Varför finns det något?

[PeterK]

Pilatus undrar: »Vilket värde har principen om potatisens delbarhet?« Ja, varken större eller mindre större värde, än det värde man själv kan lägga däri...

Pilatus: »Frågan är större än så fms! Det är en fråga om hur världen är funtad. Det inkluderar som du vet kvantfysik, slumpbegrepp och att partiklar skapas utan orsak.« Tjaaa, potatisen finns ju i.a.f. varvid den ju är ett uttryck, samt är en bra metafor — precis som allt i sinnevärlden — för den verklighet som frambringat den... däremot ter sig "kvantfysik" och "slumpbegrepp" samt detta att "något skapas utan orsak" som tvivelaktiga töntbegrepp genom vilka "dåren" plötsligt blir större expert än livet självt...

Ja, ungefär som att (typ) ...nuförtiden är 5 + 5 egentligen inte 10, utan den moderna vetenskapen har via invecklade matematiska beräkningar och noggranna mätningar funnit att 5 + 5 är lika med exakt 10,8766654439622234567. Detta är i.a.f. det senaste budet, men ny forskning pågår och vissa tecken tyder på att vi får revidera detta facit, samt att 5 + 5 i själva verket är ett "slumptal"... ...men vi får som sagt avvakta senaste mätningarna... ...en ny rymdsond är förresten utskickad att lösa frågan... varvid det nya resultatet visas på TV...

Pilatus; orkar man inte kunna se alltet även som "en potatis" har man inte tillräcklig "rörlighet/öppenhet" för att egentligen kunna se nånting. Dvs, man begriper då inte att allt i vad man upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" egentligen är evigheten/oändligheten/allmakten i en slags draperad eller illusorisk form, genom vilken alltet framträder såsom vore detta än det ena respektive än det andra. Och då bl.a. som en potatis. Vilket betyder att "potatisen" egentligen utgör "alltet" fast sett på ett visst sätt.

Ja, "alltet" är generöst, det behöver inte inskränka sig till antingen blott "det ena" eller blott "det andra", utan "alltet" har råd med att — samt finner glädje i — att vara såväl "det ena" som "det andra" utan att haka upp sig för det. Samt att härigenom för var och en vara, precis vad var och en såväl innerst inne vill som när det kommer till kritan också behöver. Ja, t.o.m. om detta skulle vara en "potatis". Varvid är att förstå, att man som liten, liten, liten jordmänniska inte alltid (= ytterst sällan) verkligen förstår vad det är man behöver. —»Behöver för vad?«, undrar naturligtvis vän av kladdkaka och kaffe. —»Jo, för att dagsmedvetet åter bli "ett" med det "allt" man i verkligheten är«, svarar potatisen bortom bergen. Eller var det kladdkakan som mot alla föreskrifter pep?... (det får vi veta i nästa spännande nummer av "Allt om vetenskap")

Ja, har man svårt med andra sätt att se, än sitt pluttelilla egna, så har man blivit sin egen största fiende. Då är det ens egen begränsning som sätter stopp för vidare möten med den verklighet som yppar sig i illusionens form, varvid man tror sin egen lilla trygga vrå i livet vara det enda att lita på varvid "illusionen" blivit ens verklighet, medan man vänder verkligheten ryggen därför att den inte ser ut som det "kaffe med kladdkaka" som är ens enda trygghet. Och fängelse. Då har man sina höga tankar om sig själv till trots, helt enkelt blivit inskränkt och rigid. Ja, hjälplös med andra ord... Man är då fast i bokstavsträsket med all den mördande konvenans, död och instängd förskämning detta innebär. Ett tillstånd, där bokstaven väger tyngre än dess innehåll, helt omedveten dock, om att denna tyngd är det ok genom vilket man kväver sitt eget liv till döds... Ja, är man fast i bokstaven men blind för dennas innehåll, så är man blind och döv inför allt som på ytan ter sig annorlunda, men som i verkligheten — bortom ytans sken — rentav kan vara en själv. Dvs, det väsen man ser som sin fiende, utan att förstå att det är sig själv man ytterst och innerst bekämpar... Huganimej...!

Mvh/ PeterK

(...så börja med att va en potatis samt se att även denna precis som vi dväljer "evigheten i sitt bröst"... ...ja, tag skeden i vacker hand, släpp alla anspråk och ta emot livet i dig själv... ...»men vad var nu detta för en förfärlig soppa, inte är jag en potatis det vet väl alla och kom inte och påstå att alltet skulle kunna vara precis vad som helst, nej, här är det tillfälligheter som råder så ingenting kan vara precis hur som helst och — ingenting? — ja, ingenting är vad det egentligen handlar om fast lite om slumpen också förstås, ja, det här håller vetenskapen ordning på och kom inte och stör denna ordning för rumtiden har inte alltid funnits, för att den har inte funnits innan den kom till, för så äää de... ...ja, det står ju i varje anständig bok och räknar man på saken är saken alldeles klar — tror jag — och nu skall jag återgå till min kladdkaka och mitt kaffe och här är sååå uuunderskönt att vara i min egen lilla värld och inte lider jag nån nöd bara jag får min kladdkaka och mitt kaffe och slipper störas av Stora Stygga Världen... men framför allt av den där hemska PeterK... ja, huganimej...!! Hallå, hallåå, hallååå...Högerparti... nej, vad säger jag — KRIS-demokraterna — hitåt och få bort den där PeterK... lagstifta mot sånt här... ack, att det skulle bli så här... ...PUHHH!)

Lilla Stygga Vargen alias "PeterK" alias "Potatisen"...

[Pilatus]

Pilatus undrar: »Vilket värde har principen om potatisens delbarhet?« Ja, varken större eller mindre större värde, än det värde man själv kan lägga däri...

En lagom svår nöt så här dags?

Frågan är större än så fms! Det är en fråga om hur världen är funtad. Det inkluderar som du vet kvantfysik, slumpbegrepp och att partiklar skapas utan orsak.

Tjaaa, potatisen finns ju i.a.f. varvid den ju är ett uttryck, samt är en bra metafor — precis som allt i sinnevärlden — för den verklighet som frambringat den... däremot ter sig "kvantfysik" och "slumpbegrepp" samt detta att "något skapas utan orsak" som tvivelaktiga töntbegrepp genom vilka "dåren" plötsligt blir större expert än livet självt...

Se där, längre än så kunde han inte hålla sig!

Espri och lättsam konversation är ingenting för sluggern Peter. Nej Peter, jag skall inte haka på dina argument.

Fan, nu höll jag på att glömma kaffet! Jag får läsa vad du skriver senare. Nu till viktigare ting!

[Pilatus]

[...], att det skulle bli så här...

Så, Peter, då var jag tillbaks. Nybryggt kaffe, men det blev inte någon schwarzwaldtårta, det borde du pröva någon gång Peter, de lättar upp sinnet. Tänk dig bara en tårta av tunna nötbottnar, varvade med lager av vispad grädde, som även täcker tårtan.

Jo jag läste vad du skrev, en tungfotad, ältande och ixoid framställning. Bäst att avstå från att försöka förstå i vilket sinnestillstånd du skriver detta. Kanske borde du ta en rask promenad och koppla av med något som du finner glädje i.

[förstår mig själv]

Hej pilatus!
Har du tänkt på att människan finns! Igår satt jag och mådde illa ute i en park. Jag tänkte på detta "onda". Gick in i boxen, försökte känna och möta detta onda.
Det blev då bara värre. Sedan föreslog min vän att jag skulle ta en promenad.
Jag öppnade sinnena. Hörde några tjejer prata. Såg en hund som sprang runt. Såg några gå ut från kolonilotten! Mötte (gick igenom) ett ungdomsgäng.
Upplevde träd. Kände mig glad. Plötsligt insåg jag att "naturen" människorna ju gav mig liv, existens, ja illamåendet försvann. De hjälpte mig inte med att bota/förinta utan genom deras ideer, genom något annat. Sedan kände jag det igen!
Jag såg säkert lidande ut. Tittade på människorna. Såg dem inte ytan utan annat.
De hjälpte mig, de vill ge sitt, sin sanning. Fyllde mig med liv.
Sedan gick jag undan och "kissade". Kände att detta är rätt.
Naturen/allt är här för dig och visar oss livet och vill ge.
Kom att tänka på en patient jag har som väger 300 kg.
Han vill(kan knappt) gå ut, skäms för sin vikt. Människor "tittar", ser inte något annat.
Genom att öppna sig själv så kan man själv se och andra ser värde i dig. Och man ger och får goda ideer. Är inte "tjockis" utan något mer!

[förstår mig själv]

Alla är nödvändiga för att allt ska finnas. Naturen "ger oss upplevelser" den ger liv och "mening".
Den verkar för sin egen "existens".
Att se de goda värdena i allt (tex alla människor) och få de att leva/existera.
Ja detta är rätt, det är nödvändigt. Vi finns ju! Allt är genom dess väsen (sin natur) nödvändigt för existens. Vi verkar och uppfyller oändligt med ordningar men vi är inte medvetna om detta.
Blir vi medvetna om detta (naturlagarna,ordningarna) som vi gör. När vi ger "gott" verkar enligt ordningarna ja då kommer de oändliga krafterna att synas tydligt. Dessa finns där för att de är "rätt". Om du tex möter med öppna sinnen någon så är detta "rätt", då sker detta i naturen.
Om pilatus öppnar sig lite kanske han inser att naturen anger att andas är rätt.
Ja då andas du! INGET kan ändra på detta. Ingen människa kan stänga av ordningarna/naturlagarna. Inga vapen inget kan få ordningarna annorlunda. Alla vapen på jorden kan inte ändra på detta.
Naturens kraft och nödvändighet kan hur lätt som hellst omedelbart "förinta Vintergatan" ja ALLT. Någon annan lag behöver vi inte ha(och har inte heller, men det förstås inte av alla).
När man ser dessa krafter verka, enligt ordningarna förnuftet på detta sätt. Ja då kan man glömma slump osv.
En annan ordning är att naturen ger oss förnuftet (som Peter säger) genom "upplevelserna" av det verkliga kommer vi förstå naturen (observation, teori).
Naturen vill att vi ska förstå mer och visar oss genom att ge oss upplevelser. Och när man märker att naturen förändras. Plötsligt upplever man "bebisar", "fula", lidande, det goda.
Ja då märker man detta och tror att det betyder något.
Det är tex osannolikt(jämfört med hur det "brukar vara).
Om man stänger av här, och ska förklara så går det med slump.
Det "osannolika" har ju redan hänt färdigt. Det är att märka det osannolika som leder till kunskapen naturen vill ge. Då kommer detta osannolika fortsätta(tills man lärt sig).
När jag hela tiden såg "snygga tjejer" på andra sidan gatan och mötte fula så betydde det något. När jag insåg att det var inte bara ful eller snygg som de var utan oändligt mycket mer så såg jag bara snygga tjejer(men även där mycket mer).
Naturen lär oss genom allt vi upplever. Och det sker oändligt med ordningar "händelser" hela tiden.
Dealern som vann visade den ordningen men det var inte bara detta som skedde. När man upplever "mer" märker man sådant man inte kunde tro innan det skedde.
Gäller att öppna sig genom det "rätta"/"eviga" och låta de som visar ge det på sitt sätt. Några mål önskningar eller viljor från din sida stänger av. Man sluter sig. Man lever knappt. Varken ger eller får(medvetet).

[Pilatus]

Sedan gick jag undan och "kissade". Kände att detta är rätt. Naturen/allt är här för dig och visar oss livet och vill ge. Kom att tänka på en patient jag har som väger 300 kg.

Men sådant tal för ju diskussionen till en rent animal nivå, fms. Jag är inte säker på att jag är så intresserad av dina utsöndringar. Du skriver om "en patient jag har", om det betyder att du åter är i tjänst så är ju det mycket glädjande.

Genom att öppna sig själv så kan man själv se och andra ser värde i dig.

Kanske borde du försöka ta dig tillbaks till trådens ämne. För övrigt så är jag inte en speciellt sluten person. Och visst får man vara personlig!

[Pilatus]

En annan ordning är att naturen ger oss förnuftet (som Peter säger) genom "upplevelserna" av det verkliga kommer vi förstå naturen (observation, teori).

Skall jag vara helt uppriktig så är jag inte så mycket för den typen av klokskap som att "naturen ger oss förnuftet". Det kanske betyder något för dig som känns levande och angeläget. Men för mig lider sådana yttranden av total platthet.

Om man stänger av här, och ska förklara så går det med slump. Det "osannolika" har ju redan hänt färdigt. Det är att märka det osannolika som leder till kunskapen naturen vill ge. Då kommer detta osannolika fortsätta (tills man lärt sig).

Jag tror vi förstår väldigt mycket, även sådant som slump. Men ibland sätter vi upp regler där de mest är oss till hinder. Det påminner om den tankens bundenhet Carl Fredrik Reuterswärd skildrade för ca femtio år sedan.


Mascot för Rörelse i konsten 1961

[PeterK]

[...], att det skulle bli så här...

Så, Peter, då var jag tillbaks. Nybryggt kaffe, men det blev inte någon schwarzwaldtårta, det borde du pröva någon gång Peter, de lättar upp sinnet. Tänk dig bara en tårta av tunna nötbottnar, varvade med lager av vispad grädde, som även täcker tårtan.

Jo jag läste vad du skrev, en tungfotad, ältande och ixoid framställning. Bäst att avstå från att försöka förstå i vilket sinnestillstånd du skriver detta. Kanske borde du ta en rask promenad och koppla av med något som du finner glädje i.

Jag lirar trummor, skriver samt umgås med andra människor... duger det...? Eller måste jag ut & jogga också, för att Pilatus skall förstå mig... ...fast låt för all del inte mig störa friden med kladdkakan...

Mvh/ PeterK

[PeterK]

Pilatus undrar: »Vilket värde har principen om potatisens delbarhet?« Ja, varken större eller mindre större värde, än det värde man själv kan lägga däri...

En lagom svår nöt så här dags?

Frågan är större än så fms! Det är en fråga om hur världen är funtad. Det inkluderar som du vet kvantfysik, slumpbegrepp och att partiklar skapas utan orsak.

Tjaaa, potatisen finns ju i.a.f. varvid den ju är ett uttryck, samt är en bra metafor — precis som allt i sinnevärlden — för den verklighet som frambringat den... däremot ter sig "kvantfysik" och "slumpbegrepp" samt detta att "något skapas utan orsak" som tvivelaktiga töntbegrepp genom vilka "dåren" plötsligt blir större expert än livet självt...

Se där, längre än så kunde han inte hålla sig!

Espri och lättsam konversation är ingenting för sluggern Peter. Nej Peter, jag skall inte haka på dina argument.

Nej, det har vi ju sett hur det går... ,o)))

Mvh/ PeterK

Fan, nu höll jag på att glömma kaffet! Jag får läsa vad du skriver senare. Nu till viktigare ting!

[Algotezza]

Någonting finns därför att ingenting inte finns, om vi menar att ingenting är som en obefintlig etikett på en icke-existerande tom flaska. Eller med Martinus ord: "den tänkta motsättningen till verkliga förhållanden", där verkliga förhållanden på ett abstrakt plan kan summeras till "något som är" varvid ingenting blir "ingenting som inte är och inte heller kan vara". Tomrum är alltså inte intet, ej heller "det som potentiellt kan bli något".

Det Krauss laborerar med är alltså snarare ett potentiellt något än ett absolut intet.

[Algotezza]

Intet - tänk bort allt du upplever, tänk bort vad som då återstår, tänk bort att du tänker bort. Går det?

[Algotezza]

Vi kan låtsas tänka intet men i realiteten kan vi inte det. Det blir alltid en variant av "något".

[Algotezza]

Vi kan tänka oss vårt eget döende. Men kan vi tänka oss "vara död" och inte längre finnas till öht?

[Pilatus]

Jo jag läste vad du skrev, en tungfotad, ältande och ixoid framställning. Bäst att avstå från att försöka förstå i vilket sinnestillstånd du skriver detta. Kanske borde du ta en rask promenad och koppla av med något som du finner glädje i.

Jag lirar trummor, skriver samt umgås med andra människor... duger det...? Eller måste jag ut & jogga också, för att Pilatus skall förstå mig...

Det är inte så mycket jag kräver, Peter. Men jag kommer inte att föra någon diskussion med dig. Jag har vare sig tid eller lust att trassla ut allt du skriver. Dessutom ogillar jag ditt tilltal och bildningsförakt.

[PeterK]

Jo jag läste vad du skrev, en tungfotad, ältande och ixoid framställning. Bäst att avstå från att försöka förstå i vilket sinnestillstånd du skriver detta. Kanske borde du ta en rask promenad och koppla av med något som du finner glädje i.

Jag lirar trummor, skriver samt umgås med andra människor... duger det...? Eller måste jag ut & jogga också, för att Pilatus skall förstå mig...

Det är inte så mycket jag kräver, Peter. Men jag kommer inte att föra någon diskussion med dig. Jag har vare sig tid eller lust att trassla ut allt du skriver. Dessutom ogillar jag ditt tilltal och bildningsförakt.

Jaha... nu har jag lirat trummor drygt en timme, varvid jag — till skillnad från den föreslagna "raska promenaden" — fått använda hela kroppen. Plus såväl tanke som hjärta därtill...

Nåväl, det behöver ju inte dröja länge förrän man ser hur Pilatus hanterar mina inlägg. Han försöker till en början komma med sakargument, men invecklar sig strax i egna motsägelser varvid han vänder ryggen åt sakargumenten, för att istället avfärda inläggen med hänvisning till att dessa är "tungfotade", "ältande" och "ixoida", med mera, med mera, varvid ingenting av det sagda har någon saklig koppling till vad jag skriver. Istället iakttar Pilatus en överlägsen attityd, där han tror att vad han ser som "bildning" samt lite användning av ovanliga ord kan styrka hans image av kompetens.

Men det är slående att jag lägger fram logiska resonemang i enkla lättbegripliga punkter. Varvid jag varken behöver använda något fikonspråk, eller en galen logik som ingen av oss tyr sig till i vardagslag. Nej, jag behöver inte förklara mig med att "något uppkommer ur intet", eller att "vad som helst betingar något speciellt" ("slumpen"), liksom jag heller inte behöver använda som vetenskapligt argument att man "numera vet ditt och datt" eller att man "förr tänkt si eller så, men övergivit detta", eller att "en maskin undersökt saken och visat", etc, etc, dvs, saker som öht inte har att göra med mina punkter. Nej, Pilatus förstår helt enkelt inte hur man argumenterar sakligt, och han klarar heller inte att hålla logiken utan att inveckla sig i motsägelser, varför han avskärmar sig mer och mer från sakinnehållet för att istället fästa fokus på min person samt mina av honom förmodade själstillstånd.

Intressant att se detta, samt se hur en typisk akademiker, dvs, en lärd kan vara totalt inkompetent när det kommer till eget tänkande och egen saklig argumentation. Han tror att "fint" sätt innebär "löst prat" jämte en avmätt överlägsen attityd, istället för egen insikt i de verkliga förhållandena samt förmåga att leva sig in i ens nästa för att härvid kunna se sig själv i denne/denna. Samt att själv kunna logiskt argumentera till förmån för ett humant, rättvist och kärleksfullt världsallt vars Gudomliga förtjänst är att livet — när det kommer till kritan — visar sig värt att leva. En förutsättning för, att det i längden överhuvudtaget skall vara möjligt att leva...

Något Pilatus andefattiga världsbild inte ens har termer eller begrepp för. Nej, här räknas bara vad som kan "vägas" eller "mätas", och som härvid uteslutande utgör "kvantitativa" i sig intetsägande eller "döda" facit. Nej, lärdom är sannerligen inte visdom (för att inte tala om den totalt andefattiga s.k. "bildningen"... gäller förstås att hålla en tesked rätt för att vara "bildad")... Och visdom är sannerligen inte att svänga sig med en logik som går käpprakt emot allt vi eljest litar till; dvs, följdriktig logisk konsekvens vilken är den enda garantin för att överhuvudtaget kunna såväl skapa som förstå någonting av hållbart värde. Varvid Pilatus mest liknar en kyrklig potentat som mumlar obegripligheter ingen egentligen tror på, men som har stöd av Staten, politikerna, affärsmännen, polisen och militären, ja, av alla som drömmer om att bli eller vara något dessa medelmåttor tror vara "fint". Och detta oavsett vilka dumheter som härvid än sanktionerats av nämnda etablissemang... dvs, av de allt dominerande dussin-människorna... ...dom som skall "sätta betyg" på "vetenskap" och "konst", men som inte klarar någondera själva*... Men så har det ju alltid varit, varvid vi inte ser något nytt heller i detta...

Ack jaaa....

Menar i.a.f. PeterK

(..ja, "naturvetenskap" är intet mera än en gängse "hantverkslära" — den säger som går bra att se i min "livsanalys" öht ingenting som är sant om livet... dvs, om varken oss själva eller den värld vi lever i...)