Tycker det är intressant hur djävla olika vi uppfattar saker och ting här i livet, hur vissa kan gå i taket för att "ordet" runka råkar dyka upp på datorskärmen, medan andra bara drar lätt på smilbanden åt det, och hur en tredje får sig ett asgott skratt åt att det blir en grej av det. Vi är alla människor, i den där specifika meningen i vilken vi är mänskliga, så även jag. Vad vi blir arga och ledsna av/för vittnar antagligen, gissar jag, mer än annat om vilka erfarenheter vi gjort tidigare i våra liv, och vilka "mekanismer" vi faller tillbaka på för att skydda oss själva.
Kanske som ett försök att lära känna varandra bättre, och en själv, tänkte jag att vi kunde (om vi vågar och vill lämna ut oss själva så) berätta lite om vad som gör oss allra mest illa till mods på ett eller annat sätt. Behöver inte vara någon motivering, eller någon teoretisk rationalisering, fast det får självklart också gärna vara en del sånt, och gärna om varandra och det som kommer fram.
Själv blir jag fruktansvärt ledsen av att behandlas som ett problem. Det är nog det värsta jag vet. Jag menar upplevs jag som ett problem så skit blankt i mig, se inte ens åt mig om det är en sån blick du ska ge mig. Det här säger säkert en hel del om mig, inte minst i hur jag relaterar till myndigheter och allt annat möjligt. Men man kan också utläsa varför jag håller så hårt på vissa värden - att ingen djävel ska behöva tigga, att jag blir generad om nån är hemma hos mig och frågar om de får ta nåt att äta, det är så självklara saker att det känns skamligt (man bjuder inte, man delar, alla har vi bra och dåliga dagar, bara se till att finnas där oavsett liksom).
Ungefär nåt sånt tänkte jag mig. Vilka fåror löper djupt i er? Och formar er. Vad gör er ledsna/arga?
Vad gör er ledsna och/eller arga
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vad gör er ledsna och/eller arga
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Jag blir arg på gaphalsar som inte har något för mig vettigt budskap -
de bara stampar i marken, skriker, och viftar med näverna framför ansiktet,
och jag förstår ingenting, för att jag kanske är dum eller något.
Tänka sig att vara inlåst i en cell med en sådan,
vart flyr man?
Måsar gör mig också förbannade,
de bara skrattar åt en,
sen skiter de på en.
För att inte tala om sniglar...
Tänka sig att vara inlåst i en cell med en snigel i flera år,
och inte ha nån annan att prata med...
Oj, nu har jag nog missuppfattat tråden igen.
de bara stampar i marken, skriker, och viftar med näverna framför ansiktet,
och jag förstår ingenting, för att jag kanske är dum eller något.
Tänka sig att vara inlåst i en cell med en sådan,
vart flyr man?
Måsar gör mig också förbannade,
de bara skrattar åt en,
sen skiter de på en.
För att inte tala om sniglar...
Tänka sig att vara inlåst i en cell med en snigel i flera år,
och inte ha nån annan att prata med...
Oj, nu har jag nog missuppfattat tråden igen.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Har inga speciella ordtabun, däremot gillar inte jag att bli negativt bedömd utan skäl till det. När människor tror sig veta hur jag är, eller vad jag gör eller medvetet misstolkar kan jag bli grymt besviken, särskilt om det kommer från en människa som annars är känd för att just sakna tro eller själv agerar skrupelaktigt.
Saker som berör mig djupt är när barn skadas eller dödas oavsett orsak. När jag hör eller läser om ett barn som fått cancer kan det få mig att börja gråta. Usch, jag är väldigt överkänslig när människor far illa överhuvudtaget, kan till och med börja gråta om jag läser en bok eller ser en film med tragik i.
Ute är jag supersocial och jag försummar inte en chans att prata med människor, hemma däremot lever jag som en eremit och släpper inte in någon, jag skiter till och med att öppna dörren om det ringer på och svarar bara i telefon när jag känner för det.
Vad jag ogillar i allmänhet är ren ignorans, folk som fjäskar och kryper, dryghet och dubbelspel, var rak och ärlig och känner någon ett äkta behov av att trycka ned någon annan för att hävda sig själv, så använd åtminstonde humor och finess så att man kan skratta åt eländet.
Internet är ännu ett stort socialt mänskligt misstag.
Saker som berör mig djupt är när barn skadas eller dödas oavsett orsak. När jag hör eller läser om ett barn som fått cancer kan det få mig att börja gråta. Usch, jag är väldigt överkänslig när människor far illa överhuvudtaget, kan till och med börja gråta om jag läser en bok eller ser en film med tragik i.
Ute är jag supersocial och jag försummar inte en chans att prata med människor, hemma däremot lever jag som en eremit och släpper inte in någon, jag skiter till och med att öppna dörren om det ringer på och svarar bara i telefon när jag känner för det.
Vad jag ogillar i allmänhet är ren ignorans, folk som fjäskar och kryper, dryghet och dubbelspel, var rak och ärlig och känner någon ett äkta behov av att trycka ned någon annan för att hävda sig själv, så använd åtminstonde humor och finess så att man kan skratta åt eländet.
Internet är ännu ett stort socialt mänskligt misstag.
Precis som Jörgen kan jag bli hysteriskt förbannad på måsar, de stör mig varje dag kl 04.00. Jag funderar ofta på att blåsa skallarna av dem, en efter en.
Något som också gör mig upprörd är när folk ser ned på andra. Sådana som har svårt att umgås med, tala med, ja t.o.m titta åt andra de anser "lägre", eller "avvikande" på nåt sätt. Vad är de rädda för liksom? Lite nyanser kan väl knappast skada?
Något som också gör mig upprörd är när folk ser ned på andra. Sådana som har svårt att umgås med, tala med, ja t.o.m titta åt andra de anser "lägre", eller "avvikande" på nåt sätt. Vad är de rädda för liksom? Lite nyanser kan väl knappast skada?
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Jag har oerhört svårt för nedlåtenhet, vet inte hur jag ska tackla det. Vill gärna ha förmågan att bita tillbaka där det gör mest ont, men det går liksom inte. Jag blir bara tyst och funderar på varför personen ger mig ett sådant beteende, tänker personen på hur de beter sig, är det medvetet eller omedvetet? Har svårt för att vara medvetet elak, till och med när jag är väldigt ärlig, vill jag inte göra nån illa.
En sak som gör mig väldigt upprörd och ledsen, är när jag ser nån av mina elever bli illa behandlad, eller när de kommer till mig och är ledsna över hur deras föräldrar beter sig mot dom, när dom inte förstår. Jag har i dom lägena svårt att inte gråta själv, det kräver all min fokus. Jag har väl en alldeles för stor inlevelseförmåga, jag känner för mycket. Svårt att vara proffessionell i de lägena.
En sak som gör mig väldigt upprörd och ledsen, är när jag ser nån av mina elever bli illa behandlad, eller när de kommer till mig och är ledsna över hur deras föräldrar beter sig mot dom, när dom inte förstår. Jag har i dom lägena svårt att inte gråta själv, det kräver all min fokus. Jag har väl en alldeles för stor inlevelseförmåga, jag känner för mycket. Svårt att vara proffessionell i de lägena.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fint att se era svar, fint med uppriktighet tycker jag. Varför skulle det då ens vara bra att vara "professionell", Ling? Eller kanske man ska skita blankt i att vara "professionell"?
Har också djävligt svårt för nedlåtenhet. Men rent översitteri blir jag inte ledsen utav, utan enbart förbannad. Att ha svårt för nedlåtenhet blir ju direkt problematiskt när man som jag är lodis, och bara hänger ihop med A-lagare och narkomaner. Kan dock tycka det är lite kul, förutsatt att den nedlåtande djäveln gör misstaget att försöka hålla ställningarna, så jag får slå ur underläge. Lite smålöjligt av mig kanske, men jag älskar att sätta folk på plats som håller på så, och då jag kan det så. Tycker nog att det kan vara en nyttig läxa också.
Ingen som alls känner igen sig i mitt problem? Problemet att bli betraktad som ett problem? Ungefär som folk som ska tycka synd om en. Nedlåtenhet tycks vara den röda tråden. Alla har problem, mer eller mindre, jag tycker som inte det finns nån anledning att gå omkring och spela. Och man får väl ta folk på både gott och ont. Den där borgerliga djävla ideologin, individualismen och hela köret, kan verkligen bli riktigt ledsen på det. Hjälp i person kan man glömma, det har gått så djävla långt så att man idag tvingas köpa böcker med titlar som "Hjälp till självhjälp". Vad är det frågan om liksom? Solidaritet, lojalitet, äh glöm det! Här är man utbytbar, får väl fan aldrig tro att man är nåt annat än en dussinvara. Nej, tycker som att folk ska ha vett att uppskatta varandra, även om det är tungt och problematiskt. Det ska betraktas som en ynnest att få ta del av varandra.
Däremot är jag lite förvånad över hur oberörd man kommit att bli med åren. En kompis blev skjuten i huvudet tidigare i veckan, tydligen träffade det inte allt för djävligt så han lever, och tjejen hans (som är hur schysst som helst, ett par år yngre än mig, nergången nåt djävulskt, men riktigt snäll och fin) fick fly för livet genom att hoppa ut från balkong. Och varje år är det åtminstone en i umgängeskretsen som dör, i regel tar bort sig eller överdoserar, super ihjäl sig, eller ställer till med nån "olycka" på annat sätt. Men det är liksom mest "faaaan", ett litet styng i hjärtat, och sen, "jaha", och så rycka på axlarna. Man känner sig nästan lite skyldig för att man inte reagerar kraftigare än man gör. Men man väntar sig ju inte nåt annat heller. Ganska hemskt egentligen.
Har också djävligt svårt för nedlåtenhet. Men rent översitteri blir jag inte ledsen utav, utan enbart förbannad. Att ha svårt för nedlåtenhet blir ju direkt problematiskt när man som jag är lodis, och bara hänger ihop med A-lagare och narkomaner. Kan dock tycka det är lite kul, förutsatt att den nedlåtande djäveln gör misstaget att försöka hålla ställningarna, så jag får slå ur underläge. Lite smålöjligt av mig kanske, men jag älskar att sätta folk på plats som håller på så, och då jag kan det så. Tycker nog att det kan vara en nyttig läxa också.
Ingen som alls känner igen sig i mitt problem? Problemet att bli betraktad som ett problem? Ungefär som folk som ska tycka synd om en. Nedlåtenhet tycks vara den röda tråden. Alla har problem, mer eller mindre, jag tycker som inte det finns nån anledning att gå omkring och spela. Och man får väl ta folk på både gott och ont. Den där borgerliga djävla ideologin, individualismen och hela köret, kan verkligen bli riktigt ledsen på det. Hjälp i person kan man glömma, det har gått så djävla långt så att man idag tvingas köpa böcker med titlar som "Hjälp till självhjälp". Vad är det frågan om liksom? Solidaritet, lojalitet, äh glöm det! Här är man utbytbar, får väl fan aldrig tro att man är nåt annat än en dussinvara. Nej, tycker som att folk ska ha vett att uppskatta varandra, även om det är tungt och problematiskt. Det ska betraktas som en ynnest att få ta del av varandra.
Däremot är jag lite förvånad över hur oberörd man kommit att bli med åren. En kompis blev skjuten i huvudet tidigare i veckan, tydligen träffade det inte allt för djävligt så han lever, och tjejen hans (som är hur schysst som helst, ett par år yngre än mig, nergången nåt djävulskt, men riktigt snäll och fin) fick fly för livet genom att hoppa ut från balkong. Och varje år är det åtminstone en i umgängeskretsen som dör, i regel tar bort sig eller överdoserar, super ihjäl sig, eller ställer till med nån "olycka" på annat sätt. Men det är liksom mest "faaaan", ett litet styng i hjärtat, och sen, "jaha", och så rycka på axlarna. Man känner sig nästan lite skyldig för att man inte reagerar kraftigare än man gör. Men man väntar sig ju inte nåt annat heller. Ganska hemskt egentligen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Har svårt när andra talar till mig von oben IRL eller på nätet. Det handlar inte om ordval, bara besserwisseriattityden...
Har svårt för dumhet uppblåst till självgodhet och självrättfärdighet.
Har svårt för folk som saknar humor, självdistans...
Vilket naturligtvis inte hindrar mig själv från att klampa omkring i dessa genrer av och till, tala von oben, agera korkad, vara humorbefriad...
Visst är det sant som Mäster JK sade: Du ser gruskornet i din nästas öga men inte bjälken i ditt eget.
Hilsen fra Algotezza
Har svårt för dumhet uppblåst till självgodhet och självrättfärdighet.
Har svårt för folk som saknar humor, självdistans...
Vilket naturligtvis inte hindrar mig själv från att klampa omkring i dessa genrer av och till, tala von oben, agera korkad, vara humorbefriad...
Visst är det sant som Mäster JK sade: Du ser gruskornet i din nästas öga men inte bjälken i ditt eget.
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Jag har alltid hatat att känna mig utanför i sociala situationer. Tror att jag har ett rätt starkt bekräftelsebehov, i alla fall i sammanhang där jag trivs (eller känner att jag borde trivas). Det jobbigaste med att få barn var nog att inte kunna hänga med så mycket som jag kunde tidigare. Till viss del har jag lärt mig hantera det där, och nu kan jag tycka att det är skönt att inte ha den pressen på sig. Här kan faktiskt de mer kravlösa umgängesformerna på nätet vara ett alternativ.
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Blir arg för/på: Min mor som ständigt gör anspråk på ett behov av närhet till mig. Lägger upp en propaganda som om upprepar. Sa för en timma sen.. "det är så mycket missförstånd".. Hon försöker manipulera.. Hon fattar inte att jag aldrig VARIT DELAKTIG i ett sammanhang här, jag var aldrig barn jag var bara Anna Sara. Det är henne enda chans att få någon kärlek ifrån mig. Dessutom är hon icenstuöst genomskinlig eftersom hennes relationsprofil är skadad, tror hennes relation till min far totalt knäckt hennes vilket gjort hennes samvete "psykotiskt".. hon är så djupt konflikträdd och söker balans genom "annat" istället för att gå in i det som en riktig människa.
Får samtidigt direkt förstås skuld och problem.. eftersom jag undrar över detta beteende i mig själv.. mitt balans och kontaktsökande i andra människor.. Om jag stöter bort henne betyder det att det är vad jag får tillbaka?
Hatar min pryda materialimsbesatta bror... som sitter och kollar på aktier och försöker hitta balans i livet. Som går i en jävla roll... och slår ner på allt omkring än helt autisiskt. Han hade OCD när han var liten... fick utbrott och grät när andra flyttat på hans pedantiska övermogna ordning åp skrivbordet etc. Ville att mamma skulle lägga exakta gräddfilsklickar på köttbullarna.. och lever i materialistisk symbios med min mamma.. Förnekar sin kvinnlighet är helt tom inuti och samtidigt intelligent utan att öppet erkänna sig själv. Går med en jävla övermedveten alienerad radar och läser ut allting, men bara för att spara på det som perversa dokument för sig själv som något han kan äga och dela ut och få något... Underhuggare i varenda nivå. Klädfixerad och samtidigt utan att våga ta gränser.. t.ex... håret sitt vågar han inte göra något åt.. är som en identisk miljöavspegling av den jag var i samma ålder lite tidigare... Vill "bevara" allt -övervärderar sitt fysiska varande totalt, vilket leder till depression... Han ger inget till andra, bara ställer upp tekniskt..
Oxemåne i 4e huset med med Venus i Jungfrun. Stackarn.
Lever i ett mer avancerat alturistiskt bondage än de felsta kan förstå.. men jag vet att ni identifierar er med det -men på personliga nivåer, som ni tror är så jävla unikt. Min identitet utav det ni är, är alltid det specifikt personliga som ni ligger och gullar med trots skiten ni lever i.
Kokar av ilska inuti, just nu.. men kan inte kanalisera det, pga en mental förnekelse som fortfarande är en verklig bild, detta är bara dess reaktion på sig själv i ett försök till egen avtändning.
VISA KÄRLEK, världen brinner! Skitstövlar. Alla är vakna på hemmaplan just nu. Synkronicerade hjärnor, men ingen bryr sig.
Får samtidigt direkt förstås skuld och problem.. eftersom jag undrar över detta beteende i mig själv.. mitt balans och kontaktsökande i andra människor.. Om jag stöter bort henne betyder det att det är vad jag får tillbaka?
Hatar min pryda materialimsbesatta bror... som sitter och kollar på aktier och försöker hitta balans i livet. Som går i en jävla roll... och slår ner på allt omkring än helt autisiskt. Han hade OCD när han var liten... fick utbrott och grät när andra flyttat på hans pedantiska övermogna ordning åp skrivbordet etc. Ville att mamma skulle lägga exakta gräddfilsklickar på köttbullarna.. och lever i materialistisk symbios med min mamma.. Förnekar sin kvinnlighet är helt tom inuti och samtidigt intelligent utan att öppet erkänna sig själv. Går med en jävla övermedveten alienerad radar och läser ut allting, men bara för att spara på det som perversa dokument för sig själv som något han kan äga och dela ut och få något... Underhuggare i varenda nivå. Klädfixerad och samtidigt utan att våga ta gränser.. t.ex... håret sitt vågar han inte göra något åt.. är som en identisk miljöavspegling av den jag var i samma ålder lite tidigare... Vill "bevara" allt -övervärderar sitt fysiska varande totalt, vilket leder till depression... Han ger inget till andra, bara ställer upp tekniskt..
Oxemåne i 4e huset med med Venus i Jungfrun. Stackarn.
Lever i ett mer avancerat alturistiskt bondage än de felsta kan förstå.. men jag vet att ni identifierar er med det -men på personliga nivåer, som ni tror är så jävla unikt. Min identitet utav det ni är, är alltid det specifikt personliga som ni ligger och gullar med trots skiten ni lever i.
Kokar av ilska inuti, just nu.. men kan inte kanalisera det, pga en mental förnekelse som fortfarande är en verklig bild, detta är bara dess reaktion på sig själv i ett försök till egen avtändning.
VISA KÄRLEK, världen brinner! Skitstövlar. Alla är vakna på hemmaplan just nu. Synkronicerade hjärnor, men ingen bryr sig.
Varför gör jag detta till mig själv? Sitter och skickar ut impulser till er -döda fanskap. Helt ärligt, ni tar er DÖVHET på allvar, som om det gällde JORDISK BALANS.
Herrejävlar! Fattar ni inte -att precis INGET är någon NYHET bara en myriad av censurad närvaro?
Varför är ni så narcissistiskt LATA att ni fortfarande spelar rollen av att vi SITTER I OLIKA VÄRLDAR? Tror ni verkligen att ni har monopol på nuet? Vad är det som är så jävla unikt med er? Men okej, om det är ett spel, om det är det ni kallar det i er bortförklarings självrättfärdigande -okej, visst, ännu bättre -då måste ju vi andra rädda er för ni kör käpprakt in i helvetet och kommer få ONT där ute i framtiden.......
Varför fortsätter jag att bry mig när jag ändå aldrig blivit älskad eftersom min hjärna ser igenom sig själv?
Jag ÄR materia, jag KÄNNER vad ni KÄNNER. Det här är helvetet. Ni som pratar i tredje funktion gör stora övergrepp på mig och andra.
Herrejävlar! Fattar ni inte -att precis INGET är någon NYHET bara en myriad av censurad närvaro?
Varför är ni så narcissistiskt LATA att ni fortfarande spelar rollen av att vi SITTER I OLIKA VÄRLDAR? Tror ni verkligen att ni har monopol på nuet? Vad är det som är så jävla unikt med er? Men okej, om det är ett spel, om det är det ni kallar det i er bortförklarings självrättfärdigande -okej, visst, ännu bättre -då måste ju vi andra rädda er för ni kör käpprakt in i helvetet och kommer få ONT där ute i framtiden.......
Varför fortsätter jag att bry mig när jag ändå aldrig blivit älskad eftersom min hjärna ser igenom sig själv?
Jag ÄR materia, jag KÄNNER vad ni KÄNNER. Det här är helvetet. Ni som pratar i tredje funktion gör stora övergrepp på mig och andra.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 178 och 0 gäster