Hå hå, ja ja, det är ej lätt med obstinata som kallekula! Det är lite skillnad på att stifta lagar för privat företagsamhet som tvingar dem att behandla sina anställda bättre, och att låta de anställda i praktiken "bestämma över alla väsentlighetern i ett privat företag, om de så vill."
Men vi får hoppas att han efter att ha sovit på saken kanske förstår skillnaden! :lol:
Denna fråga från kallekula kan vi också besvara:
"Du ger exempel på några företag här, men jag menar varför startas det inte, eller bildas ett tja 1000 företag (för att ta en bygsam siffra) i Sverige per år redan nu? Vad tror du det är som saknas?"
Det beror på främst två saker, statsmakterna får inga pengar över eftersom det mesta ges bort för att rädda de privata företagen från sig själva, och för det andra finns det inga stöd eller uppmuntranden som gynnar startandet av demokratiskt styrda företag - men det kommer!
”Vi hade alla odds emot oss”
Om det inte hade varit för initiativet från de 125 arbetarna, hade varvet i centrala Buenos Aires lagt ner i början av 2001. Men efter 20 månaders stängning bestämde arbetarna att slå pessimismen ur hågen och återigen dra i gång produktionen.
Men det var inte lätt, säger Alberto José Lonzalles, sekreterare i varvskooperativet Astillero Naval Unidos, Förenade varvskooperativet, när vi står ute på stapelbädden och blickar ut över varvsområdet i stadsdelen Avellaneda. Här lyser många fabriker spöklikt tomma med trasiga fönster som vittnar om hur tillvaron slogs sönder för miljoner arbetare.
- Förmannen kom en dag och sa: ”Killar, jag har en dålig nyhet, varvet kommer att stängas. De jobb som är igång överlämnar vi som de är. Ni kommer få era avgångsnederlag”. Under 20 månader gick vi utan jobb inom en verksamhet som praktiskt taget hade slagits ut i Argentina på grund av krisen.
Licenssvetsare sågs klippa gräsmattor på överklassens Countryklubbar eller plocka kontorspapper på gatorna. Det argentinska samhället skakades av den ekonomiska krisen som var den värsta sedan 1930-talet. Arbetslöshetsunderstödet var minimalt – 300 pesos för fullbetalda yrkesarbetare – vilket, efter valutaraset, kom att utgöra 75 dollar per månad. Barnen drabbades hårdast av krisen. Undernäringen, i landet med fler kor än befolkning, blev akut.
- Några kamrater hade hört arbetsrättsadvokaten Luis Caro berätta om hur ett stängt företag kan tas över av arbetarna. Vi tog kontakt med honom och han gjorde en översyn av varvet och utsikterna att starta produktionen igen.
Advokaten Luis Caro ansåg att det var möjligt att köra i gång varvet igen. En efter en kontaktades de forna anställda.
- Du är galen! sa vi till honom för vi hade alla odds emot oss. Vi har inte en enda peso i besparingar eller startkapital eller ens till att betala el och vatten. Hur är det möjligt att starta en enorm verksamhet som varvsproduktion utgör? sa jag till advokaten.
Silvio Zacharias, som ställde frågan, dyker upp efter lunchrasten. Han blev senare kooperativets ordförande, vald av de femtiotal arbetare som blev medlemmar i kooperativet.
Vi står i den stora svetshallen och en efter en dyker arbetarna upp. Många av dem har arbetat 30-40 år och grät den dagen då de tvingades lämna svetshallen eller den mekaniska verkstaden bakom sig. Nu lyser de av dubbel tillfredsställelse; för att de fått tillbaka jobbet och för att de själva nu styr sin arbetsplats.
- Arbetare från andra arbetarstyrda företag kom varje dag och inte bara gav oss moraliskt stöd utan stora kvantiteter med livsmedel för att våra familjer inte skulle svälta ihjäl. Arbetare från slakterier och kycklinguppfödningar gav oss kött och kycklingar. Idag, när varvet går för högtryck, gör vi på samma sätt, ger tillbaka den vackra arbetarsolidaritet vi själva en gång fick av våra bröder, säger han, inte utan viss rörelse i rösten.
- Vi tjänar nu 300-400 per vecka för 40 timmar. Nu går det så pass bra att vi även arbetar på lördagar. Alla tjänar lika mycket. En styrelse väljs som består av sju ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Medlemsavgiften i kooperativet är 15 pesos. Våra familjer känner också av förändringarna eftersom vi inte behöver oroa oss för att svälta ihjäl.
Mest problem med svartsjuka män
En gevärspipa riktades mot pannan på den sovande 55-åriga Matilde Adorno följt av orden ”Rör dig inte!”
- Nu skrattar jag åt det hela men då höll jag på att kissa på mig, säger hon och ler.
Matilde Adorno minns antiterroristpolisen med svart mask och AK-gevär som dök upp klockan halv fyra på morgonen i november 2002. Matilde och de andra vakterna på Brukman låg och sov, ovetande om att myndigheterna denna natt skulle slå till och ta tillbaka företaget från arbetarna. På bordet vid ingången till fabriken står San Cayetano, alla arbetares skyddshelgon. Tre gånger kastade antiterroristpoliserna ut de 62 arbetarna men varje gång kom de tillbaka. Ögonen fylls på några sekunder av tårar när Matilde Adorno minns den starka solidariteten från studenterna, arbetarna från andra ockuperade och icke ockuperade fabriker. Även den samlade piqueterosrörelsen, organisationer av arbetslösa, bostadslösa och andra sociala krafter och rörelser, var på plats för att undvika att fabriken överlämnades till ägarna – en familj som betalat arbetarna två pesos per vecka, motsvarande två dollar, sedan 1998.
Det hela började den 18 december 2001, en dag före den stora revolten i Argentina. Arbetarna på Brukman hade satt ner foten med orden: ”Här sätter vi stopp, vi låter oss inte längre vara en handelsvara för ett antal hänsynslösa ägare. Nu tar vi saken i egna händer för våra familjers framtid”. Idag surrar symaskinerna av aktivitet när jag slussas in på tredje våningen.
Av de i dag 70 anställda är 56 kvinnor. Många av dessa hade mer problem med sina svartsjuka äkta män under den åtta månader långa ockupationen än med myndigheterna, säger en skrattande Matilde Adorno.
- Vi stod rådlösa för det uppstod många problem mellan par som varit gifta i decennier. I botten handlade det om machobeteende, men vi löste det så att vi föreslog de äkta makarna att också gå vakt och ersätta frugan. Det gick jättebra och svartsjuka män deltog i försvaret av vår arbetsplats.
Adolfo Cernandes, en proper herre i 65-årsåldern kommer in och ska hämta sin kostym som är specialsydd för hans lite speciella kroppsmått. Och det är just den nischen man har på Brukman. Deras 85-årige designer är känd i Argentina, för specialkläder för personer med speciella mått. Men i dag har kooperativet även produktion för tredje hand, det vill säga andra företag lägger ut jobb på Brukman.
- Idag tjänar vi 300 pesos, cirka hundra dollar i veckan. Och alla har samma lön. Vi lär oss att driva och leda företaget och vi fattar själva besluten om företagets och de anställdas framtid. Studenterna lär oss data och har varit till jättestor hjälp, säger Adorno och tårarna kommer återigen när hon nämner solidariteten, inte bara med data.
- Studenterna från de tekniska fakulteterna hjälpte oss när maskinerna stannade, helt fantastiskt.
Vad har denna långa strid betytt för er som människor?
- Att bry sig om sina kamrater. Ingen frågade de arbetslösa kamraterna i piqueterosrörelsen varför de befann sig där.
- Eller när studenterna sa till oss ”Ni måste starta en strejkfond och sätta ihop insamlingsbössor som ni sätter fram till bilförarna som stannar vid rödljuset utanför fabriken”. Och vi frågade oss om vi kunde göra det. Men det gjorde vi och resultatet blev fantastiskt. Och jag tänkte, att nästa gång jag ser någon som befinner sig i samma situation som vi gjorde, så ska jag stoppa en slant i hans bössa. Det är den vackraste erfarenheten jag gjort i mitt liv, känna folks solidaritet.”
Det finns alltså en hel del som talar för att arbetarägda, eller arbetarstyrda, företag faktiskt fungerar bra på en marknad. Dessutom talar de framtagna exemplen för att det går att driva på i riktning mot mer av demokrati på företagen, en demokrati som syftar till att ge de anställda mer att säga till om, på bekostnad av de privata ägarna. De privata ägarna behåller ju trots det ett stort inflytande över sina företag trots detta; de är ägare, de är med och beslutar, de styr fortfarande, om än tillsammans med de anställda och de kan fortfarande tjäna pengar. Samtidigt blir alla vinnare när alla som arbetar kan delta och styra sina egna liv på ett mer självständigt sätt, tillsammans med sina arbetskamrater.
MVH
bigj och god natt....
:lol:
