Mina olösta problem

[Vind]

Nu ska jag skriva om varför jag skäms så mycket. Jag skäms alltid när jag
gör någonting ”onormalt” eller konstigt. Det kan vara ett skämt som ingen
skrattar åt eller att jag säger något som får andra att döma mig negativt
(eller som jag tror får folk att döma mig negativt). Speciellt mycket skäms jag
för mina nedskrivna tankar. Jag skriver ned allt filosofiskt och liknande jag
kommer på, det har jag gjort sedan jag var 15-16 år. Det har blivit många
små block som jag låser in för att jag är så rädd att någon ska se.

Anledningen till att jag skäms så mycket för mina tankar, är att jag har tillåtit
mig själv att tänka vad jag vill inför mig själv (som någon slags
yttrandefrihet), men jag tillåter mig inte att säga vad jag vill till andra. Jag
måste handla normalt, för att inte förlora gemenskap och uppskattning från
andra människor.

Anledningen till det är att jag tidigt upptäckte att onormala tankar och
handlingar inte uppskattades av andra. De drog sig undan, förstod inte och
ville inte vara med mig. Mina föräldrar blev oroliga. Så jag höll mina tankar
som en hemlighet.

Jag såg mig själv som annorlunda än alla andra, jag ville inte leva i deras
värld på något sätt. Men jag var ju tvungen. Jag ville inte visa att jag var
annorlunda, samtidigt var jag väldigt stolt över att vara annorlunda – men
ingen annan fick veta.

Jag är så rädd för att visa min onormala sida, att jag straffar mig själv för
att jag inte ska göra något onormalt igen. Jag tänker om mig själv: ”men
gud, vilken konstig person, hon borde SKÄMMAS, gud, varför gör hon så där!”
Jag trodde att det var för att tänka mig hur den värsta tänkbara reaktionen
från andra var. Men det är det inte, jag vet att ingen tänker så. Det är för
att jag ska skämmas mer, så att jag inte ska göra något sådant igen.

Jag har tänkt att skam och skuld hänger ihop – de är båda meningslösa
känslor som inte är bra för någonting. Jag har blivit av med mycket skuld,
men den skuld som fortfarande finns kvar är till för att straffa mig när jag
gör fel, så att jag ska göra rätt nästa gång. Men att skulden finns är inte
den enda anledningen till att man vill handla rätt – det räcker med att ångra
sig. Alltså borde inte skammen vara det enda som får mig att vilja handla
”normalt”. Det borde räcka med att jag ångrar mig för att jag ska handla
annorlunda nästa gång. Men det litar jag tydligen inte på.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag straffar mig själv med skam så
att jag ska kontrollera mig och handla ”normalt”. Jag litar inte på att jag
skulle handla normalt om jag inte skämdes. När man inte har tillit, använder
man makt. Jag använde skammen som makt. Genom rädsla tvingas jag att
handla på ett normalt sätt.

Varför litar jag inte på mig själv? Varför tror jag att jag inte skulle handla
normalt utan skammen? Och skulle jag inte handla normalt utan skammen,
betyder inte det då att det bästa vore att inte handla normalt? När jag har
struntat i konsekvenserna (skam), har jag gjort något och sedan skämts över
det senare. Men [i]var[i/] det då onormalt, eller sa min skam att det var
onormalt? Vad anser min skam är onormalt? Stämmer det överens med vad
jag skulle anse vara onormalt t ex när det gäller andras handlingar?

[scirocco]

Jag älskar dig

[Andreas]

OBS... Det är inte normalt / "inte att följa forumsnormen" (i alla fall för avdelningen tankar och känslor) att skriva inlägg av din utlämnande "typ" på den form du använder.

DVS....

Med använande av paragrafer, kommatecken. Och punkter. Helt utan olika sätt att "markera vikt" med de tillgängliga funktionerna.

Får be dig att anpassa dig till detta, annars skrattar vi bara åt dig  :wink:

[scirocco]

,,,,

[Åkes granne]

Skulle gärna vilja titta på dina "personliga anteckningar".. vi har liknande programmeringar, och vidare utvecklingar..

Var bor du? (det är sånt här som upplevs som "manipulation", naricssism.. innehåller även en skam kring att jag skulle kunna uttrycka detta mer kliniskt, ja ni ser ju vad jag sysslar med..)

RELATIVISMEN ska UTTRYCKAS; kämpa lite.. Men det är mer än så; men inget man "tekniskt kan få in med själen"..jag är för frälst på experimenterandet.. men det är så (söker en förklaring på transcendens i en annan form; som inte är miljöassimilerande)..

Man behöver GÅ TILLBAKA till tidigare stadier av självanalys/reflektion t.ex. Detta kallar jag "sensing"; men innehåller en del annat.


Den narcissistiska föraktande rebellen; en spegling..


Hur ska vi göra med drogerna?

[Andreas]

Vind,

Jag har en känsla av att du inte fått det gensvar du vill ha och eftersom ingen kompletterat det jag skrev står det lite naket och kan uppfattas som okänsligt. Detta som disclaimer, nu till ett par kvarstående funderingar.

Min bild av vad du skrivit:
Trots att jag som barn/ungdom betett mig naturligt precis som jag är så har min omgivning reagerat med att klassa mitt beteende som onaturligt. Detta på grund av att de inte har samma begåvning att se igenom samhällets normer som jag. Jag har en mer sann/ren syn och större intelligens än min omgivning, men detta har jag inte auktoritet att bära upp. Därför har jag använt skam och skuld som ett inre system att hålla mitt beteende i schack efter de yttre, i själva verket mer onaturliga (/onormal - vad det nu betyder, inget kan ju per def vara onaturligt, själva användandet av orden vittnar ju om bristande förståelse) beteendenormerna. Numera kan jag tydligt se att så här är det, men jag kan inte ändra på det.

Och så vill du gärna få lite bekräftelse på att det är på detta viset av oss här. Så hear we go; jepp det är så det är och anledningen till att du är här är även en grundbult i forumets existens, liksom förekomsten av all terapi, nyandlighet, ångestmedicinering osv.

Ända alternativet som jag ser det till att det är på detta viset är att dina onormala handlingar handlar om att såra dina medmänniskor, vilket skulle förvåna mig utifrån den bild jag fått. Då måste du vara en mycket skicklig manipulatör och borde snart kunna dominera det här forumet med din subtila elakhet... well jag tror det inte för fem öre. Men kanske du har lust med lite självrannsakan? Är du bara offer här eller lämpar du även över offerrollen på andra? Beteenden tenderar ju sprida sig, märker du att barn eller andra lättpåverkade personer runt om dig tar efter din skuldbeläggning? Så skulle jag tro att det är, eller måste det inte vara så på ena eller andra viset? Du mår ju dåligt av detta och ångest liksom glädje sprider sig.

Kontenta; du har skyldighet att leva ut och rucka normerna för andras välmåendes skull. Du behöver lita på din kraft, din syn och din vishet. Hur ska du gå till väga?

[Vind]

Skulle gärna vilja titta på dina "personliga anteckningar".. vi har liknande programmeringar, och vidare utvecklingar..

Var bor du? (det är sånt här som upplevs som "manipulation", naricssism.. innehåller även en skam kring att jag skulle kunna uttrycka detta mer kliniskt, ja ni ser ju vad jag sysslar med..)

RELATIVISMEN ska UTTRYCKAS; kämpa lite.. Men det är mer än så; men inget man "tekniskt kan få in med själen"..jag är för frälst på experimenterandet.. men det är så (söker en förklaring på transcendens i en annan form; som inte är miljöassimilerande)..

Man behöver GÅ TILLBAKA till tidigare stadier av självanalys/reflektion t.ex. Detta kallar jag "sensing"; men innehåller en del annat.


Den narcissistiska föraktande rebellen; en spegling..


Hur ska vi göra med drogerna?

Jag förstår inte ditt sätt att skriva på så bra, kan du skriva på ett annat
sätt?

Var jag bor vågar jag inte skriva här, ifall någon jag känner skulle se det.
Jag vågar skriva mer om jag vet att ingen jag känner läser det. Men jag
kan skicka till dig i PM.

[Vind]

Vind,

Jag har en känsla av att du inte fått det gensvar du vill ha och eftersom ingen kompletterat det jag skrev står det lite naket och kan uppfattas som okänsligt. Detta som disclaimer, nu till ett par kvarstående funderingar.

Min bild av vad du skrivit:
Trots att jag som barn/ungdom betett mig naturligt precis som jag är så har min omgivning reagerat med att klassa mitt beteende som onaturligt. Detta på grund av att de inte har samma begåvning att se igenom samhällets normer som jag. Jag har en mer sann/ren syn och större intelligens än min omgivning, men detta har jag inte auktoritet att bära upp. Därför har jag använt skam och skuld som ett inre system att hålla mitt beteende i schack efter de yttre, i själva verket mer onaturliga (/onormal - vad det nu betyder, inget kan ju per def vara onaturligt, själva användandet av orden vittnar ju om bristande förståelse) beteendenormerna. Numera kan jag tydligt se att så här är det, men jag kan inte ändra på det.

Och så vill du gärna få lite bekräftelse på att det är på detta viset av oss här. Så hear we go; jepp det är så det är och anledningen till att du är här är även en grundbult i forumets existens, liksom förekomsten av all terapi, nyandlighet, ångestmedicinering osv.

Ända alternativet som jag ser det till att det är på detta viset är att dina onormala handlingar handlar om att såra dina medmänniskor, vilket skulle förvåna mig utifrån den bild jag fått. Då måste du vara en mycket skicklig manipulatör och borde snart kunna dominera det här forumet med din subtila elakhet... well jag tror det inte för fem öre. Men kanske du har lust med lite självrannsakan? Är du bara offer här eller lämpar du även över offerrollen på andra? Beteenden tenderar ju sprida sig, märker du att barn eller andra lättpåverkade personer runt om dig tar efter din skuldbeläggning? Så skulle jag tro att det är, eller måste det inte vara så på ena eller andra viset? Du mår ju dåligt av detta och ångest liksom glädje sprider sig.

Kontenta; du har skyldighet att leva ut och rucka normerna för andras välmåendes skull. Du behöver lita på din kraft, din syn och din vishet. Hur ska du gå till väga?

Jo, det du skriver stämmer nog. Egentligen var det skammen som hela
inlägget skulle handla om, men det där med att jag är annorlunda
tenderar alltid att ta över alltihop . Men det ligger ju till grund för
mycket i mitt liv.

I mitt inlägg framstår det som om jag alltid har undvikit att
använda, ja, det som gör mig annorlunda. Men det stämmer inte helt. Jag
har ju påverkats av det, jag är ju en annorlunda person. Jag skäms inte
lika mycket för mina vänner, de vet att jag är annorlunda, men de kan
inte förstå mig (egentligen tror jag att jag inte vill att de ska förstå mig,
för att jag är rädd för vad de skulle tycka om de gjorde det). Men i
vardagen använder jag det jag har tänkt, det hjälper ju folk.

Men du har rätt i att jag inte riktigt litar på det. Jag upptäckte det själv för
några veckor sedan. Det som jag har hävdat är det sannaste i mitt liv,
det enda jag kan vara riktigt säker på, tvivlar jag i själva verket på. Jag
vet inte varför...

Efter att jag kom underfund med det här med skammen, har jag inte
skämts lika mycket. Men jag tror inte problemet är helt löst än. Jag
funderade på om jag skulle berätta för en vän om den här sidan, för att
jag inte skulle skämmas, men det är nog smartast att inte göra det, om
jag gör det kommer jag att tänka att hon läser allt jag skriver. Men jag
vet att jag måste börja tillåta mig själv att prata med andra om sådant.

[Andreas]

Du skriver så mycket om att du är annorlunda, men hittils har jag inte sett något sådant med dig. Du liksom bara fortsätter använda dina paragrafer och korrekta skolspråk.

UPP TILL BEVIS SÄGER JAG!!!!

Asså denna dära Vind hon tycker jag verkar vara en riktig sån där torr normal och helt vanlig person. Annat är det ju med Åkes granne till exempel, där har vi ju ett tvättäkta exemplar på en orginell person och som visar det också. Det är därför jag tycker det är så skönt att pola med Åkes granne jag känner mig befriad av att hon beter sig så annorlunda.

Gud så skönt tänker jag, här kan ju jag också säga lite vad som faller in, jag behöver inte försöka visa mig normal utan kan starta en tråd om att slicka bajs från fingrarna eller lite vad som helst. Det kommer i alla fall försvinna i mängden av all galenskap.

Däremot när jag snackar med hon där Vind som verkar så där korrekt och normal hela tiden, då blir det jobbigt. Hennes vanliga, normala och helt korrekta sätt skrämmer mig faktiskt. Tänk undrar vad hon ska tänka om mig som startar bajsslickartrådar. Hon går säkert och pratar med andra normala och vanliga människor, ni vet sådana som är som alla andra och berättar om hur konstig hon tycker den där Andreas är. Jag måste nog skärpa till mig och verka mer normal och inte så annorlunda för att hon ska acceptera mig...

äh vafan jag tar och hänger lite med Åkes granne istället med henne kan jag ju vara mig själv

[Avantgardet]

Vind, vill du höra sanningen? Sanningen att säga är du helt enkelt en sån som tycker om att plocka sönder dig själv och plåga dig själv med eviga grubblerier i vad det kan vara för fel på dig. Du tar det faktum att du gör detta som ett bevis för att det faktiskt skulle vara något fel på dig - för det kan ju inte vara så att du skapat ett problem som saknar grund? I själva verket är ditt enda problem just detta, och du kan bara lösa det på ett enda sätt. Genom att släppa det. Liksom bara sådär.

[Andreas]

Visst är den sidan av saken ofta påtaglig och det finns också en hygglig ekonomi ikring det. Något som jag kan störa mig mycket på när jag ser det hos någon, oftast kvinna, i min närhet. Vind känner jag inte särskilt väl och av erfarenhet så är bilden man skapar sig av en person från internet förvisso ofta mycket riktig i och med att man enkelt exponerar det som sällan exponeras annars, å andra sidan finns det andra omständigheter och saker som man alls inte kan se från texten.

Mina lekfulla inlägg i tråden har båda en allvarligt menad intention, men upplevs det påträngande så vill jag höra ifrån. Den som öppnar upp sig ber om att få in andras ögon i det privata, men har också rätt att förvänta att vi övriga respekterar ett stopp. Tycker avants retorik med att hävda sanningen är lite avig på så vis att det bara är Vind som kan se sanningen om sig själv, det är bara hon som sett alla sidor.

Sedan är rådet gott att släppa problemet för att frigöra sig. Fokusera på hopp och glädje och söka sammanhang där man kan må bra, få hjälp av vänner och få vara sig själv. Fortfarande är det dock så att i det 'borgerliga' samhället, där det materielt och praktiskt är enklast att leva, minst bekymmer i och med den materiella rikedomen och de skyddande sociala murarna som alla är mer eller mindre beroende av så finns det tydligt utstakat hur man ska bete sig. Detta behöver Avantgardet i sin vardag inte bry sig lika mycket om som Vind, men det är omständigheter som kan kosta mycket att inte rätta sig efter. Och vanligt pris är just skam och skuld. Hur då förhålla sig till detta kvarvarande yttre som inte går att släppa. Där har Vind en trygghet i det förhållningssätt som hon med djupa vanor byggt upp. Och dessa vanor/reaktioner kommer fortsätta aktiveras så länge hon bor i den kropp som bär vaneaktivatorerna.

På egen hand är yoga bra. I det sociala och vardagliga vet jag inte nog om omständigheterna för att komma med något råd. Mer än att testa dig fram för att hitta ett sammanhang som accepterar dina konstigheter. Och börja som sagt gärna här.

[Anders]

Bara släppa problemet.... och sen tänka "som alla andra"?

Nu är det ju en fråga i sig om "de flesta tänker salongsfähigt" eller om förmågan att koppla bort alla egna tankar till förmån för att gå in i det sociala är någon som för den "sociale" sker automatiskt, utan att det plågar denne. De flesta verkar ju gilla att sitta och prata. Och gör inte alltför mycket konstiga saker eller ger uttryck för allför konstiga tankar.

När man som Avantet föreslagit, släppt problemet - vad gör man sen?

För att sen säga nåt om mej själv så tänker jag vad jag vill och skäms inte för det. Som tjatats om i andra inlägg så mår jag dock inte så bra i "trevliga" sammanhang, och jag kan uppleva att jag "borde tänka mer som alla andra", att verkligen bry mig i om hur man lägger in golvvärme, vädret och vad det nu kan vara. Men det är bara för att det vore praktiskt.

Vad jag tänker nu om ditt ursprungsinlägg är : Om du kan lyssna på vad andra tänker och säger så får du tänka vad sjutton du vill själv. Men då du går upp i dina egna tankar då du är tillsammans med andra så funkar det inte. Och vad du skriver i din bok skall de andra enbart sk*ta i.

[Algotezza]

:D


Vind, vill du höra sanningen? Sanningen att säga är du helt enkelt en sån som tycker om att plocka sönder dig själv och plåga dig själv med eviga grubblerier i vad det kan vara för fel på dig. Du tar det faktum att du gör detta som ett bevis för att det faktiskt skulle vara något fel på dig - för det kan ju inte vara så att du skapat ett problem som saknar grund? I själva verket är ditt enda problem just detta, och du kan bara lösa det på ett enda sätt. Genom att släppa det. Liksom bara sådär.

Fel fel fel!

Man skall älta och digestera problemet tills man tröttnar, blir helt utled på det och vänder sig åt annat håll. Eller tills någon i ens närhet ger en kick i annan riktning. Gäller även den kickande närhet detta forum utgör.

Så därmed, kanske det inte var så fel det du skrev, Avantgardet, om det visar sig vara en kick i rätt riktning.

Jag har fått många kickar utifrån. Livet är att kommunicera, med sig själv och andra. Ingen människa är mer en ö än någon annan. Under vattnet hänger alla öar ihop.

Det är jobbigt att känna sig konstig utifrån hur andra reagerar. Det är mycket lättare att gå in för att vara "tjock, blond och konstig", för då bekräftar andras reaktioner, "va konstig du är!", att man är på rätt väg.

Kort sagt, humor är räddningen, självironin, självdistansen. Utan den är livet ett enda stort ranelidande.

Konstighetens styrka...

Tänker Algotezza

[Avantgardet]

Alltså, jag säger alls inte emot er. Det är inget fel på ältandet som problem - så gott som vilket annat. Och om man löste alla sina problem, som ni säger, vad sen? Däremot kan jag se en förtjänst i att vara medveten om vad vi gör mot oss själva och världen.

Kan annars påstå att det finns en viss genusaspekt i det här som framträder redan i barnbokslitteraturen. Flickan skall ändra sig själv, vara omvärlden till lags - t.ex. May Alcotts "Little Women" -, medan pojken skall påtvinga världen sin vilja, erövra den - t.ex. Twains "Tom Sawyer". Detta mönster finner man nästan i varenda barnbok. Visst finns det några undantag, men de är fortfarande marginella. Samma sak påpekar Simone de Beauvoir i förhållande till flickors/kvinnors klädsel jämfört med pojkars/mäns.

Står som fast vid att det är strukturerna som skall anpassas efter individerna och inte tvärtom. Så visst kan man älta saker, men helst ser jag att man ältar fruktbara saker. Sen får man vara precis som fan man vill för mig. Har ännu inte stött på en människa som är så "konstig" att dess person är ett mer angeläget projekt än t.ex. svälten eller nåt annat problem utav sådan dignitet. Också ett sätt att distansera sig. Annars tycker jag om det patetiska i min självömkan. Brukar alltid stå och väga mellan inlevelse och hånskratt (på min egen bekostnad) sådana gånger.

[transversal]

Hej Vind.


Jag har under min (ringa) livstid heller aldrig träffat någon människa som har varit helt normal när man har granskat personen i fråga närmare i sömmarna.

Min gissning är därför att ju mer du öppnar dig om dina egna avvikelser från "normen" desto mer kommer människor att successivt börja öppna sig tillbaka om sina egna galna sidor.

Kan därför bara säga skål och välkommen till gänget. Det är trots allt komplexitet som gör människan intressant och inte konformitet.