Ja, alltså, det är väl egentligen bara frågan om att Hegel ser det hela som "Idén", "förnuftet", eller liknande, som externaliserar sig själv i den materiella världen, som dess målarduk. Om man tar Marx som jämförelse så menar han ju att det istället rör sig om det materiellas spegling i det mänskliga tänkandet. Man skulle försvisso, för att illustrera skillnaden, kunna ta till ett konkret exempel ur Hegels "Philosophie des Recht". Där säger Hegel att kungen är staten, att staten är genom honom, och undersåtarna likaså. Detta visar Marx i en klassisk vändning vara helt upp-och-ner. Självfallet är kungen kung endast genom att undersåtarna bär upp honom och inget annat. Det är alltså ganska subtil, men viktig, skillnad, och Hegel är inte idealist i den klassiska (vulgära) meningen, men likväl alltjämt idealist.
Stephen Houlgate skrev:The Idea is not something which lies 'beyond' ordinary experience, accessible only to privileged thought. The Idea is the conceptual, dialectical form of our categories and the conceptual, dialectical form of our world, a form which all levels of consciousness are aware of, and manifest, to a greater or lesser degree. Hegel emphasises over and over again that the 'absolute' categories of reason are immanent determinations of things in the world.
[...]
Hegel thus clearly rejects the notion that there are metaphysical entities - 'universals' - distinct from particular things. [jmf. Platons ideer,
eidos] However, he studies particulars in the light of the universal relations and principles of organisation which makes those particulars what they are.
[...]
Like the laws of nature, the dialectical form of activity in the world is not written up on the heavens. It is only conscious human beings who give that rationality and those laws explicitly abstract form in language; and in the case of manifestations of reason such as 'art' or 'history', it is only the conscious activity of human beings which brings them into being at all.
Det är märkligt hur mycket fördomar det finns gentemot Hegel, och hur alla nöjer sig med en hemskt ytlig kunskap om honom. Han är helt klart en utav de intressantaste tänkarna i historien.
Vad gäller just Deleuze så riktar Houlgate en befogad kritik mot honom. Deleuze har, som så många andra, nöjt sig med den där fördomsfulla schablonen, och inte satt sig in i och förstått den hegelska dialektiken. Deleuze exemplifierar ju den hegelska dialektiken genom det han kallar ett re-aktivt resonemang. "Du är dålig
alltså är jag bra", och som han ställer mot det aktiva resonemanget ("Jag är bra
alltså är du dålig"). Detta innebär att han förutsätter en yttre förmedling på ett sätt som Hegel inte gör, utan Hegel talar snarare om det som redan finns till saken själv. Dialektiken är inte negation genom något yttre, utan sakens egen negation som alltid-redan ligger
i den. Alltså en immanent rörelse om man så vill. Houlgate har, trots ihärdiga undersökningar, inte heller funnit mycket till bevis på att Nietzsche överhuvudtaget ska ha läst Hegel. Och he goes on to say:
Stephen Houlgate skrev:There are many critics who insist on seeing in Hegel the archetypal philosopher of the transcendent Idea or cosmic spirit, and Nietzsche was unduobtedly one of these.
Tycker det låter som att det kan bli en riktigt intressant uppsats. Finns ju en hel del att komplettera Freire med, om man återvänder till Hegel. Och i synnerhet hade jag velat se hur en tillämpning av Freire hade kunnat se ut i dagens skola. Hoppas du håller fast vid det, och undersöker saken.
