Identifierar du dig med dina åsikter?

[Avantgardet]

Detta får mig att fundera, på relationer tankar och jaget. Känslor och jaget.
Är vi inte tolkande av även våra egna erfarelser?
Är känslor en del av vårt jag? Vi kan ju ställa oss som betraktare av dom.

Känner jag mig hungrig eller är jag hungrig? Tänker jag denna tanke eller är jag denna tanke nu. Språket är en lindans mellan två olika världar som skiljs åt av en bottenlös avgrund. Subjekt eller objekt. Subjektet kan manipulera och verka i verkligheten, objektet är en bricka i ett dominospel. Det är bara välja liksom. Det faktum att vi kan ställa oss som betraktare till oss själva finner jag i många lägen vara pärleportens silhuett - här uppe är man så fri, bara hon kan lägga an och skjuta ned mig med sitt iskalla PMS-gevär.

[Avantgardet]

Men nu tror jag att jag glömde besvara frågorna - som är alldeles för stora för mig att lösa på egen hand, några sådana anspråk skulle vara fåfänga. Jag skulle dock säga att det finns mycket som talar för att vi nödvändigtvis konstruerar vår egen upplevelse. Hur skulle vi annars begripa våra egna tankar medan de tänks fram. Det är först när de föreligger i färdig form som de är intelligibla, men de växer ju fram under en process. Intressant område...hmm...

[J R Auk]

Jag finner det nästan ofrånkomligt att det vi verkar och lever i är en värld parallell till den vi kallar "verklig", en subjektiv konstruktion.
Bara det faktum att vi för att nås av något måste lägga det additiva betraktandet till det aktuella varandet. Vi hamnar efter i "tid" och tillför ofrånkomligt något till det. Kan det då sägas vara den "verkliga" världen vi agerar gentemot?

Har grunnat på om intuition skulle vara något för att motverka detta. En subtraktiv erfarelseprocess måhända?

Vidare så får detta betraktelsens upphöjdhet, separationen, mig att tänka på det som lever i. Ghost in the shell, parasiten i värdkroppen?
Läste en artikel om bakteriers eventuella inblandning i evolutionen, vår genstruktur. Kan vi sägas vara ett?
Vi är ett konglomerat av kapitulerade individuella strävanden, sammangångna i vad som för ögat verkar vara ett.
Kanske är det denna vår uppbyggnads strävan som sår split och osämja mellan känslor och intellekt. En gång var dom varelser, våra delar, som strävade efter eget mål, iallafall om man skall tro på evolutionisterna.

[Avantgardet]

Jag ska önska mig nåt av Bergson i julklapp, det kan ju ändå inte vara så att vi bara jollrar och så råkas det bli struktur i det hela.

Det här med ett överordnat kollektivt medvetande - jag och bakterifloran - låter lite läskigt Dock ser jag inget underligt med det, fast jag får rysningar i hårbotten av att tänka på det. Hujeda mig vilken tanke! Kan det vara så?

[J R Auk]

Jag föreställer mig intuitionen som en process som vid varje steg av fullbordning enbart efterlämnar produkten. Till skillnad från den intellektuella processen som bevarar stegen, bevisen, för produkten. Därav additiv och subtraktiv process. Intellektuell process är likt åskådningen, vi samlar och sluter samman, skapar genom att blanda komponenter. Kanske är det just där problemet ligger, skall vi nå hela vägen fram kan vi inte gå och stirra på vägen vi går. Den är bara en transportsträcka.

Även utan bateriefloran har vi väl en hejdundrans massa celler som i sig själva rymmer sin funktion? Dom är målmedvetna "individuella" organismer som i deras värld, vår kropp, kämpar mot sitt mål och syfte.
Deras strävanden är dom del av vårt? Är vårt strävande del av deras?
Vem styr egentligen skutan


Hoppas du tar dig tid att läsa Bergson, själv nyfiken men för mycket literatur att inmundiga för att ta mig an honom, ska jag ta och utkräva dig en recension

[Avantgardet]

Kan man tala om en vi-intentionalitet som är artöverskridande? Farligt nära Hegels världsande nu, fast i mindre portioner

[J R Auk]

Kan man tala om en vi-intentionalitet som är artöverskridande? Farligt nära Hegels världsande nu, fast i mindre portioner

Jag har upplevt starka vi-intentionalitet med folk som absolut inte är av samma art som jag. Trots vårt åtskiljande i närt nog allt så har vi i ett syfte sammangått för att uppnå vårt mål.

Vad är art? Hur många var det från början? Var uppstod dom ifrån? Vi kommer ner till ett urtillstånd och förutsättningar som alla delat, om vi inte ser till den del i systemet som kan begränsats för några fås arv. Annars är systemet i stort det som alla alstras ur och således en likhet att falla tillbaka på.
Jag ser det som att frågan ligger i vad vi bör kalla det och inte om.
Jag har celler med syften och mål som överskrider min död.

Farligt säger du som om det vore skäl att akta sig för att brännas, varför?
Det är bara ord att beskriva något som ofrånkomligt måste finnas där. Ett samband mellan utvecklingen av systemet och alla delar i systemet.

[Avantgardet]

Du har, helt klart, rätt. Det handlar om vilket perspektiv man anlägger, vilket plan vi lägger kameralinsen på. Det du nu skriver innebär dock att språket på sätt och vis blir överflödigt och att vi skulle kunna för, utifrån "rätt" perspektiv betraktat, "öppna" oss inför världen och kommunicera våra jag, direkt och oförmedlat, till allt och alla i omgivningen - förutsatt att man begriper vad som sägs på det planet (att man kan läsa vi-intentionalitetens metatext). Är vi-intentionaliteten bara de sammanlagda jag-viljorna eller är det ett slags allmänvilja (Hegels differentierada enhet tangerar båda och är därför lite otymplig) där det kollektivt bästa sätts i första rummet?

[J R Auk]

Du har, helt klart, rätt. Det handlar om vilket perspektiv man anlägger, vilket plan vi lägger kameralinsen på. Det du nu skriver innebär dock att språket på sätt och vis blir överflödigt och att vi skulle kunna för, utifrån "rätt" perspektiv betraktat, "öppna" oss inför världen och kommunicera våra jag, direkt och oförmedlat, till allt och alla i omgivningen - förutsatt att man begriper vad som sägs på det planet (att man kan läsa vi-intentionalitetens metatext). Är vi-intentionaliteten bara de sammanlagda jag-viljorna eller är det ett slags allmänvilja (Hegels differentierada enhet tangerar båda och är därför lite otymplig) där det kollektivt bästa sätts i första rummet?

Jag tror inte det behövs ett "rätt" perspektiv eller ett "öppnande" för denna komunikation, är det inte en ständigt pågående dialog som förs på ett språk vi inte behärskar?
Problemet är ju som du säger att förstå det, men det motsäger inte att dialogen förs.

Allt handlar ju om att anlägga perspektiv. I vissa ljus blir det som en gång tvivlades på ofrånkomligt. Vad skall vi välja, vad vill vi se?

Jag kan tänka mig att jag viljorna är en del av vi viljan utan att för den skull ha medvetandegjort detta. System i systemet. Har vi inget mål är alla riktningar rätt, och jag har inte sett skymten av något band som markerar. Spelar det någon roll om alla medvetet strävar efter samma upplösning om alla faktiskt strävar efter samma upplösning? Vi söker fånga relationer med våra begrepp men frågan är om vi inte skapar relationerna med våra begrepp. Vi söker beskriva samband, men hur är dom beskaffade? Vad är ett samband, något existerande utan betraktaren eller inte? Jag finner inte att språket ensamt kan klargöra detta. Det är ju suspekt att vi lever i tider och inte tiden.

Jag tänker på skillnaden mellan klassificering och kategorisering, den första påtvingar tingen viljan och lägger dom där dom relaterar, medan den andra i tinget söker viljan och lägger dem således där dom relaterar.

Nu är jag inte säker på att det är en allmänt vedertagen definition, men för mig har behovet uppstått och jag har därför definierat dom så.

Är inte intuition förbundet med denna intentionalitet? Tao, guds vilja, det naturliga, väven, i retrospektiv betraktelse måste det ju finnas en "väg" som viljar fram det som varit. Hur passerade det annars?
Mystikernas sökanden bottnar väl alla i detta.

[Avantgardet]

Intuitionalitet  Återkommer småningom, måste undvika forumet några dagar och fokusera på ett par inlämningsuppgifter!