Kära kritikerkår!

[Avantgardet]

Nej inte blygsamhet. Det är bara så onaturligt. Liksom lika "konstigt" som att sitta och prata om nånting, sen över det samtalet prata om nåt helt annat. Det går aldrig reproducera ett "rent nu" precis som det ges en och artikuleras i improvisationen. Det är mitt stora problem, och det är anledningen till att jag avskyr inspelning.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att ni inte plågas ihjäl. Har jag lyckats eller misslyckats med min föresats? Därom tvistar jag med mig själv.

[Midgårdsormen]

Men skulle du ha problem med att spela in/"föreviga" en improvisation då? undrar jag.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att ni inte plågas ihjäl. Har jag lyckats eller misslyckats med min föresats? Därom tvistar jag med mig själv.

Det beror ju helt på hur din föresats ser ut; så med andra ord har du inte riktigt bestämt dig om den - har du, din spjuver?  :wink:
Vidare är livet något tragikomiskt, så du borde kanske på samma gång glädjas åt att jag uppskattar det du gör, men sörja över att jag måhända inte uppskattar det av rätta skäl, att jag ser till ytligheter såsom estetik och talar i termer om "bra" istället för "sant".

[Avantgardet]

Problemet är att jag inte har någon mick som tar upp ljud bra på avstånd, och att man sällan är hemma när man brädar nån gammal gråhårig bluesräv, utan ute på luffen och ordentligt nerdekad. Magi händer på plats liksom, går inte rycka ur sitt sammanhang.

Tycker det verkar som att du förstod ovanligt väl vad det var jag hade kladdat ihop. Ett slags digitala runkpapper, kanske. Nu när vi talar om det blir jag faktiskt lite sugen på att kasta ihop en psalm.

[Logos]

Verket tillhör ju inte riktigt konstnären längre när han väl har släppt ifrån sig det, då blir det istället några minuters underhållning för en tölp som mig. Men det är ju inte värre än man gör det.

[Avantgardet]

Nej, jag säger ju samma sak. Man ska vara djävligt tacksam att man får höra nån musik av mig överhuvudtaget, försåvitt man inte sitter på plats med mig bland systemkassar, pillerkartor, och A-lagare. Praktiskt taget enda sättet att få mig att spela in musik är att finta i mig amfetamin och låsa in mig i ett rum tills jag börjar klösa på tapeterna av ren tristess. Vissa har dock upptäckt att det är praktiskt taget enda sättet att få mig att städa också, vilket de också utnyttjat med tillfredsställande resultat. Samma människor har haft fräckheten att påstå att jag, om man stal skorna av mig, skulle sitta inne tills jag svalt ihjäl. Vad gäller just detta sista påstående så finns det en del som talar för en sådan hypotes, själv menar jag dock att jag - till skillnad från andra i liknande situation som jag själv - utrustats med två saker som de saknar: (1) framförhållning (åtminstone om man räknar det faktum att jag tar min egen oberäknelighet med i beräkningarna) och (2) överlevnadsinstinkt. För att finna stöd för denna hypotes behöver jag bara räkna upp en rad historiska fakta (som att jag faktiskt klarat mig ur krångligare situationer än så).

Halvt om halvt allvarlig här faktiskt. Tycker det är att göra våld på allt vad äkthet är att "komponera" ett "verk". För mig har "musikalitet" alltid handlat om att kunna stämma in i vad som än utspelar sig, och, om man redan är bekant med vad alla andra har att "säga", lägga sig i förgrunden och artikulera precis det som är på hjärtat. Det går göra något vackert av precis vilket råmaterial som helst, och det är där utmaningen också ligger. Har inga problem med mer ledsamma, känslosamma saker (även om jag ibland får höra att jag har problem att visa "känslor"), men man kan fan aldrig förvänta sig av mig att sitta andäktigt och lyssna till när nån framför sitt "nummer" eller ett inövat partytrick. Står inte poletterna som spön i backen så klipper jag vederbörande vid fotknölarna, omgående - det är i sig "bättre musik", och den som kan ge mig samma behandling får mitt gillande direkt (det är en stor "musiker"). Gäller alla. Jag har höga krav på min omgivning, så är det bara. Måste något "övas in" så är man helt enkelt inkompetent, så är det också bara. Jag vill överhuvudtaget inte påtvinga verkligheten något, utan endast artikulera den. En majmorgon låter helt annorlunda än en oktoberkväll.

Underhållning vet jag inte vad det är, men har hört att det är på tapeten. Skulle själv aldrig syssla med underhållning. Fattar inte vad det går ut på. Vadå? Ska jag sitta och lyssna på nån som ska föreställa duktig för att han övat in nåt? Vi är i verkligheten liksom, och vad kan hans inövade grejer hjälpa oss där? Relaterar de mer än ytligt till det som är här och nu för handen?

Ärlighet är alltså prio ett för mig. Uppskattar t.ex. gitarrister som vågar spela med så avslöjande ljud som möjligt på gitarren, och inte dränker ljudet från gitarren bakom en massa överstyrning och effekter. Finns inget lättare än att låta "stor" och "tuff" med en rejält överstyrd gitarr, klarar praktiskt taget vem som helst, och jag slutade tidigt att imponeras av sånt (hur lätt som helst att bluffa folk med sånt, och därför direkt tråkigt). Men för mig var det mer än ett ytligt ställningstagande. Naket skall det vara, och direkt från hjärtat. Vad fan skulle man ens säga om nån som titt som tätt under ett förtroligt samtal började citera (ordagrant) stora sjok ur nån bok? "Vad är det här för pucko?". Det är vad jag skulle tänka. Kan han eller hon göra något vackert av detta, detta här, det som precis här och nu finns tillgängligt mitt framför oss? Det är konst för mig, inget annat. Men det innebär också att jag kan uppskatta konstnären i var och en av oss, för den finns och är påtaglig överallt och hela tiden. Så fort vi ger av oss själva, som oss själva (och inte som inövade representationer av "oss själva" eller någon annan), på plats. Även det att tveka inför detta kan höra dit. Allt beror på situationen, och vad som där finns tillgängligt att bygga utifrån.

[Skogsälvan]

Ta för guds skull inte på dig högklackat, Avant. Är nog som det är. Varför ska jag känna mig tacksam för att du lägger ut något som jag kan lyssna på? Tycker den här högfärdigheten verkar stiga dig åt huvudet. Därmed vill jag inte säga att det är helt grundlöst. Du åstadkommer en hel del bra musik. Ibland träffar du helt rätt med "viben" i själen. Och... ja, nu sätter väl du igång med din tyckar-allergi. Skitsamma.

[Avantgardet]

När du talar om "viben" i själen så menar jag dig fullständigt missa poängen. Hur skulle den nånsin - som inspelad - kunna "träffa rätt"? Det är här det där tyckandets tvång kommer in. Det enda du uttalar dig om då är hur väl den passar in för just dig - allmänt eller mer partikulärt. Du säger absolut ingenting om musiken, utan endast om dig själv. Det jag talar om är att sätta huvudet på spiken vid varje enskilt tillfälle, som de utspelar sig mitt framför ögonen på oss, något som principiellt måste undsmita varje inspelning. Betänk skillnaden på å ena sidan ett anförande och å den andra ett samtal. Jag sysslar inte med det förra annat än undantagsvis, och det är vad man har här utav mig. Jag lägger ingen som helst vikt vid detta, eftersom jag tycker det är trams rakt igenom. Jag sysslar inte med förställning, eller att stryka nån lyssnare medhårs. Jag artikulerar. Är något fult så förskönar jag inte, utan då ska det också vara just fult - på tal om Shakespeare och rosorna. Hur skulle du överhuvudtaget kunna bedöma vad jag åstadkommer i musik när du bara har dessa brottstycken - vad jag själv betraktar som just "digitala runkpapper" - att tillgå? Tycker själv inte det säger piss om mig, fångar mig på inget sätt. Det är artificiellt och konstlat, eller med andra ord: precis allt det som jag inte är. Så jag tycker nog man kan vara tacksam att jag trots allt offrar mig och gör något som svär emot alla mina principer - det vill säga just sån här skit som du endera kan lyssna på eller inte, kanske också förstå.

Du tillåter inte sanning i konsten (vilket i mina ögon är till och med värre än att inte tillåta humor i konsten), du vill bara ha drömmar. Ledsen, men det klingar falskt i mina öron. Det är inte konst för mig, det är bara konstlat (vilket förstås är något helt annat). Det är ingen konst i att göra vackra melodier, och väva söta små drömmar åt förvuxna prinsessebarn, det är den enklaste sak i världen - så länge man klarar av att ljuga.

Men det är inte vad jag gör. Tycker det är trist att du inte förmår öppna upp dina snäva horisonter och begripa detta, utan som ett reguljärt hondjur bara avundsjukt stå där med kastrationskomplexet och vilja styra min libido.

Tycker det är lika djävla sjukt varje gång. Man sitter där på baksidan av en konsthall, och super och knarkar med en schizofren gammal lodis, som luktar skunk och spya och talar helt obegripligt, och som ingen ens vill ta i med tång, men på framsidan flockas folk för att se på målningar av samma djävla snubbe. Skit ner er, säger jag uppriktigt från djupet av mitt hjärta. Jag delar hellre några genuina minuter med denna människa än jag står och läser in mig själv i nåt han kastat ifrån sig. Är det högfärd? Kanske det. Men duger inte verkligheten så behåller vi den för oss själva.

[Avantgardet]

Slängde just i mig lunchen och kom av någon lustig anledning att tänka (har märkt att din konstsyn alltjämt får mig att tänka på min far, där är sambandet). Minns så väl hur min far försökte få mig att spela den och dens musik, och att tonsätta texter av Ferlin och Dan Andersson. Men jag fattade aldrig. Det var inte vad jag hörde. Det var inte den värld jag levde i. Vad Jag hörde var en djävla fyllskalle som stod och skrek och skrek, och vars främsta (och snudd på enastående) förmåga var att aldrig, trots detta, bli hes eller tappa så mycket som bråkdelen av en decibel i ljudstyrka. Så jag stämde ned gitarren, tills strängarna hängde helt slaka mot kroppen på den, och satte och igång att härma fanskapet. Var inte vackert nånstans. Men det åstadkom precis vad som behövde åstadkommas där (för mig, för mig att fatta situationen precis så absurd som den var). Det visade exakt vad som behövde visas där. "Det där är väl inte musik?". "Och det ska komma ur din käft?". Needless to say så begrep han inte ett skit av detta, utan hörde bara en massa oljud (sic!). Inte heller förstod han konsten i att jag och min bror programmerade en gammal Amiga att stå och upprepa "Hakan-dubbelhakan" ad in finitum så att han till slut, och givetvis mot sin vilja, tvingades lyfta sitt feta arsle, som sitter på en besynnerligt valrosslik kropp, och leta rätt på strömbrytaren till den. Det är konst i mitt tycke.

[Skogsälvan]

Du tillåter inte sanning i konsten (vilket i mina ögon är till och med värre än att inte tillåta humor i konsten), du vill bara ha drömmar.  

Tycker det är trist att du inte förmår öppna upp dina snäva horisonter och begripa detta, utan som ett reguljärt hondjur bara avundsjukt stå där med kastrationskomplexet och vilja styra min libido.

Riktigt roligt det där. Och ja, jag har säkert saker gemensamt med din papsing. Som jag ser det är vi alla en, men ändå inte. Vet liksom inte om Demiurgen kommer att utvecklas på köpet eller om det redan har hänt.

[Avantgardet]

Att det är roligt gör det inte mindre sant.

[Skogsälvan]

Jag skulle inte uppleva det som komiskt om det inte fanns ett uns grund för det hela, men det verkar inte vara riktigt som du tror. Jag tror inte att du har en blekaste susning om vad jag upplever vara sanningen i konsten. På tal om Shakespear och så där, renässansen är en intressant period som man inte bör gå in i om man inte vill få ont.

[Avantgardet]

Talade jag om vad du "upplever vara sanningen i konsten"? Trodde jag gjorde betydligt större anspråk än så, och påtalade något som i det närmaste är ett objektivt faktum. Du förespråkar ju alltjämt en förkonstling som konstitutiv för konsterna, vilket jag menar vara (per definition) just lögn. Det är väl därför jag får leva med att Logos tycker sig förnimma nåt "proggigt" i det jag gör. Ingenstans är det dock frågan om vad du "upplever vara sanning i konsten" utan om vad som de facto är sant/verkligt eller inte.

Varför skulle man "få ont" av renässansen? Har aldrig själv upplevt nåt sånt. Uppriktigt nyfiken.

[Logos]

Det är svårt att göra sig av med sitt kulturarv. Inte minst för betraktaren.

[Logos]

Och jag menar proggigt i den för mig bästa möjliga bemärkelsen, i det att du experimenterar med det du har till hands och får till en egen tolkning. Jag kommenterade det ungefär som jag hade kommenterat det om jag hörde det på radion.

Det är klart att varje upplevelse är unik och bör upplevas unikt istället för att bara knytas till ens befintliga begreppsvärld, men går det att leva så i längden?

[Avantgardet]

Går och går, det är väl värt ett försök? Det är romantikern i mig som talar förstås.