Lever man för andra eller för sin egen skull?

[A och O]

Ja, som rubriken lyder.

Jag menar, jag lever mitt liv för att mina föräldrar ville och valde att skaffa barn. Men i detta liv får jag ju också en känsla av att vilja leva på mitt sätt, för min egen skull.
Jag känner att jag lever för min närmsta familj. Och de i sin tur lever (eller håller sig vid liv om man så säger) för mig, och andra förstås.

Ujj, vad svamligt detta blev nu då.  

Är det någon som förstår vart jag vill komma?

[Ling]

Jag tror jag förstår vad du menar. Man har en vilja att leva sitt liv på det sätt man själv vill, men i takt med att man skaffar sig åtaganden, (i många fall omtyckta sådana) så tappar man möjligheten att göra det utan att det på något sätt alltid involverar andra. Nu menar jag inte att det skulle vara omöjligt, men det blir inte lättare. I olika stadier i ens liv vill man olika saker, det gäller att få med sin närmaste omgivning på det spår man vill åt. Att göra det tillsammans med någon man valt att leva med är ju önskvärt, skulle man komma till en punkt där det inte går, ja, då får man kanske dela väg. Men det är för mig viktigt att känna att mitt liv är mitt, jag väljer att leva det så som jag vill, men jag vill samtidigt känna att jag kan dela det med någon.
Hoppas jag fick fram vad jag ville nu.

[A och O]

Jag tror jag förstår vad du menar. Man har en vilja att leva sitt liv på det sätt man själv vill, men i takt med att man skaffar sig åtaganden, (i många fall omtyckta sådana) så tappar man möjligheten att göra det utan att det på något sätt alltid involverar andra. Nu menar jag inte att det skulle vara omöjligt, men det blir inte lättare. I olika stadier i ens liv vill man olika saker, det gäller att få med sin närmaste omgivning på det spår man vill åt. Att göra det tillsammans med någon man valt att leva med är ju önskvärt, skulle man komma till en punkt där det inte går, ja, då får man kanske dela väg. Men det är för mig viktigt att känna att mitt liv är mitt, jag väljer att leva det så som jag vill, men jag vill samtidigt känna att jag kan dela det med någon.
Hoppas jag fick fram vad jag ville nu.

Jaa då, jag är med!

Men om man säger så här då: om jag inte hade den närmsta familjen, ingen skulle sakna mig om jag bara försvann. skulle jag då vilja leva, bara för att jag, endast jag tycker om "känslan av att vara vid liv".

Nää, så dumt det blir. Får ju inte fram det jag önskar!

Lever vi inte alla för varandra egentligen? Även om vi i livet gör egennyttiga val.

[Avantgardet]

Varför dumt?

Att andra så att säga "behöver oss" ger oss en meningsfull tillvaro. Själv betraktar jag människan som ett självotillräckligt väsen. Vi föds med en typ av brist, vi föds inte riktigt "hela" om man så säger. Denna brist kan endast avhjälpas med andra människor, endast med andra blir vi riktigt "hela". Ungefär så skulle jag säga.

[A och O]

Varför dumt?

Att andra så att säga "behöver oss" ger oss en meningsfull tillvaro. Själv betraktar jag människan som ett självotillräckligt väsen. Vi föds med en typ av brist, vi föds inte riktigt "hela" om man så säger. Denna brist kan endast avhjälpas med andra människor, endast med andra blir vi riktigt "hela". Ungefär så skulle jag säga.

Blir mest irriterad då jag inte kan skriva exakt som mina tankar formuleras i skallen!

Men, helt enkelt, kan man säga att vi alla lever för varandra. Sedan om det är "bitvis" eller helt, det spelar ingen större roll.

Känner att jag fastnat i många filosofiska frågeställningar nu!
Men ack så intressant det ändå är!

Tacksam för allas inlägg och feedback!

[Ling]

Jag håller med om att det är nödvändigt att känna sig behövd, att se sig själv genom andra, men utan att leva genom andra, att se sitt egenvärde.
Veta vem jag är och tycka om det. Jag kan leva för mig själv, för att jag vill det. Å andra sidan är det svårt för mig att se det från den andra sidan, att inte ha den omgivningen jag har. Varje människa utgår från sin egen värld.

[magicadehex]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

[Avantgardet]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

Ja, det menar jag nog. Men finns det någon sådan, i en egentlig mening. Brukar inte dessa individer ta till en annan, en annan av ett högst besynnerligt slag - t.ex. Gud, eller varför inte som Tom Hanks, i den där robinsonaden, en basketboll med målat ansikte, tala med sig själv som med en annan osv. Djur fyller ofta en sådan social funktion.

[Algotezza]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

Jag trivs bäst med omväxling, att vara ensam ibland  och att vara med andra ibland . samt vägen däremellan

Omväxling förnöjer är mitt motto. Samt: Den enda vilan på sikt är omväxlingen! Därför har vi ett evigt omväxlande liv!

Med vänlig häslning

Algotezza

[Minded]

En aspekt: Oavsett om man vill råna en pensionär eller bygga ett sjukhus i ett uland, gör man det indirekt för sin egen skull - eftersom att man själv vill det, känner för det. Oavsett vilken anledningen är till känslan, så följer man snarare känslan självt. Dvs den egna upplevda känslan är mer relevant än det faktiska.

Frågan blir spetsigare om någon kan säga när den sist gjorde någonting för någon annan, utan någon intention av egen vinning. Typ, när gjorde du sist någon en tjänst utan dennes vetskap och utan att berätta om det för någon? Ta detta och relatera det gentemot antalet handlingar som inte passar i ovan kategori. Dvs handlingar som faktiskt utförts med någon intention av egen vinning (oavsett om omvärlden också skulle vinna på det eller inte).

Min gissning är att när man upplever sig 'ha råd'/'klara sig bra ändå', så sker det mer frekvent. Den som upplever sig ha relativt överflöd, är mer sannolik att undanvara.

Edit: Det finns en relativ gråzon i det hela. Handlingar av intention egennytta, handlingar vars intention är att alla inbegripna parter ska ha fördel, och handlingar där enbart nyttan avses för omvärlden (dvs inte någonstans en själv).

[Minded]

Angående helhet så handlar det om subjektivitet, en upplevelse, ungefärlig lycka eller 'må bra'. Två olika personers berättelse om en delad erfarenhet behöver långt ifrån alltid vara likadan.

[Zokrates]

Vi lever för varandra.

[Minded]

Övrigt, det som är ett socialt berättigat svar på frågan, om man ser från ett högre perspektiv, är just att vi lever för varandra.

Själva kontexten här och nu är ett samtal, dvs en medvetet och mer eller mindre önskad delad upplevelse (vi tvingas inte vara här). Dvs du ställer en fråga, som folk väljer att svara på, eftersom respekterandes formen av ditt initiativ. Hade du sträckt fram en hand liksom för att hälsa, hade många reagerat annorlunda än att enbart säga 'hej'. Dvs vi är sociala, dvs delandes av en upplevelse. Genom att bara se till det faktumet är frågan i sig redan besvarad av kontexten, oavsett faktiskt svar.

Om ingen hade svarat på din fråga, så hade det i sig också kunnat tolkas.

[magicadehex]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

Jag trivs bäst med omväxling, att vara ensam ibland  och att vara med andra ibland . samt vägen däremellan

Omväxling förnöjer är mitt motto. Samt: Den enda vilan på sikt är omväxlingen! Därför har vi ett evigt omväxlande liv!

Med vänlig häslning

Algotezza

Algotezza, Det gör jag med  :D

[magicadehex]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

Ja, det menar jag nog. Men finns det någon sådan, i en egentlig mening. Brukar inte dessa individer ta till en annan, en annan av ett högst besynnerligt slag - t.ex. Gud, eller varför inte som Tom Hanks, i den där robinsonaden, en basketboll med målat ansikte, tala med sig själv som med en annan osv. Djur fyller ofta en sådan social funktion.

Men det kan vi ju inte veta om alla skulle göra, eller?