukhuset
- Moderator och aktiv medlem på filosofiforum.se, öppet diskussionsforum för filosofi i Sverige

[Anders]

Det här är en mycket intressant trådstart, David och jag har reagerat på din önskan om lönesänkning tidigare utan att ha skrivit. Jag har en lite annorlunda take på det här, har tänkt på det en hel del de sista åren - man skulle kunna kalla den själviskt socialistisk, med en touch av liberalism och konservatism:

En av grundpelarna i liberalismen är att det skulle vara stöld med skatt och att all välfärd och liknande borde vara frivillig. Jag tycker det är en mycket naiv inställning ur ett pragmatiskt perspektiv, människor kommer inte ställa upp på det, det finns rättviseaspekter på det som inte kommer springa och gömma sig, att bedriva offentlig sektor med vad som råkar dyka in av välvilliga pengar förefaller inte effektivt.

Jag skulle vilja säga att den pragmatiskt bästa hållningen är att vara riktigt självisk - och betala sin skatt. Har man betalat sin skatt finns - planerbart - de pengar som behövs för det allmäna, människor som vill jobba med det allmäna får göra det (jag gör det f.n.) men den enskilt skattebetalande behöver inte tänka samvete. Man har gjort sitt jobb (naturligtvis borde alla jobba för lön), lagt det som behövs för det allmäna och sen gör man vad fasen man känner för som är inom lagens råmärken och de spelregler som gäller i sina habitat, för att prata Bourdieu. Det förefaller mig som en fungerande lösning både socialistiskt och liberalt/konservativt ur en pragmatisk synvinkel. Det jag vill kapa från det liberala/liberalkonservativa är vurmandet för property. Property ställer bara till det. Vore bra att chockhöja vinst av kapital och skatt på kapital rent allmänt till förmån för sänkande av marginalskatt. Folk skall uppmuntras att jobba och jobba bra. Sen gå hem och göra vad de vill, bra om de sätter sprätt på pengarna själva. Ungarna skäms inte bort utan få se att arbetet ger bekvämlighet. Och de får se fram mot att jobba själva för att få bekvämlighet.

Så jag tycker att solidaritet, annorlunda uttryckt den här välgörenheten som rika amerikaner ägnar sig åt, skulle må bra av att institutionaliseras som skatt. Ser man det lite socialt-psykologiskt får jag också en känsla av att den här typen av välvilja som yttrar sig i Woke så väl som amerikanska kärringars välgörenhet är ett symtom på att folk har för mycket pengar i släkten och för lite att göra.

En utopi? Jag tycker inte det. Det Sverige jag gick ut i, med fastighetsskatt, förmögenhetsskatt men en något förmildrad marginalskatt under 80 och 90-tal var inte långt ifrån. Och det var mer eller mindre en självklarhet att man jobbade om man inte var riktigt fin i kanten eller helt utslagen av t.ex. alkoholism. Sen har saker blivit sämre. Orkestrerat av rika typer som antingen är samvetssocialister eller nyliberala med privatiseringsvurm. Naturligtvis har omvärlden krupit sig på med konkurrens från låglöneländer och automatisering(många svenska jobb försvinner), men det skulle kunna skötts snyggare. Sverige skulle kunna ha varit bättre, med min hållning.

[David H]

En av grundpelarna i liberalismen är att det skulle vara stöld med skatt och att all välfärd och liknande borde vara frivillig. Jag tycker det är en mycket naiv inställning ur ett pragmatiskt perspektiv, människor kommer inte ställa upp på det, det finns rättviseaspekter på det som inte kommer springa och gömma sig, att bedriva offentlig sektor med vad som råkar dyka in av välvilliga pengar förefaller inte effektivt.

Detta skulle kanske användas som argument mot de som tycker att det inte borde finnas någon skatt i samhället, men det är ju dock inte något som mitt inlägg handlade om. Jag har inte argumenterat emot skattebetalning... och vet inte heller om det är någon annan tongivande röst i samhällsdebatten som tycker att vi inte borde betala skatt?

Jag skulle vilja säga att den pragmatiskt bästa hållningen är att vara riktigt självisk - och betala sin skatt. Har man betalat sin skatt finns - planerbart - de pengar som behövs för det allmäna, människor som vill jobba med det allmäna får göra det (jag gör det f.n.) men den enskilt skattebetalande behöver inte tänka samvete. Man har gjort sitt jobb (naturligtvis borde alla jobba för lön), lagt det som behövs för det allmäna och sen gör man vad fasen man känner för som är inom lagens råmärken och de spelregler som gäller i sina habitat, för att prata Bourdieu. Det förefaller mig som en fungerande lösning både socialistiskt och liberalt/konservativt ur en pragmatisk synvinkel.

Vad menar du med att "inte tänka samvete"? Samvete definitieras på ne.se "samvete (ordagrann översättning av grekiska syneidesis [-ɛiʹ-]), förmågan att uppfatta (moraliskt) gott och ont, rätt och orätt."
Menar du att människor inte borde resonera utifrån rätt och fel? Vad skulle det då ens finnas för drivkraft att följa lagen, om det inte togs hänsyn till något samvete?

Att det bästa är att vara självisk, tänker jag kan ses som en truism, som inte går argumentera emot. Solidaritet kan väl beskrivas beskrivas som en form av "kollektiv själviskhet"?

Det jag vill kapa från det liberala/liberalkonservativa är vurmandet för property. Property ställer bara till det. Vore bra att chockhöja vinst av kapital och skatt på kapital rent allmänt till förmån för sänkande av marginalskatt. Folk skall uppmuntras att jobba och jobba bra. Sen gå hem och göra vad de vill, bra om de sätter sprätt på pengarna själva. Ungarna skäms inte bort utan få se att arbetet ger bekvämlighet. Och de får se fram mot att jobba själva för att få bekvämlighet.

Finns det något egenvärde i att sätta sprätt på pengar menar du? Eller varför är det bra? Har jag exempelvis varit mer samhällsnyttig om jag smäller av ett fyrverkeri jag betalat 10.000 kr för, än om jag spenderar dagarna med att läsa böcker jag lånat gratis ifrån bibblan?

Kanske det är någon kvarleva från rational choice-teorin, tankesättet om att en individ ska sträva efter vinstmaximering, och i brist på mer konkret svar om vad vinstmaximeringen innebär har man tänkt att det ska handla om pengamaximering - pengar som sen också behöver spenderas för att "värdet" ska verkställas? Jag tror i så fall att det är ett tankesätt vi behöver släppa.

Så jag tycker att solidaritet, annorlunda uttryckt den här välgörenheten som rika amerikaner ägnar sig åt, skulle må bra av att institutionaliseras som skatt. Ser man det lite socialt-psykologiskt får jag också en känsla av att den här typen av välvilja som yttrar sig i Woke så väl som amerikanska kärringars välgörenhet är ett symtom på att folk har för mycket pengar i släkten och för lite att göra.

Solidaritet definieras på ne.se "solidaritet (franska solidarité, av latin solidus ’gedigen’, ’fast’, ’enhetlig’), sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp."

Är det detta som kännetecknas av vad rika amerikaner ägnar sig åt menar du? Medan skattebetalning är något annat, som inte har med solidaritet att göra? Själv ser jag inte riktigt den kopplingen. Att exempelvis ge bort pengar till en grupp människor som man inte själv identifierar sig med, stämmer inte överens med definitionen för solidaritet. Att däremot betala skatt kan väl ses som ett solidaritetsuttryck eftersom dessa pengar återanvänds inom den gemenskap man är en del av.

Det Sverige jag gick ut i, med fastighetsskatt, förmögenhetsskatt men en något förmildrad marginalskatt under 80 och 90-tal var inte långt ifrån. Och det var mer eller mindre en självklarhet att man jobbade om man inte var riktigt fin i kanten eller helt utslagen av t.ex. alkoholism. Sen har saker blivit sämre. Orkestrerat av rika typer som antingen är samvetssocialister eller nyliberala med privatiseringsvurm. Naturligtvis har omvärlden krupit sig på med konkurrens från låglöneländer och automatisering(många svenska jobb försvinner), men det skulle kunna skötts snyggare. Sverige skulle kunna ha varit bättre, med min hållning.

I min text har jag inte fört fram något argument emot skattebetalning, så jag anar det blivit lite missförstånd här. Som jag ser det finns det ingen direkt motsättning mellan skatt och solidaritet. Att argumentera för solidaritet behöver inte innebära att man argumenterar emot skatt.

[Anders]

Man kan säga att jag ger ett alternativt förslag till solidaritetsuttryck. Kanske till och med ett konkurrerande. Rätt meningslöst att säga vilket som är bäst och det ena - som du säger - utesluter inte det andra.

Skall jag, som från relativt enkel familj och dessutom relativt introvert, så är det nog lite en psykologisk grej. Kanske till och med en sociologisk. Ordet solidaritet är laddat för mej. Då jag växte upp i en uppåtsträvande, ”nyborgerlig” familj var solidaritet något som man i den miljön kopplade till malignt flumvänster. Sovjetiska dockfilmer. Och ordet har snarast, för mig, en tvingande än frivillig aura omkring sig. Och jag tycker jag ser det mer nu, både som levande i den betydligt mer vänsterinriktade högborgerligheten, äldre ingifta släktingar som använder det som mantra. Alla skall solidariskt avstå från allt möjligt (utom de egna barnen). Och som i tidens anda.

Det jag föreslår skulle jag kalla en annorlunda vänsterinställning. Inspirerad av barndomens långa somrar i umgänget med arbetare som firade semester. Och vad jag uppfattar som mer en gräsrotsinställning idag. Det mynnar ut i en protest mot privatiseringar, neddragningar och en protest mot det nyliberala. Och en ljum inställning till den ”woke” slags nya intellektuella vänstern. Var och en sköter sitt, och det allmäna får sina pengar.

Hoppas jag kunnat klargöra. Som sagt, det känns som om det är fråga om två slags vänsterinställningar.

Detta sagt, jag respekterar verkligen din individuella handling, med din föreslagna lönesänkning, den tyder på en moral som jag tycker står högt över det ”solidariskt” som de äldre ingifta kör med - och inte i helvete att de skulle avstå en krona för sin eller sina barns skull för något allmänt. Mer än att skänka nån hundring i månaden till amnesty. Och jag tjänar betydligt mindre nu då jag jobbar för något gott än för något rent göda aktieägare som jag gjorde tidigare. Och det mår jag bra av.

[David H]

Man kan säga att jag ger ett alternativt förslag till solidaritetsuttryck. Kanske till och med ett konkurrerande. Rätt meningslöst att säga vilket som är bäst och det ena - som du säger - utesluter inte det andra.

Skall jag, som från relativt enkel familj och dessutom relativt introvert, så är det nog lite en psykologisk grej. Kanske till och med en sociologisk. Ordet solidaritet är laddat för mej. Då jag växte upp i en uppåtsträvande, ”nyborgerlig” familj var solidaritet något som man i den miljön kopplade till malignt flumvänster. Sovjetiska dockfilmer. Och ordet har snarast, för mig, en tvingande än frivillig aura omkring sig. Och jag tycker jag ser det mer nu, både som levande i den betydligt mer vänsterinriktade högborgerligheten, äldre ingifta släktingar som använder det som mantra. Alla skall solidariskt avstå från allt möjligt (utom de egna barnen). Och som i tidens anda.

Det jag föreslår skulle jag kalla en annorlunda vänsterinställning. Inspirerad av barndomens långa somrar i umgänget med arbetare som firade semester. Och vad jag uppfattar som mer en gräsrotsinställning idag. Det mynnar ut i en protest mot privatiseringar, neddragningar och en protest mot det nyliberala. Och en ljum inställning till den ”woke” slags nya intellektuella vänstern. Var och en sköter sitt, och det allmäna får sina pengar.

Hoppas jag kunnat klargöra. Som sagt, det känns som om det är fråga om två slags vänsterinställningar.

Detta sagt, jag respekterar verkligen din individuella handling, med din föreslagna lönesänkning, den tyder på en moral som jag tycker står högt över det ”solidariskt” som de äldre ingifta kör med - och inte i helvete att de skulle avstå en krona för sin eller sina barns skull för något allmänt. Mer än att skänka nån hundring i månaden till amnesty. Och jag tjänar betydligt mindre nu då jag jobbar för något gott än för något rent göda aktieägare som jag gjorde tidigare. Och det mår jag bra av.

Här uttrycker du dig tydligare och bättre, tycker jag. Den vision som du beskriver tycker jag överlag verkar vara en vettig vision. Men viktig fråga är också hur man beskriver andras ståndpunkter. Vi hade ju liknande diskussion i tråden om tolerans...där jag betonade just detta, att det är viktigt att kunna skilja mellan vad man själv har för fördomar och förutfattade meningar om andra, och vad andra egentligen tycker. Tror man att man verkligen vet eller har svar om vad andra tycker och tänker, så tänker jag också att det är betydelsefullt att faktiskt också belägga / förankra det, annars blir det lätt att sväva i väg i halmgubbeargumentation.
Att utgå från exempelvis ordboksdefinitioner om begrepp som man använder, ger en möjlighet att ha en gemensam, objektiv grund när man diskuterar. Man kan t ex slå upp orden "solidaritet", "samvete" eller "woke" i uppslagsverk för att få en förståelse för vad orden faktiskt har för avsedd betydelse.

Det jag skriver om i min artikel vet jag inte om det över huvud taget kan kallas som en vänster-ståndpunkt. Jag identifierar mig inte, och har nog aldrig identifierat mig med den politiska vänstern. Jag har till exempel varit ganska tydlig med att jag inte velat gå med i något fackförbund, och det är knappast så vänsteraktigt att vara skeptiskt inställd till fackförbund.
Den politiska ideologin jag står närmast skulle jag säga är den gröna ideologin, som hämtar inspiration från taoismen och ekosofin, med tillväxtkritik och värnande om lokalkultur...och traditionellt brukar väl den gröna ideologin varken anses vara höger eller vänster.

[David H]

Jag bad ChatGPT skriva en replik till min artikel, och följande blev resultatet:

Solidaritet Behöver Mer än Lönesänkningar

David Holmbergs eftertänksamma debattartikel i Upsala Nya Tidning belyser en viktig frågeställning om solidaritet och individuellt ansvar i tider av ekonomiska utmaningar. Holmbergs förslag om frivillig lönesänkning som ett uttryck för solidaritet väcker intressanta diskussioner kring relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och vår syn på pengars roll i samhället. Även om hans intentioner är ädla, finns det viktiga aspekter att överväga när det gäller implementeringen av sådana förslag i praktiken.

För det första är det essentiellt att erkänna att strukturella och systemiska lösningar oftast erbjuder en mer hållbar väg framåt för att adressera ekonomiska svårigheter inom organisationer och samhällen. Individuella handlingar av solidaritet, såsom lönesänkningar, kan symbolisera viktiga värderingar men riskerar samtidigt att underminera kollektiva avtalsstrukturer som skyddar arbetstagare. Det är viktigt att solidaritetsåtgärder inte leder till en norm där individuella uppoffringar blir en förväntan snarare än ett frivilligt val.

För det andra måste vi vara medvetna om den potentiella effekten sådana handlingar kan ha på den bredare arbetsmarknaden. Om frivilliga lönesänkningar blir vanligare, finns det en risk att detta sätter press på lönenivåerna generellt, vilket kan ha oavsiktliga negativa konsekvenser för arbetstagares ekonomiska välfärd.

En mer fruktbar väg framåt skulle vara att organisera gemensamma ansträngningar som adresserar de underliggande orsakerna till ekonomiska svårigheter. Detta kan innefatta att arbeta tillsammans för att förbättra effektiviteten, stärka organisationens ekonomiska hållbarhet, och att främja en företagskultur där resurser används på ett ansvarsfullt sätt. Dessutom bör det finnas ett utrymme för att diskutera och ompröva befintliga ekonomiska strukturer och arbetsvillkor i samråd med fackföreningar och arbetsrättsorganisationer.

David Holmbergs artikel är en värdefull påminnelse om vikten av solidaritet och det personliga ansvaret vi alla delar för vårt gemensamma välstånd. Samtidigt som vi utforskar dessa idéer, måste vi dock säkerställa att våra handlingar leder till rättvisa och hållbara lösningar för alla inblandade.

Denna replik håller en hög kvalitet tycker jag, och invändningarna är tänkvärda. Men samtidigt så står jag också fast vid vad jag skrev i originalartikeln. Det är viktigt med både strukturella lösningar, samt öppenhet inför individuella initiativ, menar jag. Och ibland står dessa två värden i konflikt med varandra; om man ska rätta sig i leden och sträva efter gemensamma aktioner, eller välja individuella uttryck som bryter mot normer och etablerade konventioner.

Och det får mig vidare att tänka på att det vore önskvärt om det verkligen fanns något politiskt parti som värnade de individuella initiativen. Socialdemokraterna och Vänstern driver i mångt och mycket en politik som handlar om strukturella förändringar, med centralstyrning och regleringar...detta finns det absolut fördelar med, men det kan också innebära problem. Och här tänker jag då att Miljöpartiet skulle kunna fylla en viktig roll... ett parti som varken har rötter inom socialismen eller marknadsliberalismen... ett parti som förespråkar decentralisering och gräsrotsrörelser. Men det kräver då också att Miljöpartiet verkligen visar sig redo att axla denna rollen, att de visar att det är ett parti som kan gå sin egen väg, och inte bara följer i fotspåren som Sossarna och Vänstern gått. Jag tror det skulle kunna ge en nytändning för Mp

[Anders]

Hur skulle ”värna om de privata initiativen” kunna se ut? Vad skulle ett parti som satt i en beslutade ställning kunna föreslå för konkreta förslag på åtgärder? Redan nu är väl ideella organisationer skattebefriade. Privata initiativ - typ ditt - kan inte förstå varför det skulle vara politiskt komplicerat. Hade nån av mina anställda, då jag var lönesättande, föreslagit lönesänkning hade jag bara accepterat. Och ändå kommenterat arbetsinsatsen.

(Om MP skall få en nytändning behöver de också börja snacka med den lägre medelklassen och den ”övre arbetarklassen”. Blue white collar som med ”strävsamt” arbete vill skapa ett gott liv för sig och sina politiker)

[David H]

Hur skulle ”värna om de privata initiativen” kunna se ut? Vad skulle ett parti som satt i en beslutade ställning kunna föreslå för konkreta förslag på åtgärder? Redan nu är väl ideella organisationer skattebefriade. Privata initiativ - typ ditt - kan inte förstå varför det skulle vara politiskt komplicerat. Hade nån av mina anställda, då jag var lönesättande, föreslagit lönesänkning hade jag bara accepterat. Och ändå kommenterat arbetsinsatsen.

(Om MP skall få en nytändning behöver de också börja snacka med den lägre medelklassen och den ”övre arbetarklassen”. Blue white collar som med ”strävsamt” arbete vill skapa ett gott liv för sig och sina politiker)

Tror inte jag skrev nåt om "privata initiativ", men däremot "individuella initiativ". Och jag tänker att det i mångt i mycket mynnar ut i en fråga om centralstyrning vs decentralisering. Får man skapa egna lösningar på individnivå, lokalnivå/kommunnivå, regionnivå, nationsnivå etc? Eller vill man istället se att förändringar sker på högre strukturella nivåer, EU, FN etc?
Att som politiskt parti offentligt gå ut och säga att man anser det borde tillåtet med frivillig lönesänkning på individnivå, och uppmuntra de som anses vara överbetalda att faktiskt frivilligt sänka sina löner...vore ett kraftigt ställningstagande. Nu kan istället välavlönade hänvisa just till principen om att det inte är tillåtet med frivilliga lönesänkningar, och att de bara följer samhällsnormen...och de kan likt alla politiker hävda behovet av strukturella lösningar istället för individuella lösningar.

(Något som jag tycker är intressant är att det ofta framställs som något som "bara är". Till exempel, detta om frivillig lönesänkning, så säger min chef att det är inte möjligt att sänka sin lön, utan att nämna närmare vem eller varför detta beslut är fattat. Det är i slutändan ingen som själv tar ansvar för beslutet, utan förklaringen landar i något som är bortom personliga tyckanden. Man kan säga att det har och göra med strukturer och system etc...men det döljer sig alltid viss förljugenhet bakom detta tänker jag, då ju strukturer saknar egna medvetanden.)

Angående detta om nytändning för Mp är jag benägen att hålla med om behovet att snacka med "arbetarklass". Jag tror dock att sådana här initiativ kan vara ett steg i den riktningen. Vanliga arbetare har inte så lätt för att organisera sig och göra sina röster hörda, men med aktiv strävan efter decentralisering öppnar det för mer interaktiva relationer med andra människor... jag medger dock att det inte är helt lätt att förklara detta.

[xion]

Det enklaste och vanligaste sättet att minska sin lön är att gå ner i arbetstid.

[David H]

Det enklaste och vanligaste sättet att minska sin lön är att gå ner i arbetstid.

Jo, men att göra det tänker jag inte riktigt är i linje med det övergripande temat för denna text som alltså handlar om solidaritet. Sysselsättningsgrad försöker jag kalibrera in efter känsla av meningsfullhet snarare än lön. Tycker jag att mitt arbete är mer meningsfullt och givande kan jag tänka mig att öka min sysselsättningsgrad...och om det tvärtom är så att jag inte känner arbetet är meningsfull och/eller att jag inte blir respekterad/lyssnad till av arbetsgivare, så kommer jag minska i arbetstid eller säga upp mig.

[David H]

Privata initiativ - typ ditt - kan inte förstå varför det skulle vara politiskt komplicerat. Hade nån av mina anställda, då jag var lönesättande, föreslagit lönesänkning hade jag bara accepterat. Och ändå kommenterat arbetsinsatsen.

Så här svarade sjukhusets HR Chef:

Hej,

Tack för din fråga. Vi uppskattar att du vill visa solidaritet och göra något för att bidra. Som arbetsgivare har Region Uppsala dock ansvar för lönebildningen. Detta är ett stort ansvar som finns inskrivet i de centralt framtagna löneavtalen mellan parterna - vår arbetsgivarorganisation Sveriges kommuner och regioner (SKR) och de centrala fackliga förbunden. Intensionen i löneavtalet ska genomsyra arbetsgivarens lönebildningsarbete och grundläggande i avtalet är att lönen ska vara individuell och differentierad och avspegla respektive medarbetares uppnådda mål och resultat. I avtalet framgår att Syftet är att skapa en process där arbetstagarens resultat och löneutveckling knyts samman så att det positiva sambandet mellan lön, motivation och resultat uppnås (ur Huvudöverenskommelsen, HÖK).

Konkret för respektive chef innebär detta att i den årliga löneöversynen bedöma medarbetarens prestation utifrån uppställda individuella mål och lönekriterier. Medarbetaren ska ha rätt lön i förhållande till utförd prestation och bidrag till verksamheten. Lönesättningen ska utifrån detta vara saklig och motiverad. Sakligheten går förlorad om andra aspekter än de som är fastslagna i löneavtalet påverkar lönesättningen, till exempel om chef tar hänsyn till respektive medarbetares försörjningsbehov. Att lönen och lönesättningen bygger på sakliga faktorer och är kopplat till det arbete medarbetaren faktiskt gör är givet för att undvika diskriminering och subjektiv lönesättning.

Vänliga hälsningar,
Olivia Laurent Wijkmark
HR-chef

Huvudargumentet är alltså att lönesättningen ska vara objektiv och inte subjektiv. Vi kan då också påminna oss om att objekt är sådant som saknar ögon och medvetande. Det är inte menat att man här ska tycka något "eget" utan bara följa instruktioner givna från annan instans.

Politiskt tänker jag att detta är mycket i linje med idén om centralstyrning som ledande princip. Makten ska finnas centralt, och inte på individnivå eller decentraliserad nivå.