Behåller du ditt lugn när andra är obehagliga mot dig?

[Cosmic philosopher]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

[german.timofejev]

Jag tycker att jag är väldigt förlåtande.
Oftast försöker jag att låter bli att diskutera nånting då jag är arg. Jag hellre går ifrån konversationen för att lugna när mig. När jag är inte arg och lugn då tar jag upp problemet igen. Och det har fungerat bra för mig.

[mullback]

I frågan finner min svar brukar det låta.

Börjar lite försiktigt... (om något obehagligt och ovänligt riktas mot mig).

Ex1
Om en oförrätt sargar ens stolthet känner man säkerligen obehag, men vem om inte sig själv skall man rikta frustrationen åt om man själv inte höll måttet för vad man satt upp som motto eller ideal?

Vem om inte du själv är orsaken till vad du känner och gör i alla avssenden?
Det låter säkert hårt - men det är om detta enkla som Kaj Pollak och andra härliga människor är ute och förkunnar på sina seminarier. Man måste nog själv skapa en förståelse symboliskt för att dessa slags värden skall kunna greppas.

Ex2
Om man blir hånad eller råkar ut för fysiskt våld.

Hån:
Försök förstå orsaken, detta gör du kanske redan men du vet inte hur du skall förändra situationen till det bättre. Leta konstruktivt efter så finurliga lösningar som möjligt som undviker såra den stackars kämpe som sjunkit så lågt att han/hon måste håna dig och finner ett syfte med detta. Att bli arg och hämndgirig försätter dig själv på samma plan.
(Läste nånstans: Debattera aldrig med idioter för dom tar ner dig på sin nivå och vinner på erfarenhet.)

Fysiskt våld:
Tja här kan väl sägas mycket, varför är det fel att försköka försvara sig om man kan likväl som fly om det verkar vara det bättre alternativet.

Bägge finns det 'stöd' för:

1) Det är bättre lyss i den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.. /Heidenstam
2) Bättre fly än illa fäkta.

Ex3

Otrohet:
Det kommer säkert som chock för de flesta och då är det förstås ett oerhört svek som man bara själv kan avgöra hur man bör gå vidare. Frågan är väl hur sanningsenligt förvånad man ändå är att det hände?

Det ligger i naturen att vi överväger fruktbarhetsprinciper. Det är givetvis olika från männsika till människa.
Men det hemska är vad samhällets indoktrinerade och hjärntvättsetsade konsekvenser vi alla faller offer för då vi blir stämplade för att vi känner på ett visst sätt.
Det är klart vi skall tygla våra drifter, men att förneka att dom finns och gömma sig bakom begrepp som god karaktär, fina karriärsbenämningar etc (dom är dom vi är vi).
Det är ett hyckleri som ingen nuvarande lag rår sig på att tygla.

För övrigt - så blir jag nog personligen som mest hämndlysten och har lätt att tappa fattningen då jag får tanken på min barn riskerar att fara illa.
Däri ligger den frustrerande sanningen om brist på kontroll.

Hakuna Matata - var lycklig var dag!

[freddemalte]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)? I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Hej Cosmic philosopher! Spännande fråga
Japp, jag behåller lugnet  - upplever det oftast som att "problemet" (obehagligheten) "ligger" hos den obehaglige (dvs något som jag inte kan göra så mycket åt för stunden). Däremot tror jag att jag skulle reagera ganska "primitivt" och "impulsmässigt" om något groteskt otäckt hände i mitt liv

Vänligen

Fredrik

[dokido]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Nej, verkligen inte. Då kan man ju ge den andra känslan av att allt är ok.

[freddemalte]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Nej, verkligen inte. Då kan man ju ge den andra känslan av att allt är ok.

Om världen vore perfekt hade det säkert varit en bra medtod, men oftast gillas den negativa reaktionen av den som beter sig obehagligt - det triggar dem extra mycket

Men du har en poäng - så skulle man ju kunna vara om det till fullo gick att styra sin feeling för sådant . . .

Vänligen

Fredrik

[dokido]

Jo, det är inte alltid bra, men inte heller vice versa. var väl mer det jag ville ha sagt.

[freddemalte]

Jo, det är inte alltid bra, men inte heller vice versa. var väl mer det jag ville ha sagt.

Håller med dig! Det är säkert olika i olika situationer och med olika människor etc.

Vänligen

Fredrik

[Cosmic philosopher]

Teorin om karma (och därmed reinkarnation) tycker jag verkar vara intressant och på sin plats här.  Enligt Martinus kan en person i regel räkna med att vara beskyddad mot allt det som han/hon inte ens kan nännas att göra i de värsta situationer(typ i koncentrationsläger) och under  de starkaste provokationer.  Men i undantag får man gå  hela vägen igenom. Ta t ex de vapenvägrare och hundra procent pacifister som avrättades för de absolut inte ville ut i kriget.
Enligt Martinus visade de i handling att de övervunnit kriget i sitt inre och därmed är de garanterade beskydd mot att hamna i krigssituationer igen i deras nästa liv. Deras handling visar att de avancerat och utvecklats till ett annat plan. De har så att säga inget mer att lära av kriget. Om man får tro Martinus.

Tänker man efter är det inte mycket som ska till innan människorna rent allmänt vill hämnas och ge igen. Ofta räcker det med bara något ovänligt ord eller lite hån för att bägaren ska rinna över hos den andre. Det är alltså en avsevärd skillnad mot att behålla sitt lugn och förlåta när man t o m sitter i ett koncentrationsläger/tortyrkammare och väntar på ens bödlar etc.   Tänk här på Kristus ord under korsfästelsen: "Förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Så utbrister en människa som fullt förstår karmalagen till hundra procent. "Där inte en sparv faller till marken utan Guds vilja" eller att "alla våra huvudhår är räknade".

Kristus ville inte att hans bödlar skulle straffas eller få dålig karma genom hans frivilliga korsfästelse. Han visste att bödlarna inte kunde vara annorlunda för ögonblicket - de var på höjdpunkten på sitt utvecklingssteg- och de visste inte hur mycket ont de egentligen gjorde och vilka följder det får genom deras kommande framtida karma och öde.

Tänker sig Cosmic philosopher.

[Justin Case]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Jag känner ilskan välla fram när jag blir orättvist behandlad, men kan samtidigt se att det inte alltid är rätt att ge tillbaka fastän jag skulle kunna. Inversionen av detta finns också: situationer där jag tror att det vore bra om jag gav tillbaka om jag kunde, men där jag på grund av omständigheterna inte kan ge tillbaka. Hämnd har inget egenvärde, men kan ibland ha ett instrumentellt värde. Ibland ett positivt sådant, ibland ett negativt.

När jag lyckas tygla mina hämnd-instinkter ger jag bara tillbaka i de stunder och i så måtto som jag tror är utilitaristiskt. Jag tror inte att det alltid är utilitaristiskt att "vända andra kinden till", men jag tror att det är det oftare än man spontant skulle vilja göra det. Huruvida "de andra" "inte vet vad de gör" är inte omedelbart avgörande för huruvida man inte bör hämnas eller inte; vad som är relevant är bara vilka konsekvenser en hämnd skulle få, och detta är inte alltid i överensstämmelse med hur medvetna förövarna var om vad de gjorde. Totalpacifism borde ersättas med utilitarism. Ganska mycket "pacifism" skulle följa ändå.

Om någon agerar orätt mot mig, och jag inser att den personen kommer att fortsätta agera orätt mot liknande personer som mig i framtiden om jag inte säger ifrån och visar att det straffar sig att agera på det sättet, säger jag ifrån och visar att det straffar sig att agera på det sättet. Jag anser detta vara det rätta att göra, eftersom det besparar framtida presumtiva offer för den personens ondska en hel del lidande. Jag gör det inte utifrån ett hämndbegär utan utifrån en vilja att uppfostra, i syfte att bespara andra lidande.

[Justin Case]

Teorin om karma (och därmed reinkarnation) tycker jag verkar vara intressant och på sin plats här.  Enligt Martinus kan en person i regel räkna med att vara beskyddad mot allt det som han/hon inte ens kan nännas att göra i de värsta situationer(typ i koncentrationsläger) och under  de starkaste provokationer.  Men i undantag får man gå  hela vägen igenom. Ta t ex de vapenvägrare och hundra procent pacifister som avrättades för de absolut inte ville ut i kriget.
Enligt Martinus visade de i handling att de övervunnit kriget i sitt inre och därmed är de garanterade beskydd mot att hamna i krigssituationer igen i deras nästa liv. Deras handling visar att de avancerat och utvecklats till ett annat plan. De har så att säga inget mer att lära av kriget. Om man får tro Martinus.

Tänker man efter är det inte mycket som ska till innan människorna rent allmänt vill hämnas och ge igen. Ofta räcker det med bara något ovänligt ord eller lite hån för att bägaren ska rinna över hos den andre. Det är alltså en avsevärd skillnad mot att behålla sitt lugn och förlåta när man t o m sitter i ett koncentrationsläger/tortyrkammare och väntar på ens bödlar etc.   Tänk här på Kristus ord under korsfästelsen: "Förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Så utbrister en människa som fullt förstår karmalagen till hundra procent. "Där inte en sparv faller till marken utan Guds vilja" eller att "alla våra huvudhår är räknade".

Kristus ville inte att hans bödlar skulle straffas eller få dålig karma genom hans frivilliga korsfästelse. Han visste att bödlarna inte kunde vara annorlunda för ögonblicket - de var på höjdpunkten på sitt utvecklingssteg- och de visste inte hur mycket ont de egentligen gjorde och vilka följder det får genom deras kommande framtida karma och öde.

Tänker sig Cosmic philosopher.

Om det finns en god och allsmäktig skapare förstår jag inte varför denne ska hålla på och strula med att försöka uppfostra oss till att bete oss gott efter att först ha skapat oss med en förmåga att bete oss ont. Det är som om en katt skulle skapa en råtta i syfte att leka dödslekar med den. Fullständigt sadistiskt. Om vi har en allsmäktig skapare är han ond. Låt oss därför hoppas att vi inte har en allsmäktig skapare.

Om vi har en icke-allsmäktig skapare eller inte är skapade av någon alls, bör vi inte följa några bevingade ord utan istället tänka själva.

[dokido]

karma har ju en lång tradition bakom sig och säkert mycket att lära oss
naturen har längre utveckling dock, så mycket jox som människan hittat på för att förstå världen så lyssnar jag hellre på naturen, där skulle jag tro att yin o yang kanske kan lära en mer
att både det negativa och det positiva behövs
åtminstonde tills vi till fullo förstår dessa krafter

[Skogsälvan]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig? I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas? Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig? Av ett förlöjligande? Av knytnävslag? Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Är det av mildare form är risken större att jag ger igen med samma mynt. Är det däremot av grövre art förhöjer det min kapacitet att bibehålla lugnet. Någon måste ju vara lugn också om andra sprattlar runt och häver ur sig diverse otrevligheter. Men det har ju att göra med min personlighet; t ex pratar den andre lyssnar jag, är den andre tyst så pratar jag - jag kompletterar för det mesta. Tror inte att hämnd är konstruktiv. Jag ser förlåtelsen i delar. I förlåtelsen innefattar det att "gärningsmannen" ångrar sina tillgrepp. Först då kan "gärningsmannen" ärligt säga förlåt. Jag förlåter nog det mesta, men visst finns det undantag - huvudsakligen om "gärningsmannen" inte ber om ursäkt och bättrar sig när denne är i psykisk kondition att inse vad denne har förorsakat.

[runeb]

Intressant fråga.

Jag har ju läst Martinus i många år. Även om jag har gjort det så hade jag inte tidigare fattat att jag inte skulle försvara mig.
Jag har attackerat verbalt. Jag har varit riktig duktig på det.

Sen dess har jag lidit mycket och det har haft effekten att jag inte längre är intresserad av att "hämnas" eller "kräva rättvisa". Jag har blivit bättre på att se andras lidande och får önskan om att hjälpa.

Jag kan inte garantera att jag inte skulle bli arg och tala om att jag blev arg. Det har hänt här på forumet. Men min ilska har gått upp i rök så fort som jag har uttryckt den.

Jag har en historia från en man som jag och några andra träffade en gång i veckan och pratade om Martinus kosmologi. Det var i Eskilstuna.

Mannen ifråga hade varit eller kanske fortfarande var anställd på Martinus Center på Klint.

Nåväl, detta var från den tiden när Martinus levde. Mannen cyklade dagligen och under cykelturen blev han irriterad på vissa människor (kanske var det bara bilisterna) - som hade nånting för sig som jag har glömt bort - och frågade Martinus vad han skulle göra åt det.

Martinus log och sa: "Fortsätt bara".

Alltså den lättaste vägen är att fortsätta sitt beteende tills man inte längre "nänns" bli irriterad eller arg. Eller att känslan helt enkelt blir för jobbigt.

hälsningar
runeb

[transversal]

Beror nog på dagsformen ...

Lättstött och ilsken när jag har pms eller uttröttad. Ganska tålmodig när jag är pigg och kry.

Tror att det kan vara bra att kunna ge igen på ett mer "kontrollerat" sätt. Det löser dock ingenting att ta ut ohämmade aggressioner. Men man är ju inte alltid konstruktiv heller ...