Mänskligheten: Dömd till olycka?

[Marko]

Jo, Det är ju så de existerande religionerna har tagit form av dess ledare.
Tortyren kyrkan gjorde var inte direkt mild och korstågen inte direkt obermhärtiga.

Islam har samma problem med hot och straff..

Själv har jag valt att hamna i 'helvetet' eftersom jag tolkar hevletet som att få dö som människa på jorden.
(vill inte ha ett evigt liv)

Men nu tror jag inte på kristendomen som den är utformad.
Jag har själv varit kristen en period i livet, och gick i en kristen klass där majoriteten var djupt religösa och anhängare av lifets ord mm. Jag ifrågasatte ofta deras argument om bestraffningar och fördömmanden av personer, Som jag såg det gick det emot min tolkning av nya testamentet.

Idag är jag varken kristen eller djupt troende, det är som det är och gud finns där om han finns.
Det jag upplever innom mig är min personliga resa i livet. Det får bli som det blir med den saken med.
Trotts allt detta har en andlig och själslig existens funnits kvar inom mig. Tron är det enda som jag egentligen finner meningslös, den ger mig inget direkt. Men den finns där som en kännsla.. Går inte att kasta bort och går inte att förneka.

[Harald Davidsson]

Ifall du vill göra det lite mera objektivt,...swee

kan du referera till Abraham Maslows behobvs-pyramid,
sätt gära in en bild av den på din tråd.

Den mest välkända modellen över en behovstrappa, av Abraham Maslow.En behovshierarki eller behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)

kroppsliga behov
behov av trygghet
behov av kärlek och gemenskap
behov av uppskattning
behov av självförverkligande
Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa. Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, men individen prioriterar något av dem. Metaforen med trappor har senare uttolkare av Maslows skrifter skapat för att göra modellen tydligare, kanske övertydlig: originalteorin är inte lika entydig men förmodligen mer realistisk.

Maslows teori är historiskt viktig och vanligt förekommande inom motivationspsykologin då den inför grundläggande begrepp om hierarkisk

[nuddle]

Ifall du vill göra det lite mera objektivt,...swee

kan du referera till Abraham Maslows behobvs-pyramid,
sätt gära in en bild av den på din tråd.

Den mest välkända modellen över en behovstrappa, av Abraham Maslow.En behovshierarki eller behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)

kroppsliga behov
behov av trygghet
behov av kärlek och gemenskap
behov av uppskattning
behov av självförverkligande
Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa. Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, men individen prioriterar något av dem. Metaforen med trappor har senare uttolkare av Maslows skrifter skapat för att göra modellen tydligare, kanske övertydlig: originalteorin är inte lika entydig men förmodligen mer realistisk.

Maslows teori är historiskt viktig och vanligt förekommande inom motivationspsykologin då den inför grundläggande begrepp om hierarkisk

men Maslows behovstrappa verkar inte gälla för
alla, för det finns de som självmant utsätter sig själv
för ensamhet, törst, hunger, otrygghet och deras motiv är sjäsliga
de söker efter mer kärlek

det värdsliga verkar inte spela så stor roll för dessa
människor

[Harald Davidsson]

Ifall du vill göra det lite mera objektivt,...swee

kan du referera till Abraham Maslows behobvs-pyramid,
sätt gära in en bild av den på din tråd.

Den mest välkända modellen över en behovstrappa, av Abraham Maslow.En behovshierarki eller behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)

kroppsliga behov
behov av trygghet
behov av kärlek och gemenskap
behov av uppskattning
behov av självförverkligande
Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa. Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, men individen prioriterar något av dem. Metaforen med trappor har senare uttolkare av Maslows skrifter skapat för att göra modellen tydligare, kanske övertydlig: originalteorin är inte lika entydig men förmodligen mer realistisk.

Maslows teori är historiskt viktig och vanligt förekommande inom motivationspsykologin då den inför grundläggande begrepp om hierarkisk

men Maslows behovstrappa verkar inte gälla för
alla, för det finns de som självmant utsätter sig själv
för ensamhet, törst, hunger, otrygghet och deras motiv är sjäsliga
de söker efter mer kärlek

det värdsliga verkar inte spela så stor roll för dessa
människor

Abraham Maslow försökte finna en fungerande bro mellan psykologi och andlighet, han kallade sin psykologi för trans-personell,,bortom det personliga,,så den som vill finna en väg från psykoterapi till andlighet kan kolla Abraham, för hans begrepp .....peak upplevelse...., som han menar är vad mänskligheten söker,
men den finner man just på gränsen då man är på väg att förverkliga sig själv,

[Algotezza]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig. Men sträva efter att göra livet roligare och mer intressant och spännande för både andra och en själv.

Och humor - det är A och O - och Ö.

/Algotezza

[Harald Davidsson]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig. Men sträva efter att göra livet roligare och mer intressant och spännande för både andra och en själv.

Och humor - det är A och O - och Ö.

/Algotezza

men varför går vi då i psykoterapi, varför går vi då och möter vännen, varför skriver vi här, varför ska vi inte förvänta oss hjälp av andra,

Algot, säg mig då vad meningen är att möta andra människor?

[Harald Davidsson]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig. Men sträva efter att göra livet roligare och mer intressant och spännande för både andra och en själv.

Och humor - det är A och O - och Ö.

/Algotezza

men varför går vi då i psykoterapi, varför går vi då och möter vännen, varför skriver vi här, varför ska vi inte förvänta oss hjälp av andra,

Algot, säg mig då vad meningen är att möta andra människor?

ja, meningen att möta andra är
för en man att möta en kvinna där han kan få den totala kosmiska orgasmen och direkt kunna stiga in i himmel-riket,

alla andra former av kontakter vi har
bygger på rädsla för denna ljuvliga orgasm,
rädsla för att kunna stiga in i den eviga dimensionen

[Algotezza]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig. Men sträva efter att göra livet roligare och mer intressant och spännande för både andra och en själv.

Och humor - det är A och O - och Ö.

/Algotezza

men varför går vi då i psykoterapi, varför går vi då och möter vännen, varför skriver vi här, varför ska vi inte förvänta oss hjälp av andra,

Algot, säg mig då vad meningen är att möta andra människor?

 

Det svaret har du redan eller hur.

Det finns inget generellt detaljerat och uttömmande svar på den frågan - det vore meningslöst. Generellt = objektivt.

Vi är inte objekt. Vi är subjekt.

Allt som kan uttryckas i ord som vi vill skall ha längre giltighet än fem minuter  (= efter nästäta statusuppgradering på faecesbook) måste bli i paradoxens form.

Vägen till sanningen om livet är din egen. Andra kan ge dig glimtar och råd - visa på sin väg. Men de kan inte lösa det som är kärnan i dina livsproblem - och för vars skull du lever i denna värld - för den kärnan kan bara du själv erfara och lära känna i dess vara, inte via dess avbildade vara. Om du klär den i handling eller ord - är det en bild du skapat. Lätt gjort du då tror bilden är verkligheten. Att bilden av livsproblemen är problemene, att du är identisk med din självbild. Synd om den människa som lyckas bli identisk med sin självbild! Om det vore möjligt...


Man kan bara leva och pröva sig fram.

Möta andra eller inte.

Förvänta sig hjälp eller inte.

Men så snart man fastnar i en temporär bild och tror den är en evig sanning... också den bild jag ger dig nu - det gäller att se vart bilden pekar i ens eget liv!

Det finns eviga levande sanningar. Ja.

Du är en, jag är en.

Men bilden av den kan bara vara tillfällig - oavsett om du skapr den i andliga eller fysiska materier - inre tankebilder eller ord på en skärm.

Lev ditt liv och du får alla svar.

Önska och släpp din önskan, håll inte kvar vid den, ält den inte, låt den flyga som en fjäril, fladdra iväg, så flyger den ut i världen som en ande i Tusen och en natt och fixar det du önskar- men inte alltid -  snarare tvärtom - i den yttre form du hoppats på medvetet (präglad som den för min del ofta är av min okunnighet och egoism). Svaren på önskningarna är ofta motsatsen till egoism, egennytta och inkrökt okunnighet - och då ser vi dem inte eller vill inte ha dem!

Som tonåring längtade jag efter en flickvän. Så dök en tjej upp som hade åkt ända från Trelleborg de sexton km till hålan där jag bodde och började gå promenader med sin hund framför mitt hem. Men i min egoistiska enfald sade jag inte ja till min önskans uppfyllelse för det var ju en annan, den ouppnåeliga, jag trånade efter. Så gick det som det gick. Ödet hade ju sänt ett svar: Här är din kärlek, din flickvän, hon är redan attraherad av dig, vill ha dig, vara med dig! Men jag ratade gåvan - uppblåst och inkrökt, korkad, för jag ville inte ha kärlek och närhet - förstod jag senare, jag var förälskad i tanken på att vara förälskad i någon men mest förälskad i mig själv - jag åtrådde den ouppnåeliga - ty om jag bara kunde få henne - skulle bekräfta min storslagna självbild och fördjupa min självkärlek. Den jag kunde få ratade jag, den som ödet pekat ut.

Så gick det som det gick. Jag genomled ett 1970-tal fyllt av kriser och mentalt lidande. Inget straff men ett sätt för DenEndeOvanMig att lära mig se mig själv för vad jag var, öppna mina ögon the hard way, för att jag sedan kanske kanske skulle kunna komma vidare.

Hade jag kunnat välja annorlunda? Jag tror det, om jag tagit det livsspår ödet visat: då hade jag kunde gå den mildare vägen. Men  när valet vilade på en nålspets någon tiondels sekund, valde jag i stället att bejaka min inkrökta men uppimpade självbild, och gick då ett alltmer utpräglat in i ett mentalt fängelse.

Det vi väljer har följder. Och vad vi inte alltid förstår är att valet sker på en tiondels sekund, vilket är den fria viljans revir och därmed varaktighet. när vi och vårt öde väger på nålspetsen. Bli irriterad och arg eller förlåta? Tacka ja till Guds gåva eller spotta på hans hand? En tiondels sekund avgör om du går in i ditt ego-fängelse och dess hårdnande murar, eller väljer vägen av ljus och mildhet.

Evigheten är en pyramid med spetsen ned i nuet och dess tiondels sekunder av fritt val. Du kan ångra ett val men kan aldrig göra det ogjort och det har alltid följder och ofta kan vi inte förutse dem förrän de hugger oss i hälarna.

.Jag ångrar ingenting. Att ångra är ett val man gör. Jag har valt att inte ångra. Att välja att ångra eller avstå från det - båda får konsekvenser.

Var detta ett ett svar på din fråga? Time and life will telll...

/Algotezza

[Harald Davidsson]

Människor är ibland för oss nästan som mytolgiska sagor, eller som jung säger stora drömmar, fast i livet, så tjejjen med hunden framför ditt hus, visade dig att din rädsla  för den totala orgasmen var stor, men det är ej lätt att följa det man förstår därför att det finns symtom som hindrar en, inte bara det sociala men också vårt karma så en mental förståelse måste ner i känslolivet och pinas en tid innan vi släppas fria, men det räcker inte för att kunna handla, för handlingen är kroppen, och vi måste faktiskt gå fel många år  innan vi vågar att gå rätt,

de onda människorna är mycket viktigare för oss än de goda, för de onda människorna hjälper oss att bli fria från ondskan, vi dricker deras ondska helt enkelt, giftet, adrenalinet, den svarta mjölken och besegrar då draken som hindrar oss från att få prinsessan

[Justin Case]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig.

Att förvänta sig någonting leder - tills vidare - till mindre lycka än vad man - tills vidare - kan få genom att inte förvänta sig något. Känslor av stor tacksamhet och förnöjsamhet, i den mån man klarar av att känna dem, är mycket snabba vägar till lycka. Men det innebär inte att man bör leva så. Man bör definitivt inte leva så hela tiden i varje fall. Anta att jag bestämmer mig för att från och med nu aldrig mer förvänta mig något, utan bara vara okritiskt nöjd med min tillvaro hela tiden. Det kan mycket lätt leda till fattigdom och total passivitet (varför ska man arbeta eller göra något annat ansträngande om man inte förväntar sig att få ut något av det?), bostadslöshet (varför ska man betala hyran eller amorteringar på sin bostad om man inte förväntar sig att det ska påverka ens chanser att få ha kvar sin bostad, till exempel?), näringsbrist (varför ska man äta näringsriktigt, eller äta över huvud taget, om man inte förväntar sig att det kommer att ge en fortsatt god hälsa, till exempel?) och så vidare. Förväntningar är - tills vidare - tyvärr livsnödvändiga för oss människor att, åtminstone i viss utsträckning, låta oss drivas av. Det sker till priset av minskad lycka på kort sikt, men det är ett pris värt att betala, för det väntar oerhörda mängder lycka på lång sikt när teknik, i form av AI, neurologi, farmakologi och/eller genteknik (eller något inte så många förväntat sig ha motsvarande betydelse ännu), kommit så långt att man kan bygga om människohjärnan hur man vill, så att man exempelvis kan få varje människa (som vill) att alltid vara superlycklig oavsett om hon/han i sin dagliga tillvaro efter det någonsin förväntar sig något eller inte förväntar sig något. Till exempel. Eller så kan man helt ta bort förmågan att förvänta sig och ersätta den med något annat som har minst lika goda effekter på ens beteende. Med tanke på hur kolossala underbara möjligheter som öppnar sig i takt med teknikutveckling m.m. om några årtionden, är det väl värt att gå igenom det lidande vi nu går igenom på grund av att vi förväntar oss något (exempelvis nyss nämnda utveckling, och då och då blir besvikna över att den inte blir verklighet så snart som vi önskar). Jag tror alltså att den "piska", som frustrerade förväntningar utgör för oss just nu, är lyckomaximerande på sikt, även om den gör ont just nu.

Det kan jämföras med att du t.ex. säkert dagligen utför vissa sysslor som är åtminstone aningen ansträngande och som du på grund av detta inte skulle utföra om du inte förväntade dig att de skulle löna sig med råge på sikt. (Hmm, att äta rågsikt torde löna sig med råge på sikt... )

Det gör ont när förväntningar brister, men att man valde att alls ha förväntningarna kan göra desto mer gott längre fram. Det gör ont när knoppar brister. Jag skulle inte vilja att knoppar slutade brista, men det beror inte på att jag anser att det finns något som är viktigare än hur bra man mår, det beror på att jag tror att det ger sammantaget mycket mer lycka på sikt att ordna så att man kommer att må superbra superlänge väldigt långt in i framtiden än att, genom att sluta förvänta sig något, må så bra som möjligt endast de närmaste årtiondena. Tänk inte så kortsiktigt!

Däremot tror jag på att under begränsade tidsrymder då och då gå in i ett tillstånd helt utan förväntningar, och bara vara lycklig - men då inte i första hand för lyckans egen skull. Det kan fungera som ett "påfyllande av batterierna", så att man vid andra tillfällen orkar anstränga sig desto hårdare för att - och förvänta sig att - uppnå det framtida konstanta tillstånd av superlycka som blir vårt om vi ser till att ordna så att det blir det.

Mitt recept är alltså: fortsätt ha förväntningar under en stor del av din tid, men använd förväntandet främst till att uppnå väldigt långsiktigt givande saker (och händelser, processer etc). Och ta paus från förväntandet då och då för att fylla på batterierna, så att du under resten av tiden orkar drivas optimalt av dina förväntningar.

[Algotezza]

Lycka - livskvalitet - beror på förväntningar inför något kontra verkligt utfall.

Förväntar du dig en dunderorgasm och det blir en fis i kosmos får du urusel livskvalitet och du blir besviken och olycklig.

Förväntar du dig att din midsommar som vanlgt skall bli skit och fiasko - ett stort djävla minus - och det blir noll - en sval neutral indolent transportsträcka - får du ett stort relativt plus (från minus till noll) och får hög livskvalitet och blir glad och nöjd.

Människan blir olycklig av höga förväntningar på vad andra skall göra för hennes lycka - för de gör de inte - eller sällan. Man kräver ibland en massa av andra man inte är beredd att ge - klart det skiter sig då.

Det man/jag blir lycklig av är ofta att själv göra mer än bara snacka om att göra och att göra något för andra, kravlöst. Dvs. ngt materiellt synligt: städa diska - det syns; teckna, göra en låt, skriva en dikt, ett inlägg här - det syns. Och att lägga ner tid och arbete på det, själ och hjärta så man kan känna sig stolt och nöjd över det. Inte slarva. Och inte vänta att andra kommer lyfta ett finger för att göra en lycklig.

Att förvänta sig någonting leder - tills vidare - till mindre lycka än vad man - tills vidare - kan få genom att inte förvänta sig något. Känslor av stor tacksamhet och förnöjsamhet, i den mån man klarar av att känna dem, är mycket snabba vägar till lycka. Men det innebär inte att man bör leva så. Man bör definitivt inte leva så hela tiden i varje fall. Anta att jag bestämmer mig för att från och med nu aldrig mer förvänta mig något, utan bara vara okritiskt nöjd med min tillvaro hela tiden. Det kan mycket lätt leda till fattigdom och total passivitet (varför ska man arbeta eller göra något annat ansträngande om man inte förväntar sig att få ut något av det?), bostadslöshet (varför ska man betala hyran eller amorteringar på sin bostad om man inte förväntar sig att det ska påverka ens chanser att få ha kvar sin bostad, till exempel?), näringsbrist (varför ska man äta näringsriktigt, eller äta över huvud taget, om man inte förväntar sig att det kommer att ge en fortsatt god hälsa, till exempel?) och så vidare. Förväntningar är - tills vidare - tyvärr livsnödvändiga för oss människor att, åtminstone i viss utsträckning, låta oss drivas av. Det sker till priset av minskad lycka på kort sikt, men det är ett pris värt att betala, för det väntar oerhörda mängder lycka på lång sikt när teknik, i form av AI, neurologi, farmakologi och/eller genteknik (eller något inte så många förväntat sig ha motsvarande betydelse ännu), kommit så långt att man kan bygga om människohjärnan hur man vill, så att man exempelvis kan få varje människa (som vill) att alltid vara superlycklig oavsett om hon/han i sin dagliga tillvaro efter det någonsin förväntar sig något eller inte förväntar sig något. Till exempel. Eller så kan man helt ta bort förmågan att förvänta sig och ersätta den med något annat som har minst lika goda effekter på ens beteende. Med tanke på hur kolossala underbara möjligheter som öppnar sig i takt med teknikutveckling m.m. om några årtionden, är det väl värt att gå igenom det lidande vi nu går igenom på grund av att vi förväntar oss något (exempelvis nyss nämnda utveckling, och då och då blir besvikna över att den inte blir verklighet så snart som vi önskar). Jag tror alltså att den "piska", som frustrerade förväntningar utgör för oss just nu, är lyckomaximerande på sikt, även om den gör ont just nu.

Det kan jämföras med att du t.ex. säkert dagligen utför vissa sysslor som är åtminstone aningen ansträngande och som du på grund av detta inte skulle utföra om du inte förväntade dig att de skulle löna sig med råge på sikt. (Hmm, att äta rågsikt torde löna sig med råge på sikt... )

Det gör ont när förväntningar brister, men att man valde att alls ha förväntningarna kan göra desto mer gott längre fram. Det gör ont när knoppar brister. Jag skulle inte vilja att knoppar slutade brista, men det beror inte på att jag anser att det finns något som är viktigare än hur bra man mår, det beror på att jag tror att det ger sammantaget mycket mer lycka på sikt att ordna så att man kommer att må superbra superlänge väldigt långt in i framtiden än att, genom att sluta förvänta sig något, må så bra som möjligt endast de närmaste årtiondena. Tänk inte så kortsiktigt!

Däremot tror jag på att under begränsade tidsrymder då och då gå in i ett tillstånd helt utan förväntningar, och bara vara lycklig - men då inte i första hand för lyckans egen skull. Det kan fungera som ett "påfyllande av batterierna", så att man vid andra tillfällen orkar anstränga sig desto hårdare för att - och förvänta sig att - uppnå det framtida konstanta tillstånd av superlycka som blir vårt om vi ser till att ordna så att det blir det.

Mitt recept är alltså: fortsätt ha förväntningar under en stor del av din tid, men använd förväntandet främst till att uppnå väldigt långsiktigt givande saker (och händelser, processer etc). Och ta paus från förväntandet då och då för att fylla på batterierna, så att du under resten av tiden orkar drivas optimalt av dina förväntningar.

Det löser sig genom att leva.

Förväntningar skapas av känslor man ofta  ej kan styra. Man kan inte bestämma sig för att förvänta skit för att få "hög kvalitet".

Livet har sina pulser rytmer - det mesta kan vi inte styra över med viljan.

/Algotezza

[Algotezza]

Människor är ibland för oss nästan som mytolgiska sagor, eller som jung säger stora drömmar, fast i livet, så tjejjen med hunden framför ditt hus, visade dig att din rädsla  för den totala orgasmen var stor, men det är ej lätt att följa det man förstår därför att det finns symtom som hindrar en, inte bara det sociala men också vårt karma så en mental förståelse måste ner i känslolivet och pinas en tid innan vi släppas fria, men det räcker inte för att kunna handla, för handlingen är kroppen, och vi måste faktiskt gå fel många år  innan vi vågar att gå rätt,

de onda människorna är mycket viktigare för oss än de goda, för de onda människorna hjälper oss att bli fria från ondskan, vi dricker deras ondska helt enkelt, giftet, adrenalinet, den svarta mjölken och besegrar då draken som hindrar oss från att få prinsessan

Nej, snarare rädslan att vara naken - av-slöja-d inför DEN ANDRA. Utan maskering.


En total orgasm är inte den lilla döden utan den stora.

/Algotezza

[Harald Davidsson]

Människor är ibland för oss nästan som mytolgiska sagor, eller som jung säger stora drömmar, fast i livet, så tjejjen med hunden framför ditt hus, visade dig att din rädsla  för den totala orgasmen var stor, men det är ej lätt att följa det man förstår därför att det finns symtom som hindrar en, inte bara det sociala men också vårt karma så en mental förståelse måste ner i känslolivet och pinas en tid innan vi släppas fria, men det räcker inte för att kunna handla, för handlingen är kroppen, och vi måste faktiskt gå fel många år  innan vi vågar att gå rätt,

de onda människorna är mycket viktigare för oss än de goda, för de onda människorna hjälper oss att bli fria från ondskan, vi dricker deras ondska helt enkelt, giftet, adrenalinet, den svarta mjölken och besegrar då draken som hindrar oss från att få prinsessan

Nej, snarare rädslan att vara naken - av-slöja-d inför DEN ANDRA. Utan maskering.


En total orgasm är inte den lilla döden utan den stora.

/Algotezza

du ville väl kanske inte visa henne djuret

[Justin Case]

Det löser sig genom att leva.

Vad, mer exakt, menar du med "det löser sig genom att leva"? Att vår framtid garanterat blir precis lika bra oavsett hur vi väljer att leva idag? Är det det du menar? Varför skulle det vara så? Hur kan "hur bra vår framtid blir" inte påverkas av hur vi väljer att leva idag?

Vad du påstår - "det löser sig genom att leva" - tycks mig ligga farligt nära en attityd det inte spelar någon roll hur vi lever. Det är en farlig attityd, för den händelse att den skulle grunda sig på en felaktig föreställning om hur saker och ting fungerar. Och jag ser ingen som helst risk med att förkasta den, även om den skulle vara sann, eftersom den själv går ut på att ingenting man gör spelar någon roll. Den faller på eget grepp. Man kan bara förlora på att leva efter den, inte vinna något. Alltså bör den förkastas.

Förväntningar skapas av känslor man ofta  ej kan styra. Man kan inte bestämma sig för att förvänta skit för att få "hög kvalitet".

Du skriver "känslor man ofta ej kan styra". Det är just det: det är bara ofta som man inte kan styra dem; inte alltid. Ibland kan man styra dem. Och man kan aldrig veta när man befinner sig i ett sådant tillfälle. Därför bör man utgå från att man alltid gör det. På så sätt maximerar man chansen att utnyttja tillfället när det infinner sig.

Jag har på sistone till och med blivit mer benägen att tro på det där som en del "livsstilscoacher" förespråkar, att "ta ansvar för" allt som hänt en och händer en, som om det vore man själv som skapade/hade skapat det. Visst kan det mycket väl vara så att det mesta som hänt en och händer en var sådant som man inte hade någon möjlighet att påverka, men om man ändå väljer att "ta ansvar" för allt som hänt en och händer en, "fångar man in" även de relativt få saker som man faktiskt hade/har möjlighet att påverka och som man därmed har (åtminstone ett visst) ansvar för utgången av. De sakerna fångar man kanske inte in (i varje fall inte allihop) om man är mer tveksam till att man skulle ha ansvar för allt som hänt en och händer en. Ett problem med att ta ansvar för allt som hänt en och händer en är dock att man riskerar bli psykiskt överansträngd av allt ansvar man lägger på sig. Men jag tror det går att ta ansvar för saker och ting på ett sätt som känns upplyftande och energigivande istället för nedtryckande och dränerande. Och då tror jag att man kan börja påverka och förbättra sitt liv i högre grad än annars, och maximera framtida lycka för både sig själv och för världsalltet sammantaget.

En tillkämpad, "hurtbulle"-aktig ansvarskänsla, där man tvingar på sig ansvar som man inte vill ha och låtsas som om det känns okej, det tror jag inte på. Men jag tror det går att ha en äkta, ur verklig skaparglädje framsprungen ansvarskänsla, och sådan tror jag ger ett bättre liv än vad din mer passiva attityd "det löser sig genom att leva" gör (d.v.s. om jag förstått din attityd rätt; rätta mig annars).

Livet har sina pulser rytmer - det mesta kan vi inte styra över med viljan.

1. I så fall, vad är det för fel med att försöka styra det? Om du inte kan styra ditt liv med viljan, men ändå väljer att försöka styra ditt liv med viljan, kan ditt liv i vart fall inte bli sämre av detta försökande, ty för att det ska kunna bli det, måste du kunna styra ditt liv med viljan (i det fallet till det sämre). Du har alltså inget att förlora på att försöka styra ditt liv med viljan, hur osannolikt det än är att det kommer att lyckas. Du kan samtidigt inte helt utesluta möjligheten att det kan lyckas. Därför bör du försöka. Förstår du hur jag menar?
2. Jag ser mycket som talar för att man kan styra sitt liv till stor del med viljan. Tänk på de människor som växt upp i misär men som med ren viljekraft och jävlar anamma kämpat sig upp till rikedom och ett skönt liv. Bara för att ta ett exempel. Eller människor som varit kedjerökare och som med hjälp av järnvilja lyckats sluta röka för gott. Listan över exempel på viljans triumfer är lång. Det tycks mig väldigt långsökt att bortförklara alla sådana fall med att alltsammans "ingår i livets pulser, rytmer". Det är väl just genom att bryta invanda "pulser, rytmer" som människor kan lyckas med sådant som att sluta röka, gå ned i vikt, börja motionera, plugga fastän man hellre vill spela dataspel, etc.

[Justin Case]

Vissa människor som lever på deras rikedomar bara för att sedan förlora allting och hamna återigen på normalsvenssons nivå tar helt enkelt livet av sig.

(Jag antar att du menar "sina rikedomar", inte "deras rikedomar".)

Jag funderar över om inte sådana självmord trots allt kan vara rationella, om det är väldigt viktigt för en människa att bli väldigt rik. Man kan t.ex. föreställa sig en man, låt oss kalla honom Arne, vars fru och fyra barn alla lider av en dödlig degenererande sjukdom som är så dyr att bota eller ens behandla att ingen stat ställer upp med den vård de behöver för att ens överleva. Anta att det krävs att man sätter in vård för 5 miljarder kronor senast om fem år för att bota och rädda livet på dem (låt oss för enkelhets skull anta att det rör sig om en miljard per person). Arne vill alltså väldigt gärna tjäna ihop 5 miljarder kronor inom fem år. Han värdesätter det högre än sitt eget liv, eftersom han älskar sin familj högre än sig själv (eftersom de är fler än han och eftersom han älskar var och en av dem ungefär lika högt som sig själv). Anta emellertid att Arne, även (initialt) efter att ha fått det hemska beskedet om sin familjs situation, är beskaffad så att han, även om hela hans familj dog, skulle välja att fortsätta leva, bl.a. eftersom han har fritidsintressen och goda vänner som han också skulle få ut en hel del lycka av även då, så att hans överlevnad skulle ha ett visst värde för honom även om hans familj dog.

Arne kan nu välja en av följande två strategier.

1. Han beslutar att mentalt programmera sig så starkt som möjligt till att göra allt han kan för att inom fem år komma över 5 miljarder kronor och med de pengarna rädda sin familjs liv. För att verkligen maximera sin motivation till det projektet, låter han det ingå i denna programmering att han, om han misslyckas, måste ta livet av sig och därmed förlora även det sista av möjligheter till lycka för egen del. Denna extra piska torde nämligen göra honom ännu lite mer motiverad att rädda livet på sin familj. Och eftersom han som sagt värdesätter sin familjs liv högre än sitt eget liv, bedömer han fördelarna med denna extra piska vara större än nackdelarna med den. Han sätter så att säga "allt på ett kort", han väljer att leva enligt att "nu får det bära eller brista". Den känsla som detta skapar i honom blir en "sjuhe-s" motivation att rädda sin familjs liv.

2. Han beslutar som i 1, men utan den extra piska som beskrivs ovan. Även om han misslyckas med att rädda sin familjs liv, tänker han alltså fortsätta att själv leva och få ut viss lycka av det liv som då väntar honom (om det då visar sig kunna ge honom någon lycka (eller rättare sagt ett överskott av lycka över lidande). För att döva sorgen efter sin familj kommer han kanske t.ex. börja ta starka lyckodroger, och på det sättet få ut viss lycka av sitt liv, om än kanske inte så länge. När drogerna inte längre ger tillräcklig sorgdämpande effekt för att hålla honom lycklig, kan han alltid ta livet av sig då. Han planerar låta detta visa sig med tiden och fatta beslut då.

Under de fem år som han, efter att ha programmerat sig till 1 eller 2, kämpar för att tjäna ihop de 5 miljarderna kan han då och då stöta på frestelser av olika slag som med viss risk kan distrahera honom från hans plan att rädda sin familjs liv. Innan han ens hunnit tjäna ihop någon nämnvärd summa pengar, kan det t.ex. komma någon och erbjuda honom någon väldigt lukrativ sparform där han nu låser pengar i tio år men efter de tio åren kan ta ut hundra gånger mer pengar än han satt in (normalt en mycket bra deal för vem som helst). Flera erbjudanden av mer eller mindre den sorten kan dyka upp med tiden. Om han nappar på något eller några av dem, slösar han bort resurser som han kunde använda till att tjäna ihop 5 miljarder inom fem år. Det kanske är irrationellt, men risken finns att han ibland är irrationell, och det vet han. Ett bra sätt för Arne att gardera sig mot att falla för sådana frestelser till irrationalitet är kanske då att från början ha bestämt sig för att, om han om fem år inte äger 5 miljarder, ta sitt liv. Om han vet att risken är stor att han kommer att ta sitt liv om fem år, blir han rimligen mindre lockad av erbjudanden som går ut på att han får något väldigt värdefullt om tio år. På så sätt kan det vara rationellt av Arne att programmera sig att ta sitt liv om fem år om han då inte äger 5 miljarder.

När sedan de fem åren gått, och Arne inte lyckats få ihop till 5 miljarder (vilket väl är det mest sannolika utfallet), kan han inte låta bli att ta sitt liv, eftersom han så starkt programmerat sig till det. Om han kunde låta bli att ta sitt liv, skulle det implicera att han fem år tidigare inte programmerat sig så väldigt starkt till det, och då skulle han ha löpt större risk att falla för frestelser att överge sin plan att rädda sin familjs liv, och ett sådant paket vore kanske inte det bästa, med utgångspunkt från Arnes värdering av sitt eget respektive sin familjs liv. Det kan alltså i vissa fall vara rationellt att välja ett liv som oåterkalleligt innehåller ingrediensen att man vid en framtida tidpunkt kommer att ta sitt liv på grund av att man inte äger så mycket pengar som man skulle vilja. När Arne sedan tar sitt liv, är det inte en irrationell handling, eftersom den handlingen är en oundviklig ingrediens i den plan som sammantaget är den mest rationella för Arne givet att det är rationellt av honom att värdesätta sin familjs liv högre än sitt eget.

Man kan frestas säga till Arne, i början av de fem åren han har på sig att tjäna ihop pengarna: "du behöver väl inte efterleva ditt löfte att ta ditt liv om fem år om du inte då tjänat ihop pengarna; ty när den tidpunkten är kommen, har du ju inget att vinna på att hålla det löftet!". Men om Arne skulle gå med på det, skulle han kanske löpa en obefogat stor risk för att låta detta påverka hur obevekligt han håller sig till sin plan att rädda sin familj under de fem åren fram till det eventuella självmordet. Man får se Arnes hela plan som ett enda paket. Att be honom bryta loss en del av paketet (eliminera avsikten att ta livet av sig om planen misslyckas) och förvänta sig att resten av paketet ändå ska fungera lika bra som han tänkt, är som att tro att x+7=y lika gärna kan skrivas x=y.

Det behöver alltså inte vara irrationellt att ta sitt liv för att man misslyckats med att tjäna ihop en massa pengar. Detsamma torde gälla förlust av pengar. Det torde alltså inte heller behöva vara irrationellt att ta sitt liv för att man förlorat en massa pengar. Detta även i situationer där konsekvenserna av att ta sitt liv är sämre än konsekvenserna av att inte ta sitt liv.

Kanske det är hälsosammare att kunna vila i tanken om livets och existensens ultimata meningslöshet. Det gör inte livet mindre värt att leva.

Så tänker jag också. Jag har aldrig ens förstått varför så många känner ett så stort behov av att det ska finnas någon mer mening med livet än att vi bör söka skapa den sorts framtid som vi själva genom noga eftertanke kan komma fram till att vi vill ska bli fallet. Även om det rentav är så att det definitivt inte ingår i "livets mening" att vi människor med teknikens hjälp ska bygga ett lyckoparadis åt oss själva, tycker jag vi ska göra det ändå. Enligt min mening kan vi gott be "livets mening" dra åt h-e (om den över huvud taget finns). Jag ser inget skäl för oss att rätta oss efter den (om den finns).

Jag läste någon annan som skrev på en blogg att denna person har slutat med att sätta upp mål i livet. Detta kan tyckas paradoxalt, men denna person menade att hon på det viset ändå uppnådde det hon ville göra och att det fanns en befrielse att slippa sätta upp mål och arbeta efter dom. För om man sätter upp mål då finns hela tiden riskerna där att man aldrig uppnår dom, dessutom måste man hela tiden kämpa mot livets oberäknelighet och det oväntade. Om man därför avstår från att sätta upp mål, och avstår från att försöka finna mening i existensen, då finns det kanske möjlighet att man upptäcker saker man aldrig sett förut. Kanske är meningslösheten och att inte sätta upp några mål mer uppfyllande.

Det är ett parasitiskt beteende, om det efterlevs fullt ut hela tiden, eftersom en människa som inte sätter upp några mål blir ett hjälplöst kolli som samhället snart måste ta hand om (eller som åtminstone några människor kanske ser sig tvungna att ta hand om, för att inte få dåligt samvete över att de lät honom dö).

Varför man skulle bli ett hjälplöst kolli av att inte sätta upp några mål är för att mål är absolut nödvändiga för även de mest grundläggande överlevnadsfrämjande medvetna avsiktliga handlingar. Om man t.ex. sitter i soffan och aldrig ens sätter upp några väldigt kortsiktiga mål som t.ex. att få mat i magen, hur hungrig man än blir, kommer man aldrig att resa sig ur soffan för att skaffa mat, och då kommer man att till slut svälta ihjäl (om ingen kommer och typ tvångsmatar en då och då, eller liknande). Jag ser ingen principiell skillnad mellan att ha som mål att åtminstone få mat i magen ibland, och att t.ex. göra karriär inom sitt yrke eller bygga upp en engagerad organisation som Singularity Institute för att rädda mänskligheten från undergång. Den person du berättar om har möjligen eliminerat sina medvetna långsiktiga målsättningar, men han har inte eliminerat alla sina målsättningar. Om alla skulle leva som han, skulle ingen göra något för att säkra samhällets långsiktiga överlevnad, och så skulle samhället snart kollapsa och alla människor dö. Dock finns det många människor som jag skulle önska började leva som han: nämligen de människor som skulle göra mer nytta genom total passivitet än genom sin nuvarande aktivitet; exempelvis de som nu leder byggandet ett globalt Orwells 1984 och som riskerar göra livet väldigt mycket sämre för väldigt många människor i sin strävan att ta makten över mänskligheten. Men de relativt goda och vettiga människorna bör definitivt inte "sluta sätta upp mål i livet". Om de skulle göra det, skulle det inte finnas några som kan stoppa de onda människornas målsättningar från att bli verklighet, och då ökar risken något oerhört för att nästan alla människor mycket snart blir förslavade av en liten klick makthavare och får ett helvete på jorden för oöverskådlig framtid. I ett sådant helvete spelar det ingen roll hur mycket de förslavade "inte sätter upp mål i livet", makthavarna kommer att kunna plåga dem hur mycket de vill ändå.