Våra sinnen är tillförlitliga, eller?

[Grottis]

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

  1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
  2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

   * Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
   * Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
   * De olika sinnena bekräftar varandra.
   * Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
   * Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
   * Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt,  den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir,  vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

[anakoret]

När jag säger att man inte ska lita på sina sinnen menar jag att det händer så mycket mer än vad våra sinnen kan uppfatta. Allt du märker och känner med dina sinnen är rätt, men kanske inte tillräckligt för att kunna dra rätt slutsats om saker och ting i.o.m. att du inte har sinnen att uppfatta alla premisserna som finns i världen omkring dig. Man ska alltså inte tro att man vet något bara för att man ser, känner, hör, smakar eller luktar något.

There might be more to it.

[Grottis]

Sinnena kan inte göra allt arbete när det gäller att skapa kunskap. Förnuftet måste också ge ett handtag. På basis av sinnenas vittnesbörd är det möjligt att dra slutsatser om hur det förhåller sig med sådant som överskrider dem.

[anakoret]

Det är inte med nödvändighet rätt för det.

[Grottis]

Oh nej, man bör förstås testa de slutsatser man drar. Åtminstone om man vill kalla det vetenskaplig kunskap.

[anakoret]

Jag personligen tror inte att det räcker med att vetenskapligt testa om det fungerar. Det behöver inte vara rätt då heller.

[Avantgardet]

Men solipsismen Grottis!

[Grottis]

Ingen kan vara solipsist, inte sant? Det är en självmotsägande ståndpunkt.

[anakoret]

Inget av dina svar säger något, tycker jag. Du får gärna vederlägga så att de andra, eller kanske bara jag, förstår att det du säger, säger emot oss, eller kanske bara mig.

Förresten kan man hitta säkert hundra andra fall än dina 2... Tänk så här kanske: Hajar kan känna varenda hjärtslag som finns runt omkring dem på flera hundra meters avstånd. Hur många sinnen saknar du för att veta saker som händer här i världen? Tänk om hela ditt liv är beroende av en stjärna 1000 ljusår här ifrån utan att du ens vet om det. Du vet ingenting. Du har inte sinne nog.

[Grottis]

Jag personligen tror inte att det räcker med att vetenskapligt testa om det fungerar. Det behöver inte vara rätt då heller.

Nej, men om testet visar att uppfattningen i fråga inte håller, så får man byta ut den mot en ny, bättre och försöka igen.

[Sceptisk]

Grottis

Jo duktiga lögnare, motiverade eller inte av nån känsla av uppriktighet och att göra det enda rätta, kan ju använda vilket argument som helst för att diskreditera sin motståndares synpunkt. Det behöver ju inte handla om religion vs vetenskap även om den debatten verkar prägla filossofin just idag. Eller om verkligheten finns eller inte som också har varit ett hett ämne på sistone.

Den religiöse vill underminera sin vetenskaplige motdebbatör genom att vara skeptisk gentemot sinnesupplevelser och hänvisar istället till logik. Den äkta skeptikern är naturligtvis skeptisk även mot logiska resonemang så skeptiken går ett steg längre än den religiöse.

Ur skeptikerns synsätt kan vetenskapsmannen vara lika dogmatisk som den religiöse. Där vetenskapsmannen menar sig finna kunskap genom att studera världen empiriskt, menar den religiöse att allting empiriskt är sinnenas bluff och det som är tillförlitligt är istället logiska resonemang.

Skeptikern visar att de logiska resonemangen från den religiöse alltid hamnar i cirkelgångar och i att dra slutsatser från det okända till det kända och andra misstag.

Men det finns ett stort missförstånd hos religiösa om vad skepticism är för något, de tror att skepticism är blank förnekelse men det handlar ju egentligen om att göra en grundlig undersökning.

När Galileo ville visa sina fynd om planeternas relation för kyrkomännen så vägrade de titta i hans teleskop. Så skulle inte en skeptiker göra. Inte en vetenskapsman heller. Naturligtvis så vill inte de religiösa titta i teleskopet för att de har för mycket stolthet och affekt för sin religion så att möjligheten att ha fel vore för dom att underminera sin egen legitimitet. Ur deras synpunkt var Galileo inte farlig för att han var vetenskapsman och hade hittat ett faktum i naturen utan för att det han sade hotade kyrkomännens auktoritet.

Fortfarande är det såhär; religiösa som debatterar med vetenskapsmän låtsas som att debatten handlar om kunskaper men det de religiösa egentligen är intresserade av är att legitimisera sin makt.

[Tractatus]

Läs Descartes avhandling om metoden; Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans les sciences

Intressanta idéer underbyggda med intressanta tankar.

[Grottis]

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en onda demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på våra dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet inte kan verifieras. Inte kan väl deras Gud ha betett sig som Descartes ondskefulle demon?

[J R Auk]

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en onda demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på våra dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet inte kan verifieras. Inte kan väl deras Gud ha betett sig som Descartes ondskefulle demon?

Men när vi föds har vi inte denna säkerhet, eller skrek du inte?
Det som gör oss så säkra på vår sak behöver inte vara sineserfarelserna i sig själva, det är deras återkommande som skänker säkerhet.
Men du använder dig av dom intrinsikala egenskaperna av vårt erfarande av sinnesobjekt för att argumentera för deras tillförlitlighet. Är det verkligen så att det uppenbara i dom är en del av det erfarandet?

Jag tror inte det, jag tror inte att du klev ut i denna värld säker på vad du skådade, jag tror att du testade att bita dig i handen likväl som i kudden. Slutandes dig till att något var annorlunda med kudden jämfört med handen. Erfarelsen av sinnesobjekt är inget värt, angående sanningsvärde, utan en erfarenhet från tidigare och/eller liknande objekt.

[Kyano]

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras?

Kan man inte bara säga genom oberoende upprepning och gå vidare?

Jag tror att du (alt. "skeptikerna") för två diskussioner. En som handlar om möjligheten att ifrågasätta en absolut verklighet, och en som handlar om möjligheten att sinnena ger falska uppgifter om den absoluta verkligheten. Den första invändningen är tillämpbar på alla allmängiltiga utsagor, och den andra minimeras genom att använda förnuftet och intersubjektiv metodik.