Kärlek

[N-ray]

Vart kommer den irrationella längtan efter kärlek ifrån? Hur kommer det sig att när det kommer till kärlek kan vi aldrig ALDRIG lära oss av våra misstag? Jag har inga kärleksproblem, i alla fall inga som legat till bakgrund för inlägget, jag tänker snarare på alla de gånger man hört folk jämra sig över kärleken.

[Wintran]

På vilket sätt är längtan efter kärlek irrationell? Vi människor har starka instinktiva behov av både social och sexuell bekräftelse, så det är väl naturligt att det upptar mycket av vår vakna tankeverksamhet?

Att folk vägrar lära sig av sina misstag är något annat däremot, och det håller jag med om är synd att vissa aldrig verkar göra. Jag tror det ofta handlar om en rädsla för att förändras, eller rädslan för att erkänna att man hade fel.

[Kiifen]

Precis, varför skulle det vara irrationellt. Hur tänker du?

[Johan Ågren]

Kärleken i sig är väl inte problemet - det är väl hur vi hanterar omständigheterna. Där kan ett och annat irrationellt inslag dyka upp.  :)

/Johan

[Mohini]

var kommer denna irrationella längtan efter kärlek ifrån?

jag håller fullkomligt med om att människan har ett djupt instinktivt behov av bekräftelse, och det är helt i sin ordning.

frågan är snarast varför behovet är så innerligt djupt att vi hänger upp hela vår existens på det?

det är väl just DÄR som kärleken blir irrationell.

[Wintran]

frågan är snarast varför behovet är så innerligt djupt att vi hänger upp hela vår existens på det?

det är väl just DÄR som kärleken blir irrationell.

Ah, fast jag tycker nog inte den är så irrationell ändå. Vi kan ju se att alla livsformer strävar efter att överleva och att sprida liv vidare. I människans fall (och många andra djur) har det genom evolutionen visat sig att just samarbete och kärlek är den mest effektiva metoden för det ändamålet. Därför har vi dessa djupa sociala behov som t.o.m. kan få oss att offra vårt eget liv för andras.

[Mohini]

Wintran skrev:
Ah, fast jag tycker nog inte den är så irrationell ändå. Vi kan ju se att alla livsformer strävar efter att överleva och att sprida liv vidare. I människans fall (och många andra djur) har det genom evolutionen visat sig att just samarbete och kärlek är den mest effektiva metoden för det ändamålet. Därför har vi dessa djupa sociala behov som t.o.m. kan få oss att offra vårt eget liv för andras.

jo, visst strävar vi efter att föra liv vidare, men det gör vi ju genom SEX och inte genom just kärlek. kärlek till sin avkomma underlättar naturligtvis, men just romantisk kärlek är ju något som man både kan ha och vara utan i det sammanhanget. [/b]

[Wintran]

jo, visst strävar vi efter att föra liv vidare, men det gör vi ju genom SEX och inte genom just kärlek. kärlek till sin avkomma underlättar naturligtvis, men just romantisk kärlek är ju något som man både kan ha och vara utan i det sammanhanget.

Jo, men som du säger är det viktigt att avkomman överlever, och där kan även en man och en kvinna som lever ihop vara en fördel, då de kan ta hand om barnet tillsammans under en längre period. Det kan väl diskuteras beträffande dagens samhälle, men jag kan tänka mig att det var något sådant det funkade under den långa perioden när evolutionen hade sin största verkan.

[amy]

Vart kommer den irrationella längtan efter kärlek ifrån?

Från att vi känner oss separerade från Gud (oss själva, medvetandet, helheten)... vi tror/känner att vi är en kropp... en hälft, en sida... vilket är: en man... eller en kvinna...

frågan är snarast varför behovet är så innerligt djupt att vi hänger upp hela vår existens på det?

För att vår existens beror på den. Man kan inte leva utan sin andra hälft. Det finns inget ljus utan mörker. Inget grönt utan rött. Ingen man utan en kvinna. Utan varandra dör de.

Men trots att man kan känna sig död utan den som man älskar så dör man ändå inte helt (oftast), eftersom män och kvinnor är inte verkliga motsatser... (bara kroppsligt sett)

För... vi är egentligen ett medvetande. Som är varken manlig eller kvinnlig. Den är hel. Så den har ingen verklig motsats... utanför sig själv.

Män och kvinnor är båda positiva eftersom de är materia. Så de kan inte smälta samman.  

Magneter attraheras av varandra. De inser inte att de innehåller i sig själv både den negativa och positiva polen. De identifierar sig bara med en sida... och när de gör så så skapar de en negativ pol... som de förnekar...  och ändå behöver...

Likadant som människor.

[Algotezza]

Vart kommer den irrationella längtan efter kärlek ifrån? Hur kommer det sig att när det kommer till kärlek kan vi aldrig ALDRIG lära oss av våra misstag? Jag har inga kärleksproblem, i alla fall inga som legat till bakgrund för inlägget, jag tänker snarare på alla de gånger man hört folk jämra sig över kärleken.

Är förälskelse och kärlek detsamma?

Förälskelsen är ett hormonrus som får oss att icke sällan agera irrationellt. Kärleken däremot beror mer än på hormoner. Den är något djupare, emotionellt sett, även om förälskelsen kan upplevas som mer omvälvande och mer  mentalt och emotionellt revolutionerande, ohejdbar.

Jag har inte svårt att skilja mellan förälskelse och kärlek (man kan betrakta sig själv och omvärlden och dra sina slutsatser), men svårare är det att skilja mellan djup vänskap och kärlek. Djup vänskap - kärlek utan sex? Kärlek - djup vänskap med sex? KnullKompisar?

Hur hänger kärlek och sexualitet hop? Alldeles detsamma? Sex utan kärlek är förekommer som alla vet liksom kärlek utan sex.

Är egenkärleken den enda sanna kärleken, som vi inte överger i första taget?


Människan lever icke allenast av intellektuella spekulationer och teori, hon behöver även emotionell stimulans, bli berörd på alla sätt, taktilt och emotionellt.


A

[Mohini]

Wintran skrev:
Jo, men som du säger är det viktigt att avkomman överlever, och där kan även en man och en kvinna som lever ihop vara en fördel, då de kan ta hand om barnet tillsammans under en längre period. Det kan väl diskuteras beträffande dagens samhälle, men jag kan tänka mig att det var något sådant det funkade under den långa perioden när evolutionen hade sin största verkan.

AHA, just där har vi det! visst kan det vara en fördel när två personer lever tillsammans för att uppfostra ett barn, men inte ens detta behöver har något med kärlek att göra. i många kulturer - tidigare även vår - gifter man sig inte av kärlek utan av andra orsaker; plikt, tvång, sociala konventioner.
slutsats: man kan ha sex utan kärlek. man kan gifta sig och leva tillsammans utan kärlek. och det sker faktiskt ganska ofta. kärlek, framför allt den romantiska, är något helt annat, ett konstruerat behov i vårt västerländska samhälle...

[Wintran]

AHA, just där har vi det! visst kan det vara en fördel när två personer lever tillsammans för att uppfostra ett barn, men inte ens detta behöver har något med kärlek att göra.

Fast jag tänker mig att denna fördel har manifesterat sig i de känslor av tillgivenhet vi känner när vi får en ömsesidig bekräftelse av att åtrå en annan människa, och att dessa känslor är en stor del av det vi kallar kärlek. Vi uppmuntras instinktivt till att fortsätta spendera tid tillsammans med den vi åtrår, och då inte enbart på det sexuella planet.

[N-ray]

Vad jag menade var att kärleken leder oss till irrationella handlingar och irrationella tankegångar. Man ser mönster som inte finns, ser helt bort ifrån all logik och låter känslorna fördunkla omdömet. Till exempel: en tjej man tycker om och anar att hon tycker om en tillbaka säger "jag ska vara med erik ikväll" och så dyker det ena efter det andra mönstret upp och till slut vet man störtsäkert att dom tänker ha sex ikväll, en slutsats man kommit fram till av bara den meningen. Vet inte hur det är med er men jag skulle kunna låta känslor helt ta över greppet om mig, kanske har det med bakgrund och omständigheter att göra?

[Wintran]

Jo, förstår vad du menar. Eftersom kärlek såsom bekräftelse och sexualitet är så viktigt för oss så har vi också riktigt starka reflexmässiga försvarskänslor så som avundsjuka som vi upplever när vi känner att vår chans till kärlek är hotad, och dessa känslor kan verkligen få oss att tänka irrationellt och förstora upp saker till sjuka proportioner.

Jag har fått för mig att vi i dagens samhälle har undertryckt både sexualitetens och kärlekens betydelse för oss, bl.a. genom att skapa en bild av den som något heligt och dramatiskt som inte ska vara en naturlig del av vår vardag utan snarare ett sagolikt livsmål, och att vi hellre bör vara försiktiga med våra känslor än att visa dem öppet, för att inte tala om att vi bör prioritera annat som faktiskt "betyder något" som t.ex. arbete. Kanske därför så gör sig också kärleken påmind mer explosivt genom att folk upplever stark avundsjuka eller att sjuka människor begår övergrepp eller trakasserar andra, och att vi konstant blir utsatta för översexualiserad reklam och omänskliga ideal från media.

[J R Auk]

Kärlek är inte sexuell åtrå. Kärlek är inte begränsat till en företelese mellan två människor. Kärlek är inte nödgat behovligt.

Kärleken är en abstraktion av livets största fråga; vad är livet och dess mening. Inte uppgivandes sökandet efter detta stora så stannar vi upp, sjunker in och låter det sköna i livet tränga sig på, omgärda oss med sin form och förföra oss med sin smekning.
Detta är kärleken, en anhalt på väg mot det stora okända. Ett stopp, kanske nödvändigt att inse innan färden mot vidare stationer far.

Det är inte kärleken som nödgas oss. Det är åtrån, likt troende följer sin profet följer vi vår åtrå i tron om dess upplösande av frågorna.

I externaliseringen av det upphöjda godas form, söker vi ta i besittning istället för att forma oss själva dithän.

Men på min balkong idag, i solens lovande om vår och inte höst. I sommarens fallnande prakt, då älskar jag allt och envar.
Människorna som hojtar runt hörnet. Blomman som svajar i vinden, fågeln som skränar i trädet. Allt relaterar till min kärlek.