Postmodernism

[Avantgardet]

Jag vet inte om epistemologin överhuvudtaget intresserar postmodernister, snarare så har väl hermeneutiken fått kliva in i dess ställe. Men varför skulle det vara osunt att inte predika metafysik? I postmodernistiskt tänkande skulle en sån utsaga omskrivas: "det är osunt att inte svamla" Så jag förstår inte, är det vad du menar? Kan du förklara, Swingpirate?

[Swingpirate]

Epistemologiskt leder den postmodernistiska reaktionen i princip ofrånkomligt till medvetandets primat och intern inkoherens. Någon som har hört en postmodernist predika metafysik någon gång? Till och med ung jord-kreationister framstår som sunda i jämförelse.

Herregud, vad fina ord du använder! Man blir imponerad! Var har du lärt dig allt? Men vad betyder de för en vanlig dödlig? Översätt, tack!

MVH

Algotezza (bara en korkad filosofilärare på gymnasiet)

Jag antar att du är sarkastisk. Vad är det för fel med att använda korrekta termer?

[Swingpirate]

Jag vet inte om epistemologin överhuvudtaget intresserar postmodernister, snarare så har väl hermeneutiken fått kliva in i dess ställe. Men varför skulle det vara osunt att inte predika metafysik? I postmodernistiskt tänkande skulle en sån utsaga omskrivas: "det är osunt att inte svamla" Så jag förstår inte, är det vad du menar? Kan du förklara, Swingpirate?

Du har kanske rätt, epistemologi intresserar nog inte postmodernister. Det är förmodligen därför de tenderar säga emot sig själv efter två meningar av metafysiskt dravel.

Jag har inte sagt att det skulle vara osunt att inte predika metafysik. Var fick du det ifrån? Däremot är det osunt att predika felaktig metafysik.

[Swingpirate]

Simulera en intervju med en postmodernist:

Var är vi (metafysik)?
- Ingenstans och överallt. Vi är där vi vill vara. (ontologisk antirealism)

Hur vet vi det (epistemologi)?
- Det vet vi inte. (medvetandets primat/radikalskepticism)

Vad bör vi göra (etik)?
- Vad kan vi göra? (värdenihilism)

Tre självmotsägelser av tre möjliga. Bra jobbat.

[Avantgardet]

Jamen det där är ju ett exempel på kardinalfelet som folk begår när de talar om postmodernister, en postmodernist (av Derridas slag) skulle aldrig uttrycka sig i positiva satser, utan i negativa. Annars så snärjer den ju sig själv, vilket du också visar, i metafysiken, och undgår den inte på något sätt. Det tredje svaret du anger (en fråga i sig, och därför okej) ser jag dock inte vari någon självmotsägelse skulle ligga, gör du det? Eller var du bara förhastad där?

Redan i första frågan i ordet "vill" så aktualiserar du en metafysisk tradition, utan att tänka på det, och det skulle postmodernisten undvika. Alltså bortsett från felet att uttrycka det i en positiv sats. Samma i din andra sats, där du talar om "vet", vad menas med det till exempel?

[Swingpirate]

Jamen det där är ju ett exempel på kardinalfelet som folk begår när de talar om postmodernister, en postmodernist (av Derridas slag) skulle aldrig uttrycka sig i positiva satser, utan i negativa. Annars så snärjer den ju sig själv, vilket du också visar, i metafysiken, och undgår den inte på något sätt. Det tredje svaret du anger (en fråga i sig, och därför okej) ser jag dock inte vari någon självmotsägelse skulle ligga, gör du det? Eller var du bara förhastad där?

Nej, värdenihilism är inkonsistent och självmotsägande.

Redan i första frågan i ordet "vill" så aktualiserar du en metafysisk tradition, utan att tänka på det, och det skulle postmodernisten undvika. Alltså bortsett från felet att uttrycka det i en positiv sats. Samma i din andra sats, där du talar om "vet", vad menas med det till exempel?

Att ha kunskap om något.

[Avantgardet]

Värdenihilism som system måste givetvis vara det, men jag betvivlar att någon värdenihilist själv skulle bekänna sig till något sådant. Att dock hävda att frågan "Vad kan vi göra?" skulle innebära värdenihilism är inget annat än ett tecken på intellektuell lättja. I den frågan finns absolut inget självmotsägande vad jag kan se. Däremot, vilket vi nu sluter oss till, finns det en självmotsägelse i dina idéer om vad denna fråga kan föranledas av, men något sådant bestrider jag heller inte. Jag är tvärtom övertygad att alla som uttalar sig tvärsäkert om postmodernismen bygger sina slutledningar om densamma på falska och självmotsägande föreställningar, i annat fall vore det, i själva verket, inte ens möjligt att uttala sig tvärsäkert om den.

När du säger att "veta" är detsamma som att "ha kunskap om" något, så har inget nytt tillförts vad jag kan se, frågan måste fortfarande besvaras: "vad menas med att ha kunskap om något?" Och vidare i all oändlighet, alltmedan du ersätter ett ord med ett annat, skiftar synonymer. Det som måste bevisas är axiomen, de metafysiska antagandena, och de kan inte bevisas, du stupar på tro helt enkelt. Postmodernisten tillåter sig en viss skepsis istället, vilket jag betraktar som sunt. Och i analogi med detta har vi vetenskapens "framsteg" i förhållande till kreationisterna, och den byggde, som bekant, på just skepsis. Nu menar du alltså att skepsis är religiöst istället för tvärtom? Historiens ironier.

[Swingpirate]

Värdenihilism som system måste givetvis vara det, men jag betvivlar att någon värdenihilist själv skulle bekänna sig till något sådant. Att dock hävda att frågan "Vad kan vi göra?" skulle innebära värdenihilism är inget annat än ett tecken på intellektuell lättja. I den frågan finns absolut inget självmotsägande vad jag kan se. Däremot, vilket vi nu sluter oss till, finns det en självmotsägelse i dina idéer om vad denna fråga kan föranledas av, men något sådant bestrider jag heller inte. Jag är tvärtom övertygad att alla som uttalar sig tvärsäkert om postmodernismen bygger sina slutledningar om densamma på falska och självmotsägande föreställningar, i annat fall vore det, i själva verket, inte ens möjligt att uttala sig tvärsäkert om den.

Du har inte angivit något skäl för detta påstående.

När du säger att "veta" är detsamma som att "ha kunskap om" något, så har inget nytt tillförts vad jag kan se, frågan måste fortfarande besvaras: "vad menas med att ha kunskap om något?" Och vidare i all oändlighet, alltmedan du ersätter ett ord med ett annat, skiftar synonymer. Det som måste bevisas är axiomen, de metafysiska antagandena, och de kan inte bevisas, du stupar på tro helt enkelt.

Axiom är inget man antar, utan något man demonstrerar per foundationalism.

Postmodernisten tillåter sig en viss skepsis istället, vilket jag betraktar som sunt. Och i analogi med detta har vi vetenskapens "framsteg" i förhållande till kreationisterna, och den byggde, som bekant, på just skepsis. Nu menar du alltså att skepsis är religiöst istället för tvärtom? Historiens ironier.

Strawman. Jag vände mig emot radikalskepticism och propositioner typ "vi kan inget veta" etc.

[Avantgardet]

Och du har heller inte angivit något skäl för påståendet att jag inte angivit något skäl, och in absurdum, tills vi stöter på ett grundläggande antagande, som måste antagas för att rättfärdiga våra påstående. Vad gäller det specifika i mitt påstående, skälet för påståendet, är det så att det ligger inherent i begreppet "postmodernism" - ett paraplybegrepp som täcker in så oerhört mycket att det inte finns någon som helst möjlighet att uttala sig tvärsäkert om det, förutsatt att man inte baserar sig på direkt felaktiga föreställningar.

Hur skiljer sig "att anta" från att "demonsterara per foundationalism"? Är inte det där bara löjligt?

Vad du säger dig ha vänt dig emot framgick inte av din text. Däremot djorde du ett påstående där du jämställde postmodernister och kreationister, det var denna analogi jag uttalade mig om och jämförde dess giltighet. Mitt påstående om det inkongruenta i analogin står fast. Om du sen vill behäfta "postmodernismen" med "radikalskepticism" så återstår det för dig att visa på denna relation, enligt det tidigare uppmärksammade kravet på "skäl för påstående". Det är väl där du står och trampar, vilket jag pekade på redan i mitt förra inlägg.

Skulle förövrigt vara intressant att se huruvida du vågar utgjuta dig i längre sammanhängande resonemang, eller om ditt kunnande är begränsat till slagord och "one-liners".

[Algotezza]

Epistemologiskt leder den postmodernistiska reaktionen i princip ofrånkomligt till medvetandets primat och intern inkoherens. Någon som har hört en postmodernist predika metafysik någon gång? Till och med ung jord-kreationister framstår som sunda i jämförelse.

Herregud, vad fina ord du använder! Man blir imponerad! Var har du lärt dig allt? Men vad betyder de för en vanlig dödlig? Översätt, tack!

MVH

Algotezza (bara en korkad filosofilärare på gymnasiet)

Jag antar att du är sarkastisk. Vad är det för fel med att använda korrekta termer?

Nej, faktiskt inte - och korrekta termer är det inte fel att använda. Jag kan räkna ut vad du menar, ty jag har tillgång till ordböcker, men det du skrev var inget jag omedelbart förstod. Därav min kommentar och fråga om du kunde uttrycka det på ett mer vardagligt språk, så jag vet att du inte försöker flyga omkring i lånta fjädrar. Kan du det?

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Du kan inte argumentera lite för dina åsikter Swingpirate?

Jag ser en massa vetande som vi inte får ta del av eftersom du bara påstår.

Varför är värdenihilism inkonsistent och självmotsägande?

Kan du förklara det för mig? Jag tycker att ett sådant påstående verkar vara relativt de begrepp som omger "värde".

[Swingpirate]

@Avantgardet, jag ser fortfarande inte hur du har motiverat påståendet att jag inte skulle veta vad postmodernism går ut på. Låter som ett appeal to emotion i mina öron men korrigera mig gärna.

Visst, postmodernism är ett brett paraplybegrepp. Jag ska förtydliga mig och konstatera att jag refererar till den postmodernistiska filosofiska nischen, speciellt kunskapsteorin. Nog måste du hålla med om att denna går att sammanfatta någorlunda koncist och konsekvent (betoning på subjektivitet, sanningsrelativism, moralisk antirealism och betydelsen av kulturella och sociala konstruktioner)? Du kan väl ändå inte förneka denna generella bild? Annars kan man ju titta på de som betraktas som postmodernistisk filosofis historiskt ideologiska faddrar: Barth, Nietzche, Heidegger, Kirkegaard, Leibniz och ända tillbaks till Platon. Jag vill påstå att mönstret är tydligt: medvetandets primat, ergo inkoherens.

Axiom: nej jag försöker inte förlöjliga någonting. Det är en modern myt att man kan ta vilken proposition som helst och helt upp-i-det-blå utnämna det till axiom (detta vore ett antagande).

Ett axiom definieras som något (1) uppenbart: detta vill säga att det inte krävs något annat för att inse sanningen i ett axiom än att man förstår innebörden i de termer som används för att uttrycka axiomet, (2) oförnekbart: med detta menas att axiomets förkastande direkt leder till interna motsägelser i vårt tänkande, och (3) fundamentalt för kunskap: det ska inte gå att reducera axiomet i ännu enklare beståndsdelar utan att redan förutsätta det som skall reduceras. Med andra ord: konceptet ligger i botten för all kunskap det är axiom för (utan det vore ingen kunskap möjlig).

Dessa punkter ligger till grund för att demonstrera axiomets axiomatiska natur (per foundationalism).

Och ja, jag har begränsat med tid, så jag hinner tyvärr inte nöta A4 efter A4 varje dag, även om jag skulle önska det.

@Algotezza,

Ja, jag kan nog uttrycka mig lite mer vardagligt ibland. En del termer är dock inte reducerbara till vardagens trivialspråk. När det händer föreslår jag att du tar upp de termerna direkt till mig så ska jag försöka förklara. Intuitivt upplevde jag ditt första inlägg till mig som en käck och spydig anklagelse mot min kanske stundtals rättframma argumentationsstil (avslöjandet om ditt yrke fick mig att halka in på det spåret än mer). Om så nu inte är fallet så... visst, det ligger ingen prestige i detta. Var det något speciellt begrepp du syftade på?  

Var undervisar du by the way?

@J R Auk,

Ett ontologisk argument mot alla typer av moralisk antirealism skulle vara:

1. Antag för reductio, att moralisk realism är falsk.
2. Då existerar minst ett objektivt giltigt argument till varför moralisk realism bör betraktas som falsk. (från 1)
3. Givet att moralisk realism är falsk, så är det omöjligt att ha något giltigt argument varför något bör betraktas som falskt. (ur def.)
4. Härledd motsägelse, så antagandet att moral realism är falsk måste förkastas (från 1&3, reductio ad absurdum)

Vänliga hälsningar//
Swingpirate

[Avantgardet]

Skitsnack Swingpirate. För det första har jag inte påstått att du "inte skulle veta vad postmodernism skulle gå ut på", jag har påstått att det är omöjligt att uttrycka sig tvärsäkert om postmodernismen, och om man gör det så har man inte ens förstått det mest grundläggande med den. Sen är det lika mycket skitsnack att postmodernismen ens skulle ha något sådant som en "kunskapsteori", och slutligen rent befängt att tala om "medvetandets primat" i förhållande till postmodernismen, och i synnerhet dess filosofiska nisch. Och nej, ett antagande behöver inte vara befängt för att vara ett antagande, utan allt som antas är antaganden.

Det är också fel att säga att förkastandet av ett axiom leder till motsägelser i vårt tänkande, för då har du jämställt det system som är under granskning med tänkandet självt, vilket uppenbarligen är en logiskt felaktig gest. Du balanserar i din beskrivning just mellan att betrakta det som ett begränsat system och som något alltomslutande - tänkandet i sig självt. Detta innebär att du av nödvändighet - för inre koherens i ditt "system" (av oanade proportioner) - måste förkasta allt vad "postmodernism" heter. Jag föreslår att du istället läser på. Fortfarande så ser jag inget annat än att du framfört ett formellt antagande, och skulle mycket väl ha kunnat nöja dig med mitt tidigare påpekande om "antagande" istället för denna onödiga utvikning. I korthet: du gör ett antagande som är nödvändigt för det system som antagandet grundlägger. Var inte det exakt vad jag sa tidigare?

Vad har Leibniz och Platon med postmodernism att göra? Utveckla!

[Swingpirate]

Skitsnack Swingpirate. För det första har jag inte påstått att du "inte skulle veta vad postmodernism skulle gå ut på", jag har påstått att det är omöjligt att uttrycka sig tvärsäkert om postmodernismen, och om man gör det så har man inte ens förstått det mest grundläggande med den.

Om man påstår att någons idéer rörande ett visst ämne är "självmotsägande" så är det en stark insinuation på att denna person "inte förstår vad ämnet går ut på". Sluta lura dig själv tack.

Sen är det lika mycket skitsnack att postmodernismen ens skulle ha något sådant som en "kunskapsteori", och slutligen rent befängt att tala om "medvetandets primat" i förhållande till postmodernismen, och i synnerhet dess filosofiska nisch. Och nej, ett antagande behöver inte vara befängt för att vara ett antagande, utan allt som antas är antaganden.

Och korrekta axiom antas inte, utan demonstreras. Överens? Antirealism är kanske en bättre etikett för epistemologin, det är bredare. Men att förneka att postmodernismen leder i en viss riktning i vårt tänkande är både oärligt och farligt (och hade i praktiken gjort termen meningslös).

Det är också fel att säga att förkastandet av ett axiom leder till motsägelser i vårt tänkande, för då har du jämställt det system som är under granskning med tänkandet självt, vilket uppenbarligen är en logiskt felaktig gest.

Ehh... alla former av tänkande är just en del av... kunskapsteoretiska system! Frågan är bara hur man behandlar tänkandets utgångspunkter. Antingen är man konsekvent och sätter axiomen i enlighet med det system man använder. Eller så väljer man att uttala sina axiom i motsättning mot systemets utformning.

Du balanserar i din beskrivning just mellan att betrakta det som ett begränsat system och som något alltomslutande - tänkandet i sig självt.

Relevant invändning, men det finns olika typer av axiom. Filosofiska axiom (vilket vi diskuterade) måste naturligtvis vara allomslutande. Och att förkasta ett giltigt sådant leder per nödvändighet till motsägelse, annars går dess axiomatiska natur förlorad. Matematiska axiom är annorlunda definierade (jfr. parallellaxiomet).

Detta innebär att du av nödvändighet - för inre koherens i ditt "system" (av oanade proportioner) - måste förkasta allt vad "postmodernism" heter. Jag föreslår att du istället läser på. Fortfarande så ser jag inget annat än att du framfört ett formellt antagande, och skulle mycket väl ha kunnat nöja dig med mitt tidigare påpekande om "antagande" istället för denna onödiga utvikning. I korthet: du gör ett antagande som är nödvändigt för det system som antagandet grundlägger. Var inte det exakt vad jag sa tidigare?

Jag vet inte vad du vill komma åt (om någonting alls). Antagande=/=axiom.

Vad har Leibniz och Platon med postmodernism att göra? Utveckla!

Ontologisk intrisikalism och ontologisk subjektivism är egentligen två sidor av samma mynt. Pragmatiskt sett förenas de i sin absurda syn på existensbegreppets innebörd.

[Avantgardet]

Om man påstår att någons idéer rörande ett visst ämne är "självmotsägande" så är det en stark insinuation på att denna person "inte förstår vad ämnet går ut på". Sluta lura dig själv tack.

Visste inte att jag gjorde ett uttalande om "dina idéer" (vad nu detta ska betyda annat än att du libidinöst laddat någon annans idéer och lite småperverst tänder på att kalla dem dina egna), jag gjorde ett generellt påståeende som fortfarande gäller. Det innebär förstås att varje gång du uttalar dig tvärsäkert om "postmodernismen" så har du gett oss ett performativt indicium (jag skulle nästan säga bevis) på din fullkomliga och absoluta ignorans i fråga om det som du menar dig uttrycka dig om, man skulle i rent av kunna säga att din handling står i direkt motsättning till din andemening, eller att du motsäger dig själv; eller med George Henrik von Wrights ord, när han parafraserar Dostojevskij, att dina slutsatser strider öppet mot dina premisser. Jag funderar som bara på varför du väljer att vidhålla en sån lögn, och samtidigt påstå att du har en enda filosofisk fiber i kroppen. Det förvånar mig.

Och korrekta axiom antas inte, utan demonstreras. Överens? Antirealism är kanske en bättre etikett för epistemologin, det är bredare. Men att förneka att postmodernismen leder i en viss riktning i vårt tänkande är både oärligt och farligt (och hade i praktiken gjort termen meningslös).

Med det system som det själv grundlägger. Vilken bedrift! Grattis! Menar du att det är skäl nog att skilja på "anta" och "demonstrera", du tycker den distinktionen var värd att göra? Jag skulle säga att du helt reducerar begreppet "demonstrera" på dess innebörd. Du gör bara en verbal gest, den saknar helt mening och innebörd för den diskussion vi hade. En fullkomligt poänglös utsvävning, en demonstration av vadå? Istället menar du att begreppet "anta", vilket är så själklart passande för ändamålet, skall genomgå en betydelseglidning mot ett mer obskyrt håll. Det är väl bra djälva dumt.

Så till själva kärnan, den du menar dig uttala dig om, och varför du ger oss ett bevis på din ignorans när du inbillar dig tala tvärsäkert om den. Postmodernismen, förutsatt att en sån går att tala om, undviker logocentrismen, och blundar inte för de maktstrukturer som är i verkan i språket i form av underliggande värdekonsensus och liknande. Att benämna något är att på samma gång göra det möjligt att behäfta med en karakteristik, tillskriva det egenskaper, det är ingen oskyldig akt alls, det är att bemäktiga sig det i en viss mening, att behärska det (i samma mening, men inte i den mer väsentliga som i att begripa det - det är ett tomt ägande av "tinget"). Redan på detta elementära stadium, redan vid yttrandet (iterationen/upprepningen som i detta fall vidmakthåller det, konventionellt, som ett "ting" - citationstecknen i och med att det är ett abstrakt begrepp -, som en paraplyterm för en rad olika företeelser) av "postmodernism" (utan citationstecknen) så visar man att man inte begripit, eller att man struntat i detta och helt enkelt valt att dikta (men då kan man fan inte kalla sig filosof). Sen kan man ju dikta av pragmatiska skäl, så länge man är medveten om detta och upplyser andra om detta och inte mörkar med det.

Ergo: ja, termen är meningslös, och den är en myt som analytiska "filosofer" gjort för att kunna "hantera" sanningar som i praktiken undergräver den själv, och till vilka den måste anpassa sig. Genom att benämna den och inbilla sig att den finns som ett "ting", som något man kan benämna, trots att den är så många olika saker att vilket uttalande man än gör om den så går det finna ett bevis på motsatsen, så kan den avfärda den. Det är faktiskt djävligt löjligt. Jag skulle aldrig avfärda en fruktansvärd mängd vetenskaplig och filosofisk litteratur, från majoriteten av universitet runt om i världen, bara så där, och på en så fruktansvärt idiotisk anledning som att "själv rädda ansiktet genom en verbal gest". Det skulle vara ett stöd för Freud också, tillika för Marx med "ideologibegreppet". En filosof borde tvärtom vara kunskapsgirig och vilja sätta sig in i det hela.

Men nu kan du gärna berätta för mig på vilket sätt "postmodernismen" skulle vara "farlig"? Det låter hemskt lustigt. Var har du lärt dig det? Vem har tutat in nåt sånt i dig? Ingen annan som finner den här inställningen så djävla barock? Du säger att nåt är "farligt", och du pratar om filosofi? Du styrs av dina rädslor när det är sanningen som står på spel? Vad fan är det frågan om? Ingen som bryr sig om att läsa klassikerna nu för tiden? Redan Platon gjorde oss kvitt sån idioti! Är filosofihistorien en historia av och om glömskan? Man ska ju lära sig nåt också! Inte bara gapa... eller benämna. Förövrigt, i den verksamhetens extrem, dess yppersta prestation, finner vi den gamla frasen "i en värld där tomma tunnor skramlar mest". En sån "filosofi" kan knappast ha ett rasion d'être. Eller kan den det? Gör ett försök! Ge mig ett enda skäl till varför vi skulle kunna tänkas vilja ha en sån "filosofi"? Diktare har vi ju nog av som jag ser det. Jag säger kör dem på porten!

Varför delade du upp det jag skrev i tre satser, förstod du inte att det behandlade en och samma sak, eller ville du bara få tillfälle att säga nånting ovidkommande? Jag skrev:

"Det är också fel att säga att förkastandet av ett axiom leder till motsägelser i vårt tänkande, för då har du jämställt det system som är under granskning med tänkandet självt, vilket uppenbarligen är en logiskt felaktig gest. Du balanserar i din beskrivning just mellan att betrakta det som ett begränsat system och som något alltomslutande - tänkandet i sig självt. Detta innebär att du av nödvändighet - för inre koherens i ditt "system" (av oanade proportioner) - måste förkasta allt vad "postmodernism" heter. Jag föreslår att du istället läser på. Fortfarande så ser jag inget annat än att du framfört ett formellt antagande, och skulle mycket väl ha kunnat nöja dig med mitt tidigare påpekande om "antagande" istället för denna onödiga utvikning. I korthet: du gör ett antagande som är nödvändigt för det system som antagandet grundlägger. Var inte det exakt vad jag sa tidigare?"

Du skrev dels:

Ehh... alla former av tänkande är just en del av... kunskapsteoretiska system! Frågan är bara hur man behandlar tänkandets utgångspunkter. Antingen är man konsekvent och sätter axiomen i enlighet med det system man använder. Eller så väljer man att uttala sina axiom i motsättning mot systemets utformning.

(Nu talade vi ju om ett kunskapsteoretiskt system som gjorde anspråk på att vara tänkandet självt, vilket det uppenbarligen inte kan vara då det också finns andra kunskapsteoretiska system och de kan ju inte också vara tänkandet självt. Något annat skulle vara en självmotsägelse. Vad i hela fridens namn skulle få en människa att dikta ihop axiom i motsättning till det egna systemets utformning? Det är ju i själva verket omöjligt att överhuvudtaget bygga ett system som står i motsatsställning till sina egna axiom, då bygger man ju ett annat system. )

...och dels:

Relevant invändning, men det finns olika typer av axiom. Filosofiska axiom (vilket vi diskuterade) måste naturligtvis vara allomslutande. Och att förkasta ett giltigt sådant leder per nödvändighet till motsägelse, annars går dess axiomatiska natur förlorad. Matematiska axiom är annorlunda definierade (jfr. parallellaxiomet).

(Nej, enligt beviset i mitt förra stycke. Ett filosofiskt system är slutet i sig självt, men kan inte göra några anspråk på ontologisk existens i den mening som du vill göra gällande. Ett enskilt filosofiskt system är en begränsad företeelse, en lokal händelse. Däremot är det mer förnuftigt att säga att språket är tänkandet. Det föregår varje enskilt system, och både konstituerar och är del av varje särskilt system. Före språket/tanken (åtminstone varje intelligibel, eller meddelsam, tanke är språklig - möjligtvis i bilder eller i musik, men det betraktar vi här som specialfall) har vi skillnaden.)

...och slutligen:

Jag vet inte vad du vill komma åt (om någonting alls). Antagande=/=axiom.

Well, dito!

Ontologisk intrisikalism och ontologisk subjektivism är egentligen två sidor av samma mynt. Pragmatiskt sett förenas de i sin absurda syn på existensbegreppets innebörd.

Var det vad du menade Leibniz och Platon hade med postmodernismen att göra? Men det är ju metafysik! Har du inte förstått nånting? Du begriper verkligen inte vad du talar om. Ingen postmodernist skulle sluta sig till någon av dem. Postmodernismen fungerar på ett helt annat plan.

Sen hade du gärna fått berätta mer om de antaganden som ligger till grund i det att du kallar "ontologisk intrisikalism" och "ontologisk subjektivism" för "absurda". Ska vi bara anta det som självklart? Vi vet ju inte vad det är för mytologi du kommer med här. Hur diktar du världens karakteristik för att dessa begrepp skall framträda som "absurda" i relief? Eller tycker du att vi ska ersätta sanningsbegreppet med "Swingpirate"s smakomdömen?