Hejsan!
Jag tror att marxismen säkert går att, som Logos skriver, apliceras även idag! Men min utgångspunkt är en annan - hur skall marxismen få med sig alla på båten? Hittills har ju nästan alla de marxistiska system som existerat ständigt hamnat i problematiken hur de skall få med sig alla i en egendomsgemenskap av produktionsmedlen! Det är mer denna aspekt jag är ute efter. Och jag tror att Marx försatte en historisk chans när han dömde ut sina samtida socialistiska filosofer för det lite nedsättande epitetet "utopiska socialister"!
I mycket har Marx och Engels säkert rätt, men inte i allt - det är därför alla försök att omsätta deras teorier i praktiken har slagit ganska så fel! Har en känsla av att Marx borde ha studerat sina dåtida kollegor lite mer, och kanske snappat upp lite mer från dem. Det gjorde han till viss del, men inte tillräckligt! Och svaren på marxismen problematik ligger enligt min mening i den tidige Marx, som ju var grunden för den senare Marx - men feltänket i början följde med ända till slutet, vilket gjorde delar av marxismen problematisk när dess idéer skulle omsättas i praktiken!
Jag återkommer till detta! :)
MVH
bigj
Marxismen - en teoris uppgång och fall....
Moderator: Moderatorgruppen
En mer numera verklighetsbaserad mjukare variant med små steg åt gången, med demokratin som ledstjärna, verkar ju fungerat bra för många länder. I samförstånd med alla parter. Tvära kast och radikala förändringar verkar har mer motverkande effekt.
Vem vet löneanställda kanske numera är mer intresserade av att driva egna företag/kooperativ etc. Det skulle säkert intressera svensk näringsliv. Så ökar deltagandet i arbetet. Engagemang är en viktig drivkraft. Tyvärr är vi inte där än.
Att radikalt förändra skulle bara tvinga ut kapitalet från Sverige. Att tex plädera kommunism (företagarna ska tvingas ge upp produktionsmedel och vinst,..... biggens ekonomiska demokrati tex...biggens och biggens...det är inget nytt med denna... finns i otaliga versioner på nätet... inget biggen hittat på) vet ju medborgarna inte fungerar. Så visst är det bara att du biggen visar vad bildning och kunskap kan ge. Syns i vad folk röstar på.
Det finns otaliga exempel på de som startat med i princip 0 i kapital och sedan blivit framgångrika (dvs kapitalitssvin enligt vänstern). Så det är bara att köra igång biggen. Det är mycket snack men ingen verkstad när du är i farten. Du har ju allt framför dig. Bara att sätta igåg och praktisera lärorna. Ingen som hindrar dig att dra igång ett kooperativ. Fast du kanske är mer intresserad av att arbetare ska konfiskera någon annans företag. Från den som har förmågan och som har lyckats driva företag? Upplagt för samhällelig katastrof såklart men wtf. :)
Vem vet löneanställda kanske numera är mer intresserade av att driva egna företag/kooperativ etc. Det skulle säkert intressera svensk näringsliv. Så ökar deltagandet i arbetet. Engagemang är en viktig drivkraft. Tyvärr är vi inte där än.
Att radikalt förändra skulle bara tvinga ut kapitalet från Sverige. Att tex plädera kommunism (företagarna ska tvingas ge upp produktionsmedel och vinst,..... biggens ekonomiska demokrati tex...biggens och biggens...det är inget nytt med denna... finns i otaliga versioner på nätet... inget biggen hittat på) vet ju medborgarna inte fungerar. Så visst är det bara att du biggen visar vad bildning och kunskap kan ge. Syns i vad folk röstar på.
Det finns otaliga exempel på de som startat med i princip 0 i kapital och sedan blivit framgångrika (dvs kapitalitssvin enligt vänstern). Så det är bara att köra igång biggen. Det är mycket snack men ingen verkstad när du är i farten. Du har ju allt framför dig. Bara att sätta igåg och praktisera lärorna. Ingen som hindrar dig att dra igång ett kooperativ. Fast du kanske är mer intresserad av att arbetare ska konfiskera någon annans företag. Från den som har förmågan och som har lyckats driva företag? Upplagt för samhällelig katastrof såklart men wtf. :)
Hejsan!
Ser att kallekula fortfarande bär på den frustration han ådrog sig i december 2006, då bigj visade att det faktiskt existerar en del ekonomisk demokrati ute i världen, och att det fungerar! Tre år nu kallekulis! Någon gång bör du väl komma över det? :D
Nu vidare i vår jakt på marxismen, och dess olika problem vad gäller själva övergången och den praktiska packningen på vägen mot lyckoriket!
Februarirevolutionen hade något som Marx, och Engels, missade, nämligen en möjlig väg att vandra som inte var så våldsam utan mer stillsam och målmedveten med bibehållandet av värden som kunde komma till användning i det nya samhälle man avsåg att framkalla!
Missade Marx något?
Karl Marx, i mindre grad hans medskribent Engels, kallade ofta de föregående socialistiska tänkarna i främst Frankrike lite föraktfullt för en samling utopiska socialister. Han syftade då på att deras teoretiska, och ibland praktiska, projekt så ofta misslyckades. Vilket han tog som bevis för att de var utopiska, och inte vetenskaliga – såsom hans egna texter. Och sant är att Karl Marx skrifter var omfattande och lästa över hela världen, liksom Engels skrifter. De tidiga socialisterna var alls inte lika kända och deras verk lästes av få. När många av dessa tidiga socialister under 1880-1890-talen brännmärktes som endast föregångare till den ”riktiga” socialismen såsom den framfördes i Marx och Engels skrifter, då försvann de och deras tankegångar helt från agendan!
Louis Blanc och Nationalverkstäderna
År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail - Arbetets organisation. Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc (1811-1882). Av Karl Marx lite nedsättande kallats för en "utopisk socialist"!
Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» d.v.s. den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar - alla debatterade ”den sociala frågan”.
Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa. ”Arbetets organisation” blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.
I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktisktpolitiska handlande.
Arbetets organisering
Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna ”rätten till arbete”. En term som han därefter flitigt brukade! Men känner vi inte igen detta?
Känns inte detta väldigt aktuellt även idag? Arbetslöshet och en utveckling mot att man får allt kortare anställningar, eller s.k. ”visstidsanställningar”! Det speglar ju dagens debatt vad gäller arbete och arbetslöshet!
För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas, och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en ”association” av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – ”medarbetare” (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för ”socialism”, som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi e.t.c. tar Blanc överhuvud taget inte upp).
Staten – ”de fattigas bankir”
Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna ”socialism”? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, och att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisien hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisiens händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, och genomföra socialismen. ”Det som proletariatet saknar får de genom en frigörelse som samtidigt är arbetsverktygen, och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Då blir staten de fattigas bankir.”
När staten demokratiserats skulle den också motverka misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark ”solidaritet” - ett nyckelord hos Louis Blanc - råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem ”trygghet” och befrämja ”jämlikheten” - en gammal paroll från den stora revolutionen 1789.
Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?
Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag - ”Nationalverkstäderna”, vilka skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten, inte exproprieras - Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna - men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.
Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag ”socialistiskt” och då har också ”socialismen” förverkligats – utan våld.
(Texten bygger på Kenth-Åke Andersson, och hans skrivningar om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. 1974.)
Detta var Louis Blancs tankar i sammandrag. Hur såg då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?
MVH
bigj
Ser att kallekula fortfarande bär på den frustration han ådrog sig i december 2006, då bigj visade att det faktiskt existerar en del ekonomisk demokrati ute i världen, och att det fungerar! Tre år nu kallekulis! Någon gång bör du väl komma över det? :D
Nu vidare i vår jakt på marxismen, och dess olika problem vad gäller själva övergången och den praktiska packningen på vägen mot lyckoriket!
Februarirevolutionen hade något som Marx, och Engels, missade, nämligen en möjlig väg att vandra som inte var så våldsam utan mer stillsam och målmedveten med bibehållandet av värden som kunde komma till användning i det nya samhälle man avsåg att framkalla!
Missade Marx något?
Karl Marx, i mindre grad hans medskribent Engels, kallade ofta de föregående socialistiska tänkarna i främst Frankrike lite föraktfullt för en samling utopiska socialister. Han syftade då på att deras teoretiska, och ibland praktiska, projekt så ofta misslyckades. Vilket han tog som bevis för att de var utopiska, och inte vetenskaliga – såsom hans egna texter. Och sant är att Karl Marx skrifter var omfattande och lästa över hela världen, liksom Engels skrifter. De tidiga socialisterna var alls inte lika kända och deras verk lästes av få. När många av dessa tidiga socialister under 1880-1890-talen brännmärktes som endast föregångare till den ”riktiga” socialismen såsom den framfördes i Marx och Engels skrifter, då försvann de och deras tankegångar helt från agendan!
Louis Blanc och Nationalverkstäderna
År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail - Arbetets organisation. Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc (1811-1882). Av Karl Marx lite nedsättande kallats för en "utopisk socialist"!
Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» d.v.s. den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar - alla debatterade ”den sociala frågan”.
Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa. ”Arbetets organisation” blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.
I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktisktpolitiska handlande.
Arbetets organisering
Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna ”rätten till arbete”. En term som han därefter flitigt brukade! Men känner vi inte igen detta?
Känns inte detta väldigt aktuellt även idag? Arbetslöshet och en utveckling mot att man får allt kortare anställningar, eller s.k. ”visstidsanställningar”! Det speglar ju dagens debatt vad gäller arbete och arbetslöshet!
För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas, och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en ”association” av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – ”medarbetare” (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för ”socialism”, som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi e.t.c. tar Blanc överhuvud taget inte upp).
Staten – ”de fattigas bankir”
Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna ”socialism”? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, och att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisien hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisiens händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, och genomföra socialismen. ”Det som proletariatet saknar får de genom en frigörelse som samtidigt är arbetsverktygen, och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Då blir staten de fattigas bankir.”
När staten demokratiserats skulle den också motverka misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark ”solidaritet” - ett nyckelord hos Louis Blanc - råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem ”trygghet” och befrämja ”jämlikheten” - en gammal paroll från den stora revolutionen 1789.
Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?
Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag - ”Nationalverkstäderna”, vilka skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten, inte exproprieras - Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna - men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.
Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag ”socialistiskt” och då har också ”socialismen” förverkligats – utan våld.
(Texten bygger på Kenth-Åke Andersson, och hans skrivningar om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. 1974.)
Detta var Louis Blancs tankar i sammandrag. Hur såg då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Ser att kallekula fortfarande bär på den frustration han ådrog sig i december 2006, då bigj visade att det faktiskt existerar en del ekonomisk demokrati ute i världen, och att det fungerar! Tre år nu kallekulis! Någon gång bör du väl komma över det? :D
Sorry biggen du missade att jag tidigare sa:
Nix biggen du lyckades aldrig bevisa hur din ekonomiska demokrati skulle fungera i större skala.
Fast du få gärna försöka göra så. Dock är dina ska bevisa ganskla så komiska. Så här låter ett biggenbevis: Jag läste om några fruar som är lyckliga när deras män slår dem. De anser att de mår gott av det. Siså nu har biggen bevisat att kvinnor som blir slagna av sina män är lyckliga och mår gott. :)
Fast egetligen var det inte enbart tokövegenerlisering som det hadlade om utan att du även bladade ihop äpplen med päron.
Du kan ju göra enkelt för dig. Visa på något lands lagstiftning där det framgår att arbetarna på laglig väg får, om de så vill, överta ett företags vinst och poduktionsmedel. Detta kan se mot de nuvarande ägarnas vilja, även om ägarna inte bryter någon lag, misskött verksamheten. Fixar du det så ger jag dig rätt, och att det landet är något att hänga i julgranen, ekonomiskt, levnadsstandrad osv.
Sen kan nan nära en förhoppning och tro på en utopi. Det i sig ser jag inget fel på. Men det är en annan sak.
Som sagt biggen mycket snack men lite verkstad. Varför går du på AF när du kan starta ett eget företag , kooperativ om du så vill. Varför inte leva som man lär?
Hejsan!
Vidarre i marxismens kluriga vägar! :)
Detta var Louis Blancs tankar i sammandrag. Hur såg då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?
Louis Blanc och verkligheten
När broschyren om arbetets organisering kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som ”arbetets organisation” och ”rätten till arbete” appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin (alltså småföretagarna, läkarna, hantverkarna m.fl.). Han startade tidningen La Reforme år1834, och bildade det s k socialdemokratiska partiet - han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med ”demokratiska medel”; han använde också just uttrycket ”socialism” för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.
I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!
Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste och största hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, ”borgarkungen”, styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industriborgarskapet. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året 1848. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.
I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes – den s.k. ”Februarirevolutionen”.
Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisien strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisien skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.
Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisien ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.
Den röda rosetten
Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den att proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisien. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.
Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisiens samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisiens fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på ”flaggstriden”. Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisien fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att - fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.
Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen - en röd rosett fastknuten vid bourgeoisien. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.
Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en ”social republik” beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera ”arbetarfrågan”. Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några ”neutrala experter”. Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida - och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner - ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som ”objektivt” skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.
Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i ”det demokratiska lägret” fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?
Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni, den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte - den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod - det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet - den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan! Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.
Nationalverkstäderna upprättas – och stängs
Slutligen beslöt regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även - det skall erkännas - bestörtning inom bourgeoisien. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon ”arbetets organisation”. I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment sattes i nationalverkstäderna - de hamnade i fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Men efter ett tag började man använda arbetskraften till att städa gator, stensätta gator, anlägga terrasser och utföra andra sysslor ute på gatorna, inte minst hus och andra byggen som broar och parkanläggningar. Snart började man starta skrädderier, skomakerier och vagnverkstäder. Än större framgång hade de textilfabriker som framställde soldatuniformer och andra persedlar åt armén. De hade uppemot 40 000 kvinnor anställda, och de överlevde nationalverkstäderna med råge.
Men i huvudsak fyllde dessa nationalverkstäder endast en funktion - att hålla arbetarna borta från Paris gator, för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden utanför staden. Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev sedan grunden i den styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare – Mobilgardet som upprättades under våren 1848. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna. De blev till slut väldigt dyra att driva, från mars månad 1848 till juni månad kostade de närmare 14 miljoner France.
Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade snart, och proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april 1848 misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisiens sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Detta framkallade åter en häftig klasskamp. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisien återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. Under blodbadet massakrerades 3000 arbetare och 15 000 arbetare fängslades. Därefter krossades arbetarnas organisationer - både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.
När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå - han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisien det masstöd den inte själv kunde uppbringa - han hade givit bourgeoisien den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.
Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. År 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.
Men drog Marx några lärdomar av detta? Det skall vi kolla nästa gång......
MVH
bigj
Vidarre i marxismens kluriga vägar! :)
Detta var Louis Blancs tankar i sammandrag. Hur såg då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?
Louis Blanc och verkligheten
När broschyren om arbetets organisering kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som ”arbetets organisation” och ”rätten till arbete” appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin (alltså småföretagarna, läkarna, hantverkarna m.fl.). Han startade tidningen La Reforme år1834, och bildade det s k socialdemokratiska partiet - han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med ”demokratiska medel”; han använde också just uttrycket ”socialism” för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.
I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!
Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste och största hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, ”borgarkungen”, styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industriborgarskapet. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året 1848. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.
I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes – den s.k. ”Februarirevolutionen”.
Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisien strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisien skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.
Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisien ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.
Den röda rosetten
Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den att proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisien. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.
Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisiens samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisiens fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på ”flaggstriden”. Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisien fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att - fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.
Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen - en röd rosett fastknuten vid bourgeoisien. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.
Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en ”social republik” beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera ”arbetarfrågan”. Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några ”neutrala experter”. Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida - och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner - ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som ”objektivt” skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.
Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i ”det demokratiska lägret” fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?
Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni, den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte - den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod - det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet - den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan! Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.
Nationalverkstäderna upprättas – och stängs
Slutligen beslöt regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även - det skall erkännas - bestörtning inom bourgeoisien. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon ”arbetets organisation”. I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment sattes i nationalverkstäderna - de hamnade i fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Men efter ett tag började man använda arbetskraften till att städa gator, stensätta gator, anlägga terrasser och utföra andra sysslor ute på gatorna, inte minst hus och andra byggen som broar och parkanläggningar. Snart började man starta skrädderier, skomakerier och vagnverkstäder. Än större framgång hade de textilfabriker som framställde soldatuniformer och andra persedlar åt armén. De hade uppemot 40 000 kvinnor anställda, och de överlevde nationalverkstäderna med råge.
Men i huvudsak fyllde dessa nationalverkstäder endast en funktion - att hålla arbetarna borta från Paris gator, för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden utanför staden. Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev sedan grunden i den styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare – Mobilgardet som upprättades under våren 1848. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna. De blev till slut väldigt dyra att driva, från mars månad 1848 till juni månad kostade de närmare 14 miljoner France.
Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade snart, och proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april 1848 misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisiens sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Detta framkallade åter en häftig klasskamp. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisien återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. Under blodbadet massakrerades 3000 arbetare och 15 000 arbetare fängslades. Därefter krossades arbetarnas organisationer - både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.
När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå - han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisien det masstöd den inte själv kunde uppbringa - han hade givit bourgeoisien den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.
Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. År 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.
Men drog Marx några lärdomar av detta? Det skall vi kolla nästa gång......
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Marxismen, och Karl Marx, ser alltså ut att ha missat en väsentlig sak i sina teoretiska ansatser. Hade han varit mer framtidsblickande kanske han hade kunnat räkna ut att hans teorier och särskilt dessas tillämpningar var närmast som gjorda för egna tolkningar, till det sämre vad gäller våldsproblematiken. Naturligtvis får vi inte glömma att Marx skrev i en tid då våldet var en del av de konservativa och liberala regeringarnas politik under denna tid. Att våldet fanns med i Marx teorier, får sin naturliga förklaring här - men för framtiden blev detta dock problematiskt!
Den ekonomiska demokratin och marknaden
Intressant är att dessa idéer som Louis Blanc framförde under 1840-talet idag finns som en slags grund i den idétradition som lyfter fram den ekonomiska demokratin och de demokratiskt styrda företagen som ett alternativ till den kapitalism som så ofta misslyckas och leder till allt sämre livsvillkor för allt fler människor i världen! Hade man lyckats klara dessa nationalverkstäder och ur dem utvecklat ett system för ett demokratiskt företagande bredvid den privata företagsamheten, hade vi kanske idag haft ett bättre läge vad gäller fattigdom och ändlöst ekonomiskt kaos? Men tiden kanske inte var mogen för dessa experiment vid mitten av det artonde århundradet?
Inte genom sitt innehåll men på grund av sitt namn var nationalverkstäderna proletariatets förkroppsligade protest mot den borgerliga industrin, den borgerliga krediten och den borgerliga republiken. Hela borgerlighetens hat koncentrerades på dem. Där hade borgarna också funnit den punkt, som de kunde rikta sina angrepp mot, så snart de blev starka nog att överge demokratins väg. Med verklig förbittring räknade borgarna ut de summor, som de proletära dagdrivarna slukade, medan deras egen ställning för varje dag blev allt olidligare. En statspension för ett låtsasarbete, det är socialism, skrev borgarpressen. Nationalverkstäderna, deklamationerna från Luxembourg, arbetarnas demonstrationståg genom Paris - i allt detta sökte småborgarna orsakerna till sitt elände. Och ingen var mer fanatiskt upprörd över kommunisternas påstådda intriger än just småborgarna, som drabbades av storföretagarnas och bankirernas dubbelspel. Hatet mellan de olika klasserna i både Paris och annorstädes i Frankrike nådde snart en ny kokpunkt under våren.
De nationella verkstäderna lyckades inte förse ens Paris arbetslösa med lönsamt arbete. Istället blev de flesta av de tusentals arbetare som ansökte om arbete sysselsatta med utomordentligt meningslösa sysslor som att gräva gropar som genast fylldes igen. De som inte ens kunde få sådana arbetsuppgifter tillerkändes en halv dagslön (1 franc) i ersättning. Även denna mycket knappa ersättning utan krav på motprestationer räckte för att arbetare över hela landet skulle strömma till huvudstaden och samlas under den röda fanan. För regeringen blev en sådan utveckling i längden farlig, och man började nu motarbeta och stoppa detta sociala experiment som inom kort skulle innebära ekonomisk bankrutt och att det under omständigheterna utgjorde ett konstant hot mot den borgerliga staten. Man beslutade därför att sätta stopp för utvecklingen och den metod som valdes var knappast sorgfri.
Den 21 juni 1848 beslutade den parlamentariska arbetskommissionen under Frédéric Alfred Pierre, comte de Falloux, att alla arbetare vid nationalverkstäderna skulle sägas upp inom tre dagar och att alla fullt friska män skulle tvingas ta värvning. Ett våldsamt upplopp bröt omedelbart ut. Under tre dagar, 24-26 juni, utkämpade de industriella kvarteren i östra Paris under Pujol en bitter strid mot de västra kvarteren under borgaren Louis Eugène Cavaignac som utsetts till diktator. Nu kom mobilgardet till användning, mot arbetarna och socialisterna. Dessa milistrupper var alltså inte trogna folket och de fattiga i Paris, de var trogna statsmakten och den borgerliga republiken. Tusentals arbetare mördades av milistrupperna. Det socialistiska partiet gick under och dess medlemmar antingen dog i striden eller blev deporterade, men socialisterna skulle dra med sig republiken med sig i fallet. Det hela slutade i en massaker på arbetare och radikala socialister, vilket inte skulle glömmas av dem!
Som salt på såren avskaffades nu även rätten till arbete i den franska republiken. Nationalverkstäderna avskaffades delvis, några blev kvar! Men med dessa försvann drömmen om ett demokratiserat näringsliv, istället lurade den liberala fascismen redan i skuggorna. Under hösten red de ut ur skuggorna och fram trädde en av den europeiska fascismen första figurer – Louis Bonaparte, brorson till den store Napoleon Bonaparte. Med Louis Bonaparte skulle rojalisterna och storkapitalet helt återta styret i Frankrike, republiken skulle efter några år avskaffas och det andra kejsardömet införas och demokratin var då för länge sedan avskaffad…..
Det andra kejsardömet är sedan många år begraven och lär förmodligen inte uppstå igen, Frankrike lever idag i sin femte republik. Men den ekonomiska demokratin står fortfarande på dagordningen! Tänk om Karl Marx hade insett att denna idé förmodligen var den väg som hans drömda samhällsförändring hade kunnat ta istället för den våldsamma soppa som hans efterträdare kokade genom att själva tolka hans recept?
Hade Marx och Engels inte varit så upptagna med att skapa sin ”vetenskapliga socialism” utan hållit sig kvar i randområden mellan filosofi och ekonomi, kanske de hade upptäckt att vägen till det socialistiska samhället rent av hade kunnat gå just genom de statligt skapade och därefter i kooperativ regi drivna företagen hade kunnat bli ett alternativ till både egoistisk och på kriminalitet bygd kapitalism och en våldsam revolution! Ja, här hade de rent av kunnat få in både de människor som existerade i den arbetsklass man ville hjälpa upp, samt den småbondeklass som då ännu utgjorde majoriteten av Europas folk i en politisk utveckling som både behöll en del av egendomsrätten, och instiftade ett nytt gemensamt ägt näringsliv. Vid sidan av både den privata företagsamheten och storföretagsamheten. Med demokratins hjälp hade man sedan kunnat frånta storkapitalet dess olika privilegier och skapat förutsättningarna för ett samhälle där demokratin genomsyrade hela den offentliga och näringslivsstyrda tillvaron.
Samtidigt som övergången från kapitalism till demokrati hade kunnat ske långt mindre våldsamt än vad fallet blev under 1900-talet. En utveckling som i praktiken inte ledde till någon fördjupad demokrati, bara en annan variant av samma despoti som tidigare!
MVH
bigj
Marxismen, och Karl Marx, ser alltså ut att ha missat en väsentlig sak i sina teoretiska ansatser. Hade han varit mer framtidsblickande kanske han hade kunnat räkna ut att hans teorier och särskilt dessas tillämpningar var närmast som gjorda för egna tolkningar, till det sämre vad gäller våldsproblematiken. Naturligtvis får vi inte glömma att Marx skrev i en tid då våldet var en del av de konservativa och liberala regeringarnas politik under denna tid. Att våldet fanns med i Marx teorier, får sin naturliga förklaring här - men för framtiden blev detta dock problematiskt!
Den ekonomiska demokratin och marknaden
Intressant är att dessa idéer som Louis Blanc framförde under 1840-talet idag finns som en slags grund i den idétradition som lyfter fram den ekonomiska demokratin och de demokratiskt styrda företagen som ett alternativ till den kapitalism som så ofta misslyckas och leder till allt sämre livsvillkor för allt fler människor i världen! Hade man lyckats klara dessa nationalverkstäder och ur dem utvecklat ett system för ett demokratiskt företagande bredvid den privata företagsamheten, hade vi kanske idag haft ett bättre läge vad gäller fattigdom och ändlöst ekonomiskt kaos? Men tiden kanske inte var mogen för dessa experiment vid mitten av det artonde århundradet?
Inte genom sitt innehåll men på grund av sitt namn var nationalverkstäderna proletariatets förkroppsligade protest mot den borgerliga industrin, den borgerliga krediten och den borgerliga republiken. Hela borgerlighetens hat koncentrerades på dem. Där hade borgarna också funnit den punkt, som de kunde rikta sina angrepp mot, så snart de blev starka nog att överge demokratins väg. Med verklig förbittring räknade borgarna ut de summor, som de proletära dagdrivarna slukade, medan deras egen ställning för varje dag blev allt olidligare. En statspension för ett låtsasarbete, det är socialism, skrev borgarpressen. Nationalverkstäderna, deklamationerna från Luxembourg, arbetarnas demonstrationståg genom Paris - i allt detta sökte småborgarna orsakerna till sitt elände. Och ingen var mer fanatiskt upprörd över kommunisternas påstådda intriger än just småborgarna, som drabbades av storföretagarnas och bankirernas dubbelspel. Hatet mellan de olika klasserna i både Paris och annorstädes i Frankrike nådde snart en ny kokpunkt under våren.
De nationella verkstäderna lyckades inte förse ens Paris arbetslösa med lönsamt arbete. Istället blev de flesta av de tusentals arbetare som ansökte om arbete sysselsatta med utomordentligt meningslösa sysslor som att gräva gropar som genast fylldes igen. De som inte ens kunde få sådana arbetsuppgifter tillerkändes en halv dagslön (1 franc) i ersättning. Även denna mycket knappa ersättning utan krav på motprestationer räckte för att arbetare över hela landet skulle strömma till huvudstaden och samlas under den röda fanan. För regeringen blev en sådan utveckling i längden farlig, och man började nu motarbeta och stoppa detta sociala experiment som inom kort skulle innebära ekonomisk bankrutt och att det under omständigheterna utgjorde ett konstant hot mot den borgerliga staten. Man beslutade därför att sätta stopp för utvecklingen och den metod som valdes var knappast sorgfri.
Den 21 juni 1848 beslutade den parlamentariska arbetskommissionen under Frédéric Alfred Pierre, comte de Falloux, att alla arbetare vid nationalverkstäderna skulle sägas upp inom tre dagar och att alla fullt friska män skulle tvingas ta värvning. Ett våldsamt upplopp bröt omedelbart ut. Under tre dagar, 24-26 juni, utkämpade de industriella kvarteren i östra Paris under Pujol en bitter strid mot de västra kvarteren under borgaren Louis Eugène Cavaignac som utsetts till diktator. Nu kom mobilgardet till användning, mot arbetarna och socialisterna. Dessa milistrupper var alltså inte trogna folket och de fattiga i Paris, de var trogna statsmakten och den borgerliga republiken. Tusentals arbetare mördades av milistrupperna. Det socialistiska partiet gick under och dess medlemmar antingen dog i striden eller blev deporterade, men socialisterna skulle dra med sig republiken med sig i fallet. Det hela slutade i en massaker på arbetare och radikala socialister, vilket inte skulle glömmas av dem!
Som salt på såren avskaffades nu även rätten till arbete i den franska republiken. Nationalverkstäderna avskaffades delvis, några blev kvar! Men med dessa försvann drömmen om ett demokratiserat näringsliv, istället lurade den liberala fascismen redan i skuggorna. Under hösten red de ut ur skuggorna och fram trädde en av den europeiska fascismen första figurer – Louis Bonaparte, brorson till den store Napoleon Bonaparte. Med Louis Bonaparte skulle rojalisterna och storkapitalet helt återta styret i Frankrike, republiken skulle efter några år avskaffas och det andra kejsardömet införas och demokratin var då för länge sedan avskaffad…..
Det andra kejsardömet är sedan många år begraven och lär förmodligen inte uppstå igen, Frankrike lever idag i sin femte republik. Men den ekonomiska demokratin står fortfarande på dagordningen! Tänk om Karl Marx hade insett att denna idé förmodligen var den väg som hans drömda samhällsförändring hade kunnat ta istället för den våldsamma soppa som hans efterträdare kokade genom att själva tolka hans recept?
Hade Marx och Engels inte varit så upptagna med att skapa sin ”vetenskapliga socialism” utan hållit sig kvar i randområden mellan filosofi och ekonomi, kanske de hade upptäckt att vägen till det socialistiska samhället rent av hade kunnat gå just genom de statligt skapade och därefter i kooperativ regi drivna företagen hade kunnat bli ett alternativ till både egoistisk och på kriminalitet bygd kapitalism och en våldsam revolution! Ja, här hade de rent av kunnat få in både de människor som existerade i den arbetsklass man ville hjälpa upp, samt den småbondeklass som då ännu utgjorde majoriteten av Europas folk i en politisk utveckling som både behöll en del av egendomsrätten, och instiftade ett nytt gemensamt ägt näringsliv. Vid sidan av både den privata företagsamheten och storföretagsamheten. Med demokratins hjälp hade man sedan kunnat frånta storkapitalet dess olika privilegier och skapat förutsättningarna för ett samhälle där demokratin genomsyrade hela den offentliga och näringslivsstyrda tillvaron.
Samtidigt som övergången från kapitalism till demokrati hade kunnat ske långt mindre våldsamt än vad fallet blev under 1900-talet. En utveckling som i praktiken inte ledde till någon fördjupad demokrati, bara en annan variant av samma despoti som tidigare!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Tycker du förutsätter en dum definition av våld. Status quo är en "legitimerad" våldsstruktur, inte en avsaknad av våld (även om den borgerliga ideologin alltjämt söker göra detta gällande). Det gäller att kunna motiverat våldsutövandet. Sen hade du gärna fått peka på ett enda historiskt exempel där en modernisering skett utan civila offer! Det finns inte. Och den ekonomiska demokrati du förespråkar har ju i sig krävt just alla de offer som historien bygger på för att du ska kunna stå här idag och proklamera den. Du fuskar helt enkelt, och smusslar. Dessutom finns det inget som säger att en "ekonomisk demokrati" inte skulle vara hemskt våldsam, kanske rent av i långt större utsträckning än vad vi sett tidigare.
Förövrigt har ju den där grejen du förespråkar redan testats i socialismens historia, på amerikansk mark till och med, och det visade sig vara ett fiasko. Inte sant?
Förövrigt har ju den där grejen du förespråkar redan testats i socialismens historia, på amerikansk mark till och med, och det visade sig vara ett fiasko. Inte sant?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Den springande punketen är just tvångskonfiskering av vinst och produktionsmedel från nuvarande ägare. Ska så ske har du till viss del rätt AV, fast kapitalet är ju så flyktigt nu för tiden så de tar väl sitt pick och pack och drar.
Biggen variant är en liberal form av ekonomisk demokrati som har en en del förtjänster. Tycker det är bra att han pekar på värdet av frihet och bestämmande inom arbetssfären. Och det är klart att fler arbetare borde bli egna företgare, del av kooperativ etc. (om vi nu bortser från detta med tvångskonfiskering och där + biggens svajiga sk bevis är det enda jag har att invända).
Här lite olika former av ekonomisk demokrati, bla den som biggen slår ett slag för. Inget nytt direkt, men en liten sammanställning, för - och nackdelar (beror på vad du står ideologiskt):
http://www.wigforss.org/documents/Las%2 ... sioner.pdf
Biggen variant är en liberal form av ekonomisk demokrati som har en en del förtjänster. Tycker det är bra att han pekar på värdet av frihet och bestämmande inom arbetssfären. Och det är klart att fler arbetare borde bli egna företgare, del av kooperativ etc. (om vi nu bortser från detta med tvångskonfiskering och där + biggens svajiga sk bevis är det enda jag har att invända).
Här lite olika former av ekonomisk demokrati, bla den som biggen slår ett slag för. Inget nytt direkt, men en liten sammanställning, för - och nackdelar (beror på vad du står ideologiskt):
http://www.wigforss.org/documents/Las%2 ... sioner.pdf
Fridens Liljor
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Men tvångskonfiskering och tvångskonfiskering, vilket ägande har inte sina rötter i en förgången oförätt? Är det inte tvångskonfiskering av min värld som redan äger rum? Att jag föds "lottlös", att man stjäl världen ifrån mig? Fuck that! Jag går inte på såna bluffar! Och det är poängen, "status quo" är inte mindre våldsamt, det är bara att våldet är sanktionerat genom en viss ordning.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Var det detta du tänkte på AV:
"Individuellt ägande. Detta förutsätter att varje löntagare har rätt till en individuell andel i det företag han jobbar som också ger honom en röst med att delta i beslutsfattande. Problemet med denna form av ekonomisk demokrati är att om företagets samtliga tillgångar ökar leder det till att de anställdas andelar också ökar i värde. Detta innebär att nya löntagare på grund av höga kostnader inte kan köpa sina andelar av företaget. Just detta hände med
kryssfanerskooperativ i Nordvästra USA där nya anställda inte blev delägare och måste nöja sig med underordnad status och lägre löner. Ekonomisk demokrati tenderar i detta fall att underminera sig själv och förvandlas till något slags oligarki."
http://www.wigforss.org/documents/Las%2 ... sioner.pdf
Du får tycka vad du vill, men det är min tro den stora skiljelinjen gällande detta med ekonomisk demokrati ligger i tvångskonfiskering. Jo jag vet att du brukar hävda att allt ägande är sprunget ur en förgången oförätt. Fast jag vet inte riktigt vad du menar. Ska vi ta några företag. IKEA och tja vad ska vi ta Skype (svenskt företag) och så
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form ... t-1.505134
På vilket sätt är dessa sprungna ur en förgången oförätt? Varför anser du att staten, medborgarna, arbetarna vad du nu vill har rätt att tvångskonfiskera dessa företag? Är det detta med mervärde som spökar igen?
"Individuellt ägande. Detta förutsätter att varje löntagare har rätt till en individuell andel i det företag han jobbar som också ger honom en röst med att delta i beslutsfattande. Problemet med denna form av ekonomisk demokrati är att om företagets samtliga tillgångar ökar leder det till att de anställdas andelar också ökar i värde. Detta innebär att nya löntagare på grund av höga kostnader inte kan köpa sina andelar av företaget. Just detta hände med
kryssfanerskooperativ i Nordvästra USA där nya anställda inte blev delägare och måste nöja sig med underordnad status och lägre löner. Ekonomisk demokrati tenderar i detta fall att underminera sig själv och förvandlas till något slags oligarki."
http://www.wigforss.org/documents/Las%2 ... sioner.pdf
Du får tycka vad du vill, men det är min tro den stora skiljelinjen gällande detta med ekonomisk demokrati ligger i tvångskonfiskering. Jo jag vet att du brukar hävda att allt ägande är sprunget ur en förgången oförätt. Fast jag vet inte riktigt vad du menar. Ska vi ta några företag. IKEA och tja vad ska vi ta Skype (svenskt företag) och så
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form ... t-1.505134
På vilket sätt är dessa sprungna ur en förgången oförätt? Varför anser du att staten, medborgarna, arbetarna vad du nu vill har rätt att tvångskonfiskera dessa företag? Är det detta med mervärde som spökar igen?
Fridens Liljor
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Nej, jag tänkte faktiskt på följande: http://en.wikipedia.org/wiki/New_Harmony,_Indiana
Ägande är stöld Kalle. Du kan inte ta enskilda exempel som uppstått i systemet, du måste tänka systemet som sådant. Varje företag som uppstår i det här systemet bygger på hela det underliggande systemet som premiss för dess existens. Och det systemet nekar mig min naturliga rätt till min värld, om man vill ta den diskussionen.
Ägande är stöld Kalle. Du kan inte ta enskilda exempel som uppstått i systemet, du måste tänka systemet som sådant. Varje företag som uppstår i det här systemet bygger på hela det underliggande systemet som premiss för dess existens. Och det systemet nekar mig min naturliga rätt till min värld, om man vill ta den diskussionen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Hejsan!
Njae, Avanten, ekonomisk demokrati är varken emot ett personligt ägande eller utgår ifrån våld. Om jag har fel, så får du välan giva mig ett exempel. Om du nu inte menar att all form av hänsynstagande av medmänniskorna kräver en viss form av det du kallar våld! Men då är du redan långt borta ifrån ett mänskligt samhälle över huvud taget!
Marxismen skall, och måste förstås efter sina reella gärningar, inte efter någon slags idealisk mapp. Det gäller även liberalism och kapitalism. Med konstruerade kartor av verkligheten kommer vi ingen vart, att skåde det reella ger oss däremot svaren! Våldsfixerade teorier har ingen framtid, det är väl närmast bevista idag! Och ekonomisk demokrati är en väg mot en ökad demokrati - förmodligen finns det ingen annan väg som fungerar. Det har historien bevisat - Stalin och Hitler, Churchill och Teddy Roosevelt hade inte kunnatb få den makt de hade i en ekonomisk demokrati!
Marxismen är ett försök att förklara samhället och dess utveckling, visst, men den har inget att erbjuda oss vad gäller sättet att nå dit! Marxismen är en teori som har lett till extrem död och förintelse, åtminstone dess tolkningar. Men inte bara tolkningarna av denna teori, själva teorin är helt enkelt ofullständig!
Jag tror inte du har förstått det hela helt enkelt, Avantgardet! Och kallekula behöver jag inte ens bemöta, han fattar ju ingenting i alla fall, så det är bara att ödsla bokstäver i onödan
MVH
bigj
Njae, Avanten, ekonomisk demokrati är varken emot ett personligt ägande eller utgår ifrån våld. Om jag har fel, så får du välan giva mig ett exempel. Om du nu inte menar att all form av hänsynstagande av medmänniskorna kräver en viss form av det du kallar våld! Men då är du redan långt borta ifrån ett mänskligt samhälle över huvud taget!
Marxismen skall, och måste förstås efter sina reella gärningar, inte efter någon slags idealisk mapp. Det gäller även liberalism och kapitalism. Med konstruerade kartor av verkligheten kommer vi ingen vart, att skåde det reella ger oss däremot svaren! Våldsfixerade teorier har ingen framtid, det är väl närmast bevista idag! Och ekonomisk demokrati är en väg mot en ökad demokrati - förmodligen finns det ingen annan väg som fungerar. Det har historien bevisat - Stalin och Hitler, Churchill och Teddy Roosevelt hade inte kunnatb få den makt de hade i en ekonomisk demokrati!
Marxismen är ett försök att förklara samhället och dess utveckling, visst, men den har inget att erbjuda oss vad gäller sättet att nå dit! Marxismen är en teori som har lett till extrem död och förintelse, åtminstone dess tolkningar. Men inte bara tolkningarna av denna teori, själva teorin är helt enkelt ofullständig!
Jag tror inte du har förstått det hela helt enkelt, Avantgardet! Och kallekula behöver jag inte ens bemöta, han fattar ju ingenting i alla fall, så det är bara att ödsla bokstäver i onödan
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 71 och 0 gäster