Hur har du det med Gud?

[meanman]

GUDs-närvaron är starkt existentiell, starkt emotionell. Fast av en annan dimension. GUD kan nästa ta på mig, även om jag inte kan ta på - GUD.
Det är dock så oerhört tydligt; ett exempel -

Ja, jag förstår. Jag vill dock mena att en mycket stark emotion utlöst av existentiell lycka(trygghet), eller för den delen ångest, även har omvittnats av icke-troende. Tänk till ex. på Sartre och andra existentialister!

Är nycklordet åter igen 'tillåta'? Tillåter du att det är Gud som dina existentiella erfarenheter tyder på, i motsats till Sartre som tydligen inte gjorde det?

Dina samtal med Gud är emotionella, säger du. Men skulle jag förstå att emotionerna är i en annan dimension, förutom att Gud som gestalt är det? (att jag skall tänka mig ett andligt 'mottagarorgan' som vi icke troende har eller använder oss av).

[Viola]

"Guds närvaro är starkt existentiell och starkt emotionell."
Existentiell är vad som rör eller är avgörande för människans
existens - synonym: livsavgörande.
Det handlar alltså om den troende - vad som upplevs som livsavgörande och vad som är starkt emotionellt laddat?

Men det utanförliggande? Analogin du nämner stämmer väl inte riktigt. För radion kan vi alla lyssna till. "Det oerhört tydliga"
skulle inte alla hålla med om inte ens alla tvivlande kristna.
Hade religionen varit något allmängiltigt, något som fungerar lika för alla så vore det inte något kontroversiellt, det vore en självklar del av allas världsbild, något som ingick i vetenskapen.

[Luipa]

meanman

En hypotetisk fråga. Om ditt liv varit såpass mycket annorlunda att du själv skulle ha ett förhållande till gud annat än som ett begrepp. Hur skulle den relationen kunna vara? Vilken relation ligger närmast dig alternativt minst avlägsen?

/luipa

[meanman]

meanman

En hypotetisk fråga. Om ditt liv varit såpass mycket annorlunda att du själv skulle ha ett förhållande till gud annat än som ett begrepp. Hur skulle den relationen kunna vara? Vilken relation ligger närmast dig alternativt minst avlägsen?

/luipa

Ja det vore en gissning det!
Kanske hade det varit den naturnära människans 'folktro'.
Kanske hade min förundran över naturfenomen blivit underlag för allehanda 'väsen'........

[Luipa]

Tack för svaret meanman.
Viola, vad skulle ditt svar bli?

/luipa

[Viola]

Viola, vad skulle ditt svar bli?

/luipa

Det känslomässiga behovet av stöd och kontakt kan jag
sätta mig in i, liksom behovet av en övergripande mening.

Tycker inte livet och världen på något sätt skulle bli mer förklarligt med en skapare.
"gud" som en normgivare är rent förkastligt.

[hovnarr]

Jag undrar bara om du har en känsla av att du samtalar med något slags gestalt, i bönen?

Jag kan säkert undermedvetet göra mig föreställningar om gestalter i samtal med andliga väsen, såsom meanman t.ex. När jag nu svarar på ditt inlägg har jag visserligen ingen levande bild att jag samtalar med en människa, men jag gör ändå den kopplingen på något plan. Detta gäller alltså rent allmänt när jag vänder mig till en entitet.

Denna allmänna princip är dock som MINST uttalad om jag vänder mig till just Gud, eller Tao, den Högste etc. Av alla väsen är detta i minst utsträckning ett subjekt, men också minst av allt ett objekt. Det är ett unikum, en enhet, summan av kardemumman. Det är svårt att ge ett entydigt svar på din fråga, men enkelt uttryckt: nej, jag upplever inte någon gestalt när jag vänder mig till Gud. Det är känslan av en samvaro snarare än en närvaro. Hoppas det besvarar din undran.

[Viola]

nej, jag upplever inte någon gestalt när jag vänder mig till Gud. Det är känslan av en samvaro snarare än en närvaro.

Kan inte det språkliga uttrycket i sig frammana den känslan?
Man kopplar ett tilltal till en samvaro?

[* KYREUS *]

För mig är GUD en personlig GUD. I mitt fall är relationen till GUD en personlig och individuell andlig relation. Jag kan vid strandpromenaderna känna samma personliga GUDs-närvaro, som närvaron av min fru Lizian när vi promenerar vid Söderslätts Östersjökust.

När GUD sände Jesus Kristus till jorden, VISADE Gud klart att just GUD är :

1. Identitet 2. Person 3. Relation 4. Samhällsvarelse

5. Människa 6. GUD ´om .........mm

Samtidigt är BIBELN m y c k e t t y d l i g på HUR MAN GÖR
för att etablera och vidareutveckla ett personligt förhållandesätt
med GUD.

>>>> Men nyckeln till kontakten är inte BEVIS. Nyckeln till
en personlig relation är - tron. Tron på att
en gudomlig kärleksrelation är - möjlig.

Redan här och nu i vardagen kan vi TESTA ett sådant
förhållningssätt: om två människor kommer samman
och känner en dragning till varandra - inte kan dom
då bevisa hur dom känner om tex 10 år.

De går samman av kärlek, av längtan och av
TRO PÅ EN GEMENSAM FRAMTID.


Kristne *KADMOZ

[Viola]

>>>> Men nyckeln till kontakten är inte BEVIS. Nyckeln till
en personlig relation är - tron. Tron på att
en gudomlig kärleksrelation är - möjlig.

Redan här och nu i vardagen kan vi TESTA ett sådant
förhållningssätt: om två människor kommer samman
och känner en dragning till varandra - inte kan dom
då bevisa hur dom känner om tex 10 år.

De går samman av kärlek, av längtan och av
TRO PÅ EN GEMENSAM FRAMTID.
Kristne *KADMOZ

Vi är överrens om att nyckeln till en gudskontakt inte är bevis,
inte heller kritisk analys - utan nyckeln är tron och kanske man kan tillägga vilja.

Känslan kan finnas där - det är vi också överrens om. Och jag kan inte bevisa känslan för min man man eller hans känsla för mig. Men ingen känner av naturliga skäl behov av bevis för
objektets existens. Men det lustiga är att känslan kan finnas utan objekt - att det kan handla om just en tros- och viljeyttring, vilket det nu handlar om Gud - Allah - Krishna -
andar efter avlidna personer - utomjordíngar......

[asper]

xxx

Hej Kadmos.
I samband med diverse spridda ord om bevisföring, så skriver du:

Nyckeln [till en personlig relation] är tron.

Ett antagande som jag personligen backar upp och ser som en förutsättning för all kommunikation av andlig karaktär, oavsett vilken tradition man tillhör eller väljer.

Dock har det skrivna ordet och utbytet sina begränsningar. Särskilt i ärenden som dessa, så:

Hur definierar du ordet "tro"?

Personligen rör jag vid tro="lita på", "vara trogen", i mina tafatta försök att definiera mitt förhållande.

mvh asper



suset i Asken är suset i dej

[hovnarr]

Kan inte det språkliga uttrycket i sig frammana den känslan?
Man kopplar ett tilltal till en samvaro?

Inte allmänt, i varje fall inte för mig. Om jag till exempel trallar en sång för mig själv med tydlig "tilltalskaraktär", varför inte ta höga visan som exempel - 'Jag besvär er Jerusalems döttrar, och gaseller och hindar på marken...' - (för det händer att jag trallar på den ibland) så känner jag ingen samvaro med Jerusalems döttrar, för tilltalets skull.

Omvänt kan jag också känna samvaron UTAN tilltalet. Det jag kallar bön är inte nödvändigtvis en ramsa ur Bibeln, utan mer allmänt en mottaglighet för nåd. Dvs en villighet för kärleksviljan. Det kan komma ur en blick likaväl som ur en mun.

Vi är överrens om att nyckeln till en gudskontakt inte är bevis,
inte heller kritisk analys - utan nyckeln är tron och kanske man kan tillägga vilja.

Eller villighet. Tro och villighet, skulle jag säga, snarare än tro och vilja.

[Viola]

Inte allmänt, i varje fall inte för mig. Om jag till exempel trallar en sång för mig själv med tydlig "tilltalskaraktär", varför inte ta höga visan som exempel - 'Jag besvär er Jerusalems döttrar, och gaseller och hindar på marken...' - (för det händer att jag trallar på den ibland) så känner jag ingen samvaro med Jerusalems döttrar, för tilltalets skull.

Det språkliga uttrycket + intentionen förstås - att man själv lever sig in i att det är ett tilltal.

Omvänt kan jag också känna samvaron UTAN tilltalet. Det jag kallar bön är inte nödvändigtvis en ramsa ur Bibeln, utan mer allmänt en mottaglighet för nåd. Dvs en villighet för kärleksviljan. Det kan komma ur en blick likaväl som ur en mun.

En tänkt blick eller en känd blick då - när det gäller gud?
Man känner ju samvaro med människor utan tilltal, och man kan känna samhörigheten fastän människan inte finns där just nu.
Och man kan känna samvaron för att man tror att människan sitter inne i vardagsrummet men han/hon har stuckit ut bakvägen

Eller villighet. Tro och villighet, skulle jag säga, snarare än tro och vilja.

Hmm - det lät för mig som två sätt att säga samma sak.
Är viljan mer pushig och villigheten mer en attityd av mottagande??

[* KYREUS *]

De Stora Elefanterna dansar sina Gigantiska Danser. Och vi andra - publiken - tittar på och försöker spritta vi också med de verbala piruetterna. Så kan då jag - som ofta försöker stå på tå, men ändå inte tycks räcka upp ändå - få i all ödmjukhet citera Giganten/Filsofen JACQUES DERRIDA.
Då ang möjligt + (eg. vs ) omöjligt. Från Svenska Dagbladet idag - - - - -

"De sista 15 åren ledde Jacques Derrida sin filosofiska praktik i en etisk-politisk riktning. Tvetydigheten - destabiliseringen av de stabila - bar nu utopiska frukter och ´de- konstruktionen ´framstod som en AFFIRMATIV HÅLLLNING, en livsbejakande strategi. - - - - -

- -Jag märker (skriver artikelförfattaren Arne Melberg) att jag därmed framställt Derrida i tre positioner: dekonstruktören, textläsaren, evangelisten. Jag har med andra ord försökt summera en gärning om vilken jag tidigare hävdade att den inte låter sig summeras eller systematiseras. För att försöka skyla över detta påminner jag till slut om att hans positioner förstås hänger ihop -
- som rätten och rättvisan -
och att det knappast är möjligt att fixera ett tänkande som framför allt utmärkte sig för -
- rastlös rörlighet.
Det "Europa" han vill främja är sålunda inte det existerande Europa, utan det "kommande".

(KYREUS= så kommer grundprincipen=)

Det liv han, Jacques Derrida, bejakar inkluderar
MÖJLIGHETEN AV - DET O MÖJLIGA.


Den då döende Derridas appel till överlevnaden slår mig som en vacker bekännelse till Det O möjliga. En påminnelse om att de^konkstruktionens jakt på tvetydigheter och logiska fällor, faktiskt handlade om
livets nödvändigheter och möjligheter."

När jag läser dessa rader och förstås hela artikeln av professor Arne Melberg från Universitetet i Oslo, känns det mycket som de tankar jag här försöker framföra dels om religion och andlighet, men också på annan plats om filosofi -

teologen och mikrofilosofen *KY*

[Viola]

Ja Kadmos, det du skriver känns verkligen som verbala dimridåer.

För mig framstår det som förnuftigare att söka det möjligas gränser inte det omöjliga.

Vem är jag rent krasst?
Vilka förutsättningar finns?

Man kan acceptera dessa och söka de gränserna för det finns
otroligt mycket kvar att finna där.

Ibland kanske det är för att man inte fattar människans egna
möjligheter som man söker sig till en gud. Får man en stor och skön känsla så är den för stor för mig t.ex. - då måste det handla om gud - något utanför mig.

Ibland söker man kontakt med en gud för att vi människor inte
ger varandra kontakt. Man sitter och tittar varandra i nacken i kyrkan och pratar med gud. Man klarar inte av att möta varandra. Gud blir den ultimata kompisen.