Identifierar du dig med dina åsikter?

[cogito]

Jag har inte syn-punkt och å-sikt, jag har ett syn-fält och ut-sikt. Delikat skillnad kanske? Högst väsentlig. Vyn är så mycket sjysstare här uppifrån.

Du har nog bara kommit i kläm med begreppen "åsikt" och "synpunkt". Och detta vill du rätta till genom att klär begreppen i annorlunda orddräkt.

Behövs inte! "Synpunkt" syftar på att synen utgår från en (begränsad) punkt. "Synfält" syftar istället på fältet (vyn) som betraktas med synen.

Men du kanske vill avhäda dig möjligheten till båda "synsätten"?

Isåfall blir det komplicerat att hävda din befintlighet = uppifrån, dvs en befintlighet alls i tid och rum. Med det är kanske den konstarten du vill träna upp oss i?

/cogito

[Algotezza]

En sak är vad man bör sträva efter för att ett filosofiskt samtal skall fungera hyfsat "smärtfritt"

Vad är filosofi utan uppriktighet ? Vad är uppriktighet utan identifikation eller igenkänning ? Tomgång.

Uppriktighet är ju en nödvändighet för att ett samtal skall kallas dialog, annars är det bara två papegojor som babblar sitt "burspråk". Jag menar dock att vi kan vara ärliga och uppriktiga och samtidigt hävda att vi inte är identiska med våra åsikter.

en annan sak vad folk faktiskt gör och som innebär att en dialog nästan blir omöjlig.

Vem sa att det ska vara lätt ?

Jag kan inte påstå att det är nödvändigt för det engagerade filosofiska samtalet, snarare tvärtom,  att folk identifierar sig med sina åsikter, upplever dem som sina "nära tankebarn" och blir upprörda när de angrips ochkanske smulas sönder, och då tar all kritik som personangrepp. Sådant försvårar verkligen tankeutbytet. Lite distans till sina egna tankeprodukter underlättar diskussionen, men det utesluter inte vare sig  engagemang eller djup.

A

[Lars]

Bra fråga, men för mig är den av ontologisk natur. Jag identifierar mig överhuvudtaget inte alls med mig själv (såsom ni uppfattar mig). Är vi ett odelbart helt eller är vi ett konglomerat av egenskaper och tankar? För mig det första och då blir det knepigt med karakteristiken. Åsikter däremot anser jag - se där - att man i största möjliga mån bör undvika. Varför? Identifierar man sig med sina åsikter så löper man ju också risken att stagnera i sitt eget tänkande av rädsla för att ändra sin person - då man felaktigt trott idéer konstituera en själv. Alla kedjor som tynger en är kedjor som tynger en, man kastar av sig oken.

Så det är din åsikt. (Får jag säga så?)

Identifierar du dig med det här synsättet? Varför/varför inte?

[Lars]

Algotezza:

Lite distans till sina egna tankeprodukter underlättar diskussionen, men det utesluter inte vare sig  engagemang eller djup.

Jag vill hålla med dig, men har svårt att hålla i sär engagemanget från den känslomässiga sfären om du förstår vad jag menar.

Skulle vilja veta mer om du har lust att försklara:

Hur engagerar du dig utan att engagera dig känslomässigt?

Om det här engagemanget finns, kan det penetrera ett problem lika intensivt som med en känslomässigt engagerad inställning?

Det bästa är nog att tillämpa ett eget tänkande och sedan hålla tyst med det. Då måste det väl bli rätt alla gånger.

Hur menar du, cogito? Skulle du kunna ge ett praktiskt exempel?

[Avantgardet]

Ur min syn-vinkel ut-ser jag att du har å-sikter som syn-punkter precis som vem som helst. Man kan inte undgå faktumet av att man har å-sikter hur man än vill slippa undan dom med ut-sikter. To bad....

Nu identifierar du mig med min existentiella skugga, vilken endast skapas och finns till hos betraktaren. Det du tillskriver mig tar jag tacksamt emot, men jag skulle själv inte hävda någon äganderätt.

Du har nog bara kommit i kläm med begreppen "åsikt" och "synpunkt". Och detta vill du rätta till genom att klär begreppen i annorlunda orddräkt.

Alldeles riktigt, fast jag avsåg aldrig uttrycka någon sanning utan bara nyansera den bristfälliga bild vi, utan reflektion, antagit som sann. Att det finns en implicit åsikt där, vid det givna tillfälle när orden yttrades, går jag självfallet med på - fast att jag skulle anse nyanserandet ha ett intrinsikalt värde är direkt felaktigt. Frågan man bör ställa sig i detta läge är hur vi kan hävda en kontinuitet mellan det sagda i en kontext och en annan, om det sagda i en kontext överhuvud äger relevans i en annan - och om detta i så fall löper parallellt med jaget eller är synonymt med detsamma. Vilken existensform har åsikten?

Isåfall blir det komplicerat att hävda din befintlighet = uppifrån, dvs en befintlighet alls i tid och rum. Med det är kanske den konstarten du vill träna upp oss i?

Nu klär du ett transcendent väsen i fysisk dräkt. Jag svävar viktlös. Det följer givetvis av detta perspektiv att världen är mer eller mindre idealistisk, när jag befinner mig i marknivå med er övriga så är fallet annorlunda.

[Avantgardet]

Så det är din åsikt. (Får jag säga så?)

Identifierar du dig med det här synsättet? Varför/varför inte?

Du får gärna kalla det en åsikt, men då är åsikten din - paradoxalt nog - eftersom dess existens finnes hos dig. Jag identifierar mig inte, ingen relation behövs till självet.

[Algotezza]

Algotezza:

Lite distans till sina egna tankeprodukter underlättar diskussionen, men det utesluter inte vare sig  engagemang eller djup.

Jag vill hålla med dig, men har svårt att hålla i sär engagemanget från den känslomässiga sfären om du förstår vad jag menar.

Skulle vilja veta mer om du har lust att försklara:

Hur engagerar du dig utan att engagera dig känslomässigt?

Engagemanget bygger alltså i så fall inte på att man identifierar sig med sina tankeprodukter utan på att man är känslomässigt engagerad i själva sakfrågorna, att de intresserar och inspirerar en. Att man ser sina åsikter som preliminära försök att förstå eller förklara något och inte som några slags stelbenta eviga sanningar man måste försvara med näbbar och klor. Kort sagt dialogen blir en gemensam kommunikationsakt där vi tillsammans via tanke- och känsloengagemang skapar något, en gemensam tankeprodukt, ett gemensamt "tankebarn", som "finns mellan oss", ej bara "tillhör" endera parten.

Om det här engagemanget finns, kan det penetrera ett problem lika intensivt som med en känslomässigt engagerad inställning?

Känsloengagemanget behöver inte uteslutas, som jag skrev ovan.

I denna vår dialog här och nu  finns ju ett exempel på hur vi tillsammans med våra inlägg konstruerar något slags preliminära "sanningar", genom att det växer fram en gemensam tankeprodukt, utifrån frågor och svar. Tankeprodukten är då inte direkt det som finns i själva orden, utan i relationen mellan vad du skriver och vad jag skriver. Något "immateriellt" som emanerar ur de yttre ordformer vi använder.. Eller hur det kan uttryckas...

A

[cogito]

Lars skrev:

cogito skrev:
Det bästa är nog att tillämpa ett eget tänkande och sedan hålla tyst med det. Då måste det väl bli rätt alla gånger.


Hur menar du, cogito? Skulle du kunna ge ett praktiskt exempel?

Glöm det jag skrev, Lars, det var en tykenhet mot Avangardets icke-åsikter.

Viktlösa således.

Tack för mig i denna tråd,
cogito

[Katana]

Jag kan inte påstå att det är nödvändigt för det engagerade filosofiska samtalet, snarare tvärtom,  att folk identifierar sig med sina åsikter, upplever dem som sina "nära tankebarn" och blir upprörda när de angrips ochkanske smulas sönder, och då tar all kritik som personangrepp.

Mycket görs till personangrepp också, inte att glömma. Men i övr. håller jag med. Ta som ge skit !

[Katana]

Nu identifierar du mig med min existentiella skugga, vilken endast skapas och finns till hos betraktaren. Det du tillskriver mig tar jag tacksamt emot, men jag skulle själv inte hävda någon äganderätt.

Hur kan jag göra en identifikation som inte ens finns i mitt medvetande ? Du talar i skuggor. Jag äger ingenting utöver min rätt till yttrande samt tolkning av det jag ställs inför genom dina egna åsikter.

[Lars]

Algotezza:

Engagemanget bygger alltså i så fall inte på att man identifierar sig med sina tankeprodukter utan på att man är känslomässigt engagerad i själva sakfrågorna, att de intresserar och inspirerar en.

Jo, det håller jag med om. Jag kan dock känna att jag alltför ofta kör över folk just på grund av att jag är intresserad och engagerad i sakfrågorna. Eftersom jag oftast är fascinerad av diskussionen svävar jag lätt ut i mina egna tankar (vilka ofta är långa led av analyser som knyts samman i olika helheter). Detta kanske inte var relevant, men det tar upp en annan aspekt av ett möjligt kommunikationsproblem.

Tankeprodukten är då inte direkt det som finns i själva orden, utan i relationen mellan vad du skriver och vad jag skriver.

Jag ser också vår diskussion på det sättet. Ibland kan det bara uppstå rent praktiska problem när man ska föra diskussioner på detta "plan". Det är inte ofta folk har samma inställning. I många fall ser man ofta typ dubbel envägskommunikation.

[J R Auk]

Hur blir det då med skrivandet Avantgardet, hur håller du bokstäverna fästade medan formuleringen tar form?

En stor brist vad jag kan märka, men det vore väl jobbigt om vi tillförde allt tillkommet av det utförda när och medan vi sätter på pränt.

Är det då så att du lämnar dig i det svunna med varje ord som passerar, eller var du aldrig där?

[Avantgardet]

Du har helt rätt.

Det finns ett mycket mer intressant sätt att läsa mitt deltagande i denna tråd. Metakonst, fast jag kanske är helt obegriplig

[Avantgardet]

Hur kan jag göra en identifikation som inte ens finns i mitt medvetande ? Du talar i skuggor. Smile Jag äger ingenting utöver min rätt till yttrande samt tolkning av det jag ställs inför genom dina egna åsikter.

Du identifierar mig. Så den identifierande processen äger rum hos dig, den har ju givetvis en motsvarighet hos mig - jag identifierar dig. Även om jag talade fullständigt obegripligt så skulle du göra en tolkning, tolkningen skulle med största sannolikhet tilldela min "röst" en åsikt. En åsikt är att anse något om något, göra ett värderande. En rent deskriptiv hållning skulle vi likväl tillskriva en åsikt - som cogito gör, och även vi andra i de allra flesta fall.

[Katana]

Du identifierar mig. Så den identifierande processen äger rum hos dig, den har ju givetvis en motsvarighet hos mig - jag identifierar dig.

Även om jag talade fullständigt obegripligt så skulle du göra en tolkning, tolkningen skulle med största sannolikhet tilldela min "röst" en åsikt.

En åsikt är att anse något om något, göra ett värderande. En rent deskriptiv hållning skulle vi likväl tillskriva en åsikt - som cogito gör, och även vi andra i de allra flesta fall.

Nej, identifierar det du förmedlar. Den äger rum hos mig ja och jag kan enbart identifiera det jag tolkar utifrån vad jag uppfattar att du skriver. Och vad du får tillbaka är min åsikt om din egen och så håller det på ping pong i en evinnerlighet. Vi byter åskter helt enkelt. Eller vill du inkl. lite känslor oxå ?? ? Då kan krig utbryta. Ready ?  :twisted:  :D Njääh, vi tar det lugna eller vad säger du ?