En notis om missuppfattningen om livets s.k. "meningslö

[PopJimmy]

Jag tycker att uppfattningar om det s.k. "livets" s.k. "meningslöshet" är de enda meningslösa uppfattningarna man kan ha. Låt mig förklara.

Det människan som formar denna missuppfattade sats, som jag här försöker klargöra, egentligen försöker förstå är att människan är en meningskapande varelse som lever i sammanhang. Denna människa vill alltså förstå sina egna tankar som uppkommer i det sammanhang hon råkar infinna sig i. Att introducera begrepp som "meninglöshet" och "livet" är bara att villfara sig i sina tankar, dvs. att misslyckas att förstå innebörden av att tankarna finns där från början. Det man måste förstå är ursprunget, inte, det s.k. "målet" eller "meningen". Det är orsaken och ursprunget vi vill nå.

Nu är det sammanhang, jag skriver om, inte kvantifierbart, det är inte "ett" eller "många", och det är jag skriver om är inte heller "frikopplat från människan", det s.k. "livet" är ingen "abstrakt entitet" som flyter omkring "därute" som vi måste "kontrollera" eller greppa eller fullända. Det enda abstrakta entiteten som flyter omkring "därute" är den abstrakta tanken om det s.k. "livets" kontrollerbarhet eller fulländning. Åter till källan. Spontana tankar uppenbarar sig inom människor. Denna nödvändighet är det enda nödvändighet vi behöver förstå i frågan.

I själva verket existerar varken "meningslöshet" eller "livet". Du kan inte uppleva något som är utanför "livet" och begreppet faller därför platt  (tänkte skriva meninglöst). Du kan heller inte kontrastera begreppet mening mot "meningslöshet", eftersom detta görs i en meningsprocess.

"Meningen med livet" och "livets meningslöshet" är skenbara tankar. Vi behöver bara förstå innebörden av "tankar", eftersom dessa är de enda fenomen vi egentligen upplever, innehållet är av sekundär karaktär.

Men tror du dig kunna förklara för mig vad "meningslöshet" innebär på ett icke-meningslöst sätt så är jag väldigt intresserad att höra vad du har att säga.

Alla s.k. tillfällighetstroende nihilister och nödvändighetstroende essensialister behöver alltså tänka om angående ett och annat. Men sålänge dessa förvirrade människor funderar kan jag presentera det fulländande svaret på vad de bara förstått delar av: Den ultimata säkerheten finns inom räckhåll. Genom att med fattighanden sträcka dig efter någon annans meningsbröd är du för evigt dömd att vara meningsmässigt fattig. Åter till källan. Du är källan. Det sammanhang du rör dig i, dvs, ALLT, är i dess mest nakna form, blott nödvändiga tillfälligheter. Det tål att upprepas: ALLT, dvs, livet, är nödvändiga tillfälligheter. LIVET ÄR TILLFÄLLIGA NÖDVÄNDIGHETER. Livet är ett mirakel, i dess mest ohämmade, nakna och rena betydelse. Så fort du tvekar inför dessa intima omständigheter föds ängsligheten.

Målet med dessa nödvändiga tillfälligheter/tillfälliga nödvändigheter, är att förstå ursprunget, dvs, att resa från ursprunget och tillbaka till ursprunget.

[suchanother]

Det tål att upprepas: ALLT, dvs, livet, är nödvändiga tillfälligheter. LIVET ÄR TILLFÄLLIGA NÖDVÄNDIGHETER.

Nödvändiga tillfälligheter är en motsägelse.
Det nödvändiga är ett annat uttryck för lagbundenhet. Det tillfälliga är det slumpmässiga.
Vetenskapen söker just lagbundenhet i naturen, psykologin inte undantagen.
Det tillfälliga, slumpmässiga, bekräftar regeln. Utan tillfälligheter behövs ingen teori om lagbundenhet.

Kan du utveckla tanken om nödvändiga tillfälligheter?

[PopJimmy]

Nödvändiga tillfälligheter är en motsägelse.

Jasså, du menar att nödvändiga tillfälligheter upplevs vara motsägelser hos dig eftersom du tvekar?

Fråga dig då en gång varför du existerar. Du kommer då antagligen snabbt komma att inse att du existerar av en tillfällighet. Att just du existerar just nu just här där du är, är en ren tillfällighet utifrån alla de kausala omständigheter som fört dig hit. Detta går inte att förneka.

Men att du över huvud taget är här är också rent nödvändigt. När du blickar ner och tittar på dina händer så är det uppenbart att du själv kan kontrollera dessa, att tveka på detta är antagligen ett gott tecken på grov sinnesförvirring.

Så därför går det inte att reducera livet till torftiga "tillfälligheter" som nihilisten försöker, men inte heller till eviga nödvändigheter som essensialtisten försöker i sitt försök att definiera "evig sanning". Det är snarare en form av rörelse mellan lek och spel, mellan Paida och Ludus.

Det nödvändiga är ett annat uttryck för lagbundenhet. Det tillfälliga är det slumpmässiga.

Ja, detta håller jag med om.

Vetenskapen försöker söker just lagbundenhet i naturen, psykologin inte undantagen.

Men alla ögonblick är undantag i förhållande till andra ögonblick.

Sen får vi inte glömma att vetenskapen härrör som sagt ur en sammanslagning av (i huvudsak) två essensialistiska världsuppfattningar.

Kan du utveckla tanken om nödvändiga tillfälligheter?

Vad ska jag utveckla? Jag vet inte om jag har något direkt att förmedla, allting tycks sköta sig rätt bra i att med att själv förmedla sig självt för sig självt.

[Kiifen]

Jo man kan itne säga att det är meningslöst, man kan säga att det Kan vara det men det gar ju inte att säga med säkerhet. Även om jag tycker det är rimligare att säga att det inte finns nagra svar, sa kan man ju inte heller säga detta med absolut säkerhet. Vi är alltsa kvar i en trögflytande avvägning om vilka vi är och vad vi haller pa med.

[Katana]

Är det NÅGONTING som man kan säga med säkerhet ?! Isf. kan man väl inte ens öppna käft öht. på detta forum ELLER så borde vi automatiskt då förstå att ALLT är enbart antaganden. PopJimmy antar väl ngt. så som du själv ! Behöver väl inte ens sägas ???

[Wintran]

Nej, vi vet ingenting helt säkert: Allt vi tror oss veta och allt vi tror oss uppleva är egentligen bara en mängd olika antaganden. Däremot är det viktigt att komma ihåg att vissa antaganden är mer rationella än andra. Den stora frågan blir om vi vill tro på rationalitet.

Jag har fått för mig att det inte finns något annat sätt att jämföra antaganden på än just deras grad av rationalitet, och att om vi vägrar sträva efter det rationella så har vi egentligen inga riktlinjer alls, förutom möjligtvis att sträva efter det icke-rationella om det nu var möjligt. Att vi ens existerar är redan ett tydligt tecken på att vi omedvetet följer det rationella - varför andas vi annars överhuvudtaget? Om vi verkligen trodde på det icke-rationella (det "meningslösa"?) så skulle vi väl sluta andas och inte behöva tvinga oss själva till att göra det?

När vi väl har insett att rationalitet är grunden till vårt medvetande så ligger det svåra i att förstå vad som egentligen är rationellt, och på vägen dit ingår givetvis en del utforskande av det vi idag uppfattar som icke-rationellt.

Om ni hittar något annat sätt att jämföra antaganden på än just rationalitet så får ni gärna tala om det för mig.