Katana skrev:Nej, identifierar det du förmedlar. Den äger rum hos mig ja och jag kan enbart identifiera det jag tolkar utifrån vad jag uppfattar att du skriver. Och vad du får tillbaka är min åsikt om din egen och så håller det på ping pong i en evinnerlighet. Vi byter åskter helt enkelt. Eller vill du inkl. lite känslor oxå ?? ? Då kan krig utbryta. Ready ? :twisted:Njääh, vi tar det lugna eller vad säger du ?
Förvisso ett sätt att se det men det förutsätter apriori att vi identifierar oss med de "åsikter" vi utbyter, förövrigt så löser det inte heller det intersubjektiva språkliga problemet angående det rent deskriptiva talet. Gustave Flauberts Madame Bovary är ett strålande exempel på detta, vi vill som läsare helt enkelt inte erkänna att något skulle vara rent deskriptivt - vi läser in en avsikt, utöver förmedlandet i sig, i allting.
Jag skulle istället se det som att jag tar del av yttranden som potentiellt kan vara bärare av avsikt - alltså yttrandena kan bära med sig ett slags instrumentell sprängkraft. Så fort vi säger något har nämligen orden förlorat sin närkontakt med "meningen" - den som finns i våra medvetanden - och är bara ord - som måste tolkas. Denna sprängkraft ligger i tolkningsmöjligheterna av det sagda - inte i personens avsikter (den som gjorde yttrandet). Ett något underligt men målande exempel på detta är ordet "bomb" på flygplatser.
Härav följer, givetvis, att vi kan aldrig utbyta "åsikter" direkt - vi kan aldrig någonsin veta en annans intention. Så varje gång vi tar del av en "åsikt" så är det genom en tolkning hos oss själv, det är vi som tillskriver andra åsikter - nu är det dock inte sagt att de själva inte hyser dessa alla gånger, många gånger kan säkert våra tolkningar och verkligheten stämma ihop men det beror nog mest på tur.
) - en grundsten i det bygge som kallas tolerans. Flexibilitet i tänkandet (en snabbare dialektisk process - såväl inter- som intradialektisk).