Hur känns det att inte existera?

[freddemalte]

Svar: Om vi håller oss till vanlig common-sense-filosofi (och inte rör till det med idéer så som - tja, vi vet ju inte allt så rent teoretsikt . . .  etc) så kan man inte åka norr om nordpolen och forfarande befinna sig på jordens yta. Så frågan är helt enkelt felställd - och så är även fallet med frågan "hur känns det att vara död" / Fredrik

[Zokrates]

Ja, det har du kanske en poäng i fredde, men nog kan vi röra om det lite med fler idéer alltid , man kunde ju även tänka sig följande fråga, hur kändes det för dig innan du var född?

Det bör ju inte ha känts alls eftersom hjärnan som bearbetar känslorna, impulserna då helt enkelt inte fanns. Det är å andra sidan inte möjligt att föreställa sig denna inte alls känsla, eftersom ingen levande har upplevt den, vi har från det vi blev till alltid känt något och dess motsatts är oss främmande. Men, ägget i moderns mage, det fanns ju innan du blev född, tänker nån kvickt, visst, ägget är ju fröet till halva dig, men kan ett ägg känna något? Ponera att ägget hyser en viss känsla, då skulle ju en del av dig ha kunnat uppleva "något" så länge som din moder existerat, men innan ägget, vad fanns det då? Ägget bär ju på ett genetiskt material och det fanns ju där innan ägget blev till, de har ju liksom överförts, skulle dessa koder kunna äga någon inneboende känsla av att vara till? Ja, om så vore fallet så har vi alla känt något sedan livet blev till på jorden, en obruten räcka som först upphör när individerna dör. Ett liv som alltid har känt något så länge det existera/r/t, kan inte föreställa sig en icke känsla.

[Justin Case]

Det du pratar om Zokrates får mig att tänka på Greg Egans "Permutation City" och dennes s.k. Dust Theory. Då allt egentligen kan reduceras till partiklar, och ännu längre, till ettor och nollor, kan man säga att allt som teoretiskt kan finnas finns - i varje ögonblick, i hela historien, nu och i all framtid. Alltid. Allt som teoretiskt någon gång skulle kunna hända händer hela tiden, i varje ögonblick. Det är bara fråga om hur man väljer att tolka kombinationerna av partiklar (eller kombinationerna av ettor och nollor). Om du läser en bok genom att läsa sista halvan av den först och första halvan av den sist, kan du därefter bilda dig en uppfattning om boken som helhet. Du kan dela upp den i mindre delar, läsa sista tiondelen av den först, därefter näst sista tiondelen, osv, "liksom baklänges". Eller du kan läsa den i slumpvis ordning. Om du har tillräckligt mycket tid på dig efter detta, kan du säkert pussla ihop alltsammans och få klart för dig hela händelseförloppet i den ordning det var tänkt av författaren. På samma sätt kan vår hjärna skapa sammanhang av upplevelser den kommer ihåg från olika tidpunkter i vårt liv; den behöver vid detta sammanställningsarbete inte nödvändigtvis gå igenom dessa tidpunkter i rätt ordning. Den kan i själva verket gå igenom saker väldigt kaotiskt, väldigt oordnat, och ändå uppleva sig ha full koll på det hela. Vår hjärna lyckas på detta i många fall mer eller mindre kaotiska och fragmentariska sätt inbilla sig att den till skillnad från "död materia" existerar över tid som en medveten entitet. Även "nuet" är egentligen en sammansättning av i historien skedda händelser, det är bara fråga om väldigt korta tidsrymder. Om du inte kunde komma ihåg mer än en nanosekund tillbaka i tiden, till exempel, skulle du inte ha någon som helst känsla av att vara en person som existerar över tid, ja, du skulle inte ens ha någon känsla alls, någon tanke alls, någon upplevelse alls, något medvetande alls. Hela vårt medvetande är beroende av tolkningar av i vilken ordning olika händelser ska pusslas ihop - händelser som redan skett och som det är helt och hållet upp till vår hjärna att välja att tolka som varandes sammanhängande fastän de egentligen allesamman är förflutna och inte på något objektivt sätt sammanhängande. Det hela är tolkningsfrågor.