Hur gör du?
Jag deppar ihop totalt, världens undergång direkt, vid minsta tecken på nederlag. Vissa områden är känsligare än andra såklart.
Ibland känss motgångarna alldeles för övermäktiga, vad gör man då? Ger upp? Har någonting någonsin gått bra, frågar man sig. De glada ögonblicken lyser vid detta tillfälle med sin frånvaro, som att de inte vill synas, eller man inte vill se dem. Man vill ta in den fulla smärtan av motgången, inte lätta upp den. Så gör jag. Det är plågsamt.
Oftast ger det mig styrka att prestera ännu bättre nästa gång, eller så vinner rädslan och ett beslut om att aldrig försätta sig en sådan situation igen tar form.
Vad det egentligen handlar om?
Ett misslyckat solo med kören. Recensenten hade skrivit bra saker om alla andra solister, men om mig hade han skrivit att jag "möjligen spräckte någon ljudvall" och inget mer. Han tyckte jag sjöng förskräckligt och uppenbarligen för högt.
Ok, jag var väldigt nervös( solo i körsammanhang är oftast det, eftersom hela kören blir lidande om man sjunger fel, det blir en stor press. på egna konserter blir jag inte alls lika nervös eftersom det bara är jag som gör min grej, ingen annan) och sjöng aningen darrigt, men ändå, det kändes liksom bara elakt.
Förmodligen var han bakis, en söndag, och de höga tonerna fick hans huvud att explodera, säkerligen följt av illamående.
Min mor skriver arga brev, och jag ser nu att jag följer familjetraditionen, med en kanske inte så arg, men en uppgiven post.
Allt som inte är flow är bara övning - inget vi ska döma oss själva efter. Det är kanske bäst ibland att acceptera att man varit dålig, annars så likställer man allt man gör med sina bästa stunder, och långt ifrån allt är så bra. Att kräva att andra ska avguda även ens medelmåttighet tror jag inte är bra.
.