Att byta sociala kontrakt

[JimmyAberg]

Jag har gjort det än en gång ikväll.

Jag har brutit det sociala kontraktet på tunnelbanan.

Man ska sitta ner och titta ner i marken eller planlöst stirra in i väggen.
Man ska okontrollerat småstampa med benet i sin rastllöshet.



Än en gång bröt jag mot hela skiten, jag öste loss i tunnelbanan. Andra människor ramlar till trots att de håller handen mot räcket, jag däremot har total kontroll över min kropp och min sinne, jag känner av tyngdpunkten i min kropp och låter den vila mot golvet samtidigt som jag känner av tågets rörelser, rör mig i takt med musiken i perfekt balans med kroppen samtidigt som mina händer byter av mellan total stelhet och total rölighet jag har total kontroll öve mina rörelser och improviserar fritt utifrån tågets rörelser när tåget accelererar mot nästa station.

Med total kontroll blickar jag över hela tunnelbannan och söker ögonkontakt med alla i vagnen, alla tittar bort eller tittar ner. Vagnen osar över av slavmoral. Jag borde starta upp min kult snart.

[Ling]

Vad exakt gjorde du som väckte uppmärksamhet?

[Tony The Pony]

Jag Pissade (I Mina Byxor) Vid Bänkarna Där De Röker.

Jag Njöt ej.

Men de förvånades!

urinet, ut ur byxorna..

FRAM MED DEN VASSA. sssssssslaaaaaaaaaaasH! Blanda blode me re där! Vare ingen som sa..

Men de förvånades!

[magicadehex]

Jag har gjort det än en gång ikväll.

Jag har brutit det sociala kontraktet på tunnelbanan.

Man ska sitta ner och titta ner i marken eller planlöst stirra in i väggen.
Man ska okontrollerat småstampa med benet i sin rastllöshet.



Än en gång bröt jag mot hela skiten, jag öste loss i tunnelbanan. Andra människor ramlar till trots att de håller handen mot räcket, jag däremot har total kontroll över min kropp och min sinne, jag känner av tyngdpunkten i min kropp och låter den vila mot golvet samtidigt som jag känner av tågets rörelser, rör mig i takt med musiken i perfekt balans med kroppen samtidigt som mina händer byter av mellan total stelhet och total rölighet jag har total kontroll öve mina rörelser och improviserar fritt utifrån tågets rörelser när tåget accelererar mot nästa station.

Med total kontroll blickar jag över hela tunnelbannan och söker ögonkontakt med alla i vagnen, alla tittar bort eller tittar ner. Vagnen osar över av slavmoral. Jag borde starta upp min kult snart.

Jag har många gånger tänkt göra precis som du, ha ögonkontakt med folk, slappna av under bussturen, men har inte riktigt vågat. Känns som ett tabu, som har eskalerat till oanade höjder. Varför är det såhär överallt i samhället? Vad driver oss människor bort från varandra? Och vad är det som gör att något så naturligt som ögonkontakt känns obehagligt, eller påtvingat och absolut förbjudet?
Kan det avra att upprätthålla masken, itne våga visa vem man är?
Ögonen är själen spegel sägs det, och då borde det vara avhängigt med att man ser på varandra, i ögonen. För att visa vem just jag är. För att kunna se vem den andre är osv.

[Tony The Pony]

Jag Pissade (I Mina Byxor) Vid Bänkarna Där De Röker.

Jag Njöt ej.

Men de förvånades!

urinet, ut ur byxorna..

FRAM MED DEN VASSA. sssssssslaaaaaaaaaaasH! Blanda blode me re där! Vare ingen som sa..

Men de förvånades!

NVM; har fått min spruta nu.

[suchanother]

Läste en insändare i Expressen där en tjej ojade över att folk är stela i tunnelbanan och stirrar i svart vägg genom rutan.
Till deras försvar kan sägas att många har ett jobb med kundkontakter. De få stunder av ensamhet är uppskattade, gärna i tunnelbanan, och det sista man vill är att någon främmande person tränger sej på.

[Ling]

Jag har gjort det än en gång ikväll.

Jag har brutit det sociala kontraktet på tunnelbanan.

Man ska sitta ner och titta ner i marken eller planlöst stirra in i väggen.
Man ska okontrollerat småstampa med benet i sin rastllöshet.



Än en gång bröt jag mot hela skiten, jag öste loss i tunnelbanan. Andra människor ramlar till trots att de håller handen mot räcket, jag däremot har total kontroll över min kropp och min sinne, jag känner av tyngdpunkten i min kropp och låter den vila mot golvet samtidigt som jag känner av tågets rörelser, rör mig i takt med musiken i perfekt balans med kroppen samtidigt som mina händer byter av mellan total stelhet och total rölighet jag har total kontroll öve mina rörelser och improviserar fritt utifrån tågets rörelser när tåget accelererar mot nästa station.

Med total kontroll blickar jag över hela tunnelbannan och söker ögonkontakt med alla i vagnen, alla tittar bort eller tittar ner. Vagnen osar över av slavmoral. Jag borde starta upp min kult snart.

Jag har många gånger tänkt göra precis som du, ha ögonkontakt med folk, slappna av under bussturen, men har inte riktigt vågat. Känns som ett tabu, som har eskalerat till oanade höjder. Varför är det såhär överallt i samhället? Vad driver oss människor bort från varandra? Och vad är det som gör att något så naturligt som ögonkontakt känns obehagligt, eller påtvingat och absolut förbjudet?
Kan det avra att upprätthålla masken, itne våga visa vem man är?
Ögonen är själen spegel sägs det, och då borde det vara avhängigt med att man ser på varandra, i ögonen. För att visa vem just jag är. För att kunna se vem den andre är osv.

Det är en underbar känsla att titta någon i ögonen, varför är det som du säger så svårt att göra det med någon okänd utan att uppleva att man tränger in i någons område, som dessutom är förbjudet? Jag gör det ibland, när jag ser någon som har något i ögonen utöver det vanliga, eller om jag bara har lust. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Lägger man dessutom på ett leende blir förvången rätt rolig, ibland får man kontakt, lite beroende på tidpunkten, var man befinner sig.
Det borde hända oftare.

[Loke]

Man kan också titta bredvid folk, eller anta en skenbart dåsig attityd. Och i själva verket ta in helheten av personen och hela stämningen, samtidigt med att man har den kontakt du beskriver att du har med dig själv. Släppa det där med att få en direktkontakt i form av direkt ögonkontakt eller samtal och istället låta energin av kontakten med helheten dansa i kroppen. Samtidigt kan man mer eller mindre subtilt be en bön för någon. Ofta märker man då att en medkännande grymtning eller gnyende kommer ur en i situationer när det är på sin plats. Och vips, så har man den rena ljus/barnaleendekontakten där. Men undvik att göra en grej av att ha en lång leende ögonkontakt med människor är mitt råd. En gnista av inkännande kontakt, ögonblickligen är gott nog.

[suchanother]

Jag har gjort det än en gång ikväll.

Jag har brutit det sociala kontraktet på tunnelbanan.

Man ska sitta ner och titta ner i marken eller planlöst stirra in i väggen.
Man ska okontrollerat småstampa med benet i sin rastllöshet.



Än en gång bröt jag mot hela skiten, jag öste loss i tunnelbanan. Andra människor ramlar till trots att de håller handen mot räcket, jag däremot har total kontroll över min kropp och min sinne, jag känner av tyngdpunkten i min kropp och låter den vila mot golvet samtidigt som jag känner av tågets rörelser, rör mig i takt med musiken i perfekt balans med kroppen samtidigt som mina händer byter av mellan total stelhet och total rölighet jag har total kontroll öve mina rörelser och improviserar fritt utifrån tågets rörelser när tåget accelererar mot nästa station.

Med total kontroll blickar jag över hela tunnelbannan och söker ögonkontakt med alla i vagnen, alla tittar bort eller tittar ner. Vagnen osar över av slavmoral. Jag borde starta upp min kult snart.

Jag har många gånger tänkt göra precis som du, ha ögonkontakt med folk, slappna av under bussturen, men har inte riktigt vågat. Känns som ett tabu, som har eskalerat till oanade höjder. Varför är det såhär överallt i samhället? Vad driver oss människor bort från varandra? Och vad är det som gör att något så naturligt som ögonkontakt känns obehagligt, eller påtvingat och absolut förbjudet?
Kan det avra att upprätthålla masken, itne våga visa vem man är?
Ögonen är själen spegel sägs det, och då borde det vara avhängigt med att man ser på varandra, i ögonen. För att visa vem just jag är. För att kunna se vem den andre är osv.

Det är en underbar känsla att titta någon i ögonen, varför är det som du säger så svårt att göra det med någon okänd utan att uppleva att man tränger in i någons område, som dessutom är förbjudet? Jag gör det ibland, när jag ser någon som har något i ögonen utöver det vanliga, eller om jag bara har lust. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Lägger man dessutom på ett leende blir förvången rätt rolig, ibland får man kontakt, lite beroende på tidpunkten, var man befinner sig.
Det borde hända oftare.

Hej Ling. När jag växte upp i en paranoid värld så fanns ingen kärlek. Så var livet för mej.

[Avantgardet]

Ledsen Jimmy, men det är bara anpassa sig, annars slutar du bara som vi andra - på parkbänken. Herr Ågren (i dubbel bemärkelse här, för den litterära finessens skull) har påstått att jag knarkar för att "mjuka upp omgivningen", eller nåt i den andan, och det finns så klart en poäng i det - även om det inte är hela sanningen. Such har förvisso också en poäng med att det är nåt slags kollektiv meditation med det där, men samtidigt så erkänner jag villigt att det också är ett problem. Ska sanningen fram så har båda sidor rätt här, Such pekar på orsaken (det senkapitalistiska samhället), medan ni andra pekar på verkan. Egentligen inte svårare än så.

Det lite lustiga i kråksången är att stigmatiseringen är absolut. Upprätthåller Jimmy sitt beteende i närheten av poliser så kommer de ta in honom på drogtest. Detta har också dubbla sidor till sig. Dels är det så att polisen förvisso har rätt i sin anmodan, det är ett drogbeteende att sticka ut från mängden (i synnerhet att dansa på tunnelbanan - vem vet inte hur man blir efter några E och en braja?), men dels så betingas kollektivet härigenom till ett beteende där ingen heller ska sticka ut. Det är dock legitimt om man axlar rollen av "pajas", alltså nåt slags performance art eller nåt i den stilen. Undantaget som bekräfter, och (tråkigt/lustigt nog) stadfäster regeln, på samma sätt som karnevalen under alla tider tjänat till att upprätthålla ordningen genom att på ett visst datum vända ordningen upp och ned för att därefter återgå till det "normala" igen. Samma sak har vi med ledigheter, helgdagar, och liknande. Paradoxalt så upprätthåller dessa ordningen, så att ingen skall kunna ha ledighet hela tiden.

Att bryta konventioner, får inte göras som ett enkelt "uppror", som ett försök att bryta ett tabu. Enligt samma logik som nyss skisserad så åstadkommer man inget annat därigenom än upprätthålla det rådande tillståndet. Handlingens hela sprängkraft går förlorad. Konsten tjänar till att upprätthålla ett "status quo", som konsten allt som oftast likväl strävar efter att omkullkasta. För att lyckas med ett sådant projekt måste man istället utföra handlingar som har värde i och genom sig själva, men som likväl strider mot konventionen (dock utan att det är handlingarnas primära syfte).

[JimmyAberg]

Till deras försvar kan sägas att många har ett jobb med kundkontakter. De få stunder av ensamhet är uppskattade, gärna i tunnelbanan, och det sista man vill är att någon främmande person tränger sej på.

Jag antar att om man säljer sig själv och sin själ hela dagarna, så behöver man antagligen dessa stunder för att trösta sig själv.

När jag har arbetat hela dagen, så känner jag att jag, precis som andra, att jag har ett behov av att inte behöva kompromissa. Andra känner kanske att de får "andrum" genom att sitta och titta ner i golvet på en tunnelbana. För mig är detta bara en manifestation över hur nedbrutna människor blir i detta samhälle.

[JimmyAberg]

Ledsen Jimmy, men det är bara anpassa sig, annars slutar du bara som vi andra - på parkbänken.

...

Dels är det så att polisen förvisso har rätt i sin anmodan, det är ett drogbeteende att sticka ut från mängden (i synnerhet att dansa på tunnelbanan - vem vet inte hur man blir efter några E och en braja?)

...

Och du talar utifrån egen erfarenhet antar jag?

Och varför bör jag vara rädd för att bli tagen av polisen? Jag vet inte vad jag heter, vem jag är, jag har inte tagit någon olaglig substans eller gjort något brott för den delen. Varför ska de då ta mig eller hålla kvar mig? Vad är du rädd för?

[Åkes granne]

Ledsen Jimmy, men det är bara anpassa sig, annars slutar du bara som vi andra - på parkbänken.

...

Dels är det så att polisen förvisso har rätt i sin anmodan, det är ett drogbeteende att sticka ut från mängden (i synnerhet att dansa på tunnelbanan - vem vet inte hur man blir efter några E och en braja?)

...

Och du talar utifrån egen erfarenhet antar jag?

Och varför bör jag vara rädd för att bli tagen av polisen? Jag vet inte vad jag heter, vem jag är, jag har inte tagit någon olaglig substans eller gjort något brott för den delen. Varför ska de då ta mig eller hålla kvar mig? Vad är du rädd för?

Jag blir ledsen när jag läser det här. Jag var sådär naiv och idealistisk innan psyk skadade och hjärntvättade mig. (Jag har ju inte gjort något?) Satt faktiskt och tänkte på det igår tror jag, jag var mer rebell förut, men genom meningslösheten tvingas jag försvara mitt liv i kreativitetens överlevnadsintention just genom -alienation. Det blir en inåtvuxen cirkel. Det är så absurt. Min enda livsglädje -man söker efter att vara förstående, och använder sina likdelar som objektifiering i galleriet. Jag vet inte hur jag ska vända på murarna och identifiera hindren som något i konventionen, jag inser mer och mer att alla har det likandant, och att de flesta ger upp genom "belöningar".

Skulle behöva en stor depression för att börja arbeta med mitt intellekt -jag har inte "filosofierat" på nästan 2 år, jag har fragmenterat mig över för stora avstånd och sanningsbilden har blivit oviktigare i tolkningen, men spontant ser jag inte mig själv eller något, måste ta ansvar för strukturerna, den faktiska verkliga sanningen -därför är svårigheter en personlig resurs. Måste gå in i några djupare filosofiska dialoger igen, kände mig nu precis darrig för att jag inte arbetar med psyket.

Tolkningsintegreringen blev perverterad genom filosofiforum, eftersom man skiftade fokus till jaget, och jag kände att jag måste fly, men blev bara barnslig, eftersom miljöassimileringens information var passé i den tidigare religiösa ramen. Jag var alltås tvungen att lösa upp "området" och börja minnas mig själv genom livsdramats solida upprepningar där begränsningen och desillusionen går hand i hand -min avsaknad av fadersbild utan utgång. Jag behöver självförklara verkligheten, det finns ingen mening med mitt liv annars. Vad håller jag på med? Jo, genom att STUDERA budskapets struktur och få in liv i det utmanar jag äntligen mitt jag, tillslut har jag sorterat allt -jag måste alltså veta allting först, och kan sedan PRESENTERA min aktivitet -identifiera mitt jag/analysens handlingskraft, utan tvångsmässig esoterism, som avslöjar att jag är frustrerad.


Fungerar 1,5 g copelandiasvamp lika bra som LSD, Avantgardet?