Behåller du ditt lugn när andra är obehagliga mot dig?

[Anders]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig?

I alltför liten grad, jag har ett j-a humör

I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas?

Samma här.

Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig?

Vad jag gör här är en sak. Vad jag ÖNSKAR att jag gjorde var att kunna verkligen greppa om jag bara uppfattat det som  ovänligt, att det ur den andras perspektiv var relevant. Om jag ändå kunde konstatera att det var elakt menat skulle jag vilja uttrycka iskallt ogillande men att ändå bibehålla lugnet. Elakhet skall alltid tryckas ned.

Av ett förlöjligande?

Som förra.

Av knytnävslag?

Skulle mycket till för att jag inte skulle polisanmäla.

Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?

Svårt spekulera... antagligen bara lämna huset omedelbart

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?

Om konsekvensen och avsikten hopslaget uppenbart är tillräckligt stor. Men konsekvensen skall vara ofantligt stor för att jag inte, på pappret, skulle kunna förlåta, om det bara händer saker och den vållande inte uppträtt utan onska eller uppenbar oaktsamhet. Vet rätt många som blir arga bara på vilka konsekvenser det blir, jag är inte en sån.

[runeb]

Jag skrev:

Martinus log och sa: "Fortsätt bara".

Alltså den lättaste vägen är att fortsätta sitt beteende tills man inte längre "nänns" bli irriterad eller arg. Eller att känslan helt enkelt blir för jobbigt.

Jag kommer ihåg ytterligare lite minnen.

Dels kommer jag ihåg att Martinus kommenterade just att "säga ifrån" genom att ge rådet att det kunde man ju göra på ett vänligt sätt.

Så att hålla tyst är inte nödvändigt. Jag tror att man får lita på sin intuition. Fast för min del är det fråga om att vara medveten. Det är ju inte livsfarligt att bli arg eller uttrycka sig tydligt och kanske t o m höja rösten. Man behöver ju inte hata

Martinus var en intensiv man och lade ut texten så man skulle kunna tro att han var riktigt förbannad och fördömande. Men han var noga med – när han hade beskrivit hur människan överträdde Guds lagar - att "detta är ingen kritik" som han stoppade han in med lämpliga intervall.
Det var hans sätt att uttrycka sig intensivt, bestämt och målande.  Vad det nu var för beteende han kritiserade så var det inte någon kritik.

Det kanske finns något att lära sig av han sätt att beskriva verkligheten och vilken känsla det är fråga om.
Är den hatisk eller är den kärleksfull . Är den destruktiv eller är den informerande. Man kan se honom som en far som undervisar sina barn.

Oavsett vad du svarar på frågorna som Cosmic philosopher ställer så är Martinus inte den som kritiserar.

Hälsningar
runeb

[Marko]

I hur hög grad behåller du ditt lugn och inte ger igen när andra är obehagliga mot dig?
Det bestämmer jag vid aktuell tidpunkt, vill jag bli förbannad och har släppt tyglarna så kan jag bli riktigt förbannad. så graden kan bli allt från 0 till 100, men jag är trögstartad..

I hur stor utsträckning kan du förlåta och inte hämnas?
Jag har aldrig hämnats i hela mitt liv, lite sarkasm kan jag ge tillbaka. Tycker inte förlåtelse hör hemma i något sammanhang, jag förlåter aldrig, utan det som har hänt har hänt, big deal...

Behåller du ditt lugn när ett ovänligt ord riktat mot dig?
Beror på, jag skäms inte för att bita tillbaka för att visa var mitt skåp står, men jag ser inte det som att vara olugn.

Av ett förlöjligande?
Det är oftast roande, jag är löjlig och har accepterat mig som jag är på den biten.

Av knytnävslag?
Jag har utdelat ett knytnävslag i  mitt liv, och har tagit ett par smällar, jag reagerar med lugn. hinner inte bli förbannad och har alltid lugnat ner den som är våldsamt aggressiv.

Av otrogenhet (när t ex du upptäckt att din maka/make/livskamrat har haft sex med din bäste vän)?
Svårt att veta, det har aldrig hänt, lugnet hade jag haft, sorg och besvikelse kommer att gå i vågor och med det ilska som jag kommer att dölja.

I vilka situationer kan du absolut inte ens tänka tanken att förlåta?
inga situationer, man behöver inte förlåta eller döma, det räcker med att agera.

[suzzette]

Vad det gäller det där härliga lugnet, det infaller sig när man är inne i det man gör och vad det gäller i konflikter så är det det bästa att inte titta på själva det man är arg på utan fokusera på något positivt i konflikten och vara så pedagogisk som man kan just då.

[Terra incognita]

Försöker att alltid behålla mitt lugn och tänka rationellt; oavsett situation. Sedan så är det ju klart att jag kan bli kränkt/ledsen/förbannad, men det har jag svårt att visa utåt. Detta innebär att personen jag interagerar med inte får någon uppfattning om vart mina gränser går och mönstret upprepar sig.
Jag har däremot aldrig varit med om att någon har slagit mig eller varit otrogen, då skulle väl känslorna bryta lös...

[eleonor]

Jag håller mig inte lugn. Jag kan gärna hämnas om jag tycker att det är påkallat. Jag förlåter sällan medvetet, men däremot glömmer jag fort. Jag tycker inte att ökade känslor med nödvändighet är ett motsatsförhållande till rationellt tänkande. Jag tycker att det optimala är att vara känslosam på ett konstruktivt sätt och tänka samtidigt. Karma och evig frid låter bara.. hm.. tråkigt.  :)