Inläggav Illusionen » 01 apr 2013 16:32
Hej Anders &Forgiaturas !
För att kunna besvara Forgiaturas fråga krävs ant följande som grund. Texten är samtidigt ett svar på Anders fråga ang Eulers plats i sammanhanget.
Mitt förslag är att ni läser detta först, och under tiden funderar jag på hur jag ska förklara motivet på ett begripligt sätt.
Det är inte helt lätt vare sig att beskriva och/eller förstå. Det mest troliga är att man måste förstå föreliggande text för att ha rätt grund, och därifrån komma vidare.
När man förstår, är det lättare att senare förstå dynamiken i balanskriteriets reproduktionsriktningar. Det är här som motivet till medvetandets REFERENS sedan kan skönjas.
I ett tidigare inlägg skriver jag citat, ”Trots sin enkelhet och renhet besitter fälten likväl den ofattbara kapacitet och förmåga som krävs för att skapa och forma vår värld !”
Min personliga uppfattning är att det sannolikt inte är möjligt att finna en fundamental ”mekanism”, här benämnd M, som kan göra anspråk på att atomärt efterlikna denna ofattbara förmåga. Jag vill ändå redogöra för några tankar kring detta. Efter att ha begrundat problemställningen, var min första slutsats att ju mer komplicerad M väljs desto mer begränsad blir M:s kapacitet och förmåga. Det förefaller alltså som den ”standardmodell” som tillämpas inom fysiken ej uppfyller de krav på enkelhet som borde bli en följd av nämnda slutsats. Standardmodellen med dess elementarpartiklar är helt enkelt för komplicerad, för att den ska uppfylla ställda kapacitetskrav. Målsättningen blev därför att söka en basal mekanism, M, som är extremt enkel.
Den ”mekanism”, M, som efter div funderande kom att utkristallisera sig hade formen av en ”böj”. Små segment av böjen kan spaltas upp i komposanter, orienterade 90 grader relativt varandra. Om vi här tänker oss att varje del av en struktur ”återkopplar” till sig själv, inses att den linjära strukturen återkopplar symmetriskt, medan den böjda strukturen återkopplar asymmetriskt. Detta kan uttryckas som att den linjära strukturen är ”neutral = balanserad” medan den cirkulära strukturen är ”aktiv = obalanserad”.
Låter vi M omfatta 90 grader får M även, för kommunikation-växelverkanfunktion, viktiga avgränsade projektionsegenskaper. Sammanfattat har vi då försett M med de basala egenskaper vi eftersträvar. En struktur som kan formas sluten t ex cirkulär och/eller sfärisk, via M, kan då ses som ett överordnat balanserat komplex av obalanssegment.
Det balanskriterie, DELTA, jag beskriver och använder mig av, har sin grund i detta resonemang. DELTA använder jag mig sedan av för att förklara merparten av fysiken och dess s k paradoxer. Sammanfattat kliver jag ned några steg på min ”resonemangsstege” och ersätter standardmodellen med en extremt enkel ”kvadrant-böj” (”90-graders-böj”), M, som jag kombinerar till ett DELTA.
Balanskriteriet DELTA, ΔØ, beskriver obalanser i G, där obalans innefattar avvikelse. Avvikelse kan här förenklat ses som skillnaden mellan det linjära och böjda. Små segment av böjen/kurvan kan enligt ovan, spaltas upp i komposanter, orienterade 90 grader relativt varandra. DELTA innefattar cirkulär form och kan då betraktas som sammansatt av ett antal M-segment. Om vi här tänker oss att varje del av en struktur ”återkopplar” till sig själv, inses att den linjära strukturen återkopplar symmetriskt, medan den böjda strukturen återkopplar asymmetriskt. Detta kan uttryckas som att den linjära strukturen är ”neutral = balanserad” medan den cirkulära strukturen är ”aktiv = obalanserad”.
En struktur som kan formas sluten t ex cirkulär och/eller sfärisk, kan då ses som ett överordnat balanserat komplex av obalanssegment enligt ovan. Balanskriteriet DELTA innefattar sfäriska strukturer, där ytan är böjd och aktiv, och således i ”obalans”, medan radierna är linjära och neutrala, och därigenom i ”balans”. Balanskriteriet ΔØ kan med detta synsätt betraktas som en modell beskrivande strukturfördelningen linjärt - cirkulärt i G. För att även inkludera balansering av REELLT och IMAGINÄRT utökas ΔØ till ett dubbelt DELTA. Det är här Eulers formel kommer in i bilden. Eulers formel beskriver matematiskt sambandet mellan reellt och imaginärt. Personligen betraktar jag Eulers formel som en indirekt verifiering av grundtillståndet G.
För att beskriva den matematiska bakgrunden till DELTA återvänder vi därför till kapitel 4, Några matematiska samband, och knyter an till Eulers formel.
För att beskriva DELTA räcker det inte med att tillämpa Eulers formel i dess grundvariant, utan vi behöver utöka exponenten x till att kunna betraktas som KOMPLEX.
Ersätts z med ett reellt tal x, så erhålls, e^jx = cos x + jsin x
Notera att z är ett komplext tal, och att e^jz = cos z + jsin z därigenom täcker ett generellt samband.
Det GENERELLA sambandet är viktigt, då det balanskriterie konceptet använder sig av förutsätter att z kan vara komplext. Det komplexa får till följd att det är möjligt att överordnat skalärt balansera reellt och imaginärt, så som konceptet beskriver. Eulers formel ska därför inte ses som ett isolerat samband, utan ska betraktas som ett delsamband.
Notera gärna att symbolen ”j” definieras, j = √−1 = ±j, normerat/viktat. Polariteten, ±, refererar till komplexa balanserade tänjningsfenomen, vilka beskrivs längre fram i texten.
Om vi utgår från sambandet, e^jx = cos x + jsin x, och ersätter det reella uttrycket x med de komplexa, x = Re(x + jy) och y = Im(x + jy) har vi infört en skalär
REELL-IMAGINÄR-dynamik i resonemanget.
Även detta har sin grund i Maskeringsprincipen, MP, vilket visar på behovet av att känna till svaret, på de inledningsvis ställda fundamentala frågorna.
Det är viktigt att förstå att när x ersätts med (x + jy) får det ursprungliga sambandet en utökad och ändrad innebörd. Det är denna utökning som ligger till grund för att beloppet /e^jx/ erhålls som, √ cos^2 x + sin^2 x = ± 1 Polaritetsväxlingen är m a o en följd av att x ges komplex innebörd. En ytterligare konsekvens är att ΔØ får karaktär av abstrakt sfär, samt ändrade skalfaktorer, SKF.
Begrundar man detta inses att den komplexa exponenten till symbolen/basen ”e” öppnar för definition av EXISTENS begreppet. Symbolen/basen ”e” representerar enligt konceptet den ”balansmängdrelation” som kännetecknar reellt – imaginärt. Existensens krav på avvikelse-kriteriet tillgodoses p g a den komplexa exponentens imaginära innehåll. Existens förutsätter mot denna bakgrund, enligt föreliggande koncept, alltså ”förekomst” av något som har karaktär av abstrakt meta-fysiskt fenomen.
Frågan som infinner sig är då om det jag beskriver faller under kategorin meta-fysiskt fenomen ?
Svaret är troligen nej, då MASKERINGEN via MP, m a o vårt eget medvetande, är upphovet !
Utifrån ovanstående resonemang inför vi sedan variabeln, t, representerande vår verklighets förnimmelse av fenomenet TID, och inför ”vinkelfrekvensbegreppet” ωt, och kan utifrån detta sedan formulera det viktiga sambandet,
Re (e^jωt) = Re (cos ωt + j sin ωt) = cos ωt ( cos ωt)
Im (e^jωt) = Im (cos ωt + j sin ωt) = sin ωt (j sin ωt)
Variabeln ”t” symboliserar enligt konceptet alltså en dynamisk ”vinkelvariabel”/”ROT-variabel”.
Det som är fascinerande med denna dynamiska variabel är att den har förmåga att skifta reellt och imaginärt.
Detta kan uttryckas som att tiden, t, ”roterar” balanskriteriet, DELTA, ∆.
Förenklat kan man säga att ∆-rotationen, alltså vårt tidsfenomen, ”parerar” reproduktionsobalans genom att ändra ”storlek/skala”. Fenomenet tid får därigenom sin meta-fysiska karaktär. Vårt ”rum” får även det sin förklaring via ∆-rotationen.
En viktig mekanism i definitionen av fenomenet TID har därmed erhållit en principiell och logisk förklaring, via ett i viss mening meta-fysiskt fenomen, som medvetandet är delaktig i.
Hälsar
Illusionen
PS Jag är ledsen, men klarar inte av att förklara detta enklare.
Jag tyckte om Zokrates sätt att beskriva det jag benämner G, han skulle nog klara av att beskriva ovanstående på ett enklare och filosofiskt bättre sätt.