Självmordet och hopplösheten

[Sceptisk]

Hur talar man med någon som är på gång att ta sitt liv? Vad finns det för föreställningar om personer som vill ta sina egna liv? Hur påverkar våra fördomar om självmord sättet vi pratar med självmordsbenägna? Det intressanta i kommunikationen till en sådan person är det som antyds men inte sägs rakt ut och det är där problemet sitter och varför det är så svårt att avråda någon från självmord.

En fördom är att den som vill ta sitt liv verkligen vill ta sitt liv. Att prata med en person från den föresatsen kan tyckas självklar dock, det verkar som att man respekterar personens egen vilja och därför så vill man argumentera mot självmord. Jag ser två slags självmord. Det ena är ett kallt beräknat självmord som inbegriper planering, avsked/avståndstagande från andra osv. Det andra självmordet är det som utförs från en stark impuls utan att ha varit särskilt övervägt och det är förmodligen den vanligaste typen av självmord.

I grund och botten tror jag inte att någon vill ta sitt liv och det är därför meningslöst att prata med en sådan person från en utgångspunkt att de verkligen vill ta sina liv. Till och med en person som är av den mer beräknande typen, t ex gammal och säger sig ha "levt klart" eller sjuksängspatienten som aldrig mer kommer kunna gå menar faktiskt inte att de verkligen vill dö. Det de menar är att det liv de har inte längre är värt något. Det är alltså det som måste diskuteras, hur kommer det sig att livet inte längre har något värde eller innehåll?

Impulssjälvmorden är väldigt svåra att se på håll att de kommer ske och man hinner där inte med att resonera om saken.

Som handling så är självmord den yttersta bekräftelsen på att man fortfarande är i någon slags kontroll av sitt liv. Allting annat tycks uttömt på möjligheter. Min tes är därför att man ska prata med en person som vill ta sitt liv på ett sådant sätt att man bekräftar dennes egen makt och beslutsförmåga och ödmjuka sig inför den som vill ta självmord genom att förklara att det är dom som har makten.

Jag har själv misslyckats med att prata med sådana som vill ta självmord just för att jag gjort misstaget att försöka "prata dom tillrätta" eller be dom att "ta sig i kragen" eller förmana om att det är fel att ta sitt liv. Ingen av dessa argument biter eller ger självmordskandidaten någon tillstymmelse till hopp. Effekten blir faktiskt den motsatta. Istället för att säga "å fasen, du har ju rätt, det här med att ta sitt liv det är verkligen fel". Vem tror egentligen att denne kommer att svara så? Istället så reagerar de med att rada upp exempel efter exempel på varför de ska ta sina liv, och deras argument blir mer och mer vattentäta och de övertygar sig själva mer och mer om att självmord är enda utvägen eller det förnuftigaste att göra.

Därför tror jag att det är så att en självmordskandidat försöker att kommunicera ett behov av att få känna sig i kontroll i situationen. Genom att säga till denne att du inte kan göra något för att förmå den som vill ta sitt liv från att verkligen ta sitt liv, makten att döda ligger helt i händerna på den som vill ta sitt liv. Genom att påpeka detta så påpekar man och bekräftar den verkliga maktställningen och ljuger inte för personen.

Själva anledningen till självmordet är att livet uppfattas som att det saknar värde och det enda av värde som finns kvar är den egna makten att utföra dådet. Ifall man diskuterar detta om innehåll så kommer man alltid att få prata om existentiella frågor, kanske om brott och skam, skuld för något man gjort eller inte gjort, att man förlorat någon/något man älskar osv.

Självmordet är att manifestera den personliga upplevelsen av hopplöshet. Att diskutera denna hopplöshet kan också lätt hamna fel, dvs i förmaningar, moraliserande och andra psykologiska övergrepp. Det räcker heller inte att säga att man tycker personen är värdefull, det är inte det som är problemet heller. En självmordskandidat försöker ju att rädda sig själv från hopplösheten, vilket ju innebär att denne ser sig själv som värdefull. Det är istället situationen som måste diskuteras.

I vårt moderna samhälle så finns det tendenser att se allting som "a state of mind" men verkligheten är egentligen en extern atmosfär. En bra eller dålig sådan. Att ha utfört ett brott eller dragit skam över sig själv är inte egentligen att ha dragit skam över sig själv, utan över det liv man lever -  atmosfären. Subjektet som sådant förändras aldrig, det är bara det externa som förändras. Subjektet tar alltid beslut utifrån omständigheterna och ifall omständigheterna tycks obestridliga och omöjliga att besegra, då resignerar personen och vill utöva hämnd på allting som står ivägen för det, genom att ta livet av allting via självmord.

Därför tror jag att det är omständigheterna kring självmordet som ska diskuteras, inte självmordskandidaten själv. Denne gör säkert en rimlig bedömning av situationen som denne ser den, därför måste situationen få hamna under ett nytt ljus. Saker som för självmordskandidaten tycks oöverstigliga kan presenteras på ett annat sätt.

Därför kommer självmordskandidaten ännu en gång att rada upp exempel efter exempel på varför situationen är omöjlig. Han/hon kommer att kunna ge ett fullständigt vattentätt alibi i deras vision om tillvarons hopplöshet. Dom har "provat allt", dom har "sett allt", dom "vet allt", dom har gjort slut på alla tillgångar, dom är för gamla för att starta om, dom är för svaga, dom är för ensamma, osv osv.

Det kanske finns fler problem i bilden, missbruk, misshandel, skambrott, och så vidare. Att försöka bota en missbrukare kan ta åratal. En självmordskandidat som dessutom är missbrukare, kan man hjälpa denne genom ett enkelt samtal? Om det handlar om en impulsgrej så kan man göra det, men det beror på hur långt gånget självmordet är i sin planering.

Är ett självmord en plötslig händelse? Nej det tror inte jag. Ett självmord kan vara "planerat" väldigt långt tillbaka i tiden. Kanske till och med från barnaåren. Att någon gång tog barnet ett beslut som kommer att prägla de beslut som tas framöver vilket till sist kanske leder fram till ett självmord i 20 års åldern. Som regel kan man säga att det därför kan ta lika lång tid att leda en person ut ur en självmordsbenägenhet som det tagit för personen att leda sig själv in i den.

Här blir det därför en fråga om något mer än att bara prata, även om kommunikationen och dialogen är oerhört nödvändig. Om man vill hjälpa en person som tror att det enda alternativet är att ta sitt liv så måste man vara beredd på uppoffringar och det är uppoffringar som man som enskild individ inte kommer klara av.

På grund av de uppoffringar som krävs av andra och eftersom Sverige är uppbyggt på individualismens grund, så finns det få som tror de kan klara av att leda en självmordsbenägen person tillbaka till livet igen. Först och främst krävs kunskapen och sedan inte minst så krävs det ekonomi och tid för att göra det. Varje självmordsbenägen individ hamnar därför efter ett misslyckat självmord på en mottagningsavdelning där de i bästa fall får tala med en kurator en timme om dagen, men i värsta fall få åka hem direkt igen men oftast bara sitta i ett fikarum i en vecka med stressad personal och sedan åka hem.

På det viser så bekräftar samhället återigen hopplösheten för den självmordsbenägne. Samhället vet inte hur det ska hantera de med självmordstankar och samhällets känsla av hopplöshet inför den som vill ta sitt liv bekräftas tillbaka på den som söker efter hopp någonstans men inte kan hitta det. Tragiskt nog så kan man därför konstatera att det hopplösa samhället samverkar med den hopplöse individen i att göra situationen omöjlig och självmordet framstår alltmer som det enda alternativet.

Så därför slutligen, hoppet är det som människan behöver mer än allt annat. Men vad är det en människa behöver för att kunna må bra och känna hopp? Hopp är inte bara den skeppsbrutnes önskan om att bli räddad från sin livboj, hopp är minst lika viktigt för en välbärgad och fysiskt stark man i sina bästa år med hus, familj och barn. Skillnaden är bara att den skeppsbrutne inte har lika mycket hopp utan han har bara ett enda hopp. Medan den som har det bra har massor av hopp, har hopp i allt vad han företar sig och är väldigt entusiastisk och livsbejakande.

En självmordsbenägen människa ser bara hoppet i självmordet, medan samhället bara ser hoppet i en självmordsbenägen människa i deras egen förmåga, som de själva inte ser något värde i. Däri ligger dilemmat. Så hur löser man det?

Samhället måste göra någonting. Men politiken kan inte lösa detta problem. Fler vårdhem spelar ingen roll. Bättre utbildad personal kan fortfarande inte räcka hela sträckan. Detta vet också den som begår självmord - denne är övertygad om att ingen kan hjälpa honom/henne. Likadant tänker delar av samhället, att det egentligen inte finns någon som kan hjälpa dom som vill ta självmord. Självmord finns då och där samhället är hopplöst.

[Andreas]

Jag brukar prata om metoden. Det är lätt att ha en ide om att självmord är den rätta lösningen. Fast grejjen är att det är svårt att veta om man verkligen vill dö förrän man har satt sig i situationen. Kanske hinner man ångra sig något alldeles oerhört när man väl förstår innebörden i fallet från bron. För att vara på den säkra sidan bör man använda sig av en dödskonfronterande metod. Tex sluta äta och dricka, fast man har tillgång till mat och dryck och fortsätta med detta fram tills man är död, eller lite enkalre gå och lägga sig ute utan kläder och frysa ihjäl. Om man lyckas med den metoden då vet man att man verkligen ville dö och inte bara trodde det.

[Sceptisk]

Tja, fast å andra sidan om man slutar äta och dricka så påverkar det också ens psyke negativt så att man blir ännu mer deprimerad än innan. Många som är deprimerade slutar också att äta, vilket gör att dom mår ännu sämre än innan. Därav Aristotles bud om att vi måste lära vår natur goda vanor och inte hänfalla åt vår naturs böjelser och nycker.

[Andreas]

Har du hört talas om någon som tagit livet av sig med en dödskonfronterande metod som gjort det ut av depresion?

Jag har bara hört om äldre människor, liksom indianer som går ut i skogen att dö när det är dags för det och indier som gjort det av religiös övertygelse.

[Sceptisk]

Ingen aning. Jag har aldrig hört talas om dödskonfronterande "metod"

Men det finns säkert.

Äldre människor har dock inte så mycket val va? Jag menar dom ska ju ändå dö.

[Andreas]

Nej, det är jag som har myntat begreppet, än så länge har det varit lite si och så med spridningen.

Jag tror i alla fall inte att det finns, testa själv så får du se att det nog inte är så lätt, ingen teoretisk grej direkt.

Som ett snabbtest kan man också hålla andan tills man svimmar av, om man inte klarar det heller så vill man inte dö.

[Andreas]

Och om man klarar det och därmed vet att man vill dö så är det bara att göra det upp och ned i ett badkar, svimma av och därefter drunkna. Den som vill dö klarar av det, den som har en teori om att han vill dö klarar det inte.

[Sceptisk]

Ok. Hursomheslt så var min utgångspunkt den att ingen vill dö. Det du tar upp handlar om att se självmordet som en utmaning, inte som en utväg.

[Andreas]

Det du tar upp är som vanligt något teoretiskt, vilket ju är din styrka. Men styrkan har snärjt dig.

Vad har du för bönepraxis Sceptisk?

[Sceptisk]

Förklara hur jag har "snärjt" mig? Och vad har någons "bönepraxis" för relevans över huvud taget?

[Andreas]

Hursomheslt så var min utgångspunkt den att ingen vill dö.

Ja, samma som min nästan, med reservation för de som klarar av att konfrontera döden och verkligen vill dö, de har jag respekt för. Må de vila uti frid. Och ni andra, gör inget överilat så att ni ångrar er, var säker på er sak, använd en dödskonfronterande metod.

Det du tar upp handlar om att se självmordet som en utmaning, inte som en utväg.

Det går inte att lyckas om man ser det som en utmaning, man måste vilja dö, det är bara det som det handlar om. Vill jag dö eller inte, bortom utmaningar och annat värdsligt.

Andra metoder däremot kan du se som en utmaning och lyckas (och tiden däremellan är fylld med ånger av insikten).

[Andreas]

Och vad har någons "bönepraxis" för relevans över huvud taget?

Det har i högsta grad relevans, det är i ens allra djupaste bönepraxis som viljan att sluta leva här måste vara förankrad. Du har utgångspunkt i ett teoretiskt resonemang och jag misstänker att du inte har någon bönepraxis, bara massa argumentation i dess ställe. Därför som du inte förstår mig.

[Sceptisk]

Jag förstår, det här är ditt sätt att leka djävulens advokat. Jag undrar hur länge du kan klara dig genom att hålla dig till vanliga spelregler innan du flyger ut i abstraktioner, semantik, anklagelser och förvridningar av språket. Jag ger dig en (1) chans.

Ditt argument är att man kan ha en vilja att dö, mitt argument är att ingen har någon sådan vilja. Man kan ha en vilja att slippa "leva" och döden ses som en väg ut. Men det är en grundläggande skillnad mellan att "vilja dö" i ordets sanna bemärkelse och att "vilja slippa leva".

Argument 1: Att vilja dö är om du tänker på det en självmotsägelse. Viljan är alltid riktad mot något annat, och så länge som detta förhållande existerar så kan en vilja aldrig vara riktad mot självutplåning. Självutplåningen är bara ett medel och en metod att uppnå viljan att slippa finnas till.

Argument 2: En människas vilja handlar om behovstillfredsställelse. Ett upphörande av ens existens kan därför bara handla om en slags tillfredställelse. Tron på att man kan vilja dö kan därför också enbart handla om att man tror att döden kommer att innebära en djupare tillfredställelse än vad man upplever just nu.

Argument 3: En självmordsbenägen människa är inte ute efter självutplåning. Självutplåningen är bara ett medel och en metod. Målet är absolut makt. Det finns ingen som kan hindra en person som vill begå självmord att inte göra det, ifall möjligheten uppenbarar sig. Själva handlingen säger "jag kan göra detta och ingen kan stoppa mig, ingen kan komma åt mig" dvs absolut makt.

Argument 4: Att uppnå detta maktförhållande är också ett medel för ett ännu djupare mål, som är tillfredställelse. Alltså är självmordet en helt igenom egoistisk handling och inte en självuppoffrande handling.

[Andreas]

Vad menar du med djävulens advokat? Jag håller inte på så mycket med argumentation se du, jag försöker möta dig, lära känna dig lite mer. Jag har ju sett argumentationsmasken trilla av ett par gånger och det är det som jag hoppas på igen.

Ditt argument är att man kan ha en vilja att dö, mitt argument är att ingen har någon sådan vilja.

Nej jag håller inte på och argumenterar, jag talar så som jag vill möta en självmordsbenägen. Praktiska instruktioner typ.

Dina argumentationer känns väl ok, men du argumenterar inte mot mig så som jag känner, jag berörs inte av det du skriver som argument. Ok, säger jag, slötittar mest på dem och tycker att det ser ok ut. Du har ju en bra analysförmåga så det är väl inte så mycket annat att vänta där. Tycker det kan vara behagligt att se, som en del av argumentationsdynamiken och livet på forumet.

Om det jag skrivit nu faller in under "abstraktioner, semantik, anklagelser och förvridningar av språket" efter din uppfattning så kan jag kontra att jag lovar att jag ska gå dig tillmötes för lite hederlig argumentation, sån som du älskar du vet. Men först måste du svara på vad du har för bönepraxis, mötas halvvägs kompis

[Sceptisk]

Okej, din skojare.

Jag tänker inte diskutera någonting gällande bönepraxis med någon, så du behöver inte känna dig diskriminerad för att jag inte tar upp det ämnet med dig. Särskilt som den här tråden handlar om ett samhällsproblem vilket jag tänker återgå till att fokusera på nu. Du får ursäkta.