Äganderätten - dags att omintetgöra den liberala kritiken?

[samuelkazen]

Hej!

Nu har jag kommit hem igen efter en sisådär 2 månaders sommaruppehåll!
Nu tänkte jag ta upp de gamla diskussionerna igen! Om något liknande avhandlats på någon senare tråd - säg gärna till!

[samuelkazen]

[quote=”Lägervall”]
Så om premisserna är felaktiga kan man inte kritisera deras konsekvenser utan att först dekonstruera premisserna? Nåväl, det är för all del en enkel sak att angripa utilitarismen: vi kan ta en såpass enkel sak som dess utmärkta förenlighet med totalitära ideologier (socialism och fascism) och masspsykoser och slavmoral (religion i allmänhet).
[/quote]

Jo, du kan självklart själv agera utilitarist och kritisera konsekvenserna av Justin Cases resonemang. Så länge du utgår från en annan moralisk grund än Justin Case, dvs kritiserar hans slutsatser ur ett t.ex rättighetsperspektiv, så kommer du med kritik som överhuvudaget inte biter på Justin Cases resonemang. Vill du komma med kritik som Justin Case har anledning att lyssna på kan du välja att antingen själv agera utilitarist och debattera om vad som verkligen leder till maximal lycka eller också angripa utilitarismens grund. Du kan dock inte angripa denna grund genom att anklaga den för förenlighet med totalitära ideologier. Då kritiserar du den genom att säga att utilitarismen som sådan leder till negativa konsekvenser för medborgarna. Eftersom att utiltiarismen per definition handlar om att maximera de positiva konsekvenserna (lycka) så kan din kritik översättas till ”om man försöker maximera världens lycka så leder det oftast till att man ansluter sig till en totalitär ideologi och motverkar sitt eget mål”. Här kan du möjligen en poäng. Men utilitarismen står sig trots allt även genom detta. Om denna spekulation stämmer så bör vi ju av rent utilitaristiska skäl inte försöka maximera världens lycka direkt utan på ett mer indirekt sätt.


[/quote=”Lägervall”]
Din oförmåga att läsa och ditt konsekventa missbruk - samt påhittande - av begrepp medför att jag inte har någon som helst lust att över huvud taget befatta mig med dig.  
[/quote]

Det är bra Lägervall. Ignorera biggj i alla de fall då han inte kommer med någon seriös intelligent invändning. Gå inte på alla hans provokationsförsök. Det är det han är ute efter – att få uppmärksamhet och social bekräftelse på internet i brist på ett eget privatliv.

[quote=”Lägervall”]
Upphovsrätten är ingen konstgjord begränsning, den vilar tvärtom på äganderättens grundprincip. Då äganderätten är axiomatisk ter det sig tämligen komplicerat att förneka den vikt i sammanhanget, och det hela torde heller inte vara mer komplicerat än att artisten själv avgör i vilken mån produkten skall vara tillgänglig. Om artisten väljer att ta 1,000,000 SEK i betalning för varje nedladdning kommer efterfrågan rimligen att vara mycket låg, förmodligen obefintlig. Köparen av låten erhåller en tjänst som kan nyttjas ett oändligt antal gånger, varför det är synnerligen attraktivt att köpa musik via Internet, men det är en felaktig slutsats att "oändlig tillgång" (vilket inte stämmer, då upphovsmannen som sagt har rätt att diktera tillgången) medför en gratisprodukt. Det är tanken, idén, bakom låten vilken innefattas av immaterialrätten, och det är således upp till tänkaren ifråga att värdera sin idé: om han är rimlig kan han bli rik på den, är han dumdristig blir han inget alls.
[/quote]

Ja visst kan en enskild tänkare/låtskrivare agera på olika sätt med sitt första exemplar av en låt/idé och därigenom kanske bli rik. Men när idéer väl kommit i omlopp bland människor är det mycket svårt att rent moraliskt motivera ett förbud att sprida idéerna vidare till andra. Varför ska inte jag få sprida min mp3 fil till alla mina vänner? För att förhindra att information sprids fritt måste avancerade kopieringsskydd och övervakningssystem utvecklas, något som varken är möjligt eller är något de flesta vill se.

Artisten kan mycket väl lägga upp sin låt på internet och kräva 1000 000 kr för varje nerladdning. Men så snart någon laddat ner låten och lagt upp den någon annan stans för 0 kr så kommer artistens egen försäljning att slås ut. För att förhindra detta måste en konstgjord begränsning läggas in i systemet. Alla 0-kr kopior måste förbjudas och utraderas med polismakt. Kopieringsskydd och upphovsrättlagstiftning måste till för att begränsa tillgången på marknaden så att priserna på information kan hållas uppe.

Upphovsrätten går inte att härleda direkt ur äganderätten. Äganderätten innebär rätten att fritt bruka produkten av ens eget arbete så länge inga andras rättigheter kränks. Det innebär inte monopol på rätten att bruka och inneha information, monopol på rätten att tillverka vissa produkter eller monopol på att sälja rätten att använda vissa tjänster. Om någon kopierar något som någon annan har så har ingen stöld begåtts.

[quote=”lägervall”]
samuelkazen skrev:
Viss patentlagstiftning och upphovsrätt kan däremot motiveras ur ett utilitaristiskt perspektiv då det skyddar enstaka uppfinnare och artister mot stora företag som kan knycka deras idé och tjäna pengar på den långt innan uppfinnaren själv hunnit sätta sina planer i verket. Viss moralisk upphovsrätt/patent kan möjligen även motiveras ur min moralteori TRMO:s perspektiv då det ingår en viss respekt för andras idéer och vilja att ge dem kredit för det de kommit på i vår arttypiska repertoar av moraliska värderingar.


Jag vet inte om vi talar om samma sak då vi skriver utilitarism. Enligt utilitarismen skall nämligen den stora och allmänna lyckan prioriteras över den enskildes lycka (och över den enskildes lidande), varför man utifrån ett utilitaristiskt perspektiv inte bara kan, utan rentav borde tillåta att storföretag utnyttjar enskilda artisters idéer och säljer/sprider dessa betydligt bättre än den ensamme artisten skulle kunna. Vad väger väl upphovsmannens lycka mot det stora företagets?
[/quote]

Ett utilitaristisk försvar skulle kunna se ut såhär: Det bör finnas en viss patentlagstiftning som gör det möjligt för uppfinnare att  få monopol på rätten att tillverka och sälja deras uppfinningar. Annars har dessa uppfinnare ingenting att vinna på att uppfinna något. Eftersom att andra alltid kommer att knycka deras ritningar och bli rika på dem utan patentlagstiftning så kommer de enskilda uppfinnarna sakna lust/möjlighet att överhuvudtaget livnära sig på att uppfinna. Om alla små uppfinnare slås ut kommer samhällsutvecklingen gå långsammare och allmänheten kommer att gå minste om stora tekniska framsteg som skulle kunnat öka levnadsstandarden och den allmänna lyckan.

[samuelkazen]

Är det inte just detta - att man utför en handling som får som resultat (eller ökar risken för) att någon får det sämre - som kännetecknar handlingar som radikalliberalen fördömer (t.ex. åverkan på annans egendom, frihetsberövande, misshandel)? Jo. Hur kan jag då ha rätt att välja att inte dela med mig av mina pengar till fattiga?

Nej, där har du missförstått nyliberalismens moraliska grund. Radikal liberalen menar inte att en handling som får som resultat eller ökar risken för att någon får det ”sämre” är felaktig. En handlings långsiktiga konsekvenser har ingen som helst betydelse i den liberala rättighetsteorin. Den grundläggande skillnaden är mellan utilitarism och rättighetsteori är att man inom rättighetsteorin endast respekterar värden. Inom konsekvensetik befrämjar man aktivt värden. När man respekterar ett värde låter man bli att kränka det, man låter bli att handla. Det finns somliga handlingar som är förbjudna, men inga former av handlingar som bör göras. Det är förbjudet att döda, då själva dödandet är ett direkt ingrepp i verkligheten som leder till någon annans död. Det är dock helt ok allt låta någon dö genom att låta bli att dela med sig av min egen mat. Då är det svälten som är den direkta orsaken till att personen dör. Frågar man efter de olika handlingarnas konsekvenser så är dem det samma. Man det gör inte rättighetsteoretiker. De frågar efter handlingen i sig. Och handlingen ”att låta bli att ge en svältande mat” är inte en felaktig handling enligt liberal rättighetsteori.

Men betänk följande situation. Du är miljardär och du har ett autogiro som innebär att en tusenlapp av dina pengar varje månad går till en organisation som räddar människoliv - minst ett människoliv per tusenlapp de får av dig. Anta nu att du avslutar detta autogiro. Det är en handling som får till följd att människor dör som inte skulle ha dött om du inte hade utfört den handlingen (avslutat autogirot, alltså). Betyder det, enligt radikalliberalism, att du inte har rätt att avsluta autogirot?

Nej. Men varför inte? Radiballiberalen skulle antagligen svara att eftersom du är ägaren till pengarna, har du rätt att göra vad du vill med dem. Men enligt radikalliberalen begränsas ju denna rätt av förbehållet: "så länge det inte skadar någon annan". Och i det här fallet kan det väl sägas skada de nödlidande att du avslutar autogirot? 

Att avsluta autogirot är att sluta tillföra livsuppehållande hjälp. Hjälpen jag tillför i detta exempel är  ingenting jag har en plikt att tillföra, det är någonting jag kan tillföra om jag vill enligt liberal rättighetsteori. Om jag inte vill rädda fler människoliv har jag min fulla rätt att jag sluta med det när jag vill. Ingen har en skyldighet att rädda liv eller uppehålla folk vid liv enligt liberal teori.

Vidare, det är fel att säga att någon skadas om jag avslutar autogirot. Att skada är att tillföra något negativt. Det gör jag inte i ditt exempel. Att underlåta att tillföra något positivt är inte att skada.

Radikalliberalen svarar väl då att äganderätten är viktigare än detta faktum. Men anta då följande. 
Du står bredvid en patient i respirator. Du tar fram en tusenlapp, tappar den, böjer dig ned, och just när du ska gripa tag om tusenlappen, skakas huset till av ett kort jordskalv som gör att sladden till respiratorn åker ur vägguttaget. Du stoppar snabbt in kontakten i väggen igen, och märker först därefter att tusenlappen fastnat i uttaget. För att få tillbaka tusenlappen måste du dra ur kontakten igen. Om du gör det, stannar respiratorn igen. Har du rätt att göra det?

Om du inte handlat alls i ovanstående dilemma skulle kontakten vara ur väggen och patienten skulle dö. Om du väljer att stoppa i kontakten till respiratorn väljer du att hjälpa patienten och tillföra något positivt som inte fanns där innan. Upptäcker du att en tusenlapp fastnat har du din fulla rätt att dra ut sladden igen och lämna patienten att dö enligt liberal rättighetsteori. Om du väl en gång satt i sladden skulle du nog med största sannolikhet sätta i den igen, men du har ingen skyldighet att göra det. Samma sak gäller som innan du satt i sladden första gången. Du tillförde positiv hjälp och drog tillbaka den igen. Du befinner dig alltså i utgångsläget ännu en gång.

Så kan du väl inte ha rätt att göra. Men vänta här nu. Vad är det egentligen du gör som du inte har rätt till, i nyss nämnda situation? Är det att dra ur kontakten? Nej, det har du väl rätt att göra, för det är ju helt ofarligt för patienten - under förutsättning att du kommer att stoppa in kontakten i väggen igen efteråt. Anta att du, när du drar ur kontakten för att ta din tusenlapp, avser stoppa i kontakten igen strax därpå, men att du, när du tagit din tusenlapp, ändrar dig och underlåter att stoppa in kontakten igen. Exakt när begick du felet? När du drog ur kontakten med avsikten att snart stoppa i den igen, hade du inga onda intentioner; då kunde du inte veta att du skulle komma att ändra dig när kontakten väl var urdragen. Alltså kan felet inte vara att du drar ur kontakten. Felet måste alltså vara att du underlåter att stoppa i kontakten igen. Här har vi alltså att göra med en skyldighet att handla på ett visst sätt för att rädda någons liv. Men radikalliberaler förnekar ju att vi har någon sådan skyldighet (även om de kanske säger att "en normalt funtad människa inte bara står och ser på när någon dör"). Då vi inte har någon skyldighet att rädda liv, borde det alltså, logiskt sett, enligt radikalliberalism, vara helt rätt att låta patienten i respiratorn dö, i nyss beskrivna tankeexperiment, trots att det var man själv som drog ur kontakten. Man drog ju ur kontakten för att värna sin egendom - sin tusenlapp.  Man har rätt att värna sin egendom även om resultatet blir att människor dör, som skulle ha överlevt om man hade valt att inte värna sin egendom. Det minns vi ju från tankeexperimentet med autogirot! 

Din slutsats om att det är rätt ur en liberals perspektiv att dra ut och lämna kontakten är korrekt. Din analys av orsakerna till detta är dock felaktiga. Det beror inte på egendomsrätten. Det beror på att det var du som satt in kontakten tidigare. Låt oss istället anta att kontakten hoppade in av sig själv efter jordbävningen. Då har du inte rätt att dra ut sladden enligt liberal rättighetsteori. Om du drar ut sladden tillför du något negativt som inte fanns där innan. Det enda du kan göra är att sluta ett avtal med patienten om att du får dra ut sladden snabbt och sätta tillbaka den igen för att ta din tusenlapp. Går inte patienten med på detta är tusenlappen förlorad (vilket vore ytterst osannolikt). Orsaken till att tusenlappen gick förlorad var naturens nycker. Dessa kan vi inte påverka utan får acceptera. En jordbävning kan inte kränka någons rätt till liv, frihet eller egendom eftersom rättigheter handlar om en relation mellan människor. Låt oss anta att du tappar en tusenlapp som flyger iväg med vinden och åker in i en sopbil. Du har då ingen som helst rätt att kräva att sopbilen ska spy ut allt sitt innehåll på gatan så att du kan rota fram din tusenlapp.

Vad är det egentligen för principiell skillnad mellan autogirotankeexperimentet och respiratortankeexperimentet, som gör att man endast i autogirotankeexperimentet har rätt att utföra en handling, vars syfte att värna sin egendom, men som får som resultat att en eller flera människor dör, som inte skulle ha dött om man hade valt att inte utföra handlingen i fråga? 

Jag är alltså intresserad av någon princip (eller flera) som kan förklara detta, inte av några hänvisningar till "allmän rättskänsla" eller "så där gör man ju bara inte". Det finns massor av beteenden som vi här i vår del av världen finner oförsvarliga, som stympning som straff till exempel, men som är helt accepterade i andra delar av världen. Vice versa tycker de många beteenden som vi accepterar är oförsvarliga. Man tror lätt att den moral man själv är van vid är den enda rimliga och bästa. Därför bör man ifrågasätta även sådana moralregler som man själv växt upp med och alltid haft intrycket att de är självklara och odiskutabla - som till exempel att man undantagslöst har rätt att behålla sina egna pengar oavsett hur många människor ens pengar skulle kunna rädda om de bytte ägare, eller att det skulle vara undantagslöst fel att dra ur sladden till någons respirator om man vet att det leder till att vederbörande dör.

Det är ingen principiell skillnad mellan dina två exempel. I båda fallen har individen i fråga ingen anledning att fortsätta tillföra något positivt (pengar/andningshjälp) utan kan när som helst välja att sluta tillföra detta positiva.







samuelkazen skrev:
Om man pissar i havet och samtidigt är intresserad av att använda och äga sitt piss så handlar man mycket motsägelsefullt.

Det förutsätter vad som skulle bevisas, nämligen att jag inte får äganderätt till havet genom att urinera i det. För annars kanske jag urinerar i havet just för att få äga havet, något som vore kolossalt lukrativt för mig då jag därefter kunde ta betalt för alla andras utnyttjande av havet.

Den är skillnad på moralisk och juridisk äganderätt. Juridisk äganderätt är en generalisering av moralisk äganderätt. I fallet med havet skulle denna generalisering innebära att ingen äganderätt uppkommer till havet hur mycket man än pissar i havet. Det beror på att den moraliska äganderätten till hela havet som sådant aldrig kan uppkomma genom att man pissar i havet. Moralisk äganderätt uppkommer enbart till de strukturer människan orsakat. Om jag odlar en bit mark får jag inte moralisk äganderätt till marken ifråga, utan till den påverkan jag gjort på marken, till resultatet av mina handlingar. I fallet morotsland innebär det äganderätt till morötterna och till de strukturer jag skapat i jorden. I fallet piss i havet innebär det att äganderätten till pisset späs ut så mycket att den blir moraliskt och juridiskt helt irrelevant.
Att prata om ”äganderätt” till morötter och piss innebär inte äganderätt till de molekyler som utgör morötterna/pisset utan om rätt till strukturen ”morot” och strukturen ”piss” vilket innebär rätten att fritt nyttja denna struktur efter eget behag så länge det inte kränker någon annans rättigheter.

Om jag släpper ut en levande torsk, som jag äger, i havet, blir jag ägare till havet då? Torsken jag släpper ut kommer att, med ansenlig sannolikhet, para sig med andra torskar och på så vis öka torskbeståndet och minska risken för att djurarten torsk dör ut. På så sätt gör mitt utsläppande av torsken havet mer värdefullt både för mig och för andra människor. I princip är det väl samma sak som när jag odlar en morot? När jag odlar en morot, ökar jag värdet på ett enormt antal jordmolekyler som jag från början inte äger. Jag ökar deras värde genom att få dem att förvandlas till en morot. Så om utsläppandet av en torsk (som man äger) i havet inte ger en ensamrätt till havet (vi antar att havet ännu inte ägs av någon eller några fram till dess), varför skulle då odlandet av en morot ge en rätt till de molekyler som går från att vara en del av jorden (som man från början inte äger) till att vara en del av en morot? 

Här har du missat hur en konsekvent nyliberal definierar äganderätten. Äganderätt uppkommer aldrig till molekylerna utan till den nya struktur molekylerna formar tack vara mänsklig påverkan. Denna moraliska äganderätt generaliseras dock i sin juridiska form till äganderätt till mark och molekyler. Den juridiska rättigheter kan aldrig spegla moraliska rättigheter till 100 % utan får sin legitimitet genom hur stor grad de lyckas avbilda de moraliska rättigheterna.


Om du släpper ut en torsk i havet och vill fortsätta äga den så handlar du mycket motsägelsefullt då handlingen innebär att du förlorar all kontroll över torsken ifråga. Du kan omöjligen hävda äganderätt till något som är omöjligt att kontrollera, se hitta, använda osv.
Äganderätt är precis som alla andra rättigheter en fråga om en relation till andra människor. Äganderätt till en torsk du har hemma i akvariet kan du mycket väl hävda. Ingen annan har rätt att ta den ifrån dig. Du har rätt till den ordnade struktur då orsakat och placerat inom din påverkansram (akvarium, vatten, torsk, växter, sand, fiskmat osv.) Om du splittrar denna ordning och placerar den utanför din påverkansmöjlighet så reducerar du din äganderätt så kraftigt att det blir meningslöst att tala om ägande.

Den enda moraliskt relevanta skillnad som återstår mellan de två fallen är att det ger lyckligare konsekvenser för samhället att låta den som odlat sina morötter vara den enda som äter upp dem (annars skulle för mycket energi få åt till kivande om vem som ska få äta vad), och att låta havet vara fritt för alla att använda (annars skulle fler svälta än nödvändigt). Rättigheters eventuella berättigande, och i så fall utformning, ska alltså avgöras av vad som ger lyckligast konsekvenser för samhället. Rättigheterna är alltså befogade endast som redskap (och förhoppningsvis inte så länge till).

Ja, ur ditt utilitaristiska perspektiv är rättigheter bara befogade som redskap om de leder till ökad lycka. Men ur ett liberalt rättighetsperspektiv är rättigheter befogade av andra anledningar. Etisk egoism leder till rätten till liv som leder till rätten till frihet som leder till rätten till egendom. Utilitarismen har inte någon starkare grund än den etiska egosimen..

En intressant fråga jag skulle vilja att rättighetsetiker svarade på är denna: 
Anta att det blev möjligt att genetiskt göra om människan så att hon permanent upphörde att uppleva att hon måste "hålla på sitt", hålla reda på vem som äger vad, hålla reda på vem som har gjort sig förtjänt av vad, respektera andras rätt till det som är "deras", och så vidare, och istället fick en enastående förmåga att alltid, frivilligt, ja rentav ivrigt, leva enligt hedonistisk utilitaristism - alltså på det sätt som maximerar överskottet av lycka över lidande i världen. Skulle du vilja att alla människor individuellt och frivilligt valde att genomgå denna genförändring? Skulle du bli glad om alla människor valde det (jag menar "alla människor inklusive eller exklusive du beroende på vad du själv skulle välja")? 

En rättighetsetiker vill per definition ingenting då moralen enligt dem inte innehåller några ”bör”. Om individer vill ändra sina gener är det upp till dem. Så länge en individ inte muterar bort sin förmåga till rationellt tänkande samt sin förmåga till fri vilja så gäller fortfarande etisk egoism.

Ingen människa har skapat morotens struktur, om den tillåtits växa ifred och utan hinder. Dess struktur är ett resultat av dess gener. (Jag utgår från att vi pratar om icke genmodifierade morötter här.) 

Morotens struktur är ett resultat av både gener och miljlö, precis som allt biologiskt liv. Människan har inför rätt miljö, stoppat fröet i jorden, vattnat moroten, rensat ogräs osv. Människan äger sitt arbete och får då äganderätt till sin påverkan, varken mer eller mindre. I detta fall innehåller ett land samt morötter en avsevärd del av denna påverkan.

Detsamma sker när man odlar en morot och vattnar den. Alla spår efter det morotsfrö, det vatten, det ljus och den jord som förvandlats till moroten är utplånade när moroten ligger på tallriken - för alla utom en allvetande varelse. Ingen människa kan bevisa att just den morot jag äter är odlad med just det morotsfrö det är odlat med (för jag har inte själv koll på vilket av morotsfröna som blev moroten), med just de och de vattenmolekylerna, just de och de jordmolekylerna och så vidare. Det skulle behövas en allvetande varelse till det.

I konsekvens med ditt resonemang ovan bör alla former av domstolar, utredningar och historiska undersökningar bör läggas ner då ingenting kan bevisas till 100% sannolikhet. Det du skriver ovan är absurt. Om något kan påvisas med tillräckligt stor sannolikhet så räcker det för att kunna hävda en juridisk äganderätt. När det gäller moralisk äganderätt finns den där i vilket fall som helst, oavsett hur mycket något går/inte går att bevisa.

Detsamma gäller mitt urinerande i havet. 
Spåren efter mitt urinerande i havet är, likt [spåren efter mitt sående av det där morotsfröet som blev moroten jag har på tallriken], utplånade för oss människor. Check. 
Varken spåren efter mitt urinerande i havet eller spåren efter mitt sående av morotsfröet är utplånade för en eventuell allvetande varelse. Check. 

Alltså håller inte heller kriteriet att de och endast de skeenden vars spår inte utplånats kan ge en en naturgiven äganderätt till något. 

Havet skulle existera oavsett vad du gjorde. Moroten existerar bara för att du odlat den. Din påverkan på urinet är utspätt många gånger mer i havet än din vad din påverkan på moroten är. Moroten innehåller mycket högre procentandel mänsklig påverkan från just dig än vad havet innehåller. Hur mycket du en brukade och förändrade havet skulle du dessutom aldrig komma upp i en påverkansgrad som är avsevärt mycket större än alla andra människors påverkan på havet. I fallet med moroten kan du hävda att du och ingen annan har avsevärt mycket större äganderätt till moroten än alla andra (de enda andra som skulle kunna sägas ha en viss rätt till moroten mer än du är fröbolaget, men de har sållt sin andel till dig). I fallet med havet kan du aldrig göra ett sådant uttalande.

Utilitarismen ger ju också detta, förutsatt att det är värdefullare för mänskligheten att trästatyn bevaras intakt än att vedträt bevaras intakt. Huruvida det är värdefullare för någon enskild person är inte relevant om det inte samtidigt är värdefullare för mänskligheten. Vad man som utilitarist är emot när det gäller tanken om en naturgiven individuell äganderätt är att vissa individer skulle ha rätt att hålla på vissa föremål och hindra andra från att använda dem trots att mänskligheten förlorar på en sådan enskilda individers småaktighet. 

Ja, det stämmer. Den viktiga skillnaden är att ägande enligt rättighetsteorin inte handlar om huruvida något är värdefullt eller inte för någon utan om hur mycket faktisk mänsklig påverkan som finns inbakad i ett objekt. Jag kan värdera något jag lagt ner en timmes arbete på högre än något jag lagt ner 10 timmars arbete på i somlig fall. Jag har starkare äganderätt till en tavla jag målat på under 10 timmar än en guldbit jag hittat och grävt upp i rabatten. Även om guldbiten är mycket mer värd har jag större moralisk rätt till tavlan än till guldbiten.

Det bevisar ingenting. Hustrumisshandel kanske har stark förankring i mäns natur - även om denna natur beskrivs som moral endast när en kultur tillåter det. Det är väl en rimlig slutsats, med tanke på hur vanlig hustrumisshandel är och alltid har varit. Ergo: att något har stark förankring i människors natur, på ett sätt som av vissa kulturer kan uppfattas som en "moralisk förankring i vår natur", gör det på intet sätt rätt. Detsamma gäller således känslan att en naturgiven individuell äganderätt existerar och inte får kränkas. 

Med ”moralisk förankring i vår natur” menar jag just MORALISK förankring, dvs. att det är förankrat på ett sådant sätt att människor av naturen anser att det är rätt. Hade jag menat det du skriver ovan hade jag bara skrivit ”förankring i vår natur”.

[samuelkazen]

Justin Case, du får gärna svar på mitt inlägg om du har tid... du får ursäkta att jag var borta så länge över sommaren

[Justin Case]

Är det inte just detta - att man utför en handling som får som resultat (eller ökar risken för) att någon får det sämre - som kännetecknar handlingar som radikalliberalen fördömer (t.ex. åverkan på annans egendom, frihetsberövande, misshandel)? Jo. Hur kan jag då ha rätt att välja att inte dela med mig av mina pengar till fattiga?

Nej, där har du missförstått nyliberalismens moraliska grund.

Jag tror inte det. Jag har svårt att tro att radikalliberaler skulle anse t.ex. stöld vara fel om ingen någonsin kunde få det sämre av att stöld sker.

Radikal liberalen menar inte att en handling som får som resultat eller ökar risken för att någon får det ”sämre” är felaktig.

Om radikalliberalen inte ansåg att en handling som får som resultat eller ökar risken för att någon får det ”sämre” är felaktig, skulle radikalliberalen inte anse t.ex. stöld vara fel.

En handlings långsiktiga konsekvenser har ingen som helst betydelse i den liberala rättighetsteorin.

Är det bara de långsiktiga konsekvenserna som inte har någon som helst betydelse i den liberala rättighetsteorin? I konsekvensen namn kan väl i den liberala rättighetsteorin inga som helst konsekvenser ha någon betydelse i så fall. Men det innebär i så fall att den liberala rättighetsteorin bara ser på världen som ögonblicksbilder, materia som befinner sig i den absoluta nollpunkten, utan någon som helst rörelse. Varje rörelse, hur liten eller kortvarig den än är, förutsätter ju nämligen att den kombination av partiklar och dessas placering som råder i slutet av rörelsen är en konsekvens av vilken dito som rådde i början av rörelsen. Om man ser på världen som ögonblicksbilder som befinner sig i den absoluta nollpunkten finns inget utrymme för moraliskt handlande, eftersom moraliskt handlande, liksom allt annat handlande, är rörelse och inte ögonblicksbilder i den absoluta nollpunkten. "Icke-konsekventialistisk moral" är alltså inte moral överhuvudtaget.

Även om det för radikalliberalen inte är handlandet som är det relevanta, utan intentionen/beslutet som ligger bakom handlandet, kan samma sak som sagts ovan sägas om intentioner och beslut: en intention / ett beslut är rörelser. Rörelser är kedjor av konsekvenser. Så om intentioner/beslut kan vara moraliskt relevanta, kan nödvändigtvis även konsekvenser vara moraliskt relevanta. "Icke-konsekventialism" är alltså inte vad den utger sig för att vara. Den påstår sig inte fästa moralisk vikt vid konsekvenser, men det gör den likafullt, redan genom att fästa moralisk vikt vid beslut, då beslut är kedjor av konsekvenser.

Den grundläggande skillnaden är mellan utilitarism och rättighetsteori är att man inom rättighetsteorin endast respekterar värden. Inom konsekvensetik befrämjar man aktivt värden. När man respekterar ett värde låter man bli att kränka det, man låter bli att handla.

Beslutet att "låta bli att handla" är också en handling.

Det finns somliga handlingar som är förbjudna, men inga former av handlingar som bör göras.

Hur definieras då "handling"?
Anta att en galning står på en klippavsats och håller i ett rep. Ett spädbarn är fastknutet längst ned i repet, tio meter nedanför klippavsatsen, fritt hängande i luften. Under spädbarnet är det ytterligare hundra meter till marken, en hård, stenig historia som spädbarn inte mår bra av att landa på.  Ingen finns inom syn- och hörhåll förutom galningen och du. Galningen säger till dig "nu släpper jag repet", och du väljer att genast skynda fram och gripa tag i repet. Galningen släpper repet och går därifrån. Spädbarnets liv hänger nu på att du antingen drar upp spädbarnet eller fortsätter hålla i repet tills någon annan kommer förbi. Om du slappnar av i händerna, glider repet ur dina händer och spädbarnet dör. Anta att du av någon anledning ångrar din inryckning och nu inte vill dra upp spädbarnet i säkerhet utan helst vill att spädbarnet ska dö (låt säga att du upptäckt att spädbarnet tillhör en person du önskar gränslöst lidande), men att du helst vill att det hela ska gå till så att du inte behöver göra något som är moraliskt fel enligt radikalliberal rättighetsteori.

Vilket av följande två påståenden är, enligt radikalliberal rättighetsteori, riktigt i en sådan situation:

1. Eftersom du inte har någon skyldighet att handla så att någon överlever, har du rätt att genast släppa repet om du vill. Hållandet i repet är en handling, eftersom muskelanspänning är handling. Att spänna muskler (och/eller att fortsätta spänna dem) är handling. Att inte spänna muskler (och/eller att inte fortsätta spänna dem) är inte handling. Att beordra sina fingrar att "släppa repet" är alltså inte en handling, utan ett val att inte handla, ett val att inte hålla i repet. Det är hållandet i repet som är en handling. Ett icke-hållande i repet kan inte vara en handling. Om du nu omedelbart ger en order till dina fingrar att omedelbart sluta hålla i repet, utför du ingen handling, utan du väljer tvärtom bara att inte i ännu ett ögonblick utföra en handling (du väljer att inte utföra handlingen att i ännu ett ögonblick hålla i repet).

2. Du är skyldig att hålla kvar repet, åtminstone tills dina fingermuskler ger efter av sig själva utan att för detta behöva något beslut från din sida. Du har inte rätt att medelst ett beslut släppa eller minska taget om repet, för släppandet av repet eller minskandet av taget om repet medelst ett beslut vore en handling, eftersom du med ett sådant beslut avsiktligt skulle beordra dina fingermuskler att uppföra sig på ett nytt sätt (plötsligt slappna av) något de inte gör (lika snabbt) om du inte fattar det beslutet.

Om 1 stämmer, tycks man enligt radikalliberal rättighetsteori ha rätt att låta spädbarnet dö något tidigare än vad som är fallet om 2 stämmer. Spädbarnet börjar nämligen falla något tidigare om du genast fattar ett beslut att slappna av i fingermusklerna än om du inte fattar något beslut alls, för om du inte fattar något beslut alls, kommer dina fingermuskler att i någon sekund fortsätta utföra den order, som de tidigare fått av dig, att hålla i repet (mycket av vårt handlande sker ju genom omedveten beordring av och omedvetet upprätthållande av omedvetna subrutiner).

För mig är det väldigt oklart om det är 1 eller 2 som stämmer, då det för mig är väldigt oklart huruvida ett "släppande av repet" vore ett beslut att handla eller ett beslut att inte handla (underlåta att (fortsätta) handla).

Det här tankeexperimentet finns det otaliga varianter av i vår vardag. Det (det här tankeexperimentet och dess otaliga varianter i vår vardag) visar att föreställningen, att det är oansvarigt att låta en uppdelning av beslut i "handlingar" och "beslut att inte handla" avgöra vilka beslut som är moraliskt rätt och vilka beslut som är moraliskt fel. Jag menar, inte bör väl frågan, om huruvida man har rätt att släppa repet, innan ens fingermuskler tappat greppet av sig själva, i ovanstående tankeexperiment, bero på huruvida man kan undslippa moralisk skuld genom att invänta de få sekunder som gör att man, för att spädbarnet ska dö, inte behöver utföra en handling som gör att spädbarnet dör? (Observera att det även i det skedet vore fullt möjligt att fortsätta hålla i repet om man ville, men att ett kvarhållande av repet vid det laget skulle börja kräva handling (handlingen att fortsätta gripa) och inte bara frånvaro av order till fingrarna att släppa taget.)

Det är förbjudet att döda, då själva dödandet är ett direkt ingrepp i verkligheten som leder till någon annans död.

Det är godtyckligt att se vissa sätt att döda, men inte andra sätt att döda, som "direkta ingrepp i verkligheten". Även det mest till synes "direkta" dödande kan beskrivas som väldigt indirekt genom att det består av tusentals, miljontals eller miljarder steg, som var för sig är nödvändigt för att offret ska dö, och som vart och ett påverkar nästa steg till att äga rum. Partiklarna i krutet i pistolen påverkar kulan, som i sin tur påverkar offrets blodkärl, som i sin tur spricker, vilket i sin tur får blodet att gå ut ur offrets kropp, osv. Indirektheten där är visserligen mindre än, men inte väsenskild från indirektheten i det dödande som äger rum när någon miljardär för över pengar till ett konto så att ett företag sätter igång med att hugga skog så att människor som visserligen inte äger skogen men som tidigare brukade gå och "piratsamla" nyttig mat i skogen istället börjar gå på McMurder och käka hamburgare så att de dör i välfärdssjukdomar.

Det är dock helt ok allt låta någon dö genom att låta bli att dela med sig av min egen mat. Då är det svälten som är den direkta orsaken till att personen dör.

Inte enbart svälten. Hade verkligheten innehållit både den ursprungliga svälten och att man delade med sig av mat till den svältande, hade vederbörande inte svält ihjäl. Svälten är alltså inte den enda nödvändiga komponenten som behövs för att vederbörande ska svälta ihjäl. En minst lika nödvändig komponent, som minst lika mycket behövs för att vederbörande ska svälta ihjäl, är att man inte ger vederbörande mat. Det är godtyckligt att hävda att ihjälsvältandet beror på den ursprungliga frånvaron av mat och inte på den därpå följande frånvaron av hjälp från oss, snarare än vice versa. I båda fallen är ju dödsorsaken en frånvaro av mat. Att vi tycker det känns mer okej att låta någon svälta ihjäl än att t.ex. skjuta någon med pistol kan förklaras med att vi blivit kulturellt präglade till att tro och uppleva att det finns något sådant som "ickehandlande", och att sådant inte kan vara lika fel som handlingar kan vara.

Frågar man efter de olika handlingarnas konsekvenser så är dem det samma. Man det gör inte rättighetsteoretiker. De frågar efter handlingen i sig. Och handlingen ”att låta bli att ge en svältande mat” är inte en felaktig handling enligt liberal rättighetsteori.

Det är den inte nödvändigtvis enligt utilitarism heller. Det intressanta är dock varför den inte är en felaktig handling, om den inte är det. Det är där rättighetsteoretikern inte har något bra svar, medan utilitaristen har det.

Men betänk följande situation. Du är miljardär och du har ett autogiro som innebär att en tusenlapp av dina pengar varje månad går till en organisation som räddar människoliv - minst ett människoliv per tusenlapp de får av dig. Anta nu att du avslutar detta autogiro. Det är en handling som får till följd att människor dör som inte skulle ha dött om du inte hade utfört den handlingen (avslutat autogirot, alltså). Betyder det, enligt radikalliberalism, att du inte har rätt att avsluta autogirot?

Nej. Men varför inte? Radiballiberalen skulle antagligen svara att eftersom du är ägaren till pengarna, har du rätt att göra vad du vill med dem. Men enligt radikalliberalen begränsas ju denna rätt av förbehållet: "så länge det inte skadar någon annan". Och i det här fallet kan det väl sägas skada de nödlidande att du avslutar autogirot?

Att avsluta autogirot är att sluta tillföra livsuppehållande hjälp. Hjälpen jag tillför i detta exempel är  ingenting jag har en plikt att tillföra, det är någonting jag kan tillföra om jag vill enligt liberal rättighetsteori. Om jag inte vill rädda fler människoliv har jag min fulla rätt att jag sluta med det när jag vill. Ingen har en skyldighet att rädda liv eller uppehålla folk vid liv enligt liberal teori.

Men att avsluta autogirot är ju en handling, och därtill är det en handling som resulterar i att människor dör som inte skulle ha dött om man inte hade utfört handlingen. Därmed uppfyller den alla rimliga kriterier för en dödande handling, vad jag kan se.

Vidare, det är fel att säga att någon skadas om jag avslutar autogirot. Att skada är att tillföra något negativt. Det gör jag inte i ditt exempel.

Jo, där tillför du faktiskt något negativt, nämligen den knapptryckning som får som konsekvens att folk dör. (Eller de ord du säger till din bank som leder till samma konsekvens, eller hur du nu ger order om transaktionen rent praktiskt.)

Att underlåta att tillföra något positivt är inte att skada.

Anta att du ska intervjua några dykare och att du av misstag råkar ställa dig på slangen som förser en dykare med luft. Ingen i närheten ser det hela. Dykaren är många hundra meter under vattnet och kan av någon anledning inte komma upp till ytan i tid för att överleva, om du inte stiger av slangen. Dykaren har även något fel på sin larmutrustning så att han inte kan kommunicera till någon om sitt nödläge. Du upptäcker ditt misstag men tänker: "hmm, att underlåta att tillföra något positivt är inte att skada". Luft är ju "något positivt" som skulle "tillföras" dykaren genom ditt avstigande från slangen om du steg av slangen - något positivt som du alltså enligt rättighetsteorin inte har någon skyldighet att tillföra. Anta att du, på grund av likgiltighet inför människoliv, står kvar på slangen, med konsekvensen att dykaren dör. Du har i så fall visserligen kanske gjort moraliskt fel i och med den oaktsamhet du gjorde dig skyldig till när du råkade ställa dig på slangen - om det nu kan vara moraliskt fel att av misstag råka riskera någons liv. Men både du och jag anser nog att ett ännu mer förkastligt beslut än detta, är att sedan, när du insett ditt misstag, inte flytta din fot från slangen. Men just detta andra beslut, att inte flytta foten från slangen, är alltså inte ett moraliskt förkastligt beslut, enligt rättighetsteorin? Det är i så fall helt upp och ned, det rimmar mycket illa med våra intuitioner, eller hur?

Radikalliberalen svarar väl då att äganderätten är viktigare än detta faktum. Men anta då följande.
Du står bredvid en patient i respirator. Du tar fram en tusenlapp, tappar den, böjer dig ned, och just när du ska gripa tag om tusenlappen, skakas huset till av ett kort jordskalv som gör att sladden till respiratorn åker ur vägguttaget. Du stoppar snabbt in kontakten i väggen igen, och märker först därefter att tusenlappen fastnat i uttaget. För att få tillbaka tusenlappen måste du dra ur kontakten igen. Om du gör det, stannar respiratorn igen. Har du rätt att göra det?

Om du inte handlat alls i ovanstående dilemma skulle kontakten vara ur väggen och patienten skulle dö. Om du väljer att stoppa i kontakten till respiratorn väljer du att hjälpa patienten och tillföra något positivt som inte fanns där innan. Upptäcker du att en tusenlapp fastnat har du din fulla rätt att dra ut sladden igen och lämna patienten att dö enligt liberal rättighetsteori. Om du väl en gång satt i sladden skulle du nog med största sannolikhet sätta i den igen, men du har ingen skyldighet att göra det. Samma sak gäller som innan du satt i sladden första gången. Du tillförde positiv hjälp och drog tillbaka den igen. Du befinner dig alltså i utgångsläget ännu en gång.

Innebär inte en sådan typ av resonerande att man, om man idag räddat någon från kvävningsdöden, har rätt att nästa dag kväva vederbörande, med ursäkten att man bara "tillförde positiv hjälp och drog tillbaka den" (man tillförde vederbörande en möjlighet att andas, och drog, dagen därpå, tillbaka denna möjlighet för vederbörande)?

Din slutsats om att det är rätt ur en liberals perspektiv att dra ut och lämna kontakten är korrekt. Din analys av orsakerna till detta är dock felaktiga. Det beror inte på egendomsrätten. Det beror på att det var du som satt in kontakten tidigare. Låt oss istället anta att kontakten hoppade in av sig själv efter jordbävningen. Då har du inte rätt att dra ut sladden enligt liberal rättighetsteori. Om du drar ut sladden tillför du något negativt som inte fanns där innan.

Den där sista meningen är av tveksam sanningshalt (givet din smått osannolika variation av mitt tankeexperiment). Det negativa fanns ju där innan: nämligen alldeles i början, när kontakten var ur, innan den hoppat tillbaka av sig själv.

Det enda du kan göra är att sluta ett avtal med patienten om att du får dra ut sladden snabbt och sätta tillbaka den igen för att ta din tusenlapp. Går inte patienten med på detta är tusenlappen förlorad (vilket vore ytterst osannolikt).

Det ställer jag mig undrande till. Nog kan man väl ha rätt att utföra en handling A som, om den inte följs av en handling B, skulle göra att en person P dog? Anta att jag som bilförare, med passagerare, gasar så att min bil kommer upp i högsta tillåtna hastighet på en motorväg, att jag närmar mig en tvär kurva, och att jag håller denna höga hastighet ända tills jag är så nära kurvan att jag bara nätt och jämnt kan bromsa trafiksäkert och klara kurvan. Att inte bromsa i tid är moraliskt fel, då jag äventyrar mina passagerares säkerhet. Men om jag bromsar i tid, så att ingen ens blir rädd, och alla klarar sig hur bra som helst, nog hade jag väl då rätt att gasa tidigare, trots att det gasandet, om det inte skulle ha följts av en inbromsning, skulle ha lett till mina passagerares död? Vissa handlingar är helt uppenbart inte fel trots att de, om de inte åtföljs av ytterligare en handling, leder till någons död. Varför skulle det inte vara så även med tusenlappsfallet?

Orsaken till att tusenlappen gick förlorad var naturens nycker. Dessa kan vi inte påverka utan får acceptera. En jordbävning kan inte kränka någons rätt till liv, frihet eller egendom eftersom rättigheter handlar om en relation mellan människor.

Uttrycket "handlar om" verkar vara populärt när man vill dölja bristen på substans i ett resonemang. Det gör liksom ens argumentation hal. Vad som helst kan döljas, och saknas, i ett "det handlar om".

Låt oss anta att du tappar en tusenlapp som flyger iväg med vinden och åker in i en sopbil. Du har då ingen som helst rätt att kräva att sopbilen ska spy ut allt sitt innehåll på gatan så att du kan rota fram din tusenlapp.

"Ha rätt att kräva" är ett märkligt begrepp. Nog kan man väl kräva, alltså säga till sopbilsåkaren "jag kräver att du tömmer din sopbil". Det kan väl inte vara omoraliskt att säga. Vi har ju yttrandefrihet. (En utilitarist skulle nog anse sig göra rätt i att kräva att sopbilen spyr ut sitt innehåll på gatan, då det enligt utilitarism inte finns något sådant som att ha rätt att (eller inte ha rätt att) göra något, utan bara sådant som kan vara rätt eller inte vara rätt att göra. Tusenlappen kan i utilitaristens händer göra mycket mer nytta än vad en ren gata kan.)

Om jag odlar en bit mark får jag inte moralisk äganderätt till marken ifråga,

Du har inte moralisk äganderätt till marken i fråga, säger du. Betyder inte det att andra får använda marken, så länge de inte förändrar de nya strukturer du skapat i marken? Om du t.ex. odlat morötter så att morötter upptar sammanlagt 10 procent av varje kvadratmeter av den mark som du betraktar som din mark, kan någon annan då få utnyttja de återstående 90 procenten av varje kvadratmeter? Den jorden har du ju inte (uppenbart) förändrat strukturen i.

utan till den påverkan jag gjort på marken, till resultatet av mina handlingar.

Alla våra handlingar påverkar strukturen i väldigt mycket mer än vad man kanske i förstone kommer att tänka på. Det här som jag skriver nu påverkar strukturen i din hjärna, och denna strukturpåverkan påverkar i sin tur strukturerna i mycket av vad du skapar från och med nu. Borde inte det, givet rättighetsteorin, göra att jag får del av äganderätten till mycket av vad du skapar i fortsättningen, om nu äganderätt avgörs av vilka strukturer man ger upphov till?

Om du släpper ut en torsk i havet och vill fortsätta äga den så handlar du mycket motsägelsefullt då handlingen innebär att du förlorar all kontroll över torsken ifråga.

Med samma logik borde alltså upphovsrätt inte finnas. Så fort någon gett ut en skiva, har han ju gett upp kontrollen över hur informationen på skivan används hädanefter. Skivans innehåll kan kopieras, parodieras, varieras, remixas osv gränslöst. På samma sätt som du säger att den som släpper ut en torsk i havet och vill fortsätta äga den handlar motsägelsefullt, kan man väl säga att singer-songwritern som släpper en skiva med musik han vill fortsätta äga handlar motsägelsefullt. Ville han verkligen fortsätta äga sin musik skulle han väl behålla sina skivor för sig själv, kan man argumentera. Liksom torskägaren som vill fortsätta äga sin torsk borde behålla sin torsk för sig själv.

Ja, ur ditt utilitaristiska perspektiv är rättigheter bara befogade som redskap om de leder till ökad lycka. Men ur ett liberalt rättighetsperspektiv är rättigheter befogade av andra anledningar.

...och eftersom några sådana andra anledningar inte finns, återstår bara de utilitaristiska anledningarna, om några alls.

Etisk egoism leder till rätten till liv

Inte genast. Etisk egoism leder först och främst till utilitarism, eftersom utilitarism gynnar den etiska egoisten mer än vad någon annan moral gör. Därur (ur utilitarism) kan man antagligen härleda att vi bör ha en juridisk rätt till liv, men inte en i alla situationer okränkbar moralisk rätt till liv. Det gynnar ibland den etiske egoisten att ha ihjäl andra människor, t.ex. genom att använda internet (ja, att använda internet är att döda människor, för internet drar mycket energi, och energiförbrukningen leder till klimatförändringar som kommer att skapa klimatkatastrofer som kommer att skörda människoliv).

som leder till rätten till frihet som leder till rätten till egendom. Utilitarismen har inte någon starkare grund än den etiska egosimen..

Det kan stämma. Utilitarism följer av etisk egoism. Men det är även så att man (vilket hittills har varit det vanliga) kan komma fram till utilitarism utan att utgå från etisk egoism.

En intressant fråga jag skulle vilja att rättighetsetiker svarade på är denna:
Anta att det blev möjligt att genetiskt göra om människan så att hon permanent upphörde att uppleva att hon måste "hålla på sitt", hålla reda på vem som äger vad, hålla reda på vem som har gjort sig förtjänt av vad, respektera andras rätt till det som är "deras", och så vidare, och istället fick en enastående förmåga att alltid, frivilligt, ja rentav ivrigt, leva enligt hedonistisk utilitaristism - alltså på det sätt som maximerar överskottet av lycka över lidande i världen. Skulle du vilja att alla människor individuellt och frivilligt valde att genomgå denna genförändring? Skulle du bli glad om alla människor valde det (jag menar "alla människor inklusive eller exklusive du beroende på vad du själv skulle välja")?

En rättighetsetiker vill per definition ingenting då moralen enligt dem inte innehåller några ”bör”.

En rättighetsetiker vill alltså inte att en människa som håller på att svälta ihjäl och som lider fruktansvärt, ska klara sig och må bra, allt annat lika? Rättighetsetik grundar sig alltså på total likgiltighet inför andras lidande (så länge lidandet inte är orsakat av en själv). Denna omständighet gör inte rättighetsetiken tilltalande direkt.

Morotens struktur är ett resultat av både gener och miljlö, precis som allt biologiskt liv. Människan har inför rätt miljö, stoppat fröet i jorden, vattnat moroten, rensat ogräs osv. Människan äger sitt arbete och får då äganderätt till sin påverkan, varken mer eller mindre.

Detta att enligt rättighetsteorin påverkan och skapande ger äganderätt får jag inte att gå ihop med påståendet att endast ens handlingar i sig, och inte konsekvenserna av ens handlingar, har moralisk relevans. Min påverkan på den blivande morotens struktur är ju konsekvenser som uppenbarligen anses ha moralisk relevans?

När det gäller moralisk äganderätt finns den där i vilket fall som helst, oavsett hur mycket något går/inte går att bevisa.

Det där låter som när religiösa säger att Gud finns oavsett hur mycket det går/inte går att bevisa att Gud finns. Det håller inte.

Det bevisar ingenting. Hustrumisshandel kanske har stark förankring i mäns natur - även om denna natur beskrivs som moral endast när en kultur tillåter det. Det är väl en rimlig slutsats, med tanke på hur vanlig hustrumisshandel är och alltid har varit. Ergo: att något har stark förankring i människors natur, på ett sätt som av vissa kulturer kan uppfattas som en "moralisk förankring i vår natur", gör det på intet sätt rätt. Detsamma gäller således känslan att en naturgiven individuell äganderätt existerar och inte får kränkas.

Med ”moralisk förankring i vår natur” menar jag just MORALISK förankring, dvs. att det är förankrat på ett sådant sätt att människor av naturen anser att det är rätt. Hade jag menat det du skriver ovan hade jag bara skrivit ”förankring i vår natur”.

Det finns kulturer som anser hustrumisshandel ha just moralisk förankring i vår natur. I vissa kulturer anses det moraliskt fel att inte hårt fysiskt bestraffa en kvinna som brutit mot någon löjligt hård äktenskapslag, till exempel.

[Viseman]

Elitokratisk/demokratisk äganderätt

Rent utilitaristiskt så vorde det ju bäst om de som hade mest användning för det och kunde producera mest för att glädja andra med det, hade äganderätten till de specifika sakerna. Detta borde inte vara så konstigt. Tillverkas en ny superhäftig gitarr så går den till de skickligaste gittaristerna först och främst. Detta för att alla sak få glädje av den. Sedan ska naturligtvis nybörjare få en chans att lära sig spela bra, men för det räcker nog gamla grejer. Den som tillverkar gittaren borde bli så imponerad att de stora gittaristena vill lira med hans gitarr att han gör jobbet gratis! I annat fall kan en liten ersättning ges. Tänk på att ju mindre vi kräver i lön och dessto mer vi jobbar, dessto mer produkter och tjänster kan ALLA glädjas av!

Vad gäller marken och morötterna så är det ju bäst om maten i första hand går till de mest värdefulla individerna i samhället! De bör se till att få mycket energi till sina samhällsnyttiga insatser!

Vilka ska då bestämma vem som är den "skickligaste" gittaristen undrar ni? Om folket ska glädjas av gitarristen så kan det ske på ett demokratiskt vis. Man skulle dock kunna tänka sig att instrument delas ut till olika genrer, för att skapa en mångfald av skapande. Experter torde vara bäst på att förstå skillnaderna mellan olika genrer, även om folk kan se sådana skillnader också.

Kort sagt skall resurser ges till det fåtal som kan ge den stora massan mest tillbaka. Detta tjänar ALLA på!

[Justin Case]

Elitokratisk/demokratisk äganderätt

Rent utilitaristiskt så vorde det ju bäst om de som hade mest användning för det och kunde producera mest för att glädja andra med det, hade äganderätten till de specifika sakerna. Detta borde inte vara så konstigt. Tillverkas en ny superhäftig gitarr så går den till de skickligaste gittaristerna först och främst. Detta för att alla sak få glädje av den. Sedan ska naturligtvis nybörjare få en chans att lära sig spela bra, men för det räcker nog gamla grejer. Den som tillverkar gittaren borde bli så imponerad att de stora gittaristena vill lira med hans gitarr att han gör jobbet gratis! I annat fall kan en liten ersättning ges. Tänk på att ju mindre vi kräver i lön och dessto mer vi jobbar, dessto mer produkter och tjänster kan ALLA glädjas av!

Vad gäller marken och morötterna så är det ju bäst om maten i första hand går till de mest värdefulla individerna i samhället! De bör se till att få mycket energi till sina samhällsnyttiga insatser!

Vilka ska då bestämma vem som är den "skickligaste" gittaristen undrar ni? Om folket ska glädjas av gitarristen så kan det ske på ett demokratiskt vis. Man skulle dock kunna tänka sig att instrument delas ut till olika genrer, för att skapa en mångfald av skapande. Experter torde vara bäst på att förstå skillnaderna mellan olika genrer, även om folk kan se sådana skillnader också.

Kort sagt skall resurser ges till det fåtal som kan ge den stora massan mest tillbaka. Detta tjänar ALLA på!

Om folket är med på det, är det kanske utilitaristiskt. Om folket är emot det, är det troligen outilitaristiskt, bland annat eftersom de konflikter och spänningar som elitismen i fråga då ger upphov till mellan folket och eliten då skapar mer lidande än vad det elitistiska tilldelandet av mer resurser åt de begåvade skapar lycka. Folket tycks vilja ha en viss grad av elitism, men inte för mycket. Alltså är antagligen en viss grad av (demokratiskt framröstad) elitism utilitaristiskt.