Själens kärna

Moderator: Moderatorgruppen

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 05 apr 2010 23:44

Minded skrev:
Björne skrev:Det vore nice om jag kunde sluta oroa mig om att dö, men det kan jag inte göra om min död innebär att jag inte kan bli nöjd/lycklig längre.


Du skulle väl lika gärna kunna vara ivrig att få dö, eftersom det ju innebär att du därmed aldrig kan bli missnöjd/olycklig/ledsen igen?


Inte lika gärna. Det är logiskt att förvänta sig att vi på sikt kommer att bli lyckligare och lyckligare. De flesta av oss, och mänskligheten som kollektiv, strävar ju åt det hållet, snarare än åt motsatt håll. Det borde logiskt sett ge utdelning, mer och mer med tiden. Det borde vara ungefär som med vetenskapens framsteg. Ibland har vetenskapen förvisso gått bakåt - när man kommit in på fel spår utan att inse att det är fel spår, så att man i viss mån glömt tidigare gjorda värdefulla upptäckter och insikter. Men sett över tillräckligt långa tidsrymder går vetenskapen mestadels framåt, och på samma sätt tror jag att det är med lyckonivån hos mänskligheten, även om de riktigt tydliga framstegen på detta område ligger lite längre fram i tiden (mestadels i framtiden från vår tid sett) än många av de andra vetenskapliga framsteg vi gjort.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 apr 2010 00:02

Justin Case skrev:
Minded skrev:
Björne skrev:Det vore nice om jag kunde sluta oroa mig om att dö, men det kan jag inte göra om min död innebär att jag inte kan bli nöjd/lycklig längre.


Du skulle väl lika gärna kunna vara ivrig att få dö, eftersom det ju innebär att du därmed aldrig kan bli missnöjd/olycklig/ledsen igen?


Inte lika gärna. Det är logiskt att förvänta sig att vi på sikt kommer att bli lyckligare och lyckligare. De flesta av oss, och mänskligheten som kollektiv, strävar ju åt det hållet, snarare än åt motsatt håll. Det borde logiskt sett ge utdelning, mer och mer med tiden. Det borde vara ungefär som med vetenskapens framsteg. Ibland har vetenskapen förvisso gått bakåt - när man kommit in på fel spår utan att inse att det är fel spår, så att man i viss mån glömt tidigare gjorda värdefulla upptäckter och insikter. Men sett över tillräckligt långa tidsrymder går vetenskapen mestadels framåt, och på samma sätt tror jag att det är med lyckonivån hos mänskligheten, även om de riktigt tydliga framstegen på detta område ligger lite längre fram i tiden (mestadels i framtiden från vår tid sett) än många av de andra vetenskapliga framsteg vi gjort.


Jo, lika gärna enligt samma uppställda logik. Problemet är att hela den är flawed. Vari finns logiken i att känna olycka inför en sanning, ett faktum, som inte går att påverka? Om man, som du antar, sannerligen strävar efter lycka (vad nu detta i sig ska innebära - menar du kanske att alla är och gör rationella val alltid? Utveckla gärna hur du ser att mänskligheten främjar sig självt på ett lyckligt sätt), varför inte acceptera att marken är under ens fötter och att himlen är ovanför ens huvud, snarare än att gräma sig för det? Varför inte acceptera att månen ser rund ut? Varför inte acceptera att man en gång kommer att dö, och därför reellt få chansen att uppleva mer lycka än om man inte skulle gå och gräma sig och vara ledsen för detta?

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 apr 2010 00:05

För att inte tala om lyckan självt - du menar att vi är mer lyckliga idag som människor än vi var igår? Att vi är mer lyckliga idag än vi var för 100 år sen? Av ren nyfikenhet, hur mäter du denna lycka du pratar om? Och hur definierar du den? Hur vet du när du är lycklig, och när du inte är det? Och vad gör andra lyckliga? Är lycka att kunna överleva några år till, eftersom vi har penicillin?

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 apr 2010 00:08

Och förresten igen, människan strävar efter lycka? Sist jag kollade var det överlevnad/liv som gällde, och i viss mån spänning - just en känsla av liv. Inte bara att alla ska vara leendes och positiva hela tiden.

Hur menar du tex att förnedringsTV's höga tittarsiffror går ihop med denna allas vår strävan efter lycka?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 06 apr 2010 00:25

Chrille skrev:Eller är det egenskaperna som är det övervägande skälet till att man känns som samma person. Om man är övervägande glad, ledsen, känslig, introvert, social, arg eller vad man nu vill beteckna sig som. Detta kanske iofs hör hemma i de tidigare kategorierna.


Jag vet inte om egenskaper brukar anses vara samma sak som minnen, men jag tycker på sätt och vis att man kan se dem som det. Vad du har för egenskaper beror på hur dina hjärnceller beter sig, och för att de ska bete sig på det sätt som upprätthåller de egenskaper som utmärker dig nu, måste det över tid ha bevarats information - minnen - i form av instruktioner till dessa hjärnceller att (fortsätta, eller gång på gång) bete sig på det sättet. Mig tycks det alltså vara så att allt som definierar vem man är är ens minnen - men med "minnen" menar jag då alltså även all den information i vår hjärna som inte normalt kallas för minnen eftersom de (normalt) inte är medvetna minnen. Jag menar minnen som på ett datachip. En "instruktionsbok" som innehåller all information som behövs för att man ska ha, och (tendera) fortsätta ha, de egenskaper man har.

Strängt taget: hur vet du egentligen att den person du tycker dig minnas dig ha varit som barn alls har funnits på riktigt? Varför skulle man inte i princip lika gärna kunna tänka sig att du och din omgivning bara är en datorsimulation och att det mesta av det du upplever dig ha minnen av att ha hänt i ditt liv bara är programmering gjord av den som skapat denna datorsimulation, så att t.ex. endast det du minns av de senaste två veckorna av ditt liv verkligen hänt dig på riktigt? Man kunde tänka dig att skaparen av den här datorsimulationen skapade dig för t.ex. två veckor sedan på ett sätt som påminner om när en rollspelare före ett rollspels start relativt snabbt bestämmer att hans karaktär i rollspelet ska ha de och de egenskaperna och den och den bakgrunden, utan att låta sin karaktär någonsin verkligen genomgå något av detta som den från rollspelets start kommer att utan ifrågasättande betrakta som sin bakgrund? Med tanke på att många människor tycker om att spela rollspel, och med tanke på att vi människor genom vår teknikutveckling någon gång i framtiden kommer att kunna skapa medvetna virtuella varelser i virtuella världar likt en rollspelare skapar sina karaktärer, varför skulle då inte någon annan civilisation redan ha gjort detta, och varför skulle inte i så fall vi kunna vara medvetna rollspelskaraktärer skapade av en sådan civilisation, rollspelskaraktärer som bara upplever sig ha en bakgrund (en historia, barndom, minnen från många år tillbaka) men som bara blivit programmerade till att uppleva sig ha det?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster