Minded skrev:J R Auk skrev:Minded skrev:J R Auk skrev:Minded din antropologi saknar psykologi. Jag undrar om du inte snärjer dig i det du söker fly. Jag tror jag är med dig i andemening, men känner skepsis inför den techne som leder ut teleologin du anför i förhoppning om praxis.
Vad är psykologi?
Minded skrev:Det ska inte finnas någon anledning till något, då är man fortfarande en abstrakt nihilist - som förhåller sig till någonting som inte finns där.
Här menar jag att du missar psykologin. Du säger att det inte skall finnas någon anledning. Vilket är normativt och en anledning. Det är logisk lapsus. Det finns snarare alltid en anledning. Och på dess skidor står vi och bergets branter ger den skjuts bristen på fäste innebär tjusning eller skräck.
Det beror på om man vill följa det hela med logik eller inte. Men jag verkar vara mer intresserad av att göra något, än att se hur jag gör det..
J R Auk skrev:Abstrakt nihilist? Nihilismen är påtaglig och inte abstakt. Det abstrakta är snarare vägen till värdet vi kan ge. Det är samma som nonsensutsagan om att allt är ett. Visst är det så[...]
Jag är inte övertygad om att det är så - just eftersom att det är en teknik. Om det är en teknik, så är den by default flawed.. Igen, se ovan..
Men följa det med logik? Det rena seendet, att göra utan att för-utsätta (bilden som vi griper an i be-gripandet), är redan logiskt. Annars skapar du en dualism där logiken är det rent abstrakta i abstraktion, dvs en slags dubbel negation. Det logiska, om något sådant finns, måste utgå från sig självt, bära upp sig självt. Annars vore det inte logiskt (absolut) utan relativt. Relativ logik? Nej logik i relativitet!
Logik kan däremot vara intuition eller teori. Intuitiv logik söker inte göra den logiska bilden synlig i vad som
gör den logisk utan i att den
är logisk. Teoretisk logik söker göra den logiska bilden synlig i vad som gör den logisk, och negerar därför bilden som logisk. Detta negerande sker för att kunna sätta i tvivel, och testa, a priori pröva (även om det såklart är ett ad hoc a priori prövande), logiciteten hos den logiska bilden. Det är att skapa systemet av Logik som en extern mall för oss att hänvisa till och göra till objektiv källa för auktoritet. Intuitiv logik är mysticism i mångt och mycket, och teoretisk logik är vetenskap i mångt och mycket. Om vi talar om parallell-analoga begrepp. Dvs vi liknar två olika begrepp inför varandra för att visa på deras relativa status inför varandra. Hur de definierar sig genom sin skillnad.
Att vara ologisk är något mödosamt för oss och kräver myter och dylikt för att sätta värden som inte är bildade hos oss utan värden givna inför oss. (Det här är inte bara filosofiskt utan är idag skåpmat för utvecklingsbiologer som söker se hur barn och liknande bär med sig en logik in i livet och senare lär sig sätta begrepp på detta redan förestående ordnande som logik innebär.) Så som man inom religionen ser skillnad mellan att leva det religiösa livet och leva livet inför religiositeten. Det ena söker förankra praktiken, det andra söker praktisera en förankring. Det ena är att söka ge auktoritet och det andra är att söka verka auktoritärt. Det auktoritära lämpar sig enbart för den som ännu inte är klar med sin basala separation från världen, det lämpar sig bara för den som inte ännu kan fråga sig. För frågan som fråga,
frågandet, är en förutsättning för att auktoriteten i frågans svar skall kunna göra sig gällande. (Auktoritär är man inför hundar i flock, inför barn under 3 år eller nått sånt, där är symbolen värd precis som symbol och inte sin symbolik. De hundarna och barnen, är inte
förnuftiga, och
förstår bara, om vi tar ett snävt begrepp för 'förnuft'.)
Problemet med sådana här frågor är att man är mitt uppe i ett sökande. Det sökandet som enligt sin nödvändighet vet ett sökt. Men har det sina begrepp? Nej, då skulle det inte söka det, det har negationens begrepp, i det att det sökta definieras som ett annat, ett inte redan känt. Men för att det skall bli positivt måste det vara funnet, och kan då inte längre sökas. Men vad vi talar om, motiveras att tala om. Är det vi söker, om vi inte av generositet ger oss som lärare. Men där får man passa sig också, språket är även här ambiguöst. För det man skall tala om som lärare är inte det som man själv begripit. Utan det är hur begripandet (att avtäcka varat som vara genom begreppet, som sätter det ena i relation till det andra och gör av dem det absoluta) kan göras inför frågandet. Det är alltså att tala från där man inte är, att tala om dit man ville, när man ännu var i begrepp av att begripa. Egentligen passar en mystiker bäst för att inspirera. Att visa praktiskt på vart den tagit sig. Eller vart den sluppit gå, beroende på hur man vill tala om dessa saker. Men i att leda vägen är den en sopa. Där är vetenskaparen långt mycket mer bruklig att ty sig till. För den har inte sökt frågans svar som svar utan frågans svar som frågande. Den utvecklar metod där mystikern visar på vara. Varför koanen?
Så vart vill du stå? Vill du delta i debatt som mystiker eller som vetenskapsman? Jag tror att mycket av din frustration på senare tid beror på att du anser dig ha nått en position du eftersträvat och nu ser att den inte är så söt som du trodde för att andra inte delar den. Så vill du lära ut, men genom vilken metod, du säger själv att du hellre vill göra än att se med logik hur du gör det. Det är inte lätt att avgöra. Jag vet inte själv vart jag står här. Jag vet att jag har större fallenhet för mystik. Är bättre på att praktisera än att ge metod. Men vill inte göra ett personligt, individuellt projekt. Utan söker i samförstånd att realisera mitt ideal som ett ideal humanitatis, dvs allmängiltigt. Jag som andra som andra som mig. Eller att se mig själv då andra ser sig själva i det att jag ser dem när de ser på mig.
Jag har märkt att att tala genom bilder, eller analogier, är näst nog ofrånkomligt inför dessa typer av ämnen. Även om jag här har tagit ett ganska strikt formellt språk (Som jag förövrigt inte vet i vilken utsträckning du är bekant med, men brukar bara för att det finns en teknik i det talet som vilar på traditioner av sökande. Men vet att det inte är för att förvilla och jag utvecklar på annat maner om du tycker att dessa begrepp förleder.). Men helst skriver jag en nietzscheansk hymn. Som söker väcka lust snarare än intellektuellt intresse. Om jag lyckas vet jag mycket lite om. Men jag skriver mest för mig själv. För min egen del.
Värt att tänka på för er båda, enligt mig, är
varför just ni har en konflikt. Jag vet vilka jag brukar ha konflikt med och varför det sticker så i ögonen på mig vad de ger uttryck för. Där är någon som visar min brist, bäst jag jagar dem på porten så att ingen annan blir varse det penibla i min egen persona. Om det är allmängiltigt vet jag inte, men jag vet att det är något jag funnit hos mig själv, och om ni finner det vara meningsfullt desto bättre. Det är upp till er att avgöra.

The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno