Sluta påverkas av överspelad händelse!

[maaattias]

För lite drygt ett år sedan blev jag som jag upplevde det väldig förolämpad av en person.
Jag tyckte att personen i fråga hade en oerhört överlägsen och kränkande attityd och verkligen satte sig i ett överläge
och mer eller mindre förklarade mig dum i huvudet.

Jag har gått i terapi och bland annat dissekerat händelsen (och mkt annat) med en terapeut. Jag förstår situationen bra på ett psykologiskt plan vet vad som hände och varför personen sa som han gjorde osv.

Dock så ploppar minnet upp då och då och jag blir fullständigt rosenrasande. Minnet som spelas upp i mitt inre då och då. För inte längesedan dunkade jag handen hårt i väggen i samband med att minnet blossade upp. Hade efter det ont i handen 2-3 dagar...

Hur ska jag göra för att slippa dessa aggressioner mer än det jag redan gjort? Finns det någon metod för extra känsloutlevelse?
MVH

[Pilatus]

För lite drygt ett år sedan blev jag som jag upplevde det väldig förolämpad av en person.
Hur ska jag göra för att slippa dessa aggressioner mer än det jag redan gjort? Finns det någon metod för extra känsloutlevelse?

Jag kan tänka mig flera vägar som på sikt dämpar dessa "flashbacks". Att du har någon att tala med om sådana händelser. Att du försöker hålla din självkänsla på en acceptabel nivå. Att syssla med sådant du är bra på. Kanske lära dig något nytt. Minnen kan inte raderas som i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Vi bär dem med oss, men de blir mindre affektiva efterhand.

[Johan Ågren]

Känslorna skulle inte välla upp hos dig om du inte på ett plan höll med honom. Det är således inte överspelat. Det är egentligen inte denna person som skadar dig utan du själv. Ord kan inte skada oberoende av den egna psykologin. Däremot kan ord vid upprepade tillfällen prägla en person till att tycka illa om sig själv. Människor som väljer att projicera sina känslor gentemot yttre förövare tränger hela tiden undan den egna försoningen. Första steget är att frigöra aggressionen från målet och ta ett eget ansvar för känslan.

Sedan gäller det att du kan förlika dig med dig själv. Vi är aldrig samma människa genom livet, och ibland så måste vi se att den vi var när vi var yngre inte är den vi är idag. Det möjliggör att vi kan utvecklas och bli något annat, något mer. Vi måste ta ställning till om vi ska utveckla de sidor andra ogillar eller ser ner på hos oss eller om vi ska säga till oss själva att vi vill vara sådana då det är ett aktivt val. När vi väljer att vara någonting så är det inte längre en brist som vi behöver skämmas för eller försvara gentemot andra. I den mån vi inser att vi aldrig kan bli det andra förväntar av oss så kanske vi inte ska anstränga oss att försöka leva upp till det, utan istället försöka leva upp till det vi själva vill vara. Vi kan då acceptera att vi har brister, och blir inte längre arga när någon påpekar dessa brister. Det gäller således att överkomma tillkortakommandet gentemot andra, eller släppa vårt behov att leva upp till det. Så länge vi inte lyckas med något av detta kommer vi att må dåligt när någon (andra eller vi själva) petar i detta sår.

Det finns naturligtvis faror och fällor i detta också. En sådan fälla är att vi helt börjar ignorera omgivningens krav och förväntningar på oss och att vi helt kör vårt eget race. Det är ibland OK, men det får konsekvenser som bör övervägas. Att vara ensam och stark är bra för självkänslan så länge som man tycker om att vara ensam, och man är stark.

Ett annat sätt kan vara att släppa sitt prestationsbehov och förlika sig med att gunga omkring. Det fungerar så länge prestationerna kan avvaras och det fungerar ändå. All kritik att vi skulle vara dåliga på något sätt besvaras enkelt med "jag vet, visst är det mysigt att man kan vara så här dålig och det funkar ändå". Ett sådant tillstånd är ett jättebra utgångsläge att sedan prioritera prestationer utifrån, om de nu ändå skulle behövas av någon anledning.

[Johan Ågren]

Apropå att fortsätta påverkas: När vi blir vuxna kan vi ibland fortfarande skämmas och må dåligt över något som vi gjorde när vi var barn. En bra övning är att gå igenom sådana saker och gå igenom med barnet inom oss att det var fel det vi gjorde. Så om vi sköt småfåglar med luftgevär när vi var barn så ska vi inte fortsätta att kallsvettas över det 30 år senare. Skulden uppdaterar sig inte automatiskt mot vår mognad, utan måste aktivt tas itu med. Vi kan annars gå och vara skyldiga gentemot oss själva i ett helt liv, och ju högre moral vi utvecklar desto större blir skulden och bördan. Det kanske verkar obefintligt att bära med sig sådana saker, men glöm inte att känslorna är barnets, och om det inte törs komma fram gentemot din egen vuxna person så kommer du att bli en känslolös vuxen människa. Barnet måste få gottgöra sitt brott och få den vuxnes välsignelse.

I visualisering så sätt dig ned och prata med bilden av dig själv som barn vid den aktuella åldern. Du förklarar för att barnet ska få den fulla förståelsen och kulminera i sin skuld. När du ser att ditt inre barn förstår vidden av det han gjort så kommer barnet att börja gråta. Du kramar då om barnet och visar att du förstår och förlåter. Ett sådant samtal kan gå fel på många sätt. Det viktigaste är själva förståelsen och att inte försöka driva ett tomt bestraffande. Barnet ska aldrig börja gråta av bestraffandet utan av själva förtståelsen. Endast den gråten kan hela, och endast förståelsen är det som är av värde för barnets utveckling. Det andra är enbart av värde för barnets uppförande.

[Zokrates]

Utifrån min erfarenhet så handlar det väldigt mycket om läggning, tyvärr inte så lätt att förändra då
det inte har så mycket med erfarenhet eller intelligens att göra, att träna bort det med diverse
metoder kan funka ett kort tag, sedan sker det igen. Tackar min lyckliga stjärna för att jag aldrig
reagerat med vredesmod by deafult i liknande situationer, jag tar inte ut ilska fysiskt på döa ting lika
lite som på något levande, antingen käftar jag emot verbalt direkt eller skiter i't.

[Johan Ågren]

Utifrån min erfarenhet så handlar det väldigt mycket om läggning, tyvärr inte så lätt att förändra då
det inte har så mycket med erfarenhet eller intelligens att göra, att träna bort det med diverse
metoder kan funka ett kort tag, sedan sker det igen. Tackar min lyckliga stjärna för att jag aldrig
reagerat med vredesmod by deafult i liknande situationer, jag tar inte ut ilska fysiskt på döa ting lika
lite som på något levande, antingen käftar jag emot verbalt direkt eller skiter i't.

Kan inte "läggning" till stor del utgöras av ett djupare spektrum av trauman och hämningar? Det mesta är ju kultiverat, och kommer vi ner på djurets nivå så finns säkerligen "läggning" kvar, men jag tror inte den aspekten är lika karaktärsdanande som den efterföljande kultiveringen. Men jag är medveten om att små skillnader i grunden kan få omfattande utslag i längden om det inte hålls efter.

[klorofyll]

Känslorna skulle inte välla upp hos dig om du inte på ett plan höll med honom. Det är således inte överspelat. Det är egentligen inte denna person som skadar dig utan du själv.

Jag håller inte med om det du skriver, jag tror att känslorna styrs av vad man vill, man vill att världen skall vara rättvis, om man inte vill att andra människor skall missförstå en, men de istället tror något om en som inte stämmer, så blir man ledsen, eller hur? Menar du att man alltid håller med den man blir arg på? T.ex. om man blir vittne till en misshandel, håller man då med gärningsmannen om hans uppfattning om man ingriper enligt din uppfattning?

[Anne]

För lite drygt ett år sedan blev jag som jag upplevde det väldig förolämpad av en person.
Jag tyckte att personen i fråga hade en oerhört överlägsen och kränkande attityd och verkligen satte sig i ett överläge
och mer eller mindre förklarade mig dum i huvudet.

Jag har gått i terapi och bland annat dissekerat händelsen (och mkt annat) med en terapeut. Jag förstår situationen bra på ett psykologiskt plan vet vad som hände och varför personen sa som han gjorde osv.

Dock så ploppar minnet upp då och då och jag blir fullständigt rosenrasande. Minnet som spelas upp i mitt inre då och då. För inte längesedan dunkade jag handen hårt i väggen i samband med att minnet blossade upp. Hade efter det ont i handen 2-3 dagar...

Hur ska jag göra för att slippa dessa aggressioner mer än det jag redan gjort? Finns det någon metod för extra känsloutlevelse?
MVH

Lite frågor du kan ställa dig (behöver inte besvara dem här om du inte vill) efter självrannsakan i terapi; tycker du att det låg någon sanning i det han sa till dig även om det var forumulerat på ett kasst sätt och sanningen sved? Tycker du inte att det stämmer alls utan att personen tog ut sina egna irritationer på dig? Eller del människor kan ju vräka ur sig vilket missriktat skit som helst i förbannat tillstånd? Nu vet ju inte jag vad han sa, men vi kan låtsas att han sa "din värdelösa djävel, vem fan tror du vill ha med dig att göra? Jag kan tala om för dig att..." Sånt kan vara vad personen känner om sig själv djupt därinne, men klarar inte av att hantera på ett bra sätt. Eller så var han förbannad på någon annan eller något annat än dig kanske. Hur agerade du själv vid dessa påhopp? Det kan säga en hel del om dina nuvarande aggressioner. Du kanske inte försvarade dig eller upplevde hjälplöshet i situationer som denna att du inte vet hur dessa hanteras bäst? Försökte du prata med personen när det hade lugnat ner sig? Förslag bara på hur det kan ligga till. Aggressionerna kommer du först helt till bukt med när du förstår vad det rör sig om för dig. En välbeprövad metod är annars sex (och då menar jag naturligtvis inte våldtäkt!!!) eftersom sex aktualiserar spänningar och orgasm leder till frigörelse av dem.

[förstår mig själv]

Vägleds av sanningen försök att få en objektiv bild av dig själv. Varför? Jo då kan du använda dig själv för att uppnå lycka. Att skruva i skruvar med en hammare fungerar inte.

[förstår mig själv]

Att acceptera sig själv som man är är en lång process och den hindras av kulturen normer osv. Detta gör att vi har svårare att uppnå lycka. Så länge man inte accepterar sig själv förstår man inte sig själv och sina krafter.

[Johan Ågren]

Känslorna skulle inte välla upp hos dig om du inte på ett plan höll med honom. Det är således inte överspelat. Det är egentligen inte denna person som skadar dig utan du själv.

Jag håller inte med om det du skriver, jag tror att känslorna styrs av vad man vill, man vill att världen skall vara rättvis, om man inte vill att andra människor skall missförstå en, men de istället tror något om en som inte stämmer, så blir man ledsen, eller hur? Menar du att man alltid håller med den man blir arg på? T.ex. om man blir vittne till en misshandel, håller man då med gärningsmannen om hans uppfattning om man ingriper enligt din uppfattning?

Känslorna har alltid med dig att göra. Annars så skulle du bli lika arg varje gång du förstod att ett misshandel ägt rum. Desto närmare dig själv misshandeln kommer desto argare blir du då det är ett angrepp på din egen identitet. Av denna anledning så upprörs inte människor generellt av orättvisor som inte drabbar dem själva. För det krävs den vidare identifikationen. Du kan inte välja din känslor, men du kan välja hur du betraktar tillvaron och genom förståelse vidga din identifikation.

Man håller med den man blir arg på i den bemärkelsen att den egna psykologiska dynamiken redan tydliggjort problematiken. Endast så blir vi sårbara. Vi behöver inte hålla med rent moraliskt med överjaget, men jaget är redan ställt under överjagets angrepp genom oss själva och vanligen hänger det samman med att vi själva tillhör samma kultivering och sociala dynamik som förövaren.

Vi blir inte arga över att någon säger att vi har en stor och ful näsa när vi inte underordnat vår individuella psykologiska dynamik den rådande sociala dynamiken. Ett sådant angrepp av "vår stora fula näsa" skulle leda till att vi fullt ut betraktade förövaren som en tragisk existens som saknade förståndet att inte kunna urskilja relevanta ställningstaganden. Vi skulle inte alls bli arga. En stark individ kan således på motsvarande sätt vara fri från att bli arg när en eller flera människor säger något "elakt" genom att individen genom sitt vidare förstånd faktiskt betraktar dessa förövare som mindre vetande.

Känslorna är dock ofta funktionella, men alltid underordnade vår förståelse. Vi sörjer t.ex inte en död människa om det inte innebar en förlust för oss. I den mån vi sörjer iden av en förlust, t.ex genom att se på en film så är vår sorg beroende av motsvarande personliga psykologiska dynamik.

[Johan Ågren]

Vägleds av sanningen försök att få en objektiv bild av dig själv. Varför? Jo då kan du använda dig själv för att uppnå lycka. Att skruva i skruvar med en hammare fungerar inte.

Problemet är att det går att få i en skruv med en hammare, men det blir ett jäkla bankande och resultatet blir dåligt.

[klorofyll]

Känslorna skulle inte välla upp hos dig om du inte på ett plan höll med honom. Det är således inte överspelat. Det är egentligen inte denna person som skadar dig utan du själv.

Jag håller inte med om det du skriver, jag tror att känslorna styrs av vad man vill, man vill att världen skall vara rättvis, om man inte vill att andra människor skall missförstå en, men de istället tror något om en som inte stämmer, så blir man ledsen, eller hur? Menar du att man alltid håller med den man blir arg på? T.ex. om man blir vittne till en misshandel, håller man då med gärningsmannen om hans uppfattning om man ingriper enligt din uppfattning?

Känslorna har alltid med dig att göra. Annars så skulle du bli lika arg varje gång du förstod att ett misshandel ägt rum. Desto närmare dig själv misshandeln kommer desto argare blir du då det är ett angrepp på din egen identitet. Av denna anledning så upprörs inte människor generellt av orättvisor som inte drabbar dem själva. För det krävs den vidare identifikationen. Du kan inte välja din känslor, men du kan välja hur du betraktar tillvaron och genom förståelse vidga din identifikation.

Jag håller inte med om det här, du menar att man bara känner med dem man förstår, men jag tror inte att man kan förstå den man försvarar. Varför skulle man bli arg för att någon kritiserar ens sätt att skilja på åsikt och handling? (Ta det jag skriver med en nypa salt för jag har svårt att förstå vad du menar.)

Man håller med den man blir arg på i den bemärkelsen att den egna psykologiska dynamiken redan tydliggjort problematiken. Endast så blir vi sårbara. Vi behöver inte hålla med rent moraliskt med överjaget, men jaget är redan ställt under överjagets angrepp genom oss själva och vanligen hänger det samman med att vi själva tillhör samma kultivering och sociala dynamik som förövaren.

Men är det inte så att man håller med den man kommer överens med? Hur kan man komma överens med någon man är arg på?

Vi blir inte arga över att någon säger att vi har en stor och ful näsa när vi inte underordnat vår individuella psykologiska dynamik den rådande sociala dynamiken. Ett sådant angrepp av "vår stora fula näsa" skulle leda till att vi fullt ut betraktade förövaren som en tragisk existens som saknade förståndet att inte kunna urskilja relevanta ställningstaganden. Vi skulle inte alls bli arga. En stark individ kan således på motsvarande sätt vara fri från att bli arg när en eller flera människor säger något "elakt" genom att individen genom sitt vidare förstånd faktiskt betraktar dessa förövare som mindre vetande.

Menar du att om man blir ledsen för att någon klagar på ens utseende, oavsett hur man ser ut, så lever man i en illusion?

Känslorna är dock ofta funktionella, men alltid underordnade vår förståelse. Vi sörjer t.ex inte en död människa om det inte innebar en förlust för oss. I den mån vi sörjer iden av en förlust, t.ex genom att se på en film så är vår sorg beroende av motsvarande personliga psykologiska dynamik.

[Kristofer]

För lite drygt ett år sedan blev jag som jag upplevde det väldig förolämpad av en person.
Jag tyckte att personen i fråga hade en oerhört överlägsen och kränkande attityd och verkligen satte sig i ett överläge
och mer eller mindre förklarade mig dum i huvudet.

Jag har gått i terapi och bland annat dissekerat händelsen (och mkt annat) med en terapeut. Jag förstår situationen bra på ett psykologiskt plan vet vad som hände och varför personen sa som han gjorde osv.

Dock så ploppar minnet upp då och då och jag blir fullständigt rosenrasande. Minnet som spelas upp i mitt inre då och då. För inte längesedan dunkade jag handen hårt i väggen i samband med att minnet blossade upp. Hade efter det ont i handen 2-3 dagar...

Hur ska jag göra för att slippa dessa aggressioner mer än det jag redan gjort? Finns det någon metod för extra känsloutlevelse?
MVH

visst finns det metoder för att agera ut känslor...men är känslan kopplad till ngt specifikt är det bättre att försöka utreda hur känslan-tanken är kopplade till varandra. När du blir arg förbereder sig din kropp på kamp och känslan förminskas ofta genom att man agerar ut detta på ngt sätt...tex dunkar handen i väggen...då blir känslan delvis utagerad men du har ju fortfarande inte hanterat tanken som föranleder känslan och därmed kommer känslan att uppstå på ett liknande sätt nästa gång du tänker tanken...så genom att enbart fokusera på att agera ut känslan kommer du att få väldigt ont i handen i längden

Ilska är annars en bra känsla...den visar att du inte accepterar vad som hänt...det är väl ganska sunt att bli arg om man känner att ngn försöker förminska en...dvs din reaktion är frisk, hälsosam...dock låter det som att du tycker att det är jobbigt att du reagerar så starkt...frågan är dock om det är din känsloreaktion som stör dig eller om det är att tanken dyker upp så pass ofta? jag skulle gissa på det senare...och i så fall är det ju bättre att fokusera på hur du ska kunna släppa tanken...

Sen låter det som om du har fokuserat på att analysera den andre personen och dennes agerande...vilket också är bra...förstår man varför ngn gör ngt är det mkt lättare att bemöta det den gör. I en värld där man förstår alla andra människor är man näst intill mentalt osårbar, ord i sig kan inte skada, bara genom vad det väcker i ngn...för att förstå ngn annan i en viss situation måste man dock först förstå sig själv...annars är det omöjligt att avgöra varifrån känslan kommer och vad i ens tolkning som är kopplat till den andre och vad som är kopplat till en själv...

Mitt råd är därför att du fokuserar på dig själv och funderar på vad som gjorde dig så arg...vilket du säkert redan gjort 100-tals gånger men det finns helt säkert fortfarande saker du missat...ngn tidigare händelse som väckt likande minnen? fick detta ngr konsekvenser för dig? kan du göra ngt åt det i dag? osv (dessa frågor var inte menade som frågor för dig att svara på...mer fundera över). Alternativt får du acceptera att det som hände hände...kan du inte göra ngt åt det kanske du får se det som en värdefull lärdom inför framtiden...att bli medveten om sina upplevda brister kan ibland vara en väldig vinst...så även om situationen och tanken i sig gör dig arg kanske det har utvecklat dig?

Framhåller ngn en bild av en själv som man själv inte tycker stämmer är detta ofta väldigt frustrerande i sig...det är viktigt att känna sig sedd och förstådd av sin omgivning...det tycker alla...och det är också helt normalt.

[maaattias]

Tack För alla svar! Många kloka tankar