En anspråkslös frågesport

[Luipa]

En inbjudan till lättsam frågelek.

* Den som först svarar rätt får själv ställa nästa fråga.
* Ämnet bör gå att relatera till något av forumets kategorier.
* Svaret måste vara formulerat med egna ord.

Första frågan!

Den oerhört inflytelserike nationalekonomen John Maynard Keynes ropade på 30-talet in en ansamling anteckningsböcker och journaler. Innehållet i dessa skrifter fick Keynes att under en föreläsning på the Royal Society Club utnämna den siste magikern.

Fråga: Vem var enligt Keynes den siste magikern och på vad grundades denna slutsats?

[Camilla]

Jag vet. Men jag säger inte för jag orkar inte hitta på en egen fråga.

Fast jag fuskade i och för sig, genom att söka på Internet, det kanske inte gills då. Om jag skulle ställa en fråga så skulle det vara en vars svar inte går att hitta så lätt.

Väldans rolig grej förresten med frågesport.

[Jörgen]

Jag vet inte.
Men utan att fuska, så ska det nog gå att resonera fram det rätta svaret ur frågan.

John Maynard Keynes väcker minnet av Keynes rapporten, ett känt dokument, som blev en bok och bästsäljare, och behandlade kvinnans ekonomiske& sexuelle frigörelse under 20 hundratalet.

Lägger jag ihop all information jag får med frågan (ty varje fråga insinuerar ett svar, och innehåller ju därmed svaret, eller hur?), så blir svaret...

Nej, jag vet fortfarande inte

[Luipa]

Camilla, komigen, du kan ge det rätta svaret och sedan låta frågan vara fri. Fast det vore förstås kul om du klurade ut något själv som inte är för svårt men ändå inte går att googla fram. Jag hade kunnat kalla Keynes för Herr X istället varpå googlandet blivit svårare, men nu tänkte jag inte så långt.

Jörgen. Tyvärr är inte frågan så intelligent konstruerad att svaret ryms i den. Däremot tror jag Keynes publicerade ett av sina centrala verk samma år som han ropade in journalerna på Southebys auktion, så du är inte helt ute och cyklar.

Jag fick förresten idén till frågesporten när jag surfade runt i skalmans forum.

Hmm. Vem blir först, Camilla, Jörgen eller en nykomling?

/luipa

[Camilla]

Ok. Magikern var Newton. Motivationen till att kalla honom magiker var hans världsbild. Han trodde att världen var skapad av hans gud och att denna gud lagt ut ledtrådar som människan kan finna.

Why do I call him a magician? Because he looked on the whole universe and all that is in it as a riddle, as a secret which could be read by applying pure thought to certain evidence, certain mystic clues which God had laid about the world to allow a sort of philosopher's treasure hunt to the esoteric brotherhood. He believed that these clues were to be found partly in the evidence of the heavens and in the constitution of elements (and that is what gives the false suggestion of his being an experimental natural philosopher), but also partly in certain papers and traditions handed down by the brethren in an unbroken chain back to the original cryptic revelation in Babylonia. He regarded the universe as a cryptogram set by the Almighty - just as he himself wrapt the discovery of the calculus in a cryptogram when he communicated with Leibniz. By pure thought, by concentration of mind, the riddle, he believed, would be revealed to the initiate.

[Luipa]

Rätt svarat Camilla *fanfar*



Men vad röjde mer specifikt de där anteckningarna som ropades in? Jo att Sir Isaac Newton var en passionerad alkemist! Hans alkemiska äventyr var ingenting som tog sin början på ålderns höst eller en ungdomssynd utan var snarare ett stort intresse även under den tiden som färdigställandet av Principia Matemathica pågick.

Newton lär även ha lagt ner stor möda på att räkna ut tidpunkten för jordens undergång med hjälp av ledtrådar från bibeln. Vissa källor menade att han producerade inte mindre än 4500 sidor om detta och att den tidpunkt han slutligen kom fram till var år 2060! Sådant pysslade han med, en av den västerländska rationalitetens och vetenskapens portalfigurer!

Länk: Newtons alkemiska agenda

Om inte Camilla vill formulera nästa fråga ligger fältet fritt. Varsågoda.

[Camilla]

Men håll med om att Newton behandlade alkemin m.m. på ett ganska vetenskapligt sätt. Utifrån vårt perspektiv kan det tyckas fånigt att han höll på med sådant, men tänk på att om det inte varit så att människor som han undersökt alkemin så grundligt och misslyckats så skulle vi idag kanske inte ha uppfattningen att den är värdelös.

En forskare som misslyckas med ett projekt har åtminstone visat att det eftersträvade resultatet inte kan uppnås med mindre möda än hon själv lagt ner.

[Luipa]

Jag ser inte Newtons djupa intresse i alkemin som något negativt, tvärtom. Jag formulerade mig bara tillspetsat för att driva med de självutnämnda rationalisterna (vilka nu de är). Hans tankeliv framstår som än mer anmärkningsvärt och hans prestationer förringas inte heller. Och antagligen har du rätt i att han var metodisk, säkert var han även metodisk i sina bibeltolkningar som resulterade i förutsägelsen om jordens undergång 2060. Jag delar även din åsikt att ett misslyckat forskningsprojekt kan vara nog så värdefullt då det minskar risken att samma misstag görs igen; ett väl underbyggt och i detalj dokumenterat misstag är således inte ett misstag.

Att Newtons engagemang idag av många säkert ses som pinsamma säger ju också en del om dagens trånga horisont. Newton hade med all säkerhet en skarp logik och stor fantasi, om vi enbart bedömer hans gärning utifrån vår logik så riskerar vi själva framstå som pinsamma. Nu kanske jag närmar mig en relativism jag egentligen inte tror på men den lättsamma tråden till ära så gör jag inget motstånd. Kanske vi helt enkelt inte bör värdera människor i grad av storhet då vi aldrig kan förstå deras gärning fullt ut. Kanske vi bör nöja oss med att försöka förstå utan att värdera och nöja oss med att konstatera att vissa varit mer inflytelserika? Att helgonförklara individer är alltid i viss mån ett hyckleri.

/luipa

[Stefan]

Mycket intressant, inte minst med tanke på den kultstatus Newton haft i vida kretsar. Hans verk sågs ju som paradigmet för vetenskaplig kunskap i århundranden, som sagt.

Han verkade ha haft en stor tro på det rena tänkandet, vilket antyds i Camillas citat. Tydligen kom både han och Kepler oberoende av varandra fram till att planeternas banor måste vara elliptiska. Skillnaden var tillvägagångssättet: Newton drog slutsatsen av sin lära om krafterna, som sa att det finns en kraft som drar planeten rakt framåt, och en som drar den in mot solen, i varje punkt:

----->
I
I
I
v

Kepler, å andra sidan, såg att den gamla (kopernikanska?) teorin om att planeterna rörde sig i cirklar inte stämde med observationer. Han prövade därför sig fram med olika geometriska former tills han hittade den rätta: ellipsen. Han körde mer en trial-and-error-metor, medan Newton var mycket mer a priorisk och teoretisk. Denna Newtons tro på a priori-tänkandet guidade honom alltså rätt i ett fall, men var kanske det som guidade honom fel vad gäller alkemin.

Olika intellektuella egenskaper passar olika bra i olika miljöer. Det ser man inte minst inom vetenskaperna, där t ex filosofer inte sällan gör tveksamma resonemang inom specialvetenskaperna, och vice versa. Det intellektuella temperament som passar i filosofin passar inte alltid på andra ställen.

[Tore]

Tydligen kom både han och Kepler oberoende av varandra fram till att planeternas banor måste vara elliptiska. Skillnaden var tillvägagångssättet:

Menar du att Newton inte skulle ha känt till Keplers lagar när han utvecklade sin teori? Det låter konstigt. Dessutom utesluter väl inte Newtons teori att planeterna rör sig i cirklar. Annars håller jag med om att Newtons teori har en helt annan karaktär än Keplers. Keplers är mer beskrivande än förklarande, och framför allt är Newtons mycket djärvare i det att den inte bara söker förklara ett isolerat fenomen, som planeternas rörelser, utan gör anspråk på universell giltighet. Alla kroppar, såväl på himlen som på jorden, antogs följa Newtons rörelselagar (möjligen med undantag för levande varelser?). Det finns en storslagenhet i detta som är svår att överträffa.

Sedan vad gäller Newtons intresse för alkemi så måste det förstås bedömas utifrån den tid han verkade i. Det var väl inte nödvändigtvis irrationellt att ägna sig åt alkemi i slutet av 1600-talet, givet de kunskaper man hade då. Dock vet jag inget specifikt om Newtons gärning på det området.

[Stefan]

Tydligen kom både han och Kepler oberoende av varandra fram till att planeternas banor måste vara elliptiska. Skillnaden var tillvägagångssättet:

Menar du att Newton inte skulle ha känt till Keplers lagar när han utvecklade sin teori?

Jag fick det här berättat för mig, och det var så jag förstod det, men det är möjligt att jag fick det om bakfoten.

Det låter konstigt. Dessutom utesluter väl inte Newtons teori att planeterna rör sig i cirklar. Annars håller jag med om att Newtons teori har en helt annan karaktär än Keplers. Keplers är mer beskrivande än förklarande, och framför allt är Newtons mycket djärvare i det att den inte bara söker förklara ett isolerat fenomen, som planeternas rörelser, utan gör anspråk på universell giltighet. Alla kroppar, såväl på himlen som på jorden, antogs följa Newtons rörelselagar (möjligen med undantag för levande varelser?). Det finns en storslagenhet i detta som är svår att överträffa.

Hursomhelst var poängen just den: Newton utgick från ett teoretiskt ramverk och sa att enligt det ska planeterna röra sig i de och de banorna. Kepler körde mer trial-and-error.

Sedan vad gäller Newtons intresse för alkemi så måste det förstås bedömas utifrån den tid han verkade i. Det var väl inte nödvändigtvis irrationellt att ägna sig åt alkemi i slutet av 1600-talet, givet de kunskaper man hade då. Dock vet jag inget specifikt om Newtons gärning på det området.

Jag tror iofs att det fanns tidiga motståndare till den här typen av verksamheter.

Hursomhelst, poängen är att det spekulativa a priori-tänkandet har både fördelar och brister. Grekerna, som var typiska sådana, skapade den västerländska filosofin och mycket av vetenskapen, men samtidigt var många av deras spekulationer helt felaktiga. Man sa sånt som att planeternas antal måste vara sju (tror jag det var), för att "sju är det perfekta talet". Deras övertro på det rena förnuftets förmåga att förstå verkligheten var ibland en fördel, som t ex när det gällde matematiken, men ibland en nackdel, som när de gjorde alltför vidlyftiga spekulationer om den empiriska verkligheten. Som sagt kan samma intellektuella sinnelag slå olika väl ut i olika situationer.

[Luipa]

Stefan. Jag tycker att din jämförelse mellan de olika tankesätten är mycket intressant, dina slutsatser är säkert helt korrekta. Jag har inte tänkt i de banorna själv och fick en mindre a-ha upplevelse. Tack så mycket.

Relationen mellan Kepler och Newton är också intressant, verkligen bildande (tycker lukas me' :wink: ).

/luipa

[Stefan]

Stefan. Jag tycker att din jämförelse mellan de olika tankesätten är mycket intressant, dina slutsatser är säkert helt korrekta. Jag har inte tänkt i de banorna själv och fick en mindre a-ha upplevelse. Tack så mycket.

Relationen mellan Kepler och Newton är också intressant, verkligen bildande (tycker lukas me' )./luipa

Kul att du tycker det. Det var Bengt Hansson i Lund som jämförde Kepler och Newton, det är därifrån jag fått en del av det här. En bra lärare som tyvärr håller på att trappa ner tydligen. Kunskapsteorin är bra i Lund, ett tips om du är intresserad av det.

Nu väntar vi bara på nästa fråga.

[Luipa]

Nu väntar vi bara på nästa fråga.

Egentligen är det Camillas tur men hon har bestämt sig för att lämna fältet fritt. Du är välkommen att ge oss huvudbry!

/luipa

p.s. Tack för tipset om Lund. d.s.