Besatt av ett barn

[deep]

I går besökte jag en flicka som är fyra år hon bor tillsammans med sin mamma och pappa.
Vi drack kaffe och fikade och jag tänkte vad ska vi prata om nu då?
Men det behövde jag inte fundera länge på det var redan förutbestämt.
Vi skulle prata om flickan var grundidén.

Varje meningen som någon yttrade var frågor riktade till barnet eller citat och urdrag från flickans vardag, vad hon hade haft för sig den senaste tiden. Jag försökte vara kreativ och prata om något annat än flickan.
-Hur var det på semesteresan till Turkiet? frågade jag mamman och pappan.
Då fick jag en halvtimmes lång förklaring hur roligt flickan hade haft på semesterreasan, vad flickan hade haft för sig hon hade ätit mycket glass, dragit en katt i svansen och åkt mycket vattenrusckana osv.

Flickans farmor är besatt av att fota flickan och leka med flickan. Hon har skapat porträtt av flickan som hänger i huset och i går fick flickan sin egen fotobok av farmor.

Frågan är om flickan kan röra sig i sitt rum med tanke på att rummet är dränkt av leksaker, fortsätter föräldrar och anhöriga att köpa leksaker åt barnet kommer det antagligen inte att gå att stänga dörren till rummet då hon fyller 8 år.

- Hur påverkas barnets psykiska hälsa när föräldrar och anhöriga är besatt av det?

- Hur påverkas barnet utveckling av besatta föräldrar och anhöriga?

- Finns det någon där ute som har liknade erfarenheter?

- Kan man älska ett barn för mycket?

[manifesto]

Man kan definitivt inte älska ett barn för mycket, men som du själv antyder, så verkar det här handla om något helt annat. Försök att prata med föräldrarna, och förklara för dem att barnet inte mår bra av den här sortens kärleksfulla projektioner.

[LJUSUPPLEVELSE]

Den uppmärksamhet som ett barn får... kan gå i vågor , ibland mer och ibland mindre  :idea:
Skulle de i varje sekund vara jättebesatta av flickan och överproportionera allt som kommer i närheten av hennes livssfär och överbetona varje enormt viktiga ögonblick i flickans unika liv , samtidigt som de nedvärderar allt som inte har med den här exceptionellt gudomligt viktiga flickan att göra...om allt som händer i världen sker antigen som något som angår flickan eller kan angå flickan , eller är något slags brus som absolut inte får avleda livsviktig koncentration från att ta hand om flickan på bästa möjliga sätt... och om allt som någonsin hänt i universum kan ha angått flickans framtida livsstig....ja då kanske de överdriver...

mvh

[german.timofejev]

Jag tror inte att föreldraran överdriver. Jag tror att det ligger i föreldrarnas natur att prata om sina barn.  Jag tror att månag föreldrar gör sama sak. DFessutom ju yngre barn är desto mer behöver dom upmärksamhet av föreldrarna. När barnet blr äldre kommer fokus på dom att släppa mer och mer.

[Andreas]

Jag håller med om att detta är en vanlig sjukdom, eller kanske symptom på en vanlig sjukdom. Folk har inte koll på sig själva, tror att de är ett retoriskt system, en jargong etc och är därmed inte hemma. De besitter inte kontrol över sin egen kropp och flyr in i en barnkontakt där de kan lägga ut alla sina idealbilder och att de ska kunna hjälpa och skydda barnen genom att måla upp en gulligulfantasi runt om dem. Det är en illusion att de därmed hjälper barnen, man behöver ta kontroll över sig själv, fylla ut kroppen med sin ande och se och köra ut det som inte har där att göra.

[deep]

" Det krävs körkort till bil, men inte till barnvagn" Självklart menar jag inte att man ska göra vare sig uppkörnings- eller teoriprov när man ska bli förälder, men endå- det krävs inget särskilt för att sätta barn till världen, men när det börjar handla om uppfostran blir det hela lite mer problematiskt.
Faktum är att när man ska uppfostra ett barn står man inför en av de svåraste uppgifterna som finns, och många befinner sig i föräldrarrollen ställer sig frågan: - Hur blir jag en bra förälder?
Eftersom det inte görs en målinriktad insatts från samhällets sida för att förbereda föräldrarna för uppgiften- samhället griper in först om det går galet- kan de se ut som om vi förväntas ha ett inbyggt pedagogiskt sinne som garanterar att vi lungt och smidigt lotsar barnen genom barndomen. "

Citat ur boken : Curlingföäldrar och servicebarn en handbok i barnuppfostran av Bengt Hougaard

[german.timofejev]

Jag tror att det hör tll självbevarelse drften att skafa barn och ta hand om dom. Så att barnen sedan gör sama sak och på detta sättet för vår gener vidare.
Hos djur är det på detta sättet tiill exempel.

[deep]

- Ska vi sätta gränser för barn?
- Kan gränser hämma barnets utveckling?
- Vad händer med ett barn som saknar gränser?

Barnuppfostran är inte lätt.
Det finns många olika teorier på området, inget är rätt, inget är fel. Det är upp till föräldrarna själva att välja sin pedagogik.
Dock kan man se vissa tendenser i våran kultur hur vi uppfostrar våra barn, ett sekulariserat välmående och matriellt samhälle som avspeglas i barnuppfostran.

[Minded]

Det beror på vad man vill att barnet ska utvecklas till, i vilken riktning.. Det föräldrarna finner viktigt kommer barnet också att relatera till (men inte strikt anta samma förhållande till). Och det här är låg nivå. Hur man instinktivt svarar på olika situationer, stress, lycka, hur man behandlar sina medmänniskor och sig själv. Huruvida man som förälder finner det viktigt för barnet att fungera bäst i samhället, och vilken metod som antas vara mest effektiv för detta.

En relaterande fråga är den om barnet skaffas för föräldrarnas skull, eller om barnet självt kommer i första hand. Vad förväntar sig föräldrarna av barnet, oavsett eller inte barnets reella varande?

[german.timofejev]

Egentligen skall all uppfostran gå ut på att se till att barnet klarar sig i samhället på ägen hand då den växer upp.

[Fengari]

Jag tycker att det är ganska okej att vara lite fixerad vid sitt barn när det är 1-5 år. Man sätter sitt barn i främsta rummet och inte sig själv. Man ser på världen genom sitt barns ögon. På så vis blir man varse en annan värld än sin egen. Innan man får barn är man ofta ganska uppslukad av sina egna strävanden. Man lever väl rätt egocentriskt. När man får barn ser man livet på nytt i barnet och kan tillåta sig att slappna av mer. Det här kan vara svårt att begripa för en som inte har barn. Ett barn som får mycket uppmärksamhet känner sig förstås älskat. En förälder ser på sitt eget barn som unikt. Det tar tid att lära känna sitt barn och barnet förändras hela tiden. Dessutom är det fantastiskt fascinerande med barn och barnets perspektiv. Efter några år kommer man nog över det när man börjar samspela på ett mer vuxet sätt. Man får ha överseende med föräldrar i den här fasen. Om det är hälsosamt eller inte beror nog på. Om föräldrarna i övrigt kan sätta gränser för barnet är det nog ingen fara. Om du uppfattar deras beteende som ohälsosamt gör du nog rätt i att försöka umgås med föräldrarna på en vuxen nivå och prata om vuxensaker. Annars får du unna dig förmånen att se ur ett barnperspektiv: Att äta en glass som ett barn äter eller att åka till Turkiet som ett barn gör det. Det kan vara en hälsosam utflykt för en vuxen att leva sig in i det perspektivet.

[Skogsälvan]

I bibeln står det väl något i stil med "den man älskar agar man." Det kan man fundera på några varv. I barnuppfostran tror jag inte på curlingmodellen, utan mer några få rappa bestämda nej. Så hoppas jag att gud resonerade, annars blir det riktigt jobbigt.

[Anders]

Den här lilla bortklemade... vad händer om/då hon får ett syskon? Inte nice.

[Tricia]

Jag tror inte att föreldraran överdriver. Jag tror att det ligger i föreldrarnas natur att prata om sina barn.  Jag tror att månag föreldrar gör sama sak. DFessutom ju yngre barn är desto mer behöver dom upmärksamhet av föreldrarna. När barnet blr äldre kommer fokus på dom att släppa mer och mer.

Jag håller med. När det gäller mina föräldrar finns det ingen ände på snacket. Det är som om jag är sveriges prinsessa eller något. Jag får helt klart säga till dem att sluta ibland. Jag håller med personen jag citerade, men samtidigt måste jag säga att jag tror att föräldrarna aldrig slutar helt med att prata om sina barn.