När man har sökt - och funnit

[J R Auk]

vill påminna er om vilka bevingade ord ni uttalat i denna tråd, alla samman

När jag läser det här igen ser jag vilken rapapa jag är. Jag upprepar och det gör mig så glad. Jag skriver om, även om jag skrev före läsning av andras poster. Det gör mig så lycklig att se sådant gott resonerande. Före under och efter

Vi börjar bli redo för handling. Och de har de som planerar i förväg sett varför vi lider dessa krampaktiga tag man söker greppa oss med.

[J R Auk]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

[nytt namn]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Hihi, där satte du honom på pottan, ska bli intressant att se hur han snärjer sig från detta.  :D

[Mr.M]

Vad gör man nu?

man lär ut det man vet till andra, en medfödd egenskap hos människan.. när mina barn gjort en upptäckt så ser man lyckan och snart är orden på plats, man VILL förmedla det man hittat till andra : )

[Minded]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Hihi, där satte du honom på pottan, ska bli intressant att se hur han snärjer sig från detta.  :D

Haha  :lol:

Fan Nytt namn, tror det här är 3e eller 4e gången som du hoppar upp och hejar på när någon säger emot mig.. Har du något förtryckt som behöver komma ut?

[Minded]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Vad är psykologi?

[nytt namn]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Hihi, där satte du honom på pottan, ska bli intressant att se hur han snärjer sig från detta.  :D

Haha  :lol:

Fan Nytt namn, tror det här är 3e eller 4e gången som du hoppar upp och hejar på när någon säger emot mig.. Har du något förtryckt som behöver komma ut?

Jag hoppar upp och hejar på när någon säger emot dig? Låt mig citera något du själv skrivit tidigare i tråden: "Var slutar jag och var börjar du? Allt är ett"...

[J R Auk]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Vad är psykologi?

Det ska inte finnas någon anledning till något, då är man fortfarande en abstrakt nihilist - som förhåller sig till någonting som inte finns där.

Här menar jag att du missar psykologin. Du säger att det inte skall finnas någon anledning. Vilket är normativt och en anledning. Det är logisk lapsus. Det finns snarare alltid en anledning. Och på dess skidor står vi och bergets branter ger den skjuts bristen på fäste innebär tjusning eller skräck.

Abstrakt nihilist? Nihilismen är påtaglig och inte abstakt. Det abstrakta är snarare vägen till värdet vi kan ge. Det är samma som nonsensutsagan om att allt är ett. Visst är det så, men diversiteten, individualiteten, bär mening. Vad vi gör är att ge upp, eftersom vi redan är engagerade. Uppgivandet är abstarktionen, vilket överantvardar nihilismens "naivitet" i det givna. Och griper det, som "the piper" griper flöjten, och förleder, alla föräldrars, bortglömda intressen.

[Minded]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Hihi, där satte du honom på pottan, ska bli intressant att se hur han snärjer sig från detta.  :D

Haha  :lol:

Fan Nytt namn, tror det här är 3e eller 4e gången som du hoppar upp och hejar på när någon säger emot mig.. Har du något förtryckt som behöver komma ut?

Jag hoppar upp och hejar på när någon säger emot dig? Låt mig citera något du själv skrivit tidigare i tråden: "Var slutar jag och var börjar du? Allt är ett"...

Vem bryr sig om det? Jag tycker ändå det är fegt av dig att alltid bara vara påhängare, snarare än att driva din egen sak. Det är lustigt, jag valde faktiskt att visa dig lite respekt där i den där tråden om mobbing, genom att ge dig cudos för att du var någonting relevant på spåret. Det här är tacken man får? Vad i helvete ska jag någonsin visa dig respekt igen för? Berätta för mig, varför ska jag inte ta alla tillfällen jag kan att omintetgöra dina påstådda logiska ansatser - vilket du uppenbarligen försöker med mig, här och nu (i förklädnad). Sen att du inte lyckas något vidare bra tycker jag alls inte ursäktar din sketna jävla inställning.

[Minded]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Vad är psykologi?

Det ska inte finnas någon anledning till något, då är man fortfarande en abstrakt nihilist - som förhåller sig till någonting som inte finns där.

Här menar jag att du missar psykologin. Du säger att det inte skall finnas någon anledning. Vilket är normativt och en anledning. Det är logisk lapsus. Det finns snarare alltid en anledning. Och på dess skidor står vi och bergets branter ger den skjuts bristen på fäste innebär tjusning eller skräck.

Det beror på om man vill följa det hela med logik eller inte. Men jag verkar vara mer intresserad av att göra något, än att se hur jag gör det..

Abstrakt nihilist? Nihilismen är påtaglig och inte abstakt. Det abstrakta är snarare vägen till värdet vi kan ge. Det är samma som nonsensutsagan om att allt är ett. Visst är det så[...]

Jag är inte övertygad om att det är så - just eftersom att det är en teknik. Om det är en teknik, så är den by default flawed.. Igen, se ovan..

[Anders]

För cirka fyra år sedan "inledde" jag någon slags andligt sökande. Med en positiv känsla av framåtanda, kreativitet och mystik läste jag böcker; Dalai Lama, Krishnamurti, Paulo Coelho, Thomas Frankell. Jag kände att jag hade en väg. En riktning. Riktningen var på något sätt utilitarismens grundprincip - att skapa så mycket lycka åt största möjliga antal. Självklart konsekvensetiskt, men även med vissa idéer om okränkbara värden. Då var jag typ 20. Jag var tillsammans med en tjej som så att säga bekräftade den "andliga" delen av mig och såg på "det hele" på ett väldigt liknande sätt. I denna livsfas skrev jag mycket på forumet, läste mycket och så. Det kändes hela tiden som att det fanns en riktning i mitt liv. Ett värde att sträva efter som gjorde vägen väldigt tydlig.

Nu är jag 24, har snart gått klart en socionomutbildning, gått en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela, övat yoga, mediterat, pluggat i Australien och läst om religion. Lyssnat på Alan Watts. Och hela tiden försökt att förhålla mig till "verkligheten" som en praktiserande teoretiker. Lyssna, lära och applicera. Socionomutbildningen är bra, men jobbig på ett sådant sätt. Jag vet inte mer, jag vet bara att jag inte vet speciellt mycket. Och att allting är kontextbundet. Individer, samhällen, organisationer rymmer alltid en egen unik logik och med alltför grovmaskiga nät fångar man inte subtiliteterna i situationen.

Jag finner dock att hela "livspusslet" bara faller ned bit för bit i min kunskap om världen, omvärlden och relationer. Som att jag har sökt svar, men funnit dem. Jag är "nöjd" i mitt sökande. Det finns självklart en massa saker som jag jättegärna skulle vilja utveckla och lära mig, men efter att ha kommit ut ur någon slags fas känner jag mig desillusionerad. Historierna tilltalar mig inte på samma sätt längre. Jag behöver inte kämpa mig till regnbågens slut utan kan ofta titta ut på himlen och känna skönhet och lycka i att allt bara finns. Det känns som att mystiken försvinner. Men var det inget mer?

Förnöjsamheten kan ibland ta över, men lika ofta övergå i någon slags etisk och metafysisk nihilism. Jag förhåller mig speciellt kritisk till tröga samhällsstrukturer, men inser vikten av att inte slåss mot sina väderkvarnar. Det är viktig att vara kritisk till samhället, kunskapen, teoretiserandet, reduktionismen och allt detta, men lika viktigt att särskilja på den befogade kritiken och den icke befogade.

Jag minns att en av mina viktigaste andliga "insikter" var att all kritik i grund och botten är kritik mot mig själv. Eftersom min självbild är bilden av min omvärld har även kritiken omedvetna rötter i jaget.

Men vad ska man göra nu? Jag vet att det inte låter speciellt ödmjukt att säga att man förstår allt, men alla har en logik i sin hjärna och i min hjärna tycks det inte riktigt finnas plats för det mystiska längre.

Jag läser Fications krönika om andligt sökande som bergbestigning och kanske inser att jag är på väg ned från någon spiritual high. Jag är inte killen i alkemisten längre som är ute på världens häftigaste andliga resa, utan snarare någon slags strategisk avdankad Bilbo som sitter hemma och tittar på utsikten och konstaterar samma sak. Gång på gång.

Så samtidigt som jag känner mig visare än tidigare, känner jag mig med rådvill än någonsin. Livet lär en nya saker hela tiden men liksom barken på ett träd gömmer sig komplexitet i lager på lager som aldrig tar slut. Lite som grenar på ett träd. Jag kan fascineras av dessa när jag står under ett träd. Hänföras av hur komplext allting är. Precis så är även livet tänker jag. Krokigt, krångligt och oerhört komplext. I lager på lager. Därför finns det tusen meningar bakom varje ord - efter ett varv till återkommer jag till samma slutsats, med ytterligare argument.

Är det någon som känner igen sig?

Vad gör man nu?

Sticker till Indien?

Får jag fråga en fråga som du kanske tycker är oförskämd eller jobbig?

[Minded]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Hihi, där satte du honom på pottan, ska bli intressant att se hur han snärjer sig från detta.  :D

Haha  :lol:

Fan Nytt namn, tror det här är 3e eller 4e gången som du hoppar upp och hejar på när någon säger emot mig.. Har du något förtryckt som behöver komma ut?

Jag hoppar upp och hejar på när någon säger emot dig? Låt mig citera något du själv skrivit tidigare i tråden: "Var slutar jag och var börjar du? Allt är ett"...

Vem bryr sig om det? Jag tycker ändå det är fegt av dig att alltid bara vara påhängare, snarare än att driva din egen sak. Det är lustigt, jag valde faktiskt att visa dig lite respekt där i den där tråden om mobbing, genom att ge dig cudos för att du var någonting relevant på spåret. Det här är tacken man får? Vad i helvete ska jag någonsin visa dig respekt igen för? Berätta för mig, varför ska jag inte ta alla tillfällen jag kan att omintetgöra dina påstådda logiska ansatser - vilket du uppenbarligen försöker med mig, här och nu (i förklädnad). Sen att du inte lyckas något vidare bra tycker jag alls inte ursäktar din sketna jävla inställning.

Nytt namn, såg du detta?

[Lars]

Får jag fråga en fråga som du kanske tycker är oförskämd eller jobbig?

Gärna! Men jag kan inte garantera att jag kommer svara på ett tag. Är bara inne på FF sporadiskt.

JR Auk,

Du langar upp rätt deep shit själv, må jag säga.

Jo, det är nog så att begreppen byts ut. Allt förändrats. Ord som tidigare fungerat så bra att förklara ens liv och leverne slits ut och ger plats för nya. Det är egentligen bara i tänkandet (åka bergochdalbana i referensarkviet) som föreställer sig nån kontinuitet egentligen.

Det jag menade var att "sökande" kanske inte står så högt i kurs längre.

Håller med om det där praktiska. Hade "meningen med livet är att diska" väldigt länge som min facebook status

[J R Auk]

Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.

Vad är psykologi?

Det ska inte finnas någon anledning till något, då är man fortfarande en abstrakt nihilist - som förhåller sig till någonting som inte finns där.

Här menar jag att du missar psykologin. Du säger att det inte skall finnas någon anledning. Vilket är normativt och en anledning. Det är logisk lapsus. Det finns snarare alltid en anledning. Och på dess skidor står vi och bergets branter ger den skjuts bristen på fäste innebär tjusning eller skräck.

Det beror på om man vill följa det hela med logik eller inte. Men jag verkar vara mer intresserad av att göra något, än att se hur jag gör det..

Abstrakt nihilist? Nihilismen är påtaglig och inte abstakt. Det abstrakta är snarare vägen till värdet vi kan ge. Det är samma som nonsensutsagan om att allt är ett. Visst är det så[...]

Jag är inte övertygad om att det är så - just eftersom att det är en teknik. Om det är en teknik, så är den by default flawed.. Igen, se ovan..

Men följa det med logik? Det rena seendet, att göra utan att för-utsätta (bilden som vi griper an i be-gripandet), är redan logiskt. Annars skapar du en dualism där logiken är det rent abstrakta i abstraktion, dvs en slags dubbel negation. Det logiska, om något sådant finns, måste utgå från sig självt, bära upp sig självt. Annars vore det inte logiskt (absolut) utan relativt. Relativ logik? Nej logik i relativitet!

Logik kan däremot vara intuition eller teori. Intuitiv logik söker inte göra den logiska bilden synlig i vad som gör den logisk utan i att den är logisk. Teoretisk logik söker göra den logiska bilden synlig i vad som gör den logisk, och negerar därför bilden som logisk. Detta negerande sker för att kunna sätta i tvivel, och testa, a priori pröva (även om det såklart är ett ad hoc a priori prövande), logiciteten hos den logiska bilden. Det är att skapa systemet av Logik som en extern mall för oss att hänvisa till och göra till objektiv källa för auktoritet. Intuitiv logik är mysticism i mångt och mycket, och teoretisk logik är vetenskap i mångt och mycket. Om vi talar om parallell-analoga begrepp. Dvs vi liknar två olika begrepp inför varandra för att visa på deras relativa status inför varandra. Hur de definierar sig genom sin skillnad.

Att vara ologisk är något mödosamt för oss och kräver myter och dylikt för att sätta värden som inte är bildade hos oss utan värden givna inför oss. (Det här är inte bara filosofiskt utan är idag skåpmat för utvecklingsbiologer som söker se hur barn och liknande bär med sig en logik in i livet och senare lär sig sätta begrepp på detta redan förestående ordnande som logik innebär.) Så som man inom religionen ser skillnad mellan att leva det religiösa livet och leva livet inför religiositeten. Det ena söker förankra praktiken, det andra söker praktisera en förankring. Det ena är att söka ge auktoritet och det andra är att söka verka auktoritärt. Det auktoritära lämpar sig enbart för den som ännu inte är klar med sin basala separation från världen, det lämpar sig bara för den som inte ännu kan fråga sig. För frågan som fråga, frågandet, är en förutsättning för att auktoriteten i frågans svar skall kunna göra sig gällande. (Auktoritär är man inför hundar i flock, inför barn under 3 år eller nått sånt, där är symbolen värd precis som symbol och inte sin symbolik. De hundarna och barnen, är inte förnuftiga, och förstår bara, om vi tar ett snävt begrepp för 'förnuft'.)

Problemet med sådana här frågor är att man är mitt uppe i ett sökande. Det sökandet som enligt sin nödvändighet vet ett sökt. Men har det sina begrepp? Nej, då skulle det inte söka det, det har negationens begrepp, i det att det sökta definieras som ett annat, ett inte redan känt. Men för att det skall bli positivt måste det vara funnet, och kan då inte längre sökas. Men vad vi talar om, motiveras att tala om. Är det vi söker, om vi inte av generositet ger oss som lärare. Men där får man passa sig också, språket är även här ambiguöst. För det man skall tala om som lärare är inte det som man själv begripit. Utan det är hur begripandet (att avtäcka varat som vara genom begreppet, som sätter det ena i relation till det andra och gör av dem det absoluta) kan göras inför frågandet. Det är alltså att tala från där man inte är, att tala om dit man ville, när man ännu var i begrepp av att begripa. Egentligen passar en mystiker bäst för att inspirera. Att visa praktiskt på vart den tagit sig. Eller vart den sluppit gå, beroende på hur man vill tala om dessa saker. Men i att leda vägen är den en sopa. Där är vetenskaparen långt mycket mer bruklig att ty sig till. För den har inte sökt frågans svar som svar utan frågans svar som frågande. Den utvecklar metod där mystikern visar på vara. Varför koanen?

Så vart vill du stå? Vill du delta i debatt som mystiker eller som vetenskapsman? Jag tror att mycket av din frustration på senare tid beror på att du anser dig ha nått en position du eftersträvat och nu ser att den inte är så söt som du trodde för att andra inte delar den. Så vill du lära ut, men genom vilken metod, du säger själv att du hellre vill göra än att se med logik hur du gör det. Det är inte lätt att avgöra. Jag vet inte själv vart jag står här. Jag vet att jag har större fallenhet för mystik. Är bättre på att praktisera än att ge metod. Men vill inte göra ett personligt, individuellt projekt. Utan söker i samförstånd att realisera mitt ideal som ett ideal humanitatis, dvs allmängiltigt. Jag som andra som andra som mig. Eller att se mig själv då andra ser sig själva i det att jag ser dem när de ser på mig.

Jag har märkt att att tala genom bilder, eller analogier, är näst nog ofrånkomligt inför dessa typer av ämnen. Även om jag här har tagit ett ganska strikt formellt språk (Som jag förövrigt inte vet i vilken utsträckning du är bekant med, men brukar bara för att det finns en teknik i det talet som vilar på traditioner av sökande. Men vet att det inte är för att förvilla och jag utvecklar på annat maner om du tycker att dessa begrepp förleder.). Men helst skriver jag en nietzscheansk hymn. Som söker väcka lust snarare än intellektuellt intresse. Om jag lyckas vet jag mycket lite om. Men jag skriver mest för mig själv. För min egen del.

Värt att tänka på för er båda, enligt mig, är varför just ni har en konflikt. Jag vet vilka jag brukar ha konflikt med och varför det sticker så i ögonen på mig vad de ger uttryck för. Där är någon som visar min brist, bäst jag jagar dem på porten så att ingen annan blir varse det penibla i min egen persona. Om det är allmängiltigt vet jag inte, men jag vet att det är något jag funnit hos mig själv, och om ni finner det vara meningsfullt desto bättre. Det är upp till er att avgöra.

[J R Auk]

Och kan man inte tänka att vi i vår allmänhet av att vara människa måste nå en individualitet av människa som står i relation till andras individualitet för det allmänna så att vår individualitet är i paritet med vårt behov förmedlat via andras behov. Så att det inte handlar om att det finns en rätt väg, tex andlig, mystiker eller vetenskaplig. Utan att det är en rätt väg där olika stigar måste beträdas av samfundet så att erfarenheterna kan diskuteras över ett fora som skapar bilder av de stigar som vi, genom vårt de facto beträdande av en anslagen stig, missar?

Även om vi är lika (ett) så behöver det inte betyda att vi skall ha samma saker, behöver samma råd och vägledning. Nej för att vi skall kunna vara lika i olikhet (totalitet) så behöver vi kanske just det motsatta. Individuella stigar, individuella metoder, råd, vägledningar.

Vi är på väg dit, och det är nog något helt nytt. Knappt Zen verkar anlägga det som en visdom, denna nyare av de "österländska" traditionerna. Vetenskapen tillåter bara det reproducerbara och kan alls inte hantera det individuella, för det finns för dem inga begrepp som kan begripa mångfalden under sitt system än. Men "komplexitet och kaos" söker göra reda för det inom den vetenskapliga traditionen och är alltså även dem på väg till denna insikt. Och jag tror att just det är ett ok vi alla lever under. Vårt arv är idealet av det homogena absoluta, objektiva. Men det är redan raserat, och vi har det bara kvar som ett abstrakt ideal som tar sig nya former. Vi söker bevara andemeningen i nya grepp, så som postmodernismen fortfarande måste definieras genom modernismen. Snart kommer det reellt nya, något som kan stå på egna ben. Eller snarare så är vi mitt uppe i något som håller på att definieras, vem som myntar termen för perioden återstår att se