Heideggers kritik av humanismen.

[Sceptisk]

Avant

Tyvärr är jag inte så insatt i fenomenologin. Det är ett svårt ämne om man ska tänka rationellt tycker jag. Visserligen kan man säga att essensen och existensen är intimt bundna vid varandra, eller att uppdelningen mellan essens och existens är ganska så godtycklig eller rentav felaktig. Men om man tänker sig ett kausalt samband mellan vad som finns och vad som kom före så kan man hitta en logik i det. Men detta sagt behöver det ju inte innebära att man måste se på tillvaron på det sättet. Det kan finnas bättre sätt att förhålla sig till "varandet". För att en rationell tanke ska kunna tillåtas uppstå så måste man formulera det i kausala termer, då åtminstone vårt rationella sinne inte kan förstå annat. Men vad är det som säger att det rationella sinnet är det enda eller bästa sinnet för att "förstå" tillvaron som sådan? Är det fruktbart att dela upp tillvaron i kropp och själ till exempel? Det är inte alls säkert att en sådan uppdelning kommer löna sig.

[Avantgardet]

Kan tycka att du har en poäng där, men hur föreslår du då att vi ska tänka beskrivandet?

Jag har skisserat det hela ovan i svaret till Logos. Men kan väl försöka summera det lite och ange något som kan kallas en princip eller liknande.

Beskrivandet kan inte ses som ett skrivande av världen som den är. Uppenbarligen så ligger det inte i vår makt. Men vi måste ändå förklara vår verksamhet i det att vi skriver världen under förespeglingen att världen tar den form vi ger den (i beskrivandet). Så vad skriver vi för något när vi beskriver? Vi skriver vår värld, och i den ingår vår rationalitet såväl som vår logik. Vi ordnar.

Beskrivandet kan inte frikopplas vår sinnesstämning och våra känslor. Så den som beskriver och den som åhör det samma kan inte låtsas om (här ändrar vi diskursen om vad världen är när den delas) som om det som beskrivs är något artskillt från sagan. Snarare tror jag just att se det som en saga är att föredra. När jag beskriver finns inget att bli sur över att jag utelämnar, eller förvränger. Snarare så kan vi bara tala om förvrängningen, inte som om det fanns något som vore bättre, utan enbart genom vad som motiverar det. Ett argument för varför hittar vi i devisen; allt vi kan tala om existerar. Omtalandet i beskrivandet håller något, och att misserkänna det är att motsätta sig kommunikationen (kanske för att vi tycker att styrka eller någon annan av "mina egenskaper" skall regera). Istället är det viktigt att vi tar det beskrivnas objekt för just vad det beskrivs som, hur det omtalas, och utreder vad det är. Objektet kan aldrig tas som förutbestämt, som om "jag vet vad du talar om" jmfr "jag kan tänka mig vad du talar om".

Jag tror att genom att anta en sådan princip; det som omtalas i en beskrivning äger alltid giltig form bör tas som existerande, så tror jag att vi kan undkomma många av de problem som uppstår när vi engagerar oss i "världskrig" där vi söker upprätta objekt med objektiv giltighet som våra konversationer skall grundlägga.

Ser bra ut tycker jag. En första invändning skulle dock vara att jag har svårt att se hur man upprättar nåt krav på rationalitet i en sådan modell. Anything goes liksom.

[Avantgardet]

Tillåt mig då presentera Levinas för dig, Sceptisk: Här! Tror det där är nåt som torde intressera dig.

Heidegger är förstås kritiker av den instrumentella rationaliteten, det han kallar "stället" (som en jakthund ställer en hjort) - och som vi ser i ord som be-ställa, fram-ställa, in-ställa osv. -, och kort sagt är det exploaterande förhållande vi kommit att inta till vår värld (där såväl den som vi själva kommit att reduceras till blott råmaterial). Att vetenskaperna inte kan nå varats väsen ligger i att de inte låter sig tilltalas av varat, utan har redan på förhand bestämt sitt studieobjekt, och kommer därför per automatik att omforma världen (teoretiskt) för att passa den specifika gren av vetenskapen som det i varje enskilt fall är. Att bestämma varat (metafysiskt) ontiskt - i termer av varanden, objekt eller substanser, och varat som det enskilt största objektet eller största substansen -, istället för ontologiskt, det vill säga vara som vara, har den [redan påtalade] konsekvensen för vårt "skick" som han kallar det, eller vad vi skulle kunna säga vara våra seder, bruk, sätt att göra saker och ting på, den specifikt historiska karaktären på varat. Kausalitet förutsätter en sådan ontiskt bestämning, ontologiskt fattad kan varats omvandlingar varken förutsägas eller efterkonstrueras. Så, som du ser, han är inte direkt på god fot med "vetenskapen". Levinas är långt mer utav en "fenomenologisk etiker", if there is such a thing, medan Heidegger aldrig just talat om någon etik överhuvudtaget. Däremot talar han om tänkandet som en "dygd"; försåvitt det är ett mot-svarande av varats till-tal (det vill säga att det [mot-svarandet] avtäcker - "discloses" på engelska - varat, bringar dess sanning i dagen), varat som tar oss i anspråk; och inte bara det vi vanligtvis brukar kalla tänkande men som i själva verket är något helt annat, och som finner sin grund i "stället".

[Sceptisk]

Avant

Jag förstår. Om man vill ha en vetenskap för att förstå världen då kommer man att bli besviken eftersom vetenskapen idag främst försöker hitta lösningar på våra levnadsproblem; hälsa, skönhet, boende, transport, etc.

Har själv också insett att 'scentismen' som den kallas är starkt principbunden och metafysiskt förankrad. Evolutionsteorin är som en slags ständigt pågående process av att systematiskt kartlägga världen i ett förutbestämt system. Om Intelligent Design verkar dogmatisk så ska man bara kolla på med vilken enorm fanatism och energi scientisterna bestämmer vad ordnad världen är.

Jag har hört talas om idén om att bli "ställd" förut. Men jag vet inte om den stämmer.

[J R Auk]

Kan tycka att du har en poäng där, men hur föreslår du då att vi ska tänka beskrivandet?

Jag har skisserat det hela ovan i svaret till Logos. Men kan väl försöka summera det lite och ange något som kan kallas en princip eller liknande.

Beskrivandet kan inte ses som ett skrivande av världen som den är. Uppenbarligen så ligger det inte i vår makt. Men vi måste ändå förklara vår verksamhet i det att vi skriver världen under förespeglingen att världen tar den form vi ger den (i beskrivandet). Så vad skriver vi för något när vi beskriver? Vi skriver vår värld, och i den ingår vår rationalitet såväl som vår logik. Vi ordnar.

Beskrivandet kan inte frikopplas vår sinnesstämning och våra känslor. Så den som beskriver och den som åhör det samma kan inte låtsas om (här ändrar vi diskursen om vad världen är när den delas) som om det som beskrivs är något artskillt från sagan. Snarare tror jag just att se det som en saga är att föredra. När jag beskriver finns inget att bli sur över att jag utelämnar, eller förvränger. Snarare så kan vi bara tala om förvrängningen, inte som om det fanns något som vore bättre, utan enbart genom vad som motiverar det. Ett argument för varför hittar vi i devisen; allt vi kan tala om existerar. Omtalandet i beskrivandet håller något, och att misserkänna det är att motsätta sig kommunikationen (kanske för att vi tycker att styrka eller någon annan av "mina egenskaper" skall regera). Istället är det viktigt att vi tar det beskrivnas objekt för just vad det beskrivs som, hur det omtalas, och utreder vad det är. Objektet kan aldrig tas som förutbestämt, som om "jag vet vad du talar om" jmfr "jag kan tänka mig vad du talar om".

Jag tror att genom att anta en sådan princip; det som omtalas i en beskrivning äger alltid giltig form bör tas som existerande, så tror jag att vi kan undkomma många av de problem som uppstår när vi engagerar oss i "världskrig" där vi söker upprätta objekt med objektiv giltighet som våra konversationer skall grundlägga.

Ser bra ut tycker jag. En första invändning skulle dock vara att jag har svårt att se hur man upprättar nåt krav på rationalitet i en sådan modell. Anything goes liksom.

Vad skulle krav på rationalitet vara? Rationalitet är väl de de facto rationaliseringar vi gör, alltså relationen mellan det tilltänkta och det tänkta.

Mitt omdöme ger mig storheter som jag delar i ratio motsvarande varandra varpå jag än en gång kan applicera det som gav mig storheterna, omdömet.

Klart att anything goes när man förespråkar anything is.

[Avantgardet]

Avant

Jag förstår. Om man vill ha en vetenskap för att förstå världen då kommer man att bli besviken eftersom vetenskapen idag främst försöker hitta lösningar på våra levnadsproblem; hälsa, skönhet, boende, transport, etc.

Har själv också insett att 'scentismen' som den kallas är starkt principbunden och metafysiskt förankrad. Evolutionsteorin är som en slags ständigt pågående process av att systematiskt kartlägga världen i ett förutbestämt system. Om Intelligent Design verkar dogmatisk så ska man bara kolla på med vilken enorm fanatism och energi scientisterna bestämmer vad ordnad världen är.

Jag har hört talas om idén om att bli "ställd" förut. Men jag vet inte om den stämmer.

Evolutionsläran är nu i mitt tycke långt mer övertygande än nån skapelseteori, även om det rent teoretiskt (teologiskt) inte ens behöver vara nån motsättning däremellan. Ser överhuvudtaget inget skäl att tro på nån Gud. Av det enkla skäl att vederbörande inte går att hitta nånstans, går per definition inte påvisa existensen utav. I rent teknisk mening så ex-isterar ju Gud heller inte ens enligt teisterna. Och det här med negativ teologi finner jag inte heller tilltalande, för jag kan omöjligt gå med på att ett förfarande med enbart negationer skulle leda fram till en positiv existens, tvärtom så verkar det ju rimligast att utifrån det sluta sig till det uppenbara - Gud finns inte. Men när jag talar om mening (meningsfullhet) så gör jag heller aldrig "misstaget" att söka tillskriva världen den i någon objektiv mening. För mig är meningsfullhet något fullkomligt trivialt, och finns där i precis allting vi företar oss försåvitt det inte är blott och bart ett misstag, eller ett klantande så att säga. I övrigt så är allt vi företar oss meningsfullt, och om så inte var fallet skulle vi inte kunna drista oss till att alls lyfta på arslet. Förstår överhuvudtaget inte det här behovet att se en objektiv mening i saker och ting, verkar mest vara nåt slags romantiskt mystifierande av världen som känns mig främmande, och - trots att det säkert nu kommer sticka dig i ögonen - som ett sätt att fly sitt eget existentiella ansvar in i en oegentlig tillvaro.

Men visst ser jag samma typ av dogmatisk tro hos många vetenskapare som jag ser hos religiösa, och det i sig anser jag vara ett problem. Vetenskapen verkar i så måtto vara en sekularismens egen religion. Vetenskapen verkar också oförmögen att ge oss svar på en hel del frågor, men jag tror inte lösningen sitter i att kasta sig hals överhuvud in i religion. Tro som tro i den bemärkelsen. Inte för att vetande nödvändigtvis behöver vara bättre. Jag ser däremot en förtjänst i att inte söka tvinga på världen den ena eller andra tolkningen, låta den tala till oss på ett språk som vi kanske inte ens är förmögna att begripa, och inse att vi kanske aldrig heller kommer att begripa. Acceptera detta faktum och lära sig leva med det. Som Logos också antytt i några inlägg i denna tråd.

Men helt klart har Heidegger en poäng när han säger att vetenskapen a priori missar varat i och med att den bestämt varat som varanden (som en sak, som världen i dess materialitet, eller som en stor idealitet - Gud i en eller annan skepnad), men han hävdar detsamma om religionen. Det enda sättet att närma sig varat är att betrakta det just i dess egenskap av vara. Något som Kierkegaard rörde sig i riktning mot men underlät att ontologiskt grunda, och därför aldrig riktigt lyckades med.

[Avantgardet]

Kan tycka att du har en poäng där, men hur föreslår du då att vi ska tänka beskrivandet?

Jag har skisserat det hela ovan i svaret till Logos. Men kan väl försöka summera det lite och ange något som kan kallas en princip eller liknande.

Beskrivandet kan inte ses som ett skrivande av världen som den är. Uppenbarligen så ligger det inte i vår makt. Men vi måste ändå förklara vår verksamhet i det att vi skriver världen under förespeglingen att världen tar den form vi ger den (i beskrivandet). Så vad skriver vi för något när vi beskriver? Vi skriver vår värld, och i den ingår vår rationalitet såväl som vår logik. Vi ordnar.

Beskrivandet kan inte frikopplas vår sinnesstämning och våra känslor. Så den som beskriver och den som åhör det samma kan inte låtsas om (här ändrar vi diskursen om vad världen är när den delas) som om det som beskrivs är något artskillt från sagan. Snarare tror jag just att se det som en saga är att föredra. När jag beskriver finns inget att bli sur över att jag utelämnar, eller förvränger. Snarare så kan vi bara tala om förvrängningen, inte som om det fanns något som vore bättre, utan enbart genom vad som motiverar det. Ett argument för varför hittar vi i devisen; allt vi kan tala om existerar. Omtalandet i beskrivandet håller något, och att misserkänna det är att motsätta sig kommunikationen (kanske för att vi tycker att styrka eller någon annan av "mina egenskaper" skall regera). Istället är det viktigt att vi tar det beskrivnas objekt för just vad det beskrivs som, hur det omtalas, och utreder vad det är. Objektet kan aldrig tas som förutbestämt, som om "jag vet vad du talar om" jmfr "jag kan tänka mig vad du talar om".

Jag tror att genom att anta en sådan princip; det som omtalas i en beskrivning äger alltid giltig form bör tas som existerande, så tror jag att vi kan undkomma många av de problem som uppstår när vi engagerar oss i "världskrig" där vi söker upprätta objekt med objektiv giltighet som våra konversationer skall grundlägga.

Ser bra ut tycker jag. En första invändning skulle dock vara att jag har svårt att se hur man upprättar nåt krav på rationalitet i en sådan modell. Anything goes liksom.

Vad skulle krav på rationalitet vara? Rationalitet är väl de de facto rationaliseringar vi gör, alltså relationen mellan det tilltänkta och det tänkta.

Mitt omdöme ger mig storheter som jag delar i ratio motsvarande varandra varpå jag än en gång kan applicera det som gav mig storheterna, omdömet.

Klart att anything goes när man förespråkar anything is.

Men förlorar du inte då en fruktbar distinktion. Alltså på vad eller vilket sätt de olika sakerna är?

Jag kan ju till exempel hävda att för mig är solen en blomma, och det är precis lika giltigt (i och med att det är upplevt) som att det skulle vara på något annat sätt. Återstår då inte bara maktanspråk?

Vad jag försöker säga är att jag tror inte alls det är en dum utgångspunkt du väljer, men jag hade gärna sett dig elaborera på den och gardera dig. Och inte bara falla tillbaka på nån habermasiansk kommunikationsetik.

[Logos]

JR: Det där framstår för mig som en naturlig utgångspunkt för att konstruktivt kunna tala om saker och ting. Ett sorts delgivande av upplevelserna istället för att förvänta sig att världen i övrigt redan har tillgång till dem (här blir väl Heidegger intressant igen?).

Jag kan ju till exempel hävda att för mig är solen en blomma, och det är precis lika giltigt (i och med att det är upplevt) som att det skulle vara på något annat sätt. Återstår då inte bara maktanspråk?

Fast i JR:s system ges väl ingen tolkningsföreträde? Och just därför kan du uppleva solen som en blomma... egentligen har du bara omprövat begreppen.

Men visst, ur en överlevnadssynpunkt så är det klart att rationalitet fyller sina syften, typ "Vi har ju faktiskt ingen mat!" eller "Det är farligt att röka vid bensinen, oavsett hur du upplever det!". Här blir ju frågan om maktanspråket är ett måste.

[J R Auk]

JR: Det där framstår för mig som en naturlig utgångspunkt för att konstruktivt kunna tala om saker och ting. Ett sorts delgivande av upplevelserna istället för att förvänta sig att världen i övrigt redan har tillgång till dem (här blir väl Heidegger intressant igen?).

Jag kan ju till exempel hävda att för mig är solen en blomma, och det är precis lika giltigt (i och med att det är upplevt) som att det skulle vara på något annat sätt. Återstår då inte bara maktanspråk?

Fast i JR:s system ges väl ingen tolkningsföreträde? Och just därför kan du uppleva solen som en blomma... egentligen har du bara omprövat begreppen.

Men visst, ur en överlevnadssynpunkt så är det klart att rationalitet fyller sina syften, typ "Vi har ju faktiskt ingen mat!" eller "Det är farligt att röka vid bensinen, oavsett hur du upplever det!". Här blir ju frågan om maktanspråket är ett måste.

Rationaliteten går ju inte förlorad subjektivt utan får sig bara en törn i de objektiva anspråken. När vi bör eller inte.

Egentligen ser jag inte att vi gör någonting annorlunda vad det gäller bedömningen av "riktighet" eller "rationalitet". För jag bedömer ju fortfarande dina utsagor rationellt, men kan inte gärna komma med en platt utsaga om att det är irrationellt att kalla solen en blomma tex. Det jag får förhålla mig till och presentera är att jag upplever det vara irrationellt. Varpå förhoppningsvis en utredning tas i daga för att se om så kan vara fallet även för den som ursprungligen kallat solen för blomma.

Här säger vi inte att en människa är "människa" utan vi låter det bero. Varpå vi då inte kan avfärda någon annan som irrationell (i annat än att de utsagor som ges inte svarar rationellt mot varandra).

Det är vi gör om vi talar som så är ju att inte antar dessa dolda fundament som antas ge oss sådant som "rationalitet" eller "rätt" och "riktigt".

Med andra ord låter vi inte värderingar ta plats som värden. Detta kan argumenteras för genom att se hur det ena måste råda om värden är objektiva, eller universella.
I sådant fall måste antingen alla känna dem genom deras universalitet för "människa" annars är inte den som missar att känna detta värde "människa".
Från det tycker jag att vi finner en rationalitet som inte vilar på något utanför oss, att inte beblanda oss med värden utan istället se dessa som värderingar.

Sen Avantgardet. Vad är denna habermasianska etik du talar om, känner inte till den? Det handlar inte om att allt är giltigt för dig som subjekt som värderar och bedömer, det handlar om att allt måste vara giltigt innan du som subjekt tar dig för att bedöma. Och om du förvränger någons upplevelse genom dina värderingar, kategoriseringar eller dylikt så förhåller du dig inte till det som du tänker dig i en henne, utan har stannat hos dig själv varpå inget nytt kan sägas komma i dagen.

Att använda språket primärt som en källa till makt, att kriga för att min värld skall råda, må vara fruktbart i form av "världslig" makt. Men det förminskar ofrånkomligt personens makt i världen. Vilket historien visar oss i det oupphörliga beroende hövdingen hamnar i då hans tid spills till hövdingskap och inte det som kan ge en makt över andra, effektivitet i anförskaffande av resurser, alltså källan för handel, och med det makt över andra. Skall inte utveckla det längre dock.

[mereologi]

Det som avgör vilken värld man lever i är inte huruvida blomman är solen eller solen blomman utan huruvida solen gör att blomman växer eller blomman gör att solen lyser.

[J R Auk]

Det som avgör vilken värld man lever i är inte huruvida blomman är solen eller solen blomman utan huruvida solen gör att blomman växer eller blomman gör att solen lyser.

Varför är det så menar du? Och varför är kausalitet så viktigt?

Finns det inte en möjlighet att solen skiner för att blomman växer och blomman växer för att solen skiner? Do ut des?

[mereologi]

Det som avgör vilken värld man lever i är inte huruvida blomman är solen eller solen blomman utan huruvida solen gör att blomman växer eller blomman gör att solen lyser.

Varför är det så menar du? Och varför är kausalitet så viktigt?

Jag tänkte att på samma sätt som det är med färger, att man inte kan avgöra hur en annan person uppfattar en färg, tex om man frågar efter favoritfärg och den ene säger blå och den andre grön så kan båda egentligen ha samma favoritfärg bara det att de kallas olika, på samma sätt tänkte jag att det kunde vara med former, jag tror inte att form är överordnat innehåll, egenskaper bestäms i relationer och en form har väl egentligen ingen egenskap om den inte är i förhållande till något. http://sv.wikipedia.org/wiki/Illusion

Skillnaden i uppfattningen av kausalitet tänker jag är orsaken till olika åsikter om tillvägagångsätt när det gäller att lösa problem. Något som jag tex har lite svårt att greppa är att i en flod så påverkar det som händer långt ner i floden vad som händer långt upp i floden trots att floden rinner neråt.

[mereologi]

Det som avgör vilken värld man lever i är inte huruvida blomman är solen eller solen blomman utan huruvida solen gör att blomman växer eller blomman gör att solen lyser.

Finns det inte en möjlighet att solen skiner för att blomman växer och blomman växer för att solen skiner? Do ut des?

Ja precis, liksom floden, alldeles tydligt påverkas både uppifrån och ner och nerifrån och upp.

[Sceptisk]

Avant

Vad menar du med existentiellt ansvar? Varför är man ansvarig? Du tror inte att G-d finns kanske, så gentemot vem eller vad ska man då vara ansvarig för sina handlingar? Andra människor? Varför det? För att inte riskera att bli isolerad och bestraffad? Så ansvar för ens eget bästa, typ? Pragmatisk egoism måhända? Men gör inte det att man blir styrd av utomstående egoister? Och vad kommer då att hända med en själv ifall man lägger sitt liv i händerna på andra som bara bryr sig om sig själva? Och varför skulle detta kallas för ansvar egentligen? Det är ju inte ansvar, det är ju bara att försöka hålla masken och spela med och låtsas som att allt är "perfekt". Är inte det den yttersta konsekvensen av att se tillvaron som grundlös, orsakslös och meningslös? Om du skulle följa argumentet om "tillvarons grundlöshet" till sin yttersta konsekvens och slutsats, vad skulle du komma fram till då?

Vad händer med självbilden, människosyn, syn på relationer, samhällsuppfattning, livsåskådning, andlighet, osv? Om du verkligen skulle anamma en livsåskådning där allting är grundlöst, bottenlöst och meningslöst då vore du ju nihilist. Från en sådan livsåskådning kan inget gott komma. Snarare det långsamma konsekventa nedmonterandet av all värdighet och sundhet. Är det verkligen ett sådant öde du söker?

[Avantgardet]

Avant

Vad menar du med existentiellt ansvar? Varför är man ansvarig? Du tror inte att G-d finns kanske, så gentemot vem eller vad ska man då vara ansvarig för sina handlingar? Andra människor? Varför det? För att inte riskera att bli isolerad och bestraffad? Så ansvar för ens eget bästa, typ? Pragmatisk egoism måhända? Men gör inte det att man blir styrd av utomstående egoister? Och vad kommer då att hända med en själv ifall man lägger sitt liv i händerna på andra som bara bryr sig om sig själva? Och varför skulle detta kallas för ansvar egentligen? Det är ju inte ansvar, det är ju bara att försöka hålla masken och spela med och låtsas som att allt är "perfekt". Är inte det den yttersta konsekvensen av att se tillvaron som grundlös, orsakslös och meningslös? Om du skulle följa argumentet om "tillvarons grundlöshet" till sin yttersta konsekvens och slutsats, vad skulle du komma fram till då?

Vad händer med självbilden, människosyn, syn på relationer, samhällsuppfattning, livsåskådning, andlighet, osv? Om du verkligen skulle anamma en livsåskådning där allting är grundlöst, bottenlöst och meningslöst då vore du ju nihilist. Från en sådan livsåskådning kan inget gott komma. Snarare det långsamma konsekventa nedmonterandet av all värdighet och sundhet. Är det verkligen ett sådant öde du söker?

Vårt existentiella ansvar är gentemot våra medvarelser. Inte för att det ska falla tillbaka på en själv, utan för att det är gott i sig. "Varats herde", säger Heidegger, inte skapelsens härskare eller nåt sånt. Förstår faktiskt inte hur du kommer fram till din tolkning. Det är klart att vi måste göra bruk av vårt förstånd, avväga, tänka, känna, ge akt på och vara lyhörda inför andra och oss själva. Det är långt mer krävande än att bara peka på Lagen, men det blir fan så mycket bättre musik. Inte bara sitta med på andra fiol och hålla masken, utan faktiskt agera och ta ansvar för sitt agerande, utan något att backa upp en utan en själv.

Så nej, jag vill inte betrakta det som nihilism på något sätt, riktlinjer finns hela tiden, i den Andre, i mig själv, och i situationens samtliga betingelser. Det är inte frågan om en helt blank värld, vilken endast kan få Ordning genom en Lag, utan om en värld som redan har sina betingelser, och ett specifikt handlingsutrymme i varje situation. Det kräver ett engagemang i det obekanta, i det annorlunda, att lyssna till det, utan att göra våld på det med egna föreställningar.

Egentligen är inte detta seglande i gråzonen oss särskilt obekant, vi navigerar där dagligen, i kommunikation med andra, försåvitt vi inte sitter med nån djävla manual och agerar efter den, läser ur manus osv. Trevande och lyssnande, improviserande en dialog med motparten.