Auk, du skrev:
"Ps. Sen är ju existentialism dels den etik som Sartre kan sägas stå för i sin tidiga filosofi men också en bredare filosofisk strömning. Vilken diskutera vi här? Jag ser det blandas lite utan distinktion. Confused Ds."
Vi har kanske hamnat i en existentialistisk återvändsgränd.
Jag avser iaf den bredare strömningen (min ursprungliga tanke), men inser samtidigt (mer och mer) svårigheten att prata om exitentialismen generellt då de olika sk. existentialisterna verkar skilja sig ganska radikalt åt, eller gör dom det?
Men är Sartres existentialism verkligen en etik/etisk teori??? Det är inte min uppfattning då jag läst "existentialismen är en humanism".
Existentialismen är elitistisk?
Moderator: Moderatorgruppen
Nej du har rätt. Jag använde begreppet slarvigt. Men det är en slags etik. För det som det handlar om, vilket är ett arv från Hegel, är att upprätta en ny skola, vilket Hegel inte formulerar men Sartre implicit gör genom "Existentialismen är en humanism". Hegel baserar nämligen sin filosofi på en historisk analys av tänkandet, och de instanser av filosofiska skolor som detta lett till. Stoiker, Skeptiker osv. Men Hegel menar att hans filosofi är absolut. Och det skall förstås som att den redogör för tänkandet i sin helhet (vilket är hur tänkandet uppstår i världen och hur det är "värdsligt"). Så han talar aldrig om en skola, en filosofisk praktik. Han nöjer sig med att beskriva. Och genom beskrivningen, om man förstår den, menar han att man kommer leva gott ett gott liv, och vara fullkomlig. Men som i tex Andens Fenomenologi så skriver han att vi inte kan ha en metod inför sanningen, för då vore sanningen relaterad till metoden och kontingent. Men sanningen kan aldrig vara relaterad utan måste vara absolut. Sanning måste vara sitt eget subjekt menar Hegel.
Varför jag säger att Sartre implicerar att det är en skola, likt stoicismen. Är just för att han skriver en bok som "Existentialismen är en humanism". För om du betänker, så säger han två saker. 'Humanism' redogör för att det är en slags antropologi, den redogör för hur människan är. Vad hennes betingelser är. Men samtidigt så talar han i verket om det som en rörelse. Och den populariseras till en rörelse innan tillkomsten, och verket är således ett försvar av den rörelsen. Han bemöter ju explicit argument mot existentialismen som en levnadspraktik. Det var länge sen jag läste verket så jag kan inte på rak arm ange vart jag funnit den tolkningen, men så är mitt minne av verket.
Att existentialismen är en bred rörelse med en mängd olika idéer införlivade i den är ett faktum. För vissa är gud och tro centralt för andra är ateismen en självklarhet. Jämför tex Kierkegard och Nietzsche. Och i vidare utsträckning Sartre vilken uttrycker sin ateism, jämfört med Nietzsche som kritiserar kristendomen som tro, men ändå har öppningar för tro (enligt mig i alla fall).
Men man kan säga att det finns något centralt hos alla. Och det skulle jag vilja beskriva som detta att människan har sin livsleda, sin ångest, sitt absurda att ta ställning till. Det är hennes livsbetingelser, och att leva gott är att göra reda för dessa snarare än att fly ut i ett ansvarsöverlåtande till "objektiva" garanter eller auktoriteter. Det är en form av psykologi däri. Det handlar mycket om en värdelära där subjektiviteten är central. Vi måste finna ut våra värden, de är inte objektiva och självklara. Utan de uppstår i relation till människan.
Varför jag säger att Sartre implicerar att det är en skola, likt stoicismen. Är just för att han skriver en bok som "Existentialismen är en humanism". För om du betänker, så säger han två saker. 'Humanism' redogör för att det är en slags antropologi, den redogör för hur människan är. Vad hennes betingelser är. Men samtidigt så talar han i verket om det som en rörelse. Och den populariseras till en rörelse innan tillkomsten, och verket är således ett försvar av den rörelsen. Han bemöter ju explicit argument mot existentialismen som en levnadspraktik. Det var länge sen jag läste verket så jag kan inte på rak arm ange vart jag funnit den tolkningen, men så är mitt minne av verket.
Att existentialismen är en bred rörelse med en mängd olika idéer införlivade i den är ett faktum. För vissa är gud och tro centralt för andra är ateismen en självklarhet. Jämför tex Kierkegard och Nietzsche. Och i vidare utsträckning Sartre vilken uttrycker sin ateism, jämfört med Nietzsche som kritiserar kristendomen som tro, men ändå har öppningar för tro (enligt mig i alla fall).
Men man kan säga att det finns något centralt hos alla. Och det skulle jag vilja beskriva som detta att människan har sin livsleda, sin ångest, sitt absurda att ta ställning till. Det är hennes livsbetingelser, och att leva gott är att göra reda för dessa snarare än att fly ut i ett ansvarsöverlåtande till "objektiva" garanter eller auktoriteter. Det är en form av psykologi däri. Det handlar mycket om en värdelära där subjektiviteten är central. Vi måste finna ut våra värden, de är inte objektiva och självklara. Utan de uppstår i relation till människan.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Auk, du skrev:
"Men man kan säga att det finns något centralt hos alla. Och det skulle jag vilja beskriva som detta att människan har sin livsleda, sin ångest, sitt absurda att ta ställning till. Det är hennes livsbetingelser, och att leva gott är att göra reda för dessa snarare än att fly ut i ett ansvarsöverlåtande till "objektiva" garanter eller auktoriteter. Det är en form av psykologi däri. Det handlar mycket om en värdelära där subjektiviteten är central. Vi måste finna ut våra värden, de är inte objektiva och självklara. Utan de uppstår i relation till människan."
Intressant är din iakttagelse om existentialism som en sorts psykologi. Det är också min uppfattnig av de texter jag läst av Nietzsche, Kirkegaard och Sartre. Jag har även läst en intressant text som jämför Sartres existentialism med Freud (i 10 teorier om människans natur). Man kan kanske tänka sig exsitentialismen som en sorts terapi, existentiell terapi.
Det kvarstår dock några problem. Enligt existentialismen (som jag förstår det) har själen/psyket ingen natur. Det finns inget medfött "detet" eller "överjaget" eller överhuvudtaget något undermedvetet, utan känslor, karaktärsdrag, attityder osv finns tillgängligt för medvetandet (varat-för-sig). Det gäller bara att medvetandegöra detta, att göra oss medvetna om att det finns tillgänligt för oss i medvetandet (och just därför kan vi välja våra känslor), men det tyder samtidigt på att det finns (för existentialisten) omedvetna känslor, attityder, karaktärsdrag etc, dvs. sådana som vi tror är framkallade av yttre stimuli, och som vi tror är reaktion på dessa stimuli.
Men om jag slår mig på tummen med en hammare, kan jag då (enligt existentialisten) välja om jag ska känna smärta eller inte? Kan jag "välja" alla slags känslor, eller bara vissa, vilka i så fall?
"Men man kan säga att det finns något centralt hos alla. Och det skulle jag vilja beskriva som detta att människan har sin livsleda, sin ångest, sitt absurda att ta ställning till. Det är hennes livsbetingelser, och att leva gott är att göra reda för dessa snarare än att fly ut i ett ansvarsöverlåtande till "objektiva" garanter eller auktoriteter. Det är en form av psykologi däri. Det handlar mycket om en värdelära där subjektiviteten är central. Vi måste finna ut våra värden, de är inte objektiva och självklara. Utan de uppstår i relation till människan."
Intressant är din iakttagelse om existentialism som en sorts psykologi. Det är också min uppfattnig av de texter jag läst av Nietzsche, Kirkegaard och Sartre. Jag har även läst en intressant text som jämför Sartres existentialism med Freud (i 10 teorier om människans natur). Man kan kanske tänka sig exsitentialismen som en sorts terapi, existentiell terapi.
Det kvarstår dock några problem. Enligt existentialismen (som jag förstår det) har själen/psyket ingen natur. Det finns inget medfött "detet" eller "överjaget" eller överhuvudtaget något undermedvetet, utan känslor, karaktärsdrag, attityder osv finns tillgängligt för medvetandet (varat-för-sig). Det gäller bara att medvetandegöra detta, att göra oss medvetna om att det finns tillgänligt för oss i medvetandet (och just därför kan vi välja våra känslor), men det tyder samtidigt på att det finns (för existentialisten) omedvetna känslor, attityder, karaktärsdrag etc, dvs. sådana som vi tror är framkallade av yttre stimuli, och som vi tror är reaktion på dessa stimuli.
Men om jag slår mig på tummen med en hammare, kan jag då (enligt existentialisten) välja om jag ska känna smärta eller inte? Kan jag "välja" alla slags känslor, eller bara vissa, vilka i så fall?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster