Mänskligheten: Dömd till olycka?

[Algotezza]

Det löser sig genom att leva.

Vad, mer exakt, menar du med "det löser sig genom att leva"? Att vår framtid garanterat blir precis lika bra oavsett hur vi väljer att leva idag? Är det det du menar? Varför skulle det vara så? Hur kan "hur bra vår framtid blir" inte påverkas av hur vi väljer att leva idag?

Vad du påstår - "det löser sig genom att leva" - tycks mig ligga farligt nära en attityd det inte spelar någon roll hur vi lever. Det är en farlig attityd, för den händelse att den skulle grunda sig på en felaktig föreställning om hur saker och ting fungerar. Och jag ser ingen som helst risk med att förkasta den, även om den skulle vara sann, eftersom den själv går ut på att ingenting man gör spelar någon roll. Den faller på eget grepp. Man kan bara förlora på att leva efter den, inte vinna något. Alltså bör den förkastas.

Tolka som du vill så du får rätt. Du gillar halmgubbar? Praktiskt...

För mig innebär att leva att pröva sig fram i livet isamverka med andra, skapa något för sig själv och andra, göra saker, handla, uppleva, göra erfarenheter av både ljust och mörkt slag, lära sig något.  

Frågar bara: Är det motsatsen som gäller: Det löser sig genom att man inte lever? Eller: Inget löser sog genom att man lever?

Förväntningar skapas av känslor man ofta  ej kan styra. Man kan inte bestämma sig för att förveller ej, genom änta skit för att få "hög kvalitet".

Du skriver "känslor man ofta ej kan styra". Det är just det: det är bara ofta som man inte kan styra dem; inte alltid. Ibland kan man styra dem. Och man kan aldrig veta när man befinner sig i ett sådant tillfälle. Därför bör man utgå från att man alltid gör det. På så sätt maximerar man chansen att utnyttja tillfället när det infinner sig.

Jag har på sistone till och med blivit mer benägen att tro på det där som en del "livsstilscoacher" förespråkar, att "ta ansvar för" allt som hänt en och händer en, som om det vore man själv som skapade/hade skapat det. Visst kan det mycket väl vara så att det mesta som hänt en och händer en var sådant som man inte hade någon möjlighet att påverka, men om man ändå väljer att "ta ansvar" för allt som hänt en och händer en, "fångar man in" även de relativt få saker som man faktiskt hade/har möjlighet att påverka och som man därmed har (åtminstone ett visst) ansvar för utgången av. De sakerna fångar man kanske inte in (i varje fall inte allihop) om man är mer tveksam till att man skulle ha ansvar för allt som hänt en och händer en. Ett problem med att ta ansvar för allt som hänt en och händer en är dock att man riskerar bli psykiskt överansträngd av allt ansvar man lägger på sig. Men jag tror det går att ta ansvar för saker och ting på ett sätt som känns upplyftande och energigivande istället för nedtryckande och dränerande. Och då tror jag att man kan börja påverka och förbättra sitt liv i högre grad än annars, och maximera framtida lycka för både sig själv och för världsalltet sammantaget.

En tillkämpad, "hurtbulle"-aktig ansvarskänsla, där man tvingar på sig ansvar som man inte vill ha och låtsas som om det känns okej, det tror jag inte på. Men jag tror det går att ha en äkta, ur verklig skaparglädje framsprungen ansvarskänsla, och sådan tror jag ger ett bättre liv än vad din mer passiva attityd "det löser sig genom att leva" gör (d.v.s. om jag förstått din attityd rätt; rätta mig annars).

Konkretisera - vilka känslor kan du styra - och när -  i vilka situationer har du faktiskt gjort det- och då inte bara lagt band på käsnloir utan styrt dem - fått dem att uppkomma på din medvetna viljas kommando och inte indirekt genom att du fokuserat på något du vet ger upphov till vissa känslor?

Det jag påstår vilar på iakttagelser ave eget och andras beteende. Jag kan inte styra uppkomsten av mina känslor - men delvis vilka utrycj de skall tas fölr andra - visa sin ilska, kåthet, glädje - skadegläöje genom att lägga band på sig, locket på, hålla inne med yttre uttryck i ord och handling. Jag ser andra som agerar och fiunkar ungefär som jag
- man lägga locket på men inte förhindra deras uppkosmt, lika lite som du kan blunda med öronen. Man man kan fokusera på annat än känsloströmmen, så den mildras. Mend et är inbte att styura den med sin medvetna vilja

.[/quote]

1. I så fall, vad är det för fel med att försöka styra det? Om du inte kan styra ditt liv med viljan, men ändå väljer att försöka styra ditt liv med viljan, kan ditt liv i vart fall inte bli sämre av detta försökande, ty för att det ska kunna bli det, måste du kunna styra ditt liv med viljan (i det fallet till det sämre). Du har alltså inget att förlora på att försöka styra ditt liv med viljan, hur osannolikt det än är att det kommer att lyckas. Du kan samtidigt inte helt utesluta möjligheten att det kan lyckas. Därför bör du försöka. Förstår du hur jag menar?
2. Jag ser mycket som talar för att man kan styra sitt liv till stor del med viljan. Tänk på de människor som växt upp i misär men som med ren viljekraft och jävlar anamma kämpat sig upp till rikedom och ett skönt liv. Bara för att ta ett exempel. Eller människor som varit kedjerökare och som med hjälp av järnvilja lyckats sluta röka för gott. Listan över exempel på viljans triumfer är lång. Det tycks mig väldigt långsökt att bortförklara alla sådana fall med att alltsammans "ingår i livets pulser, rytmer". Det är väl just genom att bryta invanda "pulser, rytmer" som människor kan lyckas med sådant som att sluta röka, gå ned i vikt, börja motionera, plugga fastän man hellre vill spela dataspel, etc.[/quote] [/quote]

Det är ett konstaterande - jag uttalar mig inte om vad som är önskvärt eller ej. Det kan faktiskt vara så att det vore önskvärt om vi hade full koll på livet med vår medvetna viljas hjälp.

Det jag skriver bygger på mina iakttagelser av livet i den stora och i den lilla världen. Vad slags empiri talar emot påståendet? Jag talar inte om böra här. Det är något annat. Av vara följer inte böra.

Jag säger i princip inte emot dig på någon punkt för du talar om böra - etik  moral - hur man skall leva - jag talar om hur jag uppfattar att det är via de iakttagelser jag gjort och dragit slustatser ur. Det gäller hela ditt inlägg.

Om  du i nästa inlägg lägger böra-dimensionen  åt sidan och ser på sakinnehållet i det du reagerat på.

Är det sant eller falskt att

Det (livets problem) löser sig genom att leva (såsom jag definierar att leva)

Förväntningar skapas av känslor man ofta  ej kan styra. Man kan inte bestämma sig för att förveller ej, genom änta skit för att få "hög kvalitet".

Livet har sina pulser rytmer - det mesta kan vi inte styra över med viljan


Alla dina "invädningar" mot de jag påstår är ju alla av moralisk karaktär - men hur ser du på sakinnehållet?

Blir det falskt eftersom du ogillar de moraliska implikationer du menar blir följden?

Menar du att ett visst böra alltid följer av visst vara? Hur?


/Algotezza

[Justin Case]

Alla dina "invädningar" mot de jag påstår är ju alla av moralisk karaktär - men hur ser du på sakinnehållet?

Jag ser på sakinnehållet med utgångspunkten att man bör tro på det som i genomsnitt torde ge bäst följder att tro på, snarare än på det som verkar med störst sannolikhet sant. Om du har att välja mellan A) ett synsätt som visserligen nästan säkert är med verkligheten överensstämmande, men som, om det är med verkligheten överensstämmande, medför att du inte kan påverka framtiden ett jota, och B) ett synsätt som visserligen nästan säkert inte är med verkligheten överensstämmande, och som, om det inte är med verkligheten överensstämmande, medför att du inte kan påverka framtiden ett jota, men som med en viss liten om än pytteliten sannolikhet är med verkligheten överensstämmande och i så fall innebär att du kan påverka framtiden åtminstone i någon mån - då bör du välja B. Jag skulle kunna hålla med dig om att trosföreställningen att vi inte kan påverka våra känslor är med väldigt nära 100% sannolikhet med verkligheten överensstämmande. Men varför ha den trosföreställningen, med tanke på att det bara är trosföreställningar som utgår från att vi kan påverka våra känslor som det ens kan tänkas löna sig att ha? Är inte det en mycket mer relevant fråga, än frågan om vilket synsätt som (troligast) är med verkligheten överensstämmande?

Blir det falskt eftersom du ogillar de moraliska implikationer du menar blir följden?

Nej, inte i den meningen att det skulle upphöra att vara med verkligheten överensstämmande, men jag bör ändå leva som om jag inte trodde att det var med verkligheten överensstämmande.

Situationen är att likna vid situationen för en person som kan rädda sitt liv endast genom att hoppa över en bergsklyfta. Om han hoppar för kort eller inte hoppar alls, dör han. Anta att bergsklyftan är så vid att, även om han tar i för allt vad han är värd och hoppar med bästa möjliga teknik och allt, så är hans chanser att lyckas med uppgiften ändå högst 2%. Anta att han initialt också inser detta. Emellertid blir dock hans chanser att lyckas med uppgiften onödigt mycket mindre än 2% om han, före och under hoppet, tror att hans chanser är högst 2%. Som alla elitidrottare vet, lönar det sig generellt inte att, inför väldigt svåra uppgifter, i sitt medvetande ha vetskapen att man förmodligen kommer att misslyckas, för då ökar i onödan risken för att misslyckas. Man bör i största möjliga mån, och under så lång tid som möjligt innan "det gäller" (helst under hela livet före), låta bli att vara medveten om risken för att misslyckas, och i största möjliga mån tro att man kommer att lyckas. Med den sistnämnda, "faktamässigt sett obefogat optimistiska" inställningen till situationen maximerar man chanserna för att ens kropp ska göra sitt allra, allra, allra bästa. Tror vår hoppare att sannolikheten för att han kommer att lyckas nå andra sidan är högst 2%, kommer detta göra att hans sannolikhet för att nå andra sidan är långt under 2% när han hoppar. Tror han att hans chanser att nå andra sidan är t.ex. 90% (eller, beroende på hur bra han är på att lura sig själv, kanske rentav 100%), kommer hans chanser att nå andra sidan att vara, om inte 2%, så i varje fall inte lika mycket mindre än 2% som om han ser nyktert på saken och bara tror att hans chanser är högst 2%.

Du behandlar frågan om vår förmåga att styra våra känslor som om du och jag vore två betraktare som står och tittar på en hoppare, d.v.s. som om vi främst hade till uppgift att vetenskapligt och nyktert försöka bedöma hopparens verkliga chanser för att lyckas. Jag påpekar att vi är hopparen - d.v.s. att vi själva, med våra val av trosföreställning i fråga om den verklighet vi diskuterar, (eventuellt) påverkar hur den verklighet vi diskuterar är beskaffad (lite som att elementarpartiklar påverkas av att observeras), och att vi därför bör tänka som hopparen bör tänka, d.v.s. tro så som med störst sannolikhet ger bäst resultat att tro, snarare än så som med störst sannolikhet bäst stämmer överens med verkligheten.

Du vill fokusera på frågan hur någon som betraktar hopparen utifrån borde tänka, men jag undrar: varför i första hand fokusera på den frågan, när det i själva verket är hopparen som är det enda som det kan löna sig för oss att utgå från att vi är?

Anledningen till att vi genom evolution blivit sådana att vi analyserar saker och ting är i grunden att det har visat sig vara överlevnadsfrämjande. Anledningen är inte i grunden att det visat sig ge oss en faktamässigt korrekt bild av saker och ting.

Menar du att ett visst böra alltid följer av visst vara?

Ja, men naturligtvis kan vi ha fel beträffande vilket böra som följer av vilket vara. Men det är en risk vi får ta. Tar vi inte den risken får vi ingenting gjort.

Hur?

Se ovan, om hopparen.

Det löser sig genom att leva.

Vad, mer exakt, menar du med "det löser sig genom att leva"? Att vår framtid garanterat blir precis lika bra oavsett hur vi väljer att leva idag? Är det det du menar? Varför skulle det vara så? Hur kan "hur bra vår framtid blir" inte påverkas av hur vi väljer att leva idag?

Vad du påstår - "det löser sig genom att leva" - tycks mig ligga farligt nära en attityd det inte spelar någon roll hur vi lever. Det är en farlig attityd, för den händelse att den skulle grunda sig på en felaktig föreställning om hur saker och ting fungerar. Och jag ser ingen som helst risk med att förkasta den, även om den skulle vara sann, eftersom den själv går ut på att ingenting man gör spelar någon roll. Den faller på eget grepp. Man kan bara förlora på att leva efter den, inte vinna något. Alltså bör den förkastas.

Tolka som du vill så du får rätt.

Jag var inte ute efter att "ha rätt", jag ville ha svar på frågorna. Men du vill inte svara på frågorna?

Du gillar halmgubbar? Praktiskt...

Jag gillar inte halmgubbar. Vad får dig att tro det? Jag konstaterade att du verkar använda halmgubbeargument gång på gång. Och sådant gillar jag inte. Det gör nog ingen.

För mig innebär att leva att pröva sig fram i livet isamverka med andra, skapa något för sig själv och andra, göra saker, handla, uppleva, göra erfarenheter av både ljust och mörkt slag, lära sig något.

Frågar bara: Är det motsatsen som gäller: Det löser sig genom att man inte lever? Eller: Inget löser sog genom att man lever?

Nej. Det löser sig inte nödvändigtvis (på bäst sätt) genom att leva. Att jag reagerar på sådant som "det löser sig genom att leva" är för att jag tror att de bästa lösningarna inte uppnås av vilket sätt att leva som helst, utan bara genom vissa sätt att leva. Därav mina frågor ovan, de du ännu inte svarat på.

[Justin Case]

Jag skrev "vi är hopparen"; mer korrekt uttryckt är vi väsentligen i samma typ av situation som hopparen.

[Algotezza]

Jag skrev "vi är hopparen"; mer korrekt uttryckt är vi väsentligen i samma typ av situation som hopparen.

Hoppa då!

Nu skall jag ut och lukta på blommorna.


Hade hellre pratat IRL med dig om detta.

Det här är faktiskt  ett döfött sätt att filosofera.

Jag tycker mig se att du missförstår och halmgubbifierar mig och inte svarar på mina frågor. Du ser detsamma hos mig.

Ser helt låst ut.


Om jag verkligen vill reda ut detta i skrift skulle det ta djävligt mycket tid och kraft - och ändå skulle det nog skita sig vad gäller förståelse och inte bli det minsta utrett. Det har jag lärt via tidigare trådar.


För egen del

kan jag konstatera att många "problem"  jag o andra i min närhet haft "löser sig" genom att tiden går och läker sår - tonårsproblem, kriser... Man får distans till det hele...

att mitt liv följer rytmer av emotionell, psykologisk o fysiologisk karaktär jag inte kan påverka så mycket

att mitt och de personers tillvaro, tänkande, och tillstånd jag möter baseras på känsloprocesser de inte rår över i särsklit hög och ej heller kan styra med sin medvetna vilja men de kan ibland få känslan av att det går


Detta har inte lett till katastrofer i mitt och min omgivnings liv men till ökad tolerans från min sida vad gäller andras beteende och att tona ned mina krav på andra och mig själv ang vad som är möjligt att förändra snabbt (allt går att utveckla/förändra på sikt) till en mer realistisk nivå

Andra kan ha andra erfarenheter.

/Algotezza

[Justin Case]

Algotezza, vi "hoppar", båda två, hela tiden. Skillnaden är att jag erkänner det.

[Algotezza]

Algotezza, vi "hoppar", båda två, hela tiden. Skillnaden är att jag erkänner det.

erkänner vad?

Vad är det jag inte erkänner?



Om du med hoppar menar att vi skfitar ämne lite oförutsägbart är det väl inget jag förnekar att jag gör? Annars vet jag inte ärligt talat vad du menar.

/Algotezza

[Justin Case]

Med "hoppar" fortsatte jag underförstått på detta replikskifte:

Jag skrev "vi är hopparen"; mer korrekt uttryckt är vi väsentligen i samma typ av situation som hopparen.

Hoppa då!

...och syftade, med "hoppa", på den vettigaste strategin i mitt tankeexperiment där ens liv med viss sannolikhet hänger på att man tror att man kommer att lyckas hoppa över en avgrund. När jag påstår att vi allihop "hoppar" hela tiden, menar jag att vi alltid väljer [trosföreställning, verklighetsuppfattning, vad vi ska tro vara fallet] utifrån vad som torde vara mest gynnsamt att tro, snarare än utifrån vad som rent objektivt faktiskt är med verkligheten överensstämmande. Jag erkänner att jag gör detta; det var detta jag kallade för att jag erkänner att jag "hoppar". Du verkar inte vilja erkänna att du "hoppar", men du "hoppar" likafullt. Förstår du nu vad jag menar?

[Algotezza]

Med "hoppar" fortsatte jag underförstått på detta replikskifte:

Jag skrev "vi är hopparen"; mer korrekt uttryckt är vi väsentligen i samma typ av situation som hopparen.

Hoppa då!

...och syftade, med "hoppa", på den vettigaste strategin i mitt tankeexperiment där ens liv med viss sannolikhet hänger på att man tror att man kommer att lyckas hoppa över en avgrund. När jag påstår att vi allihop "hoppar" hela tiden, menar jag att vi alltid väljer [trosföreställning, verklighetsuppfattning, vad vi ska tro vara fallet] utifrån vad som torde vara mest gynnsamt att tro, snarare än utifrån vad som rent objektivt faktiskt är med verkligheten överensstämmande. Jag erkänner att jag gör detta; det var detta jag kallade för att jag erkänner att jag "hoppar". Du verkar inte vilja erkänna att du "hoppar", men du "hoppar" likafullt. Förstår du nu vad jag menar?

Jag har märkt att det är mest gynnsamt att tro på det som funkar och som inte i alltför hög grad strider mot det du kallar objektiva fakta. Hur vet man då vad som funkar? Man prövar sig fram - det som leder till det man hoppats på håller man då kvar - det som leder i motsatt riiktning får man ändra på. Jag har alltid planer på sådant som ligger lite bortom det jag kan nu - som inspiration, oavsett om det gäller mina nära och kära, mina kreativa hobbies, mitt jobb.

Och om det är så att man märkt att det finns vissa förhållanden - processer - jag inte kan ändra på sedan jag slagit huvudet i väggen ett antal ggr - och som gör sig gällande oavsett vad jag tror på - är det för mig en mer lyckad stratagi att utgå från det i min tro - i det som styr mitt handlande - än att fortsätta agera som om det inte gällde, bara därför att jag vill det inte skall vara så.

Låt oss säga att avgrunden är sju meter bred och att jag av egen erfarenhet vet att jag kan hoppa ca tre meter vid gynnsamma förhållanden, ser jag det inte som en gynnsam strategi att tro jag kan fixa det, även om det vore helt underbart att komma över avgrunden. Visst, mitt liv kan vara beroeende av att klara detta, men jag får kanske då fundera över andra lösningar - jag tvingas till det när det är falla ned i avgrunden som blir utgången - men visst, jag kan hoppa ändå och tro att en gudsvind tar tag i mig och för mig över... I verkligheten är man ofta på en gång både mer låst och mindre låst än i tänkta exempel.

Vad det handlar om, som jag tolkar det, är ju att skaffa en attityd till livet och medmänniskorna, som inte handlingsförlamar en men som inte heller gör att man blir offer för ett orealistiskt önsketänkande.

Den balansen finner du på ditt sätt, jag på mitt - var och en gör det. Vissa har dock skaffat och automatiserat en attityd som gör dem onödigt handlingsförlamande, men som samntidigt skänker dem trygghet och en besserwisserkänsla när de ser andra misslyckas när de redan från början sagt att det inte skulle gå,  och där en passande dos av positvt tänkande, optimism, tom. en aning önsketänkande, vore en bra medciin, som skulle aktivera dem för sig själva och mänskligheten och om det skedde i stor skala, skulle det göra världen till en ljusare och lyckligare värld. Andra flaxar omkring i de högre rymderna med en övertro på den egna förmågan och har en grandios självbild och planer planer planer som adlrig blir av, och blundar för verkligheten trots att vad som sker visar att de borde sänka sig mer mot jorden. Deras misslyckade projekt kan även drabba andra - men det blundar man för och kommer med nya alltmer fantastiska planer och lockande löften.

Det fina i kråksången är dock att vi kan lära av våra misstag och allt det som leder till lidande för en själv och andra - om vi öppnar våra ögon och öron och samtalar med andra om det.  

Som vi gör här.

/Algotezza

[Justin Case]

Jag har märkt att det är mest gynnsamt att tro på det som funkar och som inte i alltför hög grad strider mot det du kallar objektiva fakta. Hur vet man då vad som funkar? Man prövar sig fram - det som leder till det man hoppats på håller man då kvar - det som leder i motsatt riiktning får man ändra på.

Det är klart att man ibland till viss del bör pröva sig fram på egen hand, men jag tror att de flesta ägnar alltför mycket tid till det, och alltför lite tid till att ta del av upptäckter som andra människor gjort (tänk t.ex. på de kolossala mängder värdefull forskning m.m. av vilket det finns kolossalt mycket att läsa gratis på internet) och basera sina beslut på dem. Mycket oftare än vad folk tror är det slöseri med tid att pröva sig fram på egen hand. Man bör mycket ofta ägna tiden åt att lära av andras upptäckter istället, och göra som det har visat sig lyckat att andra i liknande situationer gjort. Man ska inte uppfinna hjulet på nytt när det redan är uppfunnet av någon annan. Om jag exempelvis läser att massor av forskning enhälligt visat att c-vitamin är viktigt för hälsan, ser jag till att få i mig c-vitamin (t.ex. genom att äta mycket frukt och grönt). Jag behöver inte experimentera själv med olika typer av kost för att komma fram till att jag behöver c-vitamin (något som skulle ta mig många år eftersom det finns så många olika sorters kost jag skulle behöva gå igenom att prova för att utesluta andra faktorer etc), det räcker att läsa och lyssna på upptäckter som redan gjorts av andra, och lita på att detsamma som gäller för andra i hyfsat hög grad gäller för en själv. Detta är en av våra stora fördelar framför övriga djur, vår förmåga att lära av varandras upptäckter, inte minst i kombination med förmågan att bevara upptäckter i skrift från generation till generation så att varje ny generation kan lära alltmer av och bygga vidare alltmer på upptäckter gjorda av tidigare generationer. Det är så kunskap ackumulerats och möjliggjort den fantastiska tekniknivå vi har idag och som bl.a. möjliggör för dig och mig att kommunicera med varandra nu, trots att vi kanske befinner oss väldigt långt ifrån varandra. Skulle människor bara ha "prövat sig fram" var och en på egen hand, skulle människan aldrig ha kommit så här långt som hon har nu.

Och om det är så att man märkt att det finns vissa förhållanden - processer - jag inte kan ändra på sedan jag slagit huvudet i väggen ett antal ggr - och som gör sig gällande oavsett vad jag tror på - är det för mig en mer lyckad stratagi att utgå från det i min tro - i det som styr mitt handlande - än att fortsätta agera som om det inte gällde, bara därför att jag vill det inte skall vara så.

Det gäller endast i de fall där du har något att förlora på att fortsätta stånga huvudet i väggen. Jag pratade om situationer där du inte har något att förlora på det. I sådana situationer gäller att hur liten sannolikheten än är för att nästa stångning ska ge önskat resultat, och hur många gånger du än stångat hittills, så bör du stånga igen. Observera alltså att jag pratar om situationer där du inte har något att förlora på att fortsätta stånga, d.v.s. inte har något att vinna på att sluta stånga.

Du pratar om något helt annat.

Låt oss säga att avgrunden är sju meter bred och att jag av egen erfarenhet vet att jag kan hoppa ca tre meter vid gynnsamma förhållanden, ser jag det inte som en gynnsam strategi att tro jag kan fixa det, även om det vore helt underbart att komma över avgrunden. Visst, mitt liv kan vara beroeende av att klara detta, men jag får kanske då fundera över andra lösningar - jag tvingas till det när det är falla ned i avgrunden som blir utgången - men visst, jag kan hoppa ändå och tro att en gudsvind tar tag i mig och för mig över...

Du kan naturligtvis, så som du gör här, välja ett exempel där sannolikheten för att påverka utgången genom extrem optimism är så liten att den överskuggas av sannolikheten för att påverka utgången med något annat än extrem optimism på ett sätt som skulle motverkas av extrem optimism och som därför inte bör kombineras med extrem optimism. Det motsäger inte vad jag utsprungligen påstod, vilket var att det inte alltid är bäst att ha en så med verkligheten överensstämmande bild av verkligheten som möjligt. Blanda inte ihop de sakerna.

I verkligheten är man ofta på en gång både mer låst och mindre låst än i tänkta exempel.

Ja, det är den självklart, men det innebär inte att den är det i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara i avgörande grad relevant för det vi diskuterar här.

[Algotezza]

Citat från Justin:

Det gäller endast i de fall där du har något att förlora på att fortsätta stånga huvudet i väggen. Jag pratade om situationer där du inte har något att förlora på det. I sådana situationer gäller att hur liten sannolikheten än är för att nästa stångning ska ge önskat resultat, och hur många gånger du än stångat hittills, så bör du stånga igen. Observera alltså att jag pratar om situationer där du inte har något att förlora på att fortsätta stånga, d.v.s. inte har något att vinna på att sluta stånga.


Du pratar om något helt annat. "



Undrar vad du pratar om...



"I sådana situationer gäller att hur liten sannolikheten än är för att nästa stångning ska ge önskat resultat, och hur många gånger du än stångat hittills, så bör du stånga igen. "

"situationer där du inte har något att förlora på att fortsätta stånga" = "där du inte har något att vinna på att sluta stånga"...


Är det råd till Tjuren Ferdinand?


Kan du ge exempel på vad du pratar om som du upplevt själv?

Vad kokar dina tankar ned till för slags levnadsmaxim?


Jag fattar inte vad du invänder mot det jag skriver eller varför det jag skriver inte har med saken att göra och jag fattar inte vad det följer för slags levnadsråd eller rekommendationer ur det du skriver.

Förutom att det går ut på - ja, det vet väl du lika väl som jag...

Jag får huvudvärk när jag försöker sätta mig in i dina tankar. Därför vill jag veta om det är mödan värt att försöka förstå vad du egentligen menar...


Förutom "Tänk positivt till varje pris oavsett hur verkligheten ser ut - vägen till framgång!" eller nåt...

/Algotezza

[Pho-ku]

Det är klart att man ibland till viss del bör pröva sig fram på egen hand, men jag tror att de flesta ägnar alltför mycket tid till det, och alltför lite tid till att ta del av upptäckter som andra människor gjort (tänk t.ex. på de kolossala mängder värdefull forskning m.m. av vilket det finns kolossalt mycket att läsa gratis på internet) och basera sina beslut på dem. Mycket oftare än vad folk tror är det slöseri med tid att pröva sig fram på egen hand. Man bör mycket ofta ägna tiden åt att lära av andras upptäckter istället, och göra som det har visat sig lyckat att andra i liknande situationer gjort. Man ska inte uppfinna hjulet på nytt när det redan är uppfunnet av någon annan. Om jag exempelvis läser att massor av forskning enhälligt visat att c-vitamin är viktigt för hälsan, ser jag till att få i mig c-vitamin (t.ex. genom att äta mycket frukt och grönt). Jag behöver inte experimentera själv med olika typer av kost för att komma fram till att jag behöver c-vitamin (något som skulle ta mig många år eftersom det finns så många olika sorters kost jag skulle behöva gå igenom att prova för att utesluta andra faktorer etc), det räcker att läsa och lyssna på upptäckter som redan gjorts av andra, och lita på att detsamma som gäller för andra i hyfsat hög grad gäller för en själv. Detta är en av våra stora fördelar framför övriga djur, vår förmåga att lära av varandras upptäckter, inte minst i kombination med förmågan att bevara upptäckter i skrift från generation till generation så att varje ny generation kan lära alltmer av och bygga vidare alltmer på upptäckter gjorda av tidigare generationer. Det är så kunskap ackumulerats och möjliggjort den fantastiska tekniknivå vi har idag och som bl.a. möjliggör för dig och mig att kommunicera med varandra nu, trots att vi kanske befinner oss väldigt långt ifrån varandra. Skulle människor bara ha "prövat sig fram" var och en på egen hand, skulle människan aldrig ha kommit så här långt som hon har nu.

Du argumenterar alltså där subjektivation torde ske via auktoritet framför "att pröva sig fram på egen hand" (vad nu detta skulle vara?). Vi formar vår värlsdbild utefter den information vi (hjärnan) processar, vilken information man låter sig formeras genom torde väl vara upp till var och en? Och denna "fantastiska tekniknivå" har egenskaper av minst lika destruktiva som konstruktiva krafter - det är vad vi gör med dem.

Därmed inte sagt att det inte är bra att ta del av andras tankar, tvärtom.

Är man nöjd över sitt tillblivande genom auktoriteter är väl det toppen, eller nåt..

[Algotezza]

Man skall inte hålla på med generaliseringar - inte ens den här!

/Algotezza

[Pho-ku]

Justin Case skrev:

... "men jag tror att de flesta ägnar alltför mycket tid till det, och alltför lite tid till att ta del av upptäckter som andra människor gjort" ...

Hmm, jag upplever det snarare som omvänt.