Hejsan!
Vi har avverkat objektivismen, nu är det dax att syna marxismen i sömmarna! :lol:
En natt senhösten 1940 hämtades min morfars bror av den dåtida ryska säkerhetstjänsten. Han fördes in i en buss, och någon dag senare hittades han död bredvid en åker. Den ryska säkerhetstjänsten framförde ännu några dagar senare att han var en "folkfiende".
Hans fruga och ungarna sändes till Sibirien, men kunde återvända hem under sent 1940-tal! Levande, men fråntagna all form av mänsklig värdighet!
Av mina släktingar fick jag naturligtvis reda på den verkliga orsaken - min morfars bror vägrade att härbergera två ryska soldater i sitt hem. Han bodde på landsbygden och var jordbrukare. Han slängde ut soldaternas packning ur sitt hem när han fick reda på att de skulle bo hos honom. Han hade dessutom deklareat att han var fascist, och dessutom stolt över det!
Därmed var han redan dömd till det hårdaste av straff - fråntagen sitt liv.
Jag utelämnar naturligvis många detaljer, de är personliga och inte av allmänt intresse, jag tager det i stora drag. Den som förstår det, inser även varför!
Man kan fråga sig hur en idé om ett bättre samhälle även för de fattigaste kunde gå så långt som att ta livet av någon som borde varit ett sådant systems stöttepelare?
Jag återkommer snart med en analys av marxismen som idé och politisk verklighet!
MVH
bigj - om sanningen skall fram....
Marxismen - en teoris uppgång och fall....
Moderator: Moderatorgruppen
Marxismen - en teoris uppgång och fall....
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Hade glömt av denne! :)
Ok, då kör vi......
Tillblivelsen och variationen av de marxistiska teorierna
Marxismen är en socialism, det finns flera varianter av socialism, som försöker se utvecklingen på ett vetenskapligt korrekt sätt. Huruvida detta lyckas beror helt på läsarens egna preferenser och ideologiska hemvist! Marx efterlämnade en ekonomisk teori om det kapitalistiska produktionssättet, men ingen politisk teori om den borgerliga statens struktur. Inte heller kom Marx med någon allmän beskrivning av den historiska materialismen som sådan. Han efterlämnade bara en del kryptiska förutsägelser under 1840-talet och en del lakoniska principer på 1860-1870-talen. Det var Engels som fick föra arbetet vidare efter Marx död 1883. Bägge var i en mening internationalister och tillhörde aldrig något parti eller någon nationell klubb. Deras första efterträdare, och delvis samtida, Kautsky, Labriola, Mehring och Plechanov, försökte sedan systematisera den historiska materialismen till en omfattande teori om människan och naturen som kunde ersätta de rivaliserande borgerliga disciplinerna och därmed förse arbetarrörelsen med en helgjuten världsuppfattning som lätt kunde omfattas av deras aktivister.
Innan vi går vidare bör en sak klargöras, socialismen i dess grundläggande betydelse är att förändra samhället för dem som har det sämst! Det är själva poängen med socialismen! Därmed är den i sig en fara för all auktoritet som har den motsatta åsikten. Därför är den ständigt farlig, och ständigt motarbetad av den styrande klassen! Iroiniskt även den styrande klassen i ett redan skapat socialistiskt samhälle. Den som undra kan exempelvis läsa Sovjetunionens historia!
Mot slutet av Marx och Engels liv märktes redan en förskjutning av deras marxism mot det centraleuropeiska området, trots att de i praktiken beskrev det brittiska samhället och dess ekonomiska system. Den andra generationen marxistiska teoretiker härstammade från områden öster om Berlin, och de framkom ur den medelklass som växte fram under 1800-talet. Lenin, Luxemburg, Trotskij, Hilferding, Bauer och Bucharin var födda mellan 1870 och 1888, och således träffade de aldrig Marx eller Engels. Samtliga dessa skulle spela ledande roller i de framväxande partier de var medlemmar i, roller som var mer centrala och styrande än vad socialister någonsin tidigare lyckats uppnå. Dessa teoretiker såg sig tvungna att utveckla Marx och Engels idéer pga två omständigheter som Marx knappast riktigt insåg och Engels bara anade. För det första antog kapitalismen en imperialistisk och monopoliserande fas efter 1880 i och med den nya massproduktionen och kolonialismen, vilka bägge levde av, och samtidigt krävde, råvaror och avsättningsområden för sina produkter. Dessutom började Marx verk kring sekelskiftet bli utsatt för professionell kritik från akademiska ekonomer, bl.a. från österrikiskt håll (exempelvis Böhm-Bawerks alster som utkom1896).
Flera av de efterträdande teoretikerna intresserade sig för jordbruket, vilket var naturligt då de härstammade från agrara samhällen med liten industriell påverkan ännu vid sekelskiftet. Andra teoretiker sysslade med den imperialistiska och finansiella utvecklingen som svar på den närmast statsunderstödda kapitalism som nu drabbade nästan hela världen. Samtidigt hade det marxistiska ekonomiska tänkandet flyttat än längre österut fram till 1915 – ända till Ryssland.
Strax före 1914 började teoretiker som Rosa Luxemburg att polemisera emot det tyska socialdemokratiska partiet och beskyllde det för att gå en väl reformistisk väg och därmed förråda den marxistiska saken och arbetarklassens maktövertagande. Under första världskriget skulle en brytning komma mellan de reformistiska grupperingarna och de radikala inom arbetarrörelsen i både Tyskland och Österrike och snart också i Frankrike. Också den marxistiska teorin splittrades upp på ungefär samma sätt. Denna splittring mellan olika ledare för partierna och teoretikerna gick till en början mer inom de olika ländernas grupper än mellan länderna. De socialdemokratiska partierna i Tyskland, Österrike och Frankrike förblev lojala mot sina statsmakter, medan ledare som Lenin, Luxemburg och Trotskij var emot kriget och fördömde deras västligare teoretiska fränder. När den ryska revolutionen sopade bort tsardömet och där sedan bolsjevikerna tog makten hösten 1917 ledde detta till en imperialistisk blockad, intervention och inbördeskrig redan år 1918 och detta våldsamma kaos varade till 1922. Under dessa år delades de marxistiska teoretikerna upp sig i de östliga förkämparna för en utvidgad revolution och de västliga som accepterade en formell parlamentarisk demokrati. Åter andra forna socialistiska teoretiker sadlade om till nationella ledare, särskilt i de nya östeuropeiska staterna. I söder, främst Italien, försökte de socialistiskt inspirerade arbetarna och bönderna skapa egna socialistiska samhällen i kamp mot konservativa grupper och snart även fascistiska våldsverkare. I Tyskland förekom det flera resningar från arbetarleden åren 1918-1919 men också de slogs ned, delvis med hjälp av socialdemokraterna. I Ungern skapades för en tid en socialistisk republik år 1919, men även den slogs ned av konservativa trupper vilka hade rumänsk och fransk assistans. Den kontrarevolutionära inringningen och terrorn i Ryssland åren 1918-1921 åsamkade den ryska befolkningen miljoner dödsoffer, men den lyckades inte störta den nya bolsjevikiska makten. Men den avskar effektivt vidare revolutionär hjälp från öster under samma tid då den kapitalistiska ordningen var som mest hotad även i Västeuropa, och man förhindrade ytterligare proletära resningar i den imperialistiska lejonkulan. Rosa Luxemburg frigavs under en av de tyska resningarna, och började omedelbart organisera den revolutionära vänstern i Tyskland. Men hon mördades av de kontrarevolutionära frikårerna under ett hungeruppror i Berlin – på den socialdemokratiska regeringens order.
Lenin hade år 1921 författat en skrift – ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – som hade udden riktad mot de radikala och socialistiska partierna som vid det här laget fanns överallt i de ”avancerade” kapitaliststaterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Lenin angrep i denna skrift den marxistiska strategins problem i en mer kapitalistisk omgivning än det forna Tsarryssland. Länder där den borgerliga parlamentarismen var långt starkare och arbetarklassens reformism mer djupgående än han insett före 1914. Lenin försökte peka framåt, och göra sina teoretiska arbeten till vägledningar för aktivister i västra Europa. Ett tag såg det ut som om en förnyad marxistiskteori skulle sammanlänka teorin med massornas dagliga kamp. Dels hade inringningen, och blockaden, av Ryssland blivit effektiv redan år 1920, landets industri ödelagd, jordbruket likaså och arbetarklassen kraftigt decimerad efter åratal av krig och inbördeskrig. Inte nog med det, bondeklassen blev alltmer fientligt inställd sedan man på sina håll försökt kollektivisera jordbruket. När det yttre greppet började släppa år 1923, och kontakterna med omvärlden sakta återetablerades, började ett nytt hot, inifrån.
Partiapparatens maktgrepp hårdnade, och förtrycket av arbetarklassen ökade liksom en ökande chauvinism välde fram redan i slutet av 1922 när de yttre hoten äntligen föll bort. Lenins sjukdom började visa sig allt mer mot slutet av 1922 och han tappade successivt en del av greppet över utvecklingen och statsapparaten. Hans sista skrifter under år 1923 visar att han troligen insåg farorna och sökte finna former som kunde återuppliva en politisk vilja hos befolkningen som kunde leda till att byråkratin sopades bort och oktoberrevolutionens enhet och demokrati återuppstod. Lenin dog i början av 1924 och inom tre år beseglade Stalins övertagande av makten inom kommunistpartiet marxismens och socialismens öde i Sovjetunionen för årtionden framåt. Stalins politiska apparat undertryckte aktivt den revolutionära masspraktiken i Ryssland och avskräckte den även utanför jätteriket. Därmed förstördes den revolutionära enheten av teori och praktik av Stalins polisstat – en revolutionär praktik som några år tidigare gjort den klassiska bolsjevismen möjlig. Massorna lamslogs, deras spontanitet utplånades av den byråkratiska kasten som tog makten i landet åren 1923-1928. Allt seriöst teoretiskt arbete upphörde efter kollektiviseringen, och absolut efter 1927 då ”lillefar Stalin” började sitta säkert i sadeln som Rysslands nye härskare, precis tio år efter revolutionen. De sista ledarna från Lenins tid tystades genom olika hotelser och trakasserier, andra fängslades eller försvann medan åter andra, som exempelvis Trotskij år 1929, drevs i landsflykt.
MVH
bigj
Hade glömt av denne! :)
Ok, då kör vi......
Tillblivelsen och variationen av de marxistiska teorierna
Marxismen är en socialism, det finns flera varianter av socialism, som försöker se utvecklingen på ett vetenskapligt korrekt sätt. Huruvida detta lyckas beror helt på läsarens egna preferenser och ideologiska hemvist! Marx efterlämnade en ekonomisk teori om det kapitalistiska produktionssättet, men ingen politisk teori om den borgerliga statens struktur. Inte heller kom Marx med någon allmän beskrivning av den historiska materialismen som sådan. Han efterlämnade bara en del kryptiska förutsägelser under 1840-talet och en del lakoniska principer på 1860-1870-talen. Det var Engels som fick föra arbetet vidare efter Marx död 1883. Bägge var i en mening internationalister och tillhörde aldrig något parti eller någon nationell klubb. Deras första efterträdare, och delvis samtida, Kautsky, Labriola, Mehring och Plechanov, försökte sedan systematisera den historiska materialismen till en omfattande teori om människan och naturen som kunde ersätta de rivaliserande borgerliga disciplinerna och därmed förse arbetarrörelsen med en helgjuten världsuppfattning som lätt kunde omfattas av deras aktivister.
Innan vi går vidare bör en sak klargöras, socialismen i dess grundläggande betydelse är att förändra samhället för dem som har det sämst! Det är själva poängen med socialismen! Därmed är den i sig en fara för all auktoritet som har den motsatta åsikten. Därför är den ständigt farlig, och ständigt motarbetad av den styrande klassen! Iroiniskt även den styrande klassen i ett redan skapat socialistiskt samhälle. Den som undra kan exempelvis läsa Sovjetunionens historia!
Mot slutet av Marx och Engels liv märktes redan en förskjutning av deras marxism mot det centraleuropeiska området, trots att de i praktiken beskrev det brittiska samhället och dess ekonomiska system. Den andra generationen marxistiska teoretiker härstammade från områden öster om Berlin, och de framkom ur den medelklass som växte fram under 1800-talet. Lenin, Luxemburg, Trotskij, Hilferding, Bauer och Bucharin var födda mellan 1870 och 1888, och således träffade de aldrig Marx eller Engels. Samtliga dessa skulle spela ledande roller i de framväxande partier de var medlemmar i, roller som var mer centrala och styrande än vad socialister någonsin tidigare lyckats uppnå. Dessa teoretiker såg sig tvungna att utveckla Marx och Engels idéer pga två omständigheter som Marx knappast riktigt insåg och Engels bara anade. För det första antog kapitalismen en imperialistisk och monopoliserande fas efter 1880 i och med den nya massproduktionen och kolonialismen, vilka bägge levde av, och samtidigt krävde, råvaror och avsättningsområden för sina produkter. Dessutom började Marx verk kring sekelskiftet bli utsatt för professionell kritik från akademiska ekonomer, bl.a. från österrikiskt håll (exempelvis Böhm-Bawerks alster som utkom1896).
Flera av de efterträdande teoretikerna intresserade sig för jordbruket, vilket var naturligt då de härstammade från agrara samhällen med liten industriell påverkan ännu vid sekelskiftet. Andra teoretiker sysslade med den imperialistiska och finansiella utvecklingen som svar på den närmast statsunderstödda kapitalism som nu drabbade nästan hela världen. Samtidigt hade det marxistiska ekonomiska tänkandet flyttat än längre österut fram till 1915 – ända till Ryssland.
Strax före 1914 började teoretiker som Rosa Luxemburg att polemisera emot det tyska socialdemokratiska partiet och beskyllde det för att gå en väl reformistisk väg och därmed förråda den marxistiska saken och arbetarklassens maktövertagande. Under första världskriget skulle en brytning komma mellan de reformistiska grupperingarna och de radikala inom arbetarrörelsen i både Tyskland och Österrike och snart också i Frankrike. Också den marxistiska teorin splittrades upp på ungefär samma sätt. Denna splittring mellan olika ledare för partierna och teoretikerna gick till en början mer inom de olika ländernas grupper än mellan länderna. De socialdemokratiska partierna i Tyskland, Österrike och Frankrike förblev lojala mot sina statsmakter, medan ledare som Lenin, Luxemburg och Trotskij var emot kriget och fördömde deras västligare teoretiska fränder. När den ryska revolutionen sopade bort tsardömet och där sedan bolsjevikerna tog makten hösten 1917 ledde detta till en imperialistisk blockad, intervention och inbördeskrig redan år 1918 och detta våldsamma kaos varade till 1922. Under dessa år delades de marxistiska teoretikerna upp sig i de östliga förkämparna för en utvidgad revolution och de västliga som accepterade en formell parlamentarisk demokrati. Åter andra forna socialistiska teoretiker sadlade om till nationella ledare, särskilt i de nya östeuropeiska staterna. I söder, främst Italien, försökte de socialistiskt inspirerade arbetarna och bönderna skapa egna socialistiska samhällen i kamp mot konservativa grupper och snart även fascistiska våldsverkare. I Tyskland förekom det flera resningar från arbetarleden åren 1918-1919 men också de slogs ned, delvis med hjälp av socialdemokraterna. I Ungern skapades för en tid en socialistisk republik år 1919, men även den slogs ned av konservativa trupper vilka hade rumänsk och fransk assistans. Den kontrarevolutionära inringningen och terrorn i Ryssland åren 1918-1921 åsamkade den ryska befolkningen miljoner dödsoffer, men den lyckades inte störta den nya bolsjevikiska makten. Men den avskar effektivt vidare revolutionär hjälp från öster under samma tid då den kapitalistiska ordningen var som mest hotad även i Västeuropa, och man förhindrade ytterligare proletära resningar i den imperialistiska lejonkulan. Rosa Luxemburg frigavs under en av de tyska resningarna, och började omedelbart organisera den revolutionära vänstern i Tyskland. Men hon mördades av de kontrarevolutionära frikårerna under ett hungeruppror i Berlin – på den socialdemokratiska regeringens order.
Lenin hade år 1921 författat en skrift – ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – som hade udden riktad mot de radikala och socialistiska partierna som vid det här laget fanns överallt i de ”avancerade” kapitaliststaterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Lenin angrep i denna skrift den marxistiska strategins problem i en mer kapitalistisk omgivning än det forna Tsarryssland. Länder där den borgerliga parlamentarismen var långt starkare och arbetarklassens reformism mer djupgående än han insett före 1914. Lenin försökte peka framåt, och göra sina teoretiska arbeten till vägledningar för aktivister i västra Europa. Ett tag såg det ut som om en förnyad marxistiskteori skulle sammanlänka teorin med massornas dagliga kamp. Dels hade inringningen, och blockaden, av Ryssland blivit effektiv redan år 1920, landets industri ödelagd, jordbruket likaså och arbetarklassen kraftigt decimerad efter åratal av krig och inbördeskrig. Inte nog med det, bondeklassen blev alltmer fientligt inställd sedan man på sina håll försökt kollektivisera jordbruket. När det yttre greppet började släppa år 1923, och kontakterna med omvärlden sakta återetablerades, började ett nytt hot, inifrån.
Partiapparatens maktgrepp hårdnade, och förtrycket av arbetarklassen ökade liksom en ökande chauvinism välde fram redan i slutet av 1922 när de yttre hoten äntligen föll bort. Lenins sjukdom började visa sig allt mer mot slutet av 1922 och han tappade successivt en del av greppet över utvecklingen och statsapparaten. Hans sista skrifter under år 1923 visar att han troligen insåg farorna och sökte finna former som kunde återuppliva en politisk vilja hos befolkningen som kunde leda till att byråkratin sopades bort och oktoberrevolutionens enhet och demokrati återuppstod. Lenin dog i början av 1924 och inom tre år beseglade Stalins övertagande av makten inom kommunistpartiet marxismens och socialismens öde i Sovjetunionen för årtionden framåt. Stalins politiska apparat undertryckte aktivt den revolutionära masspraktiken i Ryssland och avskräckte den även utanför jätteriket. Därmed förstördes den revolutionära enheten av teori och praktik av Stalins polisstat – en revolutionär praktik som några år tidigare gjort den klassiska bolsjevismen möjlig. Massorna lamslogs, deras spontanitet utplånades av den byråkratiska kasten som tog makten i landet åren 1923-1928. Allt seriöst teoretiskt arbete upphörde efter kollektiviseringen, och absolut efter 1927 då ”lillefar Stalin” började sitta säkert i sadeln som Rysslands nye härskare, precis tio år efter revolutionen. De sista ledarna från Lenins tid tystades genom olika hotelser och trakasserier, andra fängslades eller försvann medan åter andra, som exempelvis Trotskij år 1929, drevs i landsflykt.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi analyserar marxismen och kollar in om det finns några problem med själva tillämpningen av denna teori, eller det teoretiska varupaket av olika tolkningar, som välan marxismen får anses utgöra!
Två problem visar sig ganska snart, om man ser till den historiska verklighet som ligger till grund för marxismen och dess socialism - och som ofta drabbade andra tidigare frihetsrörelser och klasskampsbetonade rörelser, eller kort och gott olika vänsterrörelser som var i opposition till den bestående ordningen!
Dessa två problem visar sig vara en alltför radikal tillämpning, ofta långt före sin tid, och svår att greppa för flertalet människor, och (2) de alltid uppkomna fraktionsstriderna, som oftast ledde till att de radikala rörelserna föll in i rena inbördesstrider och ofta i inbördeskrig som försvagade själva ändamålet med revolterna - och gjorde det lättare att slå ned dem.
När vi går bakåt i tid bör vi komma ihåg att sociala revolter och uppror ofta ikläddes en religiös dräkt; benämningar, fraser och språkbruk var ofta religiöst färgade. Vilket beror på att människorna i mycket högre grad såg tillvaron genom ett religiöst spektra under tidigare sekler. Något som hängde med sedan stenåldern, och var en del av förklaringen till själva tillvaron hos alla forna folk.
Dessutom fanns en fara att de ledare som ledde sina skaror till en seger, inte sällan lade sig till med manér som de tidigare härskarna förde. Därmed försvagades dessa, från början revolutionära, styren kraftigt, och en återgång till tidigare praxis brukade vara genomförd bara några få år efter en seger för upprorsmakarna.
Detta hade i sin tur att göra med en låg bildningsnivå bland ledarna och deras följeslagare, vilket förhindrade en reell nyordning. Utöver detta fanns det grannar, ofta ledare som fruktade liknande tilltag i sina egna stater, som försökte förhindra att revolutionära samhällen skulle lyckas - det skulle ju innebära att de själva stod på tur att fråntas sina privilegier.
En annan vanlig orsak till misslyckandena var förståelsen, och bristen på ett demokratisk tänkande på djupet hos alla aktörer. För att en stat, eller ett samhälle med jämlika förhållanden skulle kunna skapas, behövde man en gemensam grundsyn hos alla inblandade. Och sådant var svårt att uppbringa hos människor som oftast var misstänksamma mot folk från ett annnat område, eller rent av en annan by eller stad. Olika rykten var ständigt i svang som demoniserade andra landsändors människor, eller andra staters befolkningar. Man var bara solidarisk mot dem man kände och såg på dagarna, ju längre bort de okända kom ifrån, ju mer ökade aversionen mot främlingar och obekanta.
Således fanns det mycket som störde och förstörde en nyordning under forna tider - men ändå försökte man gång på gång. Viljan till förändringarna fanns, men man hade inte verktygen och medlen för att genomföra dem. Dessa medel kom först när bildningsnivån ökades i samhället som helhet, och när medvetenheten ökar, då kan även en djupare demokratisering komma igång!
Vi skall kolla in några tidiga vänsterrörelser vilka på olika sätt sökte förändra det bestående till något bättre!
MVH
bigj
Vi analyserar marxismen och kollar in om det finns några problem med själva tillämpningen av denna teori, eller det teoretiska varupaket av olika tolkningar, som välan marxismen får anses utgöra!
Två problem visar sig ganska snart, om man ser till den historiska verklighet som ligger till grund för marxismen och dess socialism - och som ofta drabbade andra tidigare frihetsrörelser och klasskampsbetonade rörelser, eller kort och gott olika vänsterrörelser som var i opposition till den bestående ordningen!
Dessa två problem visar sig vara en alltför radikal tillämpning, ofta långt före sin tid, och svår att greppa för flertalet människor, och (2) de alltid uppkomna fraktionsstriderna, som oftast ledde till att de radikala rörelserna föll in i rena inbördesstrider och ofta i inbördeskrig som försvagade själva ändamålet med revolterna - och gjorde det lättare att slå ned dem.
När vi går bakåt i tid bör vi komma ihåg att sociala revolter och uppror ofta ikläddes en religiös dräkt; benämningar, fraser och språkbruk var ofta religiöst färgade. Vilket beror på att människorna i mycket högre grad såg tillvaron genom ett religiöst spektra under tidigare sekler. Något som hängde med sedan stenåldern, och var en del av förklaringen till själva tillvaron hos alla forna folk.
Dessutom fanns en fara att de ledare som ledde sina skaror till en seger, inte sällan lade sig till med manér som de tidigare härskarna förde. Därmed försvagades dessa, från början revolutionära, styren kraftigt, och en återgång till tidigare praxis brukade vara genomförd bara några få år efter en seger för upprorsmakarna.
Detta hade i sin tur att göra med en låg bildningsnivå bland ledarna och deras följeslagare, vilket förhindrade en reell nyordning. Utöver detta fanns det grannar, ofta ledare som fruktade liknande tilltag i sina egna stater, som försökte förhindra att revolutionära samhällen skulle lyckas - det skulle ju innebära att de själva stod på tur att fråntas sina privilegier.
En annan vanlig orsak till misslyckandena var förståelsen, och bristen på ett demokratisk tänkande på djupet hos alla aktörer. För att en stat, eller ett samhälle med jämlika förhållanden skulle kunna skapas, behövde man en gemensam grundsyn hos alla inblandade. Och sådant var svårt att uppbringa hos människor som oftast var misstänksamma mot folk från ett annnat område, eller rent av en annan by eller stad. Olika rykten var ständigt i svang som demoniserade andra landsändors människor, eller andra staters befolkningar. Man var bara solidarisk mot dem man kände och såg på dagarna, ju längre bort de okända kom ifrån, ju mer ökade aversionen mot främlingar och obekanta.
Således fanns det mycket som störde och förstörde en nyordning under forna tider - men ändå försökte man gång på gång. Viljan till förändringarna fanns, men man hade inte verktygen och medlen för att genomföra dem. Dessa medel kom först när bildningsnivån ökades i samhället som helhet, och när medvetenheten ökar, då kan även en djupare demokratisering komma igång!
Vi skall kolla in några tidiga vänsterrörelser vilka på olika sätt sökte förändra det bestående till något bättre!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Exempel på "vänsterrörelser" som sökt sig på revolter och uppror finns det gott om i den historiska litteraturen, bara man vet vad man skall leta efter!
Dessa rörelser var ofta framgångsrika i sina inledningsskeden, men en del omständigheter gjorde att de inte kunde slutföra sina projekt och syften!
Vi plockar ett exempel ur högen - den oroliga tid som föregick det sk "Tyska bondekriget" 1525! Den är lätt att förstå av oss, eftersom den liknar den klassiska klasskampen såsom vi förstår den!
”Piparhasse” Hans Böheim och revolten 1476
År 1476 uppstod den första bondesammansvärjningen i biskopsdömet Würzburg, ett av hussitkrigen och "genom dålig regering, mångfaldiga skatter, avgifter, fejder, fientligheter, krig, mord, fängelse och liknande" redan utarmat land och fortfarande skamlöst plundrat av biskopar, präster och adel, enligt en dåtida skribent. Denne skribent, en ung herde och musikant, Hans Böheim från Niklashausen, även kallad Pukaren (trumslagaren) eller Piparhasse, uppträdde detta år i Tauber-dalen som en slags religiös profet. Han förkunnade för åhörarna att jungfru Maria hade visat sig för honom. Hon hade uppmanat honom att bränna sin trumma och att inte längre tjäna dans och syndig vällust, utan att mana folket till botgöring. Så borde var och en rena sig från synd och denna världens fåfängliga lustar, avlägga alla smycken och prydnader och vallfärda till madonnan i Niklashausen för att söka förlåtelse för sina synder, menaden Böheim.
Den asketism som var så vanlig bland de medeltida religiösa fritänkarna och upprorsmakarna, påträffar vi även här, precis som i alla medeltida uppror med religiös prägel, liksom i varje centraleuropeisk upprorsrörelse under senmedeltid och 1500-talet igenom. Denna asketiskt stränga moral, dess krav på att avsäga sig alla livets glädjeämnen och nöjen ställer å ena sidan gentemot den härskande klassen principen om spartansk jämlikhet, och är å andra sidan ett nödvändigt genomgångsstadium, utan vilket ledarskiktet inte kunde få övriga sätta sig i rörelse. För att utveckla sin revolutionära energi, för att bli medvetet om sin egen fientliga attityd gentemot alla andra element i samhället, för att koncentrera sig som klass, måste det börja med att avhända sig allt som skulle kunna försona det med det rådande samhällssystemet, måste det avsäga sig den minsta njutning, som gör dess förtvivlade existens åtminstone tillfälligt uthärdlig, och som inte ens det hårdaste förtryck kan beröva det. Denna proletära asketism skiljer sig från den med tiden vinnande borgerliga sparsamheten som asketiskt ideal. Ledarna blev en slags elitstyrka som genom exemplets makt skulle visa de övriga riktningen. Redan här anar vi en elitistisk grupp, som snart ser sig som lite förmer än de övriga – och naturligtvis stämde detta med sanningen. Men problemet var att följeslagarna inte skulle kunna motivera sig till en sådan asketism.
Piparhasses botpredikan vann stor anklang och pilgrimsfärderna till Niklashausen tilltog snabbt, och ju talrikare strömmen av pilgrimer blev, desto öppnare uttalade den unge rebellen sina planer. Guds moder i Niklashausen hade, förkunnade han, sagt honom att från och med nu skulle det varken finnas kejsare, furste eller påve och inte heller någon annan andlig eller världslig överhet. Var och en skulle vara den andres broder och förtjäna sitt bröd med sina händers arbete, och ingen skulle ha mer än den andre. Alla skuldräntor, arrenden, dagsverksskyldigheter, tullar, skatter och andra avgifter och plikter skulle för evigt avskaffas. Skog, vatten och betesmarker skulle överallt vara fria. Folket mottog med glädje detta nya evangelium, de såg ju att livet skulle bli bra mycket lättare om detta infördes. Nära och vida spred sig profetens rykte och "jungfruns budskap"; horder av pilgrimer strömmade till honom från Odenwald, Main, Kocher och Jagst, ja, från Bayern, Schwaben och Rhen. Man berättade om under, som Piparhasse skulle ha uträttat; man föll på knä för honom och bad till honom som till ett helgon; man slogs om tofsar från hans mössa som om det vore reliker eller amuletter. Förgäves vände sig prästerna emot honom, beskrev hans uppenbarelser som djävulens bländverk och hans under som helvetiska bedrägerier. De troendes antal tilltog ofantligt, den revolutionära sekten började ta form och rebellherdens söndagspredikningar drog församlingar på 40 000 åhörare eller fler till Niklashausen.
Under flera månader predikade Piparhasse för massorna. Men han hade inte för avsikt att begränsa sig till predikandet. Han stod i hemlig förbindelse med kyrkoherden i Niklashausen och två riddare, Kunz von Thunfeld och dennes son, vilka lutade åt den nya läran och som skulle bli de militära ledarna i det planerade upproret. Slutligen, söndagen före Sankt Kilians dag, 8 juli, gav han signal om uppror.
Men innan bönderna mötte upp i massor, hade biskopens ryttare under natten till den 9 juli gripit upprorsprofeten och fört honom till slottet Würzburg. På den utsatta dagen kom nära 34 000 beväpnade bönder, men nyheten om Piparens fängslande verkade nedslående på dem. De flesta återvände hem, men de invigda höll samman inemot 16 000 man och drog med dem till slottet under ledning av Kunz von Thunfeld och hans son Michael. Biskopen övertygade dem genom löften att återvända, men knappt hade de börjat skingras, förrän de överfölls av biskopens ryttare, och många av dem togs tillfånga. Två blev halshuggna, medan Piparhasse själv brändes på bål. Kunz von Thunfeld lyckades fly, och först sedan han avträtt alla sina egendomar till stiftet tilläts han återvända. Vallfärderna till Niklashausen fortsatte ännu någon tid, men undertrycktes slutligen. Efter detta första försök till uppror förblev småfolket i Tyskland lugnt under en tid. Först mot slutet av 1490-talet uppstod nya revolter och sammansvärjningar bland bönderna.
MVH
bigj
Exempel på "vänsterrörelser" som sökt sig på revolter och uppror finns det gott om i den historiska litteraturen, bara man vet vad man skall leta efter!
Dessa rörelser var ofta framgångsrika i sina inledningsskeden, men en del omständigheter gjorde att de inte kunde slutföra sina projekt och syften!
Vi plockar ett exempel ur högen - den oroliga tid som föregick det sk "Tyska bondekriget" 1525! Den är lätt att förstå av oss, eftersom den liknar den klassiska klasskampen såsom vi förstår den!
”Piparhasse” Hans Böheim och revolten 1476
År 1476 uppstod den första bondesammansvärjningen i biskopsdömet Würzburg, ett av hussitkrigen och "genom dålig regering, mångfaldiga skatter, avgifter, fejder, fientligheter, krig, mord, fängelse och liknande" redan utarmat land och fortfarande skamlöst plundrat av biskopar, präster och adel, enligt en dåtida skribent. Denne skribent, en ung herde och musikant, Hans Böheim från Niklashausen, även kallad Pukaren (trumslagaren) eller Piparhasse, uppträdde detta år i Tauber-dalen som en slags religiös profet. Han förkunnade för åhörarna att jungfru Maria hade visat sig för honom. Hon hade uppmanat honom att bränna sin trumma och att inte längre tjäna dans och syndig vällust, utan att mana folket till botgöring. Så borde var och en rena sig från synd och denna världens fåfängliga lustar, avlägga alla smycken och prydnader och vallfärda till madonnan i Niklashausen för att söka förlåtelse för sina synder, menaden Böheim.
Den asketism som var så vanlig bland de medeltida religiösa fritänkarna och upprorsmakarna, påträffar vi även här, precis som i alla medeltida uppror med religiös prägel, liksom i varje centraleuropeisk upprorsrörelse under senmedeltid och 1500-talet igenom. Denna asketiskt stränga moral, dess krav på att avsäga sig alla livets glädjeämnen och nöjen ställer å ena sidan gentemot den härskande klassen principen om spartansk jämlikhet, och är å andra sidan ett nödvändigt genomgångsstadium, utan vilket ledarskiktet inte kunde få övriga sätta sig i rörelse. För att utveckla sin revolutionära energi, för att bli medvetet om sin egen fientliga attityd gentemot alla andra element i samhället, för att koncentrera sig som klass, måste det börja med att avhända sig allt som skulle kunna försona det med det rådande samhällssystemet, måste det avsäga sig den minsta njutning, som gör dess förtvivlade existens åtminstone tillfälligt uthärdlig, och som inte ens det hårdaste förtryck kan beröva det. Denna proletära asketism skiljer sig från den med tiden vinnande borgerliga sparsamheten som asketiskt ideal. Ledarna blev en slags elitstyrka som genom exemplets makt skulle visa de övriga riktningen. Redan här anar vi en elitistisk grupp, som snart ser sig som lite förmer än de övriga – och naturligtvis stämde detta med sanningen. Men problemet var att följeslagarna inte skulle kunna motivera sig till en sådan asketism.
Piparhasses botpredikan vann stor anklang och pilgrimsfärderna till Niklashausen tilltog snabbt, och ju talrikare strömmen av pilgrimer blev, desto öppnare uttalade den unge rebellen sina planer. Guds moder i Niklashausen hade, förkunnade han, sagt honom att från och med nu skulle det varken finnas kejsare, furste eller påve och inte heller någon annan andlig eller världslig överhet. Var och en skulle vara den andres broder och förtjäna sitt bröd med sina händers arbete, och ingen skulle ha mer än den andre. Alla skuldräntor, arrenden, dagsverksskyldigheter, tullar, skatter och andra avgifter och plikter skulle för evigt avskaffas. Skog, vatten och betesmarker skulle överallt vara fria. Folket mottog med glädje detta nya evangelium, de såg ju att livet skulle bli bra mycket lättare om detta infördes. Nära och vida spred sig profetens rykte och "jungfruns budskap"; horder av pilgrimer strömmade till honom från Odenwald, Main, Kocher och Jagst, ja, från Bayern, Schwaben och Rhen. Man berättade om under, som Piparhasse skulle ha uträttat; man föll på knä för honom och bad till honom som till ett helgon; man slogs om tofsar från hans mössa som om det vore reliker eller amuletter. Förgäves vände sig prästerna emot honom, beskrev hans uppenbarelser som djävulens bländverk och hans under som helvetiska bedrägerier. De troendes antal tilltog ofantligt, den revolutionära sekten började ta form och rebellherdens söndagspredikningar drog församlingar på 40 000 åhörare eller fler till Niklashausen.
Under flera månader predikade Piparhasse för massorna. Men han hade inte för avsikt att begränsa sig till predikandet. Han stod i hemlig förbindelse med kyrkoherden i Niklashausen och två riddare, Kunz von Thunfeld och dennes son, vilka lutade åt den nya läran och som skulle bli de militära ledarna i det planerade upproret. Slutligen, söndagen före Sankt Kilians dag, 8 juli, gav han signal om uppror.
Men innan bönderna mötte upp i massor, hade biskopens ryttare under natten till den 9 juli gripit upprorsprofeten och fört honom till slottet Würzburg. På den utsatta dagen kom nära 34 000 beväpnade bönder, men nyheten om Piparens fängslande verkade nedslående på dem. De flesta återvände hem, men de invigda höll samman inemot 16 000 man och drog med dem till slottet under ledning av Kunz von Thunfeld och hans son Michael. Biskopen övertygade dem genom löften att återvända, men knappt hade de börjat skingras, förrän de överfölls av biskopens ryttare, och många av dem togs tillfånga. Två blev halshuggna, medan Piparhasse själv brändes på bål. Kunz von Thunfeld lyckades fly, och först sedan han avträtt alla sina egendomar till stiftet tilläts han återvända. Vallfärderna till Niklashausen fortsatte ännu någon tid, men undertrycktes slutligen. Efter detta första försök till uppror förblev småfolket i Tyskland lugnt under en tid. Först mot slutet av 1490-talet uppstod nya revolter och sammansvärjningar bland bönderna.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi håller oss kvar i det gamla tyska riket och går fram några år, till det sk Bondekriget 1525! Även här ser vi problematiken för de radikala rörelserna - kärngrupperna i en revolution ville gå mycket längre i sin radikalism än vad majoriteten av dem de kämpade för var benägna att göra, eller ens förstod! Dessutom var de inte alls beredda att ingå i en radikal samhällsformation som de radikala predikade! Låt oss fundera kring Tomas Müntzer, bonderevoltens store anförare, och de problem han ställdes inför när revolutionen skulle föras till seger:
Direkt efter utbrottet av de första revolterna i Schwaben under februari 1525, hade Thomas Müntzer skyndsamt återvänt till Thüringen och slog sig i slutet av februari eller början av mars ned i den fria riksstaden Mühlhausen, där hans anhängare var som starkast. Han höll alla rörelsens trådar i sin hand och visste att det drog ihop sig till storm i Sydtyskland, så han föresatte sig att göra Thüringen till centrum för rörelsen i mellersta och norra Tyskland. Han fann en högst fruktbar jordmån.
Själva Thüringen, huvudscenen för reformationsrörelsen, var i häftig jäsning. De undertryckta böndernas materiella nöd hade i inte mindre grad än de förhärskande revolutionära, religiösa och politiska lärorna förberett också grannländerna Hessen, Sachsen och Harzregionen för ett allmänt uppror. I synnerhet i Mühlhausen hade massan av småborgerskapet vunnits för Müntzers, med dåtida mått mätt, extrema ståndpunkter, och kunde knappt invänta det ögonblick, då de skulle göra sin majoritet gällande mot den arroganta "ärbarheten". För att inte föregripa det rätta ögonblicket måste Müntzer agera modererande, men hans elev Pfeifer, som höll i tyglarna här, hade engagerat stadens underklass till den grad, att han inte kunde hålla tillbaka utbrottet. Redan den 17 mars 1525, före den allmänna resningen i Sydtyskland, gjorde Mühlhausen sin revolution. Det gamla patriciska rådet störtades, och styrelsen övergick till det nyvalda "Eviga rådet" med Müntzer som president.
Det värsta som kan hända ledaren för ett, efter sin tids preferenser, extremradikalt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då en upprorsrörelse ännu inte är mogen för de åtgärder som situationen fordrar. Müntzer befinner sig alltså i ett olösbart dilemma i slutet av mars 1525. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar, hans principer och hans anhängares omedelbara intressen, och vad han bör göra, kan inte göras. Den som råkar in i denna skeva situation är räddningslöst förlorad. Müntzers ställning i spetsen för det eviga rådet i Mühlhausen var emellertid ännu vanskligare än så.
Varken den dåvarande rörelsen eller århundradet i sin helhet var mogen för genomförandet av de idéer, som han själv blott dunkelt började ana. Dem han representerade var inte istånd att förstå hans idéer, än mindre kämpa för dem. De samhälleliga förändringar som föresvävade honom, hade föga grund i de dåvarande materiella förhållandena. I stället beredde dessa förhållanden väg för en samhällsordning, diametralt motsatt den han drömde om. Dessutom var han förpliktad av sina tidigare predikningar om kristlig jämlikhet och evangelisk egendomsgemenskap, han måste åtminstone göra ett försök att genomföra dem. Gemensam egendom, lika arbetsplikt för alla och avskaffandet av all auktoritet proklamerades i staden.
I verkligheten förblev Mühlhausen en republikansk riksstad med en något mer demokratiserad författning, en genom allmän, manlig, rösträtt vald senat som stod under kontroll av ett forum, samt ett hastigt improviserat system som avsåg att gynna de fattiga. Den samhällsomstörtning, som verkade så skrämmande för samtidens borgare, gick i verkligheten aldrig längre än till ett svagt, omedvetet försök att i förtid upprätta en senare tids ”borgerliga samhälle”.
Müntzer tycks själv ha anat den djupa klyftan mellan sina teorier och den föreliggande verkligheten, en klyfta som måste ha känts så mycket djupare, ju mer förvirrat hans geniala visioner återspeglades i anhängarnas sinnen och göranden. Han ägnade sig med en även hos honom oerhörd iver åt att utbreda och organisera rörelsen. Han skrev brev och skickade ut sändebud och agenter åt alla håll. Hans skrifter och predikningar andas en revolutionär fanatism som förvånar, även jämfört med hans tidigare verk. Det naiva, ungdomliga humöret i Müntzers revolutionära pamfletter har alldeles försvunnit. Tänkarens lugna, utvecklande språk som tidigare inte var honom främmande, förekommer inte längre. Müntzer är nu helt en revolutionens profet. Oförtröttligt underblåser han hatet mot de härskande klasserna, han uppeggar de vildaste lidelser och talar endast i de våldsamma vändningar, som de religiösa uttydarna sedan århundraden lagt i de gammaltestamentliga profeternas mun. Den stil han nu måste använda reflekterade bildningsnivån hos den publik han hade att påverka.
Man ser klart de problem som Müntzer ställdes för, han var helt enkelt för långt in i framtidens tänkande för att hans anhängare skulle förstå vad han åsyftade med sin revolt!
MVH
bigj
Vi håller oss kvar i det gamla tyska riket och går fram några år, till det sk Bondekriget 1525! Även här ser vi problematiken för de radikala rörelserna - kärngrupperna i en revolution ville gå mycket längre i sin radikalism än vad majoriteten av dem de kämpade för var benägna att göra, eller ens förstod! Dessutom var de inte alls beredda att ingå i en radikal samhällsformation som de radikala predikade! Låt oss fundera kring Tomas Müntzer, bonderevoltens store anförare, och de problem han ställdes inför när revolutionen skulle föras till seger:
Direkt efter utbrottet av de första revolterna i Schwaben under februari 1525, hade Thomas Müntzer skyndsamt återvänt till Thüringen och slog sig i slutet av februari eller början av mars ned i den fria riksstaden Mühlhausen, där hans anhängare var som starkast. Han höll alla rörelsens trådar i sin hand och visste att det drog ihop sig till storm i Sydtyskland, så han föresatte sig att göra Thüringen till centrum för rörelsen i mellersta och norra Tyskland. Han fann en högst fruktbar jordmån.
Själva Thüringen, huvudscenen för reformationsrörelsen, var i häftig jäsning. De undertryckta böndernas materiella nöd hade i inte mindre grad än de förhärskande revolutionära, religiösa och politiska lärorna förberett också grannländerna Hessen, Sachsen och Harzregionen för ett allmänt uppror. I synnerhet i Mühlhausen hade massan av småborgerskapet vunnits för Müntzers, med dåtida mått mätt, extrema ståndpunkter, och kunde knappt invänta det ögonblick, då de skulle göra sin majoritet gällande mot den arroganta "ärbarheten". För att inte föregripa det rätta ögonblicket måste Müntzer agera modererande, men hans elev Pfeifer, som höll i tyglarna här, hade engagerat stadens underklass till den grad, att han inte kunde hålla tillbaka utbrottet. Redan den 17 mars 1525, före den allmänna resningen i Sydtyskland, gjorde Mühlhausen sin revolution. Det gamla patriciska rådet störtades, och styrelsen övergick till det nyvalda "Eviga rådet" med Müntzer som president.
Det värsta som kan hända ledaren för ett, efter sin tids preferenser, extremradikalt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då en upprorsrörelse ännu inte är mogen för de åtgärder som situationen fordrar. Müntzer befinner sig alltså i ett olösbart dilemma i slutet av mars 1525. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar, hans principer och hans anhängares omedelbara intressen, och vad han bör göra, kan inte göras. Den som råkar in i denna skeva situation är räddningslöst förlorad. Müntzers ställning i spetsen för det eviga rådet i Mühlhausen var emellertid ännu vanskligare än så.
Varken den dåvarande rörelsen eller århundradet i sin helhet var mogen för genomförandet av de idéer, som han själv blott dunkelt började ana. Dem han representerade var inte istånd att förstå hans idéer, än mindre kämpa för dem. De samhälleliga förändringar som föresvävade honom, hade föga grund i de dåvarande materiella förhållandena. I stället beredde dessa förhållanden väg för en samhällsordning, diametralt motsatt den han drömde om. Dessutom var han förpliktad av sina tidigare predikningar om kristlig jämlikhet och evangelisk egendomsgemenskap, han måste åtminstone göra ett försök att genomföra dem. Gemensam egendom, lika arbetsplikt för alla och avskaffandet av all auktoritet proklamerades i staden.
I verkligheten förblev Mühlhausen en republikansk riksstad med en något mer demokratiserad författning, en genom allmän, manlig, rösträtt vald senat som stod under kontroll av ett forum, samt ett hastigt improviserat system som avsåg att gynna de fattiga. Den samhällsomstörtning, som verkade så skrämmande för samtidens borgare, gick i verkligheten aldrig längre än till ett svagt, omedvetet försök att i förtid upprätta en senare tids ”borgerliga samhälle”.
Müntzer tycks själv ha anat den djupa klyftan mellan sina teorier och den föreliggande verkligheten, en klyfta som måste ha känts så mycket djupare, ju mer förvirrat hans geniala visioner återspeglades i anhängarnas sinnen och göranden. Han ägnade sig med en även hos honom oerhörd iver åt att utbreda och organisera rörelsen. Han skrev brev och skickade ut sändebud och agenter åt alla håll. Hans skrifter och predikningar andas en revolutionär fanatism som förvånar, även jämfört med hans tidigare verk. Det naiva, ungdomliga humöret i Müntzers revolutionära pamfletter har alldeles försvunnit. Tänkarens lugna, utvecklande språk som tidigare inte var honom främmande, förekommer inte längre. Müntzer är nu helt en revolutionens profet. Oförtröttligt underblåser han hatet mot de härskande klasserna, han uppeggar de vildaste lidelser och talar endast i de våldsamma vändningar, som de religiösa uttydarna sedan århundraden lagt i de gammaltestamentliga profeternas mun. Den stil han nu måste använda reflekterade bildningsnivån hos den publik han hade att påverka.
Man ser klart de problem som Müntzer ställdes för, han var helt enkelt för långt in i framtidens tänkande för att hans anhängare skulle förstå vad han åsyftade med sin revolt!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Det var fan till att skita i det blå skåpet. :)
Det kan väl vara värt att tillägga att Marx (och Engels) skrifter inte gav mer än några vaga instruktioner kring hur ett samhälle skulle organiseras. Kan tyckas konstigt eftersom Marx ansåg att handling vara av vikt. Nåväl det var ett teoritiserande av verkligheten/praktik. Stora problem blev det som vi vet.
Ett citat från Lenin kanske:
"I oktober 1921 när det kommunistiska försöket definitivt hade måst överges erkände Lenin hela misslyckandet utom inspirationen från Marx (vilken läsaren själv kan bedöma) i nedanstående formulering:
"Vi utgick från - eller vore det kanske riktigare att säga, vi antog utan vederbörliga beräkningar - den proletära statens förmåga att på kommando organisera och distribuera statlig produktion av varor på ett kommunistiskt sätt i ett land bestående av småbönder. Livet har visat att vi misstog oss." ..."
http://www.bahnhof.se/~danne/marx2.htm
Nu är folket bildade och demokratisering genomförd (i Sverige). Står folket fritt att välja bland den mångfald av ideer och samhällsorganisationsmodeller som står till bud. Frihet.
Men det är intressant med din historiska genomgång biggen. Fortsätt med den. Vad en gång varit är spännande att läsa om.
nix biggen du lyckades aldrig bevisa hur din ekonomiska demokrati skulle fungera i större skala.
Det kan väl vara värt att tillägga att Marx (och Engels) skrifter inte gav mer än några vaga instruktioner kring hur ett samhälle skulle organiseras. Kan tyckas konstigt eftersom Marx ansåg att handling vara av vikt. Nåväl det var ett teoritiserande av verkligheten/praktik. Stora problem blev det som vi vet.
Ett citat från Lenin kanske:
"I oktober 1921 när det kommunistiska försöket definitivt hade måst överges erkände Lenin hela misslyckandet utom inspirationen från Marx (vilken läsaren själv kan bedöma) i nedanstående formulering:
"Vi utgick från - eller vore det kanske riktigare att säga, vi antog utan vederbörliga beräkningar - den proletära statens förmåga att på kommando organisera och distribuera statlig produktion av varor på ett kommunistiskt sätt i ett land bestående av småbönder. Livet har visat att vi misstog oss." ..."
http://www.bahnhof.se/~danne/marx2.htm
Nu är folket bildade och demokratisering genomförd (i Sverige). Står folket fritt att välja bland den mångfald av ideer och samhällsorganisationsmodeller som står till bud. Frihet.
Men det är intressant med din historiska genomgång biggen. Fortsätt med den. Vad en gång varit är spännande att läsa om.
nix biggen du lyckades aldrig bevisa hur din ekonomiska demokrati skulle fungera i större skala.
Hejsan!
Vi vandrar vidare i den marxistiska bottenregionen och de många förspel som ledde fram till Karl Marx och Engels teoretiska försök till en total teori om samhället som sådant, vilken naturligtvis aldrig blev fullbordad! Därmed går vi vidare i letandet efter marxismen rötter och den teori som till slut utformade den lära vi i dag kallar marxismen
Franska revolutionen 1789-1799
Det franska samhälle som gick mot revolution mot slutet av 1700-talet var ett samhälle som var uppdelat i flera sociala, politiska och ekonomiska klasser - eller stånd som det då kallades. Den högsta var sedan gammalt prästerna. De utgjorde knappt en procent av befolkningen. Adeln utgjorde efter prästerna nästa stånd, knappt två procent av befolkningen. Bägge dessa stånd var skattebefriade. I praktiken var det adeln som stod högst på samhällsstegen i kraft av sin börd och rikedom. Under dessa två stånd befann sig de övriga fransmännen, alltså de övriga 97 procenten. Detta stånd kallades för "tredje ståndet" och var sinsemellan uppdelat i underavdelningar. Rika borgare och köpmän stod adeln nära och utgjorde 3-4 procent av befolkningen. Under dessa kom de självägande bönderna, cirka 10-12 procent av folkmängden. Därefter kom arbetare och tjänstefolk i städerna vilka utgjorde omkring 15 procent av fransmännen. Ytterligare ett steg ned finner vi landsbygdens arrendatorer, torpare och jordlösa - dessa utgjorde över 60 procent av befolkningen. Längst ner finner vi de livegna som utgjorde kanske 5-7 procent av människorna.
Alla tredje ståndets människor var tvungna att erlägga skatt. Samtidigt hade de ingen politisk makt - den var förbehållen präster och adel. Den ekonomiska makten innehades också av de två skattebefriade stånden, och delar av tredje ståndets rika borgare och köpmän. Det franska samhället bestod år 1789, revolutionens år, av ungefär 25 miljoner invånare. Kring sekelskiftet 1700 var folkmängden omkring 22 miljoner. De franska dödstalen varierade precis som övriga länders kraftigt beroende om det var krig eller fred, svält eller skörd, epidemier eller goda år. Genomsnittligt kan vi beräkna dödstalet under 1700-talet till ungefär 30-40 promille. Barnafödandet var faktiskt inte så högt, det hade minskat sedan slutet av 1600-talet. Födelsetalet låg troligen i paritet med mortalitetstalet. Folkökningen var alltså svag i Frankrike.
Frankrike hade under 1700-talet alltmer förvandlats till en ekonomi på marknadens villkor och med en framväxande kapitalistisk klass av förmögna köpmän och adliga rentierer. Samtidigt var landet feodalt, med en härskande feodaladel som styrde ute på landsbygden och också inne i städerna. Hur detta drabbade landets övriga befolkning finns det otaliga skrifter och utredningar om. Vi kan på ganska säkra grunder påstå att under 1700-talets första 89 år orsakade adeln, kapitalisterna och andra med dessa förbundna grupper en för tidig död för i genomsnitt 10 promille bland Frankrikes. (Utgångspunkten är att ett dödstal över cirka 20 promille är orsakat av de samhällsförhållanden som existerar i ett land - och att det är de styrande inom ekonomin och politiken som har ansvaret för att människornas liv förkortas) Tio promille av 24 miljoner individer blir 240 000 döda varje år - i 89 år. Det franska adelsväldet och det orättvisa samhälle som då fanns förkortade livet på närmare 20 miljoner människor under dessa 89 år. Det bör vi hålla i minnet när vi senare skall tränga in i revolutionsårens mördande och offrande av människor.
Därmed skall vi rikta in oss på själva revolutionsdramat och dess olika turer. Den folkmassa som stormade Bastiljen år 1789 utgjordes till över hälften av personer med s.k. borgerliga och fria yrken. De var bagare, hantverkare eller butiksarbetare, men även advokater, läkare, lärare, oppositionella präster och butiksägare. Till 99 procent bestod folkmassan av män med en medelålder på 34 år. Inte sällan var det inflyttande från övriga Frankrike. Just advokater, lärare, läkare, butiksägare och samhällskritiska präster tog snart ledningen i revolutionen och skapade sedan de regler och lagar som infördes i det nya samhället.
Ganska snart stod det klart att småfolket trängdes undan och tilläts sällan vara med och besluta eller dra nytta av revolutionen. Arbetare, tiggare, fattiga och kvinnor fick knappt alls vara med och påverka. Det var den lägre, och efterhand den högre, medelklassen som tog ledningen av revolutionen. Ungefär 10 procent av landets befolkning deltog aktivt i revolutionen, överklassen och underklassen trängdes undan. På samma sätt utvecklades det över hela Frankrike, landsbygdens folk delades upp så att medelklassen också här tog kommandot över utvecklingen. Här var det fogdar, administratörer, storbönder och tom präster som tog ledningen. De jordlösa och fattiga trängdes snabbt undan, ja de uteslöts nästan helt.
För att förstå revolutionen, och dess utbrott, måste vi även försöka förstå den psykologiska värld som flertalet av fransmännen levde i åren före utbrottet. Under hela 1700-talet, ja ännu längre tillbaks, närde både stadsbefolkningarna och inte minst bondebefolkningarna på landsbygden ett hat mot dem som man ansåg plågade dem och genom sin överlägsna attityd, ständigt såg ned på dem. Det var dels adeln, som tvingade av dem en rad avgifter, dels prästerskapet, som likafullt tog ifrån dem delar av det som man producerade. Allt detta skapade, särskilt under 1700-talet, allt fler människor som hamnade i obestånd. De blev utan både jord, och inte sällan arbete. Med tiden växte dessa skaror av tiggare, landsstrykare och utfattiga till rena band av närmast halvkriminella gäng som drog runt på landsbygden.
Rädslan för dessa band av fattiga började sprida sig bland främst bönderna, men med tiden även ute i landsortsstäderna. Då och då drog dessa band fram längs vägarna och rånade både bönder och andra resande. Efterhand slog de till mot enskilda gårdar och byar. Militär fick allt oftare tillkallas för att hålla dessa grupper i schack. Allt detta utvecklades till en grogrund för rycktesspridning och rädsla bland landsbygdsbefolkningarna runt om i Frankrike. Rykten spreds om att aristokratin i smyg beväpnade dessa grupper för att de skulle angripa bönderna och tvinga dem till underkastelse under adeln. Efter 1750 tenderade utvecklingen och effektiviseringen inom jordbruket att göra allt fler människor överflödiga - och därmed ytterligare öka på antalet kringstrykande tiggare ute på landsbygden. Skräcken för dessa grupper spred sig runt om i Frankrike. Under 1780-talet verkar denna grupp ha bestått av mellan två och tre miljoner individer. Rykten spreds gång efter annan i städer och byar att stora skaror ”stråtrövare”, som de kom att kallas, var i antågande. Det hela växte till en ren hysteri under det sista decenniet före revolutionen.
MVH
bigj
Vi vandrar vidare i den marxistiska bottenregionen och de många förspel som ledde fram till Karl Marx och Engels teoretiska försök till en total teori om samhället som sådant, vilken naturligtvis aldrig blev fullbordad! Därmed går vi vidare i letandet efter marxismen rötter och den teori som till slut utformade den lära vi i dag kallar marxismen
Franska revolutionen 1789-1799
Det franska samhälle som gick mot revolution mot slutet av 1700-talet var ett samhälle som var uppdelat i flera sociala, politiska och ekonomiska klasser - eller stånd som det då kallades. Den högsta var sedan gammalt prästerna. De utgjorde knappt en procent av befolkningen. Adeln utgjorde efter prästerna nästa stånd, knappt två procent av befolkningen. Bägge dessa stånd var skattebefriade. I praktiken var det adeln som stod högst på samhällsstegen i kraft av sin börd och rikedom. Under dessa två stånd befann sig de övriga fransmännen, alltså de övriga 97 procenten. Detta stånd kallades för "tredje ståndet" och var sinsemellan uppdelat i underavdelningar. Rika borgare och köpmän stod adeln nära och utgjorde 3-4 procent av befolkningen. Under dessa kom de självägande bönderna, cirka 10-12 procent av folkmängden. Därefter kom arbetare och tjänstefolk i städerna vilka utgjorde omkring 15 procent av fransmännen. Ytterligare ett steg ned finner vi landsbygdens arrendatorer, torpare och jordlösa - dessa utgjorde över 60 procent av befolkningen. Längst ner finner vi de livegna som utgjorde kanske 5-7 procent av människorna.
Alla tredje ståndets människor var tvungna att erlägga skatt. Samtidigt hade de ingen politisk makt - den var förbehållen präster och adel. Den ekonomiska makten innehades också av de två skattebefriade stånden, och delar av tredje ståndets rika borgare och köpmän. Det franska samhället bestod år 1789, revolutionens år, av ungefär 25 miljoner invånare. Kring sekelskiftet 1700 var folkmängden omkring 22 miljoner. De franska dödstalen varierade precis som övriga länders kraftigt beroende om det var krig eller fred, svält eller skörd, epidemier eller goda år. Genomsnittligt kan vi beräkna dödstalet under 1700-talet till ungefär 30-40 promille. Barnafödandet var faktiskt inte så högt, det hade minskat sedan slutet av 1600-talet. Födelsetalet låg troligen i paritet med mortalitetstalet. Folkökningen var alltså svag i Frankrike.
Frankrike hade under 1700-talet alltmer förvandlats till en ekonomi på marknadens villkor och med en framväxande kapitalistisk klass av förmögna köpmän och adliga rentierer. Samtidigt var landet feodalt, med en härskande feodaladel som styrde ute på landsbygden och också inne i städerna. Hur detta drabbade landets övriga befolkning finns det otaliga skrifter och utredningar om. Vi kan på ganska säkra grunder påstå att under 1700-talets första 89 år orsakade adeln, kapitalisterna och andra med dessa förbundna grupper en för tidig död för i genomsnitt 10 promille bland Frankrikes. (Utgångspunkten är att ett dödstal över cirka 20 promille är orsakat av de samhällsförhållanden som existerar i ett land - och att det är de styrande inom ekonomin och politiken som har ansvaret för att människornas liv förkortas) Tio promille av 24 miljoner individer blir 240 000 döda varje år - i 89 år. Det franska adelsväldet och det orättvisa samhälle som då fanns förkortade livet på närmare 20 miljoner människor under dessa 89 år. Det bör vi hålla i minnet när vi senare skall tränga in i revolutionsårens mördande och offrande av människor.
Därmed skall vi rikta in oss på själva revolutionsdramat och dess olika turer. Den folkmassa som stormade Bastiljen år 1789 utgjordes till över hälften av personer med s.k. borgerliga och fria yrken. De var bagare, hantverkare eller butiksarbetare, men även advokater, läkare, lärare, oppositionella präster och butiksägare. Till 99 procent bestod folkmassan av män med en medelålder på 34 år. Inte sällan var det inflyttande från övriga Frankrike. Just advokater, lärare, läkare, butiksägare och samhällskritiska präster tog snart ledningen i revolutionen och skapade sedan de regler och lagar som infördes i det nya samhället.
Ganska snart stod det klart att småfolket trängdes undan och tilläts sällan vara med och besluta eller dra nytta av revolutionen. Arbetare, tiggare, fattiga och kvinnor fick knappt alls vara med och påverka. Det var den lägre, och efterhand den högre, medelklassen som tog ledningen av revolutionen. Ungefär 10 procent av landets befolkning deltog aktivt i revolutionen, överklassen och underklassen trängdes undan. På samma sätt utvecklades det över hela Frankrike, landsbygdens folk delades upp så att medelklassen också här tog kommandot över utvecklingen. Här var det fogdar, administratörer, storbönder och tom präster som tog ledningen. De jordlösa och fattiga trängdes snabbt undan, ja de uteslöts nästan helt.
För att förstå revolutionen, och dess utbrott, måste vi även försöka förstå den psykologiska värld som flertalet av fransmännen levde i åren före utbrottet. Under hela 1700-talet, ja ännu längre tillbaks, närde både stadsbefolkningarna och inte minst bondebefolkningarna på landsbygden ett hat mot dem som man ansåg plågade dem och genom sin överlägsna attityd, ständigt såg ned på dem. Det var dels adeln, som tvingade av dem en rad avgifter, dels prästerskapet, som likafullt tog ifrån dem delar av det som man producerade. Allt detta skapade, särskilt under 1700-talet, allt fler människor som hamnade i obestånd. De blev utan både jord, och inte sällan arbete. Med tiden växte dessa skaror av tiggare, landsstrykare och utfattiga till rena band av närmast halvkriminella gäng som drog runt på landsbygden.
Rädslan för dessa band av fattiga började sprida sig bland främst bönderna, men med tiden även ute i landsortsstäderna. Då och då drog dessa band fram längs vägarna och rånade både bönder och andra resande. Efterhand slog de till mot enskilda gårdar och byar. Militär fick allt oftare tillkallas för att hålla dessa grupper i schack. Allt detta utvecklades till en grogrund för rycktesspridning och rädsla bland landsbygdsbefolkningarna runt om i Frankrike. Rykten spreds om att aristokratin i smyg beväpnade dessa grupper för att de skulle angripa bönderna och tvinga dem till underkastelse under adeln. Efter 1750 tenderade utvecklingen och effektiviseringen inom jordbruket att göra allt fler människor överflödiga - och därmed ytterligare öka på antalet kringstrykande tiggare ute på landsbygden. Skräcken för dessa grupper spred sig runt om i Frankrike. Under 1780-talet verkar denna grupp ha bestått av mellan två och tre miljoner individer. Rykten spreds gång efter annan i städer och byar att stora skaror ”stråtrövare”, som de kom att kallas, var i antågande. Det hela växte till en ren hysteri under det sista decenniet före revolutionen.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Den franska revolutionen visade för första gången tydligt upp det feodala Europa och dess fasansfulla samhällssystem!
Det var inte konstigt att revolutionen till slut kom, och Frankrike var ingalunda först på plan, i Nederländerna hade en revolution sånär tvingats fram bara några få år tidigare, i Storbritannien avlöste revolterna varandra och på alla håll i Europa jäste det!
År 1788 förvärrades situationen i och med att rycktesfloran om de kringvandrande fattiga nu hade nått helt enorma proportioner. Överallt såg man dessa band av stråtrövare. Under hösten trappades det hela upp ännu mer. Vintermånaderna 1789 utbröt oroligheter på flera håll efter att rykten hade nått både städer och byar om förestående attacker av stråtrövare. Frankrike hade nått kokpunkten när det gällde denna rycktesflora. Bönder samlades för att bilda motståndsgrupper och därmed ökades det hela på ännu mer. Man såg fiender överallt. Det rådde ingen tvekan bland befolkningen om vilka som hade satt igång det hela - det var naturligtvis de hatade adelsmännen som ville krossa det tredje ståndet. Vilket naturligtvis inte alls var sant, sådan ryktesspridning lever ett eget liv när det väl kommer igång. Ungefär som dagen islamofobi eller andra rykten om invandrare som ständigt är i svang i dagens Sverige eller övriga Europa. Även om en del av ryktena säkerligen satts igång av överklassen.
Under våren 1789 spred sig ryktena till alla större städer, även Paris. Samtidigt totalkolapsade Frankrikes ekonomi, budgetunderskotten kvävde vidare ekonomiska steg. Staten var bankrutt. Med andra ord, det kunde inte bli mycket värre - ändå blev det mycket värre. Reaktionen blev våldsam, bönderna började organisera försvarsgrupper för att bemöta det förmodade hotet från adeln. De flesta trodde att adeln hade beväpnat stråtrövarna för att tvinga tillbaks tredje ståndet. Under maj och juni, om inte tidigare, glider det hela ur hovets och adelns händer. Landet kokar och reaktionerna går nu inte att hejda. När Bastiljen stormas 14 juli blir det startskottet på hysterin ute på landsbygden. Hysterin och rycktesspridningen leder till rena skräcken. Överallt tar bönderna till vapen, slott bränns ned, dokument förstörs och man slutar i stort sett att betala sina skatter och avgifter. Bonderevolutionen bryter ut. Därmed kan man säga att det feodala, gamla samhället raseras. Det hela går fort, under knappt tre månader, från juli till september 1789 krossas det feodala samhället på landsbygden. Inte minst har rycktesspridningen här varit en tändande gnista rent psykologiskt. Därmed var det dock inte över, själva skräckkänslan skulle följa revolutionen också framöver. Ibland stillades den, bara för att under vissa tider åter bryta ut i full styrka. Det är inte att förvåna, den tidens kommunikationer var så långsamma att det tog tid att kontrollera sanningshalten i allt som spreds. Då var det oftast för sent.
Efter de inledande åren radikaliserades revolutionen och de fattigare grupperna började ta del i utvecklingen. Kvinnoklubbar, jakobinerklubbar och en ökad grad av organisering av de lägre klasserna delade upp revolutionens förespråkare i två läger - girondister och jakobiner. Också dessa grupper leddes av medelklassens män. År 1793 tog de lägre gruppernas företrädare makten i Paris och snart i hela Frankrike. Även om också dessa snart styrdes av folk från medelklassen.
Religionen motarbetades snart därför att påven bannlyste revolutionen. Katolska kyrkan angreps nu från alla håll, och dess folk började förföljas. Samtidigt hade religionen på landsbygden alltid avvikit från den officiella katolska uppfattningen. Den var närmast i opposition mot den rådande kyrkan. En opposition som fortsatte när nymodigheter inom religionen kom från Paris. Man såg ute på landsbygden med misstro på alla nymodigheter.
De urgamla folkliga gyckelspelen som drev med överheten släpptes fria år 1789, men efterhand började de motarbetas av revolutionens ledande kretsar och 1795 stramades det hela åt igen. Därefter reducerades dessa gyckelspel och folkliga kultur till "folklore" under 1800-talet, själva kritiken mot den rådande ordningen försvann. Lättnader i giftemålslagstiftningen ökade antalet giftermål främst i städerna. Under revolutionens första fem år steg giftermålen - förmodligen gynnade av krigen och de många utskrivningarna av yngre män. Rörligheten bland folk ökade under revolutionsåren, orsakade av inkallelser till armén, inbördesstriderna, flyktingströmmarna och arbetsvandringarna. Barnafödslarna minskade under dessa dramatiska år, men det hade det gjort i närmare hundra år innan också.
Även kvinnorna började kräva medverkan och något att säga till om under 1790-talet. Tidskrifter och böcker började komma ut med kvinnovänligt innehåll under 1791. Radikala kvinnoklubbar öppnades också år 1791. Dessa kvinnor och kvinnomaktsförespråkare blev med tiden en nagel i ögat på de styrande. De var den tidens feminister och värda all beundran för att de trotsade sekelgamla manliga synsätt och vågade se framåt. Också för Robespierre blev de alltför radikala med krav på decentralisering och kvinnlig rösträtt. Under hösten 1793 stängdes de flesta kvinnoklubbarna av konventet och många kvinnor fängslades. Kvinnorna förlorade sin strid under revolutionen, men deras kamp var knappast över, den hade knappt börjat.
Konventet under Robespierres ledning ville undertrycka den folkliga organiseringen och oppositionen samma höst i ett försök att ena och styra revolutionen centralt. Därför påbörjades en jakt på fiender till revolutionen och man började fängsla folk med motstridiga åsikter. Terrorn ökade under vintern 1793-1794 och 35 000-40 000 människor dog i strider eller avrättningar under dessa år. Omkring 4000 individer avrättades under Robespierres regim, de övriga stupade i inbördeskrigen eller mördades av kontrarevolutionärerna. Eller så föll de i strid med utländska trupper. Efter Robespierres fall jagades jakobiner och sansculotter av girondisterna och dem som släpptes ut ur fängelserna. Troligen krävde detta motvåld ännu fler offer åren 1794-1795 än det gjorde under "terrorns" tid. Men av någon anledning är det alls inte lika känt.
Konsten blev revolutionär och glorifierade sina hjältar, skapade idealstäder på tavlorna och hyllade döda kämpar. Åren 1791-1794 blomstrade denna konst - som bidrog till den uppvaknande franska nationalismen. Nationalismen var en företeelse som till en början var godartad och enade fransmännen, men efter hand blev den allt mer uteslutande och negativ till övriga européer vilket visade nationalismen dubbla natur.
Revolutionens motståndare var givetvis adeln och flertalet katolska präster och hela katolska kyrkan i Europa. I västra Frankrike bröt ett bondeuppror ut med udden riktad mot Paris år 1793. Sekelgamla oförrätter och ett lika gammalt motstånd mot centralmaktens skatteindrivare, tjänstemän, soldatutskrivningar och kyrkoplundrande utgjorde grogrunder för upproret. Nymodigheter misstroddes och när de bröt mot urgamla sociala mönster sammansvetsades bönderna med sina präster och adelsmän i ett våldsamt motstånd mot revolutionärerna.
MVH
bigj
Den franska revolutionen visade för första gången tydligt upp det feodala Europa och dess fasansfulla samhällssystem!
Det var inte konstigt att revolutionen till slut kom, och Frankrike var ingalunda först på plan, i Nederländerna hade en revolution sånär tvingats fram bara några få år tidigare, i Storbritannien avlöste revolterna varandra och på alla håll i Europa jäste det!
År 1788 förvärrades situationen i och med att rycktesfloran om de kringvandrande fattiga nu hade nått helt enorma proportioner. Överallt såg man dessa band av stråtrövare. Under hösten trappades det hela upp ännu mer. Vintermånaderna 1789 utbröt oroligheter på flera håll efter att rykten hade nått både städer och byar om förestående attacker av stråtrövare. Frankrike hade nått kokpunkten när det gällde denna rycktesflora. Bönder samlades för att bilda motståndsgrupper och därmed ökades det hela på ännu mer. Man såg fiender överallt. Det rådde ingen tvekan bland befolkningen om vilka som hade satt igång det hela - det var naturligtvis de hatade adelsmännen som ville krossa det tredje ståndet. Vilket naturligtvis inte alls var sant, sådan ryktesspridning lever ett eget liv när det väl kommer igång. Ungefär som dagen islamofobi eller andra rykten om invandrare som ständigt är i svang i dagens Sverige eller övriga Europa. Även om en del av ryktena säkerligen satts igång av överklassen.
Under våren 1789 spred sig ryktena till alla större städer, även Paris. Samtidigt totalkolapsade Frankrikes ekonomi, budgetunderskotten kvävde vidare ekonomiska steg. Staten var bankrutt. Med andra ord, det kunde inte bli mycket värre - ändå blev det mycket värre. Reaktionen blev våldsam, bönderna började organisera försvarsgrupper för att bemöta det förmodade hotet från adeln. De flesta trodde att adeln hade beväpnat stråtrövarna för att tvinga tillbaks tredje ståndet. Under maj och juni, om inte tidigare, glider det hela ur hovets och adelns händer. Landet kokar och reaktionerna går nu inte att hejda. När Bastiljen stormas 14 juli blir det startskottet på hysterin ute på landsbygden. Hysterin och rycktesspridningen leder till rena skräcken. Överallt tar bönderna till vapen, slott bränns ned, dokument förstörs och man slutar i stort sett att betala sina skatter och avgifter. Bonderevolutionen bryter ut. Därmed kan man säga att det feodala, gamla samhället raseras. Det hela går fort, under knappt tre månader, från juli till september 1789 krossas det feodala samhället på landsbygden. Inte minst har rycktesspridningen här varit en tändande gnista rent psykologiskt. Därmed var det dock inte över, själva skräckkänslan skulle följa revolutionen också framöver. Ibland stillades den, bara för att under vissa tider åter bryta ut i full styrka. Det är inte att förvåna, den tidens kommunikationer var så långsamma att det tog tid att kontrollera sanningshalten i allt som spreds. Då var det oftast för sent.
Efter de inledande åren radikaliserades revolutionen och de fattigare grupperna började ta del i utvecklingen. Kvinnoklubbar, jakobinerklubbar och en ökad grad av organisering av de lägre klasserna delade upp revolutionens förespråkare i två läger - girondister och jakobiner. Också dessa grupper leddes av medelklassens män. År 1793 tog de lägre gruppernas företrädare makten i Paris och snart i hela Frankrike. Även om också dessa snart styrdes av folk från medelklassen.
Religionen motarbetades snart därför att påven bannlyste revolutionen. Katolska kyrkan angreps nu från alla håll, och dess folk började förföljas. Samtidigt hade religionen på landsbygden alltid avvikit från den officiella katolska uppfattningen. Den var närmast i opposition mot den rådande kyrkan. En opposition som fortsatte när nymodigheter inom religionen kom från Paris. Man såg ute på landsbygden med misstro på alla nymodigheter.
De urgamla folkliga gyckelspelen som drev med överheten släpptes fria år 1789, men efterhand började de motarbetas av revolutionens ledande kretsar och 1795 stramades det hela åt igen. Därefter reducerades dessa gyckelspel och folkliga kultur till "folklore" under 1800-talet, själva kritiken mot den rådande ordningen försvann. Lättnader i giftemålslagstiftningen ökade antalet giftermål främst i städerna. Under revolutionens första fem år steg giftermålen - förmodligen gynnade av krigen och de många utskrivningarna av yngre män. Rörligheten bland folk ökade under revolutionsåren, orsakade av inkallelser till armén, inbördesstriderna, flyktingströmmarna och arbetsvandringarna. Barnafödslarna minskade under dessa dramatiska år, men det hade det gjort i närmare hundra år innan också.
Även kvinnorna började kräva medverkan och något att säga till om under 1790-talet. Tidskrifter och böcker började komma ut med kvinnovänligt innehåll under 1791. Radikala kvinnoklubbar öppnades också år 1791. Dessa kvinnor och kvinnomaktsförespråkare blev med tiden en nagel i ögat på de styrande. De var den tidens feminister och värda all beundran för att de trotsade sekelgamla manliga synsätt och vågade se framåt. Också för Robespierre blev de alltför radikala med krav på decentralisering och kvinnlig rösträtt. Under hösten 1793 stängdes de flesta kvinnoklubbarna av konventet och många kvinnor fängslades. Kvinnorna förlorade sin strid under revolutionen, men deras kamp var knappast över, den hade knappt börjat.
Konventet under Robespierres ledning ville undertrycka den folkliga organiseringen och oppositionen samma höst i ett försök att ena och styra revolutionen centralt. Därför påbörjades en jakt på fiender till revolutionen och man började fängsla folk med motstridiga åsikter. Terrorn ökade under vintern 1793-1794 och 35 000-40 000 människor dog i strider eller avrättningar under dessa år. Omkring 4000 individer avrättades under Robespierres regim, de övriga stupade i inbördeskrigen eller mördades av kontrarevolutionärerna. Eller så föll de i strid med utländska trupper. Efter Robespierres fall jagades jakobiner och sansculotter av girondisterna och dem som släpptes ut ur fängelserna. Troligen krävde detta motvåld ännu fler offer åren 1794-1795 än det gjorde under "terrorns" tid. Men av någon anledning är det alls inte lika känt.
Konsten blev revolutionär och glorifierade sina hjältar, skapade idealstäder på tavlorna och hyllade döda kämpar. Åren 1791-1794 blomstrade denna konst - som bidrog till den uppvaknande franska nationalismen. Nationalismen var en företeelse som till en början var godartad och enade fransmännen, men efter hand blev den allt mer uteslutande och negativ till övriga européer vilket visade nationalismen dubbla natur.
Revolutionens motståndare var givetvis adeln och flertalet katolska präster och hela katolska kyrkan i Europa. I västra Frankrike bröt ett bondeuppror ut med udden riktad mot Paris år 1793. Sekelgamla oförrätter och ett lika gammalt motstånd mot centralmaktens skatteindrivare, tjänstemän, soldatutskrivningar och kyrkoplundrande utgjorde grogrunder för upproret. Nymodigheter misstroddes och när de bröt mot urgamla sociala mönster sammansvetsades bönderna med sina präster och adelsmän i ett våldsamt motstånd mot revolutionärerna.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Den franska revolutionen upplevde samma problematik som revoltörerna konfronterades med under det tyska bonde kriget - att revolutionens krafter började gå åt olika håll! Att olika grupper drog åt olika håll!
Kampen mellan höger och vänster
De flesta fransmän deltog dock inte aktivt i revolutionen eller för den delen kontrarevolutionen. Många av dem tvingades dock in i arméerna, eller så tvingades de på flykt eller att söka arbete någon annanstans än hemmavid. Indirekt berördes sålunda de flesta fransmän av revolutionen. Emigranterna utgjordes de första åren av adelsmän med sina familjer. Senare, efter 1792, flydde också borgare, präster och många ur gränstrakternas befolkningar ut ur landet. Sammantaget flydde omkring 100 000 individer. Till en början sågs de flyende adelsmännen med misstro av övriga Europas folk, men efterhand accepterades de "fina" aristokraterna och många var de historier som florerade om de ensamma adelsmännen i sin sorg. Med tiden skapades en hel litteratur kring ämnet och faktiskt förebådade den romantiken redan vid sekelskiftet 1800.
Åren 1795-1798 var ganska lugna inne i Frankrike, inga radikala omsvängningar företogs. Även om regeringskriserna avlösta varandra med ojämna mellanrum. Girondisterna hade makten och en borgarklass växte fram dessa år. Medelklassen hade tagit makten i landet, det blev fritt fram för kapitalister och andra som visste hur man kunde skrapa ihop medel och tillgångar. Ironiskt nog blev revolutionen själva startskottet för den franska kapitalismen. Mot slutet av 1798 började vänstern åter röra på sig och efter att ett valutslag i deras favör ogiltigförklarats började de kräva del i styret, och blev allt mer högljudda för varje dag som gick. År 1799 blir jakobinerna allt aktivare och kvinnoklubbarna uppstår på nytt. Under sommaren 1799 tar de delvis över styret i Paris och planerar nu ett maktövertagande i hela landet. Detta skrämmer många ur den nyrika medelklassen som ser sina privilegier och positioner försvinna i en framtida nyordning. Det skrämmer dessutom de nyrika kapitalisterna till den milda grad att de på alla sätt och vis bönar och ber om en ”stark man” som kan försvara dem och deras nyvunna friheter – och medel! Dessa grupper sätter sin tillit till en av landets generaler, Napoleon Bonaparte. Han hade revolutionen att tacka för allt, utan den hade han förmodligen blivit en parantes i historien – men med revolutionen blev en av världshistoriens mest kända gestalter – och han var inte ens fransman utan korsikan. Han hade blivit populär sedan han lyckats vända kriget till Frankrikes fördel åren 1797-1798. År 1799 var han i Egypten för att försöka skära av engelsmännens vägar till Indien och Turkiet. Under tiden fruktade den franska högern, girondisterna, att vänstern skulle företa sig en statskupp.
Napoleon tar parti för den girondistiska högern och nu inleds en kapplöpning om att först hinna göra statskupp och ta makten. Den 9 oktober landstiger Napoleon i Frankrike. Under samma månad påbörjas vänsterns försök att ta makten, men det hela drar ut på tiden. De radikala är dels osams, dels är det många som inte riktigt litar på att jakobinerna inte återupprepar sin blodiga framfart från åren 1792-1794. Vänstern fortsätter att inbördes strida och man kommer inte till någon gemensam linje. Under tiden agerar Napoleon och hinner organisera sina anhängare och delar av armén. Napoleon smyger sig in i Paris i början av november och förbereder en statskupp. Nu får han stöd av större delen av den girondistiska högern. Den 9 november, Brumairekuppen kallad, 1799 slår Napoleon Bonaparte till – det nationella styrets medlemmar fängslas och inom några dagar var vänsterns ledande grupper gripna och inspärrade. Därefter fortsätter han maktövertagandet ute i landet och i december samma år inför han en militärdiktatur. Snart införs ett nytt styre – konsulatet, där Napoleon Bonaparte snart blir förstekonsul, sedan konsul på livstid för att slutligen hedra sig själv med den lysande titeln – fransmännens kejsare!
Här slutar revolutionen och nu inleds en ny epok, Napoleon Bonapartes tid. Det är också medelklassens och kapitalismens slutliga seger över feodalismen vi beskådar dessa år - samtidigt som de demokratiska krafterna undertrycks genom våld och terror. De följande 15 åren skulle dra in Europa i ett närmast kontinentalt världskrig. Offren på slagfälten hamnade kring 10-11 miljoner döda. Utsugning, plundring, hungersnöd och epidemier, allt orsakat av överhetens krig, förkortade säkerligen ytterligare 15-20 miljoner liv dessa år. Naturligtvis stod kapitalisterna och sålde vapen, lånade ut pengar och drev in räntor under alla dessa krigsår. Det var deras massproduktion och effektiva kommunikationer som lade grunden för detta vanvettiga blodbad och den misär som blev resultatet av Napoleonkrigen.
MVH
bigj
Den franska revolutionen upplevde samma problematik som revoltörerna konfronterades med under det tyska bonde kriget - att revolutionens krafter började gå åt olika håll! Att olika grupper drog åt olika håll!
Kampen mellan höger och vänster
De flesta fransmän deltog dock inte aktivt i revolutionen eller för den delen kontrarevolutionen. Många av dem tvingades dock in i arméerna, eller så tvingades de på flykt eller att söka arbete någon annanstans än hemmavid. Indirekt berördes sålunda de flesta fransmän av revolutionen. Emigranterna utgjordes de första åren av adelsmän med sina familjer. Senare, efter 1792, flydde också borgare, präster och många ur gränstrakternas befolkningar ut ur landet. Sammantaget flydde omkring 100 000 individer. Till en början sågs de flyende adelsmännen med misstro av övriga Europas folk, men efterhand accepterades de "fina" aristokraterna och många var de historier som florerade om de ensamma adelsmännen i sin sorg. Med tiden skapades en hel litteratur kring ämnet och faktiskt förebådade den romantiken redan vid sekelskiftet 1800.
Åren 1795-1798 var ganska lugna inne i Frankrike, inga radikala omsvängningar företogs. Även om regeringskriserna avlösta varandra med ojämna mellanrum. Girondisterna hade makten och en borgarklass växte fram dessa år. Medelklassen hade tagit makten i landet, det blev fritt fram för kapitalister och andra som visste hur man kunde skrapa ihop medel och tillgångar. Ironiskt nog blev revolutionen själva startskottet för den franska kapitalismen. Mot slutet av 1798 började vänstern åter röra på sig och efter att ett valutslag i deras favör ogiltigförklarats började de kräva del i styret, och blev allt mer högljudda för varje dag som gick. År 1799 blir jakobinerna allt aktivare och kvinnoklubbarna uppstår på nytt. Under sommaren 1799 tar de delvis över styret i Paris och planerar nu ett maktövertagande i hela landet. Detta skrämmer många ur den nyrika medelklassen som ser sina privilegier och positioner försvinna i en framtida nyordning. Det skrämmer dessutom de nyrika kapitalisterna till den milda grad att de på alla sätt och vis bönar och ber om en ”stark man” som kan försvara dem och deras nyvunna friheter – och medel! Dessa grupper sätter sin tillit till en av landets generaler, Napoleon Bonaparte. Han hade revolutionen att tacka för allt, utan den hade han förmodligen blivit en parantes i historien – men med revolutionen blev en av världshistoriens mest kända gestalter – och han var inte ens fransman utan korsikan. Han hade blivit populär sedan han lyckats vända kriget till Frankrikes fördel åren 1797-1798. År 1799 var han i Egypten för att försöka skära av engelsmännens vägar till Indien och Turkiet. Under tiden fruktade den franska högern, girondisterna, att vänstern skulle företa sig en statskupp.
Napoleon tar parti för den girondistiska högern och nu inleds en kapplöpning om att först hinna göra statskupp och ta makten. Den 9 oktober landstiger Napoleon i Frankrike. Under samma månad påbörjas vänsterns försök att ta makten, men det hela drar ut på tiden. De radikala är dels osams, dels är det många som inte riktigt litar på att jakobinerna inte återupprepar sin blodiga framfart från åren 1792-1794. Vänstern fortsätter att inbördes strida och man kommer inte till någon gemensam linje. Under tiden agerar Napoleon och hinner organisera sina anhängare och delar av armén. Napoleon smyger sig in i Paris i början av november och förbereder en statskupp. Nu får han stöd av större delen av den girondistiska högern. Den 9 november, Brumairekuppen kallad, 1799 slår Napoleon Bonaparte till – det nationella styrets medlemmar fängslas och inom några dagar var vänsterns ledande grupper gripna och inspärrade. Därefter fortsätter han maktövertagandet ute i landet och i december samma år inför han en militärdiktatur. Snart införs ett nytt styre – konsulatet, där Napoleon Bonaparte snart blir förstekonsul, sedan konsul på livstid för att slutligen hedra sig själv med den lysande titeln – fransmännens kejsare!
Här slutar revolutionen och nu inleds en ny epok, Napoleon Bonapartes tid. Det är också medelklassens och kapitalismens slutliga seger över feodalismen vi beskådar dessa år - samtidigt som de demokratiska krafterna undertrycks genom våld och terror. De följande 15 åren skulle dra in Europa i ett närmast kontinentalt världskrig. Offren på slagfälten hamnade kring 10-11 miljoner döda. Utsugning, plundring, hungersnöd och epidemier, allt orsakat av överhetens krig, förkortade säkerligen ytterligare 15-20 miljoner liv dessa år. Naturligtvis stod kapitalisterna och sålde vapen, lånade ut pengar och drev in räntor under alla dessa krigsår. Det var deras massproduktion och effektiva kommunikationer som lade grunden för detta vanvettiga blodbad och den misär som blev resultatet av Napoleonkrigen.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Den socialism och vänsterradikalism som efter franska revolutionen och Napoleon-epoken började formas i Europa brottades med problematiken att skapa en bärande politik, som både i teori och praktik, kunde ställas mot det borgerliga samhälle och den nattväktarstat som industrialismen innebar för Europa.
Men problemet med hur man mer fördjupat egentligen skulle få teorierna om exempelvis gemensamma ägandeförhållanden av produktionsmedlen och en mer frihetlig samhällsmodel var inte lätta att lösa i teorin, även om många filosofer lämnade problematiken därhän, och hoppades att samhället självt skulle hitta den väg som skulle lösa denna problematik!
Åren 1842-1843 var Karl Marx, då i 20-årsåldern, journalist och snart redaktör för "Rheinische Zeitung" en tidskrift som var vänsterinriktad och kritisk mot det tyska samhället. Här började Marx uttala sig om de materiella intressen som tycktes styra samhällsutvecklingen. Inte minst sedan tidskriften började ansättas av de styrandes kritik. Marx erkänner att han under dessa år blev påverkad av de radikala rörelser som så ofta tycktes utgå från just Frankrike. Det var här han började använda begrepp som ”kommunism” ”socialism” och andra idag kända politiska begrepp. Efter sin period på tidningen började Marx studera filosofi, och här blev Hegel och dennes rättsfilosofi som kom att utgöra en, visserligen förändrad, grund i det politiska tänkande som började forma den marxism som nu växte fram till en omfattande politisk teori. Marx skriver själv om detta:
”Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ur sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tankandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden, som Hegel - efter mönster av engelsmännen och fransmännen på 1700-talet - i sin helhet sammanfattar under namnet ’borgerligt samhälle’ men det borgerliga samhällets anatomi måste man söka i den politiska ekonomin.”
Och han fortsätter sedan, inte utan en viss elegans, att förklara själva grunden i sin materiella teori om samhället:
”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.”
Friedrich Engels hade samtidigt kommit med kritik av de ekonomiska kategorierna i ett försök att forma en radikal vänsterteori i sin skrift "Den arbetande klassens läge i England". Marx utvisades från Tyskland år 1843 när den preussiska staten började rensa på universitet och tidningar efter radikala skribenter. I Paris tog Marx snabbt kontakt med organiserade grupper av emigrerande tyska arbetare och med olika grupper av franska socialister. Han redigerade också den kortlivade ”Deutsch-Französische Jahrbücher” som syftade till att sammanföra fransk socialism och tysk radikal hegelianism. Under sina första månader i Paris, blev Marx kommunist och skrev ned sina politiska åsikter i en serie skrifter som kallas ”Ekonomisk-filosofiska manuskript”, färdiga år 1844, men förblev opublicerade fram till 1930-talet. I dessa skrivningar märker man att Karl Marx beskriver en humanistisk syn på kommunismen, influerad av filosofen Ludwig Feuerbach. Tankar som bygger på framtida skillnader mellan den alienerade karaktär på arbetskraft under kapitalismen och ett kommunistiskt samhälle där människor fritt utvecklat sina karaktärer i ett samhälle med en kooperativ produktionsapparat. Det var också i Paris som Marx träffade Friedrich Engels (1820-1895), med vilken han sedan resten av sitt liv arbetade tillsammans med. Hösten 1844 blev de dock utsatta för påtryckningar från den franska polisen och snart blev Karl Marx utvisad ur Frankrike för omstörtande verksamhet. Karl Marx reste omkring i de olika länderna under en tid, men stannade till slut i Bryssel, Belgien.
Marx kom därmed även att polemisera mot en del franska vänsterfilosofer, inte minst Proudhon i Frankrike. De båda vänsteraktivisterna betydde förmodligen en del för deras respektive ingångspunkter i den socialistiska traditionen. Proudhon blev sedan en slags anarkismens profet och hade tankar om ett samhälle där privategendomen skulle försvinna och samhällets tillgångar delas mellan dess medlemmar.
Båda väntade på en omfattande revolution under de här åren, och det såg under denna tid ut som en våldsam social explosion faktiskt var nära förestående i åtminstone Västeuropa. Läget var kaotiskt, särskilt efter både ekonomiska kollapser och missväxter och andra problem som ledde Europa mot en osäker och kaotisk tid åren 1845-1847. När sedan februarirevolutionen bröt ut 1848, trodde nog vänsterfilosoferna allmänt att det var det stora upproret som startade - och det såg onekligen så ut, för under våren spred sig dessa revolter över allt i Euorpa.
Men problemen kvarstod - hur balansera revolutionen mellan både frihet och egendomsgemenskap. Varken Marx eller någon annan hade svaret - ännu!
M;VH
bigj
Den socialism och vänsterradikalism som efter franska revolutionen och Napoleon-epoken började formas i Europa brottades med problematiken att skapa en bärande politik, som både i teori och praktik, kunde ställas mot det borgerliga samhälle och den nattväktarstat som industrialismen innebar för Europa.
Men problemet med hur man mer fördjupat egentligen skulle få teorierna om exempelvis gemensamma ägandeförhållanden av produktionsmedlen och en mer frihetlig samhällsmodel var inte lätta att lösa i teorin, även om många filosofer lämnade problematiken därhän, och hoppades att samhället självt skulle hitta den väg som skulle lösa denna problematik!
Åren 1842-1843 var Karl Marx, då i 20-årsåldern, journalist och snart redaktör för "Rheinische Zeitung" en tidskrift som var vänsterinriktad och kritisk mot det tyska samhället. Här började Marx uttala sig om de materiella intressen som tycktes styra samhällsutvecklingen. Inte minst sedan tidskriften började ansättas av de styrandes kritik. Marx erkänner att han under dessa år blev påverkad av de radikala rörelser som så ofta tycktes utgå från just Frankrike. Det var här han började använda begrepp som ”kommunism” ”socialism” och andra idag kända politiska begrepp. Efter sin period på tidningen började Marx studera filosofi, och här blev Hegel och dennes rättsfilosofi som kom att utgöra en, visserligen förändrad, grund i det politiska tänkande som började forma den marxism som nu växte fram till en omfattande politisk teori. Marx skriver själv om detta:
”Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ur sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tankandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden, som Hegel - efter mönster av engelsmännen och fransmännen på 1700-talet - i sin helhet sammanfattar under namnet ’borgerligt samhälle’ men det borgerliga samhällets anatomi måste man söka i den politiska ekonomin.”
Och han fortsätter sedan, inte utan en viss elegans, att förklara själva grunden i sin materiella teori om samhället:
”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.”
Friedrich Engels hade samtidigt kommit med kritik av de ekonomiska kategorierna i ett försök att forma en radikal vänsterteori i sin skrift "Den arbetande klassens läge i England". Marx utvisades från Tyskland år 1843 när den preussiska staten började rensa på universitet och tidningar efter radikala skribenter. I Paris tog Marx snabbt kontakt med organiserade grupper av emigrerande tyska arbetare och med olika grupper av franska socialister. Han redigerade också den kortlivade ”Deutsch-Französische Jahrbücher” som syftade till att sammanföra fransk socialism och tysk radikal hegelianism. Under sina första månader i Paris, blev Marx kommunist och skrev ned sina politiska åsikter i en serie skrifter som kallas ”Ekonomisk-filosofiska manuskript”, färdiga år 1844, men förblev opublicerade fram till 1930-talet. I dessa skrivningar märker man att Karl Marx beskriver en humanistisk syn på kommunismen, influerad av filosofen Ludwig Feuerbach. Tankar som bygger på framtida skillnader mellan den alienerade karaktär på arbetskraft under kapitalismen och ett kommunistiskt samhälle där människor fritt utvecklat sina karaktärer i ett samhälle med en kooperativ produktionsapparat. Det var också i Paris som Marx träffade Friedrich Engels (1820-1895), med vilken han sedan resten av sitt liv arbetade tillsammans med. Hösten 1844 blev de dock utsatta för påtryckningar från den franska polisen och snart blev Karl Marx utvisad ur Frankrike för omstörtande verksamhet. Karl Marx reste omkring i de olika länderna under en tid, men stannade till slut i Bryssel, Belgien.
Marx kom därmed även att polemisera mot en del franska vänsterfilosofer, inte minst Proudhon i Frankrike. De båda vänsteraktivisterna betydde förmodligen en del för deras respektive ingångspunkter i den socialistiska traditionen. Proudhon blev sedan en slags anarkismens profet och hade tankar om ett samhälle där privategendomen skulle försvinna och samhällets tillgångar delas mellan dess medlemmar.
Båda väntade på en omfattande revolution under de här åren, och det såg under denna tid ut som en våldsam social explosion faktiskt var nära förestående i åtminstone Västeuropa. Läget var kaotiskt, särskilt efter både ekonomiska kollapser och missväxter och andra problem som ledde Europa mot en osäker och kaotisk tid åren 1845-1847. När sedan februarirevolutionen bröt ut 1848, trodde nog vänsterfilosoferna allmänt att det var det stora upproret som startade - och det såg onekligen så ut, för under våren spred sig dessa revolter över allt i Euorpa.
Men problemen kvarstod - hur balansera revolutionen mellan både frihet och egendomsgemenskap. Varken Marx eller någon annan hade svaret - ännu!
M;VH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Problematiken med viljan till rättvisa och viljan till frihet tycks förfölja den marxistiska, och för den delen många andra socialistiska tankegångar, ända från början!
En liten koll på den sk "Februarirevolutionen" i Frankrike 1848 kan vi åter notera probelamtiken, hur få folkflertalet att gå i vänsterradikal riktning? :D
Frankrike februari 1848
Den provisoriska regering som var ett resultat av kampen på barrikaderna på februaridagarna 1848, avspeglade självfallet i sin sammansättning de olika partier, som hade del i segern. Den blev en kompromiss mellan de olika klasser, vilka gemensamt hade störtat julimonarkin, men vilkas intressen inbördes var oförenliga. Den stora majoriteten av regeringsledamöterna bestod av borgare och deras representanter. Det republikanska småborgerskapet representerades av Ledru-Rollin och Flocon, det högre borgerskapet av folk från den tidigare regimen. Arbetarklassen hade endast två representanter, Louis Blanc och Alexandre Albert.
Den provisoriska regeringens första livsyttring var att bestrida barrikadkämparnas rätt att utropa republik. Denna rätt hade endast folkets majoritet, och man måste avvakta resultatet av en folkomröstning. Proletariatet i Paris borde inte fläcka sin seger genom orättmätig maktutövning, menade liberalerna, som om detta inte redan gjorts i århundraden av just de grupper som nu var emot republikens införande. Men då började representanter för de lägre klasserna, bland andra Raspail, hota den nya regeringen med att småfolket skulle storma Hotel de Ville där de självutnämnda borgarna satt. Inför detta hot gav man upp och republiken utropades kvällen den 25 februari 1848. Republiken skulle bygga på en allmän rösträtt, något som borgerskapet var helt emot. De hade inte alls räknat med något sådant, de ville ha en graderad rösträtt, ungefär som i Storbritannien och USA. Nu tog fler av arbetarnas representanter plats i den provisoriska regeringen i väntan på valen som skulle genomföras inom en snar framtid.
Med proklamationen av republiken på den allmänna rösträttens grundval förlorade de begränsade mål och motiv, som hade drivit ut borgerskapet i revolutionen, helt och hållet sin mening. I stället för några få grupper av borgare hade samtliga klasser i det franska samhället plötsligt slungats in i den politiska hetluften. Eftersom proletariatet plötsligt styrde den provisoriska regeringen och därigenom hela den franska republiken, trädde det snart i förgrunden som självständigt parti, men det utmanade samtidigt hela den franska borgerligheten. Det lyckades vinna utgångspunkter i kampen för sin revolutionära frigörelse, men inte på något sätt själva frigörelsen.
Februarirepubliken måste först ännu mer utvidga borgarnas herravälde genom att låta samtliga besittande klasser träda in i den politiska maktkretsen vid sidan av finansaristokratin. Flertalet av de stora godsägarna förlorade nu en stor del av den politiska makten. Genom den allmänna rösträtten kom de nominella egendomsägarna, bönderna, som utgjorde en stor majoritet i Frankrike, att framöver spela den ledande roll som en majoritet alltid har i en demokrati. Flertalet av dessa självägande bönder hade den stora revolutionen 1789 att tacka för sin ställning. De utgjorde nu den andra generationen av självägande bönder i Frankrike, och deras politiska hemvist var något oklar. Men inne i städerna misstänkte arbetarna på goda grunder att hjälpen från landsbygdens bönder kanske inte skulle bli så omfattande – de hade ju olikartade intressen. Bönderna skulle aldrig frivilligt släppa sina äganderätter till sina gårdar de ärvt av sina fäder, och arbetarna i städerna skulle då inte kunna driva igenom en samhällsförändring där egendomsrätten vad gällde produktionsmedlen skulle bli allmän.
Förhållandet i Frankrike år 1848 var sådant att de självägande bönderna utgjorde 65 procent av befolkningen, arbetarna ungefär 15 procent och sedan fanns det cirka 10 procent borgare; hantverkare, småföretagare, advokater, läkare, ingenjörer, teknokrater, statstjänstemän med flera ingick, och någon procent storkapitalister. Utöver detta fanns det tjänstefolk på både landsbygd och städer vilka uppgick till kanske 5 procent, och slutligen 4-5 procent helt utfattiga som drog omkring och tog tillfälliga jobb, tiggde eller slog sig på banditism under svårare perioder. Hela befolkningen uppgick till cirka 35,5 miljoner år 1848.
Arbetarnas representanter försökte trots detta flytta fram sina positioner – man krävde att statsmakten nu skulle satsa på alla de fattiga arbetarna i städerna. När den nya regeringen några dagar senare glömde sina löften och arbetarna tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de Ville och krävde åtgärder mot fattigdomen. Motsträvigt och efter långa debatter utnämnde den provisoriska regeringen en permanent specialkommission, som hade till uppgift att finna medel till förbättring av de arbetande klassernas förhållanden. I denna kommission invaldes representanter för Paris hantverksföreningar, och Louis Blanc och Albert kom i ledningen för den. Luxembourgslottet uppläts som sammanträdeslokal för kommissionen. På detta sätt avlägsnades arbetarklassens representanter från den provisoriska regeringens säte. Den borgerliga delen av regeringen behöll förvaltningens och den verkliga statsmaktens trådar i sina händer. Blanc och Albert, hade till uppgift att skaffa Parisproletariatet arbete. Till skillnad från varje världslig statsmakt hade de ingen budget och ingen verkställande makt till sitt förfogande.
Karl Marx skrev några år senare om detta dilemma som arbetarna i främst Paris tvingades åse:
”Liksom arbetarna trodde, att de kunde frigöra sig vid sidan av bourgeoisin, så menade de, att de innanför Frankrikes gränser skulle kunna genomföra en proletär revolution, oberoende av de omgivande borgerliga nationerna. Men de franska produktionsförhållandena är betingade av Frankrikes utrikeshandel, av dess ställning på världsmarknaden och av lagarna för denna marknad. Hur skulle Frankrike kunna bryta dem utan ett europeiskt revolutionskrig, som skulle slå tillbaka på världsmarknadens despot, England?”
Marx var inte nådig mot den okunskap som han ansåg att de franska arbetarrepresentanterna bar på under våren 1848
”En klass, inom vilken samhällets revolutionära intressen koncentreras, finner omedelbart, då den har rest sig, i sitt eget läge innehåll och material för sin revolutionära verksamhet: att slå ned fienden, att utfärda förordningar, som är nödvändiga för kampen. Konsekvensen av dess egna handlingar driver den vidare. Den gör inte någon teoretisk undersökning av sin egen uppgift. Den franska arbetarklassen befann sig inte på detta stadium. Den var ännu inte i stånd att genomföra sin egen revolution.”
Marx insåg att den borgerliga demokratin inte var nog, den måste fördjupas och radikaliseras än mer, menade han! Men hur skulle de bära sig åt? De radikala var ju fortfarande i minoritet ute i folkdjupet?
MVH
bigj
Problematiken med viljan till rättvisa och viljan till frihet tycks förfölja den marxistiska, och för den delen många andra socialistiska tankegångar, ända från början!
En liten koll på den sk "Februarirevolutionen" i Frankrike 1848 kan vi åter notera probelamtiken, hur få folkflertalet att gå i vänsterradikal riktning? :D
Frankrike februari 1848
Den provisoriska regering som var ett resultat av kampen på barrikaderna på februaridagarna 1848, avspeglade självfallet i sin sammansättning de olika partier, som hade del i segern. Den blev en kompromiss mellan de olika klasser, vilka gemensamt hade störtat julimonarkin, men vilkas intressen inbördes var oförenliga. Den stora majoriteten av regeringsledamöterna bestod av borgare och deras representanter. Det republikanska småborgerskapet representerades av Ledru-Rollin och Flocon, det högre borgerskapet av folk från den tidigare regimen. Arbetarklassen hade endast två representanter, Louis Blanc och Alexandre Albert.
Den provisoriska regeringens första livsyttring var att bestrida barrikadkämparnas rätt att utropa republik. Denna rätt hade endast folkets majoritet, och man måste avvakta resultatet av en folkomröstning. Proletariatet i Paris borde inte fläcka sin seger genom orättmätig maktutövning, menade liberalerna, som om detta inte redan gjorts i århundraden av just de grupper som nu var emot republikens införande. Men då började representanter för de lägre klasserna, bland andra Raspail, hota den nya regeringen med att småfolket skulle storma Hotel de Ville där de självutnämnda borgarna satt. Inför detta hot gav man upp och republiken utropades kvällen den 25 februari 1848. Republiken skulle bygga på en allmän rösträtt, något som borgerskapet var helt emot. De hade inte alls räknat med något sådant, de ville ha en graderad rösträtt, ungefär som i Storbritannien och USA. Nu tog fler av arbetarnas representanter plats i den provisoriska regeringen i väntan på valen som skulle genomföras inom en snar framtid.
Med proklamationen av republiken på den allmänna rösträttens grundval förlorade de begränsade mål och motiv, som hade drivit ut borgerskapet i revolutionen, helt och hållet sin mening. I stället för några få grupper av borgare hade samtliga klasser i det franska samhället plötsligt slungats in i den politiska hetluften. Eftersom proletariatet plötsligt styrde den provisoriska regeringen och därigenom hela den franska republiken, trädde det snart i förgrunden som självständigt parti, men det utmanade samtidigt hela den franska borgerligheten. Det lyckades vinna utgångspunkter i kampen för sin revolutionära frigörelse, men inte på något sätt själva frigörelsen.
Februarirepubliken måste först ännu mer utvidga borgarnas herravälde genom att låta samtliga besittande klasser träda in i den politiska maktkretsen vid sidan av finansaristokratin. Flertalet av de stora godsägarna förlorade nu en stor del av den politiska makten. Genom den allmänna rösträtten kom de nominella egendomsägarna, bönderna, som utgjorde en stor majoritet i Frankrike, att framöver spela den ledande roll som en majoritet alltid har i en demokrati. Flertalet av dessa självägande bönder hade den stora revolutionen 1789 att tacka för sin ställning. De utgjorde nu den andra generationen av självägande bönder i Frankrike, och deras politiska hemvist var något oklar. Men inne i städerna misstänkte arbetarna på goda grunder att hjälpen från landsbygdens bönder kanske inte skulle bli så omfattande – de hade ju olikartade intressen. Bönderna skulle aldrig frivilligt släppa sina äganderätter till sina gårdar de ärvt av sina fäder, och arbetarna i städerna skulle då inte kunna driva igenom en samhällsförändring där egendomsrätten vad gällde produktionsmedlen skulle bli allmän.
Förhållandet i Frankrike år 1848 var sådant att de självägande bönderna utgjorde 65 procent av befolkningen, arbetarna ungefär 15 procent och sedan fanns det cirka 10 procent borgare; hantverkare, småföretagare, advokater, läkare, ingenjörer, teknokrater, statstjänstemän med flera ingick, och någon procent storkapitalister. Utöver detta fanns det tjänstefolk på både landsbygd och städer vilka uppgick till kanske 5 procent, och slutligen 4-5 procent helt utfattiga som drog omkring och tog tillfälliga jobb, tiggde eller slog sig på banditism under svårare perioder. Hela befolkningen uppgick till cirka 35,5 miljoner år 1848.
Arbetarnas representanter försökte trots detta flytta fram sina positioner – man krävde att statsmakten nu skulle satsa på alla de fattiga arbetarna i städerna. När den nya regeringen några dagar senare glömde sina löften och arbetarna tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de Ville och krävde åtgärder mot fattigdomen. Motsträvigt och efter långa debatter utnämnde den provisoriska regeringen en permanent specialkommission, som hade till uppgift att finna medel till förbättring av de arbetande klassernas förhållanden. I denna kommission invaldes representanter för Paris hantverksföreningar, och Louis Blanc och Albert kom i ledningen för den. Luxembourgslottet uppläts som sammanträdeslokal för kommissionen. På detta sätt avlägsnades arbetarklassens representanter från den provisoriska regeringens säte. Den borgerliga delen av regeringen behöll förvaltningens och den verkliga statsmaktens trådar i sina händer. Blanc och Albert, hade till uppgift att skaffa Parisproletariatet arbete. Till skillnad från varje världslig statsmakt hade de ingen budget och ingen verkställande makt till sitt förfogande.
Karl Marx skrev några år senare om detta dilemma som arbetarna i främst Paris tvingades åse:
”Liksom arbetarna trodde, att de kunde frigöra sig vid sidan av bourgeoisin, så menade de, att de innanför Frankrikes gränser skulle kunna genomföra en proletär revolution, oberoende av de omgivande borgerliga nationerna. Men de franska produktionsförhållandena är betingade av Frankrikes utrikeshandel, av dess ställning på världsmarknaden och av lagarna för denna marknad. Hur skulle Frankrike kunna bryta dem utan ett europeiskt revolutionskrig, som skulle slå tillbaka på världsmarknadens despot, England?”
Marx var inte nådig mot den okunskap som han ansåg att de franska arbetarrepresentanterna bar på under våren 1848
”En klass, inom vilken samhällets revolutionära intressen koncentreras, finner omedelbart, då den har rest sig, i sitt eget läge innehåll och material för sin revolutionära verksamhet: att slå ned fienden, att utfärda förordningar, som är nödvändiga för kampen. Konsekvensen av dess egna handlingar driver den vidare. Den gör inte någon teoretisk undersökning av sin egen uppgift. Den franska arbetarklassen befann sig inte på detta stadium. Den var ännu inte i stånd att genomföra sin egen revolution.”
Marx insåg att den borgerliga demokratin inte var nog, den måste fördjupas och radikaliseras än mer, menade han! Men hur skulle de bära sig åt? De radikala var ju fortfarande i minoritet ute i folkdjupet?
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Februarirevolutionen 1848 visade dock en glimt och en möjlig öppning mot framtiden. Marx hade varit och nosat på den, men slagit igen dörren för att istället satsa allt på klasskampen och den våldsamma vägen - åtminstone i teorin! Därmed sköts problematiken med de pådrivande revoltörerna och den sega massan av efterföljare på framtiden!
Bildningsnivån borde höjas hos arbetarna menade många dåtida socialister och radikala vänsterfigurer, och de hade en poäng. Men vad de inte förstod var att de även måste kunna leverera en politik som direkt ledde till bättre förhållanden; mer mat på vardagsbordet, kanske mer kläder, skor, ett jobb att gå till, en någorlunda säker inkomst! Först därefter skolutbildning åt barnen, bättre hälosvård, ökat samhällsdeltagande och genom bildning ökat medvetande!
Direkt hotad av februarirevolutionen, inte bara i sitt herravälde utan till hela sin existens, försökte storkapitalisterna redan från början att misskreditera republiken genom att stoppa all kreditgivning. Den sade plötsligt upp bankirernas, fabrikanternas och köpmännens krediter, en manöver som med nödvändighet slog tillbaka på dem själva, i den mån de inte genast åstadkom ett under. Kapitalisterna drog tillbaka de pengar, som de hade förvarade i bankvalven, och sedelinnehavarna störtade till bankkassorna för att få sedlarna inlösta i guld och silver. Penningvärdet började snabbt försämras, något som direkt drabbade dem som hade minst pengar.
Den provisoriska regeringen kunde tvinga banken till bankrutt, på legal väg, utan våldsamma åtgärder, den behövde bara förhålla sig passiv och överlämna kapitalisterna åt deras öde. Storkapitalets bankrutt - det skulle ha varit den syndaflod, som i ett svep spolade bort finansaristokratin, republikens mäktigaste och farligaste fiende från fransk jord. Och när dessa väl gjort bankrutt, måste högborgerligheten självt betrakta det som ett sista förtvivlat räddningsförsök att regeringen upprättade en nationalbank och ställde den nationella krediten under nationens kontroll. Men den provisoriska regeringen framtvingade i stället en tvångskurs för bankens sedlar. Och den gjorde mer än så. Den förvandlade alla provinsbanker till filialer under Banque de France, som på det sättet lade ut sitt nät över hela Frankrike. Sedan pantsattes statens skogar som säkerhet för ett lån, som banken beviljat den republikanska regeringen.
Februarirevolutionen befäste och utvecklade ironiskt nog det bankvälde, som den ville störta. Känns det igen? Just det, det inträffade åter igen år 2008 – även då räddades bank- och finanssystemet av skattebetalarna, inget är nytt under solen! Sedan kommer det att betalas av alla dem som var oskyldiga till bankkrisen och finanskrisen – skattebetalarna och småfolket, då som nu!
Under tiden våndades den provisoriska regeringen under en börda av ökande budgetunderskott, månad efter månad. Förgäves utsände den nödrop om patriotiska uppoffringar. Men endast arbetarna lämnade sina fattiga bidrag. Utomordentliga medel måste tillgripas; man måste utskriva en ny skatt. Men vem skulle beskattas? Börshajarna, bankkungarna, statskreditorerna, rentiererna, industriägarna? Det skulle inte vara något bra sätt att göra republiken populär hos borgerskapet. Men någon måste punga ut med kosingen! Vem skulle offras för den borgerliga krediten? Det blev bönderna. Den provisoriska regeringen skrev ut en tilläggsskatt på 45 centimes per franc på de fyra direkta skatterna. Regeringspressen inbillade Parisarna, att denna skatt företrädesvis skulle falla på de stora godsägarna, på innehavarna av de från restaurationen oktrojerade miljarderna. Men i verkligheten drabbade den framförallt bondeklassen, d.v.s. den stora majoriteten av det franska folket.
Bönderna fick också vara med och betala februarirevolutionens omkostnader, och hos dem fann snart också kontrarevolutionen sitt viktigaste stöd. 45-centimes-skatten var en livsfråga för den franske bonden, och han gjorde den till en livsfråga för den franska republiken. För de franska bönderna var republiken från detta ögonblick identisk just med denna 45-centimes-skatt – medan de tack vare en vinklad propaganda i den borgerliga pressen började betraktade Parisarbetarna som slösare vilka roade sig på deras bekostnad. Medan revolutionen år 1789 hade börjat med att frigöra bönderna från feodalismens bördor, fick den självägande lantbefolkningen bekanta sig med 1848 års revolution i form av en ny skatt, som skulle hålla statsmaskineriet i gång utan att bringa kapitalisterna ur sadeln.
Arbetarnas frigörelse blev plötsligt en fara för den nya republiken, ty den var en ständig protest mot återbetalandet av krediterna. Man måste alltså bryta med arbetarna, och att ställa bönderna mot dem var ett genidrag. Februarirevolutionen hade kastat ut armén ur Paris, Nationalgardet utgjorde tills vidare den enda makten. Men de var inte helt att lita på, ytterligare ett värn mot proletariatet måste till. Det fanns alltså bara en utväg att gå, att göra som man gjorde i skattefrågan - att ställa en del av proletariatet mot den andra.
För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett nytt garde på 24 bataljoner, var och en på 1000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa - en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd.
Regeringen betalade dem 1½ franc om dagen, d.v.s. man köpte dem, och de var inte svårbedda eftersom de oftast var utfattiga. De fick också särskilda uniformer, vilket ännu mera markant avskilde dem från arbetarblusen. Till befäl hade de dels arméofficerare, dels unga borgarsöner, som regeringen självt hade valt ut, och vilkas vackra fraser om döden för fäderneslandet och hängivenheten för republiken verkade förledande.
Så stod nu framför Parisproletariatet en här på 24 000 unga, kraftiga och oförvägna män, komna från proletärernas egen krets. Sammantaget kostade de enorma summor, minst 100 000 france per dag, alla dagar om året. Arbetarna hurrade, när gardet tågade genom Paris gator. De tyckte sig i dessa gardister återse kämparna från barrikaderna. Arbetarna betraktade dem som proletariatets garde i motsats till det borgerliga nationalgardet. Men i själva verket skulle de snart sättas in mot dem själva.
Till en början såg det dock ut som arbetarna skulle kunna vinna på revolutionen! Den vänsterradikala oppositionen och de fattiga arbetarna hade tvingat igenom en författning där rätten till arbete var inskriven. En sådan rättighet skulle mycket väl kunna kosta den borgerliga republiken oerhörda summor, och rent av tvinga fram ett annorlunda samhälle än det borgerliga. Regeringen och dess arbetarrepresentanter hade dock skapat ”Nationalverkstäderna” - namnet på de folkverkstäder, som Louis Blanc propagerade för. De var ett slags mellanting mellan rätt till arbete, och beredskapsarbete eller ett bidragssystem åt de fattigaste. Den provisoriska regeringens borgerliga ledamöter spred under hand ett rykte, att dessa nationalverkstäder var en uppfinning av Louis Blanc, och detta verkade så mycket trovärdigare, som Blanc, nationalverkstädernas förespråkare, var medlem av den provisoriska regeringen. Men han var knappast ensam, det var regeringen som tog beslutet, och även utformade och styrde innehållet i denna verksamhet
I den borgerliga pressen fördes en ständig och vinklad propaganda mot verkstäderna, både i Frankrike och snart ute i Europa, där dessa ”arbetshus” som de kallades, sågs som ett första steg till förverkligandet av socialismen. Skulle de misslyckas, var det ju bara att skylla på arbetarna själva, deras representanter och sedan predika socialismen omöjlighet!
Nationalverkstäderna var i praktiken det vi under en senare tid kallade beredskapsarbeten, eller AMS-arbeten. Men de kunde ha drivits in i samhället som en ny ekonomisk aktör, där egendomsgemenskapen skulle ha kunnat fortleva. De skulle till och med kunna förebåda det som på ett modernare språkbruk benämns – ekonomiska demokrati! Arbetsplatser drivna och ägda av dem som där arbetar. Men bildningsnivån hos arbetarna och bönderna, och det mediala, ekonomiska och sociala övertaget hos kapitalister och borgare, dömde dessa försök till sotdöden.
Inte genom sitt innehåll men på grund av sitt namn var nationalverkstäderna proletariatets förkroppsligade protest mot den borgerliga industrin, den borgerliga krediten och den borgerliga republiken. Hela borgerlighetens hat koncentrerades på dem. Där hade borgarna också funnit den punkt, som de kunde rikta sina angrepp mot, så snart de blev starka nog att överge demokratins väg. Med verklig förbittring räknade borgarna ut de summor, som de proletära dagdrivarna slukade, medan deras egen ställning för varje dag blev allt olidligare. En statspension för ett låtsasarbete, det är socialism, skrev borgarpressen. Nationalverkstäderna, deklamationerna från Luxembourg, arbetarnas demonstrationståg genom Paris - i allt detta sökte småborgarna orsakerna till sitt elände. Och ingen var mer fanatiskt upprörd över "kommunisternas" påstådda intriger än just småborgarna, som drabbades av storföretagarnas och bankirernas dubbelspel. Hatet mellan de olika klasserna i både Paris och annorstädes i Frankrike nådde snart en ny kokpunkt under våren.
Men nationalverkstäderna kunde blivit den väg, den murbräcka, som ledde till ett mer demokratiskt näringsliv, Marx förstod det måhända inte, andra tänkte inte ens tanken - idag sitter vi med facit och kan se vilken väldig kraft denna revolutionära omdaning kunde ha medfört i kampen för ökad demokrati!
MVH
bigj
Februarirevolutionen 1848 visade dock en glimt och en möjlig öppning mot framtiden. Marx hade varit och nosat på den, men slagit igen dörren för att istället satsa allt på klasskampen och den våldsamma vägen - åtminstone i teorin! Därmed sköts problematiken med de pådrivande revoltörerna och den sega massan av efterföljare på framtiden!
Bildningsnivån borde höjas hos arbetarna menade många dåtida socialister och radikala vänsterfigurer, och de hade en poäng. Men vad de inte förstod var att de även måste kunna leverera en politik som direkt ledde till bättre förhållanden; mer mat på vardagsbordet, kanske mer kläder, skor, ett jobb att gå till, en någorlunda säker inkomst! Först därefter skolutbildning åt barnen, bättre hälosvård, ökat samhällsdeltagande och genom bildning ökat medvetande!
Direkt hotad av februarirevolutionen, inte bara i sitt herravälde utan till hela sin existens, försökte storkapitalisterna redan från början att misskreditera republiken genom att stoppa all kreditgivning. Den sade plötsligt upp bankirernas, fabrikanternas och köpmännens krediter, en manöver som med nödvändighet slog tillbaka på dem själva, i den mån de inte genast åstadkom ett under. Kapitalisterna drog tillbaka de pengar, som de hade förvarade i bankvalven, och sedelinnehavarna störtade till bankkassorna för att få sedlarna inlösta i guld och silver. Penningvärdet började snabbt försämras, något som direkt drabbade dem som hade minst pengar.
Den provisoriska regeringen kunde tvinga banken till bankrutt, på legal väg, utan våldsamma åtgärder, den behövde bara förhålla sig passiv och överlämna kapitalisterna åt deras öde. Storkapitalets bankrutt - det skulle ha varit den syndaflod, som i ett svep spolade bort finansaristokratin, republikens mäktigaste och farligaste fiende från fransk jord. Och när dessa väl gjort bankrutt, måste högborgerligheten självt betrakta det som ett sista förtvivlat räddningsförsök att regeringen upprättade en nationalbank och ställde den nationella krediten under nationens kontroll. Men den provisoriska regeringen framtvingade i stället en tvångskurs för bankens sedlar. Och den gjorde mer än så. Den förvandlade alla provinsbanker till filialer under Banque de France, som på det sättet lade ut sitt nät över hela Frankrike. Sedan pantsattes statens skogar som säkerhet för ett lån, som banken beviljat den republikanska regeringen.
Februarirevolutionen befäste och utvecklade ironiskt nog det bankvälde, som den ville störta. Känns det igen? Just det, det inträffade åter igen år 2008 – även då räddades bank- och finanssystemet av skattebetalarna, inget är nytt under solen! Sedan kommer det att betalas av alla dem som var oskyldiga till bankkrisen och finanskrisen – skattebetalarna och småfolket, då som nu!
Under tiden våndades den provisoriska regeringen under en börda av ökande budgetunderskott, månad efter månad. Förgäves utsände den nödrop om patriotiska uppoffringar. Men endast arbetarna lämnade sina fattiga bidrag. Utomordentliga medel måste tillgripas; man måste utskriva en ny skatt. Men vem skulle beskattas? Börshajarna, bankkungarna, statskreditorerna, rentiererna, industriägarna? Det skulle inte vara något bra sätt att göra republiken populär hos borgerskapet. Men någon måste punga ut med kosingen! Vem skulle offras för den borgerliga krediten? Det blev bönderna. Den provisoriska regeringen skrev ut en tilläggsskatt på 45 centimes per franc på de fyra direkta skatterna. Regeringspressen inbillade Parisarna, att denna skatt företrädesvis skulle falla på de stora godsägarna, på innehavarna av de från restaurationen oktrojerade miljarderna. Men i verkligheten drabbade den framförallt bondeklassen, d.v.s. den stora majoriteten av det franska folket.
Bönderna fick också vara med och betala februarirevolutionens omkostnader, och hos dem fann snart också kontrarevolutionen sitt viktigaste stöd. 45-centimes-skatten var en livsfråga för den franske bonden, och han gjorde den till en livsfråga för den franska republiken. För de franska bönderna var republiken från detta ögonblick identisk just med denna 45-centimes-skatt – medan de tack vare en vinklad propaganda i den borgerliga pressen började betraktade Parisarbetarna som slösare vilka roade sig på deras bekostnad. Medan revolutionen år 1789 hade börjat med att frigöra bönderna från feodalismens bördor, fick den självägande lantbefolkningen bekanta sig med 1848 års revolution i form av en ny skatt, som skulle hålla statsmaskineriet i gång utan att bringa kapitalisterna ur sadeln.
Arbetarnas frigörelse blev plötsligt en fara för den nya republiken, ty den var en ständig protest mot återbetalandet av krediterna. Man måste alltså bryta med arbetarna, och att ställa bönderna mot dem var ett genidrag. Februarirevolutionen hade kastat ut armén ur Paris, Nationalgardet utgjorde tills vidare den enda makten. Men de var inte helt att lita på, ytterligare ett värn mot proletariatet måste till. Det fanns alltså bara en utväg att gå, att göra som man gjorde i skattefrågan - att ställa en del av proletariatet mot den andra.
För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett nytt garde på 24 bataljoner, var och en på 1000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa - en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd.
Regeringen betalade dem 1½ franc om dagen, d.v.s. man köpte dem, och de var inte svårbedda eftersom de oftast var utfattiga. De fick också särskilda uniformer, vilket ännu mera markant avskilde dem från arbetarblusen. Till befäl hade de dels arméofficerare, dels unga borgarsöner, som regeringen självt hade valt ut, och vilkas vackra fraser om döden för fäderneslandet och hängivenheten för republiken verkade förledande.
Så stod nu framför Parisproletariatet en här på 24 000 unga, kraftiga och oförvägna män, komna från proletärernas egen krets. Sammantaget kostade de enorma summor, minst 100 000 france per dag, alla dagar om året. Arbetarna hurrade, när gardet tågade genom Paris gator. De tyckte sig i dessa gardister återse kämparna från barrikaderna. Arbetarna betraktade dem som proletariatets garde i motsats till det borgerliga nationalgardet. Men i själva verket skulle de snart sättas in mot dem själva.
Till en början såg det dock ut som arbetarna skulle kunna vinna på revolutionen! Den vänsterradikala oppositionen och de fattiga arbetarna hade tvingat igenom en författning där rätten till arbete var inskriven. En sådan rättighet skulle mycket väl kunna kosta den borgerliga republiken oerhörda summor, och rent av tvinga fram ett annorlunda samhälle än det borgerliga. Regeringen och dess arbetarrepresentanter hade dock skapat ”Nationalverkstäderna” - namnet på de folkverkstäder, som Louis Blanc propagerade för. De var ett slags mellanting mellan rätt till arbete, och beredskapsarbete eller ett bidragssystem åt de fattigaste. Den provisoriska regeringens borgerliga ledamöter spred under hand ett rykte, att dessa nationalverkstäder var en uppfinning av Louis Blanc, och detta verkade så mycket trovärdigare, som Blanc, nationalverkstädernas förespråkare, var medlem av den provisoriska regeringen. Men han var knappast ensam, det var regeringen som tog beslutet, och även utformade och styrde innehållet i denna verksamhet
I den borgerliga pressen fördes en ständig och vinklad propaganda mot verkstäderna, både i Frankrike och snart ute i Europa, där dessa ”arbetshus” som de kallades, sågs som ett första steg till förverkligandet av socialismen. Skulle de misslyckas, var det ju bara att skylla på arbetarna själva, deras representanter och sedan predika socialismen omöjlighet!
Nationalverkstäderna var i praktiken det vi under en senare tid kallade beredskapsarbeten, eller AMS-arbeten. Men de kunde ha drivits in i samhället som en ny ekonomisk aktör, där egendomsgemenskapen skulle ha kunnat fortleva. De skulle till och med kunna förebåda det som på ett modernare språkbruk benämns – ekonomiska demokrati! Arbetsplatser drivna och ägda av dem som där arbetar. Men bildningsnivån hos arbetarna och bönderna, och det mediala, ekonomiska och sociala övertaget hos kapitalister och borgare, dömde dessa försök till sotdöden.
Inte genom sitt innehåll men på grund av sitt namn var nationalverkstäderna proletariatets förkroppsligade protest mot den borgerliga industrin, den borgerliga krediten och den borgerliga republiken. Hela borgerlighetens hat koncentrerades på dem. Där hade borgarna också funnit den punkt, som de kunde rikta sina angrepp mot, så snart de blev starka nog att överge demokratins väg. Med verklig förbittring räknade borgarna ut de summor, som de proletära dagdrivarna slukade, medan deras egen ställning för varje dag blev allt olidligare. En statspension för ett låtsasarbete, det är socialism, skrev borgarpressen. Nationalverkstäderna, deklamationerna från Luxembourg, arbetarnas demonstrationståg genom Paris - i allt detta sökte småborgarna orsakerna till sitt elände. Och ingen var mer fanatiskt upprörd över "kommunisternas" påstådda intriger än just småborgarna, som drabbades av storföretagarnas och bankirernas dubbelspel. Hatet mellan de olika klasserna i både Paris och annorstädes i Frankrike nådde snart en ny kokpunkt under våren.
Men nationalverkstäderna kunde blivit den väg, den murbräcka, som ledde till ett mer demokratiskt näringsliv, Marx förstod det måhända inte, andra tänkte inte ens tanken - idag sitter vi med facit och kan se vilken väldig kraft denna revolutionära omdaning kunde ha medfört i kampen för ökad demokrati!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Marxismen enligt Marx med februarirevolutionen 1848 som bakgrund
Politikens beroende av ekonomin kommer slutligen också till uttryck i den betydelse som Marx lägger vid de ekonomisk-politiska åtgärder, som vidtogs under revolutionen, t.ex. återinförandet av vinskatten i Frankrike den 20 december 1849 och dess sammanhang med böndernas ekonomiska läge och politiska förväntningar.
Men detta innebär inte att Marx förklarar det revolutionära skeendet uteslutande med hänvisning till de ekonomiska faktorerna. Det är inte ens så, att det ekonomiska förloppet står i centrum för den historiska skildringen. När Marx framhäver den ekonomiska grundvalen och dess betydelse så sker det endast för att visa politikens beroende av ekonomin, på samma sätt som en beskrivning av människokroppen och dess funktioner måste visa musklernas och organens beroende av benstommen. Men lika litet som en sådan beskrivning skulle vara uttömd med beskrivningen av benstommens betydelse, lika litet kan en beskrivning av ekonomin uttömma beskrivningen av ett historiskt förlopp. I centrum för varje vetenskaplig historisk framställning måste tvärtom de faktiska historiska drivkrafterna stå, och i marxismen är det de olika samhällsklasserna och deras kamp. Det är också fallet med Marx framställning av Frankrikes historiska utveckling mellan 1848 och 1850. Den är en slående illustration till Marx historieuppfattning, enligt vilken människorna själva gör sin historia, men inte genom godtyckligt utan på grundval av vissa givna samhälleliga betingelser, bland vilka de ekonomiska förutsättningarna är de i sista hand utslagsgivande. Det som träder emot oss i Marx skrift är därför levande, konkreta, handlande människor av kött och blod utrustade med vilja, lidelser och passioner – resultaten av deras handlande kan ofta variera pga personlig läggning och omständigheter. Men det som gör att mängden viljor och handlingar inte blir ett kaos utan ett lagbundet mönster är det faktum, att de handlande människorna är uppdelade och sammanslutna i större enheter, i klasser, som var och en söker förverkliga sina intressen, vilka ytterst får sin förklaring av den ställning varje klass intar i det ekonomiska livet, i produktionsförhållandena, till produktionsmedlen. Detta är den materialistiska historieuppfattningen som marxismen bygger på. Något annat har den aldrig varit och utger sig inte heller för att vara.
Men det var en samhällsanalys som byggde på ett samhälle som existerade under 1800-talet och den värld människorna då levde i. Frågan är om det kan projiceras i ett samhällsmönster av år 2009? Samhället ser inte likadant ut idag, och människorna i väst vet mer, är mer bildade och kan överblicka världen genom snabba kommunikationer mellan olika delar av världen. Eller finns de underliggande mönstren kvar, där olika klasser står mot varandra? Frågan är om detta ens förelåg år 1848? Hade alla människor i samma klass liknande målsättningar? I dagens värld tenderar ju medelklassen åtminstone i västvärlden att utgöra åtminstone 60 procent av samhällets medlemmar, medan överklass och underklass ligger kring 10 respektive 30 procent av samhällets medlemmar. Under 1800-talet kan vi konstatera att överklassen i Frankrike utgjorde några, 2-3, procent av befolkningen medan en växande medelklass utgjorde omkring 10 procent, bondebefolkningen omkring 65 procent, arbetarklassen cirka 15 procent, och slutligen en utblottad underklass cirka 7-8 procent av befolkningen. Klassmässigt kan man samtidigt påstå att underklassen i dåtidens Frankrike utgjordes av närmare 80 procent av befolkningen. Till överklassen kunde inräknas åtminstone 5-6 procent av befolkningen som levde av sitt jordbruk på landsbygden, plus 10 procent av borgarna i städerna samt den forna adeln och storkapitalismen som utgjorde cirka 4 procent av befolkningen.
Som Marx egna skrifter visar så måste varje historiker, som gör anspråk på att vara vetenskaplig, börja med att samla, ordna och värdera fakta, innan det kan bli tal om någon tolkning. Detta arbete, som är 90 procent av det som kallas genialitet, kan inte ersättas av någon metod i världen. Men när man väl har satt sig in i en sak ordentligt, då är den materialistiska historieuppfattningen ett oumbärligt verktyg, som hjälper oss att sprida ljus över, liksom att förstå och förklara de avgörande sammanhangen och foga ihop de olika länkarna på ett sätt som gör den historiska framställningen till en i de stora dragen riktig bild av det faktiska skeendet.
I vilken grad detta skeende bestäms av enskilda personers handlande eller brist på handlande, av ideologiska fördomar och rentav illusioner ger Marx skrift rikliga belägg för i sin genomgång av februarirevolutionen och dess efterspel i Frankrike åren 1848-1850. Redan på de första raderna förklarar han, att revolutionens viktigaste resultat inte var vad den faktiskt uppnådde utan vad den berövade de agerande klasserna, framför allt arbetarklassen, nämligen ”de förrevolutionära, traditionsbundna kvarlevorna” i form av ”personer, illusioner, föreställningar, projekt”. Marx visar också hur en enda person, som i grund och botten var en nolla i alla avseenden, kunde spela en avgörande historisk roll på grund av och endast på grund av att han just var en nolla - Louis Bonaparte, brorson till den ”store” Napoleon Bonaparte. Till följd av klassmotsättningarnas art och utveckling kunde ”Frankrikes enfaldigaste man få den mångfaldigaste betydelse”.
I sin skrift om Frankrike 1848-1850 har därför Marx konkretiserat och vidareutvecklat sin samhällsvetenskapliga metod, principerna om den statliga, politiska och ideologiska överbyggnadens beroende av den ekonomiska grundvalen, om växelverkan mellan grundval och överbyggnad och mellan dessas olika element, om klassernas, partiernas och idéernas roll i samhällsutvecklingen, om statens avgörande roll i revolutionen. Praktisktpolitiskt betydde detta följande. Studiet av revolutionen i Frankrike 1848-1850 bestyrkte Marx i hans övertygelse, att - som han uttryckte det – ”revolutionerna är historiens lokomotiv”, d.v.s. att de sociala revolutionerna kraftigt påskyndar historien i progressiv riktning, frigör folkens skaparkrafter och likt en storm vräker undan gammal bråte, som hindrar folkens utveckling.
Revolutionen i Frankrike visade också, att revolutioner inte låter sig ”göras” godtyckligt utan kräver som en nödvändig förutsättning en revolutionär situation, som skakat det gamla samhället så kraftigt, att de härskande klasserna inte längre kan och de behärskade klasserna inte längre vill fortsätta på det gamla viset. Men framför allt blottlade denna revolution den moderna arbetarklassens historiska roll - att den avgörande kraften i Västeuropas historiska utveckling alltsedan 1800-talet var och är arbetarklassen. Därvid påvisade Marx att arbetarklassen nödvändigtvis måste gripa den politiska makten för att kunna uppnå ekonomisk, social och kulturell emancipation. Juniupprorets kampparoll måste vara arbetarklassens kampparoll i hela världen – ”Bourgeoisiens störtande! Arbetarklassens diktatur!” Proletariatets klassdiktatur var ”den nödvändiga genomgångspunkten för avskaffande av klasskillnaderna över huvud taget”, d.v.s. socialismen uppfattades redan vid denna tid av Marx som ett övergångssamhälle mellan kapitalism och kommunism.
Men för att kapitalismen ska kunna avskaffas, måste arbetarklassens kamp organiseras och ledas. Av vilka? Marx svar var - ”den revolutionära socialismen”, ”kommunismen”, som vid denna tid företräddes av Auguste Blanqui och de revolutionära klubbarna. Marx var helt på det klara med den historiska begränsningen hos de dåtida franska kommunisterna. Men till skillnad från de småborgerliga socialisterna – senare kallade för ”socialdemokraterna” - intog kommunisterna tveklöst och principfast arbetarnas klasståndpunkt och slogs för arbetarnas klassintressen till det bittra slutet. De gav bourgeoisien ingen förskoning och bad inte heller om någon förskoning för egen del.
Men kan man utgå från en sådan tes än idag? Det är frågan, även om grundproblematiken mellan de som har och de som inget har eller lite har, ligger fast som samhällets grundstrukturer.
MVH
bigj
Marxismen enligt Marx med februarirevolutionen 1848 som bakgrund
Politikens beroende av ekonomin kommer slutligen också till uttryck i den betydelse som Marx lägger vid de ekonomisk-politiska åtgärder, som vidtogs under revolutionen, t.ex. återinförandet av vinskatten i Frankrike den 20 december 1849 och dess sammanhang med böndernas ekonomiska läge och politiska förväntningar.
Men detta innebär inte att Marx förklarar det revolutionära skeendet uteslutande med hänvisning till de ekonomiska faktorerna. Det är inte ens så, att det ekonomiska förloppet står i centrum för den historiska skildringen. När Marx framhäver den ekonomiska grundvalen och dess betydelse så sker det endast för att visa politikens beroende av ekonomin, på samma sätt som en beskrivning av människokroppen och dess funktioner måste visa musklernas och organens beroende av benstommen. Men lika litet som en sådan beskrivning skulle vara uttömd med beskrivningen av benstommens betydelse, lika litet kan en beskrivning av ekonomin uttömma beskrivningen av ett historiskt förlopp. I centrum för varje vetenskaplig historisk framställning måste tvärtom de faktiska historiska drivkrafterna stå, och i marxismen är det de olika samhällsklasserna och deras kamp. Det är också fallet med Marx framställning av Frankrikes historiska utveckling mellan 1848 och 1850. Den är en slående illustration till Marx historieuppfattning, enligt vilken människorna själva gör sin historia, men inte genom godtyckligt utan på grundval av vissa givna samhälleliga betingelser, bland vilka de ekonomiska förutsättningarna är de i sista hand utslagsgivande. Det som träder emot oss i Marx skrift är därför levande, konkreta, handlande människor av kött och blod utrustade med vilja, lidelser och passioner – resultaten av deras handlande kan ofta variera pga personlig läggning och omständigheter. Men det som gör att mängden viljor och handlingar inte blir ett kaos utan ett lagbundet mönster är det faktum, att de handlande människorna är uppdelade och sammanslutna i större enheter, i klasser, som var och en söker förverkliga sina intressen, vilka ytterst får sin förklaring av den ställning varje klass intar i det ekonomiska livet, i produktionsförhållandena, till produktionsmedlen. Detta är den materialistiska historieuppfattningen som marxismen bygger på. Något annat har den aldrig varit och utger sig inte heller för att vara.
Men det var en samhällsanalys som byggde på ett samhälle som existerade under 1800-talet och den värld människorna då levde i. Frågan är om det kan projiceras i ett samhällsmönster av år 2009? Samhället ser inte likadant ut idag, och människorna i väst vet mer, är mer bildade och kan överblicka världen genom snabba kommunikationer mellan olika delar av världen. Eller finns de underliggande mönstren kvar, där olika klasser står mot varandra? Frågan är om detta ens förelåg år 1848? Hade alla människor i samma klass liknande målsättningar? I dagens värld tenderar ju medelklassen åtminstone i västvärlden att utgöra åtminstone 60 procent av samhällets medlemmar, medan överklass och underklass ligger kring 10 respektive 30 procent av samhällets medlemmar. Under 1800-talet kan vi konstatera att överklassen i Frankrike utgjorde några, 2-3, procent av befolkningen medan en växande medelklass utgjorde omkring 10 procent, bondebefolkningen omkring 65 procent, arbetarklassen cirka 15 procent, och slutligen en utblottad underklass cirka 7-8 procent av befolkningen. Klassmässigt kan man samtidigt påstå att underklassen i dåtidens Frankrike utgjordes av närmare 80 procent av befolkningen. Till överklassen kunde inräknas åtminstone 5-6 procent av befolkningen som levde av sitt jordbruk på landsbygden, plus 10 procent av borgarna i städerna samt den forna adeln och storkapitalismen som utgjorde cirka 4 procent av befolkningen.
Som Marx egna skrifter visar så måste varje historiker, som gör anspråk på att vara vetenskaplig, börja med att samla, ordna och värdera fakta, innan det kan bli tal om någon tolkning. Detta arbete, som är 90 procent av det som kallas genialitet, kan inte ersättas av någon metod i världen. Men när man väl har satt sig in i en sak ordentligt, då är den materialistiska historieuppfattningen ett oumbärligt verktyg, som hjälper oss att sprida ljus över, liksom att förstå och förklara de avgörande sammanhangen och foga ihop de olika länkarna på ett sätt som gör den historiska framställningen till en i de stora dragen riktig bild av det faktiska skeendet.
I vilken grad detta skeende bestäms av enskilda personers handlande eller brist på handlande, av ideologiska fördomar och rentav illusioner ger Marx skrift rikliga belägg för i sin genomgång av februarirevolutionen och dess efterspel i Frankrike åren 1848-1850. Redan på de första raderna förklarar han, att revolutionens viktigaste resultat inte var vad den faktiskt uppnådde utan vad den berövade de agerande klasserna, framför allt arbetarklassen, nämligen ”de förrevolutionära, traditionsbundna kvarlevorna” i form av ”personer, illusioner, föreställningar, projekt”. Marx visar också hur en enda person, som i grund och botten var en nolla i alla avseenden, kunde spela en avgörande historisk roll på grund av och endast på grund av att han just var en nolla - Louis Bonaparte, brorson till den ”store” Napoleon Bonaparte. Till följd av klassmotsättningarnas art och utveckling kunde ”Frankrikes enfaldigaste man få den mångfaldigaste betydelse”.
I sin skrift om Frankrike 1848-1850 har därför Marx konkretiserat och vidareutvecklat sin samhällsvetenskapliga metod, principerna om den statliga, politiska och ideologiska överbyggnadens beroende av den ekonomiska grundvalen, om växelverkan mellan grundval och överbyggnad och mellan dessas olika element, om klassernas, partiernas och idéernas roll i samhällsutvecklingen, om statens avgörande roll i revolutionen. Praktisktpolitiskt betydde detta följande. Studiet av revolutionen i Frankrike 1848-1850 bestyrkte Marx i hans övertygelse, att - som han uttryckte det – ”revolutionerna är historiens lokomotiv”, d.v.s. att de sociala revolutionerna kraftigt påskyndar historien i progressiv riktning, frigör folkens skaparkrafter och likt en storm vräker undan gammal bråte, som hindrar folkens utveckling.
Revolutionen i Frankrike visade också, att revolutioner inte låter sig ”göras” godtyckligt utan kräver som en nödvändig förutsättning en revolutionär situation, som skakat det gamla samhället så kraftigt, att de härskande klasserna inte längre kan och de behärskade klasserna inte längre vill fortsätta på det gamla viset. Men framför allt blottlade denna revolution den moderna arbetarklassens historiska roll - att den avgörande kraften i Västeuropas historiska utveckling alltsedan 1800-talet var och är arbetarklassen. Därvid påvisade Marx att arbetarklassen nödvändigtvis måste gripa den politiska makten för att kunna uppnå ekonomisk, social och kulturell emancipation. Juniupprorets kampparoll måste vara arbetarklassens kampparoll i hela världen – ”Bourgeoisiens störtande! Arbetarklassens diktatur!” Proletariatets klassdiktatur var ”den nödvändiga genomgångspunkten för avskaffande av klasskillnaderna över huvud taget”, d.v.s. socialismen uppfattades redan vid denna tid av Marx som ett övergångssamhälle mellan kapitalism och kommunism.
Men för att kapitalismen ska kunna avskaffas, måste arbetarklassens kamp organiseras och ledas. Av vilka? Marx svar var - ”den revolutionära socialismen”, ”kommunismen”, som vid denna tid företräddes av Auguste Blanqui och de revolutionära klubbarna. Marx var helt på det klara med den historiska begränsningen hos de dåtida franska kommunisterna. Men till skillnad från de småborgerliga socialisterna – senare kallade för ”socialdemokraterna” - intog kommunisterna tveklöst och principfast arbetarnas klasståndpunkt och slogs för arbetarnas klassintressen till det bittra slutet. De gav bourgeoisien ingen förskoning och bad inte heller om någon förskoning för egen del.
Men kan man utgå från en sådan tes än idag? Det är frågan, även om grundproblematiken mellan de som har och de som inget har eller lite har, ligger fast som samhällets grundstrukturer.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Jag tänker inte gå in på detta djupare just nu, men diverse teoretiker har visat på hur Marx analys kan appliceras även idag, inte minst när det gäller Marx alienationsteori och reifikationen. Se tex Adorno, Marcuse eller Bruckner.
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 58 och 0 gäster