Betrakta ett fackområde F och en grupp specialister S inom F. Betrakta vidare ett problem P på området F. Nu kan man tänka sig att P är så brett att det även kan diskuteras utanför F, även om F är centralt för P. Men man kan också tänka sig att F sätter upp ett antal dogmer som, naturligtvis, det inte är F:s syfte att ifrågasätta. Man kan då tycka, att för att diskutera P måste man först tillgodogjort sig F, men jag menar då att man missar de infallsvinklar av P som förutsätter okunskap om F:s grunddogmer.
Och ja, jag tror att det finns sådana infallsvinklar i många fall. Det betyder dock inte att icke-S är mer kompetenta än S för att diskutera P (bara för att S vet att F). Men genom att få med alla perspektiv i dialogen kan både F växa som ämne och chansen att få en tillfredsställande lösning till P ökar.
Varför skulle F sätta upp ett antal "dogmer" som det "naturligtvis" inte är F:s syfte att ifrågasätta? Visst kan det vara så i vetenskapen att vissa uppfattningar är väldigt centrala, och dem överger man inte gärna. Men även dessa kan överges om det är pragmatiskt. Man har inte dogmer som t ex i katolska kyrkan. Men om du vill läsa en bok som hävdar att vetenskapsmännen har om inte dogmer, så iaf uppfattningar som de praktiskt taget aldrig ger upp, läs Kuhn kända "De vetenskapliga revolutionernas struktur", eller läs iaf
http://plato.stanford.edu/entries/thomas-kuhn/Sen tror jag iofs att du har en poäng i att det ibland kan finnas en fara med specialiseringen (även om jag inte tror att den bör överdrivas). Men jag tror inte att denna fara ska överkommas genom att man tar hjälp av "vanliga människor", utan snarare av vetenskapliga "generalister" - som behandlar problemen på ett systematiskt sätt. En vetenskap som jag tror kan och bör spela den rollen, är det filosofin. Inom filosofin undersöker man just grunderna för andra vetenskaper. Detta är, precis som specialvetenskaperna, en noggrann och arbetssam verksamhet. Verkar det inte rimligt att filosoferna kan ha mer att komma med när man kritiserar specialisterna än vanliga människor?
Sen är det iofs sant att det finns en mängd mindre goda egenskaper hos professionella filosofer, som en benägenhet att snöa in på småsaker, vara avsiktligt provokativa, ägna för mycket tid åt kontroversiella och perifera frågor som nekrofili, om djur är lika mycket värda som handikappade mm, och för lite tid åt de verkligt viktiga frågorna. Men i grunden tror jag att filosofin är det bästa verktyget för att göra samhället mer rationellt ordnat.
Johan/
Ytterligare en aspekt är erfarenhet som när den finns kan få ytlig intellektuell kunskap att blekna.
Vad menar du med "erfarenhet"?
Vare sig akademiker eller "vanliga människor" förtjänas att dömas i förväg. Naturligtvis finns där mer "fähundar bland vanligt folk", men det beror då på att representationsmängden är större.
Jag har aldrig sagt att alla akademiker är smartare/skickligare/mer icke-fähundiga än alla vanliga människor. Jag tror absolut inte att det är så heller. Men jag tror att akademiker i genomsnitt har bättre koll än vanliga människor.
Det finns så många metaforiska sagor där det just är "den vanliga människan" - ofta ett barn - som förlöser problematiken (och där finns den galne professorn).
Det är inte vanligt, i min mening.
Ställ det oskuldsfulla barnet mot natzitysklands intellektuella maskineri (och tänk Heidegger) mot varandra så får vi två ytterligheter.
Nazityskland var ett i grund och botten anti-intellektuellt och anti-rationellt projekt (vilket Heideggers filosofi också är; det finns en naturlig koppling där). Notera f ö att Heidegger kan betraktas som postmodernismens fader, en lära som jag kritiserade ovan.
Visst finns det omoraliska akademiker, säkert i lika hög utsträckning som det finns hos vanligt folk. Jag har aldrig påstått något annat. Människor är överhuvudtaget, i min mening, mycket mer omoraliska än de flesta människor tycks tro. Därför behöver vi lagar, incitament etc.
Utan rösten av Tomas Di leva någonstans i oss själva så skulle världen se annorlunda ut, och jag tror inte den skulle vara bättre, i alla fall inte för de flesta, och som jag ser det; inte för "vinnarna" heller. Även om Tomas Di Leva är "flummig", så rör han vid rationella områden som för de flesta är för svåra att se. Denna funktion fyller även konsten. Detta är den mjukhet som fyller ut tomrummet mellan våra brister. Att försöka agera nyktert i ett onyktert tillstånd får negativa följder.
Just di Leva uppfattar jag som en töntig charlatan. Men visst är det så att vissa sorters konst kan ge insikter som är om inte omöjliga så i alla fall mycket svåra att skaffa på annat sätt. Ett exempel är Dostojevskijs böcker.
Vissa akademiker (men betydligt större andel av de "vanliga människorna", i min mening), är mycket ytliga i den meningen att de inte förstår andra människor, inte förstår djupa moraliska problem etc. Ett exempel på en sådan akademiker är t ex i min mening den briljante Robert Nozick, som propagerar för nyliberalismen i Anarki, Stat och Utopi. Denna ytlighet kan alltså troligen i viss mån vara farlig - om den t ex leder till nyliberalismen. Men jag tror som sagt att denna ytlighet egentligen är vanligare hos vanliga människor.
](./images/smilies/eusa_wall.gif "Brick wall")
Får jag då föreslå ett parlament av marsvin istället? Det kanske skulle kunna åstadkomma en förändring. *suck* Här försöker man komma med något radikalt eller systemstörande och så får man bara höra "det där gör vi redan" eller "det där skulle ändå inte ändra nåt" osv. Kanske är det så att jag är på helt fel systemnivå. Systemet Sverige föder fram Sveriges Politiska System, så om jag vill ändra det senare måste jag störa det FÖRRA snarare än det senare. Hur stör vi Systemet Sverige? Atombomb fram! 
