http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917566397X
Man finner i denna bok inga hyllmetrar av moralfilosofiska lovsånger till individens frihet och liberalismen, utan man möter en enkel beskrivning av statens roll i olika världsdelar under efterkrigstiden. Lysande bok för noviser, men även för personer som läst politisk ekonomi kan stöta på intressant information här. Vilka skulle finna denna bok lite besvärande? Inte anarkister, i och med att de inte är intresserade av en stats vara. Istället definitivt socialdemokrater och förmodligen somliga marxister. Jag kallar dem för statssocialister. Boken ges ut av Timbro och kan i och med detta avfärdas direkt av impressionistiska socialister vilka direkt med hjälp av en rejäl portion klärvojans känner direkt att kapitalet är framme med desinformation. Jag vet förresten inte varför Timbro ger ut denna, det skulle vara förståeligare om SNS gjorde det. En vettigare socialist skulle i alla fall ta sig lite tid att ögna igenom informationen som presenteras häri, i och med att boken handlar om precis vad statssocialister önskar att se: statliga företag.
En av de viktigare poängerna, anser jag, med denna bok är dessutom någonting annat: att motverka ryktesspridningar att någon slags lömsk nyliberal kupp avbröt under 70-talet det annars imponerande och strålande statssocialistiska politiska arbetet världen över, även i Sverige. Detta arbete motiverades med liknande ord som: "Om individuella konsumenter på marknaden fattar beslut byggda på sina egna ekonomiska intressen, kommer detta inte att sammanfalla med samhällets allmänna intresse." Varför konsumenter och samhällsintresse är två helt olika ting är för mig en total gåta. Genom manipulationer, lögner, bedrägeri, hot, utpressning och kontakter infördes marknadens och kapitalets diktatur i världen kan impressionistiska, postmodernistiska statssocialister (dvs, rena nervvrak och dåliga förlorare) anse. Denne bortser då helt ifrån situationerna i länder som gått från statligt ägande och statlig styrning av ekonomin till mer privatkapitalism och avregleringar. Allt var verkligen inte frid och fröjd i dessa ekonomier innan "högerkupperna". Ett fel somliga liberaler gör när de kritiserar socialism är att peka på Sovjet, dels för att exemplet Sovjet inte alltid är relevant, dels för att göra så har ingen riktig effekt på en eventuellt lyssnande statssocialist. Även för många socialister är det inte förvånande att Sovjet, Östtyskland, Kina och Vietnam rört sig bort från totalitär statlig kontroll, så jag utelämnar dessa regioner, trots att Kommandohöjderna skriver kort om även dem. Jag nämner inte heller USA, därför att det statliga ägandet där har inte varit omfattande i jämförelse med andra länder, utan den amerikanska regeringen har istället försökt att reglera konkurrens och monopol, eller lagt ut verksamhet på entreprenad. Kommandohöjderna visar inte särskilt bra den amerikanska situationen och ideologiska omsvängningen under 70-talet, utan beskriver bara att till och med samma personer som ivrigast upprättat och varit delaktiga statliga kontrollåtgärder för att hålla marknaden i schack inte längre trodde på regleringarna.
Ett däremot mycket bra exempel på statssocialism som just statssocialisten vill se den är England. Vänsterregeringarna kom här till makten genom allmänna, fria val och inte genom en statskupp. Här fanns en serie stora statliga företag, 20% av Englands arbetskraft sysselsattes i den statliga industrin, en mycket stark tilltro till John Maynard Keynes, mycket höga marginalskatter och dessutom starka fackföreningar. Vad blev det av det? Kommandohöjderna skriver om 1970-talet:
"Inflationen var hög, liksom räntorna. Arbetslösheten var också hög och stigande, välfärdsstaten och de förlustbringande nationaliserande industrierna manifesterade en glupsk aptit på skattebetalarnas pengar och kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen ökade hastgit och speglade en oändlig efterfrågan och avsaknad av alla disciplinmekanismer. Relationerna på arbetsmarknaden hade förvandlats till ett oupphörligt krig som skapade kroniska störningar i samhället och ekonomin. Betalningsbalansen var i ständig kris, pundet under oavlåtlig press och den brittiska industrin förmådde helt enkelt inte konkurrera internationellt. Hela landet vacklade under den betungande skattebördan som förstörde alla incitament att arbeta och drev företagarna i skatteexiel. De höga skatterna drabbade också folk med blygsamma inkomster. En minister i den senaste labourregeringen hade observerat att även fackföreningarnas medlemmnar - som av tradition stöder en högskatte- och utgiftspolitik - klagade över att en stor del av lönen gick i skatt. De ville ha mer silvermynt klingande i fickan. ... En gruvarbetarstrejk urartade i slagsmål. Kol- och kraftförsörjningen stördes så till den grad att den brittiska industrin bara arbetade tre dagar i veckan. Utländska besökare kom till en nation som levde i mörker på grund av strömavbrotten. Man fick äta middag och leta sig till sängen i stearinljusens sken. I BBC:s seriösa radioprogram diskuterade man om familjemedlemmarna borde bada i samma vatten för att spara energi. En regeringsmedlem visade i tv hur man rakade sig i mörker. ... Var detta det bästa som keynesianismen och de statliga ingripandena kunde åstadkomma? Hela landet levde på understöd och tvingades 1976 låna pengar av Internationella Valutafonden för att hålla pundet uppe och näsan ovanför vattenytan. ... Oavsett visionerna hade statliga företag ofta visat sig vara högst ineffektiva, osmidiga och illa fungerande anställningsbyråer som stod under politiskt tryck att upprätthålla och öka sysselsättningen långt utöver vad som behövdes. de var också ur stånd att motstå lönetrycket från fackföreningarna i den offentliga sektorn och blev därmed viktiga inflationsmotorer. På grund av sin ineffektivitet, undfallenhet inför fackföreningarna och okänslighet för marknadskonkurrensen ackumulerade de väldiga förluster, som de gjorde sig kvitt genom att vända sig till till skattebetalarna eller ta sin tillflykt till den bottenlösa offentliga penningpåsen. Beslut av alla de slag riskerade att bli politiska och drivas, inte av företagets intressen utan av makthavarnas önskemål vare sig det gällde löneuppgörelser eller nya investeringar i anläggningar, projekt och utrustning. Vad som saknades var just det som labours förespråkare för statsägda industrier avskydde allra mest, marknadsdisciplin. ... Det offentliga ägandet av brittisk typ innebar också att produktion och produkter inte anpassades till marknaden och att konsumenternas, köparnas, behov och önskemål inte spelade någon roll."
En av ministrarna i Thatchers regering säger om British Telecom: "när vi först granskade det nationaliserade British Telecom upptäckte vi att företaget i äkta östeuropeisk stil inte hade den blekaste aning om vilka verksamhetsgrenar som var lönsamma och vilka som inte var det, för att inte tala om större finesser i företagsredovisning. British telecom var en enda röra. En liten avdelning med femhundra anställda hade ett rudimentärt redovisningssystem. Allt annat simmade omkring i en enda stor gryta. Ingen visste något om de regionala kostnaderna och inte om andra kostnader heller. Så fort man hade köpt något glömde man bort det."
Är detta en åtråvärd statssocialistisk situation man inte alls behöver göra något åt? Är detta helt i sin ordning pga att den ekonomiska ojämlikheten minskar? De konservativa innan Thatcher agerade inte alls annorlunda än sina motståndare Labour, utan ansåg även de att staten hade en absolut roll att spela i ekonomin, det var till och med ett konservativt bokförlag som gav ut John Maynard Keynes verk. Även en konservativ regering ingrep med ineffektiva löne- och priskontroller. Thatcher tänkte annorlunda och lyckades vinna valet 1979. En känslostormande statssocialist tänker då att "Nu angriper kapitalet, med rikemansbarn och deras bekväma uppväxt". Thatcher själv kom från blygsam medelklass och hon knöt till sig fråm London School of Economics ekonomer vilka alla hade arbetarklassbakgrund. 1983 hade engelsmännen chans att rösta bort järnladyn, men istället hade de konservativa rejäl medvind i seglen, och det är efter denna seger privatiseringarna i England inleddes, mest berömda är nog reformerna i kolindustrin som liksom det statliga British Steel som behövde 1,3 miljarder dollar varje år i subventioner från staten för att överleva.
Även Frankrike borde kunna vara ett svenskt studieobjekt för hur statssocialism kan se ut i praktiken. Socialisten Francois Mitterand vann valet 1981. Han öppnade även dörren för samarbete med kommunisterna. Bankerna liksom tretton av de tjugo största industrierna nationaliserades, arbetsveckan förkortades en timme utan lönereduktion, sociala utgifter ökade, semestern förlängdes från fyra till fem veckor, ytterligare 100 000 personer anställdes i den offentliga sektorn, skatterna höjdes. Detta borde vara en patenterad mirakelkur för varje nation, men inflationen ökade liksom arbetslösheten, de nationaliserade industrierna gick med enorma förluster, och Frankrike tvingades begära ett nödlån från Saudi Arabien.