Stöd Israel!

[J R Auk]

Grunden för konflikten är att svaga stater agerar efter diktat eller i enlighet med diktat från mäktigare stater som har geopolitiska intressen i regionen.

Vilken grund ser du? Glömt Feuerbach tes? Människan skapar gud och inte gud människan?

Det som förklaras skapa konflikten är skapat av människan och inte av konflikten. Man får titta i det materiella för att finna rationaliteten till krigen där nere.

Eftersom min mening verkar vara svår att ta till sig så förklarar jag.

Området har inte haft en konflikt mellan araber och judar historiskt sett det har det varit ett av de områden där dessa grupper har kommit bra överens. Så som Islam kom väl överens med både kristendom och judendom. Vilket inte är konstigt då de anser sig vara en ny falang, följa den senaste profeten, vilken den gemensamma guden skickat.

Konflikten mellan olika "etniciteter" (vilket till viss del är rappakalja då det är samma folkbas genetiskt med olika kultur) uppstod således först när en del av den totala kulturella basen, här judar, ställde krav på styre över hela regionen.

Därav som judarna bombade britter och inte "palestinier" eller muslimer i området.

Så för att ytterligare förtydliga. Konflikten är inte ideell, härrör inte från religion eller kultur, utan är materiell, härrör från faktiska landområden, eller faktiska särställningar av olika grupper.

Att muslimerna generellt stödde en muslimsk stat är väl inte konstigt. Det som är konstigt är varför vi, västvärlden, stödde judarna. Om vi nu gjorde så, de kanske stödde sig själva som agenter med egen agenda under vår flagg.

När jag talar om "buffert" mot muslimer så omtalar jag alltså en rationalitet som förespråkare kan hävda inför "europa". Jag har ingen aning om hur det egentligen gick till, sådant får vi inte veta, sådant hålls i det fördolda. Jag spekulerar bara, och använder min inblick i mitt eget psyke för att förklara stipulera förklaring av andras beteende i frågan.

[teoretikern]

Under 1840-1850-talen kan man även märka en slags palestinsk försiktig nationell identitet växa fram. Ännu omfattade den även judar, kristna och muslimer och betecknade folk som bodde i Palestina. Själva begreppet ”palestinier” var dock inte uppfunnet ännu. När man besvarade frågan vem man var så angav man alltid den stad, eller by, man bodde i, ”jag är en Nablus” om man var från staden Nablus, eller ”jag är en muslim från Jaffa” om man bodde i staden Jaffa. Men man kallade sig sällan för palestinier, eftersom detta var en fiktion mer än en reell begränsning. Efterhand som det växte fram en arabisk-muslimsk opposition i det vacklande ottomanska imperiet, började en del arabiska palestinier föra en aktiv politisk kamp där man begränsade sig till sin region. Länge kallade man sig för syrier eller muslim, men omkring år 1900 hade det vuxit fram en slags palestinsk identitet hos de grupper som började drömma om en självständig palestinsk stat. Men ännu så länge hägrade ett nytt muslimskt kalifat som borde avlösa det ottomanska sultanatet hos majoriteten av de intellektuella arabisktalande i Mellanöstern.

Nej, efter första världskriget önskade araberna i västra Palestina tillhöra Syrien, men det stod snart klart att så skulle inte bli fallet, i och med att Frankrike och England styckade områdena som föll dem in, så därav önskade araberna se en självständig palestinsk stat. Men glöm inte att även judarna under mellankrigstiden var 'palestinier'! Det var först efter sexdagarskriget som begreppet palestinier blev alltmer accepterat och vedertaget bland araber.

[teoretikern]

Eftersom min mening verkar vara svår att ta till sig så förklarar jag.

Området har inte haft en konflikt mellan araber och judar historiskt sett det har det varit ett av de områden där dessa grupper har kommit bra överens. Så som Islam kom väl överens med både kristendom och judendom. Vilket inte är konstigt då de anser sig vara en ny falang, följa den senaste profeten, vilken den gemensamma guden skickat.

Konflikten mellan olika "etniciteter" (vilket till viss del är rappakalja då det är samma folkbas genetiskt med olika kultur) uppstod således först när en del av den totala kulturella basen, här judar, ställde krav på styre över hela regionen.

Därav som judarna bombade britter och inte "palestinier" eller muslimer i området.

Så för att ytterligare förtydliga. Konflikten är inte ideell, härrör inte från religion eller kultur, utan är materiell, härrör från faktiska landområden, eller faktiska särställningar av olika grupper.

Att muslimerna generellt stödde en muslimsk stat är väl inte konstigt. Det som är konstigt är varför vi, västvärlden, stödde judarna. Om vi nu gjorde så, de kanske stödde sig själva som agenter med egen agenda under vår flagg.

När jag talar om "buffert" mot muslimer så omtalar jag alltså en rationalitet som förespråkare kan hävda inför "europa". Jag har ingen aning om hur det egentligen gick till, sådant får vi inte veta, sådant hålls i det fördolda. Jag spekulerar bara, och använder min inblick i mitt eget psyke för att förklara stipulera förklaring av andras beteende i frågan.

Det som fram till 1800-talet bestod av olika provinser såg inte särskilt många konflikter mellan judar och araber, det är riktigt, men det berodde på att judarna inte var många. När den första judiska invandringen inleddes under modern tid hamnade de judiska byarna direkt i konflikt med de arabiska grannarna. Ha här i åtanke att de områden judarna bosatte sig i bestod till största delen av öken eller malariaträsk (som man dränerade), så konflikterna bestod inte i strider om odlingsbar mark. Araberna hade tack vare ett icke existerande utbildningsväsen och utebliven ingenjörsträning ingen möjlighet till det judarna hade. 93% av den mark judarna besatt vid tiden för andra världskriget hade man köpt.

Har inte området tidigare sett konfilkter mellan kristna och muslimer?  Kristna som dyrkar flera entiteter (shirk) ses av Koranen som smutsiga (najaf). Som jag skrev tidigare, andra folk sågs av araberna som 'dhimmis', underlägsna:

Judar har generellt sett betraktats av araber som "dhimmis", ett andra klassens folk, t ex att en judes vittnesmål i domstol kunde anses betydelselöst, en jude kunde tvingas konvertera till Islam eller mördas, att man som jude var tvungen på en offentlig plats att visa vördnad för förbipasserande muslimer, tvingas uthärda att arabiska barn hade som en slags berömd folksport att ostraffat kasta sten på förbipasserande judar, eller tvingas bära ett märke; själva klagomuren i Jerusalem kunde gärna bli nedsmutsad av avföring. Under 1800-talet avlöste olika judeförföljelser varandra runtom i arabvärlden, vilket kunde uppmärksamt dokumenteras av nyanlända skrivkunniga västerlänningar. Dekret har även tidigare under medeltiden, i Irak, Syrien, Egypten, Marocko, Jemen, i hela arabvärlden, utfärdats att förstöra synagogor. Judar har kunnat erhålla ett skydd genom att betala en särskild skatt, men denna skatt väcker frågan: skydd mot vem? Enligt vänstern beror krig och konflikter hemskt gärna på girig privatkapitalism och rovdrift, och aldrig någonsin på en fiktiv tanke som Clash of Civilizations. Det existerar enbart sociala problem, aldrig etniska. Problemet för vänstern är nu att muslimsk misstro mot judar existerat långt innan privatkapitalismen eller någon olja kom in i bilden på något sätt. Det finns således goda skäl för judarna att ängslas över att bli en minoritet varhelst det än må vara.

Koranen säger tydligt att judarna aldrig kan vara vänner. De är visserligen riktigt troende, enligt Islam, och kommer inte hamna i helvetet, men misstron mot dem pyr ordentligt i skriften.


Varför stödde "vi" i väst judarna? Av sympati, helt enkelt. De mest framträdande judarna i Europa, som Rothschild och Montefiore, var till en början inte intresserade av att se en judisk stat, för man ville inte röra upp känslor; man hade precis, trodde man, blivit accepterad som europé. Varför måste en fråga som ligger 'höger' om hjärtat alltid vara besudlad av själviska begär, medan vänsterfrågor aldrig är det? Vad sägs om att överge postmodernism för i alla fall ett ögonblick?


Det är inte fel att komma med teorier, men vad sägs att hålla dem som just teorier och inte obestridlig fakta? Annars skulle jag kunna 'analysera' fram precis vad som helst.

[biggj]

Hejsan!

Här lite mer historia i målet - helt fri från nazionistisk propaganda!

Palestinierna drabbas av de förföljda judarnas längtan efter ett hemland

En rörelse som växte var alltså zionismen, och dess mål var Yishuv – ett eget land i Palestina. Zionisterna skulle under de kommande åren allt mer ta till sig nationalistiska tankegångar och rasistiska teorier från de centraleuropeiska nationalistiska grupperna vilka började vinna gehör under första världskrigets sista år. Zionisternas mål var från åren kring 1919 ett helt judiskt land – Eretz Israel. Efter att Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken var området redan brittiskt år 1917 då turkarna fördrevs, ökade chanserna för en judisk inflyttning till Palestina. Många europeiska stater och politiker gillade idén eftersom de trodde att det judiska problemet då kunde ”exporteras” bort från deras länder. Inte sällan utgjorde judarna den radikala elit som drev på mot ett socialistiskt samhälle i Tyskland, Ryssland, Ungern, Polen och annorstädes i främst östra Europa. Således sågs de av de nationalistiska nya regimernas ledande grupper som orosmoment, och som sådana borde de avlägsnas. Fick de ett eget land i Mellanöstern, så mycket bättre, ansåg de nationalistiska politikerna i Europa. Därmed ökade strömmen av judiska invandrare som slog sig ned i Palestina, ofta tog de mark och jordar som britterna tilldelat dem efter det att de turkiska ägarna drivits bort. Britterna förklarade sådan mark för ”kronojord” – och ansåg att man hade rätt att dela ut den till invandrarna. Palestinierna protesterade eftersom de ansåg denna jord egentligen tillhörde dem men blivit stulen av dem under det turkiska styret. Vilket även torde vara helt sanningsenligt.

De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början.  Invandringen och problemen växte snabbt och konflikter mellan invandrande européer och palestinier bröt ut redan 1919. Men britterna skyddade invandrarna och såg de arabisktalande muslimerna som sina fiender, därför fortsatte invandringen från Europa. Från att judarna år 1918 hade utgjort kanske 7 procent, varav omkring två procentenheter hade invandrat från Europa sedan år 1900, ökade antalet till cirka 9 procent år 1920. År 1922, före den stora invandringen, utgjorde judarna bara 11 procent av Palestinas befolkning. Bråken mellan folkgrupperna fortsatte hela 1920-talet igenom, men var föga uppmärksammat i Europa eller Nordamerika. De fåtaliga som var intresserade, stöttade i allmänhet judarna och invandrarna, främst på religiösa premisser. Få brydde sig i Europa eller Nordamerika om att efterfråga vad majoritetsbefolkningen i Palestina ansåg om den europeiska inflyttningen och markockupationerna. Vi ser tydligt hur marken stals från palestinierna redan under det brittiska mandatets första tid.

Palestinierna hade 1922 utgjort 88 procent av befolkningen, varav de kristna palestinierna utgjorde omkring 10 %, men då hade invandringen av europeiska ockupanter redan börjat. Därefter började deras andel av Palestinas folkmängd sjunka, även om de i reella tal ökade.
År 1931 hade judarna redan uppgått till 17 procent av befolkningen, flertalet europeiska invandrare ditkomna efter 1922. Därefter fortsatte invandringen, och den etniska och religiösa strukturen förändrades i Palestinierna. De arabiska palestiniernas andel av Palestinas befolkning i slutet av 1945 var nu nere 60 procent, eller 1,06 miljoner. Judarnas andel var då 31 procent av befolkningen, eller 550 000. Bara det andra halvåret 1945 anlände närmare 150 000 européer till Palestina. Antalet kristna var samma tid cirka 135 000, eller 8 procent, deras andel hade också minskat.  Övriga grupper utgjorde cirka 1 procent, eller 14 000 personer av en samlad palestinsk befolkning omkring 1,76 miljoner själar.

Så ser fakta ut.....om man vill veta hur det egentligen var....

MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionism och marktjuveri....

[J R Auk]

Det är inte fel att komma med teorier, men vad sägs att hålla dem som just teorier och inte obestridlig fakta? Annars skulle jag kunna 'analysera' fram precis vad som helst.[/color]

Vem har sagt att det är obestridliga fakta? Och gäller det inte dig? Presenterar inte du en teori? "Analyserar" inte du fram lite vad som helst här?

Jag är helt övertygad om att just det att det skulle pyra en konflikt var en av anledningarna till att man från tex brittiskt håll stödde Israel. De har aldrig upphört med sina storhetsvansinnesplaner vad det verkar för mig.

Rule brittannia!

Varför skulle dessa stater, Frankrike också förstås, helt plötsligt upphöra med alla sattyg som historien gett oss insikt om?

Ta skåne som exempel, du kan nog alltid hitta någon som vill göra det självständigt eller upprätta något slags kulturell samhörighet där. Och jag håller det för sant att det samma gäller för alla territorier i världen. Det intressanta är ju varför vissa faktiskt bryter sig ut/upprättar en ny stat.

Och som jag ser det så blir land givet enbart om parten som lägger krav på det har våldsmakt eller om någon annan som har makt har intresse av att parten erhåller landet.

Du måste bakom kulissen, så som du nu predikar så finner jag det bara löjeväckande.

Juden är inte ond, inte araben heller. De är som vi, vi är som de, de har sina herrar som driver flocken i enlighet med sina intressen precis som vi har våra herrar vi bockar och bugar för.

[biggj]

Hejsan!

Här följer mer fakta om vad som hände innan folkmordspolitiken startade i den nazioniststat som skapades 1948. Naturligtvis förekommer ingen nazionistisk propaganda i våra inlagor!  :D

Revolten 1936-1939 och utvecklingen till år 1947

År 1936 bröt en palestinsk strejk ut, den vände sig mot det brittiska styret och den ökande judiska inflyttningen och ockupationerna av palestiniernas mark i det brittiska mandatet Palestina. Trots att 20 000 nyanlända brittiska trupper och flera tusen judiska Haganah-terrorister hjälpte britterna, varade revolten i över två år. I mars 1939 kvästes upproret till slut, då hade mer än 5000 palestinska araber, 400 judar, och 200 britter dödats och drygt 15 000 palestinska araber skadats. Upproret krossades inte minst tack vare att de franska myndigheterna i Damaskus inledde en klappjakt på arabiska och palestinska aktivister och upprorsmän under 1938 och fram till februari 1939. Efter detta avrättades flera palestinska aktivister och självständighetskämpar av de brittiska och franska mandatmyndigheterna i Palestina, Trans-Jordanien och Damaskus.

Revolten nådde inte sina mål, även om det innebar födelsen av den arabisk-palestinska identiteten. Men man lyckade inte förhindra Storbritanniens avsikter att skapa en judisk nationalstat i Palestina, vilket redan hade tillkännagetts i 1917 års Balfour-deklaration.
Ett annat resultat av fientligheterna under slutet av 1930-talet var att de judiska och arabiska ekonomierna i Palestina, tidigare sammanflätade, nu började delas upp efter religiösa och etniska gränser. Ett sådant exempel är då den alltmer av europeiska judar befolkade staden Tel Aviv-Jaffa, länge förlitat sig på den närliggande arabiska kusthamnen i Jaffa, nu inte längre ville ha med palestinierna att göra. Efter fientligheterna 1936-1937 påbörjade byggandet av en strikt judisk kusthamn för Tel-Avivs, från Europa anlända, judiska befolkning. Historiker insatta i ämnet har även pekat på att upproret utgjorde en vändpunkt då den europeiska judiska befolkningen i Palestina blev självständig och självförsörjande tack vare ett enormt finansiellt stöd från judar i både USA och Europa.

Under upproret konfiskerade de brittiska myndigheterna alla vapen från den arabiska befolkningen. Medan israelerna i stort sett fick behålla sina vapen. Detta, liksom den fysiska elimineringen av de främsta arabiska politiska ledarna för upproret, hindrade i hög grad palestiniernas militära insatser att bli framgångsrika under inbördeskriget och revolten som startade i december 1947, och som fortsatta fram till slutet av 1948. Då den israeliska staten utropades och nazionisterna med allierade vapen kunde driva bort över 725 000 palestinier från sina hem började den palestinska flyktingtragedin.

Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina. När de direkta hoten från axelmakterna mot regionen försvann under hösten 1943, lättades trycket inne i Palestina, men detta gynnade bara invandringen av ännu fler judar från Europa. Palestinierna sågs ännu med misstänksamhet fram till sommaren 1945, då attityderna snabbt förändrades hos britterna. Då hade den brittiska myndigheten redan bestämt sig för att lämna området samtidigt som man lämnade Indien, troligen skulle detta ske inom några få år. Därmed struntade britterna i att söka stoppa invandringen av europeiska judar som från hösten 1945 strömmade in i Palestina, många av dem hade moderna handeldvapen med sig.

Problemen mellan de etniska och religiösa folkgrupperna tilltog under våren 1946 och britterna fick allt svårare att sära på våldsverkarna på bägge sidor. Palestinierna ansåg att deras land höll på att tas ifrån dem, medan judarna ansåg att de enligt en religiös bok bestående av gamla myter hade rätt till området. I den allmänna avskyn mot vad som hänt judarna under kriget, och en delvis spelad ånger hos de nya europeiska ledarna, liksom en massiv judisk propagandaoffensiv, stod den västerländskt influerade världsopinionen på judarnas sida under dessa år. Många ansåg att judarna hade rätt till en egen stat i det område deras religiösa skrifter påstod att de härstammade från. Även den kristna Bibeln påstod ju samma sak. Under hela 1946 strömmade det in folk till Palestina och på sina håll jagades de arabisktalande palestinierna bort. Något som ledde till att våldet trappas upp på bägge sidor mot slutet av 1946. Under våren 1947 försökte britterna och det nybildade FN lösa problematiken, men det förhindrade inte våldet. Nu bildades olika terrorgrupper på den judiska sidan liksom olika försvarsgrupper på den palestinska sidan. Snart började de beväpnade grupperna på bägge sidor angripa civila på motståndarsidan, något som skapade ett klimat av rädsla och ånger hos nästan alla i det brittiska Palestina. Ännu i början av år 1947 ägdes bara cirka 8 % av allt land i Palestina av judarna, medan nästan hälften ägdes av arabiska palestinier och knappt hälften benämndes för kronojord, eller statlig mark. Men under det kommande året skulle det ske dramatiska förändringar av dessa förhållanden.

FN: s särskilda kommission för Palestina (UNSCOP) rekommenderade år 1947 att Palestina delas i en arabisk stat och en judisk stat. Kommissionen föreslog att Jerusalem skulle stå under internationell förvaltning. FN:s generalförsamling antog planen i 29 november, 1947, såsom som FN:s resolution (GA 181), tack vare stöd från både USA och Sovjetunionen, och i synnerhet det personliga stöd som USA:s dåvarande president, Harry S. Truman, gav. Många faktorer bidrog till Trumans beslut att stödja förslaget, inklusive inrikespolitiska hänsyn och en intensiv zionistisk lobbning i Washington. Judarna accepterade FN:s beslut, men de arabiska palestinierna förkastade det. Resolutionen gick ut på att dela landet i två ungefär lika stora delar i ett komplicerat system av gränser. Avsikten var att skapa en ekonomisk union mellan två stater med öppna gränser. Vid tidpunkten för förslaget, var något mindre än hälften av marken i Palestina ägd av arabiska palestinier, något mindre än hälften var "kronans mark” tillhörande staten, och ungefär 8 % ägdes av judar eller den judiska byrån. Det fanns då c:a 600.000 judar i Palestina, nästan alla boende i områden som avsatts för den judiska staten, eller i den internationaliserade zon i Jerusalem. Cirka 1,2 miljoner arabiska palestinier bodde i de övriga delarna av Palestina, men även insprängda i de till judarna givna områdena. Fördelningen av mark genom resolution 181 var avsedd att skapa två områden med judiska och arabiska majoriteter. Jerusalem med omgivningar skulle internationaliseras. Den relativt stora judiska befolkningen i Jerusalem och omgivningarna, ca 100.000, var geografiskt avskurna från resten av den judiska staten, åtskilda av ett relativt stort område, kallat "korridoren", som tilldelas den palestinska staten. Korridoren inkluderade de folkrikaste arabiska städerna Lod och Ramla och de mindre städerna Qoloniyeh, Emaus, Qastel och andra som låg på vägen till Jerusalem.

Källor som ovan....

MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionistern och marktjuvar...

[teoretikern]

ofta tog de mark och jordar som britterna tilldelat dem efter det att de turkiska ägarna drivits bort. Britterna förklarade sådan mark för ”kronojord” – och ansåg att man hade rätt att dela ut den till invandrarna. Palestinierna protesterade eftersom de ansåg denna jord egentligen tillhörde dem men blivit stulen av dem under det turkiska styret. Vilket även torde vara helt sanningsenligt.

Nej, mandatet ägde 960 000 dunam, varav 397 000 gavs bort till araber, medan 83 000 leasades till judar. Som sagt, över 90% av den mark judar kontrollerade innan andra världskriget köpte man främst av ointresserade storgodsägare.

Dessutom, judarna stod för nästan hälften av mandatets skatteintäkter. Dessa intäkter gick till civil infrastruktur, vilken främst investerades av britterna i arabiska områden. Judarna frågade hur det kunde komma sig och fick svaret från britterna att judarna kunde av sig själva bygga samhällen utan någon större insats från britternas sida, "while the illiterate and impoverished Arabs only  had the mandatory to supply their needs" (som Howard Sachar skriver). Inte heller hade judarna en proportionerlig andel i arbetstillfällen, alltså mandatets tjänstemän.

[teoretikern]

Hejsan!..

Intressanta lögner.


De judiska och arabiska ekonomierna var uppdelade långt tidigare innan slutet av 30-talet , vilket var en anledning till arabernas ilska mot judar överhuvudtaget. Judarna tänkte sig att just judar skulle bygga det nya judiska hemmet, man var stolt över det. Därför anställdes inga araber.

Det var olagligt för judar att inneha vapen, och de fick inte alls behålla några, utan anledningen till att de överhuvudtaget hade några var att de gömde och smugglade dem. Inledningsvis dödades inte araber av judar utan av brittiska trupper. Varför? För att man inte hade vapen.


Det var inte under själva inbördeskriget judarna var framgångsrika, man höll rentav på att krossas, utan offensiven kom efter vapenvilan i juni 1948. Anledningen till att araberna inte var framgångsrika under inbördeskriget var att de hatade varandra, samt oftast förde miliser som föga skilde sig från löst plundrande slödder. Det arabiska samhället var uppdelat i olika klaner som faktiskt hatade varandra mer än man hatade judar. Vid ett tillfälle rentav samarbetade Haganah och en klan med varandra. Den enda krigsherre som var disciplinerad var Qawukji. Plan Dalet sydtade inte heller till att rensa hela Palestina, för något sådant drömde inte ens Irgun om, utan till att säkra farvägar mellan judiska städer. De flesta arabiska flyktingar flydde inte heller pga att Haganah eller Irgun hotade dem, utan till största delen pga att strider närmade sig. Somliga flydde självmant, när judarna inte på något sätt innebar ett hot, och somliga pga att den arabiska kommitten i Damaskus gav ut en order att fly, för man tänkte sig bomba somliga städer. Judarna fick inte heller hjälp från britterna, för britterna bombade judiska trupper i Haifa och Tel Aviv. Likaså hindrade man Haganah i somliga fall att rycka ut till hjälp åt belägrade bosättningar. Somliga fort britterna övergav tänkte man sig ge bort till araberna, men Haganah lyckades ibland smita emellan, tack vare det utmärkta underrättelsenätet. England hade även försvarsförbund med Egypten och Jordanien, så när judarna blev alltför framgångsrika i kriget hotade England att ingripa mot Israel. Israel lyckades däremot skjuta ned fyra Engelska Spitfires. I och med Suezkriget 1956 såg det till en början ut som att England och Israel hade samma intressen. Problemet uppstod bara när frågan väcktes vad Jordanien skulle ta sig för om Egypten råkade i krig. Skulle Jordanien angripa Israel, skulle England ironiskt nog ingripa till skydd för sin arabiske allierade.


Judar kunde inte alls invandra hur som helst till Mandatet. Trollerilögner. 1939 utfärdade England ett nytt White Paper som reglerade invandringen till 15 000 per år under en femårsperiod, och därefter skulle araber bestämma kvoten, vilken skulle bli noll. Detta White Paper reglerade även de judiska köpen av arabisk mark. Anledningen till britternas omsvängning var att hela den muslimska världen, inklusive Indien med dess 60 miljoner muslimer,  börjat knorra över Palestinafrågan.  Man pressade även regeringar runt Medelhavet att hindra fartyg att pendla mellan deras hamnar samt Mandatets. Flera fartyg bordades och flyktingarna internerades på Cypern eller Mauritius. Du har inte hört talas om Tiger Hill, Patria, Sakaria, Milos, Pacific eller Haifa? De är faryg som bordades. Tre judar dog när Patria besköts av britterna. På uttryckliga order var förhållandena i lägren i Cypern och Mauritius bedrövliga, för att judar skulle avhålla sig från smuggeltrafiken. En viss lättnad inträffade 1944, men direkt efter krigets slut försökte britterna återigen hindra judar till Mandatet. Gilbert skriver att "To prevent Jews reaching Palestine had become a  Labour government priority, some said obsession."


Jag tror inte heller att du läst några av dem böcker du presenterar som källor, för när denna tråd startades hade du läst enbart Folkmordens historia samt länkarna du angav. Helt plötsligt säger du att du har läst fyra andra böcker på denna tid, men dessa böcker står med som källa för Wikipedias artikel. Är det månne så att du drar till med några av Wikis källor för att få det hela se mer trovärdigt ut? Varför inte dra till med Martin Gilbert, som Wiki har som källa och som jag sitter med i min hand? Eller ska du avfärda en bok som ligger som grund för en artikel du använder dig av?  Varför inte Benny Morris bok 1948 (som jag kommer få snart) och som kartlägger den arabiska aggressionen? Det är ju inte första gången det händer att du nämner böcker du inte ens läst...  :)

[teoretikern]

Vem har sagt att det är obestridliga fakta? Och gäller det inte dig? Presenterar inte du en teori? "Analyserar" inte du fram lite vad som helst här?

Jag är helt övertygad om att just det att det skulle pyra en konflikt var en av anledningarna till att man från tex brittiskt håll stödde Israel. De har aldrig upphört med sina storhetsvansinnesplaner vad det verkar för mig.

Du skrev att Israel skulle med sin kultur vara en buffert mot araberna. 90% av judarna i början av 1900-talet levde i Östeuropa, Asien och Nordafrika. Vi ska här även inte glömma bort de etiopiska judarna som senare invandrade. Inte särskilt snarlikt vår kultur. Somliga etiopier hade inte ens sett el eller moderna toaletter. De judar som levde i västerlandet hade ingen större anledning att invandra till det som en tid var Turkiets olika provinser och senare var Mandatet för Palestina. Som jag skrivit hamnade desutom judar och britter senare i strider med varandra, så den bufferten verkar inte varit särskilt lyckat planerad. England har dessutom under olika tidpunkter, även under Thathcer, infört vapen- och oljeembargo (ett vapenembargo gentemot bägge stridande sidor infördes bla under kriget 1973, men detta drabbade Israel hårdast), vilket Israel blivit vansinnigt inför.

[biggj]

Hejsan!

Vi går vidare i vår faktabaserade historik om vad som hände då palestinierna fördrevs av de nazionister som med västlig hjälp stal deras land och hem! Naturligtvis är nazionistisk propaganda inte medtagen, det sköter forats toker om!  :lol:

Den etniska rensningen i Palestina – uppror och krig 1947-1948 (1)

Under perioden före utropandet av Israels självständighet, fanns det två grupper av arabisk-palestinska frivilliga motståndsmän, och en del kvinnor, som var beredda att angripa de judiska ockupanterna. En grupp leddes av Haj Amin El Husseini med bas i Jerusalem, och en annan ledd av Fawzi El Kaukji med verksamhet i Galiléen. Dessa grupper angrep då och då judiska invandrare i de städer som dominerades av palestinsk befolkning. El Kaukji och hans grupp, med bas i Syrien, hade under år 1947 avtalat med britterna att inte angripa judarna, men snart bröts avtalet och snart angrep man judiska mål i hela Galiléen. Deras angrepp besvarades av den nazionistiskt inspirerade terrorgruppen, Haganah, och det judiska våldet mot palestinier utövades även av de båda underjordiska terrorgrupperna Irgun och Lehi.

I Jerusalem utbröt palestinsk-arabiska upplopp den 30 november 1947. Palestinska grupper avbröt leverans av mat, vatten och bränsle till Jerusalem under en lång belägring som inleddes i slutet av december 1947. Våldet spred sig på bara några dagar till hela Palestina, judiska transporter till Jerusalem utsattes för bakhåll, palestinska upplopp i Haifa slogs ned av judiska terrorister, massakrer på palestinier ägde rum vid Gush Etzion, och i Deir Yassin mördades judar. Bofasta palestinierna började lämna sina städer och byar när judiska terrorgrupper anföll. Noterbart är att merparten av den arabiska befolkningen i Haifa lämnade staden i mars och april 1948, trots invändningar från en del judiska och brittiska tjänstemän vilka uppmanade dem att stanna.

Britterna gjorde lite för att stoppa striderna, samtidigt som omfattningen av fientligheterna var begränsade på grund av brist på vapen och utbildade soldater på båda sidor. Men många inom den brittiska militären i Palestina hade sympatier för judarna och såg mellan fingrarna när judarna smugglade in moderna vapen till sina terrorgrupper. Samtidigt som samma brittiska militärer och myndighetspersoner var mycket mer striktare och ihärdigare att stoppa arabiska vapensmugglare. Palestinierna hade framgångar de första månaderna, och en Hagannah-rapport från mars 1948 visade att situationen var kritisk för judarna, särskilt i Jerusalem-området. April 1948 markerade dock en vändpunkt i striderna, bara någon månad före invasionen av de arabiska grannstaternas arméer. För att bryta belägringen av Jerusalem, hade terrorgruppen Hagannah i förtid aktiverat "Plan Dalet" - en strategi som utarbetats för allmänt försvar av judarna som skulle ha genomförts om brittiska lämnade området i förtid. Nu började de judiska terrorgrupperna använda en reguljär armétaktik, striderna övergick till öppna slag, snarare än nattliga räder. Samtidigt inleddes en "tillfällig evakuering” av den arabisk-palestinska civilbefolkningen från städer i ”vissa strategiska områden”, såsom längs den sk Jerusalem-korridoren. Denna planering av fördrivning av palestinier har nämnts som ett bevis för att nazionisterna planerade en etnisk rensning av arabiska civila långt före staten Israels födelse 1948.

I april 1948 utlöste terrororganisationen Haganah sin första fullskaliga operation, ”Operation Nahshon”, med 1500 välbeväpnade miliser. Dessa miliser attackerade de arabiska byarna Qoloniyah och Qastel, då endast bebodda av arabiska stridskrafter efter att byborna hade flytt. Byarna låg på vägen till Jerusalem, och tillfälligt bröts belägringen, så att konvojer med förnödenheter kom in till staden. Qastel föll den 8 april, och den viktigaste palestinska militära befälhavaren, Abdel Khader Al-Husseini, dödades. Qoloniyeh föll den 11 april. I norr slogs Fawzi al-Kaukji's "Frälsningsarmé" tillbaks i slaget vid Mishmar Haemeq den 12 april 1948. Dessa framgångar övertygade USA:s president Truman att judarna inte skulle besegras av arabiska styrkor, och han övergav det sk förvaltingsavtalet som USA hade lagt fram för FN tidigare. USA hade i smyg försett judarna med en del moderna vapen sedan 1947. Efter nya attacker från arabiska motståndsgrupper, gick den judiska terrorgruppen Irgun till attack mot den arabiska staden Jaffa, strax söder om Tel Aviv. Palestinierna flydde efter några dagar i massor, trots garantier från britterna om att skydd skulle ges befolkningen i staden. Redan i mars stod det klart att palestiniernas brist på moderna vapen och ammunition, beslagtagen av britterna redan åren 1939-1945, innebar att de stod maktlösa när de judiska terrorgrupperna intensifierade striderna med moderna vapen från USA och Tjeckoslovakien.

MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionister och marktjuvar...

[J R Auk]

Vem har sagt att det är obestridliga fakta? Och gäller det inte dig? Presenterar inte du en teori? "Analyserar" inte du fram lite vad som helst här?

Jag är helt övertygad om att just det att det skulle pyra en konflikt var en av anledningarna till att man från tex brittiskt håll stödde Israel. De har aldrig upphört med sina storhetsvansinnesplaner vad det verkar för mig.

Du skrev att Israel skulle med sin kultur vara en buffert mot araberna. 90% av judarna i början av 1900-talet levde i Östeuropa, Asien och Nordafrika. Vi ska här även inte glömma bort de etiopiska judarna som senare invandrade. Inte särskilt snarlikt vår kultur. Somliga etiopier hade inte ens sett el eller moderna toaletter. De judar som levde i västerlandet hade ingen större anledning att invandra till det som en tid var Turkiets olika provinser och senare var Mandatet för Palestina. Som jag skrivit hamnade desutom judar och britter senare i strider med varandra, så den bufferten verkar inte varit särskilt lyckat planerad. England har dessutom under olika tidpunkter, även under Thathcer, infört vapen- och oljeembargo (ett vapenembargo gentemot bägge stridande sidor infördes bla under kriget 1973, men detta drabbade Israel hårdast), vilket Israel blivit vansinnigt inför.

Jag skrev att jag tror att en av anledningarna var att Europa skulle få en buffert mot det enda hot det känt till som realiserat. Ryssland verkar aldrig ha haft sådana ambitioner utan strävar snarare mot att Europeisera sig själva. Ett kalifat som invaderar Europa landvägen likt det Ottomanska riket gjorde. Jag tror inte längre att man fruktar den sydliga vägen genom Spanien.

Vilka tänker så här? Som sagt kan jag inte svara på det, om det är kollektivt omedvetet, om det är små skumma ordnar, om det är säkerhetspoliser eller vad som.

Jag handlar inte med "fakta" då jag inser det futila i det. Jag behandlar snarare rationellt det vi kan tänka oss eller föreställa oss genom de erfarenheter vi har.

Varför tror du vi aldrig i vår skola får lära oss om den arabiska kulturens inflytande på Europa? Varför berättas det inte att utan det bevarande som araberna (vet inte om det är rätt term men jag tror ni förstår vad jag menar) gjorde av våra antika texter hade vi aldrig vördat de antika skrifterna så. Utan de källor som de erbjöd, som tog sig in i Europa efter 1000-talets sammanbrott av östromerska riket, skulle inte renässansen sett sig dyka ner i Platon och Sokrates och översätta dem på nytt.

Varför?

Du måste vara blind om du inte ser den kulturella aversion som vi präglats till mot Islam, araber, och de mellanöstern baserade rikena.

Dina argument emot mina teser är analoga till att påstå att USA inte använder Irak som en buffert, eller för geopolitiska intressen, eftersom man invaderat Irak. Galen argumentation!

[J R Auk]

För övrigt så måste du förstå vad "buffert" i det här sammanhanget innebär. Det är ju inte en fråga om geografisk barriär mot Europa så du måste se på det mer komplext. Något jag undrar om du överhuvudtaget överväger då du verkar anföra problemen på någon slags "ondska" hos en av parterna.

[teoretikern]

Hejsan!...

'Historieläraren' strikes back! Vi ska ha i åtanke Biggens tidigare ord, när han stolt tillkännagav hur det låg till med den arabiska beväpningen, att de hade minsann inga stridsvagnar! En utslagen syrisk sådan finns som segertrofe:



Vem vet, bilden är kanske förfalskad? Eller så ska läraren ta det lite lugnt med att deklarera för världen hur armeerna såg ut... Gilbert skriver om britternas inställning i slutet av 1946 till den judiska vapensmugglingen: "In Palestine, the British began a series of ever more thorough searches for arms caches hidden in jewish settlements. Jews caught in possession of arms were arrested, imprisoned and even flogged. Following one such flogging, on December 29 1946, the Irgun seized a British major and three sergeants, and flogged them in retaliation. The bitterness between the British authorities and the Jewish community was intensifying to the point of hatred." Howard Sachar skriver om våren 1948: "Prohibited by the British from bringing in ammunition, from organizing their communications openly, the Jews faced the grimmest period of their struggle for independence in these spring months."  Liksom "Haganah members were disarmed wherever they were found." Å andra sidan gav britterna araberna 300 000 pund - "an indirect subsidy of the Arab war effort", som Sachar skriver. Britterna gav bort till araberna i en överenskommelse sina fort i Safed, Nebi  Yusha och Samakh. Sachar skriver att "The British deputy police commander in Jerusalem alerted the Arabs to the impending military evacuation from the New City, to facilitate their occupation the moment  the British departed."

Så särskilt bra utrustade var judarna inte. Man hade brist på ammunition och vapen, ända tills en leverans tjeckiska, italienska och schweiziska vapen i april anlände: 200 gevär, 40 maskingevär, och 150 000 kulor; kort därpå anlände ett fartyg som smugglade in 500 gevär 200 maskingevär och 5 000 000 kulor. Men detta var ingenting emot den beväpning de arabiska armeerna hade. I slutet av maj anlände de första militära flygplanen från Tjeckoslovakien. Kort därpå anlände en handfull B-17 som illegalt köpts och flugits till Israel. Några omfattande leveranser av amerikanska vapen (överskottsmaterel, bl a stridsvagnar med förstörda kanonpipor)  fick Israel inte förrän i augusti; desförinnan hade USA ett vapenembargo mot hela regionen. Det som innan Israels födelse köptes i USA fick smugglas in i lådor märkta "textilier".



Biggen missar dessutom att Haganah var olagligförklarad av britterna, ända tills mandatets slut. Enligt Biggen brydde sig inte britterna om att judarna smugglade eller tillverkade vapen. Men det som är berömt är Irguns bomb mot King David Hotel:



Den 16 - 17 juni 1946 sprängde Haganah och Irgun alla broar och järnvägar vid mandatets gränser - ett dåd som ledde till den 'svarta lördagen' när 3 000 av de främsta judiska ledarna greps av britterna (en var Yitzhak Rabin som trots att han brutit ena benet behandlades föga milt i fängelse); den 1 mars 1947 sprängde Irgun en klubb för brittiska officerare, 17 dog; Lord Moyne mördades, och fler dåd än dessa nämnda utfördes. Så britterna var alltså nöjda att judarna hade vapen så att britter kunde dödas? Biggen har gjort ett grundligt, logiskt detektivarbete igen!  :D   Oftast samverkade inte Irgun och Haganah tillsammans, man såg varandra med misstro, vilket slutade i skottlossning mellan grupperna när vapenleveranser från fartyget Altalena anlände, och Irgun upplöstes. Biggen vill apropå illegala aktiviteter inte heller nämna någonting om de nästan 60 000 judar som internerats i läger i cypern. Här tillkommer även lägret i Mauritius, men jag känner inte till judarnas antal där. Vad säger då biggens egna källor om britternas inställning till judisk invandring? Wikipedia skriver, och vem vet, helt plöstligt ska vi kanske inte behöva tro just dessa ord, av någon psykiatrisk anledning:

Following the war, 250,000 Jewish refugees were stranded in displaced persons (DP) camps in Europe. Despite the pressure of world opinion, in particular the repeated requests of US President Harry S. Truman and the recommendations of the Anglo-American Committee of Inquiry that 100,000 Jews be immediately granted entry to Palestine, the British maintained the ban on immigration. The Jewish underground forces then united and carried out several terrorist attacks and bombings against the British. In 1946, the Irgun blew up the King David Hotel in Jerusalem, the headquarters of the British administration, killing 92 people.
Following the bombing, the British Government began imprisoning illegal Jewish immigrants in Cyprus. Those imprisoned were held without trial and included women and children. Most were holocaust survivors.

En rekommenderad författare Wiki har är Efraim Karsh - lustigt nog samme man som står i min bokylla... Det stämmer inte alls att de brittiska styrkorna gillande såg på Haganah eller Irgun, men däremot hade de brittiska vakterna en viss sympati för de internerade, men där tog sympatin slut. Några häpnadsväckande nyheter är det inte du kommer med i din senaste post, för du har ju rakt av skrivit av denna länk:

http://www.mideastweb.org/briefhistory.htm#Modern History

Men tyvärr - Gilbert och Sachar skriver långt, långt utförligare än de länkar du angav. Jag tror inte 'historieläraren' läst några böcker alls om konflikten, för annars hade lärarn inte skrivit en text rakt av. Denna länk skriver om kriget mellan Israel och Egypten: "The war with the Egyptians had been static, as they were isolated in the "Falluja" pocket in central Israel. After the cease fire expired, Israel took the war with the Egyptians to their territory and entered the Sinai peninsula. The IDF was forced to withdraw after encounters with British aircraft."




Nej, judarna hade inga tidiga planer att rensa mandatet från araber. Däremot existerade det omvända, vilket arabiska ledare var öppna med. Muftin Husseini skröt öppet med att enbart de judar som fötts i mandatet skulle tillåtas leva kvar i det som i hans värld skulle bli Palestina. Han fick frågan att det trots allt var hälften av alla existerande judar som i så fall skulle få tillåtelse att stanna, men han svarade efter en stunds tystnad att han räknade trots allt ändå inte med att det skulle bli några judar kvar efter striderna stillat. Azzam Pasha, chefen för arabförbundet, sade: " This will be a war of extermination and a momentous massacre which will be spoken of like the Mongolian massacres and the Crusades."Ben Gurion fick frågan i december 1947 från en underlydande om inte Haganah skulle rensa araber från ett stort dalområde, men han svarade blankt nej. Du har dessutom varit alldeles för snabb med att skriva av det som står i länken, för det var araber som av Irgun mördades i Deyr Yassin, inte judar.  :)  Plan Dalet uppstod genom att Ben Gurion i slutet av 1947 uppmanade bosättningar i Negev att utrymma området, för man trodde, helt riktigt, att det skulle bli mycket svårt att undsätta bosättningarna med förstärkningar. Men bosättningarna vägrade flytta på sig och det bröt därför i den högsta judiska ledningen ett häftigt gräl om man skulle kraftsamla de trupper som fanns eller om man skulle göra ett djärvt försök att försvara tillfartsleder, med risk att man skulle kringrännas av araber och splittras fullständigt i olika oförsvarbara enklaver. Här kom arabiska civila i kläm, för arabiska styrkor grupperade sig i byarna, mitt bland befolkningen. Biggen nämner Haifa, att invånarna lämnade staden trots att judarna bad dem stanna. Biggen gör återigen ett mycket olyckligt val, för det var just Haifas invånare den arabiska militära ledningen uppmanat att flytta tillfälligtvis, pga att man skulle flygbomba staden.



'Historielärare'.....  :lol:

[teoretikern]

Jag handlar inte med "fakta"...

Låt mig begagna din metod: jag anser på 'rationella grunder' och 'egna erfarenheter' (infall) att det är egentligen en eskimåisk 'skum orden'  som ligger bakom krigen mellan Israel och dess grannar, för de vill expandera sina igloos in i mellanöstern, och dessutom vill de implantera sälkolonnier i det ljuva Medelhavet. De vill söndra och härska. Har jag några fakta för detta belägg? Kan jag visa på dokument, biografier, ögonvittnesskildringar, vittnesmål som visar när beslutet togs och av vem? Nej, jag 'handlar inte med fakta', jag behöver inga böcker, jag tycker det är 'löjelseväckande' att syssla med sådant. Utan istället är det något 'kollektivt undermedvetet' hos oss som vägrar se de förbannade eskimåernas roll i krigen. Försök bara att motbevisa min tes, och kom ihåg att jag inte bryr mig om skriftlig dokumentation som skulle råka visa en annan konfliktkälla än eskimåerna!

[biggj]

Hejsan!

Vi går vidare i vår faktabaserade historik om den extrema terrorn och marktjuveriet den palestinska befolkningen utsattes för under 1930-1940-talen, då judiska fascister stal deras land och fördrev dem, ofta med brittisk assistans - tyvärr!
Som vanligt står Toker för den nazionistiska propagandan! Den kan ni läsa om i dennes inlagor, icke här!

De arabiska grannarnas invasion 1948...

Regeringarna i de nyss självständiga angränsande arabstaterna var ovilliga att blanda sig i kriget, trots vad folk i allmänhet tycks tro, och trots de under våren 1948 krigiska uttalandena från deras statsledningar. Men rädslan för den folkliga ilskan i sina länder, som var helt pro-palestinsk, och i kombination med rädslan för att andra arabstater skulle få fördelar gentemot dem som inte kämpade för palestinierna, hjälpte ledarna Syrien, Jordanien och Egypten att gå ut krig. Även om de officiellt kämpade enligt en i förtid gjord plan, fanns det ytterst lite samordning mellan deras stridskrafter. Stridskrafter som var gammalmodiga och knappast funktionsdugliga. Endast Egypten hade en del överblivna stridsvagnar och flygplan från ökenkrigets dagar 1940-1943. Syriern och jordanier hade ännu sämre beväpning, och införseln av vapen stoppades effektivt av britter, amerikaner och fransmän vilka patrullerade vatten utanför kusterna i regionen.

Den 14 maj 1948 utropade judarna den staten Israel, och britterna drog sig snabbt tillbaka från Palestina. Under de följande dagarna och veckorna, invaderade de närliggande arabiska länder Palestina och Israel. Striderna ägde rum i korta perioder, präglade av eldupphöravtal mellan den 11 juni till den 8 juli 1948, och 19 juli-15 oktober, 1948.

I det inledande skedet hade de egyptiska och syriska arméerna anmärkningsvärda framgångar. I synnerhet egyptierna, som med stöd av en del stridsvagnar, artilleri och några flygplan, hindrade judarna att lägga under sig Negev-öknen. Den egyptiska armén försökte sig på en ”pansarattack” mot Tel Aviv under sommaren 1948, men den rann snart ut i sanden. Nazionisterna slog tillbaka den egyptiska pansarattacken mot Tel Aviv med några nyanlända Messerschmitt flygplan, köpta i Tjeckoslovakien. Palestinska försök att inrätta en verklig stat blockerades i praktiken av Egypten och Jordanien. Inte minst sedan Jordanien kommit överens med Israel att inte inkräkta på områden som avsatts för den judiska staten, medan Syrien och Egypten vägrade. Syrierna gjorde vissa framsteg i det område som hade avsatts för den palestinska staten i norr och lade under sig de södra Golanhöjderna.

Även om Jordanien inte längre invaderade judiskt territorium efter september 1948, fortsatte den arabiska blockaden av det judiska Jerusalem där jordanierna höll sina positioner i Latroun. Jerusalem skulle ha internationaliserats enligt FN:s generalförsamlings resolution GA 181 och resolution 303. Nu övergav judarna dessa tankar och ansåg att Jerusalem skulle tillhöra dem i sin helhet, eftersom jordanierna struntade i att avsluta blockaden av Jerusalem. Den jordanska positionen i Latroun kunde inte besegras av de judiska styrkorna, trots flera blodiga attentat mot jordanierna under maj-juni1948. För att komma förbi denna passage, tvingades nazionisterna slutligen byggt en ny väg till Jerusalem, som stod klar i juni 1948 och slutgiltigt bröt den arabisk-palestinska belägringen av staden. I centrum av Palestina lyckades nazionisternas nya armé öppna en "korridor" mellan Jerusalem och resten av Israel.

Under en tio dagar lång period under juni månad, stred ockupanterna med de kvarvarande egyptier och palestinier, och till lyckades ockupanterna invadera de arabiska städerna Lod och Ramla vilka i några månader hade blockerat vägen till Jerusalem. Judarna rensade städerna etniskt och de flesta palestinier som bor där fördrevs, många mördades också. Judarna förstörde även de många små palestinska byarna kring Tel-Aviv, så att nästan ingen palestinier fanns kvar i centrala Israel. Palestiniernas hus och ägor gavs genast till inflyttade judiska ockupanter från Europa.

Ett första eldupphör i juni 1948 gav alla sidor att samla krafter och organisera om trupperna. Detta innebar ett avgörande moment i striderna. Den arabiska sidan gjorde i själva verket ett avgörande strategiskt misstag genom att acceptera vapenvilan. Israelerna drog fördel av eldupphöret genom att organisera och rekrytera - och utbilda nya soldater. De fick nu ostört möjlighet att ta in stora försändelser av vapen, trots att eldupphörfördraget förbjöd detta, och man utbildade och organiserade snabbt en verklig armé på 60 000 soldater, beväpnade med moderna vapen. Vapenvilan räddade förmodligen Jerusalem, vars judiska befolkning länge hotades av svält. Under vapenvilan slogs de underjordiska terrorgrupperna Haganah, Palmah, Irgun och Lehi samman till en enda nationell armé, Israel Defense Force (IDF).

Terrorgruppen Irgun försökte självmant landsätta en skeppslast vapen från fartyget Altalena, för att behålla en egen eldkraft. Israels premiärminister Ben Gurion vägrade godta detta och lät IDF sänka Altalena när Irguns ledare Menahem Begin vägrade att ge upp sin last av vapen. Samtidigt blockerades en stor leverans av vapen avsedda för palestinierna, av IDF/Hagannah och tilläts aldrig nå Syrien som var destinationen. Troligen hade judarna hjälp av USA i detta. Arabstaterna var därefter tveksamma till att engagera fler män i kriget, eller att spendera mer pengar på förnyade strider efter nyår 1948. Men Egypten gjorde trots allt ett försök till.

Kriget med egyptierna hade varit statiskt, eftersom egyptierna varit isolerade i ”fickor” inne i centrala Israel sedan det första eldupphöret. Efter att det andra eldupphöret passerade, 8 juli 1948, förde judarna kriget närmare egyptiernas eget territorium och föll in i Sinai-halvön. Därmed lockades den egyptiska armén att lämna centrala Israel för att försvara det egyptiska Sinai. Nazionisterna var dock själva tvungna att dra sig tillbaks efter att brittiska flygplan bombat dem i Negev-öknen. Därmed blev det åter vapenvila från den 19 juli till 15 oktober. Därefter bröt striderna ut igen, och nu fördrevs de sista palestinierna ut ur de områden som nazionisterna höll. Egyptierna drog sig tillbaks efter några dagar och syrierna höll sina erövrade områden i norr. Men nu tog de direkta striderna slut. Efter detta fördes kriget vidare genom sporadiska angrepp och enskilda räder mot fiendebaser och befolkningscentra. Nazionisterna igångsatte dock en slags offensiv söderut och intog efterhand en del av Negevöknen. De stoppades dock av egyptierna vid Gaza och av jordanierna i de östra delarna av Negev. Men till slut införlivades en del av Negev öster om Sinai i den israeliska staten under våren 1949. Då hade de egyptiska och syriska krigsmakterna redan dragit sig ur kriget.

MVH
bigj