Hur tolerant bör man vara?

[Viola]

Hur skall man då bestämma gränsen mellan tolerans/intolerans?
Eller är det ogörligt att bestämma en sådan?

Utan att ha följt tråden så går jag på huvudrubriken och
några meningar från meanman.
Jag funderar också. Jag är en person som kanske ofte debatterar - argumenterar emot saker - ofta på ett temperamentsfullt sätt. Och tolkas ibland som intolerant -
kanske också som en som tänker i svart-vitt.
Men jag tror man missförstår mig. Jag respekterar den som argumenterar mot mig och kan bemöta mina argument och inte bara blir förbannad och kritiserar mig för min kritiskhet eller
"intolerans"

Om tolerans innebär ett enda flum - utan egentliga ställningstaganden - är det så lyckat? Jag uppfattar dem som intellektualiserar och analyserar och förstår allting som lite opersonliga man visar inte vem man själv är.

Och det är verkligen inte mycket jag vill förbjuda, vilket många tycks tro. När debatten går hård mellan olika politiska partier är det väl ingen som gör det för att moderaterna vill förbjuda socialdemokrtaterna och tvärtom. De flesta är väl demokratiskt lagda och vill att partierna ska få finnas och hävda sina ståndpunkter.

Och är det något som inte går att alls tolerera får man väl jobba lagstiftningsvägen - eller?
Där hamnar väl gränsen...

[meanman]

Om tolerans innebär ett enda flum - utan egentliga ställningstaganden - är det så lyckat? Jag uppfattar dem som intellektualiserar och analyserar och förstår allting som lite opersonliga man visar inte vem man själv är.

Ja jag tycker nog likadant. Det verkar gå bra för många att intellektualisera distanserat, bara det är fritt fram för dem att välja typ tandborste efter eget tycke.

De flesta är väl demokratiskt lagda och vill att partierna ska få finnas och hävda sina ståndpunkter.

Här tillåter jag mig att tvivla lite. Jag undrar om det inte i 'botten' av alla ideologier lurar ett frö att missionera. Och om en ideologi, politisk, religiös eller annat lyckas till nästan 100%, vad skulle vi, om vi var de 'sista utanförstående', tänka, känna, tycka då?

Skall vi tolerera att något sådant kan hända, hur liten risken än är i vår del av världen?
Skall vi kanske ta det tämligen säkra för något möjligen osäkert och lagstifta (eller annan åtgärd) liknande de förordningar som gäller i USA och nu i EU för att hindra att stora företag slår ut all konkurens?

[Viola]

De flesta är väl demokratiskt lagda och vill att partierna ska få finnas och hävda sina ståndpunkter.

Här tillåter jag mig att tvivla lite. Jag undrar om det inte i 'botten' av alla ideologier lurar ett frö att missionera. Och om en ideologi, politisk, religiös eller annat lyckas till nästan 100%, vad skulle vi, om vi var de 'sista utanförstående', tänka, känna, tycka då?

Skall vi tolerera att något sådant kan hända, hur liten risken än är i vår del av världen?
Skall vi kanske ta det tämligen säkra för något möjligen osäkert och lagstifta (eller annan åtgärd) liknande de förordningar som gäller i USA och nu i EU för att hindra att stora företag slår ut all konkurens?

Man kanske inte ens vill lyckas till hundra procent?
Jag kommer ihåg när jag var inne i en livlig debatt och någon bara ändrade sig rakt av och höll med - det var som att jag drog och slet i ett rep som plötsligt bara gick av - jag blev jättesnopen.

Men jag tror ändå på något vis att det ligger i människans natur att sträva mot koncensus. Vi är flockdjur.
Vi vill påverka om det är något som känns väldigt viktigt för oss och som vi kanske tycker är viktigt för människans välgång eller överlevnad. Jag är inte helt emot "missionerande" om det sker på ett öppet och icke manipulaitivt sätt.

Om alla klarar av att diskutera fritt, att ge och ta, våga möta varandras argument så förändras nog alla litegrann tror jag.

Hur kan man lagstifta mot ideologisk dominans?

Det är inte helt komplikationsfritt med begreppen tolerans
och respekt egentligen.
Om jag säger att jag respekterar en ideologi som är helt åt skogen enligt min uppfattning så hycklar jag och det tror jag många gör i dagens läge då det är lite av ett uttryck på modet.
Tolerans är kanske ett ord som fungerar bättre.

Går det att jämställa med begeppet acceptans?
Vi skiljer ju mellan moraliskt och juridiskt "rätt och fel"
Vissa saker kan man tycka är moraliskt förkastliga men man drömmer inte om att lagstifta om detta utan vill påverka genom opinionsbildning och hoppas på att fler människor inser följderna av en viss handling till exempel.
Det är inte heller "lydnad" man vill ha. Den levande debatten
borde leda till ett ärligt givande och tagande.
Du ska ärligt tycka som jag

När det gäller något annat kanske man vill arbeta politiskt för en annan lagstiftning. Det är väl alla samhällens dilemma - var
gränsen ska gå mellan individens och samhällets ansvar.

[meanman]

Man kanske inte ens vill lyckas till hundra procent?

Tror du inte det? Vad slags övertygelse har man då?
Att den inte lämpar sig för alla, eller att man vill ha några varnande exempel kvar?

Men jag tror ändå på något vis att det ligger i människans natur att sträva mot koncensus. Vi är flockdjur.

Ja ibland tror jag det, men lika ofta att vi behöver vara oeniga för att upprätthålla vår identitet. Och det där med 'flockdjur'? Det finns ju benämningen 'ensamvarg'!

Jag är inte helt emot "missionerande" om det sker på ett öppet och icke manipulaitivt sätt.

Ja det är väl önskvärt, men vi tror väl båda att det rör sig om mycket 'tjyv och rackarspel'?

Hur kan man lagstifta mot ideologisk dominans?

Ja t.ex som i forna Sovjet,(gubevars)...

Det är inte helt komplikationsfritt med begreppen tolerans
och respekt egentligen.

Nejvisst, och de drar med sig andra begrepp också, t.ex. 'acceptans' och 'lojalitet'..........

Om jag säger att jag respekterar en ideologi som är helt åt skogen enligt min uppfattning så hycklar jag och det tror jag många gör i dagens läge då det är lite av ett uttryck på modet.

Jag brukar försöka säga att jag accepterar men inte respekterar - och det brukar ofta inte respekteras!

Du ska ärligt tycka som jag

En rolig 'jagutvidgning'!

Det är väl alla samhällens dilemma - var
gränsen ska gå mellan individens och samhällets ansvar.

Jo jag håller med. I politisk filosofi kände jag mig teoretiskt nödgad att hålla mig till 'anarkism'. Men praktiskt går det inte. Och så får jag hålla till godo med att inskränka min autonomi i den representativa demokratin.

[Viola]

Man kanske inte ens vill lyckas till hundra procent?
Tror du inte det? Vad slags övertygelse har man då?
Att den inte lämpar sig för alla, eller att man vill ha några varnande exempel kvar?

Den som har en sund inställning kanske inser att man inte kan ha den hela och enda sanningen och tror därför på nyttan
av att bryta olika åsikter mot varandra.

Ja ibland tror jag det, men lika ofta att vi behöver vara oeniga för att upprätthålla vår identitet. Och det där med 'flockdjur'? Det finns ju benämningen 'ensamvarg'!

Undantagen bekräftar regeln angående ensamvarg
Ofta har man väl alltid någon/några som man delar sin uppfattning med. Man markerar ibland flocktillhörighet med
oenigheten. Men vi människor har ju fått en hjärna och dras med - därför är det en ständig kamp mellan behovet av tillhörighet och behovet av integritet.

Jag är inte helt emot "missionerande" om det sker på ett öppet och icke manipulaitivt sätt.

Ja det är väl önskvärt, men vi tror väl båda att det rör sig om mycket 'tjyv och rackarspel'?

Finns det i något sammanhang du känner ett behov av att
påverka andra? Använder du dig av "tjyv och rackarspel" då?

Jag brukar försöka säga att jag accepterar men inte respekterar - och det brukar ofta inte respekteras!

Det är väl där jag brukar landa också - eller inser att jag
måste landa, när det finns något som jag har svårt att
acceptera.

[Luipa]

Att övertyga, missionera, manipulera och indoktrinera. Under vilka omständigheter praktiserar vi detta och när finner vi liknande verksamheter enbart oönskade?

I mötet med våra medmänniskor, i dialoger och när vi är genuint intresserade av utbyten. När vi vill uppleva den andra människan i sig. När vi ser henne som ett mål och inte ett medel. Då och endast då finner vi indokrinering förkastligt, både i egenskap av egen praktik och som den andres syssla.

När vi däremot har en vision om ett annat sätt att fördela jordens resurser och vi känner att denna vision bör förverkligas för att vi själva ska få sinnesro, då förvandlas lätt medmänniskan från att vara ett mål till att bli ett medel för realiserandet av visionen. Frågan om tolerans handlar delvis om i vilken grad vi ska acceptera olika visioner som en tänkbar verklighet. I vilken grad bör vi tolerera byggandet av alternativa samhällen, eller, i vilken grad bör vi tolera att vårt samhälle förvandlas till ett markant annorlunda samhälle?

För att svara på sådana frågor kommer vi in på frågor av rättighetskaraktär. Vad anser vi oss ha Rätt till? Inte rätt i detta samhälle utan rätt i egenskap av att vara människa? Kommer vi överhuvudtaget fram till någon enda rättighet blir följden att vi inte tolererar vår omvärlds förvandling till en kraft som kränker denna rätt.

luipa

[Viola]

Kommer vi överhuvudtaget fram till någon enda rättighet blir följden att vi inte tolererar vår omvärlds förvandling till en kraft som kränker denna rätt.

luipa

Förlåt men det slår knut i skallen

[Luipa]

Om Eva kommer fram till att människans liv är okränkbart, att människan har rätt till det egna livet. Då kommer inte Eva tolerara ett samhälle som kränker denna rätt; alltså det samhälle som tar sig friheten att avsluta människors liv mot deras vilja, t ex. genom dödsstraff.

[Viola]

Om Eva kommer fram till att människans liv är okränkbart, att människan har rätt till det egna livet. Då kommer inte Eva tolerara ett samhälle som kränker denna rätt; alltså det samhälle som tar sig friheten att avsluta människors liv mot deras vilja, t ex. genom dödsstraff.

Okey, då förstår jag.
Det här blir en delikat fråga om vi kommer in på religioner.
Om jag tycker att religionen kan kränka människans rätt till det egna livet - rätten till att styra sitt eget liv - så får jag svårt med toleransen.
Det är ju också en svår fråga att veta när en religion på alla sätt är självvald.

[meanman]

Om jag tycker att religionen kan kränka människans rätt till det egna livet - rätten till att styra sitt eget liv - så får jag svårt med toleransen.

Ja för att ta ett 'dagsaktuellt' exempel, från senaste 'Uppdrag granskning', så är det uppenbart så att det uppstår konflikt när en religiös riktning passerar gränsen mellan vad som kanske kan kallas 'reklam' och 'mission' å ena sidan och 'kontroll' av och 'ingripande' bland oliktänkande, om än med mycket besläktade trosuppfattningar.
Religionsfrihet och annan frihet att sammansluta sig i tro och tyckande har ett slags outtalad, flytande gräns och verkar vara underordnad en allmän humanisering.
Visst stiftas det lagar mot hets av olika slag, och inrättas snart ett oräkniligt antal O-män, men jag har en känsla av att det kan vara slag i luften.
Det är så typiskt svenskt, tycker jag, att tycka att allt är frid och fröjd om något står på ett papper...