Hej!
Vi har tagit upp Ayn Rand redan för några år sedan, visserligen blev det en lång hardang av inslag och åsikter, men själva den objektivistiska teorin och dess värdebas blev inte genomgången på ett upplyst och analytiskt sätt. Det är detta vi skall göra denna gång, och naturligtvis är alla välkomna med sina synpunkter!
Ayn Rand och den ”objektiva” liberalismens övergång till fascismen
A. Historia
1. Ayn Rand, 1905-1982
Ayn Rand föddes som Alice Rosenbaum i St. Petersburg, Ryssland år 1905. Efter att ha vuxit upp i det feodala, senare sovjetiska, Ryssland, och utexaminerats med lysande betyg från universitetet i St Petersburg, emigrerade hon till USA 1926. En tid bodde hennes familj vid Svarta havet, Odessa, men återvände snart till hemstaden St. Petersburg. I praktiken var det hennes mor som skaffade sin dotter visum för att komma undan en framtida förföljelse från de styrandes sida enär Alice var frispråkig och ofta kritisk till den förda, kommunistiska, politiken vid mitten av 1920-talet. Ryssland upplevde ett jämförelsevis upptinat samhällsklimat åren 1924-1927, Lenin var borta och ingen självklar ledare för statsmakten hade ännu presenterat sig. Stalin var fortfarande okänd för de flesta ryssar, men han hade redan inlett sin väg mot makten. Då skulle klimatet åter hårdna, och kanske misstänkte Alices mor något åt det hållet? Flickan fick visum till Kanada, åkte iväg och återvände aldrig till sitt hemland.
Då hade Alicia upplevt både världskrig, revolutioner, inbördeskrig, förföljelser pga sin judiska börd och ett kommunistiskt samhällsexperiment – vilket för vilken normal människa som helst kan räcka väl för att det efterkommande livet kan te sig både extremt, oroväckande parat med en stark längtan efter lugn och ro. I Ayn Rands fall blev flykten från dessa hemska upplevelser en flykt in i individualiteten, något som hon troligtvis blev påverkad av i det individcentrerade USA! Hon styrde kosan mot Kalifornien där hon snabbt fick jobb och snart tog hon sig in i filmens värld genom att skriva manus och små berättelser. Hon hade fallenhet för skrivandet och redan efter något år var hon igång med att författa samhällsengagerande litteratur i fiktionsform. Hon passade även på att byta både för- och efternamn, det blev Ayn Rand, som alltså är taget, och kommer troligtvis från tyskans "Ein" (nummer ett) och ”Rand” efter Remington-Rand Corporations skrivmaskin, på vilken hon författade sitt första filmmanus. Rand jobbade vid filmen mellan 1926-1949 och försörjde sig därefter på heltid som författare och filosof.
Ayn Rand upplevde depressionen och de hårda åren i början av 1930-talet, men till skillnad mot många andra hamnade hon inte i en vänsterradikal ideologisk hemvist utan i det motsatta – hon blev högerradikal, ett tag närmade hon sig fascismen men hennes judiska bakgrund fjärmade henne från att gå vidare mot dessa tankegångar – i stället flydde hon vid mitten av 1930-talet in i en individualism som skulle prägla henne resten av hennes liv. Det var nu hennes skrifter tog form av ett slags högerradikalt budskap, ja en hel teori. Och snart började hennes böcker komma ut på marknaden, även om de först mötte ett visst motstånd hos bokförlagen.
Hon publicerade ett antal skönlitterära alster, ”Vi de levande” (1936), ”Hymn” (1938), ”Urkällan” (1943) och portalverket ”Och världen skälvde” (1957) som avslutade hennes skönlitterära karriär. De var samtidigt ett slags politiska manifest för individualismen och ett extremt trångsynt samhälle, en s.k. ”nattväktarstat”. Utöver romanerna skrev hon många filmmanus och scener till diverse filmer. Mot slutet av 1940-talet drogs hon med i den utbredda kommunistskräck som spred sig över USA. Hon sökte sig så långt bort från denna ”kommunism” som möjligt, och hamnade i armarna på högergrupper som låg väldigt nära fascismens ståndpunkter. Hon slutade vid filmen och satsade på en politisk karriär och hon bildade en grupp som sysslade med att skapa en ny slags politisk skola – objektivismen. Hon lierade sig år 1949 med grupper som på ett fanatiskt sätt sysslade med att förfölja fackföreningsfolk, konstnärer, skådespelare och andra som man misstänkte var ”kommunistiska agenter”. Ayn Rand var en av de ”vänliga” vittnen (sic!) som samarbetade med den kommitté, ”Undersökningar om Anti-amerikansk verksamhet”, (HUAC) som under 1947 började sina utfrågningar om huruvida folk i Hollywood var kommunister eller inte. På den tiden var hon redan känd i Hollywood för sitt motstånd mot kommunismen. Hon anklagade folk i Hollywood för att vara sovjetiska agenter och ville hindra dem från att fortsätta jobba vid filmen. Ayn Rand ansåg det vara rätt att avkräva folk deras politiska åsikter – något som stred mot den amerikanska författningen.
Det här bör man komma ihåg när hon så vackert talar om sin nattväktarstat och det objektivistiska samhället. Felaktiga åsikter göre sig ej gällande i detta liberala drömsamhälle, om man skall utgå från skaparen av detta drömsamhälle. Ayn Rand stödde också privata arbetsgivare genom att uppmana dem att förhindra anställningar av ”kommunister”, för att påverka kommunistisk propaganda i filmer, som hon menade. Hon uttryckte sin avsky för kommunism, fackföreningar och allt annat som hon ansåg vara ”vänster” på följande vis i en uppsats, ”Principen om yttrandefriheten kräver ... att vi inte stiftar lagar som förbjuder kommunisterna tala. Men principen om yttrandefrihet ... innebär inte att vi är skyldiga dem jobb och stöd för att förespråka vår egen undergång på vår egen bekostnad.”
Det är egentligen så nära man kommer ett politiskt yrkesförbud i praktiken. Det strider även mot FN:s mänskliga rättigheter och mot demokratins principer att en människas politiska åsikter är personliga och inte får efterfrågas genom något som helst tvångsförfarande av någon annan individ. Så här skulle den objektiva staten ha fungerat i praktiken. Under åren 1950-1955 hann Ayn Rand och hennes lärjungar förstöra många liv och karriärer i sin fanatiska iver att stoppa människor som sympatiserade med fackföreningar eller hade vänstersympatier.
Många anser att nyliberalismen uppstod med Rands författarskap när hon kom in på politikens område och lanserade sin s.k. ”objektivism”! Andra anser att nyliberlismen är klassisk liberalism i modern tappning! De flesta känner inte till den, men de som gör det anser att det är en teori som lätt slutar i extrema orättvisor och rent av i ett totalitärt samhälle om det tillåts uppstå. Men ett sådant samhälle kan inte uppstå, det skulle gå under innan det han utveckla alla de teoretiska ansatser som predikas. Denna teori är väldigt ogenomtänkt och motsäger sig själv på många sätt.
Objektivismen är nyliberalismens och kapitalismens minst kända och mest extrema filosofi. Den skapades av författarinnan Ayn Rand mellan 1950 och 1980. I Sverige är filosofin i princip okänd för de flesta, men en del vinddrivna existenser som inte funnit sin ”grej” hos sverigedemokraterna, moderaterna, folkpartiet eller andra ytterlighetsgrupperingar på högerkanten inom det politiska spektrat, kan här hitta sin absoluta ”sanning”. Men i USA är den så känd att "Ayn Rand-fasen" är något många ungdomar går igenom, i likhet med "Sagan om Ringen-fasen" – alltså en slags ”bli vuxen-ritual”.
Ayn Rand blev populär i vissa högerradikala kretsar och drog till sig en del ”lärjungar”. En av dessa bisarra figurer under det tidiga 1950-talet som sökte sig till Ayn Rand för att med henne bilda en ny högerfront mot socialism och ”kommunism”, var Nathaniel Branden. Ayn Rand och hennes fans gick emellertid längre än att bara förespråka en extrem liberalism och en ”tro på dig själv”-linje, de började förtalade både fackföreningar och alla möjliga folkliga grupperingar och radikala rörelser som ifrågasatte den rådande samhällsordningen i USA. Nathaniel Branden, som dock var döpt till Nathan Blomenthal, ursprungligen från Kanada, blev snart en av ledarna i Rands rörelse, den s.k. ”objektivismen”.
Ayn Rands objektivism sammanföll, och växte fram parallellt, med McCarty-eran i USA, den period då man anklagade alla som stod för demokratiska värderingar för ”kommunister” och fiender till de ”amerikanska värderingarna”. Det tidiga 1950-talets USA var ett samhälle med utbredd skräck för påstådda fiender och säkerhetsrisker. Ayn Rand och hennes grupp av bisarra libertinata och totalitära typer var en av dem som sprang maktens ärenden under denna dystra tid. Dessa mörka krafters målsättning var att införa en nattväktarstat som byggde på en total kapitalism utan några som helst humanistiska värden. Man förespråkade även att den allmänna rösträtten borde avskaffas och bara de personer som ansågs värdiga rösträtten skulle få behålla den. Detta samhällssystem tillämpades delvis redan i södra USA – där den svarta befolkningen till stor del hölls ifrån sina demokratiska rättigheter, en av dem var rösträtten.
Här fanns även den med tiden så kände Alan Greenspan, chef för USA:s motsvarighet till vår riksbank, Federal Reserve, åren 1987-2006. Alan Greenspan följde i Ayn Rands tankegångar i sin ekonomiska politik under sin tid som chef för FR, vilket till slut ledde till den liberala härdsmältan och världskrisen hösten 2008. År 1958 grundade Branden ”Nathaniel Branden Institute” som undervisade i den s.k. objektivismen. Ayn Rand gillade inte riktigt denna utveckling och deras förhållande blev allt frostigare. Snart började de konkurrera med varandra, och rörelsen förlorade i aktning, inte minst sedan Brandens lärjungar började kalla sig för ”libertarianer” för att skilja sig från Rand´s lärjungar.
Åren 1968-1969 uppstod en schism mellan Rand och gamle kompanjonen Nathaniel Branden, vilket splittrade den nyliberala rörelsen mellan objektivister (Ayn Rand-anhängare) och libertarianer (Branden-anhängare och andra som blivit utsparkade från de rättrogna, och mer intoleranta, objektivistiska forumen). Denna brytning hade även ingredienser av sexuell natur enär Branden och hans hustru svävade ut, och Ayn Rand fanns med på några hörn. Detta är dock något många svenska ”Ayn Randfans” inte känner till! För dessa redan troende är Ayn Rand en messias med alla svaren givna – det är alltså frågan om en frälsningslära inte olik en religiös väckelse! Efter några år brukar de flesta dock inse dessa tankegångars omöjlighet om de skulle omsättas i verkligheten! Därför vinner Ayn Rands tankar inget gehör i de bredare folklagren, skolade människor ser snabbt igenom denna tankevärld och man anar det totalitära samhället i skuggorna av den nyliberala retoriken!
MVH
bigj
Ayn Rand och objektivismen - övergången till fascismen...
Moderator: Moderatorgruppen
Ayn Rand och objektivismen - övergången till fascismen...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
2. Bråken om den rätta läran – tolkningar och motgångar efter Ayn Rands bortgång
Liksom andra sekter och allomfattande läror, råkade objektivisterna efter Ayn Rands bortgång år 1982 snart i bråk med varandra om vem som stod för den rätta läran! Bråken hade förvisso redan blossat upp under 1960-talets andra halva, men efter hennes död tog det rejäl fart. Den förste i raden var en av hennes gamla medkämpar - Nathaniel Branden. Denne påstår i sin bok “The Benefits and Hazards of the Philosophy of Ayn Rand A Personal Statement” (1984), att Ayn Rand var alltför oemottaglig för nya idéer, och att hennes filosofi saknar psykologiska insikter som kan leda till skuldkänslor då den inte talar om hur man skulle uppnå Rands ideal. Samtidigt menade Branden att Ayn Rand fördömde allt som hon inte tyckte om som ondska.
En del tror att Ayn Rand var påverkad av Nietzsche, men sådant gillar inte flertalet randister att höra. I en passage i ”Vi de levande” fann man att Rand hade utelämnat en passus i romanen när hon omtryckte den år 1959 – det handlade om att Rand troligen kopierade ur Nietzsches tankegångar som handlade om det rättvisa att offra de svaga för starka. Det kunde tolkas som fascism och Rand strök dessa meningar ur den nya upplagan. Hon visade sig ha plockat sina idéer lite här och var, i och för sig inget fel, bara man erkänner att det förhåller sig så – men det gjorde inte Ayn Rand. En objektivist medgav senare att Rand hade varit påverkad av Nietzsche ett tag, men sedan övergivit honom. När ”Tidskrifter av Ayn Rand” kom ut 1997, fick läsarna veta att hon hade plockat från den persiske religionsstiftaren Zarathustra när hon skrev de tre viktigaste delarna av ”Urkällan”. Andra såg att Rands metafysiska etik om vinstmotivet ytterst härrör från Aristoteles. Hennes kapitalistiska übermenschen-ideal visade sig ha mer klurigheter i bagaget.
En ännu större utmaning till äganderättsproblematiken inom objektivismen kom redan år 1995, från New York University och akademikern Chris Matthew Sciabarra. Han hade upptäckt Rands texter som tonåring, i ett grundutbildningsprogram hade han tagit lektioner med den marxistiska filosofen Bertell Ollman. Stimulerad av Ollmans arbete om Marx, förvånades Sciabarra över att finna att Ayn Rand också var en slags dialektiker. Sciabarra såg metodologiska och innehållsmässiga paralleller mellan marxismen och den fria marknaden, och det blev en episk vetenskaplig strävan att finna en slags beröring mellan marxism och den fria marknaden hos Sciabarra - vilket Ollman uppmuntrade. Avhandlingen kom att heta ”Mot en radikal kritik av mirakeltro: dialektik och dualism i verk av Friedrich Hayek, Murray Rothbard, och Karl Marx.” Projektet fortsatte sedan med en särskild studie om Ayn Rand.
Sciabarras arbete visar på vikten av en fri marknad inom det ekonomiska tänkandet hos Ayn Rand, liksom hennes känsla av djup kontinuitet mellan objektivismens filosofiska antropologi och Aristoteles. Men han menade att den ryska kulturen hade det starkaste och mest genomgripande inflytandet på Ayn Rands visioner, framför allt den ryska kulturen i det tidiga nittonhundratalet till mitten av 1920-talet, när avantgardistiska rörelser anslöt futurismen med Hegels och Nietzsches filosofiska strömningar, för att därur skapa en kulturell renässans. Sciabarra var särskilt fascinerad av Rands entusiastiska minnen av att ha studerat klassisk filosofi med ryssen N Lossky - som försökte sammanföra dualismen med en slags materialism och idealism genom att tillämpa empirismen och rationalismen i sin metodik.
Sciabarra hävdade att objektivismen avvisar en ärvd dualism hos människan – men genom en slags syntes skapas ett nytt system som överskrider denna inlärda dualism, och därigenom skapas en ny objektiv kunskap hos människan. Det låter misstänkt likt en marxistisk analys där tesen och antitesen bildar syntesen. Men detta förnekades av objektivisterna, trots att det var uppenbart att Rand plockat även härifrån. Detta sätt, som Sciabarra gjorde, att studera Rands arbete i dess historiska sammanhang leder också till en del insikter som är, milt uttryckt, provocerande. Rand definition av konst som "teknik för själen" har en futuristisk klang. Men, det ligger nära Stalins uttalande om att författaren är en ”ingenjör av den mänskliga själen.” Sciabarra noterade denna parallell, och finner i Rands texter den tidens (1930-talet) mer storslagna ambitioner för kulturell och social omvandling. Ayn Rand påverkad av Stalin, det slog ned som en bomb i de ännu kvarvarande objektivistiska kretsarna.
Sciabarras avhandling framkallade en kris i den objektivistiska världen. Den ortodoxa Randfilosofen John Ridpath kallade Sciabarras avhandling för ”en bok som är orimlig i sin uppsats, destruktiva i sitt syfte och djävulskt i sitt innehåll”. I boken fann man även hänvisning till Jürgen Habermas och Claude Lévi-Strauss, och en del objektivister drog den intressanta slutsatsen att Sciabarra var en dekonstruktivist. Till skillnad från de flesta vetenskapliga monografier fick boken snabbt dussintals recensioner och orsakade en stor e-mail-debatt. Sciabarra följde det hela – och svarade tålmodigt och utförligt på frågor om sin metod och slutsats. Boken, som egentligen var en avhandling, sålde bra, närmare 10 000 exemplar inom två års tid efter dess utkomstår, 1995.
Nästa bråk kring Sciabarras Randprojekt startade redan innan det publicerades. Det var när han och en kvinnlig skribent tolkade Ayn Rand feministiskt år 1999, i en samling uppsatser som Sciabarra genom samarbete med Mimi Reisel Gladstein utgav detta år. Gladstein hade tidigare givit ut alster om Ayn Rand som denna faktiskt hade försökt att stoppa utgivningen av. Ayn Rand visar här med besked hur hennes objektivistiska samhälle skulle behandla oliktänkare, bara de rättrogna fick makten. Ayn Rand hade lite till övers för feminism och kvinnlig jämställdhet med männen, det kallade hon föraktfullt för ”Women's Lib”. Rand var även mot tanken på en kvinna att bli president. Kvinnorna i hennes fiktioner är ironiskt nog starkt oberoende - och sexuellt frigjorda. Men Rand skrev också att kvinnor önskade vara vördnadsfullt dominans av heroiska män.
De nitton essäerna i ”Feminist Interpretations” tog upp allt möjligt om Ayn Rand, inte minst de grova sexuella scenerna i hennes texter som många beskrev som rena våldtäkter. Dessa essäer har Ayn Rands påhejare i ”Ayn Rand Institute” på olika sätt försökt stoppa, vilket åter visar på den totalitära ådran hos alla dem som tror på Ayn Rands idéer.
Och även om man finner ”Atlas Shrugged”(Och världen skälvde) lika lättsmält som trä, den är minst sagt seg, kan man ändå bli fascinerade av Rand som person - en författare som har skapat ett system av idéer, trots en det motstånd som ofta möter kvinnliga författare i Amerika. Det är inte så många kvinnor som skapat en allomfattande teori om hela samhället – vilket gör Rands bedrift närmast banbrytande. Men menade hon allt hon skrev? Var allt på allvar? Var Ayn Rand kanske bara en författare av fiction? Tänk om hon drev med alltsammans? En och annan har närt dessa tankegångar, och det har skapat kalla kårar hos de mest inbitna randisterna – tänk att ha byggt upp en hel livsteori på ett practical joke? Eller var hon den sista av de artonhundratalsmässiga ryska intellektuella - en romanförfattare som kunde lösa problemen med frihet och dominans som läsarna sannolikt kommer att uppskatta en bra bit in i nästa årtusende? En berättare mer än en teoribyggare rent av?
MVH
bigj
2. Bråken om den rätta läran – tolkningar och motgångar efter Ayn Rands bortgång
Liksom andra sekter och allomfattande läror, råkade objektivisterna efter Ayn Rands bortgång år 1982 snart i bråk med varandra om vem som stod för den rätta läran! Bråken hade förvisso redan blossat upp under 1960-talets andra halva, men efter hennes död tog det rejäl fart. Den förste i raden var en av hennes gamla medkämpar - Nathaniel Branden. Denne påstår i sin bok “The Benefits and Hazards of the Philosophy of Ayn Rand A Personal Statement” (1984), att Ayn Rand var alltför oemottaglig för nya idéer, och att hennes filosofi saknar psykologiska insikter som kan leda till skuldkänslor då den inte talar om hur man skulle uppnå Rands ideal. Samtidigt menade Branden att Ayn Rand fördömde allt som hon inte tyckte om som ondska.
En del tror att Ayn Rand var påverkad av Nietzsche, men sådant gillar inte flertalet randister att höra. I en passage i ”Vi de levande” fann man att Rand hade utelämnat en passus i romanen när hon omtryckte den år 1959 – det handlade om att Rand troligen kopierade ur Nietzsches tankegångar som handlade om det rättvisa att offra de svaga för starka. Det kunde tolkas som fascism och Rand strök dessa meningar ur den nya upplagan. Hon visade sig ha plockat sina idéer lite här och var, i och för sig inget fel, bara man erkänner att det förhåller sig så – men det gjorde inte Ayn Rand. En objektivist medgav senare att Rand hade varit påverkad av Nietzsche ett tag, men sedan övergivit honom. När ”Tidskrifter av Ayn Rand” kom ut 1997, fick läsarna veta att hon hade plockat från den persiske religionsstiftaren Zarathustra när hon skrev de tre viktigaste delarna av ”Urkällan”. Andra såg att Rands metafysiska etik om vinstmotivet ytterst härrör från Aristoteles. Hennes kapitalistiska übermenschen-ideal visade sig ha mer klurigheter i bagaget.
En ännu större utmaning till äganderättsproblematiken inom objektivismen kom redan år 1995, från New York University och akademikern Chris Matthew Sciabarra. Han hade upptäckt Rands texter som tonåring, i ett grundutbildningsprogram hade han tagit lektioner med den marxistiska filosofen Bertell Ollman. Stimulerad av Ollmans arbete om Marx, förvånades Sciabarra över att finna att Ayn Rand också var en slags dialektiker. Sciabarra såg metodologiska och innehållsmässiga paralleller mellan marxismen och den fria marknaden, och det blev en episk vetenskaplig strävan att finna en slags beröring mellan marxism och den fria marknaden hos Sciabarra - vilket Ollman uppmuntrade. Avhandlingen kom att heta ”Mot en radikal kritik av mirakeltro: dialektik och dualism i verk av Friedrich Hayek, Murray Rothbard, och Karl Marx.” Projektet fortsatte sedan med en särskild studie om Ayn Rand.
Sciabarras arbete visar på vikten av en fri marknad inom det ekonomiska tänkandet hos Ayn Rand, liksom hennes känsla av djup kontinuitet mellan objektivismens filosofiska antropologi och Aristoteles. Men han menade att den ryska kulturen hade det starkaste och mest genomgripande inflytandet på Ayn Rands visioner, framför allt den ryska kulturen i det tidiga nittonhundratalet till mitten av 1920-talet, när avantgardistiska rörelser anslöt futurismen med Hegels och Nietzsches filosofiska strömningar, för att därur skapa en kulturell renässans. Sciabarra var särskilt fascinerad av Rands entusiastiska minnen av att ha studerat klassisk filosofi med ryssen N Lossky - som försökte sammanföra dualismen med en slags materialism och idealism genom att tillämpa empirismen och rationalismen i sin metodik.
Sciabarra hävdade att objektivismen avvisar en ärvd dualism hos människan – men genom en slags syntes skapas ett nytt system som överskrider denna inlärda dualism, och därigenom skapas en ny objektiv kunskap hos människan. Det låter misstänkt likt en marxistisk analys där tesen och antitesen bildar syntesen. Men detta förnekades av objektivisterna, trots att det var uppenbart att Rand plockat även härifrån. Detta sätt, som Sciabarra gjorde, att studera Rands arbete i dess historiska sammanhang leder också till en del insikter som är, milt uttryckt, provocerande. Rand definition av konst som "teknik för själen" har en futuristisk klang. Men, det ligger nära Stalins uttalande om att författaren är en ”ingenjör av den mänskliga själen.” Sciabarra noterade denna parallell, och finner i Rands texter den tidens (1930-talet) mer storslagna ambitioner för kulturell och social omvandling. Ayn Rand påverkad av Stalin, det slog ned som en bomb i de ännu kvarvarande objektivistiska kretsarna.
Sciabarras avhandling framkallade en kris i den objektivistiska världen. Den ortodoxa Randfilosofen John Ridpath kallade Sciabarras avhandling för ”en bok som är orimlig i sin uppsats, destruktiva i sitt syfte och djävulskt i sitt innehåll”. I boken fann man även hänvisning till Jürgen Habermas och Claude Lévi-Strauss, och en del objektivister drog den intressanta slutsatsen att Sciabarra var en dekonstruktivist. Till skillnad från de flesta vetenskapliga monografier fick boken snabbt dussintals recensioner och orsakade en stor e-mail-debatt. Sciabarra följde det hela – och svarade tålmodigt och utförligt på frågor om sin metod och slutsats. Boken, som egentligen var en avhandling, sålde bra, närmare 10 000 exemplar inom två års tid efter dess utkomstår, 1995.
Nästa bråk kring Sciabarras Randprojekt startade redan innan det publicerades. Det var när han och en kvinnlig skribent tolkade Ayn Rand feministiskt år 1999, i en samling uppsatser som Sciabarra genom samarbete med Mimi Reisel Gladstein utgav detta år. Gladstein hade tidigare givit ut alster om Ayn Rand som denna faktiskt hade försökt att stoppa utgivningen av. Ayn Rand visar här med besked hur hennes objektivistiska samhälle skulle behandla oliktänkare, bara de rättrogna fick makten. Ayn Rand hade lite till övers för feminism och kvinnlig jämställdhet med männen, det kallade hon föraktfullt för ”Women's Lib”. Rand var även mot tanken på en kvinna att bli president. Kvinnorna i hennes fiktioner är ironiskt nog starkt oberoende - och sexuellt frigjorda. Men Rand skrev också att kvinnor önskade vara vördnadsfullt dominans av heroiska män.
De nitton essäerna i ”Feminist Interpretations” tog upp allt möjligt om Ayn Rand, inte minst de grova sexuella scenerna i hennes texter som många beskrev som rena våldtäkter. Dessa essäer har Ayn Rands påhejare i ”Ayn Rand Institute” på olika sätt försökt stoppa, vilket åter visar på den totalitära ådran hos alla dem som tror på Ayn Rands idéer.
Och även om man finner ”Atlas Shrugged”(Och världen skälvde) lika lättsmält som trä, den är minst sagt seg, kan man ändå bli fascinerade av Rand som person - en författare som har skapat ett system av idéer, trots en det motstånd som ofta möter kvinnliga författare i Amerika. Det är inte så många kvinnor som skapat en allomfattande teori om hela samhället – vilket gör Rands bedrift närmast banbrytande. Men menade hon allt hon skrev? Var allt på allvar? Var Ayn Rand kanske bara en författare av fiction? Tänk om hon drev med alltsammans? En och annan har närt dessa tankegångar, och det har skapat kalla kårar hos de mest inbitna randisterna – tänk att ha byggt upp en hel livsteori på ett practical joke? Eller var hon den sista av de artonhundratalsmässiga ryska intellektuella - en romanförfattare som kunde lösa problemen med frihet och dominans som läsarna sannolikt kommer att uppskatta en bra bit in i nästa årtusende? En berättare mer än en teoribyggare rent av?
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
3. Budskapet
Objektivismen kan beskrivas som ett försvar av kapitalismen och samtidigt ett angrepp på all form av kollektivism, och i slutändan även demokratin. Namnet på Rands teori, eller mer sanningsenligt hennes tankegångar, kommer från att hon trodde sig ha lagt grunden för en objektiv moralfilosofi, vilken givetvis var den enda sanna filosofin, enligt Rand och de troende! Den utgår från individens rättigheter kontra kollektivet, i praktiken är den ett försvar av privilegiesamhället! Centralt för att förstå objektivismen är dess speciella användning av språket och då i synnerhet orden egoism och själviskhet som för objektivisterna är något positivt, kontra givmildhet och medmänsklighet som identifieras som något ont och förtryckande. Här finner vi nästan en glidning mot det postmodernistiska, vad gäller ordens betydelse för förståelsen - inte helt olikt Orwells ”nyspråk”.
Själviskhet, eller rättare sagt egoism definieras som en "omsorg om ens egna intressen" medan förmågan att dela med sig definieras som åsikten att "varje omsorg utöver ens egna intressen är något ont, oavsett vari dessa intressen består". Rand understryker att egoism i objektivistisk bemärkelse inte innebär att man "gör som man vill" eller "skiter i alla andra". Så förstås den dock av flertalet supporters – de sätter in den i en politisk agenda och då leder det just till själviskhet!
Samhällen byggda på delaktighet och kollektivism och utplåning av individen är exempelvis det forna Nazityskland, Sovjet och andra diktaturer, menade Ayn Rand. Udden är även riktad mot välfärdssamhällen av västeuropeisk typ! Udden är också riktad mot demokratin som sådan, som Ayn Rand inte hade särskilt höga tankar om, uppvuxen som hon var i en halvfeodal, och krigisk, värld där individen betydde föga. Det enda samhällsystem som inte bygger på kollektivism och solidaritet mellan människorna, och därför är överlägset alla de övriga, är det kapitalistiska samhället, menade Ayn Rand
Objektivisterna anser sig därmed stå för förnuft och rationalism. I praktiken innebär denna syn att man anser att allt vi ser och upplever som människor är grundat i en enkel och begriplig verklighet och att det inte finns saker som man kan se på olika sätt. Här förskjuter man det som inom filosofin kallas relativism. Detta gäller även något så gummiartat och helt och hållet socialt styrt som språket. I praktiken närmar man sig postmodernismen med all den språkliga exercis som ligger inbäddad i sådana godtyckliga tolkningar av tillvaron – trots att objektivisterna ihärdigt förnekar alla sådana samband.
I praktiken innebär objektivismen en metafysisk lära om att människan är en rationell individ som orienterar sig i tillvaron genom fria val. Och detta är kärnan i Ayn Rands objektivism, denna tes kan inte ifrågasättas, detta är ett ”axiom”, en sanning man inte skall ifrågasätta. Det är en grund för hela objektivismen, och utan den skulle det hela falla platt till marken.
Därför måste samhället utformas så att ”rationella och fria” val inte hindras utan underlättas. Dock måste åsikterna i dessa fria val överensstämma med objektivismens budskap, annars avförs de från debatten, de får exempelvis inte andas altruism. Vidare är objektivismen ganska förutsägbar i de åsikter den påstår vara "objektiva", och sammanfattningsvis kan man konstatera att enligt Ayn Rands objektivism och rationella tankebas, ser det hela ut så här om vi omsätter det i politiska termer:
Ayn Rand föraktade Immanuel Kant men ironiskt nog åberopar hon denne när hon förklarar sin moral, kanske omedvetet, vem vet? Samtidigt verkar det som om filosofen Nietzsche inspirerat hennes ”egoistiska” syn på etiken, något som verkar ha besvärat henne senare i livet. Ayn Rand insåg mycket väl att om den fria marknaden byggde på ”frivilligt utbyte”, måste ju kapitalismen samtidigt ha höga moraliska gränser, och utesluta våld, tvång, bedrägeri, etc. Sådant var ingen angelägenhet för Nietzsche, men desto mer en fråga för Adam Smith, som insåg att det i ett sammanhang av ömsesidigt frivilligt utbyte, människor kommer alltid att gå till den bästa som producerar något. Detta utgör samtidigt den "osynliga hand" producerar de kollektiva nyttigheter genom privata preferenser. Detta är förvirrande nog när man beaktar Adam Smith och hans tankegångar, och som gör det så lätt att av misstag se Ayn Rand som ger en bild av kapitalisterna som rättfärdiga rovdjur. Särskilt olyckligt blir det när detta sedan populariserar laissez-faire kapitalismen trots dess obarmhärtiga och förtryckande verklighet. En noggrannare läsning av Rand visar detta, men hennes retorik arbetar mot en god förståelse av denna kapitalism, vilket inte är av ondo, utan tvärtom upplysande då man får en inblick i denna sorts tänkande.
Rand förvirrar även läsaren med sin betoning på personer som medvetet "rationella". Det ställer henne mot exempelvis österrikarnas, eller Chicago-grabbarnas ekonomiska principer om att den fria marknaden faktiskt innebär att samordna begränsade kunskaper, inte en plats där rationella övermänniskor som man hittar i Rands historier, som ju visar de rationellas övermänskligt intellektuella och moraliska makt. Det gör att det låter som om den fria marknaden just fungerar tack vare sådana övermänniskor. Ayn Rand var själv medveten om att detta inte var sant - i sina bästa stunder hävdade hon att kapitalismen är överlägsen eftersom dess automatik styrs av "den osynliga handen", att den belönar det mest rationellt beteendet, inte att det skulle existera några övermänniskor som styrde systemet. Det hade varit att göra om Hayeks misstag. Men ändå får man en känsla av att Ayn Rand och hennes objektivistiska efterträdare begår precis samma misstag genom att anta att de heroiska kapitalisterna utövar en överrationalistisk kontroll över sig själva och ekonomin, och att kapitalismen inte bara är ett sätt att hantera okunskap eller utspridd kunskap.
Ayn Rand försökte verkligen utöva en överrationell kontroll i sitt eget liv, med katastrofala resultat. Hennes förhållande med den mycket yngre Nathaniel Branden, som var gift, urartade under 1960-talet och ledde till en brytning mellan dem. Ayn Rand utvisade Branden från sin objektivistiska rörelse för att därefter styra den helt efter eget huvud. Detta visade att kontrollbehovet inom den objektivistiska rörelsens frontfigurer var stark och ju längre tiden gick desto mer auktoritära, och totalitära, övertoner kännetecknade denna rörelse, trots det förment motsatta budskapet. När Rand fick veta att hennes favoritekonom Murray Rothbards hustru var en hängiven kristen, tvingade Rand hustrun att bli ateist under en sex månadersperiod, därefter skilde sig paret Rothbard. Detta distanserade Rothbard från Ayn Rand, han ansåg hennes ”irrationella” beteende oacceptabelt.
Rand respekt för filosofi var enligt henne själv stor, men hennes kunskapsteori och metafysik missar mycket av den moderna filosofin. Faktum är att hennes ideal snarare var Aristoteles. Det är intressant, eftersom Aristoteles syn på ämnet utgår från en slags materialism. Rands syn på hur kapitalismen fungerar har stora likheter med Leibniz syn och begreppsvärld – att hänvisa till det karaktäristiska hos varje individ. Detta var inte en förbättring av Aristoteles filosofi, som insåg att om det finns en naturlig lag, då var det viktigt att även visa oavsiktliga särdrag hos individerna. Innebörden i begreppen skulle utgöra dess väsentliga egenskaper. Leibniz ansåg denna oändliga kunskap tillhöra Gud, det var omöjligt för människans begränsade förståelse att omfatta alla egenskaper hos alla individer. Man misstänker att Rand därför inte accepterade någon överordnad Gud som förstod allt, det var vissa människor som förstod allt, tycks hon ha trott – dessa var enligt henne just de framgångsrika kapitalisterna.
Rand beskrivning av begreppet bildning verkar vid första påseendet vara mer förnuftigt. Kvaliteten ökas genom erfarenheter och formuleras i en grundläggande idé. Rands grundläggande teser påstås utgöra en objektiv universell teori, som samtidigt förhindrar en realism enligt Aristoteles synsätt - men de är likafullt subjektiva, och det handlar bara om ord, inte om verkligheten. Men en grundläggande teori kan inte konsekvent bibehållas i alla lägen, detta är förvisso inte bara ett problem för Ayn Rand. Även om begreppen kan vara konventionella och godtyckliga på många sätt, kan de bara vara anslutna till verkligheten om de är baserade på vissa abstrakta funktioner som verkligen utgör verkligheten.
När Ayn Rand påstår att villkoret för en funktion sker genom att erfarenhetsmässigt hänvisa till funktioner som verkligen existerar, då hon har hon i praktiken godtagit Aristoteles realism, vare sig hon vill eller inte. Och om det finns naturliga lagar, då måste de samtidigt bestå av naturliga och riktiga reella grunder. Annars blir hennes teori nominalistisk och subjektiv. Uppenbarligen medveten om de spänningar som existerar när olika människor beskriver olika begrepp och föremål, försökte Ayn Rand få sin teori att verka objektiv, men som vi har sett leder det snarare till Leibniz teoretiska, och subjektiva, begreppsvärld.
MVH
bigj
3. Budskapet
Objektivismen kan beskrivas som ett försvar av kapitalismen och samtidigt ett angrepp på all form av kollektivism, och i slutändan även demokratin. Namnet på Rands teori, eller mer sanningsenligt hennes tankegångar, kommer från att hon trodde sig ha lagt grunden för en objektiv moralfilosofi, vilken givetvis var den enda sanna filosofin, enligt Rand och de troende! Den utgår från individens rättigheter kontra kollektivet, i praktiken är den ett försvar av privilegiesamhället! Centralt för att förstå objektivismen är dess speciella användning av språket och då i synnerhet orden egoism och själviskhet som för objektivisterna är något positivt, kontra givmildhet och medmänsklighet som identifieras som något ont och förtryckande. Här finner vi nästan en glidning mot det postmodernistiska, vad gäller ordens betydelse för förståelsen - inte helt olikt Orwells ”nyspråk”.
Själviskhet, eller rättare sagt egoism definieras som en "omsorg om ens egna intressen" medan förmågan att dela med sig definieras som åsikten att "varje omsorg utöver ens egna intressen är något ont, oavsett vari dessa intressen består". Rand understryker att egoism i objektivistisk bemärkelse inte innebär att man "gör som man vill" eller "skiter i alla andra". Så förstås den dock av flertalet supporters – de sätter in den i en politisk agenda och då leder det just till själviskhet!
Samhällen byggda på delaktighet och kollektivism och utplåning av individen är exempelvis det forna Nazityskland, Sovjet och andra diktaturer, menade Ayn Rand. Udden är även riktad mot välfärdssamhällen av västeuropeisk typ! Udden är också riktad mot demokratin som sådan, som Ayn Rand inte hade särskilt höga tankar om, uppvuxen som hon var i en halvfeodal, och krigisk, värld där individen betydde föga. Det enda samhällsystem som inte bygger på kollektivism och solidaritet mellan människorna, och därför är överlägset alla de övriga, är det kapitalistiska samhället, menade Ayn Rand
Objektivisterna anser sig därmed stå för förnuft och rationalism. I praktiken innebär denna syn att man anser att allt vi ser och upplever som människor är grundat i en enkel och begriplig verklighet och att det inte finns saker som man kan se på olika sätt. Här förskjuter man det som inom filosofin kallas relativism. Detta gäller även något så gummiartat och helt och hållet socialt styrt som språket. I praktiken närmar man sig postmodernismen med all den språkliga exercis som ligger inbäddad i sådana godtyckliga tolkningar av tillvaron – trots att objektivisterna ihärdigt förnekar alla sådana samband.
I praktiken innebär objektivismen en metafysisk lära om att människan är en rationell individ som orienterar sig i tillvaron genom fria val. Och detta är kärnan i Ayn Rands objektivism, denna tes kan inte ifrågasättas, detta är ett ”axiom”, en sanning man inte skall ifrågasätta. Det är en grund för hela objektivismen, och utan den skulle det hela falla platt till marken.
Därför måste samhället utformas så att ”rationella och fria” val inte hindras utan underlättas. Dock måste åsikterna i dessa fria val överensstämma med objektivismens budskap, annars avförs de från debatten, de får exempelvis inte andas altruism. Vidare är objektivismen ganska förutsägbar i de åsikter den påstår vara "objektiva", och sammanfattningsvis kan man konstatera att enligt Ayn Rands objektivism och rationella tankebas, ser det hela ut så här om vi omsätter det i politiska termer:
Ayn Rand föraktade Immanuel Kant men ironiskt nog åberopar hon denne när hon förklarar sin moral, kanske omedvetet, vem vet? Samtidigt verkar det som om filosofen Nietzsche inspirerat hennes ”egoistiska” syn på etiken, något som verkar ha besvärat henne senare i livet. Ayn Rand insåg mycket väl att om den fria marknaden byggde på ”frivilligt utbyte”, måste ju kapitalismen samtidigt ha höga moraliska gränser, och utesluta våld, tvång, bedrägeri, etc. Sådant var ingen angelägenhet för Nietzsche, men desto mer en fråga för Adam Smith, som insåg att det i ett sammanhang av ömsesidigt frivilligt utbyte, människor kommer alltid att gå till den bästa som producerar något. Detta utgör samtidigt den "osynliga hand" producerar de kollektiva nyttigheter genom privata preferenser. Detta är förvirrande nog när man beaktar Adam Smith och hans tankegångar, och som gör det så lätt att av misstag se Ayn Rand som ger en bild av kapitalisterna som rättfärdiga rovdjur. Särskilt olyckligt blir det när detta sedan populariserar laissez-faire kapitalismen trots dess obarmhärtiga och förtryckande verklighet. En noggrannare läsning av Rand visar detta, men hennes retorik arbetar mot en god förståelse av denna kapitalism, vilket inte är av ondo, utan tvärtom upplysande då man får en inblick i denna sorts tänkande.
Rand förvirrar även läsaren med sin betoning på personer som medvetet "rationella". Det ställer henne mot exempelvis österrikarnas, eller Chicago-grabbarnas ekonomiska principer om att den fria marknaden faktiskt innebär att samordna begränsade kunskaper, inte en plats där rationella övermänniskor som man hittar i Rands historier, som ju visar de rationellas övermänskligt intellektuella och moraliska makt. Det gör att det låter som om den fria marknaden just fungerar tack vare sådana övermänniskor. Ayn Rand var själv medveten om att detta inte var sant - i sina bästa stunder hävdade hon att kapitalismen är överlägsen eftersom dess automatik styrs av "den osynliga handen", att den belönar det mest rationellt beteendet, inte att det skulle existera några övermänniskor som styrde systemet. Det hade varit att göra om Hayeks misstag. Men ändå får man en känsla av att Ayn Rand och hennes objektivistiska efterträdare begår precis samma misstag genom att anta att de heroiska kapitalisterna utövar en överrationalistisk kontroll över sig själva och ekonomin, och att kapitalismen inte bara är ett sätt att hantera okunskap eller utspridd kunskap.
Ayn Rand försökte verkligen utöva en överrationell kontroll i sitt eget liv, med katastrofala resultat. Hennes förhållande med den mycket yngre Nathaniel Branden, som var gift, urartade under 1960-talet och ledde till en brytning mellan dem. Ayn Rand utvisade Branden från sin objektivistiska rörelse för att därefter styra den helt efter eget huvud. Detta visade att kontrollbehovet inom den objektivistiska rörelsens frontfigurer var stark och ju längre tiden gick desto mer auktoritära, och totalitära, övertoner kännetecknade denna rörelse, trots det förment motsatta budskapet. När Rand fick veta att hennes favoritekonom Murray Rothbards hustru var en hängiven kristen, tvingade Rand hustrun att bli ateist under en sex månadersperiod, därefter skilde sig paret Rothbard. Detta distanserade Rothbard från Ayn Rand, han ansåg hennes ”irrationella” beteende oacceptabelt.
Rand respekt för filosofi var enligt henne själv stor, men hennes kunskapsteori och metafysik missar mycket av den moderna filosofin. Faktum är att hennes ideal snarare var Aristoteles. Det är intressant, eftersom Aristoteles syn på ämnet utgår från en slags materialism. Rands syn på hur kapitalismen fungerar har stora likheter med Leibniz syn och begreppsvärld – att hänvisa till det karaktäristiska hos varje individ. Detta var inte en förbättring av Aristoteles filosofi, som insåg att om det finns en naturlig lag, då var det viktigt att även visa oavsiktliga särdrag hos individerna. Innebörden i begreppen skulle utgöra dess väsentliga egenskaper. Leibniz ansåg denna oändliga kunskap tillhöra Gud, det var omöjligt för människans begränsade förståelse att omfatta alla egenskaper hos alla individer. Man misstänker att Rand därför inte accepterade någon överordnad Gud som förstod allt, det var vissa människor som förstod allt, tycks hon ha trott – dessa var enligt henne just de framgångsrika kapitalisterna.
Rand beskrivning av begreppet bildning verkar vid första påseendet vara mer förnuftigt. Kvaliteten ökas genom erfarenheter och formuleras i en grundläggande idé. Rands grundläggande teser påstås utgöra en objektiv universell teori, som samtidigt förhindrar en realism enligt Aristoteles synsätt - men de är likafullt subjektiva, och det handlar bara om ord, inte om verkligheten. Men en grundläggande teori kan inte konsekvent bibehållas i alla lägen, detta är förvisso inte bara ett problem för Ayn Rand. Även om begreppen kan vara konventionella och godtyckliga på många sätt, kan de bara vara anslutna till verkligheten om de är baserade på vissa abstrakta funktioner som verkligen utgör verkligheten.
När Ayn Rand påstår att villkoret för en funktion sker genom att erfarenhetsmässigt hänvisa till funktioner som verkligen existerar, då hon har hon i praktiken godtagit Aristoteles realism, vare sig hon vill eller inte. Och om det finns naturliga lagar, då måste de samtidigt bestå av naturliga och riktiga reella grunder. Annars blir hennes teori nominalistisk och subjektiv. Uppenbarligen medveten om de spänningar som existerar när olika människor beskriver olika begrepp och föremål, försökte Ayn Rand få sin teori att verka objektiv, men som vi har sett leder det snarare till Leibniz teoretiska, och subjektiva, begreppsvärld.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
B. Ayn Rand och objektivismen – axiomer, teser och fantasier…
1. Varför har Ayn Rand tagit med axiom i sin teori?
Ayn Rand försökte få sina teoretiska ansatser att likna en teori, ja en superteori som täckte allt och som skulle bevisa att kapitalism och egoism var den bästa för människorna. Axiomen skulle helt enkelt ge en större tyngd, och giltighet, för hennes tankegångar, trodde hon.
Vad är då ett axiom? Ett axiom anses inte kunna bevisas eller prövas. Vanligtvis används axiom inom språkbyggnadsläran och inom matematiken. Identitetslagen betraktas även såsom en tankelag – men knappast realiserbar på ett mänskligt samhälle! I princip gäller axiom även inom geometrin, men knappast inom den politiska eller ekonomiska vetenskapen. Därför att all politisk och ekonomisk vetenskap vilar på en subjektiv grund till hundra procent.
Vissa axiom skulle vara en följd av Ayn Rands teorier och inte tvärtom, menar objektivisterna, vilket egentligen är exempel på postmodernistiskt flum. Exempelvis identitetslagen är framtagen långt innan Ayn Rand var påtänkt. Men just dit ville Ayn Rand föra sina teser, att skapa en slags objektiv samhällsteori där kapitalismen skulle pekas ut som den enda tänkbara och riktiga samhällsmodellen – medan de demokratiska och kollektiva idéerna skulle pekas ut som det onda. Identitetslagen är alltså inte en uppfinning som objektivister, eller ens liberaler uppfunnit, den letar sig tillbaks till åtminstone medeltidens värld, kanske ända tillbaks till antikens värld. Däremot har den noterats av John Locke och andra liberaler vilka förmodligen var ute och fikade efter en absolut och objektiv teori som skulle göra liberalismen odödlig som samhällspolitiskt påfund - naturligtvis var en sådan idé befängd. Den strider ju helt mot den mänskliga driften och nyfikenheten, några absoluta samhällsformationer existerar inte. Det närmaste och samtidigt bästa är naturligtvis demokratin - ehuru även den kan delas upp i olika varianter! Faktiskt ligger detta påstående, att demokratin är naturligast för människan, nära ett axiom – men är naturligtvis en subjektiv tes, även det!
Det finns dock ett enkelt sätt att förklara varför ett axiom kan göra anspråk på att vara en grundläggande sanning. Det handlar kort sagt om den vetenskapliga metoden, falsifikationen. Här kan man exempelvis följa vetenskapsfilosofen Karl Popper, det finns fler filosofer som är inne på denna linje, som visade att teorier och hypoteser aldrig kan bevisas, bara motbevisas. Om en vetenskaplig teori står emot alla upptänkliga sätt att motbevisa, eller falsifiera den, kan vi vara säkra på att den har generell giltighet, med andra ord är det en objektiv sanning. Men sedan är det obönhörligen stopp, så fort vi individer börjar använda oss av denna objektiva sanning glider vi till hundra procent in i den subjektiva världen. Därför att människan inte kan träda ur sig själv och överge sin subjektivitet och anta en objektiv värdeskala. Det är i sig ett axiom, även det! Och det är faktiskt prövbart, hur enkelt som helst! Försök bevisa att en människa kan använda en objektiv sanning utan att göra det i ett subjektivt syfte? Just det, det går inte! Alltså är detta ett axiom! Av den anledningen har vi alla skäl i världen att förlita oss på Einsteins relativitetsteori, eftersom den dels kan prövas (utsättas för falsifikation) och ännu inte har mött några motsägelser. Även om det naturligtvis finns ett mått av osäkerhet även här.
Att överföra ett sådant tänkande, d.v.s. att föra in axiom från matematiken och språkbildningens områden till det mänskliga samhället är dock oklokt, ja i vissa fall även farligt, enär sådana teorier lätt leder till en tro på slutgiltiga sanningar om människan och hur hennes samhälle bör vara beskaffat. Då har vi skaffat oss dogmer, och det har människor haft tillräckligt av de sista tiotusen åren!
Ayn Rand förde bara teoretiska resonemang, hon exemplifierade aldrig sina teser i det verkliga livet. Vilket man i efterhand inser var både klokt och räddade hennes teorier från total katastrof redan frän början. Att tillämpa axiomen på ett mänskligt samhälle som Ayn Rand antyder, kan leda till oönskade effekter. Objektivismen är just ett sådant försök att påtvinga människor idéer om hur samhället bör vara beskaffat i enighet med den ”mänskliga naturen” – och för att sätta tryck bakom orden använder sig Ayn Rand av axiom som inte hör hemma i den mänskliga gemenskapen när det gäller samhällsbyggande eller samhällsordningar! En sådan utveckling är även farlig, eftersom den i flertalet sammanhang skapar ett samhälle där demokratin direkt sätts ur spel och där nattväktarstaten införs. Resultatet blir ett samhälle där fåtalets våldsapparat slår mot flertalets behov av ett människovärdigt liv i form av trygghet för sig och sina barn, ett sätt att få mat för dagen, ett hem att bo i och en tillvaro som skyddar mot det mesta som är av ondo. Ett sådant samhälle har existerat, nämligen det brittiska under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Det skakades av ständiga sociala revolter och successivt tvingades det av folkmajoriteten att bli mer och mer demokratiskt.
MVH
bigj
B. Ayn Rand och objektivismen – axiomer, teser och fantasier…
1. Varför har Ayn Rand tagit med axiom i sin teori?
Ayn Rand försökte få sina teoretiska ansatser att likna en teori, ja en superteori som täckte allt och som skulle bevisa att kapitalism och egoism var den bästa för människorna. Axiomen skulle helt enkelt ge en större tyngd, och giltighet, för hennes tankegångar, trodde hon.
Vad är då ett axiom? Ett axiom anses inte kunna bevisas eller prövas. Vanligtvis används axiom inom språkbyggnadsläran och inom matematiken. Identitetslagen betraktas även såsom en tankelag – men knappast realiserbar på ett mänskligt samhälle! I princip gäller axiom även inom geometrin, men knappast inom den politiska eller ekonomiska vetenskapen. Därför att all politisk och ekonomisk vetenskap vilar på en subjektiv grund till hundra procent.
Vissa axiom skulle vara en följd av Ayn Rands teorier och inte tvärtom, menar objektivisterna, vilket egentligen är exempel på postmodernistiskt flum. Exempelvis identitetslagen är framtagen långt innan Ayn Rand var påtänkt. Men just dit ville Ayn Rand föra sina teser, att skapa en slags objektiv samhällsteori där kapitalismen skulle pekas ut som den enda tänkbara och riktiga samhällsmodellen – medan de demokratiska och kollektiva idéerna skulle pekas ut som det onda. Identitetslagen är alltså inte en uppfinning som objektivister, eller ens liberaler uppfunnit, den letar sig tillbaks till åtminstone medeltidens värld, kanske ända tillbaks till antikens värld. Däremot har den noterats av John Locke och andra liberaler vilka förmodligen var ute och fikade efter en absolut och objektiv teori som skulle göra liberalismen odödlig som samhällspolitiskt påfund - naturligtvis var en sådan idé befängd. Den strider ju helt mot den mänskliga driften och nyfikenheten, några absoluta samhällsformationer existerar inte. Det närmaste och samtidigt bästa är naturligtvis demokratin - ehuru även den kan delas upp i olika varianter! Faktiskt ligger detta påstående, att demokratin är naturligast för människan, nära ett axiom – men är naturligtvis en subjektiv tes, även det!
Det finns dock ett enkelt sätt att förklara varför ett axiom kan göra anspråk på att vara en grundläggande sanning. Det handlar kort sagt om den vetenskapliga metoden, falsifikationen. Här kan man exempelvis följa vetenskapsfilosofen Karl Popper, det finns fler filosofer som är inne på denna linje, som visade att teorier och hypoteser aldrig kan bevisas, bara motbevisas. Om en vetenskaplig teori står emot alla upptänkliga sätt att motbevisa, eller falsifiera den, kan vi vara säkra på att den har generell giltighet, med andra ord är det en objektiv sanning. Men sedan är det obönhörligen stopp, så fort vi individer börjar använda oss av denna objektiva sanning glider vi till hundra procent in i den subjektiva världen. Därför att människan inte kan träda ur sig själv och överge sin subjektivitet och anta en objektiv värdeskala. Det är i sig ett axiom, även det! Och det är faktiskt prövbart, hur enkelt som helst! Försök bevisa att en människa kan använda en objektiv sanning utan att göra det i ett subjektivt syfte? Just det, det går inte! Alltså är detta ett axiom! Av den anledningen har vi alla skäl i världen att förlita oss på Einsteins relativitetsteori, eftersom den dels kan prövas (utsättas för falsifikation) och ännu inte har mött några motsägelser. Även om det naturligtvis finns ett mått av osäkerhet även här.
Att överföra ett sådant tänkande, d.v.s. att föra in axiom från matematiken och språkbildningens områden till det mänskliga samhället är dock oklokt, ja i vissa fall även farligt, enär sådana teorier lätt leder till en tro på slutgiltiga sanningar om människan och hur hennes samhälle bör vara beskaffat. Då har vi skaffat oss dogmer, och det har människor haft tillräckligt av de sista tiotusen åren!
Ayn Rand förde bara teoretiska resonemang, hon exemplifierade aldrig sina teser i det verkliga livet. Vilket man i efterhand inser var både klokt och räddade hennes teorier från total katastrof redan frän början. Att tillämpa axiomen på ett mänskligt samhälle som Ayn Rand antyder, kan leda till oönskade effekter. Objektivismen är just ett sådant försök att påtvinga människor idéer om hur samhället bör vara beskaffat i enighet med den ”mänskliga naturen” – och för att sätta tryck bakom orden använder sig Ayn Rand av axiom som inte hör hemma i den mänskliga gemenskapen när det gäller samhällsbyggande eller samhällsordningar! En sådan utveckling är även farlig, eftersom den i flertalet sammanhang skapar ett samhälle där demokratin direkt sätts ur spel och där nattväktarstaten införs. Resultatet blir ett samhälle där fåtalets våldsapparat slår mot flertalets behov av ett människovärdigt liv i form av trygghet för sig och sina barn, ett sätt att få mat för dagen, ett hem att bo i och en tillvaro som skyddar mot det mesta som är av ondo. Ett sådant samhälle har existerat, nämligen det brittiska under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Det skakades av ständiga sociala revolter och successivt tvingades det av folkmajoriteten att bli mer och mer demokratiskt.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
2. Människan som självändamål…
"Människan finns för sin egen skull, inte för att offra sig för andra - eller offra andra för sin egen skull. Strävan efter sitt eget rationella egenintresse, och sin egen lycka, är det högsta moraliska syftet med människans liv." Ayn Rand
Ayn Rands egoism grundar sig på ”insikten” att människan – varje enskild människa – är ett självändamål, inte ett medel för något förment ”högre” ändamål. Det är själva grunden för detta tankesystem, och beskrivs som ett axiom. Eftersom människan är ett självändamål, är det rätt för henne att eftersträva sådant som hon anser vara till sin egen nytta, och det är rätt för henne att eftersträva profit. Det är därför som kapitalismen och egoismen hör ihop; det är därför som exempelvis socialismen, och demokratin, endast kan bekämpas om man bekämpar altruismen, menade Ayn Rand. Man nästan anar Orwells nyspråk här – att vara ond är att vara god, krig är egentligen fred…osv…
Men på vilket sätt är en människa ett självändamål, enär människan som art tillhör den grupp däggdjur som mestadels lever sina liv tillsammans med andra? Och vad menar Ayn Rand egentligen med detta självändamål? Det förklaras inte närmare! Är det att låta kapitalismen och egoismen styra individer och samhälle? I så fall har Ayn Rand fel i sitt grundaxiom, ja det är inte ens ett axiom – ett sådant samhälle har aldrig existerat under den mänskliga artens historia, och knappast hos förmänniskorna heller! Den hade inte heller kunnat existera idag – eftersom den ligger bortom verklighetens grå vardag! Utgångspunkten är godtyckligt subjektiv - och felaktig.
Axiomet att människan skulle vara sitt eget självändamål är förrädiskt, det låter till en början logiskt, men är det inte vid närmare eftertanke. Drar man ut på det så har ju allt liv ett självändamål, att överleva, och så långt är allt gott och väl. Men Ayn Rand tar ett steg till och hamnar i politikens värld, och då blir det fel. Att ett av livets syften är att överleva, har knappast med mänsklig politik att göra, vilket Ayn Rand vill få oss att tro. Både flockdjur och solitära djur har naturligtvis som mål att överleva – men detta mål styr sedan alls inte artens specifika beteenden. Flockdjur fortsätter att underordna sig flocken, människor fortsätter att underordna sig sin grupp för att allt skall fungera så friktionsfritt som möjligt. Dock bör man komma ihåg att människan som art inte helt och hållet är ett flockdjur – vår hjärnkapacitet gör oss även till självständiga individer i gruppen, och någon fullständig underkastelse under gruppen är det inte frågan om. Människan är mer av ett slags självständigt tänkande socialt gruppdjur – kanske den enda arten av detta slag! Ser man på den mänskliga arten i stort, även ur ett historiskt perspektiv, är det nämligen så att vi hela tiden drivs att sluta oss till grupper, och delvis underordna oss grupper. Vilket motsäger Ayn Rands tro att människan är sig själv närmast, eller ett självändamål. Tvärtom ser det ut som att ju mer egoistiska vi blir, ju mer konflikter och våld genererar det. Ju mer vi ägnar tid även åt andra, ju lugnare och harmoniska verkar människor bli. Naturligtvis finns det även en gräns för denna altruism, men den reglerar sig självt och går aldrig egentligen för långt.
Här har alltså Ayn Rand uppenbart fel, eftersom människan är mer än bara ett ”självändamål”. Och faktiskt motsäger hon sig själv här, eftersom ett av hennes axiom lyder så här: ”… Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad.” Detta gäller alla djur också, både flockdjur och solitära djurarter, det är inget unikt för människan. Men det är inte bara objektiv kunskap, det är även en subjektiv kunskap – alltså en blandning av de bägge till ett slags individuellt hopkok av kunskaper.
Men vad är då ”objektiv kunskap”? Det förklarar inte Ayn Rand närmare, vilket är tur för hennes del – eftersom ingen kan avgöra vad som i alla lägen är just objektiv kunskap! Hon har dock rätt i att människor lär sig en hel del under sina liv, genom att iaktta och fundera kring olika problem. Men hur vet vi att en människa verkligen är rationell i alla lägen? Enligt Ayn Rand kan en individ handla rationellt och alltid till sin egen fördel – men är det sant? Knappast! Det finns det inga som helst bevis för – däremot finns det massor av bevis för motsatsen, att människor handlat fel när de sökt erhålla individuella fördelar. Och då är det ju ganska osäkert huruvida människan är ett självändamål – eftersom hon inte själv är rationell eller ens kan ta helt rationella beslut? Omedvetet slår Rand således fast att människan lär sig genom att iaktta och skaffa sig kunskaper – alltså slår hon fast att människan minsann inte är någon ”öppen bok” som en del nyliberala ”historiker” inom avgrundsliberalismen påstår när de framför tesen att det mesta redan är genetiskt betingat hos människan, och att vi mestadels redan äro färdiga vid födseln. Dessa filurer är ofta Ayn Randsuporters samtidigt – de motsäger sig alltså själva när de tror på Rand som har motsatta idéer än de själva när!
Hela denna tes, som Ayn Rand kallar axiom, är ett enda stort feltänk, och den är på alla sätt helt subjektiv utifrån Rands egna tankegåmngar...
MVH
bigj
2. Människan som självändamål…
"Människan finns för sin egen skull, inte för att offra sig för andra - eller offra andra för sin egen skull. Strävan efter sitt eget rationella egenintresse, och sin egen lycka, är det högsta moraliska syftet med människans liv." Ayn Rand
Ayn Rands egoism grundar sig på ”insikten” att människan – varje enskild människa – är ett självändamål, inte ett medel för något förment ”högre” ändamål. Det är själva grunden för detta tankesystem, och beskrivs som ett axiom. Eftersom människan är ett självändamål, är det rätt för henne att eftersträva sådant som hon anser vara till sin egen nytta, och det är rätt för henne att eftersträva profit. Det är därför som kapitalismen och egoismen hör ihop; det är därför som exempelvis socialismen, och demokratin, endast kan bekämpas om man bekämpar altruismen, menade Ayn Rand. Man nästan anar Orwells nyspråk här – att vara ond är att vara god, krig är egentligen fred…osv…
Men på vilket sätt är en människa ett självändamål, enär människan som art tillhör den grupp däggdjur som mestadels lever sina liv tillsammans med andra? Och vad menar Ayn Rand egentligen med detta självändamål? Det förklaras inte närmare! Är det att låta kapitalismen och egoismen styra individer och samhälle? I så fall har Ayn Rand fel i sitt grundaxiom, ja det är inte ens ett axiom – ett sådant samhälle har aldrig existerat under den mänskliga artens historia, och knappast hos förmänniskorna heller! Den hade inte heller kunnat existera idag – eftersom den ligger bortom verklighetens grå vardag! Utgångspunkten är godtyckligt subjektiv - och felaktig.
Axiomet att människan skulle vara sitt eget självändamål är förrädiskt, det låter till en början logiskt, men är det inte vid närmare eftertanke. Drar man ut på det så har ju allt liv ett självändamål, att överleva, och så långt är allt gott och väl. Men Ayn Rand tar ett steg till och hamnar i politikens värld, och då blir det fel. Att ett av livets syften är att överleva, har knappast med mänsklig politik att göra, vilket Ayn Rand vill få oss att tro. Både flockdjur och solitära djur har naturligtvis som mål att överleva – men detta mål styr sedan alls inte artens specifika beteenden. Flockdjur fortsätter att underordna sig flocken, människor fortsätter att underordna sig sin grupp för att allt skall fungera så friktionsfritt som möjligt. Dock bör man komma ihåg att människan som art inte helt och hållet är ett flockdjur – vår hjärnkapacitet gör oss även till självständiga individer i gruppen, och någon fullständig underkastelse under gruppen är det inte frågan om. Människan är mer av ett slags självständigt tänkande socialt gruppdjur – kanske den enda arten av detta slag! Ser man på den mänskliga arten i stort, även ur ett historiskt perspektiv, är det nämligen så att vi hela tiden drivs att sluta oss till grupper, och delvis underordna oss grupper. Vilket motsäger Ayn Rands tro att människan är sig själv närmast, eller ett självändamål. Tvärtom ser det ut som att ju mer egoistiska vi blir, ju mer konflikter och våld genererar det. Ju mer vi ägnar tid även åt andra, ju lugnare och harmoniska verkar människor bli. Naturligtvis finns det även en gräns för denna altruism, men den reglerar sig självt och går aldrig egentligen för långt.
Här har alltså Ayn Rand uppenbart fel, eftersom människan är mer än bara ett ”självändamål”. Och faktiskt motsäger hon sig själv här, eftersom ett av hennes axiom lyder så här: ”… Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad.” Detta gäller alla djur också, både flockdjur och solitära djurarter, det är inget unikt för människan. Men det är inte bara objektiv kunskap, det är även en subjektiv kunskap – alltså en blandning av de bägge till ett slags individuellt hopkok av kunskaper.
Men vad är då ”objektiv kunskap”? Det förklarar inte Ayn Rand närmare, vilket är tur för hennes del – eftersom ingen kan avgöra vad som i alla lägen är just objektiv kunskap! Hon har dock rätt i att människor lär sig en hel del under sina liv, genom att iaktta och fundera kring olika problem. Men hur vet vi att en människa verkligen är rationell i alla lägen? Enligt Ayn Rand kan en individ handla rationellt och alltid till sin egen fördel – men är det sant? Knappast! Det finns det inga som helst bevis för – däremot finns det massor av bevis för motsatsen, att människor handlat fel när de sökt erhålla individuella fördelar. Och då är det ju ganska osäkert huruvida människan är ett självändamål – eftersom hon inte själv är rationell eller ens kan ta helt rationella beslut? Omedvetet slår Rand således fast att människan lär sig genom att iaktta och skaffa sig kunskaper – alltså slår hon fast att människan minsann inte är någon ”öppen bok” som en del nyliberala ”historiker” inom avgrundsliberalismen påstår när de framför tesen att det mesta redan är genetiskt betingat hos människan, och att vi mestadels redan äro färdiga vid födseln. Dessa filurer är ofta Ayn Randsuporters samtidigt – de motsäger sig alltså själva när de tror på Rand som har motsatta idéer än de själva när!
Hela denna tes, som Ayn Rand kallar axiom, är ett enda stort feltänk, och den är på alla sätt helt subjektiv utifrån Rands egna tankegåmngar...
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vidare i jakten på den objektiva liberalismens övergång till fascismen.....
3. Objektiva kunskaper och värden…
”Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad.” Ayn Rand
Ayn Rand menar med sin objektivism att det finns objektiva värden och kunskaper, och att dessa inte alls härstammar från subjektiva antaganden. Men där har hon till stor del också fel – alla objektiva värden och kunskaper förvandlas i det ögonblick en människa använder sig av dem till subjektiva värden och kunskaper. Eftersom människan inte kan vara objektiv i sitt tänkande enär hon hela tiden styrs av subjektiva önskningar, viljor och syften. Ett plus ett är alltid två, alltså är det frågan om ett objektivt värde. Men att människan är ett självändamål under sitt liv, är ett subjektivt påstående – eftersom det inte går att bevisa att hon är ett självändamål, snarare motbevisas det av att människor trivs bäst i grupp. När man påstår att människan är ett självändamål i sig slår man in öppna dörrar – allt liv har ju egentligen den funktionen. Här har Ayn Rand först tänkt ut en subjektiv tankegång om just människan och hennes natur – som alltså inte stämmer – och därur byggt en teori av osäkert värde. Om detta finns det dessutom en uppsjö av teorier och filosofiska skolor. Hur Ayn Rand kunde tänka ut just sin variant om de objektiva värdena och kunskaperna, är lätt att se om man följer hennes liv och livshistoria – absolut stabilitet, byggd på en absolut sanning, var något hon troligen hela tiden längtade efter med tanke på hennes uppväxtår.
Sedan kan man fundera på vad Ayn Rand egentligen menade med en ”objektiv kunskap”? Ayn Rand avgav själv inga direkta värdeomdömen, men ansåg att det var irrationellt att inte försöka skilja de sanna intrycken från de falska. Hennes objektivism tycks gå ut på att individen äger en sådan förmåga: ”Den objektiva teorin hävdar att det goda … är en värdering av verkliga fakta, som görs av människans medvetande i enlighet med en rationell värdenorm”, skriver hon. Det goda skall här definieras som ”ett fenomen” (oklart vilket, men sannolikt värdenormen) som alltså härletts ”ur verkliga fakta och bekräftats genom en förnuftsprocess”.
Vidare menar Rand att ”det goda är objektivt, dvs. att det bestäms av verklighetens natur, men måste upptäckas av människans tänkande”. Hur skall då det gå till? Rand menar, att det ”filosofiskt objektiva värdet” skall bedömas ”med utgångspunkt från vad som är det bästa möjliga för människan, m.a.o. om man som kriterium väljer den förnuftigaste intelligensen som besitter den största kunskapen inom en given kategori, under en given period och i ett definierat sammanhang”. Men här uppstår ett fundamentalt och olösligt problem. Hur skall man veta vem som har den ”förnuftigaste intelligensen” eller ”den största kunskapen”? Det svarar inte Ayn Rand på, och därmed är även detta axiom, eller denna tes, av oklart värde för hennes objektivistiska budskap!
Objektivister och andra som tyr sig till denna ”den absoluta sanningens liberalism”, anser att den grundläggande rättigheten för en mänsklig varelse är rätten till liv. Med detta menar man att alla har rätt till ett liv, och rätt att agera till förmån för sitt eget liv. Men man har ingen rätt att ens liv är skyddat, eller att ens ha en garanterad överlevnad – om det sker genom ”ofrivilliga” ansträngningar från andra mänskliga varelser. Men hos en art som lever i grupper, är detta en omöjlighet – det skulle strida mot artens instinkter och särart. Detta påstås av Ayn Rand sedan leda vidare till rätten till ”egendom”, vilken alltid var skapad av individens egna ansträngningar. Inte ens detta håller för verklighetens särskådande öga. Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller påverkar, andra? Kan man ha rätt till liv utan att någon behöver ta hänsyn till denna rätt? Det hänger ju inte ens ihop i teorin, för att inte tala om verkligheten! Man kan ju inte påstå en sak, och sedan påstå att det inte gäller i praktiken, vilket det här är frågan om i praktiken!
Och stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rika i det verkliga samhället vi lever i? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete – det har alltid krävts andra, som på olika sätt har utnyttjats för att skaffa fram denna förmögenhet. Och kan man ha ett samhälle som garanterar alla rätten till liv, men där ingen är garanterad detta liv? Utan att det på något sätt påverkar andra på ett negativt sätt? Att det finns rika och fattiga i verkligheten motsäger ju denna tes – eftersom fattigdomen alltid är påtvingad! Samtidigt som man garanterar vissa rätten till egendom trots att de påverkat andras liv när de skaffat sig denna rikedom? Knappast, säger logiken! Om man kan utnyttja någon att arbeta mot dålig betalning åt en individ, varför kan då inte en annan individ kräva aktsamhet om medmänniskorna av den som utnyttjar andra? Då är inte livet garanterat för alla, det säger sunda förnuftet! Det är här den liberala tanken börjar övergå till den totalitära idétraditionen och fascismen – och praktiken om det hade varit i den verkliga världen, kanske skall tilläggas!
Har den mänskliga hjärnan förmåga att samla in all information som behövs för att göra verkligt rationella beslut? Kan man klara av allt själv, det är frågan? Ser man till alla människors liv stämmer inte detta alls, inte ens hos Ayn Rand själv! Hennes liv var allt annat än rationella beslut, istället trasslade hon in sig i en massa problem hon förmodligen ångrade! Ayn Rand har rätt i att människor behöver en livsfilosofi, annars går vi lätt vilse – men detta påtalar faktiskt de flesta filosofer och samhällsintresserade. Men måste en filosofi begränsas till enbart våra egna uppfattningar om den fysiska världen genom våra fysiska sinnen? Räknas inte våra drömmar och fantasier?
Förverkligandet av objektivismens politiska mål vilar på antagandet att de flesta människor är åtminstone potentiellt "rationella". Det är inte tillräckligt att vara rationell om det endast innebär att uppnå sina egna mål, målen måste också vara rationella, enligt objektivisterna. Rand och hennes anhängare är dock oklara också på den andra punkten. Rand förklarade aldrig exakt hur man kommer fram till ett rationellt syfte, eller på vad detta syfte är baserad på för villkor! Men vad värre är, Ayn Rand och hennes anhängare talar inte om när, eller var, det rationella slutar och det icke-rationella börjar – vilket är nödvändigt för att hennes politik skall fungera. För att genomföra en objektiv politik, är det inte tillräckligt att individer blir rationellt medvetna om hur, och när, de uppnår sina mål. De måste även kunna lösa motstridiga problem i det objektiva samhället, och här börjar teorin falla samman - för om det finns något sådant som ett rationellt syfte, då finns det inget rationellt sätt att lösa en konflikt som detta syfte leder till i många fall, eftersom det är en psykologisk omöjlighet. Om syftet är rationellt, då finns det ju ingen anledning att ändra på det – därför att det är rationellt. Därmed blir laissez-faire-politikens fördelar i praktiken ouppnåeliga.
Var slutar det rationella tänkandet egentligen? När börjar det rationella tänkandet? Har vi människor insikter i det? Ja, de flesta håller med om att vi i vart fall vet att det ofta inte går att skilja på rationellt tänkande och annat tänkande, eller något man vill exempelvis! Betydelsen av denna insikt i den mänskliga naturen är att det understryker den roll som motivation spelar i mänskligt beteende. Allt mänskligt beteende motiveras av icke-rationella källor - det vill säga önskemål, känslor, kalla dem vad ni vill. I objektivismen finns det en tendens att bagatellisera motiven. Frågan är inte vad som motiverar den enskilde, utan varför en person ska välja ett motiv, snarare än ett annat? Objektivismen går så långt som att förneka att människans mest grundläggande val kan förklaras över huvud taget.
"Varför han väljer ett eller annat motiv... kan inte förklaras närmare," hävdar Peikoff, en av objektivismens försvarare efter Ayn Rands bortgång.
Denna extrema tolkning av en fri vilja är liktydigt med ett förnekande av den mänskliga naturen. För att denna insikt i det mänskliga psyket utmanar uppfattningen hos dem som har en "begränsad" vision av människans villkor! De flesta människor är starkt influerade av medfödda talanger, och att man med dessa medfödda talanger kan göra kvalificerade gissningar såsom sannolikheten för olika typer av socialt beteende och sannolikheten av olika sociala och politiska ideal. Sedan 1960-talet har beteendevetenskaplig forskning ytterligare stärkt argumenten för dessa insikter. Att förneka att det inte går att skilja på rationellt och annat tänkande är att vara skyldig till ett slags vetenskaplig analfabetism.
Att vara förankrad i verkligheten kräver ett tänkande som når bortom de fysiska överbyggnaderna, till den andliga underbyggnaden av en människas existens. En sådan uppfattning strider mot det Ayn Rand påstår, och det är inte bara godtycklighet eller enbart mysticism. Verkligheten för den mänskliga naturen är inbäddat i en slags andlig sfär. Det är kärnan i vad som skiljer den mänskliga hjärnan från djurets hjärna. Att förneka ett ickefysiskt inflytande i alla människors tänkande leder helt fel. Det är snarare en slags intellektuell fåfänga eller rent av snobberi, och det ser vi särskilt hos just Ayn Rand och hennes texter.
När vi hävdar att det inte finns någon källa utanför vår egen begränsade förmåga att kalibrera vår förståelse av livet och egenintresse, idealiserar vi vår egen rationalitet. Ja, vi är smarta och perceptiva varelser, men intellektet är mer än så. Även om möjligheten att inse att både gott och ont finns i våra intellekt, kan detta inte alltid urskiljas om man påstår att det bara finns en enda ”rätt” tankegång att beträda. Ayn Rand anade det nog själv - världen styrs i hög grad av det mänskliga sinnet. I en miljö med ständiga skiften inom politik, kultur och fysisk miljö ökar både manipulation av information, frestelsen att följa övertygande eller sensationella ”sanningar” som alltmer kommer att ifrågasätta våra invanda beteenden och motiv. Ayn Rand misslyckades med att inse att människan varken är fullkomligt logiskt eller helt känslomässig, hon missförstod helt enkelt sin egen mänsklighet. Vi har sällan alla fakta, vår uppfattning är inte sällan missvisande eftersom våra erfarenheter och möjligheter är så olika. Vi drar ofta felaktiga slutsatser, och våra barn kommer också att göra det. Den rationella individen har aldrig existerat, och kommer aldrig att göra det. Därav följer att vi aldrig kommer att nå den slutliga ”sanningen” – eftersom just det intellektuella sökandet är vårt kännetecken som art. Men med hjälp av det kollektiva kunnandet kommer vi att nå långt…
Och däri ligger kanske Ayn Rands största - om än inte helt och hållet avsedda – lärdom, i en värld där nya rationaliseringar för alla typer av beteenden dagligen bombarderar oss, och att vi försöker att definiera det vi ser så objektivt som möjligt. Faktum är att vi behöver mer av objektivitet. En objektiv granskning av världen är inte fel - om vi bara kunde skapa en sådan objektiv syn inifrån oss själva. Men det kan vi inte, eftersom vi som art studerar vår egen art – och då är det omöjligt att vara objektiv. Eftersom vi inte kan vara objektiva i att studera oss själva – det är en logisk omöjlighet eftersom vi är en del av det vi studerar! Vi kan inte frigöra oss från våra subjektiva värderingar – och då kan vi inte heller vara objektiva i våra studier! När det gäller frågorna om egenintresset och vår identitet, då kan vi glömma alla ansatser av objektivitet. De centrala frågorna som Ayn Rand och hennes medtroende ofta ställs inför är dessa – i vilka inre fantasier är jag fortfarande fastlåst? Förankrar jag grunden för mitt liv på fakta eller fiktion? Ayn Rand försökte hitta en objektiv filosofi, men fastnade i sina egna subjektiva värderingar! Det är omöjligt att nå en objektiv filosofi, vi kan möjligen sträva efter den och ha den som målsättning…
Slutsatser: Det är helt omöjligt för en människa att ta reda på huruvida alla kunskaper är objektiva eller inte. Problem uppstår så fort man påbörjar detta sökande efter de objektiva kunskaperna:
1) Vilka subjektiva värderingar skall man bortse ifrån? Etiska, estetiska, metodiska!
2) Var skall de subjektiva värderingarna saknas - i texten, i resultatet, i den vetenskapliga verksamheten?
3) Hur skiljer man på objektiva och subjektiva kunskaper? Efter vilka kriterier?
MVH
bigj
Vidare i jakten på den objektiva liberalismens övergång till fascismen.....
3. Objektiva kunskaper och värden…
”Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad.” Ayn Rand
Ayn Rand menar med sin objektivism att det finns objektiva värden och kunskaper, och att dessa inte alls härstammar från subjektiva antaganden. Men där har hon till stor del också fel – alla objektiva värden och kunskaper förvandlas i det ögonblick en människa använder sig av dem till subjektiva värden och kunskaper. Eftersom människan inte kan vara objektiv i sitt tänkande enär hon hela tiden styrs av subjektiva önskningar, viljor och syften. Ett plus ett är alltid två, alltså är det frågan om ett objektivt värde. Men att människan är ett självändamål under sitt liv, är ett subjektivt påstående – eftersom det inte går att bevisa att hon är ett självändamål, snarare motbevisas det av att människor trivs bäst i grupp. När man påstår att människan är ett självändamål i sig slår man in öppna dörrar – allt liv har ju egentligen den funktionen. Här har Ayn Rand först tänkt ut en subjektiv tankegång om just människan och hennes natur – som alltså inte stämmer – och därur byggt en teori av osäkert värde. Om detta finns det dessutom en uppsjö av teorier och filosofiska skolor. Hur Ayn Rand kunde tänka ut just sin variant om de objektiva värdena och kunskaperna, är lätt att se om man följer hennes liv och livshistoria – absolut stabilitet, byggd på en absolut sanning, var något hon troligen hela tiden längtade efter med tanke på hennes uppväxtår.
Sedan kan man fundera på vad Ayn Rand egentligen menade med en ”objektiv kunskap”? Ayn Rand avgav själv inga direkta värdeomdömen, men ansåg att det var irrationellt att inte försöka skilja de sanna intrycken från de falska. Hennes objektivism tycks gå ut på att individen äger en sådan förmåga: ”Den objektiva teorin hävdar att det goda … är en värdering av verkliga fakta, som görs av människans medvetande i enlighet med en rationell värdenorm”, skriver hon. Det goda skall här definieras som ”ett fenomen” (oklart vilket, men sannolikt värdenormen) som alltså härletts ”ur verkliga fakta och bekräftats genom en förnuftsprocess”.
Vidare menar Rand att ”det goda är objektivt, dvs. att det bestäms av verklighetens natur, men måste upptäckas av människans tänkande”. Hur skall då det gå till? Rand menar, att det ”filosofiskt objektiva värdet” skall bedömas ”med utgångspunkt från vad som är det bästa möjliga för människan, m.a.o. om man som kriterium väljer den förnuftigaste intelligensen som besitter den största kunskapen inom en given kategori, under en given period och i ett definierat sammanhang”. Men här uppstår ett fundamentalt och olösligt problem. Hur skall man veta vem som har den ”förnuftigaste intelligensen” eller ”den största kunskapen”? Det svarar inte Ayn Rand på, och därmed är även detta axiom, eller denna tes, av oklart värde för hennes objektivistiska budskap!
Objektivister och andra som tyr sig till denna ”den absoluta sanningens liberalism”, anser att den grundläggande rättigheten för en mänsklig varelse är rätten till liv. Med detta menar man att alla har rätt till ett liv, och rätt att agera till förmån för sitt eget liv. Men man har ingen rätt att ens liv är skyddat, eller att ens ha en garanterad överlevnad – om det sker genom ”ofrivilliga” ansträngningar från andra mänskliga varelser. Men hos en art som lever i grupper, är detta en omöjlighet – det skulle strida mot artens instinkter och särart. Detta påstås av Ayn Rand sedan leda vidare till rätten till ”egendom”, vilken alltid var skapad av individens egna ansträngningar. Inte ens detta håller för verklighetens särskådande öga. Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller påverkar, andra? Kan man ha rätt till liv utan att någon behöver ta hänsyn till denna rätt? Det hänger ju inte ens ihop i teorin, för att inte tala om verkligheten! Man kan ju inte påstå en sak, och sedan påstå att det inte gäller i praktiken, vilket det här är frågan om i praktiken!
Och stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rika i det verkliga samhället vi lever i? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete – det har alltid krävts andra, som på olika sätt har utnyttjats för att skaffa fram denna förmögenhet. Och kan man ha ett samhälle som garanterar alla rätten till liv, men där ingen är garanterad detta liv? Utan att det på något sätt påverkar andra på ett negativt sätt? Att det finns rika och fattiga i verkligheten motsäger ju denna tes – eftersom fattigdomen alltid är påtvingad! Samtidigt som man garanterar vissa rätten till egendom trots att de påverkat andras liv när de skaffat sig denna rikedom? Knappast, säger logiken! Om man kan utnyttja någon att arbeta mot dålig betalning åt en individ, varför kan då inte en annan individ kräva aktsamhet om medmänniskorna av den som utnyttjar andra? Då är inte livet garanterat för alla, det säger sunda förnuftet! Det är här den liberala tanken börjar övergå till den totalitära idétraditionen och fascismen – och praktiken om det hade varit i den verkliga världen, kanske skall tilläggas!
Har den mänskliga hjärnan förmåga att samla in all information som behövs för att göra verkligt rationella beslut? Kan man klara av allt själv, det är frågan? Ser man till alla människors liv stämmer inte detta alls, inte ens hos Ayn Rand själv! Hennes liv var allt annat än rationella beslut, istället trasslade hon in sig i en massa problem hon förmodligen ångrade! Ayn Rand har rätt i att människor behöver en livsfilosofi, annars går vi lätt vilse – men detta påtalar faktiskt de flesta filosofer och samhällsintresserade. Men måste en filosofi begränsas till enbart våra egna uppfattningar om den fysiska världen genom våra fysiska sinnen? Räknas inte våra drömmar och fantasier?
Förverkligandet av objektivismens politiska mål vilar på antagandet att de flesta människor är åtminstone potentiellt "rationella". Det är inte tillräckligt att vara rationell om det endast innebär att uppnå sina egna mål, målen måste också vara rationella, enligt objektivisterna. Rand och hennes anhängare är dock oklara också på den andra punkten. Rand förklarade aldrig exakt hur man kommer fram till ett rationellt syfte, eller på vad detta syfte är baserad på för villkor! Men vad värre är, Ayn Rand och hennes anhängare talar inte om när, eller var, det rationella slutar och det icke-rationella börjar – vilket är nödvändigt för att hennes politik skall fungera. För att genomföra en objektiv politik, är det inte tillräckligt att individer blir rationellt medvetna om hur, och när, de uppnår sina mål. De måste även kunna lösa motstridiga problem i det objektiva samhället, och här börjar teorin falla samman - för om det finns något sådant som ett rationellt syfte, då finns det inget rationellt sätt att lösa en konflikt som detta syfte leder till i många fall, eftersom det är en psykologisk omöjlighet. Om syftet är rationellt, då finns det ju ingen anledning att ändra på det – därför att det är rationellt. Därmed blir laissez-faire-politikens fördelar i praktiken ouppnåeliga.
Var slutar det rationella tänkandet egentligen? När börjar det rationella tänkandet? Har vi människor insikter i det? Ja, de flesta håller med om att vi i vart fall vet att det ofta inte går att skilja på rationellt tänkande och annat tänkande, eller något man vill exempelvis! Betydelsen av denna insikt i den mänskliga naturen är att det understryker den roll som motivation spelar i mänskligt beteende. Allt mänskligt beteende motiveras av icke-rationella källor - det vill säga önskemål, känslor, kalla dem vad ni vill. I objektivismen finns det en tendens att bagatellisera motiven. Frågan är inte vad som motiverar den enskilde, utan varför en person ska välja ett motiv, snarare än ett annat? Objektivismen går så långt som att förneka att människans mest grundläggande val kan förklaras över huvud taget.
"Varför han väljer ett eller annat motiv... kan inte förklaras närmare," hävdar Peikoff, en av objektivismens försvarare efter Ayn Rands bortgång.
Denna extrema tolkning av en fri vilja är liktydigt med ett förnekande av den mänskliga naturen. För att denna insikt i det mänskliga psyket utmanar uppfattningen hos dem som har en "begränsad" vision av människans villkor! De flesta människor är starkt influerade av medfödda talanger, och att man med dessa medfödda talanger kan göra kvalificerade gissningar såsom sannolikheten för olika typer av socialt beteende och sannolikheten av olika sociala och politiska ideal. Sedan 1960-talet har beteendevetenskaplig forskning ytterligare stärkt argumenten för dessa insikter. Att förneka att det inte går att skilja på rationellt och annat tänkande är att vara skyldig till ett slags vetenskaplig analfabetism.
Att vara förankrad i verkligheten kräver ett tänkande som når bortom de fysiska överbyggnaderna, till den andliga underbyggnaden av en människas existens. En sådan uppfattning strider mot det Ayn Rand påstår, och det är inte bara godtycklighet eller enbart mysticism. Verkligheten för den mänskliga naturen är inbäddat i en slags andlig sfär. Det är kärnan i vad som skiljer den mänskliga hjärnan från djurets hjärna. Att förneka ett ickefysiskt inflytande i alla människors tänkande leder helt fel. Det är snarare en slags intellektuell fåfänga eller rent av snobberi, och det ser vi särskilt hos just Ayn Rand och hennes texter.
När vi hävdar att det inte finns någon källa utanför vår egen begränsade förmåga att kalibrera vår förståelse av livet och egenintresse, idealiserar vi vår egen rationalitet. Ja, vi är smarta och perceptiva varelser, men intellektet är mer än så. Även om möjligheten att inse att både gott och ont finns i våra intellekt, kan detta inte alltid urskiljas om man påstår att det bara finns en enda ”rätt” tankegång att beträda. Ayn Rand anade det nog själv - världen styrs i hög grad av det mänskliga sinnet. I en miljö med ständiga skiften inom politik, kultur och fysisk miljö ökar både manipulation av information, frestelsen att följa övertygande eller sensationella ”sanningar” som alltmer kommer att ifrågasätta våra invanda beteenden och motiv. Ayn Rand misslyckades med att inse att människan varken är fullkomligt logiskt eller helt känslomässig, hon missförstod helt enkelt sin egen mänsklighet. Vi har sällan alla fakta, vår uppfattning är inte sällan missvisande eftersom våra erfarenheter och möjligheter är så olika. Vi drar ofta felaktiga slutsatser, och våra barn kommer också att göra det. Den rationella individen har aldrig existerat, och kommer aldrig att göra det. Därav följer att vi aldrig kommer att nå den slutliga ”sanningen” – eftersom just det intellektuella sökandet är vårt kännetecken som art. Men med hjälp av det kollektiva kunnandet kommer vi att nå långt…
Och däri ligger kanske Ayn Rands största - om än inte helt och hållet avsedda – lärdom, i en värld där nya rationaliseringar för alla typer av beteenden dagligen bombarderar oss, och att vi försöker att definiera det vi ser så objektivt som möjligt. Faktum är att vi behöver mer av objektivitet. En objektiv granskning av världen är inte fel - om vi bara kunde skapa en sådan objektiv syn inifrån oss själva. Men det kan vi inte, eftersom vi som art studerar vår egen art – och då är det omöjligt att vara objektiv. Eftersom vi inte kan vara objektiva i att studera oss själva – det är en logisk omöjlighet eftersom vi är en del av det vi studerar! Vi kan inte frigöra oss från våra subjektiva värderingar – och då kan vi inte heller vara objektiva i våra studier! När det gäller frågorna om egenintresset och vår identitet, då kan vi glömma alla ansatser av objektivitet. De centrala frågorna som Ayn Rand och hennes medtroende ofta ställs inför är dessa – i vilka inre fantasier är jag fortfarande fastlåst? Förankrar jag grunden för mitt liv på fakta eller fiktion? Ayn Rand försökte hitta en objektiv filosofi, men fastnade i sina egna subjektiva värderingar! Det är omöjligt att nå en objektiv filosofi, vi kan möjligen sträva efter den och ha den som målsättning…
Slutsatser: Det är helt omöjligt för en människa att ta reda på huruvida alla kunskaper är objektiva eller inte. Problem uppstår så fort man påbörjar detta sökande efter de objektiva kunskaperna:
1) Vilka subjektiva värderingar skall man bortse ifrån? Etiska, estetiska, metodiska!
2) Var skall de subjektiva värderingarna saknas - i texten, i resultatet, i den vetenskapliga verksamheten?
3) Hur skiljer man på objektiva och subjektiva kunskaper? Efter vilka kriterier?
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår analys av den objektiva tron och dess variationer.....
4. Ayn Rand och äganderätten
”Att vara människa är ett mål i sig, det innebär inte att påverka andras liv, bara sitt eget.”
Ayn Rand
Ayn Rands teori om begreppen, som anses vara grundbulten i hennes tänkande, leder till en sanning som i huvudsak är analytisk. Men, en sådan teori har även en potential för spekulativ dogmatism, och i sista hand förlitar den sig på en känsla, eller tro på, ”oberoende” bevis. Men dessa begrepp är gummiartade, de är trots allt inte så objektiva som Ayn Rand vill få oss att tro. Ett av dessa begrepp är att människan finns för sin egen skull, inte för att offra sig för andra - eller offra andra för sin egen skull. Strävan efter sitt eget rationella egenintresse, och sin egen lycka, är det högsta moraliska syftet med människans liv. Men ser man till historien har det främst varit ledare, aristokrater, kungar, liberaler och kapitalister som just offrat andra för att skaffa sig egna förmögenheter! Individer, inte kollektiv, har skapat möjligheterna för sig själva och förbundna att offra andra för sina egna, egoistiska syften!
Ayn Rands moraliska principer är klart ofullständiga om man särskådar dem något. För det första finns det inga ”rätta svar” om att det skulle vara moraliskt acceptabelt att låta en person drunkna för att rädda de övriga på en flotte, eller att låta en svältande person svälta, även om det skulle utgöra en belastning för andra för att rädda dem. Det är ren medmänsklighet att hjälpa dem som har det svårt, men sådant räknas inte i Ayn Rands kalla värld, trots att de flesta av oss har en sådan genetiskt inbyggd altruistisk ”moral”. Eftersom det inte är någon våldsanvändning inblandad när man begär att andra skall hjälpa dem som har det svårt. Att inte hjälpa andra ses som omoraliskt av de flesta människor, men inte hos objektivisterna, hos dem bör man enbart tänka på sig själv. Sådant beteende anses hos de flesta människor vara en underlåtenhet att hjälpa andra, och det skapar svårigheter i utformningen och genomförandet av Ayn Rands principer - att vara perfekta, noggranna och uttömmande. Det är helt enkelt väldigt osympatiskt att inte hjälpa andra om man kan, om det inte tär allt för mycket på ens eget liv eller varande. Var gränsen för detta går beror på en massa omständigheter, och kan knappast täckas in i någon slags övergripande filosofi.
Men ofta tenderar människor att handla just altruistiskt när de befinner sig i en krissituation, eller när de ser att andra i sådana situationer. Detta skapar en del problem för Rands principer. Lee Clarke som är professor i sociologi och som bland annat studerat människors reaktioner under 9/11-attentatet, säger i en artikel på ASA:s (American Sociological Association) hemsida: ”Reglerna för beteende i extrema situationer skiljer sig inte mycket från reglerna i det vanliga livet. Precis som i normala situationer är regeln för de flesta människor att hjälpa dem bredvid dem innan de hjälpa sig själva.”
Frågan är hur Rand skulle ha sett på 9/11-attentatet? Skulle hon moraliskt fördöma dem som räddade främlingar innan de räddade sig själva? Hon hade måst medge det, annars hade hon motsagt sig själv och sin princip. Det verkar ju helt klart vara som så att det i människans natur ligger en hel del av altruism trots allt, och kanske mindre av egoism. Det här vållar stora problem för objektivismen, och kan i praktiken innebära ytterligare en spricka i den objektiva fasaden, bland de många andra!
Mer problematiskt blir det om man utgår ifrån att människorna i ett samhälle byggt på Ayn Rands principer skall introducera och få en sjuk-och hälsovård som bygger på frivillig basis, alltså helt utan skattefinansiering, att fungera i praktiken. Eftersom inbetalningen till detta system innebär att var och en frivilligt gör det, hur säkert blir det då med lönerna och intäkterna till systemet? Ibland kan ju någon vägra betala, eftersom det är frivilligt! Får alla anställda den lön de är avtalat om? Drabbas de av lägre löner vissa perioder – här slår den ena principen mot den andra! Men det är ännu värre för patienterna, frivilligheten torde ju även drabba dem, risken är ju att de kommer i kläm! Och då drabbas ju människor av just det som är Ayn Rands egna principer – att inte skada andra, eller hur! Här slår den ena principen mot den andra principen redan i teorin, vad hade då inte hänt i praktiken?
Ett annat problem är Ayn Rands principer om äganderätten, de lämnar frågorna om vad äganderätten egentligen är helt odefinierade. Är det moraliskt fel att stjäla någons obevakade väska på bussen? Ja, svarar nog de flesta! Men, det innebär ingen självklar användning av någon sorts "våld" mot den person som blev bestulen. Om det är "våld" att ta andras egendom eller immateriella rättigheter måste man först definiera detta våld. Gör man inte det, så blir det svårt att skilja på det ”våld” som nattväktarstaten använder mot de brottslingar, som Ayn Rands tänkta, objektiva, samhälle annars tillåter – att knarka, supa, och på en rad sätt förstöra sina liv, många blir ju bevisligen brottslingar. Eller våldet mot de fattiga som vill begränsa de rikas förmögenheter, eller kräver att de delar med sig! Om man inte definierar detta våld, och de svåra avväganden som måste göras, blir Ayn Rands teori ganska oklar. Är det inte också våld att låta människor gå ned sig? Vi lever ju alla i ett samhälle! Är vi inte moraliskt skyldiga att hjälpa till? Vi utnyttjar ju alla de kollektiva möjligheterna som finns till buds; vägar, hälsovård, rättsväsende, skolor, pensioner, bidrag till de som inget arbete har och mycket annat! Ayn Rands samhälle skulle med detta i åtanke bygga på en extremt stor våldsutövning om det infördes – eftersom det bara skulle finnas polis, militär och domstolar. Det skulle krävas ett urskillningslöst våld mot de fattiga vilka krävde mer och delaktighet i ett sådant samhälle, ett våld som vida överstiger det ”våld” som objektivisterna påstår sker när statsmakten i demokratisk ordning exempelvis tvingar de rike att erlägga högre skatter. Ett samhälle som på många sätt liknade det framväxande kapitalistiska 1800-talssamhället med alla sina sociala och ekonomiska klasskonflikter…
Och kan man egentligen påstå att skatt är ”stöld” såsom objektivister och neoliberalernas försvarare gör? Dessa förmögenheter har ju skapats av andra, dessutom har mycket av den infrastruktur som existerar, liksom den lyxtillvaro de lever i, skapats av dem som är fattigare och utan några större förmögenheter! Vägar, broar, hus, TV-apparater, datorer, telefoner, leksaker, köksredskap och en uppsjö av prylar är ju skapade och tillverkade av miljoner och åter miljoner underbetalda arbetare i tredje världen. Här är fackföreningar förbjudna eller helt i händerna på företagen eller den statsapparat som skyddar de utländska företagen i de ekonomiska zonerna i Bangla Desh, Mexiko, Kina, Indien, Pakistan, Honduras, Guatemala, Nicaragua, Indonesien, Filippinerna, Kenya, Turkiet, Sri Lanka, Thailand, Vietnam, Colombia eller Sydkorea för att ta några glasklara exempel. Deras fattigdom drar ju de rika fördelar av – skall de då inte betala skatt? De avtal som sluts mellan företagen och de anställda är ju knappast frivilliga, och de sluts på ojämlika villkor till arbetstagarens nackdel. Vad är det för samhälle man då eftersträvar? Faktum är att skattebrottslingar och annan ekonomisk brottslighet bedriven av världens överklass, omkring 150-200 miljoner människor av 6,5 miljarder år 2009, är den avgjort största anledningen till att fattigdomen blir allt djupare och djupare! Skatt måste betalas, av alla dem som kan, och efter principer där de som tjänar mest också betalar mest, så att det blir rättvist!
Ayn Rands tankar om rätten till egendom skulle ju kunna accepteras, om bara alla hade samma gemensamma start. Men för att skapa dessa rättvisa förhållanden, med den rättvisa starten, måste först all rikedom och allt ägande fråntas alla individer – när detta är gjort kan man starta denna ”tävlan”! Men då måste alla ha samma förutsättningar i denna tävlan, exakt samma skolutbildning och exakt samma förutsättningar från hemmet osv. I teorin går det naturligtvis, precis som Ayn Rands teorier i den bästa av fantasivärldar säkert också fungerar. Men tänker man efter några sekunder så inser man att dessa tankegångar ligger för långt ifrån verklighetens möjligheter för att ens ha en teoretisk chans att bli tagna på allvar, objektivismen tar ansats i en subjektivt tänkt verklighet! Och därmed faller den nästan på sin egen omöjlighet. Och enkla budskap är förrädiska… eftersom icke reflekterande existenser gärna tager till sig just sådana enkla budskap – nazismen/fascismen var sådana enkla teorier – tills de prövades i praktiken. Resultatet blev 90 miljoner dödsoffer.
MVH
bigj
Vi går vidare i vår analys av den objektiva tron och dess variationer.....
4. Ayn Rand och äganderätten
”Att vara människa är ett mål i sig, det innebär inte att påverka andras liv, bara sitt eget.”
Ayn Rand
Ayn Rands teori om begreppen, som anses vara grundbulten i hennes tänkande, leder till en sanning som i huvudsak är analytisk. Men, en sådan teori har även en potential för spekulativ dogmatism, och i sista hand förlitar den sig på en känsla, eller tro på, ”oberoende” bevis. Men dessa begrepp är gummiartade, de är trots allt inte så objektiva som Ayn Rand vill få oss att tro. Ett av dessa begrepp är att människan finns för sin egen skull, inte för att offra sig för andra - eller offra andra för sin egen skull. Strävan efter sitt eget rationella egenintresse, och sin egen lycka, är det högsta moraliska syftet med människans liv. Men ser man till historien har det främst varit ledare, aristokrater, kungar, liberaler och kapitalister som just offrat andra för att skaffa sig egna förmögenheter! Individer, inte kollektiv, har skapat möjligheterna för sig själva och förbundna att offra andra för sina egna, egoistiska syften!
Ayn Rands moraliska principer är klart ofullständiga om man särskådar dem något. För det första finns det inga ”rätta svar” om att det skulle vara moraliskt acceptabelt att låta en person drunkna för att rädda de övriga på en flotte, eller att låta en svältande person svälta, även om det skulle utgöra en belastning för andra för att rädda dem. Det är ren medmänsklighet att hjälpa dem som har det svårt, men sådant räknas inte i Ayn Rands kalla värld, trots att de flesta av oss har en sådan genetiskt inbyggd altruistisk ”moral”. Eftersom det inte är någon våldsanvändning inblandad när man begär att andra skall hjälpa dem som har det svårt. Att inte hjälpa andra ses som omoraliskt av de flesta människor, men inte hos objektivisterna, hos dem bör man enbart tänka på sig själv. Sådant beteende anses hos de flesta människor vara en underlåtenhet att hjälpa andra, och det skapar svårigheter i utformningen och genomförandet av Ayn Rands principer - att vara perfekta, noggranna och uttömmande. Det är helt enkelt väldigt osympatiskt att inte hjälpa andra om man kan, om det inte tär allt för mycket på ens eget liv eller varande. Var gränsen för detta går beror på en massa omständigheter, och kan knappast täckas in i någon slags övergripande filosofi.
Men ofta tenderar människor att handla just altruistiskt när de befinner sig i en krissituation, eller när de ser att andra i sådana situationer. Detta skapar en del problem för Rands principer. Lee Clarke som är professor i sociologi och som bland annat studerat människors reaktioner under 9/11-attentatet, säger i en artikel på ASA:s (American Sociological Association) hemsida: ”Reglerna för beteende i extrema situationer skiljer sig inte mycket från reglerna i det vanliga livet. Precis som i normala situationer är regeln för de flesta människor att hjälpa dem bredvid dem innan de hjälpa sig själva.”
Frågan är hur Rand skulle ha sett på 9/11-attentatet? Skulle hon moraliskt fördöma dem som räddade främlingar innan de räddade sig själva? Hon hade måst medge det, annars hade hon motsagt sig själv och sin princip. Det verkar ju helt klart vara som så att det i människans natur ligger en hel del av altruism trots allt, och kanske mindre av egoism. Det här vållar stora problem för objektivismen, och kan i praktiken innebära ytterligare en spricka i den objektiva fasaden, bland de många andra!
Mer problematiskt blir det om man utgår ifrån att människorna i ett samhälle byggt på Ayn Rands principer skall introducera och få en sjuk-och hälsovård som bygger på frivillig basis, alltså helt utan skattefinansiering, att fungera i praktiken. Eftersom inbetalningen till detta system innebär att var och en frivilligt gör det, hur säkert blir det då med lönerna och intäkterna till systemet? Ibland kan ju någon vägra betala, eftersom det är frivilligt! Får alla anställda den lön de är avtalat om? Drabbas de av lägre löner vissa perioder – här slår den ena principen mot den andra! Men det är ännu värre för patienterna, frivilligheten torde ju även drabba dem, risken är ju att de kommer i kläm! Och då drabbas ju människor av just det som är Ayn Rands egna principer – att inte skada andra, eller hur! Här slår den ena principen mot den andra principen redan i teorin, vad hade då inte hänt i praktiken?
Ett annat problem är Ayn Rands principer om äganderätten, de lämnar frågorna om vad äganderätten egentligen är helt odefinierade. Är det moraliskt fel att stjäla någons obevakade väska på bussen? Ja, svarar nog de flesta! Men, det innebär ingen självklar användning av någon sorts "våld" mot den person som blev bestulen. Om det är "våld" att ta andras egendom eller immateriella rättigheter måste man först definiera detta våld. Gör man inte det, så blir det svårt att skilja på det ”våld” som nattväktarstaten använder mot de brottslingar, som Ayn Rands tänkta, objektiva, samhälle annars tillåter – att knarka, supa, och på en rad sätt förstöra sina liv, många blir ju bevisligen brottslingar. Eller våldet mot de fattiga som vill begränsa de rikas förmögenheter, eller kräver att de delar med sig! Om man inte definierar detta våld, och de svåra avväganden som måste göras, blir Ayn Rands teori ganska oklar. Är det inte också våld att låta människor gå ned sig? Vi lever ju alla i ett samhälle! Är vi inte moraliskt skyldiga att hjälpa till? Vi utnyttjar ju alla de kollektiva möjligheterna som finns till buds; vägar, hälsovård, rättsväsende, skolor, pensioner, bidrag till de som inget arbete har och mycket annat! Ayn Rands samhälle skulle med detta i åtanke bygga på en extremt stor våldsutövning om det infördes – eftersom det bara skulle finnas polis, militär och domstolar. Det skulle krävas ett urskillningslöst våld mot de fattiga vilka krävde mer och delaktighet i ett sådant samhälle, ett våld som vida överstiger det ”våld” som objektivisterna påstår sker när statsmakten i demokratisk ordning exempelvis tvingar de rike att erlägga högre skatter. Ett samhälle som på många sätt liknade det framväxande kapitalistiska 1800-talssamhället med alla sina sociala och ekonomiska klasskonflikter…
Och kan man egentligen påstå att skatt är ”stöld” såsom objektivister och neoliberalernas försvarare gör? Dessa förmögenheter har ju skapats av andra, dessutom har mycket av den infrastruktur som existerar, liksom den lyxtillvaro de lever i, skapats av dem som är fattigare och utan några större förmögenheter! Vägar, broar, hus, TV-apparater, datorer, telefoner, leksaker, köksredskap och en uppsjö av prylar är ju skapade och tillverkade av miljoner och åter miljoner underbetalda arbetare i tredje världen. Här är fackföreningar förbjudna eller helt i händerna på företagen eller den statsapparat som skyddar de utländska företagen i de ekonomiska zonerna i Bangla Desh, Mexiko, Kina, Indien, Pakistan, Honduras, Guatemala, Nicaragua, Indonesien, Filippinerna, Kenya, Turkiet, Sri Lanka, Thailand, Vietnam, Colombia eller Sydkorea för att ta några glasklara exempel. Deras fattigdom drar ju de rika fördelar av – skall de då inte betala skatt? De avtal som sluts mellan företagen och de anställda är ju knappast frivilliga, och de sluts på ojämlika villkor till arbetstagarens nackdel. Vad är det för samhälle man då eftersträvar? Faktum är att skattebrottslingar och annan ekonomisk brottslighet bedriven av världens överklass, omkring 150-200 miljoner människor av 6,5 miljarder år 2009, är den avgjort största anledningen till att fattigdomen blir allt djupare och djupare! Skatt måste betalas, av alla dem som kan, och efter principer där de som tjänar mest också betalar mest, så att det blir rättvist!
Ayn Rands tankar om rätten till egendom skulle ju kunna accepteras, om bara alla hade samma gemensamma start. Men för att skapa dessa rättvisa förhållanden, med den rättvisa starten, måste först all rikedom och allt ägande fråntas alla individer – när detta är gjort kan man starta denna ”tävlan”! Men då måste alla ha samma förutsättningar i denna tävlan, exakt samma skolutbildning och exakt samma förutsättningar från hemmet osv. I teorin går det naturligtvis, precis som Ayn Rands teorier i den bästa av fantasivärldar säkert också fungerar. Men tänker man efter några sekunder så inser man att dessa tankegångar ligger för långt ifrån verklighetens möjligheter för att ens ha en teoretisk chans att bli tagna på allvar, objektivismen tar ansats i en subjektivt tänkt verklighet! Och därmed faller den nästan på sin egen omöjlighet. Och enkla budskap är förrädiska… eftersom icke reflekterande existenser gärna tager till sig just sådana enkla budskap – nazismen/fascismen var sådana enkla teorier – tills de prövades i praktiken. Resultatet blev 90 miljoner dödsoffer.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
5. Identitet och existens…och medvetenhet…”identitetslagen” i ett nötskal
”Verkligheten existerar som ett objektivt absolut tillstånd - fakta är fakta, oberoende av människans känslor, önskningar, förhoppningar och farhågor.” Ayn Rand
Ayn Rand har tre s.k. axiom; existens, identitet och medvetande som en slags objektiva sanningar. Det är meningen att dessa skall ingå i den objektivistiska teorin. Därefter börjar Ayn Rands snömos, existensen är även identiteten, som hon skriver. Ett påstående hos objektivisterna är att inget kan existera före, och utanför, identiteten! (Jo, svarar vetenskapsmännen, det fanns förmodligen inget före big bang, och fanns det något, så fanns det utanför både existens och identitet – en teori som flertalet rymdforskare verkar hålla med om) Ayn Rand menar här att något kan vara objektivt, oavsett hur vi som individer förstår det. Bara för att vi inte tror att jorden är rund, så är den det i alla fall. Det är i och för sig självklara saker, men hon går vidare och hamnar i en återvändsgränd. Existensen utgår ifrån själva existensen, menar Rand. Vad menar hon egentligen? Det säger ju ingenting! Det verkar vara en subjektiv betraktelse av en existens, men vilken existens?
Därmed hamnar Ayn Rand åter utanför logiken, eftersom hon beträder den subjektiva vägen. Olika människor uppfattar saker olika, beroende på kunskapsnivå och erfarenheter. Finns det en objektiv verklighet, så kan inte den enskilda människan, inte ens alla människor tillsammans, använda den utan att blanda in sina subjektiva syften i sammanhanget – och då blir det i själva hanteringen inte längre någon objektiv verklighet, däremot en subjektiv sådan. En stenåldersmänniska kunde mycket väl anse att solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det gick att jaga och smyga sig på byten på natten, eftersom det var mörkt. Detta var en reell kunskap för stenåldersmänniskan. Dessa samband existerade för stenåldersmänniskan. Men var detta objektiv kunskap? Både ja och nej, sett från joden är det en objektiv kunskap. Sett från rymden är det ingen objektiv kunskap. Ayn Rand skriver att inget kan existera utanför identiteten, eller före den! Jo, en sten har ingen ”identitet”, men existerar i alla fall, kan man ju då lika gärna påstå. Hon förklarar aldrig vad en existens egentligen är, troligen för att hon då snabbt hamnar i ett dilemma - som hon bara kan lösa genom ett subjektivt tänkande.
Dagens människa vet att det är jorden som snurrar runt sin egen axel som gör att det blir dag och natt. Men detta innebär inte att stenåldersmänniskan var dummare, bara att hon ännu inte hade de redskap som hon kunde läras förstå att det är som vi idag vet att det är. Dessa kunskaper kan man inte förvärva sig individuellt rakt av, det är en kollektiv kunskap som flyter över många många generationer. Den enskilde skulle aldrig kunna få fram hela den kunskap som vi idag bygger mycket av vårt kunnande på, det är en kollektiv process. Därmed motsäger detta Ayn Rands axiom om att varje människa är ett självändamål, och att det kollektiva alltid är fel. Bara genom kollektiva framsteg rör vi oss framåt, om än med många och stora bakslag – som alla beror på individuella, egoistiska, beslut.
Vad vi också har kommit fram till är att Ayn Rand hade fel i sin tes/axiom om att objektiviteten är alltings moder, subjektiviteten är lika mycket alltings moder. Idag behöver vi inte känna till stenåldersmänniskornas kunskaper om att det var bättre att jaga på nätterna, eftersom vi har skiftat fokus. Men de hade inte fel då, deras kunskap var subjektiv, men även objektiv samtidigt. Precis som vår kunskap idag är både objektiv och subjektiv samtidigt. Precis som flertalet filosofer anser, dock ej Ayn Rand och hennes objektivister – för dessa är existensen alltid objektiv, alltså är den orörlig, ickeformbar och stillastående, som en vattensamling med stillastående vatten. Till slut blir vattnet skämt...ungefär som Ayn Rands teori om den självändamålsenliga människan. Denna tes har varken något historiskt belägg, eller ens något objektivt belägg, det är snömos rakt av.
Identitetslagen är nästa axiom hos Rand, och kan formuleras på många sätt. Vanligtvis skrivs den ”A är A”. Satsen kan tyckas intetsägande, varför den enklast förklaras med ”att vara är att vara något”. Ibland tar man exemplet ett bord är ett bord, Det kan inte vara något annat, menar objektivisterna. Visst kan ett bord vara något annat, det kan vara en sittplats, det kan vara ett förråd med böcker, det kan vara en penninginvestering, det kan vara mycket. Även om den språkliga benämningen ju naturligtvis syftar på dess praktiska funktion. Men det finns även sådant som bara kan vara det det är, rött kan bara vara rött, exempelvis. Eller är det så – rött kan ju även vara ljusrött och mörkrött! Det är fortfarande rött, men nyanserna kan variera, precis som med så mycket annat – och då är inte alltid rött lika med rött, eller A lika med A! Men det är här som i fallet med existensen, det beror på våra subjektiva tankegångar och premisser, hur vi behandlar denna ”identitetslag” a la Ayn Rand. Samma sak gör hon själv. Eftersom A även kan vara B, eller…..osv. Eller så kan faktiskt A bara vara A. Det är helt beroende på våra subjektiva värderingar.
Medvetandet är också utpekat som ett axiom hos Ayn Rand. Medvetandet är vad som gör det möjligt för oss att uppfatta det som existerar. Det är genom medvetandet vi erhåller sinnesintryck, vilka i sin tur beror på den externa världen, dvs. av det som existerar oberoende av medvetandet självt. I och för sig självklara påståenden, naturligtvis styrs vi som individer av det vi lärt oss, och våra erfarenheter. Rand tar dock ett steg till, och då blir det ödesdigert för hennes medvetande axiom-tes. Här lyfter objektivisterna gärna fram följande exempel. Det är inte en biljardkulas rörelse som skapar dess effekter; det är biljardkulan som gör det på ett särskilt sätt. Om man betvivlar detta behöver man bara byta ut biljardkulan mot ett ägg eller en såpbubbla i samma rörelse, effekterna kommer att bli tämligen olika, menar objektivisterna. Men stämmer det?
Allt har en orsak, brukar man säga mer eller mindre vanemässigt, men är det sant på det rent metafysiska planet? Kausalitetslagen utgår ifrån att så inte är fallet, menar objektivisterna. Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle innebära att det existerande har skapats ”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Men här har de uppenbart fel, eftersom biljardkulan stillastående inte skapar några effekter, det gör inte heller ägget. Däremot skapar biljardkulan effekter när den rör på sig – alltid av yttre krafter. Vad värre är för deras teoribildning, detta motsäger ju det första axiomet – biljardkulan kan visserligen bara vara en biljardkula, men, den kan vid rörelse även vara en skadande och förstörande och absolut en påverkande existens. Alltså kan A både vara A, och B och C…..osv…!
Naturligtvis måste existensen, eller den specifika existensen, ha en orsak, annars stämmer ju inte själva rummet, allt har någon gång skapats av något, problemet är bara att vi människor nog inte kan spåra sådant bakåt i tiden, vi har inte de möjligheterna helt enkelt. Men klart är att allt skapat har en orsak, det ser man i naturen, där existerar knappast något som inte har en orsak! Allt som existerar har däremot en orsak, annars hade det inte blivit en existens.
Ayn Rand framförde principen om orsakssambanden som en del i sin filosofiska teori. Den utgick ifrån följande: en god indikation på detta är att principen om orsakssamband i sig ses som en naturlig följd av principen om identitet. Identiteten (antingen (x) x = x eller P-> P; enligt Rand beskrivet som ”A är A”) i sig är en upprepning av ett positivt innehåll, men väldigt överbetonat hos Ayn Rand. Få filosofer betraktar orsakssamband som logiskt sammanhängande med alla tautologiska eller analytiska sanningar. I princip säger oss detta axiom av Ayn Rand ingenting om våra mänskliga identiteter, eller det mänskliga samhället -det är snömos rakt av.
MVH
bigj
5. Identitet och existens…och medvetenhet…”identitetslagen” i ett nötskal
”Verkligheten existerar som ett objektivt absolut tillstånd - fakta är fakta, oberoende av människans känslor, önskningar, förhoppningar och farhågor.” Ayn Rand
Ayn Rand har tre s.k. axiom; existens, identitet och medvetande som en slags objektiva sanningar. Det är meningen att dessa skall ingå i den objektivistiska teorin. Därefter börjar Ayn Rands snömos, existensen är även identiteten, som hon skriver. Ett påstående hos objektivisterna är att inget kan existera före, och utanför, identiteten! (Jo, svarar vetenskapsmännen, det fanns förmodligen inget före big bang, och fanns det något, så fanns det utanför både existens och identitet – en teori som flertalet rymdforskare verkar hålla med om) Ayn Rand menar här att något kan vara objektivt, oavsett hur vi som individer förstår det. Bara för att vi inte tror att jorden är rund, så är den det i alla fall. Det är i och för sig självklara saker, men hon går vidare och hamnar i en återvändsgränd. Existensen utgår ifrån själva existensen, menar Rand. Vad menar hon egentligen? Det säger ju ingenting! Det verkar vara en subjektiv betraktelse av en existens, men vilken existens?
Därmed hamnar Ayn Rand åter utanför logiken, eftersom hon beträder den subjektiva vägen. Olika människor uppfattar saker olika, beroende på kunskapsnivå och erfarenheter. Finns det en objektiv verklighet, så kan inte den enskilda människan, inte ens alla människor tillsammans, använda den utan att blanda in sina subjektiva syften i sammanhanget – och då blir det i själva hanteringen inte längre någon objektiv verklighet, däremot en subjektiv sådan. En stenåldersmänniska kunde mycket väl anse att solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det gick att jaga och smyga sig på byten på natten, eftersom det var mörkt. Detta var en reell kunskap för stenåldersmänniskan. Dessa samband existerade för stenåldersmänniskan. Men var detta objektiv kunskap? Både ja och nej, sett från joden är det en objektiv kunskap. Sett från rymden är det ingen objektiv kunskap. Ayn Rand skriver att inget kan existera utanför identiteten, eller före den! Jo, en sten har ingen ”identitet”, men existerar i alla fall, kan man ju då lika gärna påstå. Hon förklarar aldrig vad en existens egentligen är, troligen för att hon då snabbt hamnar i ett dilemma - som hon bara kan lösa genom ett subjektivt tänkande.
Dagens människa vet att det är jorden som snurrar runt sin egen axel som gör att det blir dag och natt. Men detta innebär inte att stenåldersmänniskan var dummare, bara att hon ännu inte hade de redskap som hon kunde läras förstå att det är som vi idag vet att det är. Dessa kunskaper kan man inte förvärva sig individuellt rakt av, det är en kollektiv kunskap som flyter över många många generationer. Den enskilde skulle aldrig kunna få fram hela den kunskap som vi idag bygger mycket av vårt kunnande på, det är en kollektiv process. Därmed motsäger detta Ayn Rands axiom om att varje människa är ett självändamål, och att det kollektiva alltid är fel. Bara genom kollektiva framsteg rör vi oss framåt, om än med många och stora bakslag – som alla beror på individuella, egoistiska, beslut.
Vad vi också har kommit fram till är att Ayn Rand hade fel i sin tes/axiom om att objektiviteten är alltings moder, subjektiviteten är lika mycket alltings moder. Idag behöver vi inte känna till stenåldersmänniskornas kunskaper om att det var bättre att jaga på nätterna, eftersom vi har skiftat fokus. Men de hade inte fel då, deras kunskap var subjektiv, men även objektiv samtidigt. Precis som vår kunskap idag är både objektiv och subjektiv samtidigt. Precis som flertalet filosofer anser, dock ej Ayn Rand och hennes objektivister – för dessa är existensen alltid objektiv, alltså är den orörlig, ickeformbar och stillastående, som en vattensamling med stillastående vatten. Till slut blir vattnet skämt...ungefär som Ayn Rands teori om den självändamålsenliga människan. Denna tes har varken något historiskt belägg, eller ens något objektivt belägg, det är snömos rakt av.
Identitetslagen är nästa axiom hos Rand, och kan formuleras på många sätt. Vanligtvis skrivs den ”A är A”. Satsen kan tyckas intetsägande, varför den enklast förklaras med ”att vara är att vara något”. Ibland tar man exemplet ett bord är ett bord, Det kan inte vara något annat, menar objektivisterna. Visst kan ett bord vara något annat, det kan vara en sittplats, det kan vara ett förråd med böcker, det kan vara en penninginvestering, det kan vara mycket. Även om den språkliga benämningen ju naturligtvis syftar på dess praktiska funktion. Men det finns även sådant som bara kan vara det det är, rött kan bara vara rött, exempelvis. Eller är det så – rött kan ju även vara ljusrött och mörkrött! Det är fortfarande rött, men nyanserna kan variera, precis som med så mycket annat – och då är inte alltid rött lika med rött, eller A lika med A! Men det är här som i fallet med existensen, det beror på våra subjektiva tankegångar och premisser, hur vi behandlar denna ”identitetslag” a la Ayn Rand. Samma sak gör hon själv. Eftersom A även kan vara B, eller…..osv. Eller så kan faktiskt A bara vara A. Det är helt beroende på våra subjektiva värderingar.
Medvetandet är också utpekat som ett axiom hos Ayn Rand. Medvetandet är vad som gör det möjligt för oss att uppfatta det som existerar. Det är genom medvetandet vi erhåller sinnesintryck, vilka i sin tur beror på den externa världen, dvs. av det som existerar oberoende av medvetandet självt. I och för sig självklara påståenden, naturligtvis styrs vi som individer av det vi lärt oss, och våra erfarenheter. Rand tar dock ett steg till, och då blir det ödesdigert för hennes medvetande axiom-tes. Här lyfter objektivisterna gärna fram följande exempel. Det är inte en biljardkulas rörelse som skapar dess effekter; det är biljardkulan som gör det på ett särskilt sätt. Om man betvivlar detta behöver man bara byta ut biljardkulan mot ett ägg eller en såpbubbla i samma rörelse, effekterna kommer att bli tämligen olika, menar objektivisterna. Men stämmer det?
Allt har en orsak, brukar man säga mer eller mindre vanemässigt, men är det sant på det rent metafysiska planet? Kausalitetslagen utgår ifrån att så inte är fallet, menar objektivisterna. Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle innebära att det existerande har skapats ”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Men här har de uppenbart fel, eftersom biljardkulan stillastående inte skapar några effekter, det gör inte heller ägget. Däremot skapar biljardkulan effekter när den rör på sig – alltid av yttre krafter. Vad värre är för deras teoribildning, detta motsäger ju det första axiomet – biljardkulan kan visserligen bara vara en biljardkula, men, den kan vid rörelse även vara en skadande och förstörande och absolut en påverkande existens. Alltså kan A både vara A, och B och C…..osv…!
Naturligtvis måste existensen, eller den specifika existensen, ha en orsak, annars stämmer ju inte själva rummet, allt har någon gång skapats av något, problemet är bara att vi människor nog inte kan spåra sådant bakåt i tiden, vi har inte de möjligheterna helt enkelt. Men klart är att allt skapat har en orsak, det ser man i naturen, där existerar knappast något som inte har en orsak! Allt som existerar har däremot en orsak, annars hade det inte blivit en existens.
Ayn Rand framförde principen om orsakssambanden som en del i sin filosofiska teori. Den utgick ifrån följande: en god indikation på detta är att principen om orsakssamband i sig ses som en naturlig följd av principen om identitet. Identiteten (antingen (x) x = x eller P-> P; enligt Rand beskrivet som ”A är A”) i sig är en upprepning av ett positivt innehåll, men väldigt överbetonat hos Ayn Rand. Få filosofer betraktar orsakssamband som logiskt sammanhängande med alla tautologiska eller analytiska sanningar. I princip säger oss detta axiom av Ayn Rand ingenting om våra mänskliga identiteter, eller det mänskliga samhället -det är snömos rakt av.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi har några tillägg till det förra inlägget -
(5. Identitet och existens…och medvetenhet…”identitetslagen” i ett nötskal)
a. Kritik mot orsakssambandet gällande identiteten
Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen (att dra en slutsats av två förutsättningar) utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop – de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte heller målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik.
Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar.
Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångspunkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker.
Varje arbetare vet att det är omöjligt att göra två helt likvärdiga föremål. När man tillverkar konlager tillåts en viss avvikelse för konerna, vilken emellertid inte får gå utanför vissa gränser (detta kallas ”toleransen”). Om toleransnormerna uppfylls anses konerna vara likvärdiga (”A” är lika med ”A”). När toleransen överskrids förvandlas kvantiteten till kvalitet. Med andra ord: konlagren blir sekunda eller totalt värdelösa. Vårt vetenskapliga tänkande är bara en del av vår allmänna praktik, inklusive tekniken. För begreppen existerar det också en ”tolerans”, vilken inte upprättas av den formella logiken som hävdar axiomet ”A” är lika med ”A”, utan av den dialektiska logiken som utgår från axiomet att allting alltid förändras. ”Det sunda förnuftet” karakteriseras av det faktum att det systematiskt överskrider den dialektiska ”toleransen”. Det vulgära tänkandet opererar med sådana begrepp som kapitalism, moral, frihet etc, som bestämda abstraktioner, vilket förutsätter att kapitalism är lika med kapitalism, moral är lika med moral etc.
b. ”Identitetslagen" tillämpad i det verkliga livet där människor ingår
Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen (att dra en slutsats av två förutsättningar) utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte alltid lika med ”A”.
Detta är lätt att bevisa genom att undersöka genom att införa två andra ord - svenskar! Antag att en person är svensk, och att dennes son också är svensk! Allt är lika, så långt, en svensk är ju en svensk, och en annan svensk är ju också en svensk – A är lika med A! Men nu komplicerar vi det en aning - den svenske faderns sons moder är ryska! Sonen är visserligen född i Sverige, och är naturligtvis svensk, men det där går inte frugan riktigt med på - han är ju en halv ryss också! Och då faller resonemanget A är lika med A! Jag är svensk, min son är svensk, men inte i alla fall, han är ju även till hälften ryss – A är lika med, men också B!
Frågan om A alltid är A, kan en svensk då alltid vara en svensk? Trots att han är en halv ryss?
Det kan ju lika gärna handla om kineser. Kan man påstå att en kines alltid är en kines, om några kineser samtidigt är koreaner eller vietnameser? Gäller verkligen identitetslagen då? Är A lika med A, om det senare A även är ett B eller C?
Det handlar ju inte om abstraktioner när man sysslar med det mänskliga planet eller med samhällsplanet, ja inte ens med det naturvetenskapliga planet! Då gäller ju identitetslagen anpassad till verkligheten, och därmed tenderar ju hela denna "logik" att förvandlas till ren och skär subjektivism, och därför blir den i stort sett ologisk! För syftet med att ha med denna identitetslag som ett axiom i den objektiva teorin måste väl från början ha varit att applicera den på det mänskliga samhället? Eftersom den objektiva teorin ju handlar om samhället och hur det bör utformas! Men, som vi ser, tillämpad på samhället, eller människorna, försvinner den "objektiva" giltigheten för denna identitetslag!
MVH
bigj
Vi har några tillägg till det förra inlägget -
(5. Identitet och existens…och medvetenhet…”identitetslagen” i ett nötskal)
a. Kritik mot orsakssambandet gällande identiteten
Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen (att dra en slutsats av två förutsättningar) utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop – de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte heller målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik.
Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar.
Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångspunkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker.
Varje arbetare vet att det är omöjligt att göra två helt likvärdiga föremål. När man tillverkar konlager tillåts en viss avvikelse för konerna, vilken emellertid inte får gå utanför vissa gränser (detta kallas ”toleransen”). Om toleransnormerna uppfylls anses konerna vara likvärdiga (”A” är lika med ”A”). När toleransen överskrids förvandlas kvantiteten till kvalitet. Med andra ord: konlagren blir sekunda eller totalt värdelösa. Vårt vetenskapliga tänkande är bara en del av vår allmänna praktik, inklusive tekniken. För begreppen existerar det också en ”tolerans”, vilken inte upprättas av den formella logiken som hävdar axiomet ”A” är lika med ”A”, utan av den dialektiska logiken som utgår från axiomet att allting alltid förändras. ”Det sunda förnuftet” karakteriseras av det faktum att det systematiskt överskrider den dialektiska ”toleransen”. Det vulgära tänkandet opererar med sådana begrepp som kapitalism, moral, frihet etc, som bestämda abstraktioner, vilket förutsätter att kapitalism är lika med kapitalism, moral är lika med moral etc.
b. ”Identitetslagen" tillämpad i det verkliga livet där människor ingår
Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen (att dra en slutsats av två förutsättningar) utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte alltid lika med ”A”.
Detta är lätt att bevisa genom att undersöka genom att införa två andra ord - svenskar! Antag att en person är svensk, och att dennes son också är svensk! Allt är lika, så långt, en svensk är ju en svensk, och en annan svensk är ju också en svensk – A är lika med A! Men nu komplicerar vi det en aning - den svenske faderns sons moder är ryska! Sonen är visserligen född i Sverige, och är naturligtvis svensk, men det där går inte frugan riktigt med på - han är ju en halv ryss också! Och då faller resonemanget A är lika med A! Jag är svensk, min son är svensk, men inte i alla fall, han är ju även till hälften ryss – A är lika med, men också B!
Frågan om A alltid är A, kan en svensk då alltid vara en svensk? Trots att han är en halv ryss?
Det kan ju lika gärna handla om kineser. Kan man påstå att en kines alltid är en kines, om några kineser samtidigt är koreaner eller vietnameser? Gäller verkligen identitetslagen då? Är A lika med A, om det senare A även är ett B eller C?
Det handlar ju inte om abstraktioner när man sysslar med det mänskliga planet eller med samhällsplanet, ja inte ens med det naturvetenskapliga planet! Då gäller ju identitetslagen anpassad till verkligheten, och därmed tenderar ju hela denna "logik" att förvandlas till ren och skär subjektivism, och därför blir den i stort sett ologisk! För syftet med att ha med denna identitetslag som ett axiom i den objektiva teorin måste väl från början ha varit att applicera den på det mänskliga samhället? Eftersom den objektiva teorin ju handlar om samhället och hur det bör utformas! Men, som vi ser, tillämpad på samhället, eller människorna, försvinner den "objektiva" giltigheten för denna identitetslag!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår analysering av Ayn Rand och den objektiva liberalismens övergång till fascismen...
C. En kritisk analys av objektivismen
1. Vad menas med frihet?
Frihet är, eller borde vara, en valmöjlighet! Vi skall här beröra politisk och social frihet för att begränsa oss till det gripbara. Om varje avsaknad av något önskat är frihet, då kan nästan allt som människan eftersträvar kallas frihet! Därför måste vi begränsa oss, det utgår jag från att alla förstår. Det sociala frihetsbegreppet skall då endast avse förekomsten av flera handlingsalternativ som står öppna för de berörda människorna!
Låt oss ta två exempel: om sänkt skatt är en frihet måste även höjd lön vara detsamma! Eller höjda bidrag eftersom det ökar friheten för dem som erhåller dem - samtidigt som det kan upplevas såsom att den minskar samma frihet för dem som anser att de betalar för dem! Därmed blir det hela komplicerat! Frihet kan betyda olika saker för olika människor. Vårt exempel visade på något som kan kallas för ”frihetsmedel”, d.v.s. de kan leda till ökad frihet då man får mer pengar över! Yttrandefrihet är även det ett frihetsmedel eftersom man med yttrandefriheten kan åstadkomma olika fördelar!
Vissa förespråkare för friheten, t.ex. Hayek, menar att vissa lagar kan begränsa friheten utan att vara frihetsinskränkande: Då lagar är opersonliga och även utövandet av lagarna är det, kan man påstå att det är lagarna som styr och inte människorna! Men håller detta resonemang? Problemet är ju att sådan frihetsinskränkning förtar det centrala i själva begreppet frihet – nämligen valmöjligheten! Dessutom är dessa lagar specialsydda för en viss politisk uppfattning – de blir ju därmed ett tvång för dess meningsmotståndare, som ju anser att deras frihet minskar!
Ibland talar man även om positiv och negativ frihet. Att vara positivt fri innebär att individen själv påverkar! Att vara negativt fri betyder att ingen annan ingriper i individens liv! Det är dock inte alltid lätt att skilja dessa båda friheter åt i det verkliga livet!
Frihet består enligt flera debattörer av tre delar, eller kriterier:
1. Den eller de som utövar friheten.
2. Antingen frånvaron av ett frihetshinder eller närvaron av ett frihetsmedel.
3. De handlingsalternativ som är tillgängliga för alla.
Vi skall analysera dessa tre delar och börjar med den sistnämnda – handlingsalternativet. Det betyder att göra det man vill. Problemet är att även detta slår fel ibland, hur vet en individ alltid vad hon/han vill? Frihet heter ofta pengar, därmed förhindras många att erhålla friheten, särskillt de fattiga – och då tillhandahålles ju inte handlingsalternativet!
Det andra kriteriet, hindret eller medlet att förverkliga friheten, är ju det som möjliggör eller förhindrar valet! Sådana hinder kan vara sjukdom, frånvaro av pengar, förhindrande lagar och etiska betänkligheter! Medan medlen att förverkliga valet kan vara pengar, tillåtande lagar, sjukdomsfrånvaro och frånvaron av etiska betänkligheter.
Det första kriteriet, att utöva friheterna. Det kan göras av en individ, eller en grupp individer! Frågan som inställer sig är vem som egentligen kan vara helt fri, inte minst i social mening? Här möts, och konfronteras, både individuella och kollektiva friheter!
Kollektiva friheter kan endast utövas av två eller flera individer, aldrig av en ensam individ! Exempel på sådana friheter är mötesfriheten, friheten att köpa och sälja o.s.v. Striden står alltid mellan vilka kollektiv som skall räknas som riktiga – eller som kollektiv över huvud taget?
Två exempel får visa detta dilemma:
1. Ägarna av ett aktiebolag kräver tillsammans, utan inblandning utifrån, få bestämma om sitt företag – också detta är en kollektiv frihet!
Arbetarna vid samma företag kräver att tillsammans få bestämma om gemensamma angelägenheter (eftersom produktionen vilar på dem och inte ägarna), exempelvis skötseln av olika saker, arbetstempo, arbetsfördelning o.s.v.
Här föreligger en konflikt. Företrädarna för aktieägarna erkänner inte arbetarnas krav som en strävan efter frihet, oftast anser de att arbetarna agerar ”kollektivt”! Vilket egentligen bägge grupperna gör – om man tänker efter!
MVH
bigj
Vi går vidare i vår analysering av Ayn Rand och den objektiva liberalismens övergång till fascismen...
C. En kritisk analys av objektivismen
1. Vad menas med frihet?
Frihet är, eller borde vara, en valmöjlighet! Vi skall här beröra politisk och social frihet för att begränsa oss till det gripbara. Om varje avsaknad av något önskat är frihet, då kan nästan allt som människan eftersträvar kallas frihet! Därför måste vi begränsa oss, det utgår jag från att alla förstår. Det sociala frihetsbegreppet skall då endast avse förekomsten av flera handlingsalternativ som står öppna för de berörda människorna!
Låt oss ta två exempel: om sänkt skatt är en frihet måste även höjd lön vara detsamma! Eller höjda bidrag eftersom det ökar friheten för dem som erhåller dem - samtidigt som det kan upplevas såsom att den minskar samma frihet för dem som anser att de betalar för dem! Därmed blir det hela komplicerat! Frihet kan betyda olika saker för olika människor. Vårt exempel visade på något som kan kallas för ”frihetsmedel”, d.v.s. de kan leda till ökad frihet då man får mer pengar över! Yttrandefrihet är även det ett frihetsmedel eftersom man med yttrandefriheten kan åstadkomma olika fördelar!
Vissa förespråkare för friheten, t.ex. Hayek, menar att vissa lagar kan begränsa friheten utan att vara frihetsinskränkande: Då lagar är opersonliga och även utövandet av lagarna är det, kan man påstå att det är lagarna som styr och inte människorna! Men håller detta resonemang? Problemet är ju att sådan frihetsinskränkning förtar det centrala i själva begreppet frihet – nämligen valmöjligheten! Dessutom är dessa lagar specialsydda för en viss politisk uppfattning – de blir ju därmed ett tvång för dess meningsmotståndare, som ju anser att deras frihet minskar!
Ibland talar man även om positiv och negativ frihet. Att vara positivt fri innebär att individen själv påverkar! Att vara negativt fri betyder att ingen annan ingriper i individens liv! Det är dock inte alltid lätt att skilja dessa båda friheter åt i det verkliga livet!
Frihet består enligt flera debattörer av tre delar, eller kriterier:
1. Den eller de som utövar friheten.
2. Antingen frånvaron av ett frihetshinder eller närvaron av ett frihetsmedel.
3. De handlingsalternativ som är tillgängliga för alla.
Vi skall analysera dessa tre delar och börjar med den sistnämnda – handlingsalternativet. Det betyder att göra det man vill. Problemet är att även detta slår fel ibland, hur vet en individ alltid vad hon/han vill? Frihet heter ofta pengar, därmed förhindras många att erhålla friheten, särskillt de fattiga – och då tillhandahålles ju inte handlingsalternativet!
Det andra kriteriet, hindret eller medlet att förverkliga friheten, är ju det som möjliggör eller förhindrar valet! Sådana hinder kan vara sjukdom, frånvaro av pengar, förhindrande lagar och etiska betänkligheter! Medan medlen att förverkliga valet kan vara pengar, tillåtande lagar, sjukdomsfrånvaro och frånvaron av etiska betänkligheter.
Det första kriteriet, att utöva friheterna. Det kan göras av en individ, eller en grupp individer! Frågan som inställer sig är vem som egentligen kan vara helt fri, inte minst i social mening? Här möts, och konfronteras, både individuella och kollektiva friheter!
Kollektiva friheter kan endast utövas av två eller flera individer, aldrig av en ensam individ! Exempel på sådana friheter är mötesfriheten, friheten att köpa och sälja o.s.v. Striden står alltid mellan vilka kollektiv som skall räknas som riktiga – eller som kollektiv över huvud taget?
Två exempel får visa detta dilemma:
1. Ägarna av ett aktiebolag kräver tillsammans, utan inblandning utifrån, få bestämma om sitt företag – också detta är en kollektiv frihet!
Arbetarna vid samma företag kräver att tillsammans få bestämma om gemensamma angelägenheter (eftersom produktionen vilar på dem och inte ägarna), exempelvis skötseln av olika saker, arbetstempo, arbetsfördelning o.s.v.
Här föreligger en konflikt. Företrädarna för aktieägarna erkänner inte arbetarnas krav som en strävan efter frihet, oftast anser de att arbetarna agerar ”kollektivt”! Vilket egentligen bägge grupperna gör – om man tänker efter!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Mer om objektivismen och dess nära släktskap med fascismen....just nu analyserar vi frihetsbegreppet......
2. Friheten och den privata sfären
Många friheter är inbördes oförenliga, därför måste vi välja mellan dem! Föreställningen att varje människa har en privatsfär, där hon själv får bestämma, växte långsamt fram i det medeltida Västeuropa, men satte sina tydligare första spår i den s.k. ”naturrättsläran” från 1600-talet och ännu mer under 1700-talet och upplysningstidens tankevärld i främst Europa! Ofta talades det då om att det område av livet där man inte skadar andra – där skall man ha full frihet! Utanför detta område skulle statsmakten styra!
Problemet vara bara att dra gränserna mellan de bägge sfärerna. Mot dessa tankegångar framfördes snart kritik, inte minst sedan det klart går att påstå att gränserna är minst sagt flytande mellan sådan frihet som skadar andra och sådan frihet som inte skadar andra! Det blir lätt en tolkningsfråga – och då är det svårt att finna en naturlig gräns, av alla accepterad, mellan vad som skadar andra och inte gör det!
Några exempel:
1 Antag att jag söker arbete, till vilket du är mer kvalificerad. Det anses som självklart att du har frihet att söka och anta jobbet – men likväl skadas jag ju av det hela!
2 Du har frihet – och pengar – att starta en butik som konkurrerar med min, och som driver mig i konkurs. Visst blir jag skadad, indirekt!
3 Du, eller andra, har rätt att kritisera det jag skriver, även så långt att jag blir ”knäckt” av det och får sluta mitt jobb – visst blir jag skadad av detta!
4 Du har mer tillgångar – det drabbar mig eftersom tillgångarna vid en ojämn fördelning leder till att jag erhåller sämre livskvalitet.
I massor av andra fall så har den enes frihet en negativ inverkan på andras friheter! Långt mer än att du exempelvis ger någon en örfil, för det är enligt lagen förbjudet! De som erhåller pengar genom räntor av förmögenheter som skrapats ihop av två-tre tidigare generationer tack vare tvång eller odemokratiska förhållanden, skadar ju andra genom att kräva att deras ”äganderätt” accepteras – trots att de skadar sina medmänniskor genom att inte låta pengarna komma andra till nytta utan istället håller kvar dem i fattigdom! Vi kan alltså konstatera att en gräns som just begränsar friheten vid ”att skada andra” i själva verket leder till begränsade friheter för andra individer! Det innebär att vi har rätt att möblera våra rum hur vi vill, men att vi då förlorar både yttrandefrihet och näringsfrihet – det är en slags fascistoid frihet som bara är till för vissa, medan andra utesluts. Ett sådant samhälle skulle de flesta nog kalla för ett totalitärt och diktatoriskt samhälle!
Ett annat sätt att se på friheten är idén om maximal lika frihet! D.v.s. var och en får söka sin lycka på sitt eget sätt, bara hon/han inte hindrar andra att göra likadant! Även här blir det lätt problem:
Två friheter finns i staden, att köra så fort man vill, och att ta sig fram till fots överallt utan att riskera att bli påkörd! Maximerar vi den första, så görs alla gångbanor om till körbanor. Maximerar vi det andra alternativet görs alla körbanor om till gångbanor.
En majoritet anser att skatten måste höjas för att välfärden skall fördelas så alla får tillgång till den – för dem är det en frihetsskapande åtgärd. En minoritet anser att det är fel att höja skatten för att detta drabbar deras frihet när de tvingas avstå från en del av sina tillgångar. Den enda lösningen här är att man har ett allmänt val, där majoritetens förslag vinner.
Problemet är vilket som skall väljas? Hur vi än väljer så måste någons frihet minskas! Därmed kommer vi fram till att skall vi ta hänsyn till rättvisan, måste vi välja vilka friheter som är de viktigaste! Det gäller på massor av områden, och det bästa sättet är då att ha demokratiska omröstningar, men också ett demokratiskt deltagande! Friheten måste underordnas demokratin – annars förvandlas friheten för vissa till slaveri eller tvång!
MVH
bigj
Mer om objektivismen och dess nära släktskap med fascismen....just nu analyserar vi frihetsbegreppet......
2. Friheten och den privata sfären
Många friheter är inbördes oförenliga, därför måste vi välja mellan dem! Föreställningen att varje människa har en privatsfär, där hon själv får bestämma, växte långsamt fram i det medeltida Västeuropa, men satte sina tydligare första spår i den s.k. ”naturrättsläran” från 1600-talet och ännu mer under 1700-talet och upplysningstidens tankevärld i främst Europa! Ofta talades det då om att det område av livet där man inte skadar andra – där skall man ha full frihet! Utanför detta område skulle statsmakten styra!
Problemet vara bara att dra gränserna mellan de bägge sfärerna. Mot dessa tankegångar framfördes snart kritik, inte minst sedan det klart går att påstå att gränserna är minst sagt flytande mellan sådan frihet som skadar andra och sådan frihet som inte skadar andra! Det blir lätt en tolkningsfråga – och då är det svårt att finna en naturlig gräns, av alla accepterad, mellan vad som skadar andra och inte gör det!
Några exempel:
1 Antag att jag söker arbete, till vilket du är mer kvalificerad. Det anses som självklart att du har frihet att söka och anta jobbet – men likväl skadas jag ju av det hela!
2 Du har frihet – och pengar – att starta en butik som konkurrerar med min, och som driver mig i konkurs. Visst blir jag skadad, indirekt!
3 Du, eller andra, har rätt att kritisera det jag skriver, även så långt att jag blir ”knäckt” av det och får sluta mitt jobb – visst blir jag skadad av detta!
4 Du har mer tillgångar – det drabbar mig eftersom tillgångarna vid en ojämn fördelning leder till att jag erhåller sämre livskvalitet.
I massor av andra fall så har den enes frihet en negativ inverkan på andras friheter! Långt mer än att du exempelvis ger någon en örfil, för det är enligt lagen förbjudet! De som erhåller pengar genom räntor av förmögenheter som skrapats ihop av två-tre tidigare generationer tack vare tvång eller odemokratiska förhållanden, skadar ju andra genom att kräva att deras ”äganderätt” accepteras – trots att de skadar sina medmänniskor genom att inte låta pengarna komma andra till nytta utan istället håller kvar dem i fattigdom! Vi kan alltså konstatera att en gräns som just begränsar friheten vid ”att skada andra” i själva verket leder till begränsade friheter för andra individer! Det innebär att vi har rätt att möblera våra rum hur vi vill, men att vi då förlorar både yttrandefrihet och näringsfrihet – det är en slags fascistoid frihet som bara är till för vissa, medan andra utesluts. Ett sådant samhälle skulle de flesta nog kalla för ett totalitärt och diktatoriskt samhälle!
Ett annat sätt att se på friheten är idén om maximal lika frihet! D.v.s. var och en får söka sin lycka på sitt eget sätt, bara hon/han inte hindrar andra att göra likadant! Även här blir det lätt problem:
Två friheter finns i staden, att köra så fort man vill, och att ta sig fram till fots överallt utan att riskera att bli påkörd! Maximerar vi den första, så görs alla gångbanor om till körbanor. Maximerar vi det andra alternativet görs alla körbanor om till gångbanor.
En majoritet anser att skatten måste höjas för att välfärden skall fördelas så alla får tillgång till den – för dem är det en frihetsskapande åtgärd. En minoritet anser att det är fel att höja skatten för att detta drabbar deras frihet när de tvingas avstå från en del av sina tillgångar. Den enda lösningen här är att man har ett allmänt val, där majoritetens förslag vinner.
Problemet är vilket som skall väljas? Hur vi än väljer så måste någons frihet minskas! Därmed kommer vi fram till att skall vi ta hänsyn till rättvisan, måste vi välja vilka friheter som är de viktigaste! Det gäller på massor av områden, och det bästa sättet är då att ha demokratiska omröstningar, men också ett demokratiskt deltagande! Friheten måste underordnas demokratin – annars förvandlas friheten för vissa till slaveri eller tvång!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi jazzar vidare i vår ihärdiga sökning av den objektivistiska övergången till fascismen....
3. Vilka friheter är värda att behållas – och vilka måste vi offra?
Vilka friheter är då viktiga? För det första är vissa friheter viktiga för att andra friheter skall kunna väljas eller genomföras, t.ex. yttrandefriheten – men även privata friheter såsom brevhemligheten eller mötesfriheten! Dessa friheter väljer troligen de flesta människor om de får möjligheter därtill. Därmed kommer vi in på frågor som har att göra med hur man fördelar och skapar friheter. Pengar är ett frihetsmedel i den meningen att ju mer man har, ju mer kan man göra! I ett samhälle med stora skillnader vad gäller förmögenheter och materiell standard tenderar även friheten att fördelas olika och ojämlikt! Dessutom kan de med pengar stifta lagar som missgynnar deras meningsmotståndare – därmed är friheten i alla kapitalistiska samhällen ojämlikt fördelad! Friheten begränsas bara till vissa – vanligen en minoritet!
Frihet kan även skapas! Människor kan gemensamt öka varandras frihet genom att göra uppror mot, och krossa, ett diktatoriskt system. Även genom sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar kan grupper av människor öka sin frihet. Ofta är faktiskt friheten kollektiv och beroende av kollektiva processer. Även individuella friheter kräver ofta kollektiva insatser för att förverkligas. Att påstå att man vill frikänna sig från alla kollektiva friheter innebär ju att avsäga sig det rent mänskliga – vid närmare eftertanke!
Detta gäller i högsta grad den ekonomiska friheten och själva ägandet. Äganderätt leder ju till både frihet – och ofrihet! Friheten ökar för den som äger medan den minskar samma frihet för den som inget äger! Ett exempel kan vara på sin plats:
Den cykel som jag äger ger mig möjlighet att öka min frihet då jag kan cykla på den när jag vill. Samtidigt minskar den mina grannars frihet enär de inte har tillgång till min cykel. Det kan i det förstone låta absurt, men likväl minskas grannarnas frihet om detta sätts i ett större sammanhang.
Det leder ju till att friheter som motiveras genom äganderätten rent av minskar friheten för dem som inget äger! Bäst ser vi detta när ett samhälles tillgångar fördelas på ett ojämlikt sätt.
Den svenske forne industriledaren Curt Nicolin skrev så här in en artikel som avslöjar det hela:
”Vad vi bör eftersträva är att maximera friheten i vårt samhälle. Detta skulle vara ett stort, mot det av mig, föreslagna målet att maximera alla individers tillfredsställelse. Det betyder dock inte lika frihet för alla… När en människa arbetar för sig själv är han naturligtvis mycket friare än en i en situation där hon arbetar för någon annan. Det är omöjligt att organisera samhället på sådant sätt att alla människor kan arbeta för sig själva.”
Kan det sägas bättre när det gäller friheten i ett kapitalistiskt samhälle? Friheten hänger därmed ihop med hur stor vikt vi fäster på jämlikhet och rättvisa. Enligt Curt Nicolin måste vi accepter olikheter i frihet – men det är ingen naturlag han här ger uttryck för, det är et politiskt uttalande i egen sak!
För man kan lika gärna påstå att ”strävan att tillfredsställa de egna intressena åstadkommer ingenting samhälleligt gott, men det kan mycket väl tänkas att strävan att uppfylla samhälleliga intressen skulle kunna uträtta en hel del gott för den enskilde”, som den amerikanske ekonomen och ekonomen Fred Hirsch slog fast redan på 1970-talet.
Man kan även sammanfatta friheten ur en kapitalistisk synvinkel, där den reduceras till en företeelse som bara erbjuder fåtalet frihet på majoritetens bekostnad:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Vi jazzar vidare i vår ihärdiga sökning av den objektivistiska övergången till fascismen....
3. Vilka friheter är värda att behållas – och vilka måste vi offra?
Vilka friheter är då viktiga? För det första är vissa friheter viktiga för att andra friheter skall kunna väljas eller genomföras, t.ex. yttrandefriheten – men även privata friheter såsom brevhemligheten eller mötesfriheten! Dessa friheter väljer troligen de flesta människor om de får möjligheter därtill. Därmed kommer vi in på frågor som har att göra med hur man fördelar och skapar friheter. Pengar är ett frihetsmedel i den meningen att ju mer man har, ju mer kan man göra! I ett samhälle med stora skillnader vad gäller förmögenheter och materiell standard tenderar även friheten att fördelas olika och ojämlikt! Dessutom kan de med pengar stifta lagar som missgynnar deras meningsmotståndare – därmed är friheten i alla kapitalistiska samhällen ojämlikt fördelad! Friheten begränsas bara till vissa – vanligen en minoritet!
Frihet kan även skapas! Människor kan gemensamt öka varandras frihet genom att göra uppror mot, och krossa, ett diktatoriskt system. Även genom sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar kan grupper av människor öka sin frihet. Ofta är faktiskt friheten kollektiv och beroende av kollektiva processer. Även individuella friheter kräver ofta kollektiva insatser för att förverkligas. Att påstå att man vill frikänna sig från alla kollektiva friheter innebär ju att avsäga sig det rent mänskliga – vid närmare eftertanke!
Detta gäller i högsta grad den ekonomiska friheten och själva ägandet. Äganderätt leder ju till både frihet – och ofrihet! Friheten ökar för den som äger medan den minskar samma frihet för den som inget äger! Ett exempel kan vara på sin plats:
Den cykel som jag äger ger mig möjlighet att öka min frihet då jag kan cykla på den när jag vill. Samtidigt minskar den mina grannars frihet enär de inte har tillgång till min cykel. Det kan i det förstone låta absurt, men likväl minskas grannarnas frihet om detta sätts i ett större sammanhang.
Det leder ju till att friheter som motiveras genom äganderätten rent av minskar friheten för dem som inget äger! Bäst ser vi detta när ett samhälles tillgångar fördelas på ett ojämlikt sätt.
Den svenske forne industriledaren Curt Nicolin skrev så här in en artikel som avslöjar det hela:
”Vad vi bör eftersträva är att maximera friheten i vårt samhälle. Detta skulle vara ett stort, mot det av mig, föreslagna målet att maximera alla individers tillfredsställelse. Det betyder dock inte lika frihet för alla… När en människa arbetar för sig själv är han naturligtvis mycket friare än en i en situation där hon arbetar för någon annan. Det är omöjligt att organisera samhället på sådant sätt att alla människor kan arbeta för sig själva.”
Kan det sägas bättre när det gäller friheten i ett kapitalistiskt samhälle? Friheten hänger därmed ihop med hur stor vikt vi fäster på jämlikhet och rättvisa. Enligt Curt Nicolin måste vi accepter olikheter i frihet – men det är ingen naturlag han här ger uttryck för, det är et politiskt uttalande i egen sak!
För man kan lika gärna påstå att ”strävan att tillfredsställa de egna intressena åstadkommer ingenting samhälleligt gott, men det kan mycket väl tänkas att strävan att uppfylla samhälleliga intressen skulle kunna uträtta en hel del gott för den enskilde”, som den amerikanske ekonomen och ekonomen Fred Hirsch slog fast redan på 1970-talet.
Man kan även sammanfatta friheten ur en kapitalistisk synvinkel, där den reduceras till en företeelse som bara erbjuder fåtalet frihet på majoritetens bekostnad:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
4. Negativa och positiva friheter
Frihet kan även vara avsaknad av ofrihet, till exempel frånvaro av våld eller hot om våld. Det betyder att om individen inte är tvingad av någon annan individ, eller grupp av individer, att handla på ett visst sätt, så är hon helt fri. Denna syn ger teoretisk möjlighet till fullständig frihet för alla. Detta medför en mycket stor filosofisk förenkling som gör den populär i många kretsar, framförallt bland liberala utopister, då det inte finns konflikter mellan människors frihetliga agerande. Den lockar även till sig totalitära liberala teoretiker, såsom Ayn Rand, men det finns fler.
Kritiker av denna syn menar att den negativa friheten bygger på en förenklad bild av verkligheten då förespråkarna inte tar hänsyn till andra faktorer än direkta former av tvång. Till exempel så betraktar förespråkarna för en negativ frihetssyn en svältande människa, eller någon som lider av ett missbruk, som helt fri så länge som inte någon annan person tvingar honom eller henne till något. Ett resonemang som europeiska företagare och handlare gärna tog till sig under den koloniala tiden. Man kunde sälja sprit till ursprungsinvånarna, att de sedan blev alkoholister var inte handlarens eller den säljande företagarens sak.
Den positiva frihetsynen innebär frihet till något, att man är fri när man har möjlighet att genomföra det man önskar. Denna syn medför att frihet förekommer i grader, man kan vara mer eller mindre fri. Den innebär också att en persons frihet kan inskränka en annans, vilket i sin tur betyder att det blir omöjligt att föreställa sig ett samhälle där alla är fullständigt fria. Den som är rik kan på olika sätt blockera för den som är fattig att uppnå samma frihetsgrad. Förespråkare för en positiv frihetsdefinition anser ofta att denna definition stämmer bättre med det moraliskt goda som i dagligt tal menas med frihet. Kritiker menar att den är en dålig definition eftersom folk med orimliga önskemål då ändå förblir ofria.
De negativa friheterna, som exempelvis radikalliberaler och objektivister (Ayn Rand) framför när de vill att människor skall kunna undvika att betala skatt, bygger på en i grunden ihålig premiss, eller ståndpunkt. För det innebär att människors friheter minskas genom våld, menar de rättighetstrogna liberalerna. Men precis samma resonemang kan då föras av människor som anser sig vara fattiga, och också är det enligt den vanliga definitionen på fattigdom. Deras frihet begränsas av de rikas vägran att följa demokratins regler och exempelvis erlägga skatter. Eftersom bara demokratin i sig kan utgöra den yttersta grunden för de friheter som människor kan åberopa. De är allmänt accepterade genom exempelvis FN:s mänskliga rättigheter. Något som liberalernas föreställningar om negativa och positiva friheter inte är – och därför är de inte relevanta. På det hela taget är de utdragna konsekvenserna av negativ och positiv frihet omöjliga att efterleva. Det går faktiskt att formulera frihet som ett tillstånd utan yttre eller inre tvång/förtryck. Frihet förutsätter i så fall både social rättvisa och inre harmoni. Det enda som kan leda till något slags reell utveckling ur dessa dilemman är att para demokratin med de mänskliga rättigheterna som FN föreskriver.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
4. Negativa och positiva friheter
Frihet kan även vara avsaknad av ofrihet, till exempel frånvaro av våld eller hot om våld. Det betyder att om individen inte är tvingad av någon annan individ, eller grupp av individer, att handla på ett visst sätt, så är hon helt fri. Denna syn ger teoretisk möjlighet till fullständig frihet för alla. Detta medför en mycket stor filosofisk förenkling som gör den populär i många kretsar, framförallt bland liberala utopister, då det inte finns konflikter mellan människors frihetliga agerande. Den lockar även till sig totalitära liberala teoretiker, såsom Ayn Rand, men det finns fler.
Kritiker av denna syn menar att den negativa friheten bygger på en förenklad bild av verkligheten då förespråkarna inte tar hänsyn till andra faktorer än direkta former av tvång. Till exempel så betraktar förespråkarna för en negativ frihetssyn en svältande människa, eller någon som lider av ett missbruk, som helt fri så länge som inte någon annan person tvingar honom eller henne till något. Ett resonemang som europeiska företagare och handlare gärna tog till sig under den koloniala tiden. Man kunde sälja sprit till ursprungsinvånarna, att de sedan blev alkoholister var inte handlarens eller den säljande företagarens sak.
Den positiva frihetsynen innebär frihet till något, att man är fri när man har möjlighet att genomföra det man önskar. Denna syn medför att frihet förekommer i grader, man kan vara mer eller mindre fri. Den innebär också att en persons frihet kan inskränka en annans, vilket i sin tur betyder att det blir omöjligt att föreställa sig ett samhälle där alla är fullständigt fria. Den som är rik kan på olika sätt blockera för den som är fattig att uppnå samma frihetsgrad. Förespråkare för en positiv frihetsdefinition anser ofta att denna definition stämmer bättre med det moraliskt goda som i dagligt tal menas med frihet. Kritiker menar att den är en dålig definition eftersom folk med orimliga önskemål då ändå förblir ofria.
De negativa friheterna, som exempelvis radikalliberaler och objektivister (Ayn Rand) framför när de vill att människor skall kunna undvika att betala skatt, bygger på en i grunden ihålig premiss, eller ståndpunkt. För det innebär att människors friheter minskas genom våld, menar de rättighetstrogna liberalerna. Men precis samma resonemang kan då föras av människor som anser sig vara fattiga, och också är det enligt den vanliga definitionen på fattigdom. Deras frihet begränsas av de rikas vägran att följa demokratins regler och exempelvis erlägga skatter. Eftersom bara demokratin i sig kan utgöra den yttersta grunden för de friheter som människor kan åberopa. De är allmänt accepterade genom exempelvis FN:s mänskliga rättigheter. Något som liberalernas föreställningar om negativa och positiva friheter inte är – och därför är de inte relevanta. På det hela taget är de utdragna konsekvenserna av negativ och positiv frihet omöjliga att efterleva. Det går faktiskt att formulera frihet som ett tillstånd utan yttre eller inre tvång/förtryck. Frihet förutsätter i så fall både social rättvisa och inre harmoni. Det enda som kan leda till något slags reell utveckling ur dessa dilemman är att para demokratin med de mänskliga rättigheterna som FN föreskriver.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter våran analysering av den objektiva randism som är den klarast lysande vägen när det gäller liberala övergångar till fascismen....
D. De objektiva teserna tillämpade på verkligheten
1. De objektiva teserna och verkligheten
*Kapitalism är bra för att det just är girigheten som höjt levnadsstandarden för de fattigaste medborgarna!
Kommentar: De som ändå är fattiga plus hela den tredje världen är här borttänkta. Dessutom kan man tillägga att solidariteten mellan de fattiga och arbetande människorna under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet lade grunden för ett samhälle som gynnade flertalet och icke fåtalet, denna kamp var hård och kantades av försök från de styrande att stoppa utvecklingen, men solidariteten vann till slut!
*Nationalstaten är bra för den skall skydda individens grundläggande rättigheter. Man förespråkar en s.k. ”nattväktarstat” av klassiskt liberalt slag; bestående av polis, domstolar och militär.
Kommentar: Denna stat har inget till övers för dem utan medel, fattigdomen blir här skriande ganska snabbt. En sådan stat har praktiserats, i Italien under Mussolini och i Tyskland under nazismen. Andra exempel är olika fascistiska diktaturer i Asien och Latinamerika efter 1920.
*Moralen vilar på objektiva grunder, grundade på individens rättigheter – allt annat är fel! Bara en sanning är tillåten!
Kommentar: Därmed finns det inga andra åsikter att ta till – eftersom allt annat är fel. Yttrandefriheten och tankefriheten kommer snabbt att skäras ned till att enbart omfatta den ”enda sanningen”. Sådana system har vi sett i Nazityskland, Sovjetunionen och andra totalitära och auktoritära stater.
*Filosofins uppgift är enbart att söka efter en universell moral ur individernas rättigheter.
Kommentar: Inskränktheten inom utbildningens värld är här uppenbar i den kommande objektivistiska staten. Inga andra ”sanningar” än den enda rätta är värda att beakta eller ens försöka åskådliggöra. En sådan stat är snar att ta till våld mot oliktänkande.
MVH
bigj
Vi fortsätter våran analysering av den objektiva randism som är den klarast lysande vägen när det gäller liberala övergångar till fascismen....
D. De objektiva teserna tillämpade på verkligheten
1. De objektiva teserna och verkligheten
*Kapitalism är bra för att det just är girigheten som höjt levnadsstandarden för de fattigaste medborgarna!
Kommentar: De som ändå är fattiga plus hela den tredje världen är här borttänkta. Dessutom kan man tillägga att solidariteten mellan de fattiga och arbetande människorna under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet lade grunden för ett samhälle som gynnade flertalet och icke fåtalet, denna kamp var hård och kantades av försök från de styrande att stoppa utvecklingen, men solidariteten vann till slut!
*Nationalstaten är bra för den skall skydda individens grundläggande rättigheter. Man förespråkar en s.k. ”nattväktarstat” av klassiskt liberalt slag; bestående av polis, domstolar och militär.
Kommentar: Denna stat har inget till övers för dem utan medel, fattigdomen blir här skriande ganska snabbt. En sådan stat har praktiserats, i Italien under Mussolini och i Tyskland under nazismen. Andra exempel är olika fascistiska diktaturer i Asien och Latinamerika efter 1920.
*Moralen vilar på objektiva grunder, grundade på individens rättigheter – allt annat är fel! Bara en sanning är tillåten!
Kommentar: Därmed finns det inga andra åsikter att ta till – eftersom allt annat är fel. Yttrandefriheten och tankefriheten kommer snabbt att skäras ned till att enbart omfatta den ”enda sanningen”. Sådana system har vi sett i Nazityskland, Sovjetunionen och andra totalitära och auktoritära stater.
*Filosofins uppgift är enbart att söka efter en universell moral ur individernas rättigheter.
Kommentar: Inskränktheten inom utbildningens värld är här uppenbar i den kommande objektivistiska staten. Inga andra ”sanningar” än den enda rätta är värda att beakta eller ens försöka åskådliggöra. En sådan stat är snar att ta till våld mot oliktänkande.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 70 och 0 gäster