VARFÖR NJUTER VI AV SKRÄCK

[SOLROS]

Jag har funderat ett tag men inte kommit på varför vi gillar att skrämma oss själva, b.la genom att titta på skräck-filmer. Vi blir otroligt nyfikna bara någon nämner en skräck historia. Dessutom kan vi överdriva hur mycket som helst då vi berättar något bara för att skrämmas.
Jag förstår spänningen och underhållningen, men trots rädslan man upplevde kvällen efter ''den där filmen'' , vill vi fortfrande bli skrämmda och skrämmas, varför? :roll:

[Minded]

Det är mer intressant, relevant, att uppleva en känsla, än att inte göra det. Det är förvisso liv, ca passion, är att låta sig röras.

[Avantgardet]

Skulle inte kalla det för en "känsla", då det leder tankarna fel och inte heller besvarar frågan, utan snarare för "ett möte med det reala/förspråkliga". Men i sak håller jag helt med Minded här. Precis som orgasm, så är det något som liksom perforerar bubblan, och man känner livet påtagligt och direkt. Man känner sig helt enkelt lite mindre som en steril robot - vilket är det moderna samhällets huvudsakliga modus (robotsteriliteten).

[J R Auk]

Skulle inte kalla det för en "känsla", då det leder tankarna fel och inte heller besvarar frågan, utan snarare för "ett möte med det reala/förspråkliga". Men i sak håller jag helt med Minded här. Precis som orgasm, så är det något som liksom perforerar bubblan, och man känner livet påtagligt och direkt. Man känner sig helt enkelt lite mindre som en steril robot - vilket är det moderna samhällets huvudsakliga modus (robotsteriliteten).

Vad har du nystat upp det där citatet? Jag trodde inte du höll en sådan syn på vår relation till världen.
Anar jag en ny inspirationskälla?

[Minded]

Kanske bättre uttryckt:

Det är essensen av carpe diem, seize the moment - eller kanske närmare sanningen - låta the moment seize you. Det som en upplevelse gör med en i olika grad är att ta en till nuet, till stunden (det reala). Och livet är ju tydligen vad som händer när man tittar åt ett annat håll. Skräcken (exempelvis) är vad som får oss att titta åt det där andra hållet.

[Avantgardet]

Skulle inte kalla det för en "känsla", då det leder tankarna fel och inte heller besvarar frågan, utan snarare för "ett möte med det reala/förspråkliga". Men i sak håller jag helt med Minded här. Precis som orgasm, så är det något som liksom perforerar bubblan, och man känner livet påtagligt och direkt. Man känner sig helt enkelt lite mindre som en steril robot - vilket är det moderna samhällets huvudsakliga modus (robotsteriliteten).

Vad har du nystat upp det där citatet? Jag trodde inte du höll en sådan syn på vår relation till världen.
Anar jag en ny inspirationskälla?

Nej, jag sa exakt samma sak till dig sist vi talades vid också. Det är klart det finns något förbegreppsligt, jag behöver inte ett språk för att få en sten i huvudet, men det finns inget förbegreppsligt tänkande. "Språket är varats hus", som det heter i en känd formulering av Heidegger (i "Brev om humanismen"). Alltså det är inte så att vi har en underliggande "ren upplevelse" på vilken sedan, i efterhand, läggs på ett språk för att göra begriplig denna "rena upplevelse", utan språket är med redan i upplevandet, är med och formar upplevandet, är med och avgör vad vi lägger respektive inte lägger märke till med vårt seende osv. Fortfarande behöver jag emellertid inget språk för att få en sten i huvudet eller en spark på smalbenet, men vad kan vi säga för intressant (eller nåt överhuvudtaget) om det förspråkliga?

"Citatet" var egentligen bara en anspelning på den lacanska diskursen.

[Avantgardet]

Kanske bättre uttryckt:

Det är essensen av carpe diem, seize the moment - eller kanske närmare sanningen - låta the moment seize you. Det som en upplevelse gör med en i olika grad är att ta en till nuet, till stunden (det reala). Och livet är ju tydligen vad som händer när man tittar åt ett annat håll. Skräcken (exempelvis) är vad som får oss att titta åt det där andra hållet.

Så kan man ju uttrycka sig på ett flummigt andligt sätt. Jag skulle istället säga som så att skräcken helt enkelt skakar om oss och påminner oss om att vi lever, att vi är levande. Skräcken är konkret, vilket framstår i skarp kontrast mot våra moderna och löjligt abstrakta liv. Tror det är lite av samma skäl - även om de inte nödvändigtvis är medvetna därom - som vissa skär sig på armar och ben och liknande.

[Minded]

Så kan man ju uttrycka sig på ett flummigt andligt sätt.

Den satt fint - även om det jag sa stämmer. Det handlar om relevans, upplevelsen av något relevant - värt att relatera till.

Teori och praktik. Hmm.

[Avantgardet]

Ledsen, vill egentligen bara leka lite träigare än jag är.  :D

[Minded]

Jag skulle istället säga som så att skräcken helt enkelt skakar om oss och påminner oss om att vi lever, att vi är levande. Skräcken är konkret

Skräcken är konkret, just eftersom att den förmår beröra oss - eftersom att den bokstavligt talat skakar om oss. Eller mer egentligt, skräcken är den känsla vi upplever just eftersom att vi blir berörda av något. Det som rör oss, känner vi någonting inför. Det vi inte bryr oss om, känner vi inget inför. Känsla upplevs eftersom att vi relaterar till. Detta är relevans.

Tänkte säga att den just inte påminner oss om att vi lever - men det gör den förvisso, till skillnad från mer reellt njutbara upplevelser, positiva liksom. Intressant.

[Avantgardet]

Jag tycker det är problematiskt att tala om "känslor" av det skäl att vi har en tendens att tänka oss dem i antinomiskt förhållande till nåt slags förnuft. Man tänker sig följaktligen att där skulle finnas också "känslolösa" tillstånd. Men hur skulle man kunna veta vad som är ett känslolöst tillstånd om inte just genom att känna det? Man är snärjd i en olösligt självmotsägelse. Detsamma gäller för det omvända. Man inbillar sig vidare att där finns känslostyrda respektive förnuftsstyrda individer, vilket är en helt och hållet falsk uppdelning. Båda dessa kategorier är alltjämt verksamma, men de rymmer olika saker. Den är en skillnad i kvaliteter inte kvantiteter, som den moderna psykologismen tyvärr har en tendens att reducera allt till (och därmed helt missförstå det hela). Tanke och känsla är i regel oupplösligt sammantvinnade, beroende och oavhängiga av varandra. Endast ett fåtal undantag kan medges, och just där menar jag att skräcken skulle kunna komma på tal.

[Anders]

Vi gillar skräckfilmer, och det står massor av "nyfikna" vid brottsplatser, katastrofplatser. Kan det ha samma rot?

Då hemska saker händer andra känner vi att vi, relativt dem har det ganska bra?

Annars är det väl en flykt från den grå vardagen? Är det inte nån vacker, orealistisk kärlekshistoria, så är det nåt våldsamt annorlunda?

En annan parallell är väl alla ungar som spelar WoW och liknande. Man har inte det egna riskmomentet, risken att personligen skadas, bara spänningen.

[Johan Ågren]

Jag tycker det är problematiskt att tala om "känslor" av det skäl att vi har en tendens att tänka oss dem i antinomiskt förhållande till nåt slags förnuft. Man tänker sig följaktligen att där skulle finnas också "känslolösa" tillstånd. Men hur skulle man kunna veta vad som är ett känslolöst tillstånd om inte just genom att känna det? Man är snärjd i en olösligt självmotsägelse. Detsamma gäller för det omvända. Man inbillar sig vidare att där finns känslostyrda respektive förnuftsstyrda individer, vilket är en helt och hållet falsk uppdelning. Båda dessa kategorier är alltjämt verksamma, men de rymmer olika saker. Den är en skillnad i kvaliteter inte kvantiteter, som den moderna psykologismen tyvärr har en tendens att reducera allt till (och därmed helt missförstå det hela). Tanke och känsla är i regel oupplösligt sammantvinnade, beroende och oavhängiga av varandra. Endast ett fåtal undantag kan medges, och just där menar jag att skräcken skulle kunna komma på tal.

Håller inte riktigt med där. Man kan visst notera att man enbart är en tänkande individ utan några känslosensationer i systemet. Man känner inte avsaknaden av känslor, man noterar detta. Avsaknaden av "positiva känslor" medför således inte att där måste existera några andra känslor som upptar detta utrymme. Endast detta förhållningssätt medger att man kan känna mer eller mindre känslor. Ser inte hur du kan resonera rätt här. Den människa som har en mindre känslouppsättning (färre känslosensationer som larmar i systemet) kan således fatta mer förnuftsbaserade beslut i den bemärkelsen att ställningstaganden och handlingar i specifika situationer i högre grad motsvarar de på förhand fastställda tankestrukturerna. Om detta sedan är "förnuftigt" är en annan femma: Känslorna utgår från djupt inrotade - och på ett eller annat sätt för subjektet funktionella - föreställningar, och inga nyckfulla ur luften gripna teorier. Den känslolösa människan; dvs den som saknar de reglerande signaler känslorna kan ge, saknar således också den "djupare förankring" till det funktionella agerande som känslorna kan medföra. Den känslomässiga blockeringen har här sin funktion i och med att de för subjektet djupt förankrade föreställningarna stängs av till förmån för mer förnuftsmässigt abstrakta teorier och handlingsmönster. Känslorna är därmed ingen "sanningssägare", bara en signal till subjektet att dessa handlingar överensstämmer med den förståelse subjektet intuitivt förmår att omfatta.

Vi kan utifrån detta visst dela upp människor i två grova kategorier, och även oss själva (där båda i sig är förlorade):

Känslomänniskor (eller när vi agerar känslostyrt): De som introvert låter sig styras av intuitiv förståelse och de reglerande impulser som känslorna ger. Näckdelarna är att den intuitiva förståelsen också kan vara anhängigt ett skevt teoretiskt föreställningsschema som har sin primära uppgift att bevara den känslomässiga belöningen. Teorin är sekundär.

Förståndsmänniskor (eller när vi agerar efter förståndet): Vi agerar extrovert efter vad vi anser förväntas av oss, utan att vi intuitivt förstår meningen med dessa handlingar. vi gör det rätta utifrån ett tankesystem eller andra auktoritära styrmedel. Dessa kan upplevas som mer eller mindre som våra egna åsikter, men är inte djupare förankrade. Nackdelen med detta är att vi kan tvingas må dåligt till dess att vi intuitivt förstår vad vi håller på med, eller alltid må dåligt om vi aldrig gör detta. Det kan till och med gå så långt att vi tvingas överge de sammanhang vi verkligen har en intuitiv förståelse för till förmån för handlingar som bygger på en struktur vi inte har förståelse för. Detta upplevs smärtsamt (avsaknad av belönande känslor), och om ingen återvändo ges (och ingen ny intuitiv förståelse uppstår) så finner vi oss stående med en skrikande avsaknad. Känslomässig smärta är medvetna känslobehov som saknar utlopp. Med tiden blir denna alarmerande känsla (avsaknad) dysfunktionell, och övergår i apati (robotmedvetande).

Känslorna berättar således om hur vi på olika sätt förhåller oss till olika strukturer, och har i sig inget innehåll. Om man menar att känslor har innehåll, så menar man den information som känslorna omfattar; de strukturer som är omgärdade av känslor. Känslorna talar således om integration; och den eventuella känslokylan talar om för oss att det saknas integration. Smärtan talar om för oss att vi har en närhet till integrationen (den existerar som en oförverkligad realitet), men ingen integration sker. Apatrin/känslolösheten visar på att all integration är så avlägsen att ingen längtan längre uppstår.

Smärta är således ett ingrepp i integrationen och ligger närmare ett positivt känslotillstånd än apati/likgiltighet. Att tillfoga sig själv smärta i ett apatiskt tillstånd medför således att känslofunktioner triggas som minner om dess goda sidor. I varje livsintensifieringsfas så träder både smärtan och den känslomässiga belöningen in. Om vi slår oss med en hammare så gör det visserligen ont, men vårat belöningssystem träder också in för att vi ska ta oss ur den jobbiga situationen, och söka den helande känslan. Det är en elastisk effekt.

Samma elastiska effekt kan man få om man tittar på "skräckfilm". Vi skräms upp och aktiverar vårt känslosystem, och så sätter vi oss i trygghet i "soffan". Utan "soffan" skulle vi inte titta på "skräckfilm", för då skulle vi enbart var i skräcken, vilket skulle vara en paradox att vilja uppnå. Detta är också skillnaden på att bli kittlad av någon vi litar på och att bli kittlad av en främmande människa. Skräckfilm är nöje för robotmänniskor, och således dignar det av detta nöje i vår samtid. Jag gillar periodvis att se på skräckfilm (och särskilt att spela spel där jag befinner mig i skräckliknande scenarion). Sedan är endorfin en skön drog som utsöndras när vi blir skrämda. Den stimulerar och skyler över våra små vardagsproblem så att vi ska kunna agera på topp. Och sitter vi i en soffa och blir skrämda så är det bara och ladda! Förhoppningsvis söker vi ett kreativt utlopp för detta sedan.

Jag brukar inte gilla att reducera känslor till kemiska utsöndringar. I sin essens så är känslorna enbart integration och rörelse, inte något objekt. Reducerar man känslor till objekt så tycker jag man trivialiserar känslornas funktion i onödan. Man ska alltid se till innehåll, och där håller jag med Avantgardet, men det betyder inte att man ska ta begreppet känslor och objektifiera det. Tankar är innehåll, känslor är innehållet i rörelse och dess integration. Känslor kan således inte gestalta sig utan dess innehåll, men definieras inte för den sakens skull bäst som ett eget innehåll. När vi känner känslor känner vi således innehållet i rörelse.

/Johan

[Avantgardet]

Vet inte om det var en lapsus, eller vad det riktigt var, men jag tycker följande bevisar min poäng (och att du följaktligen på just den punkten talar emot dig själv):

Med tiden blir denna alarmerande känsla (avsaknad) dysfunktionell, och övergår i apati (robotmedvetande).

Man noterar inte bara avsaknaden av känsla, man känner den. Inte för inte talar du på annat ställe i texten om känslo-kyla, som beskrivandes avsaknad av känsla. Exemplen kan med lätthet mångfaldigas. Annars tyckte jag mycket om din utläggning, som var ovanligt upplysande för att behandla fenomenet på en sådan nivå.

[Johan Ågren]

Med tiden blir denna alarmerande känsla (avsaknad) dysfunktionell, och övergår i apati (robotmedvetande).

Man noterar inte bara avsaknaden av känsla, man känner den.

Avsaknaden/skadan ger en ytterst påtaglig känsla i form av smärta, innan den eventuellt övergår i apati, det är riktigt. Blockeringen och ignoransen av känslor i det apatiska tillståndet är dock en realitet, och den efterföljande dominansen av "förnuftet".

Inte för inte talar du på annat ställe i texten om känslo-kyla, som beskrivandes avsaknad av känsla.

Med "känslokyla" avses inte en känsla utan frånvaron av känsla. Annat måste ses som språklig illvilja från din sida. Naturligtvis kan en person som framstår som känslokall ha en massa känslor och uttrycka en av dessa känslor genom att agera känslokall (man kan till exempel vara kär i någon och detta resulterar i att man agerar känslokallt om man har en viss psykologisk problematik), men jag avsåg de facto hos subjektet. Poängen är att vi kan gradera den funktion hos subjektet vi benämner som känsla, naturligtvis helt relativistiskt, och att detta ger oss en efterföljande orientering i hur vi hanterar information.

Denna känslomässiga riktning i oss själva har en mängd orsaker som påverkar, men betydande är naturligtvis hur vår själlvtillit har behandlats när vi var barn. Vi kan även utbildas till att agera känslokallt, och det ger oss möjlighet till ett agerande vi normalt inte skulle acceptera, men det leder ofta till posttraumatiska reaktioner.

Men hur skulle man kunna veta vad som är ett känslolöst tillstånd om inte just genom att känna det?

Att notera sitt känslolösa tillstånd är av den anledningen svårt, och man blir oftast varse det genom att notera symptom, men framför allt när en blockering hävs. De flesta känslolösa människor går därför omkring och tror att allt är som det ska. Robotmekaniken tar vid en punkt över och känslorna lämnas därhän. Just detta föranleder själva problemet. Så hur ska vi känna att vi inte har några känslor? Vi blir helt enkelt tvungna att notera och försöka minnas hur vi agerat tidigare och om vi gått ifrån något väsentligt. I skenet av de hävda blockeringarna så går insikten dock upp för oss, och vi kan konstatera i efterhand att vi inte tillät våra känslor. Men ofta så är vi inte hermetiskt slutna (bara vid extrema trauman) och melankolin och ångesten pyser igenom.

/Johan