Det mesta Platom hade lär sig kom från Sokrates, fast han hade givetvis mängder av egna idéer. Den mest välutvecklade teorin är "idévärld", ett känt ex: är grottliknelsen, den säger ganska mycket.
Tänk dig en grotta, längs in i grottan sitter en grupp människor fastkedjade vid händer, fötter och huvud. de kan inte ta sig därifrån, inte ens vrida på huvudet.
Utifrån grottans öppning skiner solens strålar in. Människor som suttit fast här sedan födseln ser endas skuggor av det som händer där ute.
Dessa människor känner inget sorg över detta, eftersom de föddes så här och har lär sig leva med det.
Dessa skuggor på vägen är deras verklighet, eftersom de inte sett något annat, så är det ju givetvis det som är "verkligheten".
En dag kommer, då en ax dessa människor och tänker lite på objekten han ser (skuggorna), han försöker öppna sina sinnen och kommer tillsist på att han kanske skulle försöka bryttasig loss. Han lyckas tillsist, och han vänder sig om.
Han chockas av solens strålar, han blir förblindad och kan inte urskilja det han ser, hans ögon har alldrig varit med om annat än ovisshet i skoggorna. Sakta och sakta vänjer sig hans ögon och han skådar världen världen för första gången.
Ännu en chock ges, han skulle aldrig ana att det fanns en helt värld i 3D bakom honom, han förstår knapp det han ser. fantastisk, han börjar nu också se färger.
Hur kunde han ha missat något så vackert under hela hans liv?.
Han tar sig ut ur grottan, han kollar på de gröna träden, glittret i sjön och fåglarna i skyn.
Efter dagens stora upplevelser återvänder han till grottan för att berätta det fantastiska han sett. Det gick inte som han förväntade sig, människor såg honom som galen.
Vad talade han om? hur skulle en grupp människor som hela sitt liv sett på ett visst vis kunna förstå vad han menade? de var fler än honom, det var de som hade rätt, inte han.
det hela slutar med att han dödas av ickeförståelse.
Vad menas då med denna liknelse?
Det Platon försökte förmedla var det att dessa fastkedjade människor var mänskligheten, fastlåsta och tvångsynta. mannen som tänkte efter och begav sig ut på nya äventyr var en filosof som började tänka själv och i andra banor (Sokrates) som blev dödad för det han upplevt.
Vi kanske tänker "vi lever ju inte fastkedjade", hur vet vi det?, om vi inte har upplevt annat?, visst, vi ser inte skuggor, men för en som upplevt den riktiga verkligheten kanske detta upplevs som skuggor, vem vet?.
Hela vår värld som vi är vana att se, den kanske äe lögn, en synvilla, vi är psykisk fastkedjade. Vem har fänglat oss? samhället?, vi själva?.
Vi vet ju alla vad 2D är, höjd och bred, vi lever ju i en 3D värld där även djup setts i bilden, 4D sägs vara rumtiden, men vad händer om vi börjar tänka i 5D?, ett begrepp som de flesta inte ens hör talas om. Vadå 5D?
Hur skulle det ser ut? jag vet faktisk inte, jag vet dock att för en som levde i en 5D värld skulle våran värld liknas som en blank, suddigt papper, (2D för oss),
jag säger inte att det finns en 5D, men vi kan alldrig bevisa motsatsen förran vi lossat på våra kedjor.
känn dig själv, tänk själv och våga tänka i nya banor.
Platons grottliknelse
Moderator: Moderatorgruppen
-
PlaskPojken
- Inlägg: 83
- Blev medlem: 10 apr 2005 18:43
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Re: Platons grottliknelse
Prekognitivo skrev:Vi vet ju alla vad 2D är, höjd och bred, vi lever ju i en 3D värld där även djup setts i bilden, 4D sägs vara rumtiden, men vad händer om vi börjar tänka i 5D?, ett begrepp som de flesta inte ens hör talas om. Vadå 5D?
Hur skulle det ser ut? jag vet faktisk inte, jag vet dock att för en som levde i en 5D värld skulle våran värld liknas som en blank, suddigt papper, (2D för oss),
jag säger inte att det finns en 5D, men vi kan alldrig bevisa motsatsen förran vi lossat på våra kedjor.
känn dig själv, tänk själv och våga tänka i nya banor.
"men vi kan alldrig bevisa motsatsen förran vi lossat på våra kedjor." Vad menar du? Att om vi tror på nått som vi inte har nån aning om det finns eller inte (som 5D) så kommer våra kedjor av inskränkthet lossas och helt plötsligt så tänker vi i 5D?
"Shower Shorts - For the man who has nothing to hide, but still wants to..."
Medlem i Härnösandsmaffian
Medlem i Härnösandsmaffian
-
Prekognitivo
-
PlaskPojken
- Inlägg: 83
- Blev medlem: 10 apr 2005 18:43
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Tror du på en subjektiv värld eller en objektiv? Det var mest det jag ville veta. För du skrev om att lossa kredjorna genom att vara öppen för andra alternativ.
Jag säger att människan är begränsad till sina 5 sinnen. Vi kan inte ta in mer än vad vi kan ta in. Så även om vi lever i en 5D-värld, varför bekymra oss om det om vi ändå inte kan ta in denna femte dimension?
Jag säger att människan är begränsad till sina 5 sinnen. Vi kan inte ta in mer än vad vi kan ta in. Så även om vi lever i en 5D-värld, varför bekymra oss om det om vi ändå inte kan ta in denna femte dimension?
"Shower Shorts - For the man who has nothing to hide, but still wants to..."
Medlem i Härnösandsmaffian
Medlem i Härnösandsmaffian
-
Prekognitivo
PlaskPojken skrev:Tror du på en subjektiv värld eller en objektiv? Det var mest det jag ville veta. För du skrev om att lossa kredjorna genom att vara öppen för andra alternativ.
Jag säger att människan är begränsad till sina 5 sinnen. Vi kan inte ta in mer än vad vi kan ta in. Så även om vi lever i en 5D-värld, varför bekymra oss om det om vi ändå inte kan ta in denna femte dimension?
angående din första fråga så tror jag på både objektiv och subjektiv värld, jag menar precis som Platon säger att bakom en subjektiv värld finns en verkligare verklighet, dvs en objektiv värld.
Du säger att människan är begränsad till sina 5 sinne. du menar: lukt, hörsel, känsel, smak och synen, men glöm inte att vi har ett 6 sinne som är "intuitionen".
du har rätt när du säger att vi inte kan ta in mer än vad vi kan ta in, men med 5D menar jag något helt annat än vad du tror, om du verkligen vill förstå detta så försök använda den 6 sinne nu, allså intuitionen, och jag ska försöka hjälpa så gott jag kan:
-föreställ dig en 2D värld tex: en kvadrat, rektangel, triangel, cirkel. linjert allså, jag menar en platt värld som man trodde förut att världen var platt utan att tänka 3 dimentionellt.
-föreställ dig en 3D värld tex: en kub, pyramid, sfär, olinjert men samtidigt linjert, cirkulert. jag menar en värld av 3 dimention som vi upplever det nu med våran 5 sinne, men bara med våra 5 sinne: lukt, hörsel, känsel, smak och syn. utan att räkna in tid och rum. här också menar jag att leva i nuet utan att se eller märka samhället, staten eller landet, eller själva världen i sin helhet.
-föreställ dig en 4D värld tex: med dina 5 sinne + tid och rum, tid som du upplever det och rum som du också upplever det i nuet, här också kan man uppleva det linjert och lite olinjert.
-5D kan vara svårt att föreställa sig, för det är lite komplicerad i sin helhet. men vi kan göra en försök att förstå det:
den 5 dimentionella värld är helt olinjert och vet precis vad de andra 4 dimentionella världar står för + att man känner sig själv inom sig själv och hur man funkar som människa känslomässigt, psykisk och som en samhällsvarelse, han vet hjärnans olika funtioner, samhällets funtioner(lokal och internationellt), man också skulle märka att tiden och rummet inte finns samtiden som man skulle se och märka ett verkligare verklighet.
-
Prekognitivo
Platon-Sokrates lärjunge och hans idélära
Platón, 427-347 f. kr. (tips. läs sakta)
Liksom sin lärare Sokrates var Platón av den åsikten att sanningen inte kunde sammanfattas i språkliga formler och därmed vidarebefordras på ett situationsneutralt sätt. Istället menade han att sanningen alltid var beroende av situationen och möjligt att nå fram till i ett samtal(vilket inte nödvändigtvis förutsatte att samtalspartnern insåg det).
Därför är det alltid två eller flera personer som samtalar i hans dialoger.
Det som kan ge upphov till sanna insikter är emellertid inte beroende av situationen för Platón. Det vardande och det förgående eller förgängliga är fastmer av en principiell klyfta skilt från den tidlösa idévärlden, i vilken urförebilerna för de varseblivna tingen och förhållanderna existerar oberoende av människan.
PLATÓN
FILOSOFINS GRUNDDRAG
Platón utarbetade ofta sin filosofiska position i form om en kritik av tidigare filosofers tänkande. Han hänvisade i första hand till Pytagoras, Herakleitos och Permanides samt sofisterna.
På grund av sin dialogiska filosofiuppfattning undvik han mestadels utsagor med anspråk på att innehålla säkert vetande. Däremot presenterade han i regel metodiska insikter av kunskapsteoretisk, logisk och språkfilosofisk art som kunskap i vardande.
Som säkra visheter finner vi allmänna utsagor av den typ av idéer måste finnas, i sinnerhet sådana som idén om det goda, om att det är värre att göra orätt än att lida en oförätt och om att man måste förutsätta att inlärning och kunskap är möjligt samt att ett förnuftigt levt liv är att föredra framför ett oförnuftigt.
Ett av Platóns filosofis iögonenfallande kännetecken är de talrika myterna och liknelserna. Men dessa innebär ingalunda någon återgång till det äldre mytologiska tänkandet utan tjänar som illustrationer till, eller förklaringar eller kompleteringar av argumentationen, inte som ersättning för den. De innebär heller aldrig motsägelser.
Hans filosofis tyngpunkt är etiken och hans huvudangelägenhet, möjligheten till ett säkert vetande. Medan Sokrates etiska diskussioner mestadels gälde individualetiska frågor, trädde med Platón samhällsetiken,
frågorna om människans agerande på det politiska och sociala området i förgrunden. i detta sammanhang intresserade han sig särskilt för
uppfostrans och utbildningens roll.
PLATÓNS IDÉLÄRA
Den idélära Platón byggde upp hade som syfte att utgöra en filosofisk grund från vilken sofisternas subjektivitet och värderelativism kunde avfärdas och i stället en möjlighet till objektiva vissheter upptå.
Hans utgångspunkt härvid är den kunskapsteoretiska grundsatsen att lika bara kan lära kännas av lika, dvs. att kunskapens objekt motsvarar förmågan att inhämta kunskap (och omvänt), vilken särskilt innebär att kunskapens säkerhet eller visshet var beroende av dess objekt.
Den empiriska världens sig ständigt förändrande föremål kunde alldrig leda till någon varaktig och säker kunskap.
För att säkerställa just en sådan säker kunskap postulerade Platón existensen av idéer, vilka var kunskapsobjekt av en särskild typ.
I analogi med Permanides varandebegrepp var idéerna oföränderliga, eviga och (i motsats till den empiriska världens obeständiga ting och skeenden) inte tillgängliga för erfarenheten.
Dem kunde bara uppfattas med tanken, förnuftet. Den som helt lärt känna de här idéerna (vilken Platón för övrigt aldrig gjorde anspråk på att själv ha gjort) förfogade över ett beständigt och varaktigt säkert vetande till skilnad från blotta åsikter (doxa) som massan (mänskligheten-folket) nöjde sig med, och som i sin osäkerhet dock utgjorde grunden för den säkraste kunskapen om varseblivningsvärlden.
Enligt Platon finns det idéer för de mest skilda erfarenhetsområden : för naturens föremål (tex. träd och djur), för tilverkade föremål (tex. bord), för etisk-politiska sakförhållanden (tex. dygder och statsskick), sams sist men inte minst för Geometrins objekt (tex. cirkeln och triangeln).
Framförallt när det gälde de sistnämnda, vilka uppenbarligen utgjorde förebilderna för platons idélära,
men även när det gällde samhälleliga begivenheter, visade sig omedelbart givet att idéernas empiriska realisationer aldrig helt kunde motsvara dem, varför en apriorisk konstruktion av en ídé krävdes för att den skulle uppfattas helt.
På detta sätt erhåller Platon med sin idélära, även ett instrument för sitt kritiska tänkande beträffande de förhärskande tillstånden på det moraliska området, inom samhällstraditionen och när det gällde olika stasskick.
För att påvisa hur möjligheten att uppnå säkert kunskap via idéerna utgår Platon från att människosjälarna är odödliga och att de i sina tillstånd innan de föds som människor har full kunskap om alla idéer. Men med människoblivandet glöms dessa kunskaper bort så att de bara kan erhållas igen genom återerinring (anamnesis).
Inlärning är allså inte en fråga om att fylla i en tabula rasa (tom griffeltavla) utan om att komma ihåg en tidigare kunskap.
Psykologisk sett börjar människans väg tiil sann kunskap om idéerna, dvs. återerinringen, med att hon varseblir intryck som har del i en idé.
Om hon tex. ser vackra föremål eller människor kan så småningom kunskapen om skönhetens allonfattande och enhetliga idé upptå av sig själv. Denna kunskapsväg beskriver Platon som en trappa med fem steg :
1- kunskap om objektets namn eller benämning.
2- objektets begreppstillhörighet eller definition.
3- objektets bild eller utseende.
4- insikt och vetenskap, samt
5- en plötsligt insikt i idén, som inte kan framtvingas.
Dessa sista steg, det där människan skådar den rena idén, kan bara uppnås om man har genomgått alla de föregående stegen.
Detta förutsätter dessutom att man tillsammans med andra under lång tid praktiserar ett filosofiskt levnadssätt.
Ontologin, dvs. teorin om olika varandeformer och existenser, växer fram direkt ur idéläran.
Längst upp i herarkin av varandeformer står idéerna : det är egentligen bara de som en eget existens.
De tjänar som urbilder och förebilder för sinnevärldens objekt och förhållanden.
Den empiriska sinnevärlden med sina kroppsliga, erfaranhetsgivna och förgängliga objekt har inget själständig existens enligt Platon, utan existerar bara i den mån objekten har del i eller avbildar eviga idéer.
Denna uppdelning av allt existerande motvarar kunskapsförmågans uppdelning i tänkande och varseblivning.
Den i och med detta strikta åtskillnaden mellan varande och kunskapsområden framhäver Platon (åtminstone delvis) i sitt sena verk "Timaios" genom att införa en egenskapslös rymd respektive en egenskapslös materia eller de (från den pytagoreiska traditionen övertagna) ideala talen som förmedlande instanser mellan idévärlden och sinnevärlden.
De påvisar den riktiga och sanna relationen mellan idéerna och det riktiga tänkandet. De skenbara kunskaper om den empiriska världen som vi erhåller via våra varseblivningar är av en lägre ordning och utgörs egentligen bara av åsikter.
PLATÓN ETIK OCH STATSFILOSOFI
Förebilder för allt individuellt och samhälleligt agerande, liksom för allt teoretiskt vetenskapligt arbete, är det "godas idé".
Den existerar överst i idévärldens herarki ( som Platon aldrig närmare karakteriserar). Denna metaidés uppgift är att säkra existensen av de andra idéerna och därmed av hela värlsalltet,
att trygga att idéerna kommer till nytta i vetenskapligt arbete och vid människans agerande i världen, att förhindra missbruk av kunskaper och förmågor, samt att i varje konkret fall föreskriva det rätta förhållandet mellan mål och medel.
De i de tidigare dialogerna utvecklade analyserna av olika samhälleliga dygder (mod, rättfärdighet. osv.) anger normerande ideal som står i motsatsställning till den (i Platons ögon totalt fördärvade) samhälleliga praktiken.
Analyserna visar hur korrumperade många vitt spridda värderingar är, särskilt sådana hållna av sofister och politiker.
I sin dialog "Menon" framför Platon tesen att man kan lära sig att leva dygdigt. Han grundar den på att man kan erhälla sann kunskap om dygderna och att inget mer värdefullt vetande finns.
Till grund för hans etiska och politiska teorier ligger liknande resonemang : Ingen som förfogar över tillräkcklig självinsikt kan på grund av sin mänskliga medvetenhet som förnuftsvarelse välja alternativet att leva ett liv i oförnuft.
Denna argumentation leder fram till att det viktigaste målet för en människas uppfostran och utbildning är att lära henne att "känna sig själv".
I sin stora verk "Staten" framför Platon en omfattande teori om fostran, bildning, samhällsbygge och statskunskap. Han delar in ett samhälle i tre ständer (klasser eller skikt) :
1- Väktarna är det härskande ståndet, som har till uppgift att leda och styra staten; av väktarna krävs att de ska ha förvärvat den högta möjliga bildningen på alla områden; Platon anger särskilt att väktarna ska utbildas i gymnastik och musik (diktning, musiklära och rytmteori) samt i de fyra pytagoreiska vetenskaperna till vilka han fogar steriometrik (rymdgeometri); denna omfattande utbildning är inte avslutad förran väktaren nått 50 års ålder.
2- Krigarna, en grupp militärer och poliser, sköter statens inre ordning och ytre försvar.
3- Det tredje ståndet sörjer för samhällets försörjning med livsmedel, hantverk och handel.
Alla dessa tre stånds medborgares liv skulle underordnas dygderna insikt, mod och måttfullhet. Den tredje kardinaldygden, rättfärdighet, skulle gälla för alla och bilda grund för hela samhällets liv, för de tre ståndens och statens inre och ytre relationer.
De båda översta ståndet skulle enligt Platon äga och vårda ägodelar gemensammt, dela kvinnorna samt tillsammans fostra och utbilda barnen.
Anledningen var att bara ett totalt avstående från privat egendom kunde garantera att man slapp inre stridigheter, och att väktare och krigare enbart hade statens bästa för ögonen i sitt tänkande och agerande.
På grund av sin gedigna utbildning, som inte bara givit dem vetande utan även fört dem i kontakt med idévärlden, hade väktarns rätten och plikten att tjäna staten som filosofkungar. Enligt Platon kunde även kvinnor fungera som sådana.
I samband med sina diskussioner om utbildningens vikt utformade Platon en bister kritik mot skalder. Han ville inte tillåta "diktare i sin idealstat" eftersom dessa :
1- ljög, dvs. varken kände sanningen eller spred den.
2- förförde barn och ungdomar med falska föreställningar och hindrade dem att uppfatta idévärlden.
3- inte diktade idéer eller avbildningar av idéer, utan bara framställde avbildningar av avbildningar, dvs. artefakter.
PLATÓNS NATURFILOSOFI
Huvudtema i Platóns naturfilosofi är världens upphov och beskrivning av dess tillstånd. Som faktorer nödvändiga för en fullständig förklaring av världen anger han :
1- Den materia som föremålen består av.
2- Den fysiska orsak som föremålen är värkan av.
3- Det mål föremålet som förlopp eller process går mot, samt
4- De idéer enligt vilka sist och slutligen alla denna världs skeenden och föremål har del i.
Härmed grundlägger Platon den av Aristoteles utförligt diskuterade klassiska teorin om fyra orsaker: de materiella orsakerna, verkningarna, målen och formerna (causas materialis, efficiens, finalis och formalis)
Den yttersta och mest grundläggande orsaken är enligt Platon föreställningen om det bästa, dvs. "det godas idé".
För att förklara världens uppkomst använder sig Platon av mytens språk : En värlskapare (demiurg) ordnar det ursprungliga kaoset till ett ordnat världsallt eller kosmos, dvs. en enhetlig helhet, och på ett sätt som utifrån idéerna och den tillgängliga materien bildar den skönaste och bästa av alla möjliga världar.
Leibniz skulle senare ta upp denna tanke. Vad det här gällde var inte något skapande ur intet (creatio ex nihilo), för den tanken är fulltändigt främmande för den grekiska filosofin.
Demiurgen har tillgång till såväl materien som idéerna för världens skapelse.
Platon förklarar världens struktur med hänvisning till Empedokles lära om de fyra elementen. Han uppfattar dem som sammanhörande med immateriella geometriska förebilder eller idéer :
De fem reguljära Polyedrarna (tetraedern, oktaedern, ikosaedern, kuben och dodekaedern - längra fram kallade de Platonska kropparna), vilka han senare kopplade till två urtrianglar.
Utifrån dessa geometriska uridéer bestämde talen, och före dem idéerna, hur världen skulle byggas upp till att forma den kosmiska hierarkin av idéerna, talen, de geometriska kropparna, elementen och slutligen, de konkreta tingen.
bok tips:
- Filosofins historia: från antiken till i dag
Platón, 427-347 f. kr. (tips. läs sakta)
Liksom sin lärare Sokrates var Platón av den åsikten att sanningen inte kunde sammanfattas i språkliga formler och därmed vidarebefordras på ett situationsneutralt sätt. Istället menade han att sanningen alltid var beroende av situationen och möjligt att nå fram till i ett samtal(vilket inte nödvändigtvis förutsatte att samtalspartnern insåg det).
Därför är det alltid två eller flera personer som samtalar i hans dialoger.
Det som kan ge upphov till sanna insikter är emellertid inte beroende av situationen för Platón. Det vardande och det förgående eller förgängliga är fastmer av en principiell klyfta skilt från den tidlösa idévärlden, i vilken urförebilerna för de varseblivna tingen och förhållanderna existerar oberoende av människan.
PLATÓN
FILOSOFINS GRUNDDRAG
Platón utarbetade ofta sin filosofiska position i form om en kritik av tidigare filosofers tänkande. Han hänvisade i första hand till Pytagoras, Herakleitos och Permanides samt sofisterna.
På grund av sin dialogiska filosofiuppfattning undvik han mestadels utsagor med anspråk på att innehålla säkert vetande. Däremot presenterade han i regel metodiska insikter av kunskapsteoretisk, logisk och språkfilosofisk art som kunskap i vardande.
Som säkra visheter finner vi allmänna utsagor av den typ av idéer måste finnas, i sinnerhet sådana som idén om det goda, om att det är värre att göra orätt än att lida en oförätt och om att man måste förutsätta att inlärning och kunskap är möjligt samt att ett förnuftigt levt liv är att föredra framför ett oförnuftigt.
Ett av Platóns filosofis iögonenfallande kännetecken är de talrika myterna och liknelserna. Men dessa innebär ingalunda någon återgång till det äldre mytologiska tänkandet utan tjänar som illustrationer till, eller förklaringar eller kompleteringar av argumentationen, inte som ersättning för den. De innebär heller aldrig motsägelser.
Hans filosofis tyngpunkt är etiken och hans huvudangelägenhet, möjligheten till ett säkert vetande. Medan Sokrates etiska diskussioner mestadels gälde individualetiska frågor, trädde med Platón samhällsetiken,
frågorna om människans agerande på det politiska och sociala området i förgrunden. i detta sammanhang intresserade han sig särskilt för
uppfostrans och utbildningens roll.
PLATÓNS IDÉLÄRA
Den idélära Platón byggde upp hade som syfte att utgöra en filosofisk grund från vilken sofisternas subjektivitet och värderelativism kunde avfärdas och i stället en möjlighet till objektiva vissheter upptå.
Hans utgångspunkt härvid är den kunskapsteoretiska grundsatsen att lika bara kan lära kännas av lika, dvs. att kunskapens objekt motsvarar förmågan att inhämta kunskap (och omvänt), vilken särskilt innebär att kunskapens säkerhet eller visshet var beroende av dess objekt.
Den empiriska världens sig ständigt förändrande föremål kunde alldrig leda till någon varaktig och säker kunskap.
För att säkerställa just en sådan säker kunskap postulerade Platón existensen av idéer, vilka var kunskapsobjekt av en särskild typ.
I analogi med Permanides varandebegrepp var idéerna oföränderliga, eviga och (i motsats till den empiriska världens obeständiga ting och skeenden) inte tillgängliga för erfarenheten.
Dem kunde bara uppfattas med tanken, förnuftet. Den som helt lärt känna de här idéerna (vilken Platón för övrigt aldrig gjorde anspråk på att själv ha gjort) förfogade över ett beständigt och varaktigt säkert vetande till skilnad från blotta åsikter (doxa) som massan (mänskligheten-folket) nöjde sig med, och som i sin osäkerhet dock utgjorde grunden för den säkraste kunskapen om varseblivningsvärlden.
Enligt Platon finns det idéer för de mest skilda erfarenhetsområden : för naturens föremål (tex. träd och djur), för tilverkade föremål (tex. bord), för etisk-politiska sakförhållanden (tex. dygder och statsskick), sams sist men inte minst för Geometrins objekt (tex. cirkeln och triangeln).
Framförallt när det gälde de sistnämnda, vilka uppenbarligen utgjorde förebilderna för platons idélära,
men även när det gällde samhälleliga begivenheter, visade sig omedelbart givet att idéernas empiriska realisationer aldrig helt kunde motsvara dem, varför en apriorisk konstruktion av en ídé krävdes för att den skulle uppfattas helt.
På detta sätt erhåller Platon med sin idélära, även ett instrument för sitt kritiska tänkande beträffande de förhärskande tillstånden på det moraliska området, inom samhällstraditionen och när det gällde olika stasskick.
För att påvisa hur möjligheten att uppnå säkert kunskap via idéerna utgår Platon från att människosjälarna är odödliga och att de i sina tillstånd innan de föds som människor har full kunskap om alla idéer. Men med människoblivandet glöms dessa kunskaper bort så att de bara kan erhållas igen genom återerinring (anamnesis).
Inlärning är allså inte en fråga om att fylla i en tabula rasa (tom griffeltavla) utan om att komma ihåg en tidigare kunskap.
Psykologisk sett börjar människans väg tiil sann kunskap om idéerna, dvs. återerinringen, med att hon varseblir intryck som har del i en idé.
Om hon tex. ser vackra föremål eller människor kan så småningom kunskapen om skönhetens allonfattande och enhetliga idé upptå av sig själv. Denna kunskapsväg beskriver Platon som en trappa med fem steg :
1- kunskap om objektets namn eller benämning.
2- objektets begreppstillhörighet eller definition.
3- objektets bild eller utseende.
4- insikt och vetenskap, samt
5- en plötsligt insikt i idén, som inte kan framtvingas.
Dessa sista steg, det där människan skådar den rena idén, kan bara uppnås om man har genomgått alla de föregående stegen.
Detta förutsätter dessutom att man tillsammans med andra under lång tid praktiserar ett filosofiskt levnadssätt.
Ontologin, dvs. teorin om olika varandeformer och existenser, växer fram direkt ur idéläran.
Längst upp i herarkin av varandeformer står idéerna : det är egentligen bara de som en eget existens.
De tjänar som urbilder och förebilder för sinnevärldens objekt och förhållanden.
Den empiriska sinnevärlden med sina kroppsliga, erfaranhetsgivna och förgängliga objekt har inget själständig existens enligt Platon, utan existerar bara i den mån objekten har del i eller avbildar eviga idéer.
Denna uppdelning av allt existerande motvarar kunskapsförmågans uppdelning i tänkande och varseblivning.
Den i och med detta strikta åtskillnaden mellan varande och kunskapsområden framhäver Platon (åtminstone delvis) i sitt sena verk "Timaios" genom att införa en egenskapslös rymd respektive en egenskapslös materia eller de (från den pytagoreiska traditionen övertagna) ideala talen som förmedlande instanser mellan idévärlden och sinnevärlden.
De påvisar den riktiga och sanna relationen mellan idéerna och det riktiga tänkandet. De skenbara kunskaper om den empiriska världen som vi erhåller via våra varseblivningar är av en lägre ordning och utgörs egentligen bara av åsikter.
PLATÓN ETIK OCH STATSFILOSOFI
Förebilder för allt individuellt och samhälleligt agerande, liksom för allt teoretiskt vetenskapligt arbete, är det "godas idé".
Den existerar överst i idévärldens herarki ( som Platon aldrig närmare karakteriserar). Denna metaidés uppgift är att säkra existensen av de andra idéerna och därmed av hela värlsalltet,
att trygga att idéerna kommer till nytta i vetenskapligt arbete och vid människans agerande i världen, att förhindra missbruk av kunskaper och förmågor, samt att i varje konkret fall föreskriva det rätta förhållandet mellan mål och medel.
De i de tidigare dialogerna utvecklade analyserna av olika samhälleliga dygder (mod, rättfärdighet. osv.) anger normerande ideal som står i motsatsställning till den (i Platons ögon totalt fördärvade) samhälleliga praktiken.
Analyserna visar hur korrumperade många vitt spridda värderingar är, särskilt sådana hållna av sofister och politiker.
I sin dialog "Menon" framför Platon tesen att man kan lära sig att leva dygdigt. Han grundar den på att man kan erhälla sann kunskap om dygderna och att inget mer värdefullt vetande finns.
Till grund för hans etiska och politiska teorier ligger liknande resonemang : Ingen som förfogar över tillräkcklig självinsikt kan på grund av sin mänskliga medvetenhet som förnuftsvarelse välja alternativet att leva ett liv i oförnuft.
Denna argumentation leder fram till att det viktigaste målet för en människas uppfostran och utbildning är att lära henne att "känna sig själv".
I sin stora verk "Staten" framför Platon en omfattande teori om fostran, bildning, samhällsbygge och statskunskap. Han delar in ett samhälle i tre ständer (klasser eller skikt) :
1- Väktarna är det härskande ståndet, som har till uppgift att leda och styra staten; av väktarna krävs att de ska ha förvärvat den högta möjliga bildningen på alla områden; Platon anger särskilt att väktarna ska utbildas i gymnastik och musik (diktning, musiklära och rytmteori) samt i de fyra pytagoreiska vetenskaperna till vilka han fogar steriometrik (rymdgeometri); denna omfattande utbildning är inte avslutad förran väktaren nått 50 års ålder.
2- Krigarna, en grupp militärer och poliser, sköter statens inre ordning och ytre försvar.
3- Det tredje ståndet sörjer för samhällets försörjning med livsmedel, hantverk och handel.
Alla dessa tre stånds medborgares liv skulle underordnas dygderna insikt, mod och måttfullhet. Den tredje kardinaldygden, rättfärdighet, skulle gälla för alla och bilda grund för hela samhällets liv, för de tre ståndens och statens inre och ytre relationer.
De båda översta ståndet skulle enligt Platon äga och vårda ägodelar gemensammt, dela kvinnorna samt tillsammans fostra och utbilda barnen.
Anledningen var att bara ett totalt avstående från privat egendom kunde garantera att man slapp inre stridigheter, och att väktare och krigare enbart hade statens bästa för ögonen i sitt tänkande och agerande.
På grund av sin gedigna utbildning, som inte bara givit dem vetande utan även fört dem i kontakt med idévärlden, hade väktarns rätten och plikten att tjäna staten som filosofkungar. Enligt Platon kunde även kvinnor fungera som sådana.
I samband med sina diskussioner om utbildningens vikt utformade Platon en bister kritik mot skalder. Han ville inte tillåta "diktare i sin idealstat" eftersom dessa :
1- ljög, dvs. varken kände sanningen eller spred den.
2- förförde barn och ungdomar med falska föreställningar och hindrade dem att uppfatta idévärlden.
3- inte diktade idéer eller avbildningar av idéer, utan bara framställde avbildningar av avbildningar, dvs. artefakter.
PLATÓNS NATURFILOSOFI
Huvudtema i Platóns naturfilosofi är världens upphov och beskrivning av dess tillstånd. Som faktorer nödvändiga för en fullständig förklaring av världen anger han :
1- Den materia som föremålen består av.
2- Den fysiska orsak som föremålen är värkan av.
3- Det mål föremålet som förlopp eller process går mot, samt
4- De idéer enligt vilka sist och slutligen alla denna världs skeenden och föremål har del i.
Härmed grundlägger Platon den av Aristoteles utförligt diskuterade klassiska teorin om fyra orsaker: de materiella orsakerna, verkningarna, målen och formerna (causas materialis, efficiens, finalis och formalis)
Den yttersta och mest grundläggande orsaken är enligt Platon föreställningen om det bästa, dvs. "det godas idé".
För att förklara världens uppkomst använder sig Platon av mytens språk : En värlskapare (demiurg) ordnar det ursprungliga kaoset till ett ordnat världsallt eller kosmos, dvs. en enhetlig helhet, och på ett sätt som utifrån idéerna och den tillgängliga materien bildar den skönaste och bästa av alla möjliga världar.
Leibniz skulle senare ta upp denna tanke. Vad det här gällde var inte något skapande ur intet (creatio ex nihilo), för den tanken är fulltändigt främmande för den grekiska filosofin.
Demiurgen har tillgång till såväl materien som idéerna för världens skapelse.
Platon förklarar världens struktur med hänvisning till Empedokles lära om de fyra elementen. Han uppfattar dem som sammanhörande med immateriella geometriska förebilder eller idéer :
De fem reguljära Polyedrarna (tetraedern, oktaedern, ikosaedern, kuben och dodekaedern - längra fram kallade de Platonska kropparna), vilka han senare kopplade till två urtrianglar.
Utifrån dessa geometriska uridéer bestämde talen, och före dem idéerna, hur världen skulle byggas upp till att forma den kosmiska hierarkin av idéerna, talen, de geometriska kropparna, elementen och slutligen, de konkreta tingen.
bok tips:
- Filosofins historia: från antiken till i dag
-
Prekognitivo
-
Prekognitivo
Platons grottliknelse
I tiden för Renässansens Filosofi:
"Lärd okunnighet om det oändliga" (Nikolaus från Kues).
Det nya intresset för människans historiska och språkliga verklighet, som i början av den Nya tiden gick hand i hand med ränässanskonstnärernas realism, fick humanisterna att ständigt kritisera skolastiken med dess onaturliga och logiskt förkonstlade kunskapsmetafysik och ändlösa Aristoteleskommentarer. Petrarka menade att en skolastiker bara lärde sig att bli mer spetsfundig men knappas klokare av att läsa Aristoteles, och förespråkade i stället Platons etiskt tydliga idélära.
Kännetecknande för renässansens filosofi,och i synnerhet för den italienska renässansfilosofin, är återupptäckandet av Platon. Den viktigaste företrädaren för renässansens Platonism är Marsilio Ficino, som översatte alla Platons skrifter till latin och därmed gjorde dem tillgängliga för alla Europas lärda.
Framför allt Platons tankar om det godas idé fick ett starkt gensvar från dem som berördes av tidens humanistiska strömning.
För Ficino utgjorde anden och naturen samt alla existensnivåer ett enda kontinuum. Den översta nivån motvarade enligt Ficino i överensstämmelse med den nyplatonska traditionen den gudomliga existensens nivå(idéernas sfär).
Cosimi de Medici blev en viktigt mecenat för de italienska renässansfilosoferna. År 1459 grundade han efter förebilder från antiken den samtalscirkel som kom att kallas Florens Platonska Akademi.
Platon förespråkade idéläran, universalerna i modern mening och han också hade stor förtroende för den största idé av alla: den godas idé, han förespråkade att alla människor var goda inners inne och att det log i hennes natur och det enda som gjorde henne ond var okunnigheten, saknande av en filosofisk uppfostran.
"Lärd okunnighet om det oändliga" (Nikolaus från Kues).
Det nya intresset för människans historiska och språkliga verklighet, som i början av den Nya tiden gick hand i hand med ränässanskonstnärernas realism, fick humanisterna att ständigt kritisera skolastiken med dess onaturliga och logiskt förkonstlade kunskapsmetafysik och ändlösa Aristoteleskommentarer. Petrarka menade att en skolastiker bara lärde sig att bli mer spetsfundig men knappas klokare av att läsa Aristoteles, och förespråkade i stället Platons etiskt tydliga idélära.
Kännetecknande för renässansens filosofi,och i synnerhet för den italienska renässansfilosofin, är återupptäckandet av Platon. Den viktigaste företrädaren för renässansens Platonism är Marsilio Ficino, som översatte alla Platons skrifter till latin och därmed gjorde dem tillgängliga för alla Europas lärda.
Framför allt Platons tankar om det godas idé fick ett starkt gensvar från dem som berördes av tidens humanistiska strömning.
För Ficino utgjorde anden och naturen samt alla existensnivåer ett enda kontinuum. Den översta nivån motvarade enligt Ficino i överensstämmelse med den nyplatonska traditionen den gudomliga existensens nivå(idéernas sfär).
Cosimi de Medici blev en viktigt mecenat för de italienska renässansfilosoferna. År 1459 grundade han efter förebilder från antiken den samtalscirkel som kom att kallas Florens Platonska Akademi.
Platon förespråkade idéläran, universalerna i modern mening och han också hade stor förtroende för den största idé av alla: den godas idé, han förespråkade att alla människor var goda inners inne och att det log i hennes natur och det enda som gjorde henne ond var okunnigheten, saknande av en filosofisk uppfostran.
-
PlaskPojken
- Inlägg: 83
- Blev medlem: 10 apr 2005 18:43
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Platons grottliknelse
Du säger att människan är begränsad till sina 5 sinne. du menar: lukt, hörsel, känsel, smak och synen, men glöm inte att vi har ett 6 sinne som är "intuitionen".
Jag skulle knappast påstå att intuitionen är medräknad i de sinnen som man vetenskapligt kan bevisa.
Hur menar du egentligen att intuitionen är ett sinne som du tar in saker med? Intuitionen (om jag inte mistar mig) handlar ju om att ana saker som inte finns. Men att man anar dem handlar ju om resonemang utifrån sig själv.
Tror man tex på spöken så är det ju inte så konstigt om man tror att det var ett spöke och inte en katt som flög förbi uppe på vinden.
Du såg en katt med dina ögon, sen tog din intuition över och bestämde att det var ett spöke.
Jag tror att allt handlar om vad man vill tro på. Vill man att det ska finnas flera dimensioner eller dylikt så kommer man på argument för det.
Nöjer man sig med det man kan ta in med sina sinnen så har man en anledning att inte tro på intuitionen.
"Shower Shorts - For the man who has nothing to hide, but still wants to..."
Medlem i Härnösandsmaffian
Medlem i Härnösandsmaffian
-
Allthingsmustpass
- Inlägg: 36
- Blev medlem: 04 apr 2005 22:04
- Ort: Somewhere between ying and yang(Härnösand)
Jag kanske är helt ute och cyklar här men är inte definitionen av sinnen just att de ger förnimmelser till vårt medvetande som genom dessa förnimmelser utarbetar en tolkning av verkligheten. Många tar in själva medvetandet som ett sinne också, det överordnade sinnet som behandlar alla de andra sinnens information. Jag tycker dock inte att man kalla det för ett sinne. Jag funderar på vad du menar med "intuitionen". Är det den allmänt uppfattade bilden av att man "vet vad som ska hända"? Om du tror på det kan jag hålla med dig om att det skulle kunna vara ett sjätte sinne (vilket jag iofs inte tror).
"The past is gone, the future doesn´t exist until you get to it, then it´s the now, improve the flying hour, present only is within my power" - George Harrison
Medlem I Härnösandsmaffian
Medlem I Härnösandsmaffian
-
Prekognitivo
intuitionen för mig är självklart ett 6 sinne, den är den mest sublimaste sinne vi människor har, jag ska försöka anstränga mig i det mest djupaste i mig själv för att kunna förklara detta, men ni måste läsa sakta och hänga med i mina filosofiska resonemang:
Intuition är den sinne som koplar ihop delar av händelser, moment, meningar i böcker eller i samtal, eller i historien och i din livs historia, som sagt koplar ihop delar av det till helheter, oberoende av tidrum, dvs. att själva medvetandet reser bakom i tiden, i nuet, och framtiden, och gör koplingar mellan de. Plötsligt föds intuitioner av helheter, man kan också säga att de är stötar mellan det omedvetna och det medvetna som upplever en sublim övermedvetna som kan kallas axiomintuition. för mig den 6 sinne.
Sinnesförnnimelser presenteras för oss genom vår 5 sinne, lukt, hörsel, känsel, smaken och syn, de kan göra verkligheter till ilusioner, men den 6 sinne som är intuitionen kan hjälpa oss att se verkligare verkligheter, och de verkligheter är oändliga, om vi inte har möjlighet att använda detta extra sinne som är dold för de flesta, då blir vi fasta i den lilla värld utan möjlighet till att trappa upp verkligheter. Dvs. att vi krossar ilusioner av verkligheter genom intuitioner som hjälper oss att se ett annat värld som är över det medvetna.
Intuition är för mig en sinne som inte låter sig dominerad av illusioner.
Intuitiv sinne är ett sinne, vet ni varför? för att den precis som ögat som ser en chockerande händelse och vi reagerar och påverkar oss, och gör att vi upplevde något ny verklighet. Eller när vi luktar någomting som vi alldrig har upplevt förut, blir också en ny verklighet. Eller när vi hör musik eller något som gör att vi ryser i hela kroppen, och vi upplever det som ett ny verklighet.
Intuitionen funkar precis som de andra sinnerna: man tänker eller bara kom ihåg något (i vardagen, när man läser, tittar på tv,etc.) och gör kopplingar och plötslig blir man chokerad, eller kroppen börjar rysa. Och det kommer fram det abstrakta intuitionen och då upplever man en ny verklighet av de oändliga.
Hoppas ni förstår min filosofi, gjorde så gott jag kunde.
Intuition är den sinne som koplar ihop delar av händelser, moment, meningar i böcker eller i samtal, eller i historien och i din livs historia, som sagt koplar ihop delar av det till helheter, oberoende av tidrum, dvs. att själva medvetandet reser bakom i tiden, i nuet, och framtiden, och gör koplingar mellan de. Plötsligt föds intuitioner av helheter, man kan också säga att de är stötar mellan det omedvetna och det medvetna som upplever en sublim övermedvetna som kan kallas axiomintuition. för mig den 6 sinne.
Sinnesförnnimelser presenteras för oss genom vår 5 sinne, lukt, hörsel, känsel, smaken och syn, de kan göra verkligheter till ilusioner, men den 6 sinne som är intuitionen kan hjälpa oss att se verkligare verkligheter, och de verkligheter är oändliga, om vi inte har möjlighet att använda detta extra sinne som är dold för de flesta, då blir vi fasta i den lilla värld utan möjlighet till att trappa upp verkligheter. Dvs. att vi krossar ilusioner av verkligheter genom intuitioner som hjälper oss att se ett annat värld som är över det medvetna.
Intuition är för mig en sinne som inte låter sig dominerad av illusioner.
Intuitiv sinne är ett sinne, vet ni varför? för att den precis som ögat som ser en chockerande händelse och vi reagerar och påverkar oss, och gör att vi upplevde något ny verklighet. Eller när vi luktar någomting som vi alldrig har upplevt förut, blir också en ny verklighet. Eller när vi hör musik eller något som gör att vi ryser i hela kroppen, och vi upplever det som ett ny verklighet.
Intuitionen funkar precis som de andra sinnerna: man tänker eller bara kom ihåg något (i vardagen, när man läser, tittar på tv,etc.) och gör kopplingar och plötslig blir man chokerad, eller kroppen börjar rysa. Och det kommer fram det abstrakta intuitionen och då upplever man en ny verklighet av de oändliga.
Hoppas ni förstår min filosofi, gjorde så gott jag kunde.
För det första vill jag poängtera att vi har 6 vanliga sinnen. Syn, hörsel, känsel, lukt, smak och balans. Vart och ett av dem har sin fysikaliska princip och ger oss signaler påverkade av vår omgivning.
Skulle jag nämna ett sjunde sinne skulle det inte bli intuisionen utan vår princip för identifiering och som något utbyggt ligger till grund för vårt språk. Jag tycker dock att man bör använda ett anant ord än "sinne" för intuision, identifiering och språk då dessa inte bygger på någon fysikalisk princip utan verkar genom de andra sinnena i kombination med hur vi fungerar mentalt. Identifieringsprincipen är mer grundläggande än språket och språket krävs för intuision. Vi kommer ganska snabbt bort från de relativt enkla sinnena...
Skulle jag nämna ett sjunde sinne skulle det inte bli intuisionen utan vår princip för identifiering och som något utbyggt ligger till grund för vårt språk. Jag tycker dock att man bör använda ett anant ord än "sinne" för intuision, identifiering och språk då dessa inte bygger på någon fysikalisk princip utan verkar genom de andra sinnena i kombination med hur vi fungerar mentalt. Identifieringsprincipen är mer grundläggande än språket och språket krävs för intuision. Vi kommer ganska snabbt bort från de relativt enkla sinnena...
-
behållaren
- Inlägg: 61
- Blev medlem: 17 okt 2005 10:28
- Ort: Landsman till Wittgenstein
squirrel skrev:
Ur en aspekt är det nog rätt. men ur det primära perceptionskanalen så har jag svårt att ta balansen i denna lexikon. Intuition och balans har en viss distinktion. perceptivt. Intuitionen i så fall passar bättre i min lexikon, om jag nu vill vara mycket generös.
vill jag poängtera att vi har 6 vanliga sinnen. Syn, hörsel, känsel, lukt, smak och balans
Ur en aspekt är det nog rätt. men ur det primära perceptionskanalen så har jag svårt att ta balansen i denna lexikon. Intuition och balans har en viss distinktion. perceptivt. Intuitionen i så fall passar bättre i min lexikon, om jag nu vill vara mycket generös.
Plato's Allegory of the Cave ( 
) kan också ses som en varning om vår egen trygghet.
Vi som människor känner oss tryggare med det som vi är vana vid. Psykologiskt är vi lika människorna som sitter kedjade i grottan- kommer det nån som vill berätta om nåt nytt och helt utanför vår uppfattning om världen så blir vi arga, misstänksamma... Skeptisk får man väl vara. Smart är man väl inte om man accepterar allt man hör.
Men arg? Jo, för vad skulle kunna vara tryggare och bekvämare än att sitta i vår grotta och titta på skuggorna? Vad skulle kunna vara läskigare än att helt plötsligt få veta att allt vi har gjort i hela våra liv har varit, symboliskt och formligen, bara verklighetens svag skugga? Arga blir vi. Vår uppfattning om livet och våra upplevelser under föregångna år, tror vi, är viktigare än vad nån annan, den utan kedjor, kan berätta för oss. Han är ju inte lik oss. Varför ska vi lita på en outsider? Skuggorna ser vi med våra egna ögon. Han får ta sina "stjärnor" och "skogar" och dra. Vi sittar i grottan, tack så mycket.
Och så året 399 f.Kr. fick Sokrates dödsdom*. Brotten: "Gudlöshet och fördärvandet av ungdomen." Man får undra vilken sorts grotta atenarna levde i.
*Förresten, vad heter "hemlock" på svenska? Giftet menar jag, inte trädet.
) kan också ses som en varning om vår egen trygghet.
Vi som människor känner oss tryggare med det som vi är vana vid. Psykologiskt är vi lika människorna som sitter kedjade i grottan- kommer det nån som vill berätta om nåt nytt och helt utanför vår uppfattning om världen så blir vi arga, misstänksamma... Skeptisk får man väl vara. Smart är man väl inte om man accepterar allt man hör.
Men arg? Jo, för vad skulle kunna vara tryggare och bekvämare än att sitta i vår grotta och titta på skuggorna? Vad skulle kunna vara läskigare än att helt plötsligt få veta att allt vi har gjort i hela våra liv har varit, symboliskt och formligen, bara verklighetens svag skugga? Arga blir vi. Vår uppfattning om livet och våra upplevelser under föregångna år, tror vi, är viktigare än vad nån annan, den utan kedjor, kan berätta för oss. Han är ju inte lik oss. Varför ska vi lita på en outsider? Skuggorna ser vi med våra egna ögon. Han får ta sina "stjärnor" och "skogar" och dra. Vi sittar i grottan, tack så mycket.
Och så året 399 f.Kr. fick Sokrates dödsdom*. Brotten: "Gudlöshet och fördärvandet av ungdomen." Man får undra vilken sorts grotta atenarna levde i.
*Förresten, vad heter "hemlock" på svenska? Giftet menar jag, inte trädet.
Devil's Advocate
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster