Frustrationen byggs upp igen
Moderator: Moderatorgruppen
Frustrationen byggs upp igen
Jag skrev detta igår natt men tog bort tråden efter en timme. Jag sparade dock mitt inlägg och väljer att posta det igen. Jag vill varna för hårda formuleringar, så är du inte redo för att stiga in i min värld så förslår jag http://www.moratrask.se
Men vad ska jag göra, bara se på när min farsa röker på hela dagarna? Ska jag ta ett skitjobb och bli en kugge längst ner på botten av systemet som människor ser ner på? Jag har inget bra betyg, inget som helst kontaktnät, inga pengar, ingenting förut en brinnande frustration av att vara född på botten av samhället. Men jag vill inte ta de enkla vägarna även fast jag väldigt ofta funderar på det. Skjuta mig själv i huvudet, hoppa framför tåget eller skjuta någon annan i huvudet. Människor är inte vakna, det är sömngångare som matas av kommersiella budskap och spelar med i det sociala spelet. Jag är helt utstött och på botten av skiten. Ska jag bara göra farsas grej? Skita i allting och gå och gömma mig i ett hörn med knarksprutan i armen? Ska jag gå med eller starta ett radikalt extremistisk parti och börja organisera upplopp och sprida förstörelse? Jag har inga medel.
Eller ska jag bli entreprenör som skapar ett konstlat behov hos människor vilket leder till stor efterfrågan och jag får stora intäkter? De flesta västerlänningar ligger säkert och runkar varje natt i dessa fantasier, men konstigt nog är detta inget jag drömmer om. Jag vill inte att andra ska behöva gå igenom den skit jag fått gå igenom, och samtidigt vet jag att människor har det värre än mig, men dom lever inte nu eller skiter i allting och sitter där med sprutan i armen, eller jobbar på ett skitjobb 9 till 5.
Jag är född på botten med för höga mentala förmågor, jag är för smart och för medveten, men samtdigit inte tillräckligt smart eller har förmågan att strukturera upp mitt liv och jag får ingen hjälp jag är för omogen och tar inte mig själv i kragen. Jag har funderat på om jag ska opererat bort delar av min hjärna så jag blir ett mongo som inte fattar någonting, hela samhället verkar vara anpassat för mongomänniskor som vill få allt serverat på ett fat. Man ska inte tänka. Tänka är dåligt, då ser man alla problem och brister i allt. Det enda jag gjort senaste 9 åren är att varje dag fundera vad fan det är för fel på mig och mitt samhälle. Vad kom jag fram till? Det är ändå ingen som förstår vad jag kommit fram till, för jag inte kan formulera det, det är för komplext och invecklat. Det är ingen som vill lyssna vad jag kommit fram till, det är ingen som är kapabel att lyssna, alla är upptagna av alla distraktioner och konkurerande budskap.
Kanske ska jag bli akademiker, och runka ihop teorier bakom ett skrivbord ingen ändå kommer bry sig om, jag vet inte.
Ska jag börjar jobba på McDonalds?
Seriöst, hela mitt livet känns mer och mer som ett skämt.
Jag har haft funderaingar om jag ska ta livet av mig, men samtidigt tänker jag då att jag sviker alla andra som är i samma skit som mig.
Det mest ironiska är att jag själv väntar på att mamma ska ropa att maten är klar. Jag har inte klippt min emostrukturella navelsträng eftersom min mamma aldrig satte krav på mig, aldrig lärde mig att ta mig i kragen och slutföra saker. Nu är jag en missanpassad jävel som sitter i min egna skit.
kKKKKKKKKKUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUKKKKKKKKKKKKKKKK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111111111111111111111111111111111111111111111111111111
Det känndes bra ett tag när karriärer var på gång, jag vet inte, kanske ska jag ta tag i min karriär igen och satsa på datorspel. Känns bara som jag hoppades att jag kunde göra något mer meningsfullt. Akademiker visst, men det känns ändå som ingen lyssnar. Politiker, det är samma sak.
Ja, nu har jag för höga krav på min tillvaro, mitt samhälle, mig själv och mitt liv.
Kanske borde jag organisera mig själv och disciplinera mig själv. Sätta upp mina mål och bara köra.
Vår sjukvård är ett jävla skämt. Psykologerna vill ge mig piller så jag kan bli en flitig samhällmedborgare, redo ovh klar att kasta in mig på botten av stegen, jobba som fan åt någon tjockis i kostym som kammar hem alla vinster! Jippie!
Jag är ledsen, igår fick jag ett slags psykbryt och idag känner jag att det kommer igen. Jag känner att jag vill slå sönder något. Allting faktiskt. All min depression jag burit på senaste 9 åren övergår i aggression, när jag släpper på skuldventilen. Jag har skyllt allting på mig själv, tagit ansvar för hela min familj och hela mitt samhälles lidande på mig själv.
Nu kan jag inte kontrollera min aggression. Kanske är detta något som kommer gå över. Vad vet jag.
Är det bara klättrande i sparkadomunderrövslickadomöverpyramiden livet går ut på? Tydligen är det så vårat samhälle ser ut idag. Fast vi har propra kostymer på oss. Är det inte lika bra att köpa en pistol och skjuta mig själv?
Eller ska jag bli entreprenör som skapar ett konstlat behov hos människor vilket leder till stor efterfrågan och jag får stora intäkter? De flesta västerlänningar ligger säkert och runkar varje natt i dessa fantasier, men konstigt nog är detta inget jag drömmer om. Jag vill inte att andra ska behöva gå igenom den skit jag fått gå igenom, och samtidigt vet jag att människor har det värre än mig, men dom lever inte nu eller skiter i allting och sitter där med sprutan i armen, eller jobbar på ett skitjobb 9 till 5.
Jag är född på botten med för höga mentala förmågor, jag är för smart och för medveten, men samtdigit inte tillräckligt smart eller har förmågan att strukturera upp mitt liv och jag får ingen hjälp jag är för omogen och tar inte mig själv i kragen. Jag har funderat på om jag ska opererat bort delar av min hjärna så jag blir ett mongo som inte fattar någonting, hela samhället verkar vara anpassat för mongomänniskor som vill få allt serverat på ett fat. Man ska inte tänka. Tänka är dåligt, då ser man alla problem och brister i allt. Det enda jag gjort senaste 9 åren är att varje dag fundera vad fan det är för fel på mig och mitt samhälle. Vad kom jag fram till? Det är ändå ingen som förstår vad jag kommit fram till, för jag inte kan formulera det, det är för komplext och invecklat. Det är ingen som vill lyssna vad jag kommit fram till, det är ingen som är kapabel att lyssna, alla är upptagna av alla distraktioner och konkurerande budskap.
Kanske ska jag bli akademiker, och runka ihop teorier bakom ett skrivbord ingen ändå kommer bry sig om, jag vet inte.
Ska jag börjar jobba på McDonalds?
Seriöst, hela mitt livet känns mer och mer som ett skämt.
Jag har haft funderaingar om jag ska ta livet av mig, men samtidigt tänker jag då att jag sviker alla andra som är i samma skit som mig.
Det mest ironiska är att jag själv väntar på att mamma ska ropa att maten är klar. Jag har inte klippt min emostrukturella navelsträng eftersom min mamma aldrig satte krav på mig, aldrig lärde mig att ta mig i kragen och slutföra saker. Nu är jag en missanpassad jävel som sitter i min egna skit.
kKKKKKKKKKUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUKKKKKKKKKKKKKKKK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111111111111111111111111111111111111111111111111111111
Det känndes bra ett tag när karriärer var på gång, jag vet inte, kanske ska jag ta tag i min karriär igen och satsa på datorspel. Känns bara som jag hoppades att jag kunde göra något mer meningsfullt. Akademiker visst, men det känns ändå som ingen lyssnar. Politiker, det är samma sak.
Ja, nu har jag för höga krav på min tillvaro, mitt samhälle, mig själv och mitt liv.
Kanske borde jag organisera mig själv och disciplinera mig själv. Sätta upp mina mål och bara köra.
Vår sjukvård är ett jävla skämt. Psykologerna vill ge mig piller så jag kan bli en flitig samhällmedborgare, redo ovh klar att kasta in mig på botten av stegen, jobba som fan åt någon tjockis i kostym som kammar hem alla vinster! Jippie!
Jag är ledsen, igår fick jag ett slags psykbryt och idag känner jag att det kommer igen. Jag känner att jag vill slå sönder något. Allting faktiskt. All min depression jag burit på senaste 9 åren övergår i aggression, när jag släpper på skuldventilen. Jag har skyllt allting på mig själv, tagit ansvar för hela min familj och hela mitt samhälles lidande på mig själv.
Nu kan jag inte kontrollera min aggression. Kanske är detta något som kommer gå över. Vad vet jag.
Är det bara klättrande i sparkadomunderrövslickadomöverpyramiden livet går ut på? Tydligen är det så vårat samhälle ser ut idag. Fast vi har propra kostymer på oss. Är det inte lika bra att köpa en pistol och skjuta mig själv?
är jag bryter ihop på golvet känner jag hur människor i generationer innan mig kännt i sin utsatthet, hur människor som varit medvetna, i generationer kämpat och förtryckts av auktoriteter och samhällssystem. Hur människor dagligen gör detta i samhällen runt om i världen och vårat egna samhälle.
Jag känner hur generationer av politiska offer i förtryckta regimer blivit avrättade av maktsystemet och hur fega jävla lyssnat och sett upp till auktoriteterna för att själva rädda sitt skinn.
Det handlar bara om position och omständigheter. Skulle jag födds längst upp på stegen skulle jag säker skrattat åt denna patetiska och meningslösa insekt som ny sitter och skriver detta. Människan slåss mot sig själv. Egentligen är vi alla samma sak men vi inser det aldrig och detta gör att vi i slutändan går under. Det tragikomiska kosmiska dockteatern.
Jag väntar att människor jag trodde var mina medmänniskor ska be mig gräva min egna grav, förnedra mig, våldta mig, skratta åt mig, skjuta mig, krossa mig, elda upp mig och be mig kasta ner mig själv i min egna massgrav.
Snälla jag ber dig, kan du inte göra slut på mitt elände? Jag köper en pistol så får du resten av pengarna jag genom mina år av snålhet och försiktigt övervägande sparat. Du får allt jag äger, bara du trycker av åt mig.
Är du nazisten som aldrig sade ifrån när jag blev ihjälgasad? Soldaten aldrig sade ifrån och istället sköt mig? Förstår du inte att du är ansvarig? Förstår du inte att du upprätthåller kommersen som nazisten som upprätthöll förintelsen? Förstår du inte att skiten du köper är gjord av mitt dagliga slit, mitt svett och mina tårar? Du bryr dig inte. Du är konventionell. Du är rädd och anpassar dig till flocken av individualister som strävar att hela tiden klättra genom att äga mer och vara mer i det sociala maktspelet på mer utsatta människors bekostnad. Du är en soldat i ledet som aldrig sade ifrån. Som aldrig vågade. Som aldrig vågade.
Jag känner hur generationer av politiska offer i förtryckta regimer blivit avrättade av maktsystemet och hur fega jävla lyssnat och sett upp till auktoriteterna för att själva rädda sitt skinn.
Det handlar bara om position och omständigheter. Skulle jag födds längst upp på stegen skulle jag säker skrattat åt denna patetiska och meningslösa insekt som ny sitter och skriver detta. Människan slåss mot sig själv. Egentligen är vi alla samma sak men vi inser det aldrig och detta gör att vi i slutändan går under. Det tragikomiska kosmiska dockteatern.
Jag väntar att människor jag trodde var mina medmänniskor ska be mig gräva min egna grav, förnedra mig, våldta mig, skratta åt mig, skjuta mig, krossa mig, elda upp mig och be mig kasta ner mig själv i min egna massgrav.
Snälla jag ber dig, kan du inte göra slut på mitt elände? Jag köper en pistol så får du resten av pengarna jag genom mina år av snålhet och försiktigt övervägande sparat. Du får allt jag äger, bara du trycker av åt mig.
Är du nazisten som aldrig sade ifrån när jag blev ihjälgasad? Soldaten aldrig sade ifrån och istället sköt mig? Förstår du inte att du är ansvarig? Förstår du inte att du upprätthåller kommersen som nazisten som upprätthöll förintelsen? Förstår du inte att skiten du köper är gjord av mitt dagliga slit, mitt svett och mina tårar? Du bryr dig inte. Du är konventionell. Du är rädd och anpassar dig till flocken av individualister som strävar att hela tiden klättra genom att äga mer och vara mer i det sociala maktspelet på mer utsatta människors bekostnad. Du är en soldat i ledet som aldrig sade ifrån. Som aldrig vågade. Som aldrig vågade.
Igår funderade jag verkligen på självmord, men jag har idag förstått min process nu. Jag vill inte skjuta någon i huvudet. Jag vill leva, eller rättare sagt, det spelar inte längre någon roll, död eller levande.
Jag har i flera år varit deprimerad. Tagit åt mig ansvaret för hela min familjs problem och i förlängningen samhällets. Detta är en olycklig kombinaton av mycket kärlek av mamma, men samtidigt en uppforstran som spelade mycket på skuld. Jag fick aldrig några gränser.
Mitt medlidande är enormt utvecklat nu genom min skuld, detta gör att jag kan sympatisera med i stort sätt alla människor. Samtidgit har jag varit förvirrad av min brist på regler och struktur, detta har gjort mig till en gränsöverskridare, jag har hela tiden letat efter en gräns. Jag har i mina misslyckade försökt sakta men säkert kartlagt verklighetens gränser. Först genom en identitetskris och efter det en existentiellkris då jag i flera år varje natt låg i konstant förvirring, jag hade ingen anledning att stiga upp ur sängen eller gå till skolan, mina föräldrar satte inga gränser eller förklade hur samhället fungerar. Förvirringen tog jag mig mer och mer ur när jag mer och mer insätt hur rationaliteten/tänkandet/meningskapandet fungerar. Jag har i perioder varit förvirrad, men inser mer och mer att allt språk är godtyckliga gränsdragningar och inser därför det befängda i att försöka hitta en fasthet i mitt tänkande. Det projektet har jag håll på med konstant i 8-9 år, men det börjar ta slut nu.
Depressionen har dock varit kvar, trots att jag löst den mesta av förvirringen. Jag har tyngt ner av irrationella skuldkänslor av de strukturer som skapats i min uppfostran. Dessa irrationella skuldkänslor har gjort att mina impulser vänts innåt och jag har varit hämmad. Senaste tiden, sen jag började förstå Nietzsche så har jag mer och mer kommit att förlösa min aggression. Jag förstår att aggressionen inte nödvändigtvis är bra eller dålig, det är helt enkelt en drivkraft.
Jag märker dock att min aggression är extremt obalanserad just nu, eftersom jag gått och burit på en enorm frustration ända sedan 14 års åldern. Men jag tänker inte låta min aggression och mina impulser gå till spillo i meningslöst våld mot mig själv eller andra genom spontana våldsdåd. Jag är medveten om att detta är en av mina drivkraften i mitt strukturbygge nu.
Min eld växer sig starkare, jag vågar släppa släppa ut den, eftersom jag vet att jag kommer att kunna lära mig kontrollera den. Jag har hämmat den i 20 år utan problem. Jag är längre rädd för att dödas eller döda andra i min väg, men det innebär inte att jag kommer slösa skott på byfånar. Jag har besegrat mina yttre motståndare, mitt sista hinder är mig själv.
Rationella luftslott är inget som heller kommer stoppa mig och jag har inget problem att flyta mellan sammanhangen. Problemet är bara att jag behöver min jord, min förankring, min metodik, mina gränser, mina regler, min struktur eftersom jag är för kaosartad just nu.
Jag vet att det kommer bli ett hårt arbete, men jag förstår hur samtidigt hur andra människor antingen brinner i sitt helvete eller fryser ihjäl i det. Hur människor flyger iväg bland sina rationella moln och får problem att navigera sig och landa eller sitter fast i sina rötter och är obenägna att röra sig, eller är stela och skräckslagna inför det outgrundliga kaoset.
Jag har inget behov att bli acceperad, ingen självbild eller revir att försvara, inget att växa till i förhållande till andra, inget behov att förstå molnen eller inget att hitta i havet.
Det finns helt enkelt ingen återvändo nu.
Jag har i flera år varit deprimerad. Tagit åt mig ansvaret för hela min familjs problem och i förlängningen samhällets. Detta är en olycklig kombinaton av mycket kärlek av mamma, men samtidigt en uppforstran som spelade mycket på skuld. Jag fick aldrig några gränser.
Mitt medlidande är enormt utvecklat nu genom min skuld, detta gör att jag kan sympatisera med i stort sätt alla människor. Samtidgit har jag varit förvirrad av min brist på regler och struktur, detta har gjort mig till en gränsöverskridare, jag har hela tiden letat efter en gräns. Jag har i mina misslyckade försökt sakta men säkert kartlagt verklighetens gränser. Först genom en identitetskris och efter det en existentiellkris då jag i flera år varje natt låg i konstant förvirring, jag hade ingen anledning att stiga upp ur sängen eller gå till skolan, mina föräldrar satte inga gränser eller förklade hur samhället fungerar. Förvirringen tog jag mig mer och mer ur när jag mer och mer insätt hur rationaliteten/tänkandet/meningskapandet fungerar. Jag har i perioder varit förvirrad, men inser mer och mer att allt språk är godtyckliga gränsdragningar och inser därför det befängda i att försöka hitta en fasthet i mitt tänkande. Det projektet har jag håll på med konstant i 8-9 år, men det börjar ta slut nu.
Depressionen har dock varit kvar, trots att jag löst den mesta av förvirringen. Jag har tyngt ner av irrationella skuldkänslor av de strukturer som skapats i min uppfostran. Dessa irrationella skuldkänslor har gjort att mina impulser vänts innåt och jag har varit hämmad. Senaste tiden, sen jag började förstå Nietzsche så har jag mer och mer kommit att förlösa min aggression. Jag förstår att aggressionen inte nödvändigtvis är bra eller dålig, det är helt enkelt en drivkraft.
Jag märker dock att min aggression är extremt obalanserad just nu, eftersom jag gått och burit på en enorm frustration ända sedan 14 års åldern. Men jag tänker inte låta min aggression och mina impulser gå till spillo i meningslöst våld mot mig själv eller andra genom spontana våldsdåd. Jag är medveten om att detta är en av mina drivkraften i mitt strukturbygge nu.
Min eld växer sig starkare, jag vågar släppa släppa ut den, eftersom jag vet att jag kommer att kunna lära mig kontrollera den. Jag har hämmat den i 20 år utan problem. Jag är längre rädd för att dödas eller döda andra i min väg, men det innebär inte att jag kommer slösa skott på byfånar. Jag har besegrat mina yttre motståndare, mitt sista hinder är mig själv.
Rationella luftslott är inget som heller kommer stoppa mig och jag har inget problem att flyta mellan sammanhangen. Problemet är bara att jag behöver min jord, min förankring, min metodik, mina gränser, mina regler, min struktur eftersom jag är för kaosartad just nu.
Jag vet att det kommer bli ett hårt arbete, men jag förstår hur samtidigt hur andra människor antingen brinner i sitt helvete eller fryser ihjäl i det. Hur människor flyger iväg bland sina rationella moln och får problem att navigera sig och landa eller sitter fast i sina rötter och är obenägna att röra sig, eller är stela och skräckslagna inför det outgrundliga kaoset.
Jag har inget behov att bli acceperad, ingen självbild eller revir att försvara, inget att växa till i förhållande till andra, inget behov att förstå molnen eller inget att hitta i havet.
Det finns helt enkelt ingen återvändo nu.
Jag har mer och mer insett att det människor hatar mest av allt är vad de själva egentligen behöver.
Ateister bör bli religiösa, religiösa bör bli ateister.
Hedonister asketer och asketer hedonister.
Rädda, Förslappade människor.
De som tror jag snackar skit, som tror sig ha svaret eller sättet, kommer förevigt att brinna i sin egna naiva ignorans och höra mina skratt eka i evigheten.
Ateister bör bli religiösa, religiösa bör bli ateister.
Hedonister asketer och asketer hedonister.
Rädda, Förslappade människor.
De som tror jag snackar skit, som tror sig ha svaret eller sättet, kommer förevigt att brinna i sin egna naiva ignorans och höra mina skratt eka i evigheten.
PopJimmy skrev:Jag har mer och mer insett att det människor hatar mest av allt är vad de själva egentligen behöver.
PopJimmy, vad säger det om dig? Att du bör slå mynt av din utbildning, skaffa dig helt vanliga rutiner som ett 9 - 5 jobb, sömn om natten och tre lagade mål mat per dag? Att du bör skriva in dig på universitetet och avlägga en helt okontroversiell examen?
Jag raljerar inte, vad skulle resultatet bli om du applicerade din insikt på dig själv?
Luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Jag spånar lite om det är ok...
Du har alltså luckrat upp alla strukturer hos dig, alla gränsdragning osv, vilket innebär att du borde vara en extremt flexibel person. Du tyngs inte av några behov, inget ego att försvara osv. Eftersom du inte har några begränsande strukturer och inget som styr upp dig så leder all den flexibiliteten till kaos. Right?
Om du hade haft något slags yttre objekt att sträva mot eller rikta uppmärksamheten mot så borde detta kunna styra upp kaoset, eller? Och tack vare din flexibilitet skulle du kunna rikta så stor del av ditt medvetande mot detta objekt. Borde det inte vara så?
Du har alltså luckrat upp alla strukturer hos dig, alla gränsdragning osv, vilket innebär att du borde vara en extremt flexibel person. Du tyngs inte av några behov, inget ego att försvara osv. Eftersom du inte har några begränsande strukturer och inget som styr upp dig så leder all den flexibiliteten till kaos. Right?
Om du hade haft något slags yttre objekt att sträva mot eller rikta uppmärksamheten mot så borde detta kunna styra upp kaoset, eller? Och tack vare din flexibilitet skulle du kunna rikta så stor del av ditt medvetande mot detta objekt. Borde det inte vara så?
Jag tror inte att förakt är en bra ventil för din frustration. Flera gånger återkommer du till att alla andra vanliga människor är mongos, lurade, hjärndöda, insiktslösa, och att de lever meningslösa liv, osv. På så vis smickrar du dig själv.
Det är ju så alla reagerar. Fängelsekunder medger sällan hur mycket fängelsevistelsen skadat dem, utan vad de säger är något i stil med "det har härdat mig, nu är jag starkare och vet mer än alla vanliga människor," osv. De som tänker så kan visserligen ha rätt, men de är inte ett dugg speciella.
Jag tänkte så där som fan när jag hade min depression (en Musse Pigg-depression i jämförelse med din och andras, visserligen, men nog så smärtsam och nedbrytande för mig); skillnaden var att jag inte på något vis kunde smickra mig själv. Jag hade inte fått min depression för att jag levt ett hårt liv, varit för smart, för äventyrslusten, för att jag älskat för mycket eller något annat, och jag kunde inte inbilla mig om att depressionen hade gjort mig smartare, starkare, mer insiktsfull eller mer passionerad än någon annan. Inte ens nidbilden av en medelsvensson. Jag visste helt enkelt att jag var sämst.
Och vet du vad? Jag är helt okej med det. Jag saknar någon riktigt meningsfull vänskap, har aldrig haft någon riktig meningsfull kärleksrelation (och tror inte jag kommer få uppleva någon heller), jag är skrattretande usel i alla de konstnärsgrenar jag skulle kunna tänka mig att leva på, och jag är ett vandrande fiasko när det gäller att hantera vardagliga praktiska bestyr.
Men som du skriver: "livet känns mer och mer som ett skämt". Och vad gör man åt skämt? Jo, man skrattar. Jag har skitroligt åt mig själv, åt alla mina misslyckanden och framförallt åt hur futtiga de är. Det är svart, subtil humor som framkallar skratt som fastnar i halsen; precis den sort som jag gillar allra bäst.
Yeah, jag är en nolla. Men jag är inte längre en bitter man förklädd i en maskeradkostym av kattguld som får mig tro mig vara finare än några andra. Jag är bara en obetydlig skit som funnit en liten glittrande skatt. Den får mig att skratta. Nu har jag visat den för dig.
Det är ju så alla reagerar. Fängelsekunder medger sällan hur mycket fängelsevistelsen skadat dem, utan vad de säger är något i stil med "det har härdat mig, nu är jag starkare och vet mer än alla vanliga människor," osv. De som tänker så kan visserligen ha rätt, men de är inte ett dugg speciella.
Jag tänkte så där som fan när jag hade min depression (en Musse Pigg-depression i jämförelse med din och andras, visserligen, men nog så smärtsam och nedbrytande för mig); skillnaden var att jag inte på något vis kunde smickra mig själv. Jag hade inte fått min depression för att jag levt ett hårt liv, varit för smart, för äventyrslusten, för att jag älskat för mycket eller något annat, och jag kunde inte inbilla mig om att depressionen hade gjort mig smartare, starkare, mer insiktsfull eller mer passionerad än någon annan. Inte ens nidbilden av en medelsvensson. Jag visste helt enkelt att jag var sämst.
Och vet du vad? Jag är helt okej med det. Jag saknar någon riktigt meningsfull vänskap, har aldrig haft någon riktig meningsfull kärleksrelation (och tror inte jag kommer få uppleva någon heller), jag är skrattretande usel i alla de konstnärsgrenar jag skulle kunna tänka mig att leva på, och jag är ett vandrande fiasko när det gäller att hantera vardagliga praktiska bestyr.
Men som du skriver: "livet känns mer och mer som ett skämt". Och vad gör man åt skämt? Jo, man skrattar. Jag har skitroligt åt mig själv, åt alla mina misslyckanden och framförallt åt hur futtiga de är. Det är svart, subtil humor som framkallar skratt som fastnar i halsen; precis den sort som jag gillar allra bäst.
Yeah, jag är en nolla. Men jag är inte längre en bitter man förklädd i en maskeradkostym av kattguld som får mig tro mig vara finare än några andra. Jag är bara en obetydlig skit som funnit en liten glittrande skatt. Den får mig att skratta. Nu har jag visat den för dig.
Jag håller med dig, detta är precis vad jag behöver. En jordlig förankring i samhället.Luipa skrev:PopJimmy, vad säger det om dig? Att du bör slå mynt av din utbildning, skaffa dig helt vanliga rutiner som ett 9 - 5 jobb, sömn om natten och tre lagade mål mat per dag? Att du bör skriva in dig på universitetet och avlägga en helt okontroversiell examen?
Jag raljerar inte, vad skulle resultatet bli om du applicerade din insikt på dig själv?
Jo, precis. Detta är ju vad Luipa också säger.Fication skrev:Du har alltså luckrat upp alla strukturer hos dig, alla gränsdragning osv, vilket innebär att du borde vara en extremt flexibel person. Du tyngs inte av några behov, inget ego att försvara osv. Eftersom du inte har några begränsande strukturer och inget som styr upp dig så leder all den flexibiliteten till kaos. Right?
Om du hade haft något slags yttre objekt att sträva mot eller rikta uppmärksamheten mot så borde detta kunna styra upp kaoset, eller? Och tack vare din flexibilitet skulle du kunna rikta så stor del av ditt medvetande mot detta objekt. Borde det inte vara så?
Alltså jag har ju kört min grej sen jag var 15, problemet är bara att jag var för kaotiskt obalanserad. Jag skulle lika gärna kunna sitta på ett datorspelsföretag nu, men jag hade inte fått de naturliga insikterna om hur jag behöver förankra mig med andra. Det var inte så att jag hade svårt att arbeta med andra, men jag ville för mycket på en gång, jag ville plugga i skolan, läsa skitmycket på sidan av och samtidigt jobba på ett företag, jag hade för hög ribba eftersom jag inte insåg mina praktiska begränsningar och inte hade koll på mina vanliga rutiner som sovandet, ätandet etc etc
Bra poäng, jag glömmer bort mina krav på människor, mig själv och min tillvaro. Jag tror människor sitter på en gränslös förmåga att förändra sig.Rising skrev:Jag tror inte att förakt är en bra ventil för din frustration. Flera gånger återkommer du till att alla andra vanliga människor är mongos, lurade, hjärndöda, insiktslösa, och att de lever meningslösa liv, osv. På så vis smickrar du dig själv.
Jag förstår vad du menar. Poängen är inte att jag vill skada eller utnyttja eller se ner på andra, jag vill bara bryta mig loss från att andra subtilt utnyttjar mig. Jag har aldrig varit en machokille som behövt hävda mig, för jag har ingen "dålig självbild" att kompensera, mina föräldrar trycke aldrig ner mig, förutom min ena plastfarsa försökte det när morsan flyttade ihop med honom när jag var runt 12. Han var en jordmänniska, där rutiner, regler etc var det viktigaste i hans liv. Under hela min uppväxt med honom så blev jag konstant hånad, försökte bryta ner mig för att bli passiv, för att bli programmerad med hans skitsnack, att bli hans kopia. Hans barn är nu i min ålder, båda är väldigt praktiskt lagda, en killen har precis byggt sin egna villa! Alltså han ville bryta ner mig för att anspassa mig. Jag förstår mer och mer hans värld nu. Jag säger inte att det han försökt lära mig varit dåligt, men han var en idiot, en slavtränare. Skulle han förstå vad pedagogik och kärlek är så skulle jag aldrig hamnat i denna skit jag nu är i. Jag tror att detta har fått en väldigt starkt intryck på mig. Han representerar den "vanliga människan". Den ordningsamme. Som gjorde allt för att bryta ner mig och anpassa mig i ett system där jag inte hade några egenskaper som var värda någonting. Att vara glad, smart och kärleksfull var inget önskvärt i hans värld, man skulle vara fysiskt stark, bitter och anpassad slav, gärna med mycket fördomar mot invandrare och även ha mycket dubbelmoral. Jag pratade med honom för något år sedan och det slutade med att han erkännde sin egna dubbelmoral men inte såg något som helst problem med att han hade den. Denna människa är min prototyp för den "vanliga, anpassade människan". Jag tror inte att jag för över alla hans egenskaper på människor, men ofta när jag är hemma hos kompisar så brukar jag ha skitsvårt att prata med deras föräldrar, speciellt deras pappor. Nej jag tror inte att alla människor är som honom, möjligtvis att många ädlre människor är som honom, men det finns spår kvar som jag fortfarande projicerar på människor som försöker vara för ordnade.Det är ju så alla reagerar. Fängelsekunder medger sällan hur mycket fängelsevistelsen skadat dem, utan vad de säger är något i stil med "det har härdat mig, nu är jag starkare och vet mer än alla vanliga människor," osv. De som tänker så kan visserligen ha rätt, men de är inte ett dugg speciella.
Nej, jag har inget att bevisa i form av yttre snoppmätning, jag tror redan på mig själv. Poängen att jag är inte förbannad på andra människor för "jag är bättre" utan för att jag förbannad på den kulturella indoktrineringen som gör att människor kan gå över naturliga spärrar och rationalisera bort det. Oavsett hur dåligt jag mådde så hade han sina absoluta moral och struktur som alla skulle anpassa sig efter och självklart satt han på toppen med piskan.
Hmm jag har alltid fått uppmuntran av min mamma att tro på mig själv och på mina förmågor. Dock förstår jag vad du menar ändå, jag var aldrig någon sportkille i skolan.Jag tänkte så där som fan när jag hade min depression (en Musse Pigg-depression i jämförelse med din och andras, visserligen, men nog så smärtsam och nedbrytande för mig); skillnaden var att jag inte på något vis kunde smickra mig själv. Jag hade inte fått min depression för att jag levt ett hårt liv, varit för smart, för äventyrslusten, för att jag älskat för mycket eller något annat, och jag kunde inte inbilla mig om att depressionen hade gjort mig smartare, starkare, mer insiktsfull eller mer passionerad än någon annan. Inte ens nidbilden av en medelsvensson. Jag visste helt enkelt att jag var sämst.
Haha, jag tycker det låter som du har ett bra underlag för att bli ett geni. Människor som lyckas tidigt i livet blir nästan aldrig genier, de blir oftast bra medelmåttor, alternativt bra på sport (om jag får flika in med obekräftade fördomar dvs)Och vet du vad? Jag är helt okej med det. Jag saknar någon riktigt meningsfull vänskap, har aldrig haft någon riktig meningsfull kärleksrelation (och tror inte jag kommer få uppleva någon heller), jag är skrattretande usel i alla de konstnärsgrenar jag skulle kunna tänka mig att leva på, och jag är ett vandrande fiasko när det gäller att hantera vardagliga praktiska bestyr.
Jag förstår precis vad du menar. Jag brukar ibland berätta om alla mina projekt och misstag som bara slutat med att jag själv gjort bort mig eller slutat på akuten. Men på något sätt har jag accepterat att jag alltid misslyckats i allt jag gjort att jag inte längre är rädd att göra bort mig. Människor brukar alltid bli så ställda när jag skattar åt min egna bortgjordhet, men vafan.Men som du skriver: "livet känns mer och mer som ett skämt". Och vad gör man åt skämt? Jo, man skrattar. Jag har skitroligt åt mig själv, åt alla mina misslyckanden och framförallt åt hur futtiga de är. Det är svart, subtil humor som framkallar skratt som fastnar i halsen; precis den sort som jag gillar allra bäst.
Nej jag förstår vad du menar. Nej det sista jag vill bli är en bitter människa som skyller ifrån allt ansvar på andra. De mest sorgliga människorna jag vet är de bittra, självupptagna och självbekväma människorna. Helt enkelt människor med total oförmåga till självkritik. Självkritik kan ibland vara hårt, men det är den hårda skolan där man gör upp med sig själv och i slutändan vinner över livet själv.Yeah, jag är en nolla. Men jag är inte längre en bitter man förklädd i en maskeradkostym av kattguld som får mig tro mig vara finare än några andra. Jag är bara en obetydlig skit som funnit en liten glittrande skatt. Den får mig att skratta. Nu har jag visat den för dig.
Jag känner att min depression släpper mer och mer.
Jag har mer och mer omvandlat den till aggression som jag förlöste.
Jag är alltså inte längre arg utan känner mig otroligt stärkt och energisk.
En sak jag har insett med tiden är hur tabubelagda känslor är i vårat samhälle, dels genom kristna/religiösa instutitioner och dels genom vårt moderna överrationaliserande.
Detta hämmar kroppens naturliga mekanismer för att återhämta sig.
Vi behöver få spela ut hela vårat känsloregister, våran frustration och våran sorg. Det är tabu att vara arg, förbannad eller vara ledsen och grina, men detta är bara sorgligt tycker jag, vi försöker kontrollera oss själva vilket bara slutar i neuroser. Jag säger inte att vi ska agera ut destruktiva våldsimpulser, utan poängen att vi öht har dessa destruktiva våldsimpulser är att vi låtit våran aggression och frustration koka inom oss. Vi måste öppna upp den, annars blir vi bittra. Vi kan inte spela med ytliga masker. Skit i vad andra tycker, men erkänn samtidigt att du själv har fel ibland. Man måste våga erkänna båda andras och egna övertramp annars kommer man förevigt vara en neurotiker.
Jag känner att all den energi som spillt ut över min tidigare frustration blir mer och mer potentiell energi som jag har kontroll över.
Jag har mer och mer omvandlat den till aggression som jag förlöste.
Jag är alltså inte längre arg utan känner mig otroligt stärkt och energisk.
En sak jag har insett med tiden är hur tabubelagda känslor är i vårat samhälle, dels genom kristna/religiösa instutitioner och dels genom vårt moderna överrationaliserande.
Detta hämmar kroppens naturliga mekanismer för att återhämta sig.
Vi behöver få spela ut hela vårat känsloregister, våran frustration och våran sorg. Det är tabu att vara arg, förbannad eller vara ledsen och grina, men detta är bara sorgligt tycker jag, vi försöker kontrollera oss själva vilket bara slutar i neuroser. Jag säger inte att vi ska agera ut destruktiva våldsimpulser, utan poängen att vi öht har dessa destruktiva våldsimpulser är att vi låtit våran aggression och frustration koka inom oss. Vi måste öppna upp den, annars blir vi bittra. Vi kan inte spela med ytliga masker. Skit i vad andra tycker, men erkänn samtidigt att du själv har fel ibland. Man måste våga erkänna båda andras och egna övertramp annars kommer man förevigt vara en neurotiker.
Jag känner att all den energi som spillt ut över min tidigare frustration blir mer och mer potentiell energi som jag har kontroll över.
Du får inte vara rädd att döda andra människor, och med det menar jag att du inte ska kompensera inombords. Den enda kompensationen sker i det yttre, delade utrymmet. Så länge du kompenserar inombords kommer du bli mer och mer svag och förslappad.
Försöker någon sätta dit dig måste du svara direkt helt ohämmat och krossa deras övertramp. Men detta bör du bara göra i situationer med människor du har ett förhållningsätt till.
Människor du inte känner bör du inte bry dig om.
Jag pratar endast om människor som i framtiden kommer att kunna utnyttja eran relation. Är det i ett klassrum eller på jobbet eller vart som helst så måste du säga ifrån på en gång, annars kommer folk fortsätta köra med dig.
Du kan naturligtvis vara kärleksfull, men detta är enligt mig det mest naturliga uttrycket för den som inte är beroende av andra. Du måste alltså vara totalt oberoende och autonom av andra, annars kommer du behöva suga ut människor i din tillvaro. Därför måste du bemästra dina egna förväntingar på dig själv, andra människor och din tillvaro, samtidigt som du måste släppa dina skapande impulser fria. Har du inga förväntingar kan du agera spontant och allt kommer naturligt.
Försöker någon sätta dit dig måste du svara direkt helt ohämmat och krossa deras övertramp. Men detta bör du bara göra i situationer med människor du har ett förhållningsätt till.
Människor du inte känner bör du inte bry dig om.
Jag pratar endast om människor som i framtiden kommer att kunna utnyttja eran relation. Är det i ett klassrum eller på jobbet eller vart som helst så måste du säga ifrån på en gång, annars kommer folk fortsätta köra med dig.
Du kan naturligtvis vara kärleksfull, men detta är enligt mig det mest naturliga uttrycket för den som inte är beroende av andra. Du måste alltså vara totalt oberoende och autonom av andra, annars kommer du behöva suga ut människor i din tillvaro. Därför måste du bemästra dina egna förväntingar på dig själv, andra människor och din tillvaro, samtidigt som du måste släppa dina skapande impulser fria. Har du inga förväntingar kan du agera spontant och allt kommer naturligt.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster