Stöd Israel!

[Avantgardet]

Men varför ens definiera sig, varför ens söka en identitet, det i sig själv är värt en avhyvling.

Men sen förespråkar jag an archo också.

Det är väl snarast ofrånkomligt. Håller förstås med dig om att det alls inte behöver vara sån hysteri kring identitetsbegreppet som det är, men i praktiken är det likväl oumbärligt (försåvitt vi alls vill kunna tala om något så måste vi ju identifiera detta något). Så jag vill nog, analogt med detta, snarast se det som så att det är inte avsaknaden av ordning som är anarkism, utan en specifik typ av ordning. En plan struktur och maktfördelning, en i sidled helt utan höjdled. Och på ett teoretiskt plan måste vi alltså konstatera att anarkism i sin renhet är och måste förbli en icke-realiserbar idealitet. Det går helt enkelt inte låta bli att identifiera saker, helt avsäga sig struktur och ordning.

Tycker det är märkligt att de som menar sig företräda judarnas sak i den här frågan kämpar så stenhårt för att få alla judar väck ur Europa, och liksom inhysa dem i ett ghetto kallat Israel, där de tvingas leva under hot om terrorattentat och grejer. Håller dock alls inte med dig Auk, när du talar om det att hålla fast vid en traditionell identitet som per automatik fel. Vad du gör är att hypostasera ett tillstånd som kan sägas vara traditionslöst, och vilket du menar vara nåt slags lösning på problemet i det att det är "utan fasta gränser" eller nåt sånt. Vad som missas i detta är just det faktum att det också är en identitet, och en mycket specifik sådan, som på inga sätt är "neutral" eller något to that effect (som du tycks vilja göra gällande). "Världsmedborgaren" är en skapelse som härrör ur upplysningstraditionen och i synnerhet Kant. Skillnaden gentemot t.ex. zigenaren, är blott (well, på det här planet) att världsmedborgaren identifierar sig med en överstatlig stat så att säga, med en global stat, medan zigenaren är bra mycket mindre anspråksfull och identifierar sig med sin "klan" så att säga, och bra mer "lokalt" (även om resande) förankrat. Frågan är varför det skulle vara bättre att identifiera sig som "världsmedborgare". Jag befarar här risken som också är implicit i kristendomen. Judendomen är alls inte lika djävlig där, men av exakt det skäl som du fördömer den (!). Judendomen har, som bekant, en exklusiv karaktär, medan kristendomen definierar alla människor som "bröder". Resultatet av den identifikationen är, om man följer logiken till slut, att för kristendomen är den som inte är kristen överhuvudtaget inte ens människa! DET är faran med att ta till de där synbarligen all-inclusive-identiteterna (och då är judendomen bra mycket mindre hycklande). Man flyttar bara gränserna, man upplöser dem alls inte, och rätt vad det är så har man skapat ett än värre monstrum. Alla kategorier, utan undantag, bygger på särskiljanden. Så, tillbaka där vi började, man måste nog betrakta anarkismen som en viss typ av struktur (icke-struktur, slump, oordning osv. är, som bekant, inga begrepp som äger realitet i sträng mening), och inte avsaknad av struktur. Och, alltså, analogt, den som inte är "världsmedborgare" - den som kanske istället är lokalt förankrad, eller jude, eller what not - är med andra ord inte ens människa, faller inte inom den kategorin.

Samma sak är det med de s.k. "mänskliga rättigheterna". Man tycker ju att de logiskt sett torde inträda och ta vid precis där nationella medborgerliga rättigheter upphör, men istället så försvinner de "mänskliga rättigheterna" också med de förra. Ta Guantanamo och liknande. Så det finns en reell fara i att syfta till det universella, eller det Universella (för att understryka den fascistiska karaktären som detta begrepp av naturliga skäl bär på). Den som inte är medborgare i något specifikt land är helt och hållet rättslös, han skyddas alls inte av några "mänskliga" rättigheter. Definitionen av "människa" är alltså (eftersom det är en borgerlig definition) att vara medborgare i en nationalstat. Det är inte alls omöjligt att "nationalstat" snart kommer stavas "demokrati" och att alla icke-demokrater blir rättslösa på samma sätt, förutsatt att vi låter "demokratin" bli nåt slags universell standard för politik. Liberaldemokratisk likriktning och världsmedborgerlig inklusivitet är alltså inte på långa vägar oskyldigt.

Tja kanske har du rätt. Det är knepigt det där med identiteter. Kanske bör man skilja vågrät grupptillhörighet (familj, vänner, nätverk) från lodrät (nationalitet, ideologi, religionstillhörighet). Men det är svårt, allt är ju inlärt på ett eller annat sätt.

Tänker att Auk fokuserade på den normativa sidan av problemet, och det kan nog vara värt att göra. Men jag var tvungen understryka också de andra sidorna till problemet, emedan det inte uteslutande är frågan om värderingar utan om kommunikation och meddelelse överhuvudtaget också.

Jag var faktiskt nästan på väg, i mitt långa inlägg, att skissera nåt i stil med vad du tar upp här. En normativ lösning på problemet, i form av "småskalighet". Kul att du förekom mig. Det var ju bara spekulationer, och jag var alls inte säker på bärkraften i det, men om nån annan finner samma tanke lockande så kanske det ligger åtminstone nåt i det.

Om det är något som har kännetecknat den lodräta grupptillhörigheten så är det väl just tanken på individens underordnade position i relation till ett högre mål (staten, nationen, kungen, kyrkan, saken, revolutionen, de ekonomiska lagarna). Och det är väl här tanken på världsmedborgaren kommer in. Vi är inte underordnade något annat än oss själva.

Du kan ha rätt i det, men jag undrar om vi inte begår ett misstag när vi läser det i de termerna (individ-kollektiv). Verkar som att vi då ofrånkomligen måste hamna i nåt slags vurmande för individen och dennes frihet, i nåt slags abstrakt rättighetsresonemang och så vidare. Och vi vet båda hur bristfälligt och otillfredsställande detta är. Jag vet att Auk ställer problemet om staten på det sättet (och jag vet att den analytiska filosofin överhuvudtaget har en benägenhet att ställa sig frågan i såna termer), men jag tror vi måste tänka om helt här.

Kollektivet föregår individen, kollektivet är basen för vår identitet, vår självförståelse, vårt språk, rubbet. Så det går inte falla tillbaka i nån enkel individualism. Ta sjukvården - kollektivet föregår individen -, eller varför inte amerikanernas rymdprogram (som ju var allt annat än en kapitalistisk företeelse, och följde helt planekonomiska kalkyler), resultaten blir helt enkelt bättre i vissa fall om kollektivet sätts före individen. Och, som Marx understryker, kvantitet slår över i kvalitet.Det finns många exempel på kollektivets nödvändighet. Men det finns förstås exempel på motsatsen också. Jag tror nog att vi istället bör söka fråga efter ändamålet med de gemensamma ansträngningarna. Ändamålet med varje specifik gemenskap.

Att ha en bakgrund, kultur, lokal prägling är ofrånkomligt; såsom pitbo, jude, zigenare, whatever. Och det är ju exklusivt, inte nödvändigtvis lagstadgat inom traditionen själv, utan genom det faktum att man inte kan skaffa sig en bakgrund med erfarenheter man inte har. Har kämpat med den här frågan till och från på sistone, i en rad olika former (Heideggers traditionalism versus Marx framstegstänkande, min egen identitet som pitbo i Härnösand kontra detta med svenskhet och försvenskning). Det här med lodräta identiteter förefaller långt bort från individen, abstrakt, och oärligt på nåt sätt. Det finns ju längre upp man kommer i den ledden inga konkreta erfarelser att basera gemenskaskänslan på. Att vara stolt svensk för att Sverige kommer trea -94 i fotbolls-VM. Vari ligger gemenskapen med Sverige i det? Är det inte snarare ett fotbollsevenemang, och känslan är väl snarast härrörande ur laguppställningen som är nere på plan, och kanske med de andra fantasterna i publiken?

Sen, off-topic men viktigt att understryka, fotboll som sådan är ideologi. Ena laget vinner, det andra förlorar. Kapitalistisk ritualisering. Så om det är nåt med svenskhet i att känna nån form av glädje och gemenskap i att Sverige tar sig bra ut på plan så är det en hyllning till Sverige som kapitalistisk nation. Alltså en hyllning till produktionsformen, inte till nationen. På nåt sätt inbillar jag mig att själva gemenskapskänslan till abstraktionen "Sverige" är långt mindre nationalpatriotiskt (i positiv bemärkelse) än att känna gemenskap med de, som du säger, "vågräta" identiteterna, det lokala. Sverige är i grund och botten en nation byggd på mångfald, inte likriktning. Där har Promoe helt rätt också.

Men visst är tanken på världsmedborgare verklighetsfrämmande så länge nationalstaten är identitetens juridiska axel. I själva verket blir det till ett ideologiskt begrepp för att dölja en i det djupaste ojämlik världsordning. Här är kanske de vågräta grupptillhörigheterna ärligare (i den mån att de svarar mot behov) i och med deras flytande karaktär, åtminstone så länge som de inte ideologiseras.

Nu måste ju även de här vågräta grupptillhörigheterna problematiseras något i och med den nya tekniken, och den nya livsvärld som vi huserar i. Vad är ens "lokalt" respektive "globalt" idag. Går det säga. Vad är filosofiforum t.ex.?

[biggj]

Hejsan!

Nix, Avangardet, judarna behandlar palestinierna på exakt samma sätt som de forna kolonialmakterna från Europa behandlade de "koloniala folken". Eller som nazisterna behandlade judar och andra"undermänniskor" under 30-40-talen! Det föreligger ingen som helst skillnad, det är exakt, och jag betonar exakt, samma förhållningssätt och exakt samma politik! Syftet är att mörda, stjäla och exploatera land och fördriva!

Visst förstår jag att många européer ville ha bort judarna från Europa under mellankrigstiden och strax därefter - men denna politik skiljer sig inte på någon punkt från den politik som judarna i Israel bedriver idag! Den är en exakt blåkopia av den europeiska kolonialismen eller den nazistiska politiken mot undermänniskorna! Ja, den är i praktiken ännu värre.....

MVH
bigj - för palestinierna mot nazionisterna...

[Avantgardet]

Hejsan!

Nix, Avangardet, judarna behandlar palestinierna på exakt samma sätt som de forna kolonialmakterna från Europa behandlade de "koloniala folken". Eller som nazisterna behandlade judar och andra"undermänniskor" under 30-40-talen! Det föreligger ingen som helst skillnad, det är exakt, och jag betonar exakt, samma förhållningssätt och exakt samma politik! Syftet är att mörda, stjäla och exploatera land och fördriva!

Visst förstår jag att många européer ville ha bort judarna från Europa under mellankrigstiden och strax därefter - men denna politik skiljer sig inte på någon punkt från den politik som judarna i Israel bedriver idag! Den är en exakt blåkopia av den europeiska kolonialismen eller den nazistiska politiken mot undermänniskorna! Ja, den är i praktiken ännu värre.....

MVH
bigj - för palestinierna mot nazionisterna...

Nej alltså, jag har överhuvudtaget inte sagt nåt om hur judarna i Israel behandlar palestinierna, eller den politik de bedriver. Jag har enbart behandlat den underliggande logiken till varför populationerna hamnat geografiskt där de är. Har inget med religiösa skäl att göra, utan med underkastelse under "moderniteten" (i temer av detta europeiska "världsmedborgarskap" eller inte). Att hålla på traditionen eller inte. Det är ett sånt här historiskt skede när en viss ideologi tränger ut alla andra, hegemoniskt. En klar parallell finns i historien om du kollar de kristnas ställning i Rom och följer den under en tid.

Vad gäller Israels politik så är jag helt med dig. Och det är väl lite av skälet till att jag inte ens diskuterar den, tar det som så djävla självklart och har inte ens ord i mitt vokabulär som förmår beskriva det förakt jag känner för den. Att du är tvungen ta till neologismer är ganska talande i sig, och vittnar om samma sak. Vissa saker är så tragiska att det att gråta vore att förolämpa.

[biggj]

Hejsan!

Ok, vi är nog överens om det mesta här Avantino. Även om jag inte riktigt håller med dig om att den nya "världsmedborgaren" som du framför skulle ha något att göra med att kasta ut alla judar. Vad gäller "moderniteten" som framkravlade sig så tog denna god tid på sig, den började under 1800-talet och kröp vidare under hela 1900-talet. Möjligt att den kan ha något att göra med att skapa en världsmedborgare, men det är nog långsynt att leta efter sådana kopplingar!

Snarare är det nog så att "världsmedborgaren" skapades i det tidiga Sovjetunionen, där en ny människa skulle skapas, en internationalist som de kallade detta för. Men det var knappast exkluderande några judar, i själva verket hade judarna en stark ställning i den tidiga Sovjetstaten. De hade varit drivande i revolutionen under de första åren. Stalin var den som började frånta dem makten, och den underliggande propagandan vändes även efter 1945 mot att det alltid sades vara judar som satt i ledningarna för de östeuropeiska satellitstaterna. Mins oron i Polen 1968-1969. Plötsligt slängdes en massa judar ut, ingen fattade något till en början. Men det berodde på att den folkliga vreden hade manipulerats av en del slipade grupperingar där judarna sades utgöra de femtekolonnare som styrde i Öst med stöd av ryssarna från 1945-1947 till kollapsen 1989-1992. Dessa kallades just för internationalister, därefter ett skällsord i Östeuropa.

Världsmedborgaren som sådan var ett socialistiskt påhitt från början, och den drabbade även judarna, men det var efter 1945. Det som framkallade själva viljan att slänga ut judarna från Europa var gammal konservativ politik, de konservativa och liberalerna oroade sig för judarnas radikalism under 1920-1930-talen, och de ville ha väck dem. Det brittiska Palestina skapades egentligen för denna sak, man skulle tömma Europa på judar och strö ut dem i Palestina. Och så blev det ju också, även om Adolf H hann med att bidraga till utrensningen på sitt mer direkta och slutliga sätt!  8)

MVH
bigj - för palestiniernas sak, mot nazionismens sak...

[Avantgardet]

Så långsökt är det alls inte. Kopplingen förkroppsligas i själva verket i Kant 1795 ("Den eviga freden"). Där har du tanken om "världsmedborgaren", och det är ju samma tanke som ligger bakom också EU, och liknande. I fråga om EU är det ju hur tydligt som helst. Alla är vi europeer utom zigenarna - det märker vi till och med i lagstiftningen när det gäller den s.k. "fria rörligheten", hur den är på pappret och vad den konkret i verkligheten innebär. Det är exakt samma logik. "Världsmedborgaren" exkluderar just det som håller fast vid sin tidigare identitet, det upptar inte i sig de individuella olikheterna utan påtvingar en ny identitet. Här förväxlas alltså form och innehåll, helt i enlighet med den borgerliga ideologins alla förenklingar. "Världsmedborgaren" är en form, visst, på ett plan, men det är också ett specifikt innehåll. "Världsmedborgaren" är med andra ord modellerad efter den vita, västerländska, medelklassen. Precis som borgaren inte är den universella Människan, även om han eller hon alltjämt tror det, inte minst när borgaren författade "de mänskliga rättigheterna". Det här är elementär marxism biggen, och jag tror nog du är med på noterna ändå. Så kopplingen är alls inte långsynt, utan alltjämt verksam i det borgerliga samhället. Ett annat exempel är ju tvistefrågan om "raser", vad vittnar det om om inte just det att denna logik stöter på inre självmotsägelser? Låter man dem behålla sin kultur och allt med den (som indianerna låt säga) så kan man inte betrakta dem som människor alls, utan måste skapa ett rasbegrepp åt dem, medan om de assimileras, skaffar sig kostym och hatt och stelbenta brittiska manér, ja, de är de också människor och behandlas därefter. Och är det inte exakt samma sak vi ser på ett globalt plan när det gäller muslimer? Eller bara här i Sverige? Kurser i svenskhet. Även om det inte sägs rätt ut så är den underförstådda meningen att om de inte försvenskas så skall de skickas "hem" igen. För man får på inga villkor luckra upp den här överindividuella abstraktionens giltighet (nationen, eller "världssamfundet" som det börjar vara nu). Det får inte vara någon egentlig mångfald, bara en fernissa, som kan köpas för pengar som en "stil" eller ett "mode", i grund och botten skall vi alla vara just "världsmedborgare", vilket är detsamma som den "moderne medborgaren" med allt vad det innebär. Men det är viktigt att understryka att det faktiskt finns en skillnad här mellan USA och EU. I USA har man faktiskt en genuin mångfald, man tillåter folk att behålla sina identiteter på ett helt annat sätt. Och de har ju heller aldrig haft samma problem med judarna som i Europa. Orsakerna till detta är att det är olika upplysningstraditioner, som bekant, som legat till grund för de europeiska författningarna och den amerikanska.

Snarare är det nog så att "världsmedborgaren" skapades i det tidiga Sovjetunionen, där en ny människa skulle skapas, en internationalist som de kallade detta för. Men det var knappast exkluderande några judar, i själva verket hade judarna en stark ställning i den tidiga Sovjetstaten. De hade varit drivande i revolutionen under de första åren. Stalin var den som började frånta dem makten, och den underliggande propagandan vändes även efter 1945 mot att det alltid sades vara judar som satt i ledningarna för de östeuropeiska satellitstaterna. Mins oron i Polen 1968-1969. Plötsligt slängdes en massa judar ut, ingen fattade något till en början. Men det berodde på att den folkliga vreden hade manipulerats av en del slipade grupperingar där judarna sades utgöra de femtekolonnare som styrde i Öst med stöd av ryssarna från 1945-1947 till kollapsen 1989-1992. Dessa kallades just för internationalister, därefter ett skällsord i Östeuropa.

Ja visst, även kommunismen har sin "världsmedborgare", men det är en helt annan tradition vi talar om då, och det är alls inte den "världsmedborgare" som är aktuell när man talar om "världsmedborgare" här i Europa. Minns också att Marx skrev om judefrågan. Men nu är det ju, tyvärr, inte Marx man har dragit från i den Europeiska upplysningen och moderniseringen, utan Kant. Fördelen med Marx är ju, inte minst, att han ser den proletariserade människan som bärare av den historiskt nödvändiga utvecklingen, och att ingen representativ "världsmedborgare" alls kan komma på tal innan denne, proletären, vunnit statusen av Människa. Så är det ju inte med den kantska traditionen. Där är "världsmedborgaren" något helt och hållet abstrakt. Någon som identifierar sig med "Världen som helhet", en ren idealist, medan det hos Marx istället handlar om något representativt i helt och hållet konkret mening.

Är vi mer eniga nu? Kan du se min poäng? Och vill du verkligen kalla det långsökt?

[biggj]

Hejsan!

Kant????? Vem läser Kant? Njae, Avantgardet! Jag köper inte dina grejer om någon världsmedborgare som utesluter andra. Däremot köper jag en västerländsk dogm om att vi skulle vara förmer än andra, och det är en tradition vi skolats in i sedan tidig kolonialism för århundraden sedan! Och den är i allt väsentligt rasistisk och konservativ/liberal!

Världsmedborgaren är en socialistisk grej från det gamla Ryssland! Vad sedan gäller den uteslutningsmetodik som pågår i Europa mot andra folk från Asien och Afrika utgår den ifrån ordinär rasism. I USA är det samma sak. Inte ens där är det som så att du som invandrare tillåts behålla dina särdrag, erkänner du inte den amerikanska överhögheten i konstitutionen åker du ut direkt ur landet och får aldrig mer återvända! USA är alltså lika uteslutande som Europa, eftersom det är en europeisk gammal koloni från början, helt ingjuten i rasism.

Vet inte om vi kommer ifrån ämnet nu men för min del behöver jag inte konstruera så många varianter av ett uteslutande, jag kallar allt sådant för rasism, det räcker gott! I övrigt är vi nog överens om det mesta, dock ej postmodernismens härjningar i ämnet historia!  :)

MVH
bigj

[Avantgardet]

Nej, socialistisk internationalism, är inte samma sak som "världsmedborgaren" eller "kosmopoliten". Länk till wikipedia. Och ja, det är Kant (just den text jag refererade till utav honom nämns också i wikipediaartikeln som grunden för den moderna doktrinen om "världsmedborgaren", gäller att ha koll på källorna, eller hur det nu är du brukar säga), inte minst, men du återfinner något av samma drag i Rousseau, som också är viktig för vårt idéarv. Så "postmodernistiska härjningar i ämnet historia", nja, tycker nog snarare att det är jag som är lite noggrannare än dig här. Det handlar inte om hur många som idag läser den ene eller andre författaren, utan vilka idéer som finns införlivade i våra samhälleliga strukturer. Här finns det uppenbarligen en stor lucka i ditt teoretiserande.

Att erkänna den amerikanska statens överhöghet, in abstracto, är en sak, att tvingas göra det också i praktiken (alltså tvingas på hela livsstilen) en annan. Så ja, Amish-folken har helt klart fått behålla sin särart, för att ta det mest extrema exemplet. Men visst, i praktiken så är USA lika uteslutande vad gäller invandrare som EU, men det jag pekar på är en ideologisk skillnad, och det finns en sådan, som förklarar det europeiska förhållandet till judarna, och varför dessa under mycket lång tid varit ett problem för oss. Tyskarna byggde på precis samma tradition som EU här (och notera förövrigt likheten mellan Tysklands enande och EU, kanske är det historien som upprepar sig blott på en större arena). Det är förvisso ingen konstighet det Carl Schmitt påpekade, att varje nationell gemenskap bygger på exklusion, varje nation behöver en yttre fiende. Så är det med alla gemenskaper, det finns inga gemenskaper som innesluter alla, för skulle de så göra, så skulle de vara innehållslösa, förlora konturerna och försvinna helt och hållet. Drömmen om en universell medborgare är därför en bluff, på samma sätt som den universella kärleken och allt annat. Och en bluff som alls inte är oskyldig, utan i praktiken rätt brutal.

Det är därför som jag, och Logos (nu talar jag för honom här, kanske med orätt, men jag tror jag förstått honom riktigt), försöker ställa frågan och problematiken annorlunda. Inte förenkla, om förenklingen innebär att vi bara upprepar historiska misstag.

[J R Auk]

Men varför ens definiera sig, varför ens söka en identitet, det i sig själv är värt en avhyvling.

Men sen förespråkar jag an archo också.

Det är väl snarast ofrånkomligt. Håller förstås med dig om att det alls inte behöver vara sån hysteri kring identitetsbegreppet som det är, men i praktiken är det likväl oumbärligt (försåvitt vi alls vill kunna tala om något så måste vi ju identifiera detta något). Så jag vill nog, analogt med detta, snarast se det som så att det är inte avsaknaden av ordning som är anarkism, utan en specifik typ av ordning. En plan struktur och maktfördelning, en i sidled helt utan höjdled. Och på ett teoretiskt plan måste vi alltså konstatera att anarkism i sin renhet är och måste förbli en icke-realiserbar idealitet. Det går helt enkelt inte låta bli att identifiera saker, helt avsäga sig struktur och ordning.

Det instämmer jag i. Men jag tycker det är skillnad att låta de definitioner nöden kräver göra sig gällande och att själv göra gällande definitioner.

Det där med en specifik typ av ordning vet jag dock inte om jag helt håller med om. Snarare är det väl så att makten skall ges auktorititen och inte krävas av auktoriteten (och givet det måste makten alltid omskapa sig, nyskapa sig).

Tycker det är märkligt att de som menar sig företräda judarnas sak i den här frågan kämpar så stenhårt för att få alla judar väck ur Europa, och liksom inhysa dem i ett ghetto kallat Israel, där de tvingas leva under hot om terrorattentat och grejer. Håller dock alls inte med dig Auk, när du talar om det att hålla fast vid en traditionell identitet som per automatik fel. Vad du gör är att hypostasera ett tillstånd som kan sägas vara traditionslöst, och vilket du menar vara nåt slags lösning på problemet i det att det är "utan fasta gränser" eller nåt sånt. Vad som missas i detta är just det faktum att det också är en identitet, och en mycket specifik sådan, som på inga sätt är "neutral" eller något to that effect (som du tycks vilja göra gällande). "Världsmedborgaren" är en skapelse som härrör ur upplysningstraditionen och i synnerhet Kant. Skillnaden gentemot t.ex. zigenaren, är blott (well, på det här planet) att världsmedborgaren identifierar sig med en överstatlig stat så att säga, med en global stat, medan zigenaren är bra mycket mindre anspråksfull och identifierar sig med sin "klan" så att säga, och bra mer "lokalt" (även om resande) förankrat. Frågan är varför det skulle vara bättre att identifiera sig som "världsmedborgare". Jag befarar här risken som också är implicit i kristendomen. Judendomen är alls inte lika djävlig där, men av exakt det skäl som du fördömer den (!). Judendomen har, som bekant, en exklusiv karaktär, medan kristendomen definierar alla människor som "bröder". Resultatet av den identifikationen är, om man följer logiken till slut, att för kristendomen är den som inte är kristen överhuvudtaget inte ens människa! DET är faran med att ta till de där synbarligen all-inclusive-identiteterna (och då är judendomen bra mycket mindre hycklande). Man flyttar bara gränserna, man upplöser dem alls inte, och rätt vad det är så har man skapat ett än värre monstrum. Alla kategorier, utan undantag, bygger på särskiljanden. Så, tillbaka där vi började, man måste nog betrakta anarkismen som en viss typ av struktur (icke-struktur, slump, oordning osv. är, som bekant, inga begrepp som äger realitet i sträng mening), och inte avsaknad av struktur. Och, alltså, analogt, den som inte är "världsmedborgare" - den som kanske istället är lokalt förankrad, eller jude, eller what not - är med andra ord inte ens människa, faller inte inom den kategorin.

Tja, nu tycker jag det är på tid för lite distinktioner. Problemet som jag ser det är att judar har en ideologi och ett folk. Föds du av en judisk mor är du jude, även om du inte praktiserar religionen.

Det här snacket om "klan" är ju bullshit. Klantillhörigheten utgår från det faktiskt i hur vi lever, inte i abstrakta identiteter. Vilket begreppet zigenare och judar är. De håller på och snackar folktillhörighet när de knappt delar något gemensamt, lever på olika ställe geografiskt, olika ställen demografiskt, finansiellt osv.

Sen är det ju stor skillnad på en definition som ger ett särskiljande för att inkludera och ett som ger det för att exkludera. Säga vad man vill om kristendomen, men dess dekret är väl att alla skall behandlas lika? Samma med Islam. Jag är dock inte så inne på sådant här. Men det är värt att uppmärksamma att det inte är fallet med judendomen. De tillåts ju göra saker som anses dåliga mot andra, men inte sig själva. Därför antar ideologin en konspiratorisk form.

Jag förstår inte varför jag skulle göra a priori skillnader av människor. Är inte de skillnader du talar om sådana som ger sig av erfarenheten? Därför erkänner jag inte talet om "världsmedborgare" någon relevans i kontexten, även om du där har en poäng.

Samma sak är det med de s.k. "mänskliga rättigheterna". Man tycker ju att de logiskt sett torde inträda och ta vid precis där nationella medborgerliga rättigheter upphör, men istället så försvinner de "mänskliga rättigheterna" också med de förra. Ta Guantanamo och liknande. Så det finns en reell fara i att syfta till det universella, eller det Universella (för att understryka den fascistiska karaktären som detta begrepp av naturliga skäl bär på). Den som inte är medborgare i något specifikt land är helt och hållet rättslös, han skyddas alls inte av några "mänskliga" rättigheter. Definitionen av "människa" är alltså (eftersom det är en borgerlig definition) att vara medborgare i en nationalstat. Det är inte alls omöjligt att "nationalstat" snart kommer stavas "demokrati" och att alla icke-demokrater blir rättslösa på samma sätt, förutsatt att vi låter "demokratin" bli nåt slags universell standard för politik. Liberaldemokratisk likriktning och världsmedborgerlig inklusivitet är alltså inte på långa vägar oskyldigt.

Än en gång, bra poäng, men det hör inte hemma mot de positiva rättigheter som judendomen ger dess medlemmar mot andra "folk". Och jag tycker du gör stora antaganden om du utläser världsmedborgerlighet i min uppmaning att inte särskilja sig och definiera sig.

[J R Auk]

Det finns många exempel på kollektivets nödvändighet.

Och alla de rättfärdigas ur det individuella. Jag gillar inte riktigt ditt tal om kollektivitet, som om det var nödvändigheten, och inte interindividuella hänsynstaganden. Det låter som du tar kollektivet som en massa och en storhet i sig, vilket jag inte kan instämma i.

[biggj]

Hejsan!

Kant ligger knappast som förlaga till den västerländska moderniteten du skrev om i början av vår ordväxling här. Denna modernitet, har vuxit fram lånsamt, under säkerligen tvåhundra år nu. Någon upphovsman har den inte! Världsmedborgaren månne Kant har nämnt, men den har nog inte så mycket med moderniteten att göra, kanske något strå av miljoner möjligtvis! Moderniteten växte fram med industrialism, rasism och liberalism!

De postmodernistiska härjningar jag noterade, var att vi hade en väldans, men intressant, diskussion för något eller några år sedan!

Amish-folket är ju infödda i USA, de är amerikaner som står för alla de vanliga amerikanska värderingarna! Blanda ej dem med invandrande haïtier eller andra från färgbältet!

Judendom, kristendom och europeisk kolonialism vilar samtliga på samma grund - ren rasism! Vilken samtidigt är uteslutande i alla dess former. Vilket ju var frågan från början, och detta äro bigj:s svar! Sedan får du och andra dissekera detta till atomer, men fakta är som det är - precis som rasism är rasism om än i religiös klädnad!  :lol:

MVH
bigj - om sanningen skall fram

[Avantgardet]

Biggen, givetvis var jag något slapp med språket, tog moderniteten i ganska vid mening, och lika självklart är det att Kant inte var dess upphovsman. Det handlar ju om en tradition. Kant var en artikulation av denna tradition, en bland många andra, men i detta sammanhang både relevant och viktig.

Visst rör det sig om rasism, men frågan är om det är klokast att bunta ihop de olika rasismerna under ett och samma begrepp så där och ta det som sin utgångspunkt. Kan det inte vara nog så viktigt att också göra det omvända, ta de olika rasismerna och låta samlingsbegreppet stå som ändstation för resonemanget, så att man kan analysera också olikheterna och vad som kan föranleda dem, för att på så sätt få en klarare bild av fenomenet (fenomenen) och undvika att vi begår historiska misstag än en gång? "Rasism är rasism", har du lyssnat på Lägervall för mycket nu?

Och alla de rättfärdigas ur det individuella. Jag gillar inte riktigt ditt tal om kollektivitet, som om det var nödvändigheten, och inte interindividuella hänsynstaganden. Det låter som du tar kollektivet som en massa och en storhet i sig, vilket jag inte kan instämma i.

Nej, allt det individen är stammar ur kollektivet. Den där borgerliga ideologin (individualismen) håller inte. Håller du på den linjen så hamnar du i helt absurda slutsatser. T.ex. privata språk - men om alla har privata språk, hur fan skulle vi då nånsin kunna förstå den andre? Genom nåt slags intersubjektivt enande kanske du då säger, men det hjälper inte ett piss för med vilket gemensamt språk (om alla är privata) meddelar vi oss eniga? Du tvingas hela tiden anta ett kollektivt språk som föregår, det finns ingen annan lösning. Och det som gäller för språket gäller också för det vi menar med det sociala i vid mening. Det finns helt enkelt ingen möjlighet för individen att föregå kollektivet. Utan kollektivet finns varken något språk eller någon tanke att prata om. Du blir du, just det du är, först genom att avskilja dig från kollektivet. "Das Man" är ursprunglig och nåt du måste bryta dig loss från. Det är precis som med myror, det finns inte först enskilda myror och som sen kommer sig samman och bildar en myrstack, utan deras existensform är som kollektiva varelser. Den där atomismen är bara vidskepelse, som blundar för människan som social varelse (hennes socialitet är en del av hennes rent biologiska bestämning, skulle jag säga). Så ja, kollektivet är en storhet i sig, och du har helt enkelt inte tänkt igenom saken tillräckligt. Individen härleds ur kollektivet, inte kollektivet ur individerna, och därmed basta. Individen som atom, enskild, är en abstraktion. Detta är förövrigt A och O om du vill begripa Marx eller Hegel. Nog raljerat. Har du invändningar mot resonemanget så fram med argumenten bara. Jag vet att det där är en hjärtefråga för dig, men fan heller, då får vi slåss om saken!

Men jag tycker det är skillnad att låta de definitioner nöden kräver göra sig gällande och att själv göra gällande definitioner.

Vari skulle skillnaden bestå? Slentrian, tradition, tristess, hunger? Incitament allihop. Tycker du är fel ute om du här söker göra gällande den där individualismen och den där förmenta "viljans frihet", och att det är riktigt synd att reducera problemet till den sfären för att man därigenom missar en djävla massa. Fan, det där är mitt stora problem med ditt tänkande, alltjämt faller du tillbaka på subjektet som yttersta grund, och slutar i en solipsism (precis som alla idealister av nödvändighet gör). Världen härleds inte ur din erfarenhet, din erfarenhet kräver världen som sitt själva möjlighetsvillkor! Ser du skillnaden? Inte bara skillnaden mellan empiri och rationalism, utan redan på ett mer fundamentalt plan. Har du en upplevelse överhuvudtaget, om du antar det (som grund för vidare vetande, och erfarenheter), så kan vi redan utifrån den grunden sluta oss till vissa saker. Antagandet om en upplevelse förutsätter i sin tur saker (att upplevelsen är en upplevelse av något, emedan en upplevelse av inget inte skulle vara en upplevelse överhuvudtaget), i och med att det rör sig om definitionsmässiga sanningar.

Det där med en specifik typ av ordning vet jag dock inte om jag helt håller med om. Snarare är det väl så att makten skall ges auktorititen och inte krävas av auktoriteten (och givet det måste makten alltid omskapa sig, nyskapa sig).

Fast på vilket sätt skiljer sig det från att säga att det rör sig om "en viss typ av ordning". Denna oordning som du talar om grundar sig ju på ett visst postulat, och som därigenom upprättar just en viss typ av ordning, nämligen "att makten skall ges auktorititen och inte krävas av auktoriteten". Resultatet av ett postulat, vilket det än må vara, är av nödvändighet alltid en ordning, av ett eller annat slag.

Tja, nu tycker jag det är på tid för lite distinktioner. Problemet som jag ser det är att judar har en ideologi och ett folk. Föds du av en judisk mor är du jude, även om du inte praktiserar religionen.

Fast, ja, skiljer det sig från mer lokala identiteter. Klart du kan flytta till Piteå, men pitbo blir du fan inte för det. Man måste vara född pitbo, och pitbon härstammar från den grekiska gudasagans giganter (detta hävdas i Petrus Stecksenius Grans avhandling "De Urbe Pitovia" från 1752), visserligen finns det också en del som menar att "pitbon" är ett mentalt tillstånd, närmast besläktat med vad österlänningarna kallar "Kensho" eller "Nirvana", vilket skulle göra identiteten något mer inklusiv, eller åtminstone möjlig för en utomstående att komma i besittning av. Dessutom står det bortom allt tvivel att pitbon hatar lulbon, och långt mer alla västerbottningar, men i Piteå finns fan inte en enda riktig rasist (och det är ett av få ställen dit Sverigedemokraterna inte ens vågar åka till under valrörelsen, emedan de alltid blivit utjagade, och till och med kommunhuset går ut och säger öppet att "vi vill it ha töckedenna jenna"). Men lulborna och västerbottningarna hatar man. Och jag vet inte ens om jag tycker det är särskilt fel. Långt värre anser jag den här djävla fascistiska "svenskheten" vara. Och det är väl lite av det här skälet jag tänker att det är småskaligheten som är eftersträvansvärd, det Logos kallar vågräta grupptillhörigheter. Konflikter i sig är inte fel, eller som man faktiskt säger i Piteå (med en liten ordlek): "Det är inte ens fel att två träter, det är inte ens fel!". Det är hur konflikterna sköts som är det problematiska, skulle jag hävda, och hur långt man låter det gå. Jag menar även om man hatar västerbottningar, så är man ju inte dum nog att starta krig, så djävla pretentiös är man ju inte.

Det här snacket om "klan" är ju bullshit. Klantillhörigheten utgår från det faktiskt i hur vi lever, inte i abstrakta identiteter. Vilket begreppet zigenare och judar är. De håller på och snackar folktillhörighet när de knappt delar något gemensamt, lever på olika ställe geografiskt, olika ställen demografiskt, finansiellt osv.

Vilka kategoriseringar ska vi gå efter då? Varför är etnicitet alltid fel? Visst, kan jag hålla med om att det är helt fel i vissa fall. T.ex. att göra problemen i vissa förorter till rasfrågor, när det är socioekonomiska faktorer som ligger bakom. Men i vissa fall så är frågorna helt oskiljaktiga. Vad gäller romerna skulle jag säga att detta är fallet. De är en etnisk grupp, såväl vad gäller kulturens homogenitet, som rent juridiskt i våra europeiska lagböcker. Så det finns en reell och viktig skillnad mellan zigenare och andra där. Vad gäller judar är jag inte alls lika säker. Det kanske är mer urlakat, och att det bara handlar om nåt svamligt hanukkah på samma sätt som vi spökar ut oss till tomten.

Men visst. Själv anser jag att man talar alldeles för lite om klass. Men det i sig är symptomatiskt för den post-politiska tid vi lever i, och just det fenomenet, och det problem det för med sig, som jag sökt påtala här (med "världsmedborgaren").

Sen är det ju stor skillnad på en definition som ger ett särskiljande för att inkludera och ett som ger det för att exkludera. Säga vad man vill om kristendomen, men dess dekret är väl att alla skall behandlas lika? Samma med Islam. Jag är dock inte så inne på sådant här. Men det är värt att uppmärksamma att det inte är fallet med judendomen. De tillåts ju göra saker som anses dåliga mot andra, men inte sig själva. Därför antar ideologin en konspiratorisk form.

Men jag tycker inte det är så stor skillnad, jag tycker du överdriver den. Att du går på en läpparnas bekännelse. I praktiken finns inga helt inklusiva termer. Men grejen är att kristendomen (och jag vill ofta leda tillbaka alla såna här tankegångar till föreställningen om en transcendens) förutsätter det. Och just det gör den farlig på ett sätt som inte judendomen är. Den ena gör ont avsiktligt, den andra gör ont i övertygelsen om att det är gott. Det förra tycker åtminstone jag är snäppet bättre, av två dåliga ting, just för att det som ligger i öppen dag är lättare att bemöta och hantera. Lättare att veta vem fienden är, och hellre en fiende som öppet visar sig som fiende än en fiende som låtsas vara ens vän.

Jag förstår inte varför jag skulle göra a priori skillnader av människor. Är inte de skillnader du talar om sådana som ger sig av erfarenheten? Därför erkänner jag inte talet om "världsmedborgare" någon relevans i kontexten, även om du där har en poäng.
[...]
Än en gång, bra poäng, men det hör inte hemma mot de positiva rättigheter som judendomen ger dess medlemmar mot andra "folk". Och jag tycker du gör stora antaganden om du utläser världsmedborgerlighet i min uppmaning att inte särskilja sig och definiera sig.

Jo, jag sträckte på ditt resonemang lite, fullt medvetet. Och det gjorde jag för att jag tyckte det såg ut att vara slutstationen för den anarkism du propagerade för likväl. Eller att det för mig såg ut som baksidan av "världsmedborgarskapsmyntet". Nånstans överskrider du trots allt att tala om en strikt lokalt begränsad, begränsad till individen, politik, och talar istället om politik på ett större plan. Jag är inte klar hur du ställer dig i alla frågor där. Kanske förhastade jag mig.

[Logos]

Du kan ha rätt i det, men jag undrar om vi inte begår ett misstag när vi läser det i de termerna (individ-kollektiv). Verkar som att vi då ofrånkomligen måste hamna i nåt slags vurmande för individen och dennes frihet, i nåt slags abstrakt rättighetsresonemang och så vidare. Och vi vet båda hur bristfälligt och otillfredsställande detta är. Jag vet att Auk ställer problemet om staten på det sättet (och jag vet att den analytiska filosofin överhuvudtaget har en benägenhet att ställa sig frågan i såna termer), men jag tror vi måste tänka om helt här.

Kollektivet föregår individen, kollektivet är basen för vår identitet, vår självförståelse, vårt språk, rubbet. Så det går inte falla tillbaka i nån enkel individualism. Ta sjukvården - kollektivet föregår individen -, eller varför inte amerikanernas rymdprogram (som ju var allt annat än en kapitalistisk företeelse, och följde helt planekonomiska kalkyler), resultaten blir helt enkelt bättre i vissa fall om kollektivet sätts före individen. Och, som Marx understryker, kvantitet slår över i kvalitet.Det finns många exempel på kollektivets nödvändighet. Men det finns förstås exempel på motsatsen också. Jag tror nog att vi istället bör söka fråga efter ändamålet med de gemensamma ansträngningarna. Ändamålet med varje specifik gemenskap.

Att ha en bakgrund, kultur, lokal prägling är ofrånkomligt; såsom pitbo, jude, zigenare, whatever. Och det är ju exklusivt, inte nödvändigtvis lagstadgat inom traditionen själv, utan genom det faktum att man inte kan skaffa sig en bakgrund med erfarenheter man inte har. Har kämpat med den här frågan till och från på sistone, i en rad olika former (Heideggers traditionalism versus Marx framstegstänkande, min egen identitet som pitbo i Härnösand kontra detta med svenskhet och försvenskning). Det här med lodräta identiteter förefaller långt bort från individen, abstrakt, och oärligt på nåt sätt. Det finns ju längre upp man kommer i den ledden inga konkreta erfarelser att basera gemenskaskänslan på. Att vara stolt svensk för att Sverige kommer trea -94 i fotbolls-VM. Vari ligger gemenskapen med Sverige i det? Är det inte snarare ett fotbollsevenemang, och känslan är väl snarast härrörande ur laguppställningen som är nere på plan, och kanske med de andra fantasterna i publiken?

Ja det här med individen och kollektivet är ju knepigt. Ontologiskt kanske kollektivet föregriper individen, men knappast epistemologiskt. Det är i samband med att jag lär mig förstå mig själv som en individ beboendes en kropp som jag lär mig förstå andras likhet med mig själv. Och när jag väl har definierat min kropp som hem för "mig" och gett "mig" en historisk kontinuitet så är steget inte så långt till att även kunna ge kollektivet en identitet knuten till en förmodad historisk kontinuitet. Och först därefter finns det utrymme för ifrågasättande ("Tvivlet kommer efter tron" som Wittgenstein skrev). Alltså: Kollektivet ger individen som ger kollektivet i samband med kollektivet. Rörigt?

Men det här har ju mycket med vår kultur och vårt språk att göra. Indelningen individ/kollektiv skulle lika gärna kunna se annorlunda ut, vilket den gör på andra ställen och har gjort i andra tider. Problemet idag är ju att det kollektiv som vi i vuxen ålder har att relatera till är så stort att det måste brytas ned i smådelar för att kunna hanteras, och därigenom betonas de förmodade subjektens identitet utifrån deras relation till mitt förmodade "jag", alltså ytterst allt det jag knyter an till min kropp. Så kanske det alltid har varit, men jag får en känsla av att det exklusiva är mer betonat idag än vad det har varit tidigare.

Därför skulle jag, i viss mån, vilja betona lokalsamhället som en del av ett större samhälle. Tänk vad mycket enklare allt skulle vara om folk lärde känna sina grannar (nu talar jag ur ett storstadsperspektiv här), inte för att forma en exkluderande grupp utan att istället se det som ett sätt att betona den sociala dynamikens skiftande karaktär och för att se sig själv som en del av något större, utan att för den skull behöva ge upp sin självidentitet. Jag gillar de tankar som Niels Christie för fram i "Lagom mycket kriminalitet" och hans vurmande för att hitta plattformar för människor att klura ut saker tillsammans.

[Avantgardet]

Du kan ha rätt i det, men jag undrar om vi inte begår ett misstag när vi läser det i de termerna (individ-kollektiv). Verkar som att vi då ofrånkomligen måste hamna i nåt slags vurmande för individen och dennes frihet, i nåt slags abstrakt rättighetsresonemang och så vidare. Och vi vet båda hur bristfälligt och otillfredsställande detta är. Jag vet att Auk ställer problemet om staten på det sättet (och jag vet att den analytiska filosofin överhuvudtaget har en benägenhet att ställa sig frågan i såna termer), men jag tror vi måste tänka om helt här.

Kollektivet föregår individen, kollektivet är basen för vår identitet, vår självförståelse, vårt språk, rubbet. Så det går inte falla tillbaka i nån enkel individualism. Ta sjukvården - kollektivet föregår individen -, eller varför inte amerikanernas rymdprogram (som ju var allt annat än en kapitalistisk företeelse, och följde helt planekonomiska kalkyler), resultaten blir helt enkelt bättre i vissa fall om kollektivet sätts före individen. Och, som Marx understryker, kvantitet slår över i kvalitet.Det finns många exempel på kollektivets nödvändighet. Men det finns förstås exempel på motsatsen också. Jag tror nog att vi istället bör söka fråga efter ändamålet med de gemensamma ansträngningarna. Ändamålet med varje specifik gemenskap.

Att ha en bakgrund, kultur, lokal prägling är ofrånkomligt; såsom pitbo, jude, zigenare, whatever. Och det är ju exklusivt, inte nödvändigtvis lagstadgat inom traditionen själv, utan genom det faktum att man inte kan skaffa sig en bakgrund med erfarenheter man inte har. Har kämpat med den här frågan till och från på sistone, i en rad olika former (Heideggers traditionalism versus Marx framstegstänkande, min egen identitet som pitbo i Härnösand kontra detta med svenskhet och försvenskning). Det här med lodräta identiteter förefaller långt bort från individen, abstrakt, och oärligt på nåt sätt. Det finns ju längre upp man kommer i den ledden inga konkreta erfarelser att basera gemenskaskänslan på. Att vara stolt svensk för att Sverige kommer trea -94 i fotbolls-VM. Vari ligger gemenskapen med Sverige i det? Är det inte snarare ett fotbollsevenemang, och känslan är väl snarast härrörande ur laguppställningen som är nere på plan, och kanske med de andra fantasterna i publiken?

Ja det här med individen och kollektivet är ju knepigt. Ontologiskt kanske kollektivet föregriper individen, men knappast epistemologiskt. Det är i samband med att jag lär mig förstå mig själv som en individ beboendes en kropp som jag lär mig förstå andras likhet med mig själv. Och när jag väl har definierat min kropp som hem för "mig" och gett "mig" en historisk kontinuitet så är steget inte så långt till att även kunna ge kollektivet en identitet knuten till en förmodad historisk kontinuitet. Och först därefter finns det utrymme för ifrågasättande ("Tvivlet kommer efter tron" som Wittgenstein skrev). Alltså: Kollektivet ger individen som ger kollektivet i samband med kollektivet. Rörigt?

Men det här har ju mycket med vår kultur och vårt språk att göra. Indelningen individ/kollektiv skulle lika gärna kunna se annorlunda ut, vilket den gör på andra ställen och har gjort i andra tider. Problemet idag är ju att det kollektiv som vi i vuxen ålder har att relatera till är så stort att det måste brytas ned i smådelar för att kunna hanteras, och därigenom betonas de förmodade subjektens identitet utifrån deras relation till mitt förmodade "jag", alltså ytterst allt det jag knyter an till min kropp. Så kanske det alltid har varit, men jag får en känsla av att det exklusiva är mer betonat idag än vad det har varit tidigare.

Därför skulle jag, i viss mån, vilja betona lokalsamhället som en del av ett större samhälle. Tänk vad mycket enklare allt skulle vara om folk lärde känna sina grannar (nu talar jag ur ett storstadsperspektiv här), inte för att forma en exkluderande grupp utan att istället se det som ett sätt att betona den sociala dynamikens skiftande karaktär och för att se sig själv som en del av något större, utan att för den skull behöva ge upp sin självidentitet. Jag gillar de tankar som Niels Christie för fram i "Lagom mycket kriminalitet" och hans vurmande för att hitta plattformar för människor att klura ut saker tillsammans.

Sure. Fast rent metodologiskt så är jag sån att jag söker förutsättningar, jobbar baklänges ned mot den "absoluta" grunden, snarare än gör antaganden och bygger min världsbild utifrån vad som följer på det antagandet. Därför måste epistemologin bygga på ontologin, och inte tvärtom. Det är precis här jag menar Auk gå galet, och därför hamnar han, på långa omvägar (eller kanske inte alls särskilt långa), i en radikal individualism politiskt (anarkismen), och en idealistiskt solipsism rent ontologiskt. Alltså om man antar så är det inte bara befogat utan nödvändigt att se vad det antagandet i sig förutsätter för att alls vara möjligt att anta. Och det är väl ungefär detsamma som Wittgenstein också säger, fast tillämpat på ett visst sätt.

Språket är, i mången mening, det fundament vi inte kommer ifrån. Och vad förutsätter språket? Det är en rimlig fråga att ställa sig innan man börjar bygga språkliga system som nåt slags förment grund att stå på. Alltså man bygger en grund redan ståendes på en grund som aldrig synas, utan bara tas för given. Nu är språket bara ett sätt att närma sig samma problematik, Heidegger gör det ju bra mer omfattande och från fler vinklar i SZ än vad jag har tid eller ork att redovisa här och nu.

Tycker också Christie har en hel del bra poänger i "Lagom mycket kriminalitet".

Men vad gäller lokalsamhället, samhället inom samhället osv., var går gränserna idag? Finns det några klara? Själv tycker jag nog snarast att klassperspektivet bara blir mer och mer relevant. Man har visst dragit fiberoptisk kabel i östra Afrika, så nu har de bland världens snabbaste internet där, och moderniseringen är i full gång. Men på efterkälken hamnar slummen, och ghettona. Finns inte rent dricksvatten, man bor vägg i vägg och finns ingenstans att göra sig kvitt hushållsavfallet. Här är Zizek helt uppriktig, och det är lite av den springande punkten i min radikal-praktiska kritik av honom (i egenskap av intellektuell), när han säger att han har fan så mycket mer gemensamt med en övre-medelklass-typ i New York, som springer till psykoterapeuten för nåt neurotiskt besvär, än han har med dem som lever där i slummen. Min rädsla, och min erfarenhet, är den att man fort som fan, och utan att man alls märker det (emedan det alltjämt rör sig om rättfärdiganden, och just därför finns det bara en position som kan rättfärdigas - botten av botten, endast där är sikten klar, och filosofen måste bli praktiker fullt ut; snacka om att skjuta sig själv i foten, men fan du vet väl hur jag är vid det här laget, kompromisslös så det sjunger om det) börjar föra en livsstil där man osynliggör just de förtryckarstrukturer som är nödvändiga för att upprätthålla den livsföringen (den man själv upprätthåller, och detta för att alls kunna motiver den, om så bara inför en själv för att uppamma orken och viljan att leva på det sättet). Här lånar jag egentligen ganska ledigt från Walter Benjamin och hans teori om tendensromanen, endast de "verktyg" (intellektuella) har något värde som främjar klasskampen - vilket innebär att teoretikern själv är överflödig om man drar det till sin spets, om vi t.ex. ser på vilka verkningar Zizek har, om några (eller fyller han bara "teoretikerns" funktion, på samma sätt som det kan skifta mellan Michael Jackson, Madonna, Britney Spears, spelar ingen roll, de fyller samma "kändisroll", samma form, innehållets skiftningar är oväsentliga, och tas överhuvudtaget aldrig ens fasta på ens i det allmänna medvetandet). Känner att jag drar från ämnet, men jag kan hålla på i veckor, du vet. Reflexioner på det? Auken också? Tycker vi kan börja köra på lite nu, om de här högermännen ändå inte har nåt att komma med (vilket börjar bli allt för uppenbart) tjänar knappast jiddret med dem nån funktion alls, vi kan köra vårt eget race, vore fan så mycket mer berikande.

[Logos]

Det där tål att diskuteras och jag ska försöka återkomma med ett lite utförligare svar ikväll, måste ta hand om min lilla bebis nu.

[Avantgardet]

Ta det piano du, men jag tycker nog faktiskt att det tål att diskuteras. Men inte så noga med precis var, hur, eller när egentligen.