Jag har nu en känsla jag brukar få ibland.
Jag är först och främst alienerad från miljön, det är en "splitt" mellan mig och det utanför mig. Detta skapar en inre rastlösthetm vilket gör att jag strävar efter "makt" dvs uppmärksamhet av andra, dvs min omgivning för att den ska bekräfta min existens. Min existens känns på något sätt mindervärdig, det är alltså inte "jag" som känner mig mindervärdig, utan att mitt liv så att säga "springer ifrån mig", att de upplevelser jag upplever inte erbjuder tillräcklig "stimulans". Jag upplever att när jag kommer blir bekräftad så kommer klyftan mellan mig och miljö att upphöra och jag kommer vara ett med situationen. Jag känner alltså att den upplevelse jag har just nu, inte är tillräcklig, eftersom jag i mina tankar refelkterar över alla människor jag träffat och att jag föreställer mig att alla människor har en mycket mer meningsfull tillvaro än mig. På något sätt kanske jag söker efter någon slags utmaning, att få uttrycka min inneboende potential att växa och sträcka mig utåt och växa ihop med andra. Känslar är ungefär som att jag befinner mig på månen och min enda koppling till jorden är via min dator. Jag känner att jag skulle vilja vara i en levande social situation men att jag isoleras från mänskligheten och inte får kontakt. Att jag när jag sitter isolerad här är otroligt begränsad i det rum jag kan röra mig i och att tiden så att säga "rinner iväg".
Jag försöker verklgen komma på något meningsfullt att göra med min vardag, men känner mig helt isolerad. Jag skulle på något sätt vilja "rida på vågen".
Jag känner att jag är på en dektektivjakt efter ledtrådar, och alla upplevelser jag får är ledtrådar, jag hittar alltså "gamla spår" av vad någon annan redan upplevt.
Jag önskar jag fick använda hela min potential, och uttrycka hela mig på en gång, men är fångad i mig själv.
Jag har senaste veckorna suttit isolerad på mitt rum och funderat på vad jag borde göra. När jag träffar människor så känner jag att jag nästan aldrig får kontakt, eller ibland får jag tillfällig kontakt med människor, men det händer när jag kanske träffar en kompis och vi sitter och skämtar om något, att jag för en liten stund "glömer bort" mig själv och blir "ett med situationen".
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Allvarligt talat. Jag känner mig mer och mer rastlös. Jag har i flera månader försökt fly in i aktiviteter som läsning, musikskapande, spel osv, men jag känner på något sätt att dessa aktiviteter bara är dåliga substitut för något annat.
Jag vill bara bli av med denna rastlöshet, men jag känner att jag inte kan "hitta" det som kan få mig att hitta mitt lugn. Det paraxoala är att jag vet att meditationen är det jag behöver, men samtidigt är jag för rastlös för att meditera.
Jag är alltså trött på "skräp" stimuli som böcker, konstnärliga aktiviter, etc. Och känner att jag verkligen skulle vilja träffa en människa som är helt tillfreds i nuet. En som inte har denna rastlöshet jag bär på. Jag vet att det finns människor som inte har denna inre tvångmässiga rastlöshet, men jag vet inte vad jag ska göra, jag springer bara runt i cirklar.
Jag har inte den tillräckliga viljestyrkan att utföra något.
Jag har en alienerad känsla
Moderator: Moderatorgruppen
Jag vet inte om jag är rätt person att svara..men jag kan känna igen mig lite i dina tankar..för min del handlar det om att jag aldrig riktigt kan träffa någon som jag känner att jag får ut någonting av..Och som med dig när jag väl pratar med någon så är kemin inte helt där det får mig att känna mig som en liten liten människa..
Det som piggar upp mig mest är att resa. Upplevelsen av nya platser nya människor´som har en annan syn på världen och med andra värderingar än vad jag har får mig att växa i mig själv och känna lugnet!
Testa gör någonting galet, res till Indien eller någon annan spännade plats..kanske finner du en själsvän där!!
Det som piggar upp mig mest är att resa. Upplevelsen av nya platser nya människor´som har en annan syn på världen och med andra värderingar än vad jag har får mig att växa i mig själv och känna lugnet!
Testa gör någonting galet, res till Indien eller någon annan spännade plats..kanske finner du en själsvän där!!
Jag städade lite, stängde av datorn, släkte lamporna, drog för gardinerna.
Jag bor i ett 4 våningshus med studentkorridorer i, men de flesta studenterna har åkt tillbaka till sina hemstäder över sommanren.
Det är väldigt lungt och fridfullt att stänga av all elektronik.
Jag går och dricker ett glas vatten.
Jag sätter mig ner i sängen och erkänner för mig själv att jag vet att jag borde meditera, alla andra aktiviteter är bara är tillfälliga flyktaktiviteter för att stilla min inneboende rastlöshet, mitt inneboende behov av mer och mer komplex stimulans.
Jag känner mig som en hycklare. Som läser om buddhism men som skiter i meditationen. Och zen är det som ligger mig närmast om hjärtat, i zen har man ju i princip tagit bort allting från buddhismen utom just meditationen. Jag sätter mig ner i lotusställning med korsade ben utan problem, jag har ju trots allt mediterat många gånger förut.
Jag njuter av tystnaden men inser samtidigt att det inte är helt tyst. Det surrar i luftkonditioneringen, och jag känner mig väldigt stel i både nacken och ryggen. Jag känner att jag försöker inta en position men att kroppen hela tiden känns obekväm och otillräcklig.
Jag tänker att jag ska göra en övning av Sri Ramana Maharshi som han kallade self-enquiry. Jag vet inte. Jag känner att jag kan meditera om jag vill, men att jag först vill få lite mer klarhet i min tillvaro. Jag börjar fundera på vad jag håller på med, alltså, inte bara just i situationen, utan vad jag gör med mitt liv i allmänhet. Jag känner då känslor av att vara totalt utlämnad. Att jag inte har någon som helst aning om vad jag borde göra. Att av allt jag någonsing läst och allt jag hört andra säga inte vet vad jag ska hålla mig fast vid. Det finns inga argument för någonting. Jag är inte förvirrad. Jag är bara ...... rastlös i mina tankar... inte akut rastlös, utan att jag är medveten om en subtil form av rastlöshet som jag i vanliga fall försöker göra allt i min makt för att fly från. Jag försöker komma på om det är någon människas omdöme jag kan lita på, men jag känner att allt andra människor säger, tycker och gör för det mesta på något sätt är ytligt. Att de inte är medvetna om deras egna grunder och motiv, att det har en fundamental brist på medvetenhet och vakenhet i nuet, i situationen, i tiden och rummet. Jag känner att alla upplevelser jag haft fram tills att jag sitter här på sängen naken på en kudde inte gjort mig ett dugg smartare. Av allt jag någonsin läst, hört eller varit med och upplevt så har det inte gjort mig klokare..... Jag känner att jag inte kan lita på min rationalitet, att det enda jag kan lita på en ytterst subtil form av intuition. Det är något jag ibland kan se hos andra människor och varelser, det är en, på något sätt, medveten kärna. Att de på något sätt har full kontroll över deras uppmärksamhet. Det är i första hand ... vad ska vi kalla dom... "religiösa människor" i brist på bättre ord, dessa människor har en form av no-nonsens attityd. Att de är väldigt rätt fram, säger vad de tycker, men samtidigt är helt öppna och totalt orädda i det de gör. Det är enorm känsliga och när man läser vad de skriver så skär de på något sätt igenom ens själv, att det är något som lyser om dom, att dom på något sätt är "rena" eller "autentiska". På något sätt fria från psykologisk betingning och emotionella sår. Att de inte har något att dölja. Att de på något sätt har nått någon form av insikt i livet.
Jag har inga ledtrådar kvar. Jag vet att det är någon form av insikt jag saknar, men jag har ingen aning om hur jag ska få den. Det enda jag vet är att min puls slår och att mina tankar kommer med ett relativt hastigt flöde.
Ibland när jag verkligen försöker penetrera känslan av att vara ofrivilligt inkastad i världen men samtidigt inte veta vart jag ska söka stöd så... jag vet inte.... jag blir på något sätt så uppriktig mot mig själv.. det är inte påtaglig känsla av att jag håller på bli galen eller så, utan en mera lågmäld, mer subtil känsla som jag snappar upp.
Jag vet inte, det känns på något sätt lugnare nu i mina tankar. Vågorna är inte lika stora och höga..... Jag har aldrig tänkt på det förut, men man mäter ju hjärnaktiviteten i hjärnvågor, dvs frekvens. Jag fick en bild i huvudet att mitt medvetandet vad ett stort hav och att mina tankar är vågor på havet och att mina vågor sakta men säkert.... lugnar ner sig....
Jag tror jag är redo för att meditera nu.
Jag bor i ett 4 våningshus med studentkorridorer i, men de flesta studenterna har åkt tillbaka till sina hemstäder över sommanren.
Det är väldigt lungt och fridfullt att stänga av all elektronik.
Jag går och dricker ett glas vatten.
Jag sätter mig ner i sängen och erkänner för mig själv att jag vet att jag borde meditera, alla andra aktiviteter är bara är tillfälliga flyktaktiviteter för att stilla min inneboende rastlöshet, mitt inneboende behov av mer och mer komplex stimulans.
Jag känner mig som en hycklare. Som läser om buddhism men som skiter i meditationen. Och zen är det som ligger mig närmast om hjärtat, i zen har man ju i princip tagit bort allting från buddhismen utom just meditationen. Jag sätter mig ner i lotusställning med korsade ben utan problem, jag har ju trots allt mediterat många gånger förut.
Jag njuter av tystnaden men inser samtidigt att det inte är helt tyst. Det surrar i luftkonditioneringen, och jag känner mig väldigt stel i både nacken och ryggen. Jag känner att jag försöker inta en position men att kroppen hela tiden känns obekväm och otillräcklig.
Jag tänker att jag ska göra en övning av Sri Ramana Maharshi som han kallade self-enquiry. Jag vet inte. Jag känner att jag kan meditera om jag vill, men att jag först vill få lite mer klarhet i min tillvaro. Jag börjar fundera på vad jag håller på med, alltså, inte bara just i situationen, utan vad jag gör med mitt liv i allmänhet. Jag känner då känslor av att vara totalt utlämnad. Att jag inte har någon som helst aning om vad jag borde göra. Att av allt jag någonsing läst och allt jag hört andra säga inte vet vad jag ska hålla mig fast vid. Det finns inga argument för någonting. Jag är inte förvirrad. Jag är bara ...... rastlös i mina tankar... inte akut rastlös, utan att jag är medveten om en subtil form av rastlöshet som jag i vanliga fall försöker göra allt i min makt för att fly från. Jag försöker komma på om det är någon människas omdöme jag kan lita på, men jag känner att allt andra människor säger, tycker och gör för det mesta på något sätt är ytligt. Att de inte är medvetna om deras egna grunder och motiv, att det har en fundamental brist på medvetenhet och vakenhet i nuet, i situationen, i tiden och rummet. Jag känner att alla upplevelser jag haft fram tills att jag sitter här på sängen naken på en kudde inte gjort mig ett dugg smartare. Av allt jag någonsin läst, hört eller varit med och upplevt så har det inte gjort mig klokare..... Jag känner att jag inte kan lita på min rationalitet, att det enda jag kan lita på en ytterst subtil form av intuition. Det är något jag ibland kan se hos andra människor och varelser, det är en, på något sätt, medveten kärna. Att de på något sätt har full kontroll över deras uppmärksamhet. Det är i första hand ... vad ska vi kalla dom... "religiösa människor" i brist på bättre ord, dessa människor har en form av no-nonsens attityd. Att de är väldigt rätt fram, säger vad de tycker, men samtidigt är helt öppna och totalt orädda i det de gör. Det är enorm känsliga och när man läser vad de skriver så skär de på något sätt igenom ens själv, att det är något som lyser om dom, att dom på något sätt är "rena" eller "autentiska". På något sätt fria från psykologisk betingning och emotionella sår. Att de inte har något att dölja. Att de på något sätt har nått någon form av insikt i livet.
Jag har inga ledtrådar kvar. Jag vet att det är någon form av insikt jag saknar, men jag har ingen aning om hur jag ska få den. Det enda jag vet är att min puls slår och att mina tankar kommer med ett relativt hastigt flöde.
Ibland när jag verkligen försöker penetrera känslan av att vara ofrivilligt inkastad i världen men samtidigt inte veta vart jag ska söka stöd så... jag vet inte.... jag blir på något sätt så uppriktig mot mig själv.. det är inte påtaglig känsla av att jag håller på bli galen eller så, utan en mera lågmäld, mer subtil känsla som jag snappar upp.
Jag vet inte, det känns på något sätt lugnare nu i mina tankar. Vågorna är inte lika stora och höga..... Jag har aldrig tänkt på det förut, men man mäter ju hjärnaktiviteten i hjärnvågor, dvs frekvens. Jag fick en bild i huvudet att mitt medvetandet vad ett stort hav och att mina tankar är vågor på havet och att mina vågor sakta men säkert.... lugnar ner sig....
Jag tror jag är redo för att meditera nu.
Känslan av alienation tror uppstår när man investerar sitt medvetande någonannanstans än där man är och i vad man gör. Men det räcker inte med att meditera anser jag, eller ens arbeta. Men att arbeta med något handfast har jag märkt ger mig känsla av närvaro och integritet i miljön. Men det bästa botemedlet är nog att skriva av sig, ta reda på vilka anledningarna kan vara varför man distansierar sig från livet, miljön, naturen, människorna, sig själv. Jag vet med säkerhet att stor del av förklarlingen ligger i samhället och kulturen vi lever i. Hur vi värderar saker och ting, hur våra föräldrar och auktoritetsfigurer värderade saker och ting. Hur man blir uppfostrad, hur man blir fråntagen sin autonomitet och sin originalitet för att passa in i ett samhällsmaskineri där allt går ut på att slava för nån annan.
PS.
Såhär tror jag det fungerar. Från Egyptiernas dagar har denna kultur riktat sin blick mot himlen och drömt om evigt liv. Men för att få evigt liv måste kroppen mumifieras, den måste disciplineras, tuktas och kontrolleras. Kroppen har inget existensberättigande - endast själen är viktig. Detta har upprepats inom nästan alla civiliserade filosofier att vara en dygd. Inom religionerna så är det begären och det köttsliga som orsakar lidandet och därför måste man tukta det köttsliga därav blir allt "köttsligt" något ont som skall förnekas.
Istället för att njuta av livet här skall man investera sitt medvetande, sina känslor och sin själ i en avlägsen och perfekt enhet och att denna enhet skulle man nå ifall man går in i och blickar in i sig själv. Allt sinnligt är illusioner och irrelevant för det enbart "hämmar" den "andliga utvecklingen".
Naturen blir till en maskin som enbart är till för att föda kroppen, sexdriften blir till något som enbart är till för att föra släkten vidare och absolut inte något för njutning. Allting naturligt, allting materiellt, allting kroppsligt är skamligt, äckligt, dåligt, farligt, fult och svagt osv.
SEDAN kommer samma folk som har och propagerar för dessa åsikter och säger att dom känner sig "alienerade". Men naturligtvis så har dom hittat lösningen på denna känsla, genom att försöka ännu hårdare att investera sitt liv och sin själ i en avlägsen perfekt enhet.
PS.
Såhär tror jag det fungerar. Från Egyptiernas dagar har denna kultur riktat sin blick mot himlen och drömt om evigt liv. Men för att få evigt liv måste kroppen mumifieras, den måste disciplineras, tuktas och kontrolleras. Kroppen har inget existensberättigande - endast själen är viktig. Detta har upprepats inom nästan alla civiliserade filosofier att vara en dygd. Inom religionerna så är det begären och det köttsliga som orsakar lidandet och därför måste man tukta det köttsliga därav blir allt "köttsligt" något ont som skall förnekas.
Istället för att njuta av livet här skall man investera sitt medvetande, sina känslor och sin själ i en avlägsen och perfekt enhet och att denna enhet skulle man nå ifall man går in i och blickar in i sig själv. Allt sinnligt är illusioner och irrelevant för det enbart "hämmar" den "andliga utvecklingen".
Naturen blir till en maskin som enbart är till för att föda kroppen, sexdriften blir till något som enbart är till för att föra släkten vidare och absolut inte något för njutning. Allting naturligt, allting materiellt, allting kroppsligt är skamligt, äckligt, dåligt, farligt, fult och svagt osv.
SEDAN kommer samma folk som har och propagerar för dessa åsikter och säger att dom känner sig "alienerade". Men naturligtvis så har dom hittat lösningen på denna känsla, genom att försöka ännu hårdare att investera sitt liv och sin själ i en avlägsen perfekt enhet.
Jag vaknar med samma känsla av rastlöshet.
Har ingen direkt anledning av att stiga upp, men samtidigt ingen att ligga kvar.
Jag har ett tag funderat på att börja skriva en blog. Jag skaffade en för ett halvår sedan, men på något sätt så kände jag att jag inte hade något att bidra med. Människor verkar för det mesta så världsupptagna eller världsfrånvända. Jag letar på något sätt efter medelvägen.
Jag funderar över mina egna begär och behov. Det en del känns betingat en annan del känns medfödd. Intryck i en kropp, en skinkapsel som hela tiden strävar efter något.
Världsupptagna eller självupptagna människor gör allt de kan till alla pris för tillfredställa deras inre rastlöshet, deras strävan efter överlevnad, fysiska behov och begär, säkerhet, makt, position, uppmärksamnet, dominans av miljön, förfining, utmaningar etc. Andra är världsfrånvända för att de inte lyckas i den kollektiva sfären och samtdigt inte kan tydla denna medföda rastlöshet.
Jag fattar inte vad jag ska göra. Ska jag följa upp mina kortsiktiga impulser, eller lära mig att planera och förfina mina goda sidor? Är det detta som livet går ut på? Att maximera sitt uttryck och sin potential, att hela tiden växa och möta mer och mer komplexa situationer, att hellre dö än att stagnera? Men är detta verkligen den rätta vägen? Är inte detta bara den rastlöses väg?
Något måste man tydligen göra, och anledningen att jag sitter och fundererar vad jag bör göra tyder ju bara på att mitt liv är extremt splittrat. Jag har styrkan, vitaliteten och modet att göra precis vad jag vill. Men på något sätt känns det omöjligt att bekämpa de djuriska impulserna som tar över i samhället. Ska jag ge mig in i spelet lika brutalt som alla andra? Jag kommer garanterat ha fördelar, kunna manipulera mer omedvetna människor, men samtidigt kommer jag slängas runt som en vante av männisor som har högre position och tillsynes obegränsat med makt och inflytande att manipulera andra människor för att bibehålla deras egna maktposition.
Samhället är ett avtryck av hur människan är. För det mesta är det krig, exploatering och elände i världen. Några som inte ens är medvetna om detta och bara stillar sina av miljön och samhället betingande krav. Andra är med i det sociala spelet för att de tjärnar otroligt mycket på det själva och får ut väldigt mycket av det. Andra har blivit utnyttjade av det kollosala systemet och försöker bekämpa det utifrån och underifrån som myggor ungefär.
Det är en absurd teater eller cirkus detta samhälle. Jag har ingen egentligen poäng att delta i det eftersom så fort jag verkligen försöker göra något så är det kanske ett fåtal som förstår men för det mesta är människor inte ens intresserade av att lyssna. Jag tänker inte tvinga andra människor till någonting längre. Ett tag försöker jag verkligen få människor att lyssna, men det är totalt lönlöst. Jag är rätt ofta själv kass på att lyssna, i alla fall när det behövs som mest.
Nej jag har mer och mer börjat att funderar på om den dygdiga människan inte är den enkla människan, som inte krånglar till saker i onödan för sig själv och därigenom inte heller för andra.
Behoven och begären är en stor källa till motivation och njutning, men är det verkligen detta vi vill ha? Njuningen avtar ändå när vi fått de vi drömt om. Handlar det om att hela tiden drömma om större och mer komplexa drömmar? På något sätt känns det som att hjärnan bara blir mer och mer förfinad och mer och mer avtrubbad och perverterad. Mina sexuella gperversioner blev bara mer och mer bizarra när gränserna måste hela tiden töjas. Till slut brast det och kroppen är nu trasig.
Men jag har även upplevt en vad mystikerna kallar mystisk upplevelse. Den var gränsöverskridande i en helt annan dimension, eftersom gränsen som passerades var inte det perverterade och mer komplexa innehållet i mina önskningar, utan det jag transcenderade var de behovsmekanismer inom mig som ger upphovet till begäret. Jag förstår att det är just dessa mekanismer världsfrånvända religiösa människor försöker avtrubba. Men de misslyckas eftersom de styrs fortfarande av BEGÄRET av att bli fri från begrären.
Men buddha pratade om den gyllene medelvägen (jag tror i.o.f.s. inte har var ensam av alla religiösa mäniskor om denna insikt), att flykten FRÅN begären är ett begär i sig själv. Det enda man kunde göra vara att kapitulera. Att ge upp. Och åter ge upp och åter ge upp i all oändlighet tills något plötsligt händer. Det som händer är alltså att de subtila kontrollmekanismerna inom oss plösligt efter många år att medveten acceptans plötsligt transcenderas. Den tvångsmässiga rastlösheten dvs behovshierakin försvinner. Vi kastar bort stegen. Detta är nirvana. Men att nå hit är det sista vi vill. Varför? Ur ett evolutionärpsykologisk perspektiv kanske är det så att vi är genetiskt programmerade att hela tiden vara rastlösa eftersom detta gör att vi inte bara sätter oss ner och är nöjda i situationen. Eller så är det hela naturens rörelse. Buddhisterna talar om "livstörsten", Som Schopenhauer kallade Viljan och Nietzsche "viljan till makt", dvs viljan till "det man vill" helt enkelt. Jag har inte läst Nietzsche men han verkar ha ett väldigt individfokuserat perspektiviv, för att han är kritisk mot det tidigare kollektivfokuserade.
Alltså på något sätt är det väldigt komplext, eftersom jag tror inte att buddhismen är världsfrånvänd som jag tror att Schopenhauer tolkade det.
Buddha är väldigt tydlig på denna punkt, att inte vara världsfrånvänd eller världsupptagen.
Är det inte paradoxalt? De godaste och mest naturliga människorna jag träffat är just de som inte håller för hårt i sina behov, begär och livet i allmänhet. De har ingen speciell "punkt" du måste "landa" på så att säga, vilket gör att de alltid välkomnar en med ett varmt leende.
Den världsupptagned och den världfrånvände vill båda nå en punkt, dvs att få och nå som dom "vill", men problemet med dessa "punktlandande" människor är att de utgår från gamla erferenheter av vad de TROR sig vilja. Egentligen vet dom inte vad dom vill, men de har genom året lärt sig vad de ska söka efter i livet. Detta är betigning.
Den naturliga, planfria, kärleksfulla och öppna människan styrs helt enkelt inte av sin psykologiska betining eller av sina emotionella sår hon samlat upp under sitt liv. Hon har berarbetat alla emotionella sår, vilket gör att hon är i harmoni med den större viljan. Detta är något som t.ex. hegel var inne på. Men det paradoxala är att Hegels världsande eller världvlija möter nietzches individ vilja när vi når nivara. I nirvana (eller "utblåsandet" av "lidandet" eller "viljan") så är man inte världfrånvänd eller passiv. Man är helt enkelt hela världen, allting man upplever. Man drar ingen gräns mellan yttre och inre, utan allting är en större rörelse.
Att vi är en "individ" som även har "kontroll" är alltså en ytlig form av vanföreställning. "Kontroller" är bara något vi upplever, egentligen har vi ingen kontroll, vi är en vante för våra undertryckande begär och behov. Dessa kan vi inte kontrollera. Och insikten om att vi är styrda av underliggande begär och behov blir en psykologisk frihet, eftersom vi då känner att vi kan agera ut dom helt spontant utan att vara hämmade.
Men att nå nirvana går även att förklara såhär: När du vakar från dröm, så inser du plöstligt att det du genom hela drömmen upplevt bara var en dröm, men detta kan du bara göra när du vaknat. Samma sak är det med "utblåsandet av viljan". När du blir "upplyst" så blir du upplyst om ditt egna vara, dvs att det du hållt dig fast vid, egentligen är "transparenta former". Víssa buddhister som regelbundet utövat meditation i många år, ofta minst runt 20-25 år kanske upplever att världen blir mindre och mindre "solid" och mer och mer "transparent", detta gäller inte bara tankar och känslor, utan även upplevelsen av materia. Jag vet inte hur man ska beskriva känslanm för jag förstår den inte riktigt helt och hållet själv. Men tänk dig att du är i en situation då du är helt säker på något, vi kan alla det för en känsla av "fundamentalism" eller en "cynisk" känsla. När du är i detta tillstånd så känns världen helt "solid". Du upplever verkligen att du FÖRSTÅR hur saker och ting ligger till och är övertygad om att du har rätt. Ungefär så kan man beskriva en solid känsla. Den transparenta känslan är dock en flytande känsla. Du känner att det inte finns något motstånd och att allt i världen är flytande och lysande. Ungefär som när man är på bra humör. Allting flyter förbi och känns "overkligt" på något sätt, att man inte kan förstå världen riktigt. Men den transparenta känslan gäller alltså inte bara uppelvelse av inre tankar och känslor, utan att hela världen är så.
Mysticism handlar alltså mycket om att "inte förstå" världen. Inte på ett dåligt sätt, utan mer på ett magnifikt, mäktigt sätt, som att stå på ett berg och blicka ut över världen.
En annan kul sak förresten. Det finns en koppling mellan BDSM och just dessa känslor. Jag har hört att om man är undergiven i en sadomasochist förhållande så kan man även uppleva dessa känslor av transcendens. Att man blir piskad så mycket att kroppen tillslut "ger upp" och då börjar den "solida känslan av smärta" övergå till något helt annat.
Jag gillar i storta drag det Nietzsche säger om slavmoralen, men jag är rädd att han missat just den här världigt komplexa poängen, och varför den har så stor innebörd i kristendomen. Jag tror han Nietzsche som sagt blandar ihop flera olika fenomen när han pratar om slavmoral och kristendom.
Men det är alltså ju en känsla av att vara "instängd" och begränsad i min kropp och tankar jag just nu känner, att jag är i ett inre fängelse och vill ut.
Jag VET, rent rationellt, att meditationen kommer göra mig gott, men samtidigt så har jag inte den personliga viljestyrkan just nu att meditera själv. Jag känner faktiskt att jag skulle vilja bli kidnappad och tvingad till självdisciplin/självkontroll/självacceptans av riktigt duktiga lärare.
Få se om jag fortsätter med att följa upp mina impulsiva begär att sitta framför internet idag igen, eller om jag tar mig i kragen, bryter mina mönster och vanor och går på promenad.
Jävla skitkropp.
Har ingen direkt anledning av att stiga upp, men samtidigt ingen att ligga kvar.
Jag har ett tag funderat på att börja skriva en blog. Jag skaffade en för ett halvår sedan, men på något sätt så kände jag att jag inte hade något att bidra med. Människor verkar för det mesta så världsupptagna eller världsfrånvända. Jag letar på något sätt efter medelvägen.
Jag funderar över mina egna begär och behov. Det en del känns betingat en annan del känns medfödd. Intryck i en kropp, en skinkapsel som hela tiden strävar efter något.
Världsupptagna eller självupptagna människor gör allt de kan till alla pris för tillfredställa deras inre rastlöshet, deras strävan efter överlevnad, fysiska behov och begär, säkerhet, makt, position, uppmärksamnet, dominans av miljön, förfining, utmaningar etc. Andra är världsfrånvända för att de inte lyckas i den kollektiva sfären och samtdigt inte kan tydla denna medföda rastlöshet.
Jag fattar inte vad jag ska göra. Ska jag följa upp mina kortsiktiga impulser, eller lära mig att planera och förfina mina goda sidor? Är det detta som livet går ut på? Att maximera sitt uttryck och sin potential, att hela tiden växa och möta mer och mer komplexa situationer, att hellre dö än att stagnera? Men är detta verkligen den rätta vägen? Är inte detta bara den rastlöses väg?
Något måste man tydligen göra, och anledningen att jag sitter och fundererar vad jag bör göra tyder ju bara på att mitt liv är extremt splittrat. Jag har styrkan, vitaliteten och modet att göra precis vad jag vill. Men på något sätt känns det omöjligt att bekämpa de djuriska impulserna som tar över i samhället. Ska jag ge mig in i spelet lika brutalt som alla andra? Jag kommer garanterat ha fördelar, kunna manipulera mer omedvetna människor, men samtidigt kommer jag slängas runt som en vante av männisor som har högre position och tillsynes obegränsat med makt och inflytande att manipulera andra människor för att bibehålla deras egna maktposition.
Samhället är ett avtryck av hur människan är. För det mesta är det krig, exploatering och elände i världen. Några som inte ens är medvetna om detta och bara stillar sina av miljön och samhället betingande krav. Andra är med i det sociala spelet för att de tjärnar otroligt mycket på det själva och får ut väldigt mycket av det. Andra har blivit utnyttjade av det kollosala systemet och försöker bekämpa det utifrån och underifrån som myggor ungefär.
Det är en absurd teater eller cirkus detta samhälle. Jag har ingen egentligen poäng att delta i det eftersom så fort jag verkligen försöker göra något så är det kanske ett fåtal som förstår men för det mesta är människor inte ens intresserade av att lyssna. Jag tänker inte tvinga andra människor till någonting längre. Ett tag försöker jag verkligen få människor att lyssna, men det är totalt lönlöst. Jag är rätt ofta själv kass på att lyssna, i alla fall när det behövs som mest.
Nej jag har mer och mer börjat att funderar på om den dygdiga människan inte är den enkla människan, som inte krånglar till saker i onödan för sig själv och därigenom inte heller för andra.
Behoven och begären är en stor källa till motivation och njutning, men är det verkligen detta vi vill ha? Njuningen avtar ändå när vi fått de vi drömt om. Handlar det om att hela tiden drömma om större och mer komplexa drömmar? På något sätt känns det som att hjärnan bara blir mer och mer förfinad och mer och mer avtrubbad och perverterad. Mina sexuella gperversioner blev bara mer och mer bizarra när gränserna måste hela tiden töjas. Till slut brast det och kroppen är nu trasig.
Men jag har även upplevt en vad mystikerna kallar mystisk upplevelse. Den var gränsöverskridande i en helt annan dimension, eftersom gränsen som passerades var inte det perverterade och mer komplexa innehållet i mina önskningar, utan det jag transcenderade var de behovsmekanismer inom mig som ger upphovet till begäret. Jag förstår att det är just dessa mekanismer världsfrånvända religiösa människor försöker avtrubba. Men de misslyckas eftersom de styrs fortfarande av BEGÄRET av att bli fri från begrären.
Men buddha pratade om den gyllene medelvägen (jag tror i.o.f.s. inte har var ensam av alla religiösa mäniskor om denna insikt), att flykten FRÅN begären är ett begär i sig själv. Det enda man kunde göra vara att kapitulera. Att ge upp. Och åter ge upp och åter ge upp i all oändlighet tills något plötsligt händer. Det som händer är alltså att de subtila kontrollmekanismerna inom oss plösligt efter många år att medveten acceptans plötsligt transcenderas. Den tvångsmässiga rastlösheten dvs behovshierakin försvinner. Vi kastar bort stegen. Detta är nirvana. Men att nå hit är det sista vi vill. Varför? Ur ett evolutionärpsykologisk perspektiv kanske är det så att vi är genetiskt programmerade att hela tiden vara rastlösa eftersom detta gör att vi inte bara sätter oss ner och är nöjda i situationen. Eller så är det hela naturens rörelse. Buddhisterna talar om "livstörsten", Som Schopenhauer kallade Viljan och Nietzsche "viljan till makt", dvs viljan till "det man vill" helt enkelt. Jag har inte läst Nietzsche men han verkar ha ett väldigt individfokuserat perspektiviv, för att han är kritisk mot det tidigare kollektivfokuserade.
Alltså på något sätt är det väldigt komplext, eftersom jag tror inte att buddhismen är världsfrånvänd som jag tror att Schopenhauer tolkade det.
Buddha är väldigt tydlig på denna punkt, att inte vara världsfrånvänd eller världsupptagen.
Är det inte paradoxalt? De godaste och mest naturliga människorna jag träffat är just de som inte håller för hårt i sina behov, begär och livet i allmänhet. De har ingen speciell "punkt" du måste "landa" på så att säga, vilket gör att de alltid välkomnar en med ett varmt leende.
Den världsupptagned och den världfrånvände vill båda nå en punkt, dvs att få och nå som dom "vill", men problemet med dessa "punktlandande" människor är att de utgår från gamla erferenheter av vad de TROR sig vilja. Egentligen vet dom inte vad dom vill, men de har genom året lärt sig vad de ska söka efter i livet. Detta är betigning.
Den naturliga, planfria, kärleksfulla och öppna människan styrs helt enkelt inte av sin psykologiska betining eller av sina emotionella sår hon samlat upp under sitt liv. Hon har berarbetat alla emotionella sår, vilket gör att hon är i harmoni med den större viljan. Detta är något som t.ex. hegel var inne på. Men det paradoxala är att Hegels världsande eller världvlija möter nietzches individ vilja när vi når nivara. I nirvana (eller "utblåsandet" av "lidandet" eller "viljan") så är man inte världfrånvänd eller passiv. Man är helt enkelt hela världen, allting man upplever. Man drar ingen gräns mellan yttre och inre, utan allting är en större rörelse.
Att vi är en "individ" som även har "kontroll" är alltså en ytlig form av vanföreställning. "Kontroller" är bara något vi upplever, egentligen har vi ingen kontroll, vi är en vante för våra undertryckande begär och behov. Dessa kan vi inte kontrollera. Och insikten om att vi är styrda av underliggande begär och behov blir en psykologisk frihet, eftersom vi då känner att vi kan agera ut dom helt spontant utan att vara hämmade.
Men att nå nirvana går även att förklara såhär: När du vakar från dröm, så inser du plöstligt att det du genom hela drömmen upplevt bara var en dröm, men detta kan du bara göra när du vaknat. Samma sak är det med "utblåsandet av viljan". När du blir "upplyst" så blir du upplyst om ditt egna vara, dvs att det du hållt dig fast vid, egentligen är "transparenta former". Víssa buddhister som regelbundet utövat meditation i många år, ofta minst runt 20-25 år kanske upplever att världen blir mindre och mindre "solid" och mer och mer "transparent", detta gäller inte bara tankar och känslor, utan även upplevelsen av materia. Jag vet inte hur man ska beskriva känslanm för jag förstår den inte riktigt helt och hållet själv. Men tänk dig att du är i en situation då du är helt säker på något, vi kan alla det för en känsla av "fundamentalism" eller en "cynisk" känsla. När du är i detta tillstånd så känns världen helt "solid". Du upplever verkligen att du FÖRSTÅR hur saker och ting ligger till och är övertygad om att du har rätt. Ungefär så kan man beskriva en solid känsla. Den transparenta känslan är dock en flytande känsla. Du känner att det inte finns något motstånd och att allt i världen är flytande och lysande. Ungefär som när man är på bra humör. Allting flyter förbi och känns "overkligt" på något sätt, att man inte kan förstå världen riktigt. Men den transparenta känslan gäller alltså inte bara uppelvelse av inre tankar och känslor, utan att hela världen är så.
Mysticism handlar alltså mycket om att "inte förstå" världen. Inte på ett dåligt sätt, utan mer på ett magnifikt, mäktigt sätt, som att stå på ett berg och blicka ut över världen.
En annan kul sak förresten. Det finns en koppling mellan BDSM och just dessa känslor. Jag har hört att om man är undergiven i en sadomasochist förhållande så kan man även uppleva dessa känslor av transcendens. Att man blir piskad så mycket att kroppen tillslut "ger upp" och då börjar den "solida känslan av smärta" övergå till något helt annat.
Jag gillar i storta drag det Nietzsche säger om slavmoralen, men jag är rädd att han missat just den här världigt komplexa poängen, och varför den har så stor innebörd i kristendomen. Jag tror han Nietzsche som sagt blandar ihop flera olika fenomen när han pratar om slavmoral och kristendom.
Men det är alltså ju en känsla av att vara "instängd" och begränsad i min kropp och tankar jag just nu känner, att jag är i ett inre fängelse och vill ut.
Jag VET, rent rationellt, att meditationen kommer göra mig gott, men samtidigt så har jag inte den personliga viljestyrkan just nu att meditera själv. Jag känner faktiskt att jag skulle vilja bli kidnappad och tvingad till självdisciplin/självkontroll/självacceptans av riktigt duktiga lärare.
Få se om jag fortsätter med att följa upp mina impulsiva begär att sitta framför internet idag igen, eller om jag tar mig i kragen, bryter mina mönster och vanor och går på promenad.
Jävla skitkropp.
Jag håller med om det du säger Kiifen, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag har passerat en identitetskris men har fastnat i en slags extentiellkris. Jag har till och från upplevt denna kris i livet flera gånger tidigare, jag lyckades ta mig ur den då jag påväg in i systemet, jag hade min kariärr på gång. Men jag lyckades inte riktigt adaptera till klimatet, jag hade egentligen alla egenskaper som erfordrades men kände då att jag inte orkade ta del av den psykologiska manioulation som föresegick på min arbetsplats. Eller det är svårt att förklara. Men jag känner att jag inte vill ta del i ett samhälle som går ut på att armbåga sig fram i och köra med fula trix. Kanske har jag blivit lite mognare nu på senaste tiden när jag insett att jag förtryck min aggression hela livet genom extrem rationell kontroll.
Men vad ska man göra? Jag har ingen vision för tillfället. Jag har håll på med konst, design och sånt, men inspirationen är utdöd. Jag står öga mot öga med ett extremt ytligt samhälle och får ingen kontrakt med människor för det mesta. Jag vill inte bli världsfrånvänd eller bitter, men jag förstå inte hur jag ska hantera att acceptera allt skit jag ser. Jag har på något sätt inte lyckats acceptera mina infödda begräninsningar. Jag vill fortfarande rädda välrden istället för att börja med mig själv. Jag är så korkad och vet om det. Jag är förvirrad, men samtdigt inte alls. Det är något som fattas. En slags känslomässig insikt.
Men vad ska man göra? Jag har ingen vision för tillfället. Jag har håll på med konst, design och sånt, men inspirationen är utdöd. Jag står öga mot öga med ett extremt ytligt samhälle och får ingen kontrakt med människor för det mesta. Jag vill inte bli världsfrånvänd eller bitter, men jag förstå inte hur jag ska hantera att acceptera allt skit jag ser. Jag har på något sätt inte lyckats acceptera mina infödda begräninsningar. Jag vill fortfarande rädda välrden istället för att börja med mig själv. Jag är så korkad och vet om det. Jag är förvirrad, men samtdigt inte alls. Det är något som fattas. En slags känslomässig insikt.
Jo jag förstår hur du menar. Samhället kräver att man uppoffrar sin integritet och blundar för vad som sker för att alltihopa ska fungera. Civilisamhället är i princip stendött idag, allting är antingen stat eller näringsliv varav båda dessa är korrumperande på olika sätt. Man ser ju själv att det inte är enbart du som har problem med att få kontakt med människor, de av oss som är känsligare och starkare och som inte accepterar att leva i hysteriskt självförnekande och hora för andra har svårt att passa in. Jag behöver också bolla tankar och idéer med någon som är mer på min egen nivå, det är lite därför jag är här.
Alltså jag har ingen koll på varken Kristendom eller Nietzsche så jag borde egentligen hålla käften stängd, men i alla fall. Kristendomen bygger ut min tolkning, inte på undergivenhet av andra eller ett yttre maktsystem, utan på acceptans av ens personliga begränsingar, dvs de underliggande begär och behoven vi har, så att vi kan överträffa dem, vi ska inte acceptera ett yttre förtryck, vi ska acceptera det inom oss. Kristendomen som instutiontion handlar mest om att kontrollera aggressiva impulser genom att betinga massorna med ett regelsystem som förtrycker deras aggression och sexualitet, detta gör att samhället blir mer organiserat och kan växa sig starkare.Varney skrev:utveckla gärna, ang vilka fenomen du tror han blandar ihop där, om du vill.
För att illustrera hur aspekter hos medvetandet växer fram:
1. Vitalt (växter)
2. Emotionellt (djur) Emotionella drifter
3. Högre Symboliskt (människan)
Det kristendomen som instution gör är att den förtrycker människans emotionella plan genom ett kulturellt symbolsystem. Men det är inte grundtanken bakom kristendomen eller någon annan religion i grunden. Grundtanken i många (seriösa, dvs icke maktgrundade) religioner bygger på individers insiker i männskans möjligheter till psykologiska "självhelning" eller "självterapi". Tanken är mer lik Nietzsches tanke om "förädling".
Grundtanken om acceptans i Kristendomen är som jag sa, inte att acceptera ett tryck utifrån utan trycket innifrån dvs våra olika behov och begär. Människan har alltså en inneboende "beroende" efter upplevelser (väldigt likt det beroende en narkoman har för droger). Acceptansen man i religioner pratar om (eller självplågelsen asketiska religioner pratar om) handlar om att övervinna vårat egna inre drogberoende.
Men att övervinna drogberoendet är inte världsfrånvändhet-per-se (även om många religioner varit obalanserat världfrånvända), buddha är t.ex. noga med detta (även fast vissa skolor inom buddhismen inte fattat det) han pratar om den gyllenemedelvägen.
Religioner handlar i grund och botten alltså om att bekämpa beroendet av upplevelser och hela tiden gör att vi, likt narkomaner, hela tiden strävar efter mer mer mer. När vi blivit kvitt beroendet kan vi leva helt och hållet i nuet, då vi transcenderat de "jordiska begären som strävar mot kickar i framtiden" (och detta är orginalbetydelsen av den "kristna himlen", dvs det ovanför). Men himlen är på jorden. Det är när vi i varje ögonblick kan njuta av våran sked havregrynsgröt med full uppmärksamhet. Som alla vet så är havregrynsgröt inte gott alla gånger, men ibland är det gott, när då? Jo, vi blir avbrubbade av all sinnesstimuli, och den som slår ut detta race mot mer och mer avtrubbad sinnesstimuli kan paradoxalt njuta av alla typer av sinnesstimuli, inte bara den mest förfinade. Meditation, bön och kontemplativa övningar handlar i första hand om att rensa våra minnen, städa upp all avtrubbning, så att när vi öppnar dörren till vårat fönster möts av en helt ny värld som vi aldrig tidigare upplevt.
Människans fängelse ligger i hennes inlärda förväntingar.
Den skola av buddhism jag själv är mest inne på är zenbuddhismen, den är den mest avskalade formen av buddhism, den har inga som helst dogmer. Faktum är att den grundade sig i kina och historien är ganska intressant. Staten i kina hade tagit över buddhismen och den hade även stort folkligt stöd, det var bara hög utbildade människor som kunde läsa, buddhismen i kina utgjordes alltså av en samling gamla skrifter (som krångligt behövde översättas mellan många språk och orginalbetydelserna förvrängdes mycket) och kunskapsetablissemanget hade alltså ett tolkningsmonopol på buddhismen. Men alla gillade inte detta, så det var en grupp extrem medvetna buddhister som var mycket mer radikala och ville utgå direkt från buddha, de började driva med konventiella uppfattningar på ett sätt som var extremt chockerande på sin tid. De argumenterade väldigt smart utifrån buddhas egna ord, så det var ingen som kunde säga emot dem. Jag vet inte om den kinesiska staten någon gång fungerar som den kristna kyrkan (som jagade ner kristna mystiker och kallade dem kättare).
Vad jag försöker föra fram är alltså varför jag tycker att religoner inte bygger på undergivenhet av yttre fenomen, utan att kämpa mot sig själv. Naturligtvis har människor rent historiskt inte fattat det och gör det fortfarande inte. De flesta religionerna bygger på extremt djupa insikter som för det mesta har blivit mer och mer förvrängda.
Jag håller naturligtvis med om den allmänna kritiken om instutitionerad religion, eftersom detta inte handlar om personligt sökande. Filosofin har delvis fått ta över den rollen som mycket av religion i sin grund handlade om. Men problemet med filosofin är att den för det mesta inte är intresserad av människan i sin helhet, utan främst om de rationella aspekterna, eller det är snarare ett rationellt tilvägagångsätt. Det är bara rationella debatter och argumentationer. Det personliga sökandet handlar inte om att bli övertygad av rationella argument av andra (även om detta kanske är en viktig del av det) Man när inte långt genom att bara läsa böcker, oavsett om det är filsosofi eller vilken s.k. "helig bok" som helst. Detta är våran nuvarande största sjukdom, att vi vill överrationalisera varje del av livet. Jag förstår alla fördelarna med det rationella tänkandet, eftersom jag är en väldigt rationell varelse själv.
Men inser samtidgit att IQ inte är allt, trots att antagligen har ett IQ betydligt högre än medelvärdet.
Mitt jobb går nu för det mesta ut på att försöka peka ut de ädelstenar som finns i den skithög allt religion innefattar. Människor som vi ser upp till idag, extremt intellektuella människor som Russel, Nietzsche och Marx är alltså fast i moderneringsprocessen.
Jag personligen ser fördelarna med upplysninsidealet, men ser samtidigt farorna med den. Att i stort sett ALLA stora samhällsproblem vi har idag (som vi inte hade tidigare, dvs religion som instutition, religiös fundamentalism etc) bottnar i just upplysningsidealet (jag har tänkt att skriva ett eget inlägg om detta)
1. Den självständige människans förmåga att tänka (slutar med överdriven fokusering på det personliga rummet, överdriven självupptagenhet utan balans mot kollektiv). 2. Vi kan dominera miljön genom teknologi (slutar med att vi förstör den) 3. Med den materiella/mekaniska världsbilden som underlag (3:E personsperpsktivet) (slutar att vi fönekar den "inre" världen). 4. Utvecklingsoptimismen (slutar med att vi inte bryr oss om att människor mår dåligt, vi piskar istället utt stressen och skruvar upp kraven på utveckling, kraven på vår vardag etc, vi blir aldrig nöjda). 5. Och den brinnande tron på ratonaliteten... (förut trodde vi att världen bestod av en gud som genom sina känslor straffade människor, men nu tror vi att världen ÄR precis som våra rationella lagar fungerar. Det är inte världen som är mekanisk, det är våran logik som resonerar enligt mekaniska regler, vi lyfter upp rationaliteten och logiken som en enda källan till insikt, känslorna ska vi ha i rationellkontroll, vilket gör oss extremt känslokalla). Jag skulle kunna veckla ut detta poänger hur länge som helst.
Förlåt för ett långt och än en gång fragmentaiskt inlägg.
de e lugnt 
det är fortfarande intressant liksom - skulle gärna höra mer om känslokyla X)
"Men inser samtidgit att IQ inte är allt, trots att antagligen har ett IQ betydligt högre än medelvärdet"
jo, samma här.
det är rätt hypat är det inte? men, egentligen är det de med en mindre ranson (- du fattar,) eller de med mycket av varan som står för den här hypen? eller är det upplysningsidealen allena?
det är fortfarande intressant liksom - skulle gärna höra mer om känslokyla X)
"Men inser samtidgit att IQ inte är allt, trots att antagligen har ett IQ betydligt högre än medelvärdet"
jo, samma här.
det är rätt hypat är det inte? men, egentligen är det de med en mindre ranson (- du fattar,) eller de med mycket av varan som står för den här hypen? eller är det upplysningsidealen allena?
PopJimmy
Att säga att människan är i grunden en missbrukare är ett sätt att ogiltigförklara människan som hon är. Det är att förneka ditt eget fria hjärta. Alltid i våran kultur (inte enbart Sverige) måste något läggas till eller dras ifrån, töjas, bändas, vridas och stympas. Varför tror den civiliserade människan att det är något fel på henne? Varför måste hon vridas och manipuleras på alla dessa olika sätt? Titta på fakirerna och andra som försöker genom att utsätta sig för smärta, nå ett tillstånd där de kan härda ut! Vilken ironi! (Att dom lever som infångade djur har förståss inget med deras dilemma att göra?)
Vårt "intellektuella" kulturarv menar förfärande ofta att det är fel på den "mänskliga naturen". Det är utifrån denna rationalisering som allting som går fel med samhället och livets mening i allmänhet bortförklaras.
Varför finns det krig? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det svält? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det orättvisor i världen? På grund av den "mänskliga naturen".
Därför menar man, att man måste förädla den mänskliga naturen, eller människan. I sin extrema yttring har vi Nazismen som i sina ras och renhetsideal försökte att utrota alla de som inte uppfyllde "normerna".
Tanken om att det är nåt fel på människan stöds med stor kraft hos religionerna. Både Buddhism och kristendom. Kristendomen har sin arvssynd och Buddhismen har sitt karma och samsara. Sådana tankar återfinns dock inte bland sk. primitiva folk som lever i stammar. De anser inte att det är något fel på människan... varför gör de inte det? Jo för att de har ett samhälle som är evolutionärt anpassat efter deras behov. Deras VERKLIGA behov och det är därför vi tycker dom är snuskiga och inte lever som människor ska leva.
Om man istället utgår ifrån att det inte är något som är i grunden fel med människan utan erkänner att vi har en massa behov. Hur förklarar man då t.ex. missbruk? Som jag skrev på en annan tråd så tror jag att missbruk kommer sig av att man inte ser någon annan möjlighet att få det man vill ha. Alla missbrukare vet någonstans att vad dom håller på med är farligt, att det fördöms av andra osv. och många lever med samvetsångest för vad dom håller på med. Men eftersom alla är så övertygade om att det är dom själva det är fel på, så kan dom inte finna något annat sätt att tillfredställa sig på.
Att tillfredställa sig är en av de grundläggande aspekterna i att vara människa. Kroppen och psyket klarar inte av stressen att ständigt vara depriverad sina egentliga behov. Ifall det enda sättet att få sina behov tillgodosedda genom att förbryta sig mot samhället och även mot sig själv, då är det så. Det är samhället och kulturen som är sjuk och ett fängelse, inte människan. Man är född fri. Sedan kommer detta slags samhälle och drar in en i sitt maktspel. Så länge som man lever i omedvetenhet om detta maktspel så kommer man inte heller att finna någon annan råd än att droga ner sig eller på andra sätt utplåna sig själv.
Buddhismen och Kristendomen är försök till att förmå sig själv att klara av att leva i ett fängelse, men de har helt felaktiga utgångspunkter och därför blir de till en del av det samhälle och kultur som den som vill vara en fri människa måste förkasta.
Att säga att människan är i grunden en missbrukare är ett sätt att ogiltigförklara människan som hon är. Det är att förneka ditt eget fria hjärta. Alltid i våran kultur (inte enbart Sverige) måste något läggas till eller dras ifrån, töjas, bändas, vridas och stympas. Varför tror den civiliserade människan att det är något fel på henne? Varför måste hon vridas och manipuleras på alla dessa olika sätt? Titta på fakirerna och andra som försöker genom att utsätta sig för smärta, nå ett tillstånd där de kan härda ut! Vilken ironi! (Att dom lever som infångade djur har förståss inget med deras dilemma att göra?)
Vårt "intellektuella" kulturarv menar förfärande ofta att det är fel på den "mänskliga naturen". Det är utifrån denna rationalisering som allting som går fel med samhället och livets mening i allmänhet bortförklaras.
Varför finns det krig? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det svält? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det orättvisor i världen? På grund av den "mänskliga naturen".
Därför menar man, att man måste förädla den mänskliga naturen, eller människan. I sin extrema yttring har vi Nazismen som i sina ras och renhetsideal försökte att utrota alla de som inte uppfyllde "normerna".
Tanken om att det är nåt fel på människan stöds med stor kraft hos religionerna. Både Buddhism och kristendom. Kristendomen har sin arvssynd och Buddhismen har sitt karma och samsara. Sådana tankar återfinns dock inte bland sk. primitiva folk som lever i stammar. De anser inte att det är något fel på människan... varför gör de inte det? Jo för att de har ett samhälle som är evolutionärt anpassat efter deras behov. Deras VERKLIGA behov och det är därför vi tycker dom är snuskiga och inte lever som människor ska leva.
Om man istället utgår ifrån att det inte är något som är i grunden fel med människan utan erkänner att vi har en massa behov. Hur förklarar man då t.ex. missbruk? Som jag skrev på en annan tråd så tror jag att missbruk kommer sig av att man inte ser någon annan möjlighet att få det man vill ha. Alla missbrukare vet någonstans att vad dom håller på med är farligt, att det fördöms av andra osv. och många lever med samvetsångest för vad dom håller på med. Men eftersom alla är så övertygade om att det är dom själva det är fel på, så kan dom inte finna något annat sätt att tillfredställa sig på.
Att tillfredställa sig är en av de grundläggande aspekterna i att vara människa. Kroppen och psyket klarar inte av stressen att ständigt vara depriverad sina egentliga behov. Ifall det enda sättet att få sina behov tillgodosedda genom att förbryta sig mot samhället och även mot sig själv, då är det så. Det är samhället och kulturen som är sjuk och ett fängelse, inte människan. Man är född fri. Sedan kommer detta slags samhälle och drar in en i sitt maktspel. Så länge som man lever i omedvetenhet om detta maktspel så kommer man inte heller att finna någon annan råd än att droga ner sig eller på andra sätt utplåna sig själv.
Buddhismen och Kristendomen är försök till att förmå sig själv att klara av att leva i ett fängelse, men de har helt felaktiga utgångspunkter och därför blir de till en del av det samhälle och kultur som den som vill vara en fri människa måste förkasta.
Kiifen. Kul att det är dags igen!
Alltså poängen var inte att jag MENADE att människan är en missbrukare, poängen var att jag gjorde ett försök i att förklara hur de underliggande begärsmekanismerna som vi ofta är omedvetna om fungerar genom att göra en jämförelse med en narkoman. Jag ser inget problem med människor som knarkar. Min pappa narkoman. Jag tycker bara det är lite onödigt att tvångsmässigt söka efter stimulans för att bli mer och mer avtrubbad. Jag säger inte att det är fel att söka efter stimulans eller att det är sjukligt. Livet vore bra tråkigt utan stimulans. Det jag försökte säga är att det är skillnad på att ta en chockladkaka på en lördagskväll och i varje ögonblick njuta av varje liten smula OCH mellan att varje kväll känna sig så tom och miserabel av en hård dags totalt meningslöst arbete att man känner ett behov av att trycka i sig 3 chockladaskar för att fylla upp en inre rastlöshet och tomhet man inte på andra sätt vet hur man kan tillfredställa.
Problemet är inte att vi får intressanta upplevelser, problemet är att vi har ett djupare behov av något vi aldrig förstår. Vi blev kanske misshandlade när vi var små och har därför utvecklat ett behov att utöva sadism (inget fel i sig själv), men behovet blir så starkt att det börjar gå ut över andra. Vi kanske inte ens vill skada andra, men det är det enda som kan stilla våran inre rastlösthet. Det handlar alltså om SUBSTITUT, dåliga substitut.
Jag själv tycker bdsm är väldigt festligt, så jag har inget problem att man slår varandra om båda är överrens om det. Men det är fel med dåliga substitut.
Bättre substitut är bättre. Jag vill dock har rena varan, den bästa skiten. Jag har smakat lite av den en gång. Och det var äkta varan.
Och visst. Jag gillar alla former av stimulans. Men jag vill som sagt inte hamna i beroende.
Okej för att tydliggöra det en gång till: Stimulans är kul, men inte beroendet av den (som tydler på att man egentligen vill ha något annat), det är ett dåligt substitut.
Faktum är att flesta vill nog uppleva en religiös upplevelse, men de som inte vet hur de kan nå dit snortar istället heroin, vilket ger ungefär samma typ av upplevelse. Problemet är att heroinet eller lsd eller alkohol eller sadism eller choklad är ett dåligt substitit för det vi nu egentligen vill ha, och det skulle t.ex. kunna vara vad som helst, som t.ex. den religiösa upplevelsen (som du, tro mig Kiifen, inte har en aning om vad fan det är).
Jag är inte intresserad av att droga mig själv, har aldrig varit intresserad av droger. Och vad menar du med att utplåna sig själv? Vad är "sig själv" och vad är det för något "man utplånar"?
Var menar du med "fri"? Definiera fri.
Oj! Sa jag verkligen det? Jag menade naturligtvis att människan i grunden är en lycklig spermie som lyckas penetrera ett ägg från en lycklig kvinna som blivit penetrerad av en lycklig man, och att innan människans föräldrar var födda, så var människan i grunden sitt Ursprungliga Ansikte.Kiifen skrev:Att säga att människan är i grunden en missbrukare är ett sätt att ogiltigförklara människan som hon är.
Alltså poängen var inte att jag MENADE att människan är en missbrukare, poängen var att jag gjorde ett försök i att förklara hur de underliggande begärsmekanismerna som vi ofta är omedvetna om fungerar genom att göra en jämförelse med en narkoman. Jag ser inget problem med människor som knarkar. Min pappa narkoman. Jag tycker bara det är lite onödigt att tvångsmässigt söka efter stimulans för att bli mer och mer avtrubbad. Jag säger inte att det är fel att söka efter stimulans eller att det är sjukligt. Livet vore bra tråkigt utan stimulans. Det jag försökte säga är att det är skillnad på att ta en chockladkaka på en lördagskväll och i varje ögonblick njuta av varje liten smula OCH mellan att varje kväll känna sig så tom och miserabel av en hård dags totalt meningslöst arbete att man känner ett behov av att trycka i sig 3 chockladaskar för att fylla upp en inre rastlöshet och tomhet man inte på andra sätt vet hur man kan tillfredställa.
Problemet är inte att vi får intressanta upplevelser, problemet är att vi har ett djupare behov av något vi aldrig förstår. Vi blev kanske misshandlade när vi var små och har därför utvecklat ett behov att utöva sadism (inget fel i sig själv), men behovet blir så starkt att det börjar gå ut över andra. Vi kanske inte ens vill skada andra, men det är det enda som kan stilla våran inre rastlösthet. Det handlar alltså om SUBSTITUT, dåliga substitut.
Jag själv tycker bdsm är väldigt festligt, så jag har inget problem att man slår varandra om båda är överrens om det. Men det är fel med dåliga substitut.
Bättre substitut är bättre. Jag vill dock har rena varan, den bästa skiten. Jag har smakat lite av den en gång. Och det var äkta varan.
Och visst. Jag gillar alla former av stimulans. Men jag vill som sagt inte hamna i beroende.
Okej för att tydliggöra det en gång till: Stimulans är kul, men inte beroendet av den (som tydler på att man egentligen vill ha något annat), det är ett dåligt substitut.
Faktum är att flesta vill nog uppleva en religiös upplevelse, men de som inte vet hur de kan nå dit snortar istället heroin, vilket ger ungefär samma typ av upplevelse. Problemet är att heroinet eller lsd eller alkohol eller sadism eller choklad är ett dåligt substitit för det vi nu egentligen vill ha, och det skulle t.ex. kunna vara vad som helst, som t.ex. den religiösa upplevelsen (som du, tro mig Kiifen, inte har en aning om vad fan det är).
Jag har alltid varit fri. Det är aldrig någon i hela mitt liv som tvingat mig till någonting. Vad ska jag göra med mitt "fria hjärta" ta dåliga substitut som mina föräldrar? Jag vill inte ha substiut. Rena varan vill jag ha.Det är att förneka ditt eget fria hjärta.
Jag skiter väll i vår Svenska kultur. Sen vad menar du med den civiliserade människan? Menar du den sekulärserade människan som upplever sitt liv helt meningslöst nu när vi avsatt religionerna som trams? Seb vad menar du med manipulation? Vilken typ av manipulation menar du?Alltid i våran kultur (inte enbart Sverige) måste något läggas till eller dras ifrån, töjas, bändas, vridas och stympas. Varför tror den civiliserade människan att det är något fel på henne? Varför måste hon vridas och manipuleras på alla dessa olika sätt?
Jag förstår fakirerna, det är inget konstigt. Dessa människor är världsfrånvända, men det är som jag tidigare sagt samma mekanismer som spelar här, som för världsupptagna människor som vill vulgärt vill frossa i sig allting. Båda slutar avtrubbade. Jag tycker i.o.f.s. inte det är något fel med att vara avtrubbad. Men man kan väll vara lite av båda extremer i sådant fall? Godis blir ju så mycket godare om man bara äter det på lördagar.Titta på fakirerna och andra som försöker genom att utsätta sig för smärta, nå ett tillstånd där de kan härda ut! Vilken ironi! (Att dom lever som infångade djur har förståss inget med deras dilemma att göra?)
Men vad är vårt "intellektuella" kulturarv och vad menar du med "mänskliga naturen"? Och vad menar du med "livets mening"? Definiera gärna dessa eftersom jag aldrig hört talas om någon form av "livets mening" som du på något sätt får att låsa som vore totalt uppenbar.Vårt "intellektuella" kulturarv menar förfärande ofta att det är fel på den "mänskliga naturen". Det är utifrån denna rationalisering som allting som går fel med samhället och livets mening i allmänhet bortförklaras.
Jag vet som sagt inte hur du definierar den "mänsliga naturen". När jag pratar om den mänskliga naturen, så pratar jag i regel inte om hur alla människor ÄR, jag pratar om psykologiska mekanismer i hjärnan som får oss att agera på vissa sätt utifrån vissa sammanhang, jag har ingen aning om vad du menar med "mänsklig natur".Varför finns det krig? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det svält? På grund av den "mänskliga naturen".
Varför finns det orättvisor i världen? På grund av den "mänskliga naturen".
Ja, men jag förstår inte riktigt vad du pratar om fortfarande när du pratar om "mängsliga naturen".Därför menar man, att man måste förädla den mänskliga naturen, eller människan. I sin extrema yttring har vi Nazismen som i sina ras och renhetsideal försökte att utrota alla de som inte uppfyllde "normerna".
Jag har aldrig någonsin hört talas om att det vore "fel" på människan. Du måste ju sätta upp ett sammahang, inte hålla på och generalisera. Religioner är ju (bland mycket annat) det första försöker att karlägga mänsklig psykoterapi.Tanken om att det är nåt fel på människan stöds med stor kraft hos religionerna. Både Buddhism och kristendom.
Alltså jag tror inte du har fattat betydelsen i dessa. Du tar dom för bokstavligt, precis som en fundamentalist, fast från andra sidan. Karma och samsara handlar om mänskligt lidande, inte att människan "är felaktig".Kristendomen har sin arvssynd och Buddhismen har sitt karma och samsara.
Jag förstår inte vad du menar, men det låter som du försöker refera till något jag efter wilber kallar descending religioner, dvs sådana som är immanenta och dyrkar naturen och det sinnliga. Inget fel med dessa religioner, de sitter ju på halva kakan.Sådana tankar återfinns dock inte bland sk. primitiva folk som lever i stammar. De anser inte att det är något fel på människan... varför gör de inte det? Jo för att de har ett samhälle som är evolutionärt anpassat efter deras behov. Deras VERKLIGA behov och det är därför vi tycker dom är snuskiga och inte lever som människor ska leva.
Nej, men Buddhism och kristendomen pratar som sagt inte om att det är "fel" på människan, de pratar om att det finns ett alternativ till sinnliga substitut. De pratar om en transcendet absolut verklighet (e.g. bildligt talat, en himmel). De pratar om att heroin är bra men religiösa, mystiska, transcendenta upplevelser av cosmic consciousness är bättre.Om man istället utgår ifrån att det inte är något som är i grunden fel med människan utan erkänner att vi har en massa behov.
Här är vi överrens. Det handlar om substitut.Hur förklarar man då t.ex. missbruk? Som jag skrev på en annan tråd så tror jag att missbruk kommer sig av att man inte ser någon annan möjlighet att få det man vill ha.
Du, jag har umgåtts med min far ett tag och hans vänner. De är extremt snälla människor som blivit utnyttjade. Min far blev tidigt i sin skolgång utnyttjad av sin lärarinna. Men min farmor och farfar brydde sig inte, farfar var alkolohist och farmor upptagen annat. De knullade fram nya barn till världen och hade inte tid att bry sig om min pappa. Och min pappa vet såklart att det inte är bra med droger, men han är vid det här laget så jävla avtrubbad att det inte spelar någon roll längre. Fattar du inte att narkomaner inte vill ta droger. De är dock så förvirrade och får ingen hjälp, eftersom det samhälle vi lever i är så pass jävla överrationellt, och där människor med makt är totalt obenägna att sätta sig in i hur jävla irrationelt förvirrad man kan vara utan hjälp utifrån.Alla missbrukare vet någonstans att vad dom håller på med är farligt
Ja men går det inte en gräns någonstans? Har man rätt att hävda sig över andra hur långt som helst?Att tillfredställa sig är en av de grundläggande aspekterna i att vara människa.
Men vad är egentliga behov? Psykologer har ju bråkat om detta i årtionden! (Jag har iofs mina egna teorier), men påstår du alltså att DU vet människans egentliga behov?Kroppen och psyket klarar inte av stressen att ständigt vara depriverad sina egentliga behov.
Jag förstår inte vad du pekar på över huvud taget här.Ifall det enda sättet att få sina behov tillgodosedda genom att förbryta sig mot samhället och även mot sig själv, då är det så.
Du säger att man måste kasta sig in i ett maktspel? Handlar det alltså om att säkra sin position i systemet, slå på alla under, och slicka röven på alla ovanför? Vara så aggressiv som möjligt, expandera så mycket som möjligt, exploatera så mycket som möjligt, precis som USA? Visst USA har blivit världens rikaste land, men det är ju för att de under hela sin historia, från FÖRSTA DAGEN I DERAS HISTORIA, exploaterat andra människor. USA byggdes upp genom slavhandeln. Är det detta du menar med maktspel? Eller merar du något annat? Utmana makten genom att säga ifrån? Vad fan tror du att jag funderar på hela dagarna? Jag har inga som helst medel att påverka någonting. Jag ser ju vart samhället är påväg utfifrån förärngda upplysningsideal. Men jag är ju bara en mygga! Har du något konkret tips på hur man, lite snabbt kan rädda världen så välkomnar jag naturligtvis dina förslag.Man är född fri. Sedan kommer detta slags samhälle och drar in en i sitt maktspel. Så länge som man lever i omedvetenhet om detta maktspel så kommer man inte heller att finna någon annan råd än att droga ner sig eller på andra sätt utplåna sig själv.
Jag är inte intresserad av att droga mig själv, har aldrig varit intresserad av droger. Och vad menar du med att utplåna sig själv? Vad är "sig själv" och vad är det för något "man utplånar"?
Alltså Kiifen, du vet uppenbarligen ingenting om Buddhism, du har bara en stor hög med 2:a hands tolkningar av modernister som inte fattade någonting från första början.Buddhismen och Kristendomen är försök till att förmå sig själv att klara av att leva i ett fängelse, men de har helt felaktiga utgångspunkter och därför blir de till en del av det samhälle och kultur som den som vill vara en fri människa måste förkasta
Var menar du med "fri"? Definiera fri.
PopJimmy, ja verkligen 
alltid kul å käbbla lite, nå över till filosofin.
När jag ser personer som knarkar eller super sina liv i spillror så ser iaf jag problem. Men med problem menar jag inte förslösade skattemedel eller "omoraliska handlingar"... jag ser människor som går sönder och ofta även drar med andra i fördärv.
De egentliga behoven ja, det är de behov man har innan maktspelet sätter igång och fördärvar dom. Innan barnet/personen knäcks. Det är svårt att definiera alla behov - men det finns ju ett antal modeller, Maslows behovsstege t.ex. kan vara en bra mall, även om den inte är vetenskapligt godkänd så ger den iallafall en bild för tanken. Oavsett om filosofer debatterar detta med grundläggande behov så gör det varken från eller till, ifall man är öppen inför sig själv och för andra så kommer man att lära känna sådana saker, det är inte speciellt svårt egentligen. Men att definiera det filosofiskt kan vara mycket svårt. De enklaste ting är nästan omöjliga att förklara. Så är även begreppet "fri". Svårt att förstå om man inte jämför med motsatsen.
Tycker därför det är smartare att studera de sätt som människor blir knäckta. Syftet med härskartekniker är ju att sätta förmågan till självständig handling, tänkande och vilja ur spel på den andre. Det är ju det som är meningen om man vill ha lydiga undersåtar. Så kanske det framkommer bättre hur behoven fungerar genom att studera dessa tekniker? Hur många sätt finns det att knäcka en människa på? Varför blir människor knäckta av vissa beteenden? Även av vissa slags budskap?
Detta med substitut är intressant, droger är ju substitut. BDSM kanske är ett substitut, jag vet inte. Substitut är något man skaffar sig när den äkta varan inte är åtkomlig, eller när man tror att den inte är det. Alltså är vi överens om detta med missbruk, det är att söka sig till substitut.
Självklart fattar jag det. Det var ju därför jag skrev att många missbrukare vet att det är farligt, men jag ville vara försiktig med mina omdömen i just denna del. Om det nu är så att "dom" inte vill det, då får det stå för dig och jag är öppen för att hålla med.
Jo, gränsen går ju naturligtvis då man blir tillfreds med sig själv och inte har något behov av att mata sig själv längre. När/om man blir missbrukare så förändras inte de grundläggande behoven, de blir istället enbart fixerade vid en viss grej. Man blir fixerad eftersom motiven till varför man håller på är dolda för en, därför gör man samma sak om och om igen i tron om att man kommer att bli tillfredställd, men eftersom man inte söker sig till det man egentligen vill ha så fortsätter karusellen runt, runt, runt. Att använda substitut är kanske ungefär som att äta godis när man egentligen vill ha en kram. Om kramen aldrig kommer, då kvarstår bara att äta godis..
Därför tycker jag att det är viktigt i all form av medvetandegörande filosofi att studera motiven till varför man gör vad man gör (kanske även varför man inte gör vad man borde?). Särskilt om man börjar göra saker som man INTE vill göra och sen efteråt bestraffar sig själv och förpestar omgivningen!
En grundvärdering som håller beteendet på plats är denna: "Jag är oförmögen att klara av detta på grund av att; jag är liten och svag, ingen lyssnar på mig, alla bara skiter i mig, jag är värdelös, hjälplös, maktlös. Man måste vara stor, stark och mäktig för att någon ska lyssna på en... men det är inte jag.... därför kan jag inget göra."
Detta är dock inte en vuxen människas röst, det är ett förtvivlat barn som försöker att göra sig förstådd i en omgivning som inte förstår, hör, ser eller orkar bry sig. Detta är också bara ett exempel på ett typiskt dolt motiv som ger missbruket en rationell grund.
Det krävs också mod att komma i kontakt med dessa dolda motiv eftersom de ofta är mycket plågsamma och man känner sig förnedrad och utsatt av att behöva komma i kontakt med dom. De är som regel negativa, pessimistiska, förnekande, förlöjligande, hånfulla, hotfulla, förnedrande, osv. Därför tycker jag det är en bra utgångspunkt i det personliga helandet att tro att man är i grunden god. Självständig, målinriktad, motiverad.
Nej jag sa att man är född fri, SEDAN kommer samhället med sina lögner och minpulerande spel. Jag sa inte att människan är okorrumperbar, men barns vilja är betydligt klarare och tydligare än de flesta vuxnas. Det handlar inte om att bli en gigant som Vilhelm Moberg eller Ghandi eller nåt sånt, det handlar ju faktiskt bara om att våga ta lite plats och visa vad man vill här i livet. Man kan inte låta andra människor sitta och anta att man gillar läget när man är på randen till självmord! Det är enbart fegt. Det är tyvärr så att många lever med känslan av att de måste vara supermänniskor för att få att leva vanliga liv och jag förstår det, men det är en av maktspelets lögner.
Detta med den "mänskliga naturen" är som du förstår inte ett begrepp jag hittat på, jag menar inget med det heller, du får fråga dom som hittat på detta begrepp vad dom menar med det.
Vad är "ett själv"? Det är en beteckning för den du är, bl.a. Jag kunde inte komma på nåt bättre för stunden. Det som menas är att man föds som en individ med vilja och behov och så vidare, allting detta är ditt själv. Inom buddhismen talar man om "egot" men den begreppsvärld som buddismen använder sig av känner jag inte särskilt starkt för.
I min värld så består vi alla av en massa saker, det finns inte en essens eller substans till vilket allting kan knytas, utan allting mynnar ut i delar som samvarierar. Därför blir det knepigare för mig att tala om "självet" än det är för buddhismer som verkar vara på det klara med att man har ett ego.
alltid kul å käbbla lite, nå över till filosofin.
När jag ser personer som knarkar eller super sina liv i spillror så ser iaf jag problem. Men med problem menar jag inte förslösade skattemedel eller "omoraliska handlingar"... jag ser människor som går sönder och ofta även drar med andra i fördärv.
De egentliga behoven ja, det är de behov man har innan maktspelet sätter igång och fördärvar dom. Innan barnet/personen knäcks. Det är svårt att definiera alla behov - men det finns ju ett antal modeller, Maslows behovsstege t.ex. kan vara en bra mall, även om den inte är vetenskapligt godkänd så ger den iallafall en bild för tanken. Oavsett om filosofer debatterar detta med grundläggande behov så gör det varken från eller till, ifall man är öppen inför sig själv och för andra så kommer man att lära känna sådana saker, det är inte speciellt svårt egentligen. Men att definiera det filosofiskt kan vara mycket svårt. De enklaste ting är nästan omöjliga att förklara. Så är även begreppet "fri". Svårt att förstå om man inte jämför med motsatsen.
Tycker därför det är smartare att studera de sätt som människor blir knäckta. Syftet med härskartekniker är ju att sätta förmågan till självständig handling, tänkande och vilja ur spel på den andre. Det är ju det som är meningen om man vill ha lydiga undersåtar. Så kanske det framkommer bättre hur behoven fungerar genom att studera dessa tekniker? Hur många sätt finns det att knäcka en människa på? Varför blir människor knäckta av vissa beteenden? Även av vissa slags budskap?
Detta med substitut är intressant, droger är ju substitut. BDSM kanske är ett substitut, jag vet inte. Substitut är något man skaffar sig när den äkta varan inte är åtkomlig, eller när man tror att den inte är det. Alltså är vi överens om detta med missbruk, det är att söka sig till substitut.
Fattar du inte att narkomaner inte vill ta droger.
Självklart fattar jag det. Det var ju därför jag skrev att många missbrukare vet att det är farligt, men jag ville vara försiktig med mina omdömen i just denna del. Om det nu är så att "dom" inte vill det, då får det stå för dig och jag är öppen för att hålla med.
Citat:
Att tillfredställa sig är en av de grundläggande aspekterna i att vara människa.
Ja men går det inte en gräns någonstans? Har man rätt att hävda sig över andra hur långt som helst?
Jo, gränsen går ju naturligtvis då man blir tillfreds med sig själv och inte har något behov av att mata sig själv längre. När/om man blir missbrukare så förändras inte de grundläggande behoven, de blir istället enbart fixerade vid en viss grej. Man blir fixerad eftersom motiven till varför man håller på är dolda för en, därför gör man samma sak om och om igen i tron om att man kommer att bli tillfredställd, men eftersom man inte söker sig till det man egentligen vill ha så fortsätter karusellen runt, runt, runt. Att använda substitut är kanske ungefär som att äta godis när man egentligen vill ha en kram. Om kramen aldrig kommer, då kvarstår bara att äta godis..
Därför tycker jag att det är viktigt i all form av medvetandegörande filosofi att studera motiven till varför man gör vad man gör (kanske även varför man inte gör vad man borde?). Särskilt om man börjar göra saker som man INTE vill göra och sen efteråt bestraffar sig själv och förpestar omgivningen!
En grundvärdering som håller beteendet på plats är denna: "Jag är oförmögen att klara av detta på grund av att; jag är liten och svag, ingen lyssnar på mig, alla bara skiter i mig, jag är värdelös, hjälplös, maktlös. Man måste vara stor, stark och mäktig för att någon ska lyssna på en... men det är inte jag.... därför kan jag inget göra."
Detta är dock inte en vuxen människas röst, det är ett förtvivlat barn som försöker att göra sig förstådd i en omgivning som inte förstår, hör, ser eller orkar bry sig. Detta är också bara ett exempel på ett typiskt dolt motiv som ger missbruket en rationell grund.
Det krävs också mod att komma i kontakt med dessa dolda motiv eftersom de ofta är mycket plågsamma och man känner sig förnedrad och utsatt av att behöva komma i kontakt med dom. De är som regel negativa, pessimistiska, förnekande, förlöjligande, hånfulla, hotfulla, förnedrande, osv. Därför tycker jag det är en bra utgångspunkt i det personliga helandet att tro att man är i grunden god. Självständig, målinriktad, motiverad.
Du säger att man måste kasta sig in i ett maktspel?
Nej jag sa att man är född fri, SEDAN kommer samhället med sina lögner och minpulerande spel. Jag sa inte att människan är okorrumperbar, men barns vilja är betydligt klarare och tydligare än de flesta vuxnas. Det handlar inte om att bli en gigant som Vilhelm Moberg eller Ghandi eller nåt sånt, det handlar ju faktiskt bara om att våga ta lite plats och visa vad man vill här i livet. Man kan inte låta andra människor sitta och anta att man gillar läget när man är på randen till självmord! Det är enbart fegt. Det är tyvärr så att många lever med känslan av att de måste vara supermänniskor för att få att leva vanliga liv och jag förstår det, men det är en av maktspelets lögner.
Detta med den "mänskliga naturen" är som du förstår inte ett begrepp jag hittat på, jag menar inget med det heller, du får fråga dom som hittat på detta begrepp vad dom menar med det.
Vad är "ett själv"? Det är en beteckning för den du är, bl.a. Jag kunde inte komma på nåt bättre för stunden. Det som menas är att man föds som en individ med vilja och behov och så vidare, allting detta är ditt själv. Inom buddhismen talar man om "egot" men den begreppsvärld som buddismen använder sig av känner jag inte särskilt starkt för.
I min värld så består vi alla av en massa saker, det finns inte en essens eller substans till vilket allting kan knytas, utan allting mynnar ut i delar som samvarierar. Därför blir det knepigare för mig att tala om "självet" än det är för buddhismer som verkar vara på det klara med att man har ett ego.
Kiifen skrev:Tanken om att det är nåt fel på människan stöds med stor kraft hos religionerna. Både Buddhism och kristendom. Kristendomen har sin arvssynd och Buddhismen har sitt karma och samsara. Sådana tankar återfinns dock inte bland sk. primitiva folk som lever i stammar.
Med reservation för okunnighet. MEN...
Kristendomen - arvssynd. Ok, jag är med. Vi föds i synd och kan endast undkomma detta genom att sträva upp mot gud som inte är av denna jorden.
Buddhismen - nej, det är inget fel på människan - alla har ju Buddhanatur, även en hund. Det enda vi behöver göra är att inse det! Det är inget fel på oss, vi är bara en smula okunniga.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster