Inläggav Paul » 01 jan 2011 15:47
En historisk framställning som går från äldsta tider.
Texten berör: Gud, Guds barn-änglarna, även de ”fallna”, Universum, samt mycket mer.
Jag citerar de första 6 kapitlen (av 36) ur ”Ardors Berättelse”, samt ”Kommentar” till dessa. (Ardor använder en äldretids-arkaisk-språkstil i sin Berättelse.)
Läs och förundras.
(Texten är hämtad från boken ”Vandra mot Ljuset”. Boken tillhör inte någon religion eller organisation och inte jag heller. Verket är indelat a följande huvuddelar: Ardors Berättelse, en historisk framställning som går från äldsta tider till våra dagar, två tal av etiskt-religiöst innehåll, Kristi Tal och Guds Tjänares Tal, med några anknutna Liknelser, samt en Kommentar till Ardors Berättelse, som följs kapitel för kapitel dock med undantag av kapitlen 18, 20 och 21; till detta har fogats en Översikt av etiskt, religiöst och filosofiskt innehåll).
Kapitel 1
Har Gud funnits till i all Evighet, och är Gud ett Personligt Väsen?
I evighet fanns Mörker överallt.
I Mörkret fanns Ljuset; i Ljuset fanns Tanken och Viljan.
Men Tanken och Viljan fanns inte i Mörkret.
I Ljuset fanns allt det godas möjlighet, men i Mörkret fanns allt det ondas möjlighet.
Okända evigheter förflöt.
Långsamt drogs Tanken och Viljan mot varandra.
Långsamt spred sig Ljuset, det blev klarare och renare.
Det blev gryning.
Okända evigheter förflöt.
Tanken och Viljan drogs än närmare mot varandra.
Ljuset spred sig mer och mer, det strålade klart och skönt.
Det blev morgon.
Åter förflöt okända evigheter.
Tanken och Viljan närmade sig varandra än mer.
Ljuset vällde fram överallt, det flammade klart, skönt och härligt.
Det blev dag.
Åter förflöt okända evigheter.
Tanken och Viljan förenades.
Då uppstod ur Ljuset, med Tankeviljans kraft, en flammande gestalt, ett andligt Väsen – Gud.
Men i samma stund lät Gud tolv strålande gestalter, andliga väsen, framträda ur Ljuset. Och dessa blev Guds Hjälpare, Guds Tjänare.
Då började tiden.
Men ingen människa kan, och ingen människa kommer att kunna, utmäta de evigheter som har förflutit från tidens begynnelse till era dagar.
När Gud uppstod ur Ljuset, var Mörkret besegrat, men inte tillintetgjort. Med Tankeviljans kraft drog Han in Mörkret under Ljushavets täckande vågor.
För att utskilja och rena det onda och dåliga, låter Gud Mörkret i evigt böljande kretslopp genomströmma sitt flammande Väsen. Sakta minskar Mörkret, men när den dagen inträder då allt ont och orent har uppsugits av Ljuset och renats av Guds flammande Väsen, vet endast Han, som är allvetande.
När Gud uppstod ur Ljuset, var han fullkomlig – allvetande, all-kärleksfull, allsmäktig. Och Han gav sina Hjälpare mycket vetande, mycket kärlek och mycket makt.
Med Tanken och av Ljuset danade och skapade Han ett utsträckt Rike, fullkomligt i sin härlighet.
Med Tanken och av Ljuset danade och skapade Han boningar till sig och sina Hjälpare.
Då blev Gud Skaparen.
Men inget kan jag säga er om detta Rike och dessa boningar, inget som kan förstås av människor; ty Jordens vackraste nejd är dimmig och kall i jämförelse med Guds Härlighets Rike.
Kommentar till ovanstående kap. 1
Ljus och Mörker, i översinnlig mening, är för människor abstraktioner, men för Gud och alla andliga väsen är de realiteter – mäktiga magnetiskt verkande krafter.
I evighet hade såväl Urljuset som Urmörkret var för sig två varandra motsatta poler som vilade i fullständigt latent tillstånd. Fastän Ljuset endast fanns som en svagt tindrande kärna, överallt omgivet av Mörker, var båda urkrafters utstrålningar av exakt lika styrka.
Mellan de två urkrafterna, på gränsen mellan Ljus och Mörker, vilade Tanken och Viljan. Fastän de i sig var passiva, utsattes de i evighet för lika påverkan av Ljusets och Mörkrets utstrålningar.
Efter evigheter av fullkomligt lugn inträffade en förändring i urtillståndets stillastående jämviktsställning, genom att Tanken och Viljan med en svag orosdarrning reagerade på Mörkrets utstrålningar. Denna svaga orosdarrning var det första tecknet på Tankens och Viljans övergång från passivitet till vaknande aktivitet, eftersom den inträffade vibrationen förde urtillståndet ut ur jämviktsställningen.
Långsamt, genom evigheter, arbetade sig Tanken och Viljan längre och längre bort från Mörkrets utstrålningar in mot Ljuset, vars utstrålningar understödde dem med en ständigt starkare stigande dragning som ledde dem fram mot Ljusets poler. För varje gång Tanken och Viljan följde Ljusets dragning, tilltog Ljuset i styrka och omfång. Efter okända evigheters fortsatta dragning nådde Tanken och Viljan Ljusets poler, som i beröringsögonblicket väcktes ur det latenta tillståndet. Samtidigt vaknade Tanken och Viljan till en verksamhet med helt och fullt medveten vilja och utvecklade en ömsesidig attraktion, så att de genom evigheters evighet långsamt närmade sig varandra. Och allteftersom avståndet mellan dem minskade, tilltog Ljuset ännu mer i styrka, omfång och utstrålning.
Attraherad och ledd av Viljan kämpade sig Tanken fram, men vid varje närmande låg en frestelse för Tanken att stanna innan hela segern över Mörkret var vunnen. I kraft av den alltbehärskande Viljans attraktion stannade Tanken inte sin kamp framåt mot den ständigt närmare kommande Viljan, varigenom Ljuset oavbrutet tilltog i styrka och klarhet, för att slutligen, efter nya evigheter – med Tankens och Viljans möte och harmoniska förening – riva sig loss från Mörkret och segrande höja sig ut ur det och över det, så att Ljuset på alla sidor omgav och omslöt Mörkret, som långsamt drog ihop sig, förtätades och danade en mörk kärna i Ljushavet.
Med Tankens (det kvinnligas) och Viljans (det manligas) fullkomliga och harmoniska uppgående i varandra uppstod Gud som ett personligt Väsen, som alltets mittpunkt.
Den här givna bilden av Ljusets, Mörkrets, Tankens och Viljans vilotillstånd och kamp måste uppfattas abstrakt och inte dras in under jordiska konkreta rymd-, mått- och tidsföreställningar, eller in under de kända formerna för utstrålning, tröghet och rörelse. Utöver det som ovan meddelats kan inget ytterligare förklaras om Urljusets, Urmörkrets, Tankens och Viljans varande under evigheten; tills vidare kan inget av detta förklaras, så att det kan förstås av den mänskliga tanken. Endast så mycket kan sägas: att Ljus, Mörker, Tanke och Vilja inte har skapats, utan har funnits till i all evighet – ett problem som inte kan och ej heller kommer att kunna lösas eller begripas av människors tankar på det stadium som den mänskliga intelligensen för närvarande befinner sig.
Lika lite som en jordisk vetenskapsman vill åta sig att docera filosofiska frågor för ett tre- till fyraårigt barn i hopp om att vinna förståelse, lika lite kan det från översinnligt håll vid denna tidpunkt ges ingående upplysningar om det som existerat i all evighet, så att det kan förstås av mänskligheten. Men när människorna har nått en större andlig mognad, finns det en möjlighet att ett av Guds sändebud kommer att åta sig missionen, att i en jordisk tillvaro försöka utreda evighetsgåtan och gåtan om det icke skapade.
Ifall Tanken och Viljan inte hade förmått att förena sig med varandra, och om Tankeviljan som förenad kraft inte hade segrat, så att Gudomen emanerades, skulle Ljusets energi och klarhet, i det ögonblick då Tanken och Viljan inte längre förmådde attrahera och fasthålla varandra, åter gradvis ha avtagit, medan Mörkret hade tilltagit i styrka och kraftutstrålning tills det långsamt, men oundvikligen, hade uppsugit Ljuset. Tvingade av Mörkret skulle sedan Tanken och Viljan ha dragit fram Mörkrets latenta poler. Dessa till aktivitet väckta poler skulle då långsamt – genom evigheter – ha attraherat varandra, tills de i sammansmältningsögonblicket utlöstes i ett väsen som i allt hade blivit Guds absoluta motsats.
Men eftersom Ljusets poler, sammansmälta med Tanken och Viljan, fortsatte att närma sig varandra utan att hejdas, vann Ljuset större och större herravälde över Mörkret, och genom Guds emanation förintades för alltid den möjligheten: att Mörkrets poler någonsin kunde utlösas i ett tänkande och handlande väsen som var Guds motsats.
Urmörkret – dvs. kaos, eller oreda och förvirring – är alltså utan egen ledande Vilja och utan egen skapande Tanke, varför det verkar blint. Och till följd av Ljusets seger har det blivit förgängligt. Ljuset däremot behärskas av den gudomliga Tanken och Viljan.
Genom Tanken – dvs. logos – utstrålas oändliga, skiftande och olikartade former för kraft och liv. Över Tanken, som Ljusets högsta koncentration, står Viljan – den alltbehärskande, befruktande och livgivande energin –, ty så länge tanken om att skapa eller tanken om att handla endast är tanke, har den endast livsmöjlighet, är den i sitt vardande. Men i det ögonblick Viljan träder befruktande till, förenas Tanken med Viljan och går från vardande över till existerande, den blir konkret. Viljan är dock intet, ifall den inte har Tanken som konstant basis för sin verksamhet.
Tanken är således det primära kvinnliga abstrakta begreppet, det intuitiva, det formande och skapande; och Viljan är det primära manliga abstrakta begreppet, det befruktande, utövande och härskande.
De tolv Hjälparna eller Tjänarna som samtidigt med den personifierade Gudomen trädde fram ur Ljuset, emanerades av Gud med Tankeviljans kraft.
Dessa tolv Hjälpare var i Guds Tanke från det ögonblick när Tanken och Viljan smälte samman med Ljusets poler. Som tankar i den gudomliga Tanken – förenade med den, men ändå medvetna – genomlevde de kampen ut ur Mörkret och kände följaktligen dess förfärliga makt.
Eftersom Hjälparna är emanerade med Guds Vilja, står Gud över dem, som den ende fullkomlige, som den som ensam har hela kännedomen om livets eviga energi.
I den stund Gud trädde fram som ett personligt Väsen, drog Han med sin Vilja Ljuset in i ett evigt, obrytbart kretslopp och lät det genomströmma sitt flammande Väsen; samtidigt drog Han Mörkret in under Ljusvågornas kretslopp, för att på så sätt låta det genomrenas och elimineras.
Såväl Ljuset som Mörkret består av ytterst fina partiklar, som så länge Urljuset och Urmörkret låg i vila – i jämviktsställning – förhöll sig i fullständigt lugn. Men när tanken att eliminera Mörkret uppstod hos Gud, fick Han för att kunna realisera detta sätta etern – Ljuset och det av Ljuset omslutna Mörkret – i en vibrerande, cirkelaktig vågrörelse. I kraft av sin Tanke och Vilja gav sålunda Gud både Ljusets och Mörkrets partiklar en kring varandra roterande rörelse. Allteftersom partiklarna var mindre eller större, blev vibrationerna eller svängningarna hastigare eller mindre hastiga, liksom den av Gud givna inbördes attraktions-, sammanhållnings- och vidhäftningsförmågan blev större och starkare ju mindre partiklarna var.
(Så snart som partiklarna undandrar sig den mänskliga förnimmelsen, träder de in under den fyrdimensionella världens former. Det finns dock övergångsformer mellan det tre- och fyrdimensionella tillståndet, där partiklarna ena stunden kan uppfattas och andra stunden undandrar sig mänskliga förnimmelserna, vilket beror på om det materiella eller det immateriella inflytandet i det ifrågavarande ögonblicket har övertaget. Likaså finns former där partiklarnas tillvaro kan erkännas men inte förnimmas. Partiklarna befinner sig således på gränsen mellan den tre- och fyrdimensionella världen, och kan ge sig till känna på båda sidor av gränsen.)
Eftersom Mörkrets partiklar, även de finaste, är större än Ljusets största, blev Mörkrets svängningar långsammare än Ljusets, vilket medförde att Mörkret fälldes ut i Ljusets strömningar under det stora, renande kretsloppet genom Guds flammande Väsen, varför Mörkrets rening och elimination – uppgående i Ljuset – framskrider så ofattbart långsamt. Endast Gud allena vet när den tidpunkt inträder då Mörkrets kraft är tillintetgjord med dess fullständiga uppgående i Ljuset.
Och endast Gud allena vet varför Tanken och Viljan, efter evigheters exakt lika påverkan av Urljusets och Urmörkrets utstrålningar, drogs mot Ljuset, genom vilket detta segrade.
I sin alltomfattande Tanke innefattar Gud tid och rum, såväl i begränsad som i obegränsad mening. Eftersom rummet (världsrymden) för den mänskliga tanken är obegränsat och därför utan påvisbart konstant centrum, får Gud betraktas som det existerandes, som skapelsens mittpunkt. Var Gud, i kraft av sin Vilja, än befinner sig som personligt – begränsat – Väsen, kommer Han ändå för alltid och på alla ställen, i kraft av sin Tankes obegränsning, att fortsätta att vara mittpunkten för skapelsen, så att Ljusets eviga kretslopp aldrig bryts.
De evigheter som förflutit före Guds emanation känner endast Gud till; alla andra andliga väsen räknar tidens begynnelse från Hans framträdande som ett personligt Väsen. För noggrannhets skull skall det emellertid noteras att tiden, som uttryck för händelsernas följd, inträdde med den första svaga dragningen av Tanken och Viljan mot Ljusets poler; alltså vid övergången från vila till kamp.
Efter tidens inträde har tillvaro blivit existens. Tiden är, såväl i översinnlig som i jordisk mening, uttryck för händelsernas följd. Andliga väsen mäter tiden i termer av tidsperioder och inte i termer av jordiska år.
När andliga väsen vänder sig till människorna med meddelanden beträffande tidsangivelser, används i regel de jordiska tidsbestämmelserna.
Tiden, som en gång inträtt, kommer i kraft av Guds Vilja aldrig någonsin att upphöra att existera.
Benämningarna Ljus och Mörker, för att känneteckna de två urkrafterna, har valts därför att dessa krafter i realiteten existerar i samma relation och kontrast till varandra som dagsljuset och nattmörkret, som av människorna är så väl kända från de rent jordiska förhållandena. Och liksom det i den jordiska världens natt och dag finns talrika övergångar från kvällsskymning till becksvart nattmörker och från gryning till klart strålande dagsljus, så finns det även inom de två urkrafterna en rikedom av övergångar och styrkegrader; dessa kan emellertid inte preciseras eller definieras mera noggrant här.
(Men för att kunna få någon förståelse av urkrafterna, får man tänka sig både Ljuset och Mörkret indelat i tre huvudavdelningar, enligt partiklarnas storlek.
Indelningen kommer då att se ut på följande vis: 1) Det materiella eller molekylära Mörkret (små partiklar), 2) det astrala (mindre partiklar), 3) det andliga Mörkret (ännu mindre partiklar).
1) Det astralt-materiella Ljuset (mycket fina partiklar), 2) det eterisk-astrala (ännu finare partiklar), 3) det eteriska (ännu mycket finare partiklar). Partiklarnas storlek är således ständigt avtagande. När man talar om Guds Rike eller om Gud själv, får skalan eterisk-materiellt, andligt och andlig-eteriskt Ljus användas. Men det bör kommas ihåg att alla dessa benämningar, både för Mörkrets och för Ljusets vidkommande, endast kan betraktas som igenkänningsnamn.)
Det är omöjligt att ge en beskrivning av Guds Rike (landskap, bostäder osv.) samt av livet som levs där, eftersom allt ligger så ofattbart högt över all mänsklig förståelse, och inget jordiskt språk äger ord som blott tillnärmelsevis kan ge en bildlig beskrivning av dessa ting.
Kapitel 2.
Hur har Änglarna kommit in i Guds Rike, och i vilket
Förhållande står de till Gud?
I Gud vilade möjligheter till oändliga livsformer, ty Gud bar hela skapelsen inom sig.
Med Tanken och av sitt eget flammande Väsen danade och skapade Han tusentals och åter tusentals härliga, vackra gestalter – andliga väsen – Änglarna.
Och Han gav dem visdom, kärlek och makt; och Han gav dem alla boningar i sitt utsträckta Rike.
Då blev Gud Fadern.
När Gud och Hans tolv Hjälpare uppstod och framträdde ur Ljuset, var de två i sina inre, ty de bar allt manligt och allt kvinnligt i sina väsen.
Men de gestalter Gud skapade av sitt eget Jag, skapade Han att vara en i sina inre, att vara man och kvinna, bestämda att uppfylla och komplettera varandra i visdom och kärlek, bestämda att i all evighet vara åtskilda – att vara två – men ändå en.
Gud gav sin djupa, sin oändliga kärlek till dessa, Hans egna barn; ty de var av Honom, med Honom och i Honom. Och Han var i sanning i dem alla.
Och de levde ett liv i härlighet och glädje i Guds Rike.
Och Gud gav dem förmågan och viljan att granska och att lära. Och Hans Hjälpare vägledde dem i Ljusets lagar och hemligheter; lärde dem att med Tanken och av Ljuset dana och forma.
Men Guds Hjälpare förmådde inte lösa livets gåta; den kände endast Han allena – Han som var, och är, Tankens och Livets Herre.
Kommentar till ovanstående kap. 2
När Gud ännu hade sina oskapade första barn i sin Tanke och genomtänkte allt det som kunde angå dem, visste Han att de en dag nödvändigtvis måste ställas inför Mörkret, för att de fullt ut skulle kunna lära sig att låta viljan härska suveränt över tanken, så att var och en i kraft av sin egen vilja kunde begränsa eller hejda sin tankes begär.
Önskan om att mångfaldigas uppstod först hos Gud efter Hans emanation. Guds barn hade sålunda, i motsats till de tolv Hjälparna, inte varit i Hans Tanke före Hans framträdande som ett personligt Väsen, och hade därför inte medvetet deltagit i kampen ut ur Mörkret, varför de inget kunde veta om dess makt. Om Gud därför inte en gång ställde dem direkt inför Mörkret, skulle de aldrig uppnå att bli givande, utan endast njutande väsen, och skulle i all evighet fortsätta att vara som barn i ledband, inte suveränt tänkande och handlande personligheter – och gapet mellan dem och Gud hade då blivit omätligt.
I sitt allvetande såg Gud att de ännu oskapade barnen kunde välja mellan flera möjligheter. De kunde således alla segra över Mörkret och därigenom stiga oändligt högt; de kunde alla falla, och genom fallet skapa sig ett temporärt liv i synd och i lidande; flera eller färre kunde segra – eller falla.
När Gud hade genomtänkt detta, visste Han dessutom att Han i samma ögonblick som Han hade skapat sina barn, i kraft av sitt allvetande, i förväg skulle känna till varje enskilds val.
För att helt och fullt kunna vara lika rättvis mot dem alla, beslutade Gud att begränsa sitt allvetande innan Han skapade dem, så att de i varje givet fall kunde stå fria och oberoende, utan någon som helst påverkan av Hans förhandskännedom.
Om Gud inte hade begränsat sitt vetande, kunde de av Hans barn som senare föll för Mörkrets makt med rätta ha klandrat Honom, att Han i full vetskap om deras val hade skapat några till fall och andra till seger – i så fall hade Gud inte varit vad Han är: en kärleksfull och rättfärdig Fader.
För att sålunda kunna ge var och en suverän fri vilja, begränsade Gud i kraft av sin Vilja sitt allvetande, så att Han inget visste om sina barns framtida val.
Alltså: i fullständig rättvisa skapade Gud sina många barn; Han gav dem alla lika inre sätt, gav dem samma kärleksfullhet, samma visdom, samma förmåga att växa andligt, och samma förmåga att vilja. Alla var lika.
Gud skapade dem två och två, ett manligt och ett kvinnligt väsen, bestämda att i all evighet uppfylla och komplettera varandra.
Till följd av den gudomliga Tankens och Viljans harmoniska förening, som utlöstes i Guds och de tolv Hjälparnas emanation, innefattar Gud och Hans Hjälpare såväl en manlig som en kvinnlig princip i sin natur. Men för att i all evighet bevara den dualistiska attraktionen, skapade Gud sina barn som man och som kvinna. Varje individ innefattar i sitt eget väsen både Tanke och Vilja. Hos den manliga delen är emellertid Viljan dominerande, hos den kvinnliga däremot Tanken.
Kvinnans tanke- och känsloliv är rikare, djupare och mer intuitivt än mannens; men hennes tankeuppbyggnad är inte så stringent som hans, eftersom hon endast i ringa grad besitter den manliga viljans förmåga att framdra, fasthålla och göra de ständigt växlande tankebilderna fruktbara. (Detta gäller likaså människornas andliga individualitet.)
Hos Gud, och var och en av Hans Hjälpare, är Tanken och Viljan i jämvikt – av enhetlig styrka; men Guds Tanke och Vilja står naturligtvis oändligt högt över Hans Hjälpares.
Dualernas känsloliv är lika varandra, deras tanke och vilja kompletterar varandra.
Ett samliv, i likhet med det jordiska, mellan dessa manliga och kvinnliga väsen finns inte, även om de i vissa ögonblick, med tanke och vilja, förenas i en högre mening.
Undervisade av Guds Hjälpare nådde de alla mycket långt i tankens och viljans utveckling, och i kännedom om tankens och viljans skapande förmåga. Men de uppnådde inte någon förståelse av livsprincipens evigt bestående energi, varför de i kraft av tanke och vilja endast var i stånd att skapa, eller snarare forma, livlösa föremål av Ljusets utstrålningar. (T ex bygga sina hem, utforma föremål, konstnärliga prydnader etc. Likaså förmådde de dana tankebilder efter levande gestalter, men dessa fantomer var endast efemära.)
Att Guds barn utvecklade sig på olika sätt, fastän alla var skapade med samma möjligheter, beror på den fria viljans egendomliga, individuella och hemlighetsfulla (dolda) natur.
Den fria viljan, en gåva Gud har givit vart och ett av sina barn, är en återspegling av Hans egen Vilja – en abstraktion, vars egentliga och innersta kärna endast Gud känner till.
Med anledning av den fria viljan ägnade sig några av Guds barn mera åt tankens intellektuella utveckling, de försökte utforska de kosmiska lagarna samt fullkomna sin kännedom om tankens oändliga abstraktioner, medan andra ägnade sig mera åt skönhetens och känslornas värld. (Färg-, form- och tonkonst, diktning osv.)
Alltså: fastän Guds barn begåvades lika från början, har de med den fria viljans val blivit väsensskilda, de har blivit individualiteter.
Kapitel 3.
Hur och i vilket Syfte skapade Gud Universums Klot?
Många tidsevigheter förflöt.
Fadern gladde sig över sina barns framsteg i visdom och i kärlek.
Se, då uppstod hos Gud tanken att skapa nya väsen.
Och Han beslutade att skapa dem vackra och goda, med möjligheter öppna för dem att under vägledning av Hans äldre barn uppnå samma rikedom av visdom och kärlek.
Och Han beslutade att dana vistelseorter till sina ännu oskapade barn, vistelseorter där de kunde leva ett liv i skönhet och glädje, strävande efter att nå Ljusets fullkomlighet och Hans Härlighets Rike.
Då utkastade Gud planen och gav lagarna för Universums tillblivelse och tillvaro.
Med Tanken och av Ljuset danade och skapade Gud fyra mäktiga solar, och i deras flammande sköte lade Han ned ett stort antal livsformer.
Burna i rymden av Guds Tanke, fasthållande varandra med lika attraktion, med lika repulsion, kretsar de glödande solarna två och två – motsatta varandra – i evigt kretslopp kring Guds Rike.
Men ur dessa modersolar är alla Universums klot utslungade och bildade.
Burna och ordnade i rymden av Guds Tanke, kretsar de alla i bestämda banor, enligt i förväg givna lagar.
Kommentar till ovanstående kap. 3
Efter det att Guds barn i evigheters evighet hade levt ett liv i skönhet, härlighet och glädje i sin Faders Rike, såg Gud att de hade nått så långt i förståelsen av Viljans herravälde över Tanken, och i förståelsen av att behöva begränsa tankens begär efter det som viljan var i stånd att göra fruktbar och leda till handling, att det fanns en möjlighet för dem alla att gå segrande ur mötet med Mörkret. Han beslutade då att ge dem en svår uppgift – den att leda andligt omogna väsen fram till att bli dem själva jämställda.
De väsen som Gud tänkte skapa skulle Han skapa ur Ljusets svagare och mer materiella utstrålningar i förbindelse med något av sitt eget gudomliga Jag.
Såväl Ljuset som Mörkret kan med en större eller mindre svängningshastighet ge mer eller mindre eteriska och mer eller mindre materiella utslag, både i översinnlig och i rent jordisk mening. I Ljuset och i Mörkret finns, som tidigare uppgivits, ytterst fina partiklar; ju större svängningshastigheten är, desto mindre är partiklarna och desto större är deras kohesions- och adhesionsförmåga.
Fortplantning och död var inte avsedd för dessa skapelser; en gång skapade med Guds Tanke och Vilja skulle de fortsätta att leva i konstant fortskridande utveckling. Denna utveckling skulle inte endast ske andligt, utan dessutom kroppsligt, eftersom deras kroppar genom det andliga framåtskridandet samtidigt skulle bli vackrare och mer strålande allteftersom de olika stadierna på vägen till Guds Rike tillryggalades. Alla synder, alla orena tankar hade naturligtvis varit helt okända för dessa barn av Ljuset, eftersom synd, liksom fortplantning och död, endast finns i Mörkret och i allt som är frambringat därav. Men när de nått en viss grad av mognad, skulle även de, i likhet med Guds först skapade barn, ställas inför Mörkret för att lära sig att övervinna dess makt.
Gud, Hans Hjälpare och de först skapade barnen skulle genom uppenbarelser ge sig till känna för dem. All ledning skulle ske med hjälp av Tanken (inspiration och intuition).
För att kunna realisera detta, var Gud först tvungen att skaffa vistelseorter till de påtänkta skapelserna. Eftersom dessa, andligt sett, måste bli långt svagare än Guds först skapade barn, skulle de inte kunna uthärda en tillvaro i Guds eget Rikes strålande Ljus, förrän de genom en lång mognadsprocess blev i stånd att upprätthålla sin individualitet, så att de med sitt inträde i Fadershemmet inte utsattes för att ånyo smälta samman med sitt faderliga upphov.
Av denna orsak uttänkte och utformade Gud planen för de fyra stjärnuniversumen eller stjärnsystemen.
Modersolarna bildades genom att Gud i kraft av sin Vilja satte etern – Ljuset och det däri utfällda Mörkret – i en roterande rörelse kring fyra kraftcentrum, som bars och fasthölls av och i Hans Tanke.
Eftersom det i etern utfällda Mörkret har en lägre svängningshastighet än Ljuset, samlade det sig under den roterande rörelsen kring kraftcentrumen till en kärna. Denna kärna omslöts av Ljuset, som tonade bort utåt i allt hastigare stigande svängningar, tills det kring varje centrum bildades ett avgränsat klot, bestående av en mörkare kärna omsluten av en Ljusomhöljning. Ljusomhöljningens yttersta lager, danat av Ljusets hastigare och mer eterisk-astrala svängningar, kan inte ses med jordiska ögon. Utstrålningarna från det utfällda Mörkret, samt utstrålningarna från de mer hastiga molekylära Mörkersvängningarna, kan däremot uppfångas och återspeglas av de jordiska ögonen.
Ljusets utstrålningar och koncentration stiger således med varje stigande svängningshastighet. Men först i Guds Rike utvecklar det sig i sin största koncentrations- och utstrålningsenergi, liksom partiklarna här är långt finare än i det övriga Ljuset. Andliga väsen kan se såväl klotens Mörkerkärna som den klarare, mer strålande Ljusomhöljningen. Endast ett av moderkloten kommer en gång att kunna ses från Jorden.
Moderkloten innehåller alla grundämnen och alla livsmöjligheter – groddar, ur vilka Gud i kraft av sin Tanke och Vilja kan framkalla liv. Och eftersom de fyra stjärnsystemen, direkt eller indirekt, har utgått från moderkloten, gäller detta dessutom alla solar (stjärnor) och planeter innanför de fyra systemen, frånräknat de undantag som framkommit genom Mörkrets angrepp på kloten i det stjärnsystem till vilket Jorden hör.
För att någorlunda kunna förstå moderklotens rörelser, får man tänka sig universum som en bild uppritad på papper.
Guds Rike, som är en väldig sol, bildad av Ljusets hastiga eterisk-materiella svängningar, bär och håller fast de fyra stjärnsystemen som deras Centralsol.
På var sin sida av Centralsolen står modersolarna parvis, precis mitt emot varandra; när Centralsolen och de fyra modersolarna alla står i opposition till varandra, skall en tänkt linje passera genom de fyra solarnas och Centralsolens mittpunkt.
Modersolarna har exakt lika vikt. Varje sol har sin egen axelrörelse.
Avståndet mellan de parvis ställda modersolarna, räknat från varje sols centrum, är lika med Centralsolens radie (Guds Rike). Parens gemensamma bana kring Centralsolen beskriver en fullkomlig cirkel, vars radie är lika med sju gånger Centralsolens radie. Denna storcirkels periferi passerar igenom centrum av avståndet mellan de parvis ställda modersolarna. Därigenom ligger modersolarnas egenrörelse halvvägs utanför och halvvägs innanför storcirkelns periferi.
Modersolarna avbalanserar varandra som par med lika attraktion och lika repulsion. Det en gång givna avståndet kommer således alltid att bibehållas.
De parvis ställda solarnas egenrörelse efter varandra kring Centralsolen utförs i ett öppet cirkellopp (spirallopp), så att centrum av avståndet mellan varje par glider fram på storcirkelns periferi.
Paren kretsar i motsatta riktningar.
Om man på ett papper framställt en bild med moderparet a–b stående till vänster om Centralsolen och paret c–d till höger, och alla fem solarna i opposition till varandra, så att a och c står närmast Centralsolen, och b och d längst ifrån, då har – när man tänker sig denna position som utgångspunkt för modersolarnas rörelse – solarna a och c båda en ifrån Centralsolen sig avlägsnande rörelse, och b och d en emot Centralsolen sig närmande rörelse. Paret a–b:s spirallopp går således från vänstra sidan av Centralsolen till högra, paret c–d:s går från högra sidan till vänstra. Efter cirka tre miljoner år kommer paret a–b att ha intagit paret c–d:s position till höger om Centralsolen och paret c–d vice versa. Hela omloppstiden för båda paren på den gemensamma banan kring Centralsolen är lika med två tidsevigheter, vilket motsvarar ca sex miljoner år.
Den en gång givna rotationshastigheten för båda paren kommer alltid att bibehållas, eftersom de på varje given tidpunkt alla utövar en ömsesidig avbalansering. Parens jämviktsställning, med Guds Rike som Centralsol, kommer därför aldrig någonsin att rubbas.
Kring var och en av modersolarna kretsar och deltager i deras rörelse ett stjärnsystem (en ”vintergata”) format som en elliptisk ring. Varje stjärnsystem är direkt eller indirekt avslungad, eller genom eruption utslungad, av sin modersol. (De av själva modersolarna bildade kloten eller fixstjärnorna har genom avslungning eller genom eruptioner åter delat sig i mindre klot – och så vidare.) På grund av centrifugalkraften har kloten i stjärnsystemen avlägsnat sig från cirkelrörelsen till en elliptisk rörelse kring var sin modersol som den ena brännpunkten och ett för människorna osynligt – immateriellt – kraftcentrum som den andra.
Om ett klots bana kring dess sol skall beskriva en fullkomlig cirkel, måste följande tre faktorer vara av exakt sidoordnad styrkegrad: den ifrågavarande solens axelrotationshastighet plus rörelse framåt i rymden, dess avslungningskraft samt dragningskraft – som samarbetar vid dotterklotets bildande. Om det nya klotets bildande sker genom en utslungning, framkallad genom inre eruptionssprängningar i solklotet, kommer utslungningskraften i de flesta fall att mer eller mindre överstiga den kraft med vilken en vanlig avslungningsakt (droppavslungning) försiggår. De klot som sålunda bildas genom eruptionsutslungningar får därför en mer eller mindre elliptisk bana. Om banan blir elliptiskt formad, uppstår helt automatiskt ett immateriellt kraftcentrum motsatt den materiella solen. Beroende på banans form är det immateriella kraftcentrumet beläget närmare till eller längre ifrån den materiella solen.
Ett klots oregelbundna bana kan dock även uppstå genom attraktion från andra solar.
På liknande sätt förhåller det sig med de talrika solsystemen innanför de fyra huvudsystemen. På grund av centrifugalkraften har fixstjärnorna och planeterna likaså avlägsnat sig från cirkelbanan till en mer eller mindre elliptisk bana kring deras centralsol som den ena brännpunkten och ett likaledes för människor osynligt kraftcentrum som den andra.
Om man tänker sig vart och ett av de fyra stjärnsystemen som en ellipsoidformad kropp, kommer den ena axeln att vara lika med 1/7 av radien i den öppna cirkel (spiralcirkeln) som moderkloten beskriver i sina egenrörelser efter varandra; den andra axeln är lika med 1/28 av samma spiralcirkels båglängd, och den tredje är lika med 3/7 av den längsta axeln.
Eftersom den andra axelns storlek (1/28 av spiralcirkelns båglängd) inte kan bli fullständigt exakt enligt mänsklig uträkning, kan den tredje axeln (3/7 av den andra, den längsta axeln) inte heller helt exakt visa den här angivna storleken 3/7.
De fyra modersolarna med tillhörande stjärnsystems volym representerar tillsammans 1/7000 av Centralsolens volym (Guds Rike).
Klotens antal är på varje given tidpunkt begränsat – det motsatta skulle strida mot jämviktslagen – men under tidernas lopp blir antalet obegränsat. Nya och åter nya kommer ständigt att bli till, medan äldre klot försvinner och upplöses i sina beståndsdelar. Men den samlade vikten kommer, så länge de fyra modersolsystemen i kraft av Guds Vilja roterar i världsrymden, alltid att balansera med noll. Sålunda blir klotens antal ändligt inom begreppet existerande, men oändligt inom begreppet vardande.
Allt det som kan observeras från Jorden av solar, även de mest avlägsna nebulosorna, tillhör samma system, vars modersol – en av de fyra – en gång med tiden kommer att kunna ses från Jorden; antagligen först när de därtill avsedda observationsinstrumenten har genomgått en del förändringar och förbättringar. Då den tiden är inne kommer den att vara synlig lågt på himlen i sydväst.
Det sol- och planetsystem till vilket Jorden hör, finns i den inre delen av ”Vintergatans” elliptiskt formade ring och rör sig fram mot det immateriella kraftcentret.
Kapitel 4.
Är Människan skapad av Gud? Varifrån och varför har Synden och Döden kommit till Människosläktet?
Många tidsevigheter förflöt.
Då såg Gud att tunga dimmor beslöjade några av de danade kloten. Och Han såg i sin visdom att dessa om några evigheter skulle bli tjänliga som vistelseorter för de väsen Han tänkte skapa.
Se, då utvalde Han ett klot, er värld – Jorden.
Med Tanken och av Ljuset danade Gud en strålande vacker andlig värld omkring Klotets dimmor och ångor, så att Ljuset från detta skönhetsrike kunde genomtränga och stråla över Jorden och forma den i likhet med den av Honom danade andliga förebilden.
Långsamt spred sig Ljuset över Jorden för att mogna den till liv, för att befrukta den och ur dess sköte dra fram de vilande möjligheterna till många sorters livsformer.
Några evigheter förflöt.
Då såg Gud att dimmorna kring Klotet var mindre täta och tunga. Och Han visste i sin visdom att Jorden om en tid var nära sin fullbordan.
Då talade Gud till sina barn.
Och Han sade: ”Jag, er Fader, vill göra er delaktiga i min skapelse, ty jag skall skapa nya väsen, skapa dem av mitt eget Jag och av Klotets starka utstrålningar. Jag skall skapa dem vackra och goda, med möjligheter öppna för dem att under er vägledning mottaga allt genom Ljuset. Och de skall leva ett liv i skönhet och i glädje på ett av de danade kloten, på det som jag har valt ut för det ändamålet. När sedan tidens fullbordan är kommen, skall jag bland er välja ut några, och dessa skall jag ge en boning i den värld jag har lagt omkring Jorden; ty därifrån skall ni leda mina yngsta barn, leda dem på Ljusets vägar, tills de når fram till mitt Härlighets Rike. Men de utvalda ledarna kan när de så önskar återvända till sina boningar här i mitt Rike för att vila; ty ingen gärning blir bra utförd om den inte åtföljs av vila.”
Och Gud bjöd sina Hjälpare att visa dem Jorden och den värld som omgav den, och varefter den hade danats.
Och de begav sig alla till denna värld.
Men Guds Hjälpare vägledde dem i mycket av det som skulle komma. Och de förstod att Fadern skulle ge dem en svår uppgift att lösa.
En tid förflöt.
Guds barn talade med varandra om vilka Fadern skulle välja ut. Och många av de Äldste menade att valet borde falla på dem.
Dessa begav sig ofta och i långa tider till den nydanade världen som lagts omkring Jorden, och de fann stort behag i att uppehålla sig där, ty det var verkligen vackert.
En tid förflöt.
Då sade några av de Äldste: ”Varför dröjer vår Fader med att skapa? Se, Jorden är nu tjänlig som vistelseort. Varför dröjer då vår Fader?”
Men i samma stund lät Gud sin röst ljuda till dem för att varna dem.
Och Gud sade: ”Mina barn, återvänd till era boningar här i mitt Rike; ty jag har inte valt ut er; endast de tålmodiga är lämpliga.”
Och de hörde alla Faderns röst. Men de återvände inte, ty de menade fortfarande att valet borde falla på dem.
Åter förflöt en tid.
Då sade en av de Äldste: ”Ännu dröjer vår Fader, och vi är otåliga. Låt oss försöka lösa livsgåtan och själva skapa de nya väsendena; ty då blir de våra barn, och vår makt över dem blir större.”
Och de enades alla.
Med tanken och av Ljuset försökte de Äldste att dana och att skapa andliga väsen. Men de förmådde inte lösa livets gåta.
Då blev de än mer otåliga. Och några sade: ”Vi vet att det finns liv även i Mörkret. Låt oss ta därav.”
Då ljöd åter Guds röst till dem.
Och Gud sade: ”Mina barn, återvänd till era boningar här i mitt Rike; ty jag har inte valt ut er; endast de tålmodiga är lämpliga. Men ni som vacklar mellan gott och ont, mellan Ljus och Mörker, ni är inte värdiga att leda andra. Mina barn, jag säger er: aldrig någonsin förmår ni att utforska Ljusets livsgåta, om ni så försöker i all evighet; ty ni har inte uppstått av er egen viljas kraft, ni är danade och skapade av mig, er Fader, danade och skapade av mitt eget Jag. Men ni, som är av mig, fastän ni har makt att skapa av Mörkret, makt att lösa dess livsgåta, så säger jag er: befatta er inte med det! Ty Mörkrets liv är inte varaktigt! Ty i Mörkret finns möjligheter till allt ont – till synd och till död! Men om ni ändå vill ta av det onda och kalla er dess herrar, se då noga till att ni inte blir dess tjänare!”
Och de hörde alla Guds röst.
Men de brydde sig inte om den; ty de var mycket otåliga.
Då trädde den Äldste av de Äldste fram.
Och han sade: ”Vår Fader säger att Mörkrets liv inte är varaktigt; men vi vet inte om det är så!
Låt oss försöka skapa därav, och om livet inte är varaktigt, då återvänder vi till våra boningar och förblir där tills vår Fader kallar.”
Åter ljöd Guds röst till dem.
Och Gud sade: ”Min son! Varför vill du befatta dig med det onda? Se noga till att du inte blir dess tjänare! Ty jag allena är Herren den Allsmäktige.
Min son, du skall veta att de varelser du med din tankes kraft kan dra fram ur Mörkret aldrig någonsin kommer att välsigna dig, utan endast förbanna dig och det varav de är skapade. Ty du skall veta att varje liv, hur uselt och ringa det än är, alltid kommer att söka sig fram mot Ljuset, det som har segrat genom mig. Min son, om du tar av det onda, då kommer Mörkret att binda dig och alla som följer dig – binda er – tills era barn har lärt sig att tycka synd om er i stället för att förbanna er.
Min son, mina barn! Jag har talat till er, så att ni skall kunna välja det rätta.”
Och de hörde alla Guds röst. Men ingen aktade sig; ty de var alla eniga.
Då teg Gud, deras Fader. Ty Gud tvingar ingen att göra det rätta. Men Han såg med sorg på deras uppförande.
Mycket tid förflöt.
De Äldste försökte med tankeviljans kraft att dra fram Mörkret ur det täckande Ljushavet.
Långsamt drog sig Ljuset tillbaka och Mörkret bröt fram.
I tunga vågor vällde det fram över dem, genomströmmade dem, band dem till sig, förorenade och förvirrade deras tankar.
I tunga vågor genomströmmade Mörkret deras vackra värld, bröt ned den och lade den öde, medan täta dimmor raserade deras boningar och utplånade de rena, strålande färgerna, medan obehagliga ångor spred sig överallt.
I tunga vågor vällde Mörkret in över jordklotet, befruktade det och framkallade till liv några av de vilande, många sorters livsformerna.
Men de Äldste såg med fasa det vackras förstörelse.
Och de sade: ”Hur har detta inträffat? Ty detta ville vi inte, ty detta fanns inte i våra tankar.
I sanning, Mörkrets makt är förfärlig!”
Mycket tid förflöt.
Guds yngsta barn sörjde mycket över det onda som hade hänt.
Och de enades om att bege sig till det ödelagda Riket för att kalla tillbaka sina bröder och systrar.
Och de begav sig alla dit.
De Äldste hörde deras kallande röster, och de lyssnade alla. Men ropen lät svaga och fjärran, och de Äldste vågade inte svara; ty de förmådde inte se sina yngre bröders och systrars strålande gestalter; ty Mörkrets dimmor och ångor täckte allt.
Då sörjde de Yngste än mer.
Och de vände åter tillbaka till Guds Härlighets Rike; men de förmådde inte glömma det onda de hade sett.
Och de gick till sin Fader.
Och de sade: ”Fader, förlåt våra bröder och systrar! Fader, befall dem att återvända!”
Men Gud svarade dem och sade: ”Jag befaller ingen att göra det rätta; och inte jag, utan deras onda gärningar binder dem till Mörkret. Men för er böns skull skall jag den sista stunden i varje förfluten tidsevighet låta min röst ljuda till dem, så att de kan minnas det som de har lämnat och ångra det som de har gjort. Ty förmår de att ångra, då kommer Ljuset i deras hjärtan att lösa dem från Mörkrets bindande makt och dra dem tillbaka till deras rätta Hem; och jag, deras Fader, skall förlåta dem; ty jag älskar er alla.”
Då teg de Yngste, ty de såg att Faderns sorg var gränslös.
Mycket tid förflöt.
De Äldste försökte nyskapa det ödelagda Riket; men de förmådde inte göra det. Täta dimmor och ångor raserade och tillintetgjorde allt det de försökte bygga upp. Och de var hemlösa i sina ofullbordade boningar.
Allt var öde och mörkt.
Och det fanns ingen glädje.
Mycket tid förflöt.
Då sade den Äldste: ”Vi förmår inte bringa ordning i detta, ty till det har vi ingen makt. Låt oss stiga ned på jordklotet, ty jag ser att även jordklotet är förmörkat.”
Och de begav sig alla dit ned.
Men då blev deras fasa än större; ty Mörkret här var ännu mörkare, dimmorna ännu tätare, och ångorna var mycket heta.
Men liv fanns det överallt.
Ty Mörkret hade dragit fram en mängd vidunderliga, ohyggliga och skräckinjagande skapelser; ty Mörkret hade framkallat en mängd svagt färgade, osköna växter. Utan ordning spirade och växte de bland varandra – små, stora och väldiga.
Men dessa fula växter och dessa ohyggliga skapelser var för de Äldste Jordens första växtformer och Jordens första djurformer; ty de hade inte sett hur Mörkret hade ödelagt det som redan danats under Ljusets strålar; ty de hade inte sett hur Mörkret hade befruktat och framkallat några av de vilande, många sorters livsmöjligheter.
Men de Äldste såg med undran det onda och det ohyggliga.
Mäktiga odjur vadade i träsken och trampade på Jorden. Några av odjuren rörde sig tungt genom luften, andra slingrade sig genom vattnen, många utstötte vrål och fasansfulla skrik.
Allt var oreda och förvirring.
De Äldste såg odjuren para sig, såg dem frambringa nya skapelser.
Och de såg odjuren rusa mot varandra, fälla varandra till marken, slita och trampa sönder varandra.
Men de som föll reste sig inte.
Och de Äldste såg odjurens sönderslitna kroppar långsamt upplösas och uppsugas av marken, medan obehagliga ångor spred sig överallt. Och de såg mörka skuggor höja sig från de sönderslitna kropparna och långsamt uppsugas av det omgivande Mörkret.
Då sade den Äldste: ”I sanning, Mörkrets liv är inte varaktigt; ty vi ser de jordiska kropparna upplösas och uppsugas av marken, och vi ser de andliga kropparna uppsugas av det omgivande Mörkret. Sålunda återvänder allt till det varav det är taget. I sanning, detta är döden! Mörkrets makt är förfärlig!”
Och de vandrade vidare över Klotet.
Men överallt fanns det likadant liv, likadan förvirring.
Då sade den Äldste: ”Dessa skapelser kan vi inte leda, ty till det har vi ingen makt. Men låt oss nu utföra vår tanke: att dana och skapa jordiska varelser till vår egen avbild; låt oss ge dem förmågan och viljan att paras och att frambringa nya varelser. Ty vi har sett att inte den enskilde, utan släktet lever vidare. Och när vi har danat och skapat våra barn, då skall vi leda dem, så att de kan bli härskare över detta Klot. Och vi skall ge dem så mycket makt att de kan göra sig till herrar över dessa odjur.”
Och de Äldste enades alla, ty de menade att detta var bra.
Men då ljöd Guds röst till dem; ty en tidsevighet hade förflutit från den stund när Gud lovade sina yngsta barn att hjälpa deras fallna bröder och systrar.
Och Gud sade: ”Mina barn, jag, er Fader, talar till er, så att ni skall kunna minnas det som ni har lämnat och ångra det som ni har gjort; ty förmår ni att ångra, då kommer Ljuset i era hjärtan att lösa er från Mörkrets bindande makt och dra er tillbaka till ert rätta Hem; och jag, er Fader, skall förlåta er.”
De Äldste hörde Guds röst; men den lät fjärran och svag.
Och de fruktade alla.
Och de vågade inte svara.
Då teg Gud; ty Han tvingar ingen att göra det rätta. Men Han såg med sorg på deras uppförande.
Mycket tid förflöt.
Med tanken, av Mörkrets och av Jordens utstrålningar försökte de Äldste dana och skapa jordiska varelser till sin egen avbild. Men deras tankar var förvirrade, och de gjorde många fruktlösa försök.
Åter förflöt mycket tid, medan de försökte forma sina tankars gestalter i den jordiska leran.
Och efter mycken möda och stort besvär, lyckades de Äldste att frambringa varelser som kunde andas och leva i Jordens täta dimmor och ångor.
Dessa varelser var människosläktets första. Men de var ingalunda vackra, de var ingalunda goda, och deras skapare förmådde inte ge dem makt, utan endast maktbegär.
I sanning, människorna är inte danade och skapade av Gud, utan danade och skapade av Guds äldsta, fallna barn.
Kommentar till ovanstående kap. 4
Tidsevigheter fick lov att förflyta, medan universum danades, innan den tidpunkt kom då Gud utvalde Jorden till första vistelseort för de oskapade väsen som ännu fanns i Hans Tanke.
När Gud meddelade sina barn att Han skulle ge dem en svår uppgift att lösa, den att leda primitiva väsen fram till större andlig mognad, ställde Han dem alla inför Mörkret i det ögonblick Han i sitt tal till dem sade: ”När sedan tidens fullbordan är kommen, skall jag bland er välja ut några …”
Gud säger inte vilka eller hur många Han kommer att överlåta uppgiften till. Han låter det vara ovisst, för att iaktta Hans barns reaktion på den möjligheten, att några kunde väljas ut framför andra. Eftersom Gud med sina barns skapelse begränsade sin förhandskännedom om deras framtida val till gott eller ont, kunde Han inget veta om vilket intryck Hans ord skulle göra på de enskilda förrän de själva noggrant hade genomtänkt den ställda uppgiften. När Han hade visat dem den nydanade världen, som sakta mognade till liv, omstrålad och befruktad av Ljuset, överlät Han dem därför en tid åt sig själva, för att de alla skulle kunna göra sig förtrogna med den tilltänkta gärningen.
I Ardors Berättelse talas om de Äldste och de Yngste. Dessa namn får dock närmast betraktas som åtskiljande, då de alla är skapade på samma gång – de framträdde samtidigt som synliga individualiteter. Men innan deras synliga framträdande dock förelåg en tidsskillnad, eftersom Gud i sin Tanke danade den ene efter den andre, och först i det ögonblick Hans Tanke hade danat den siste framträdde de – i kraft av Hans Vilja – som synliga väsen, alla på samma gång.
De av Guds barn som benämns de Äldste hade företrädesvis ägnat sig åt tankens abstraktioner och de kosmiska lagarna. De Yngste är de som hade lagt störst vikt vid färg-, form-, tonkonst osv.
De Äldste kom mycket fort till den uppfattningen, att de måste vara de bäst lämpade att åta sig en ledning av omogna väsen. Gud förstod då att deras maktbegär (utslag av Mörkrets påverkan) hade börjat vakna, och att deras vilja inte var stark nog att begränsa eller hejda deras tankes begär. Och Gud varnade dem; men när de ignorerade Guds varning och förblev i den Ljusvärld som omstrålade jordklotet, började Mörkret långsamt och för dem omärkbart att bryta fram och utskiljas från Ljusets kretslopp.
Allteftersom tiden skred, fick Mörkret större och större inflytande över de Äldste, vilket kom till uttryck i självrättfärdighet, otålighet och maktlystnad.
När Mörkret genom de Äldstes ignorerande av Guds varning började utskiljas från Ljuset, började dessutom dess skadegörelse på själva jordklotet, alltså många årmiljoner innan det kom till de Äldstes kännedom. Långsamt – ofattbart långsamt – uppsög Klotets Mörkerkärna det inströmmande Mörkret, och långsamt – ofattbart långsamt – under loppet av årmiljoner, omformades Jorden från en Ljusvärld till en Mörkrets värld.
Det Mörker som tog jordklotet i besittning och omformade det, var det astrala och det molekylära. Det astrala Mörkret, som är en lägre form av andligt Mörker, har mindre partiklar med något större kohesions- och adhesionsförmåga än det molekylära.
När Gud såg den begynnande förstörelsen av sitt verk, visste Han att Hans äldsta barn skulle falla; men fastän de Äldste i sin otålighet och maktlystnad själva ville försöka skapa levande väsen, ville Gud inte släppa dem. Och Han varnade dem än en gång – men med samma negativa resultat. För varje gång de Äldste ignorerade Guds varningar, fick Mörkret större och större makt över dem, så att de, vid den tidpunkt då de alla i full enighet beslutade att skapa av Mörkret, hade avlägsnat sig så mycket från Gud och från Ljusets inflytande att deras vilja till det goda var fullständigt bruten.
Med den förenade styrkan hos de Äldstes medvetna tanke och vilja drogs stora mängder av det utfällda Mörkret ut ur de täckande Ljusvågorna – eller strömningarna – och fullbordade den för länge sedan påbörjade förstörelsen; och eftersom de Äldste i sin maktlöshet inte förmådde hejda eller begränsa det framvällande Mörkret, var de alla tvungna att stå som rådlösa och overksamma åskådare under den fruktansvärda katastrof som drabbade deras vackra värld. I sin fasa över det inträffade glömde de i långa tider den egentliga orsaken till förstörelsen: önskan om att själva skapa levande väsen, och de hängav sig därför alla åt fruktlösa försök att åter komma i förbindelse med Ljuset; men trots de många ansträngningarna lyckades de inte, varför de inte var i stånd att återuppbygga eller nyforma den av Mörkret förstörda Ljusvärlden. Eftersom de alla frivilligt hade satt sig i förbindelse med Mörkret, band dess magnetiska kraft dem till sig; och i likhet med Ljuset som genomströmmar Gud genomströmmade Mörkret de Äldste, vilket medförde att Mörkrets poler, genom de Äldstes tanke och vilja till det onda, drogs fram ur det latenta tillståndet – dock utan att de Äldste själva förstod orsaken till det.
Efter att sålunda av egen fri vilja ha förts in under Mörkrets bindande inflytande, kunde de Äldste inte lösas förrän de helt och fullt hade ångrat sina syndiga handlingar. Om Gud med makt hade avbrutit Mörkrets ström, skulle de omedelbart ha avskurits från att någonsin kunna återvända till sin Fader. Detta hade då blivit en evig oåterkallelig förtappelse, som absolut inte skulle kunna förenas med Guds faderskärlek. Mörkret som genomströmmade de Äldste måste neutraliseras genom deras egen fria vilja till Ljuset, innan Ljuset åter kunde uppsuga det.
Neutralt Mörker – i detta fall neutralt andligt Mörker som frambringas av Mörkrets hastigaste svängningar – är Mörker som på ett eller annat sätt blivit depolariserat. Denna depolarisering inträffar bl. a när andliga lidanden hos den enskilde individen väcker sorgen och därmed ångern över tänkta syndiga tankar eller utförda syndiga handlingar.
Det andliga Mörker som påverkade de Äldste (identiskt med det Mörker som påverkar mänskligheten) kan depolariseras på två sätt.
1) Genom den orena, syndiga eller brottsliga handling som utövas i det ögonblick då den motsvarande tanken dras fram till verklighet med individens vilja till det onda. Handlingen är resultatet av tankens och viljans möte, och med resultatet – handlingen – depolariseras Mörkret, som för en tid mister sin attraktionsförmåga. Men det är endast den gnutta Mörker som påverkade individen till handling som depolariseras. Ett ögonblick senare kan en ny Mörkervåg påverka samma individ till samma tanke och handling, eller till en annan Mörkrets gärning.
2) Genom individens sorg över de orena eller syndiga tankarna mister tanken och viljan den ömsesidiga attraktionskraften till det onda, eftersom det sker en första dragning fram mot Ljuset, varigenom Mörkret depolariseras. Genom ångern elimineras den onda tanken och den onda viljan, eftersom Ljuset med individens ånger segrar fullständigt över Mörkret.
För att möjligen fortare väcka denna sorg och ånger hos de Äldste lovade Gud sina yngsta barn att kalla på deras fallna bröder och systrar; ty om ljudet av Guds röst förmådde framkalla minnesbilder i de Äldstes tankar, och de uppdykande minnena kunde väcka sorgen över det som gått förlorat genom deras egenmäktiga handlingar, då skulle ångern snabbt följa och avbryta Mörkrets ström, så att Ljuset åter kunde bära dem tillbaka till Fadershemmets sköna värld.
De Yngstes hänvändelse till sin Fader skedde först flera årmiljoner efter det att Mörkrets utskiljning hade börjat. De Yngste hade efterhand vant sig vid tanken att deras äldre bröder och systrar skulle väljas ut. Och eftersom dessa så ofta, utan de Yngstes ledsagning och utan att meddela dem något om sina utflykter, hade besökt den nya, strålande Ljusvärlden kring jordklotet, hade de Yngste blivit vana vid att i långa tider åt gången undvara sina bröder och systrar. Men allteftersom tiden förflöt utan att de kom tillbaka, blev de Yngste oroliga och vände sig till Guds Hjälpare; dessa underrättade dem då om vad som hänt. Och deras sorg blev gränslös.
Trots den ständiga samvaron med Gud, hade Han inget sagt till sina yngsta barn om de övrigas fall. I sin oändliga kärlek ville Han inte låta dem lära känna sorgen och den smärtsamma separationen förrän de själva hörde sig för om sina frånvarande bröder och systrar.
Under de årmiljoner som förflöt medan de Äldste förgäves försökte nyskapa sitt Rike och utrensa Mörkret, strömmade detta tätare och tätare in över jordklotet, förenade sig med dess Mörkerkärna och levandegjorde en del av de livsgroddar som Gud hade givit. Dessa livsgroddar, såväl de som var bestämda att bli djurarter som de som var bestämda att bli växtarter, skulle inte ha underkastats död och förruttnelse om de blivit framkallade under Ljusets direkta bestrålning, då det var Guds Tanke att de skulle förbli i de gestalter i vilka de framkallades, till glädje och nytta för de Ljusväsen som Han tänkt skapa. När sedan Jorden en gång spelat ut sin roll som första vistelseort för dessa väsen, skulle djur- och växtriket i kraft av Guds Vilja åter upplösas och uppsugas av Ljuset.
När det emellertid blev Mörkret som befruktade de vilande groddarna och kallade fram dem till livsverklighet, blev inget så som Gud med sin Tanke från början hade bestämt att det skulle bli. Allt blev groteskt, förfulat och meningslöst; och på grund av Mörkrets ringa kohesions-, adhesions- och regenerationsförmåga, underkastades alla framkomna djur- och växtarter en mer eller mindre kortvarig livslängd.
När de många försöken att rekonstruera det ödelagda Riket inte gav de Äldste något positivt resultat, beslutade de att stiga ned på jordklotet för att undersöka den förstörelse som inträffat där.
Förutom de odjur som omtalats i Ardors Berättelse fanns dessutom några mikroorganismer, t ex förruttnelsebakterier. Men flertalet av de sjukdomsalstrande sporerna har uppstått senare i tiden, framkallade av Mörkret, ofta uttänkta och skapade av de Äldste. Talrika sorter har uppstått, degenererat eller helt gått under, medan nya har kommit till. Och så kommer det att fortsätta att vara i oöverskådliga tider, men avta i samma mått som Mörkret elimineras. Enstaka mikroorganismer, som t ex de tidigare omtalade förruttnelsebakterierna eller liknande organismer, kommer dock att finnas så länge det finns liv på Jorden.
Under de årmiljoner som förflöt sedan den stund Mörkret började sprida sig över jordklotet, utvecklades undan för undan de talrika djur- och växtarter som fanns vid den tidpunkt då de Äldste upptäckte den på Jorden inträffade förstörelsen. Utvecklingen fortskred mycket långsamt genom många och olika utvecklingsstadier, från encelliga till flercelliga, till mer och mer sammansatta organismer och former. Och allteftersom Mörkret ytterligare koncentrerades kring och på Klotet, uppkom de fasansfulla, gigantiska och fantastiska djurgestalterna.
Några av dessa djurskapelser, som förfärade de Äldste med sitt skräckinjagande utseende, blev stamfäder till flera av senare tiders djursläkten; men en del av dessa senare djurarter utvecklades med Mörkrets fortsatta befruktning av de ännu latenta livsgroddarna. Denna utveckling gick också mycket långsamt, från primitiva till högre organismer. Mörkrets jordiskt materiella utslag försvagades inte förrän förbindelsen mellan Ljuset och jordklotet, som avbrutits genom de Äldstes fall, ånyo var återställd.
Tills Klotet åter drogs in i Ljusets kretslopp, parade sig djuren på måfå; med dessa korsningar uppstod otaliga arter. Först efterhand som Ljuset längre fram fick större ordnande inflytande, skapades betingelser för en mer regelbunden fortplantning inom de då bestående arterna, varigenom djurriket – liksom växtriket – på många sätt förbättrades och förädlades.
Mörkrets molekylärsvängningar (svängningar med Mörkrets största partiklar), som frambringade – och fortfarande frambringar – de jordiska formerna och gestalterna som är synliga för det mänskliga ögat, stabiliseras och hålls ihop av det astrala Mörkrets något hastigare svängningar.
Om Mörkrets molekyler inte stabiliserades av det astrala Mörkret, skulle molekylerna mycket lätt lösgöras och splittras, på grund av det lägre svängningstalet. Därför har alla jordiska djur- och växtformer, alla organiska och oorganiska ämnen och det som formats eller tillverkats därav, ett astralt motstycke (ej synligt för människoögat). Detta motstycke är danat av det astrala Mörkrets hastigare svängningar: mindre partiklar med större kohesions- och adhesionsförmåga. Dessa astrala motstycken är således sammanvävda med den jordiska materian, så att det till och med från översinnligt håll kan vara svårt att avgöra var den ena börjar och den andra upphör.
Det astrala Mörkrets svängningstal ligger ungefär mitt emellan Mörkrets lägsta och högsta svängningstal. Det andliga Mörkret har högst svängningstal och är det Mörker som påverkar tanken och viljan att synda. I Ardors Berättelse görs ingen skillnad på andligt och astralt Mörker.
När de jordiska skapelserna och formerna angrips av sjukliga tillstånd – Mörkeranhopningar, mikrobangrepp, undernäring, hetta, torka, köld o d – slappas förbindelsen mellan de astrala motstyckena och de jordiska molekyläralstren, eftersom molekylernas svängningshastighet nedsätts. Om de sjukliga tillstånden osv. inte kan upphävas, så att den slappade förbindelsen åter kan stramas och ånyo fungera normalt, då dör det levande, det blir livlöst. Motstyckena av de döda kropparnas och växternas mjukare delar frigörs och utskiljs, varpå de efter kortare eller längre tid uppsugs av Mörkret för att därefter övergå till eller framstå i andra former.
Genom de astrala motstyckenas och de jordiska formernas särskiljning sker åter en betydande nedsättning av Mörkrets molekylärsvängningar, så att molekylerna helt mister förmågan till motstånd mot angrepp från mikroorganismer. De döda kropparnas mjukare delar och de vissnade växtdelarna går då i förruttnelse (om de inte förvaras på konstgjord väg, t ex genom torkning, frysning eller med kemikalier), varefter de uppsugs av marken och de atmosfäriska lagren, för att åter övergå i andra former, dels jordiska, dels astrala.
Motstyckena av de döda kropparnas och växternas fastare substanser, som ben, hornvävnad, tänder, bark och ved frigörs inte förrän dessa substanser på ett eller annat vis förstörs, t ex genom förmultning, svampangrepp, förbränning o d, men förbindelsen mellan motstyckena och de jordiska formerna fortsätter att vara slapp, dvs. den något nedsatta svängningshastigheten bibehålls. När dessa motstycken efterhand frigörs, uppsugs de likaså av det astrala Mörkret.
Fastän de Äldstes tidigare Ljusvärld blivit fullständigt genomsyrad av det inströmmande Mörkret, var de Äldste ändå i stånd att urskilja och särskilja i Mörkret på grund av deras gudomliga ursprung, liksom alla former i det ödelagda Riket var fasta och verkliga för dem, medan allt på jordklotet som var framkallat av Mörkrets molekylärsvängningar föreföll dem att vara dimmiga och overkliga livsformationer.
När de Äldste på sina vandringar över jordklotet hade sett att det av Mörkret framkallade växt- och djurlivet var förgängligt, förstod de att de inte kunde skapa odödliga väsen till sin egen avbild; men trots denna vetskap beslutade de likväl att skapa. Deras försök misslyckades emellertid ständigt, tills de enades om att ta djuren till förebild, särskilt beträffande frågor om förökning och näring.
Ungefär två miljoner år – en lång tid enligt mänsklig uppfattning – arbetade de Äldste med att forma sina tankar i det astrala och det jordiska materialet. Slutligen lyckades de skapa de första livsdugliga individerna av människosläktet – djurliknande skapelser. Men eftersom de var många om arbetet, och eftersom deras skönhets- och formsinne inte längre stod i nivå med den enskildes förmåga att vilja, på grund av Mörkrets förvirrande och förvrängande inflytande, skapades flera mycket olika typer som alla bara stod några få grader över djuren.
Alltså: människosläktet härstammar inte genom olika utvecklingsstadier från djuren, utan har utvecklats av skapade väsen.
Hur de Äldste utförde denna skapelse kommer aldrig någonsin att förklaras för människorna.
Det var ord och inga visor det. Vilka är dessa massa ockulta grupper där de fick för sig att Lucifer var den högsta? Helt ny information för mig. Visst, tycker också att många av hennes texter är obegripliga, iallafall svåra, men Tystnadens röst tycker jag är riktigt bra. Personligen tycker jag att det utökar förståelsen att "blanda alla religioner", blir enklare då att få ett helhetsperpektiv på vad religion och det gudomliga är och det var ju just teosofernas strävan - att söka sanningen.