Postmodern spirituality

[Avantgardet]

Jag-livsimpulsen, har funnits innan jag, "Jimmy", det personliga. Alla existentiella omständigheter, jag som person är med om i livet, är i grunden, på ett djupare plan  opersonligt, du som person upplever att du är utvald, att dina omständigheter på något sätt skulle vara skillda från andra personer. Men summan  av din person, allt din person står för är bara en knippe sociala och miljömässiga omständigheter, en roll i dramat, och när du som person  inser detta så inser du att du inte längre uteslutande bara är din person, utan att du i grunden är en större rörelse, som är opersonlig, detta  får dig att inse att det inte längre är något personligt du som person längre behöver försvara. Detta innebär att ditt utseende, din smak, dina  vanor, dina känslor, dina vänner, din historia, dina drömmar, inget av dessa behöver längre försvaras med argument. Och att inse detta gör att  all form av tidigare änslighet inför att "duga som person" är bortblåsta. Men detta innebär som sagt inte att du blir totalt hänsynslös - det  är viktigt att komma ihåg att ödmjukhet och ömsesidighet inte är något "som går förlorat", men även att hänsynslös inte är något som heller gör  det.

Jag håller helt och fullt med dig i sak, men jag motiverar det på annat sätt.

Religion är inget man kan "låna ut till någon annan", gör man det blir det en social snuttefilt, en socialt konstruerad plattform. Men i  grunden har religion eller andlighet aldrig haldat om detta, utan den totala motsatsen. Därför kan man inte springa runt och "fräsla människor"  hur som helst. Människor kan gärna dela med sig av sina upplevelser, men har man själv inte varit i djup missär, så är man djuprotat skepisk  mot allt "religiöst", och denna skeptis tar då alltid avstamp ur den trygga sociala plattform man präglats av själv. Kritik av religion agerar  alltså på samma sätt utifrån sin socialt konstruerade plattform. Ska man nå det djupare planet, så kan man inte, varken kritisera eller  annamma, eftersom båda dessa rörelser utgår ifrån att förhålla sig till en social plattform.

Håller med även här. Jag tror dock på potentialen hos "det goda exemplet". Vi läser handlingar också, inte bara ord, och en bild säger mer än tusen ord.

Finns det inget att förhålla sig till, inget att krama om som snyttefillt, eller att bekvämt kritisera utan att själv behöva göra något skitjobb, så återstår bara sökandet, den rena intentionen att verkligen penetrera livet. För mig tycks, så verkar det som du Avantgardet, på ett plan verkar vara seriös, du läser böcker skrivna av människor verkligen haft en stark livsgnista, men samtdigt verkar det som du inte vill göra resan själv. Du nöjer dig med att läsa resbroshyren, att läsa reseskildrningar, och utifrån dessa och skönt i ditt medelmåttliga västerländska vältstånd (ja, underklassmänniskor i sveriga har det bra jft med den misär jag tänker på) bekvämt ska "tycka till" och kritisera saker. Vem fan bryr sig om din åsikt om du inte gjort jobbet själv? Postmodernismen är i viss mån en parasit på modernismen, men när du själv arbetat med konst så märker du rätt snart att det är mycket enklare att vara konstkritiker än konstnär. Släpp lite på avensionen, ta dig själv i kragen, eller ta livet av dig om det är inte är värt det. Det jag säger här gäller inte bara dig Avant, utan det allmänna intrycket jag fått av s.k. postmoderna "Avantgardister". Jävligt lätt att ligga på en soffa hela dagarna och kalla sig Avantgardé. HAHA. Du som sagt, du får inte ta detta för personligt, jag försöker som sagt locka dig bortom det personliga. Postmodernsisterna pratar mycket om att dekonstruara jaget, men det är mycket snack och liten verkstad. Postmodernismerna har för mycket kvar av det moderna egot, och det är något jag ifrågasätter här och nu.

Jag har redan gjort min resa, och vad jag fann var att den var ytterst egoistisk. Jag vill på inga villkor leva mitt liv bara för mig och egen salighet, och jag har ett frälsarkomplex i storlek med en hel planet.

Det problemet den autentiska religiösa/andliga sökaren brottas med, är inte att försöka få verkligehten att passa utifrån den sociala  plattformen, utan försöka förstå varför verklgheten är så oförskämd, trots att min sociala plattform inte borde tillåta det. Dessa två saker kan tyckas vara samma sak, men det är olika betoning, i den senare så inser man att man måste ställa plattformen, i den förra försöker man febrilt att hålla den kvar. Och det är PRECIS  detta problem alla religiösa/andliga sökare brottats med. Det är därför religiösa människor isolerat sig, de vill inte ta del av en social  cirkus, de vill hitta något som inte är socialt bundet, utan som föregår det sociala, och som är mycket mer grundläggande än så.

Och det är av just den anledningen jag kallar det egoistiskt.

"Jag" dvs "Jimmy", har inte valt omständigheterna för när "Jimmy" skulle hoppa på livets tåg, "Jimmy" har försökt förstå varför han finns men  detta är bara en lek livsimpulsen valt att spela. "Jimmys" sökande är en manifestation för ett mycket mer djupgående sökande hos livsimpulsen.

Ansvarsflykt!  I mitt perspektiv alltså.

"Avantgardet" frågar alltså "Jimmy" varför "Jimmy" söker, men det "Avantgardet" inte inser är att det inte är "Jimmy" som söker utan  livsimpulsen som söker. Jimmy har inga argument till varför Jimmy gör detta, det är livsimpulsen som lagt villkoren, Jimmy spelar med. Jimmy  kan absolut inte på något sätt säga varför Jimmy gör detta, förut ville jag förstå det, men jag insåg, att det inte är "Jimmy" som har  kontrollen. Livsimpulsen går ut och in genom "Jimmy", och när livsimpulsen är "inne i Jimmy" så kan "Jimmy" tycka och tänka till om saker, men  ibland gör han för stora anspråk och då kommer livsimpulsen förr eller senare att bryta ner och omstrukturerar "Jimmy", därför säger Jimmy att han ändrat sig. Livsimpulsen är något som är opersonligt.  Egenskaper som "Jimmy" här, i sina observtioner härleder till livsimpulsen, är anspänning och avslappning samt ta och ge plats. För att någon form av dynamik ska ske så  måste dessa poler. "Jimmy" vill f.ö. gärna någon gång genom sin dans manifestera detta för Avantgarget. Dansen och musik ger ett "renare uttryck" för  det Jimmy och livsimpulser här försöker säga.

Dansar du "Liquid"? Lät så. Jag är själv vassare, jag lovar! Fast jag har en något annorlunda syn på vad det är som försigår. Att artikulera intrycket helt enkelt. En absolut synkornicitet mellan intryck och uttrck. Men som sagt, ett sånt hare-krishna-modus är i slutändan egoistiskt. Det är EN sida av verkligheten, men inte dess essens, det är mer mångfasetterat än så.

Avantgarget, du frågar mig helt tiden varför JAG söker, men förstår du inte att du söker när du frågar mig varför jag söker? Förstår du inte  att frågandet är en del av leken, en del av överskridandet? På det sättet du formulerar dig, så tycks det vara som att du upplever att det på  något sätt vore jag PERSONLIGEN som valt att söka. Men då frågar jag dig, VAD är det som fått mig att söka? Och vad är det som får DIG att fråga? Du vet inte - på ett personligt plan kanske du säger något i stil med "Men jag ville veta" - men på ett opersonligt plan, så kan du inte "veta", eftersom det går bortom din begreppsförmåga, detta är det opersonliga.

Jag frågar helt enkelt för jag ser inte att det behövs, inte från mitt perspektiv. Det tycks mig som att du slagit bo i sökandet och därför alltid kommer uppleva att det är nåt som fattas dig. Det finns folk som antagligen borde söka, sen finns det de som har sökt klart - det är därför Obelix inte får nån trolldryck. Det är egentligen en uppmaning, finn det du redan har och sök inte vad som fattas dig.

Mycket insiktsfullt om frihet gentemot livet där Jimmy.

Postmodernismen som hållning är för mig, bara en ny social plattform, den kanske dekonstruerar den moderna och de förmodena plattformarna. Har den då en egen plattform? Jag kan inte svara på om eller om den inte har det. Det kanske är något vi kan diskutera?

Tänkte fråga dig samma sak: är befriaren [Jimmy] själv fri?

Poststrukturalister brukar anamma nåt slags strategiska perfiera angreppspunkter som plattformar, och då av etiska grunder. Dessa kan ju själva dekonstrueras.

Återkommer med mer reflektioner.

[Sceptisk]

Jag-livsimpulsen, har funnits innan jag, "Jimmy", det personliga. Alla existentiella omständigheter, jag som person är med om i livet, är i grunden, på ett djupare plan  opersonligt, du som person upplever att du är utvald, att dina omständigheter på något sätt skulle vara skillda från andra personer. Men summan  av din person, allt din person står för är bara en knippe sociala och miljömässiga omständigheter, en roll i dramat, och när du som person  inser detta så inser du att du inte längre uteslutande bara är din person, utan att du i grunden är en större rörelse, som är opersonlig, detta  får dig att inse att det inte längre är något personligt du som person längre behöver försvara. Detta innebär att ditt utseende, din smak, dina  vanor, dina känslor, dina vänner, din historia, dina drömmar, inget av dessa behöver längre försvaras med argument. Och att inse detta gör att  all form av tidigare änslighet inför att "duga som person" är bortblåsta. Men detta innebär som sagt inte att du blir totalt hänsynslös - det  är viktigt att komma ihåg att ödmjukhet och ömsesidighet inte är något "som går förlorat", men även att hänsynslös inte är något som heller gör  det.

Det betyder att man alltid är en slav under omständigheterna. Även viljan, "jag impulsen" är slav under omständigheterna, om det inte vore så, så skulle ingenting kunna existera. För då skulle varje impuls växa utan gräns. Då är det ganska lätt att räkna ut vad som skulle hända, ingenting skulle få någon plats att existera överhuvudtaget.

Det verkar som att du försöker hitta ett filosofiskt system som kan få dig att tro att du existerar överallt. Det är den gamla vanliga visan om idealister som tror dom är Gud själv.

[PopJimmy]

Jag har redan gjort min resa, och vad jag fann var att den var ytterst egoistisk. Jag vill på inga villkor leva mitt liv bara för mig och egen salighet, och jag har ett frälsarkomplex i storlek med en hel planet.

Ett frälsarkomplex säger du? Haha, vad innebär det då? Berätta lite...

Och det är av just den anledningen jag kallar det egoistiskt.

Ja, visst, men det finns flera sätta att definiera egoistisk på. Vad menar du med egoistisk här? Menar du att det är egoistiskt att isolera sig om man känner att man inte vill ta del av en cirkus man inte kan greppa läget om?

"Jag" dvs "Jimmy", har inte valt omständigheterna för när "Jimmy" skulle hoppa på livets tåg, "Jimmy" har försökt förstå varför han finns men  detta är bara en lek livsimpulsen valt att spela. "Jimmys" sökande är en manifestation för ett mycket mer djupgående sökande hos livsimpulsen.

Ansvarsflykt!  I mitt perspektiv alltså.

Nej, vänta, det är inte så enkelt. I min syn, så föds alla in i bojor. Alla är ofria från början och är beroende av, och kastas runt bland yttre omständigheter. Men målet i/med livet är att bli fri från de yttre omständigheterna. Sen börjar del två. Naturligtvis är det inte så binärt, man gör ju samma saker innan man är fri, efter det man blivit fri, men, relativt sett så är man friare. Ansvar är något som kommer då man växer. Det går inte att lägga ansvar på omogna människor, varken barn eller vuxna barn. Ingen ansvarsflykt här, det är en resa mot större ansvar och (relativ) frihet (inom ramarna för ansvaret). Men den började i någon slags "determinism" då man bara körde efter "biologiska spel" osv.

Dansar du "Liquid"?

Liquid? Jag byter mellan att flyta fram och köra robotboogie, mellan att vara mjuk och hård, mellan att köra över hela dansgolvet och mellan att hälsa på alla som dansar.

Men som sagt, ett sånt hare-krishna-modus är i slutändan egoistiskt.

Utveckla gärna vad du menar.

Det är EN sida av verkligheten, men inte dess essens, det är mer mångfasetterat än så.

Ge några fina exempel då. Jag har som sagt inte påstått att jag sammanfattat livet genom att närma tre, fyra variablar. Det vore lite befängt att tro att det var livet.

Jag frågar helt enkelt för jag ser inte att det behövs, inte från mitt perspektiv.

Okej, men då klargör vi detta. VAD är det som inte behövs? Och nu får du utveckla vad du menar, inte bara säga ett ord, typ i stil med "sökande". Vi har tydligen olika värden och jag vill att du klargör din syn på "sökande", varför, hur, när, vem, osv...

Det tycks mig som att du slagit bo i sökandet och därför alltid kommer uppleva att det är nåt som fattas dig.

Nja, det har gått i perioder. Nu känner jag mig väldigt belåten faktiskt. För bra. Just nu lever jag på andras bekostnad. Jag är sjuk och pank, men tar mig själv inte på allvar.

Det finns folk som antagligen borde söka, sen finns det de som har sökt klart - det är därför Obelix inte får nån trolldryck.

Nej men som sagt. Det fanns ett problem. Det handlar inte bara om att jag på något sätt kände mig "otillräcklig", det fanns en anledning, det var ju något som inte stod rätt till med mig. För mycket misär. Jag förstår ärligt talat inte problemet du hela tiden ska envisas med att introducera. Varför får inte människor söka? Jag ser det som väldigt naturligt. För mig implicerar ett genuint sökandet att man är öppen för livets bok, att man inte nöjer sig med, alternativt, känner till sociala plattformar, och d det tycker jag är fint. Människor som slutar sökar stagnerar så snabbt, eftersom de tror ofta tror att de har någon slags slutgiltig lösning, nåväl, kanske inte alltid så att de har en slutgiltig lösning, men ofta, de tycker visst om att de har hittat vad livet nu skulle kunna tänkas handla om, och ja, det är väll bra att man känner så också, i viss utsträckning, men inte hela tiden, hela livet, eller nja, så länge det inte skadar någon annan är det egentligen inget problem, problemet är väll att det kanske ofta skadar andra, i någon utsträckning. Inte vet jag vad livet handlar om, men jag känner det när jag hör bra musik.

Det är egentligen en uppmaning, finn det du redan har och sök inte vad som fattas dig.

Men du. Som sagt, jag mår ju bättre nu har jag sagt. Men det är inte bara mitt sökande som har börjat avta. Mitt ifrågasättande och mitt tänkade/reflekterande över lag. Rycker oftare på axlarna nuförtiden om jag då inte gapskrattar dvs.

Tänkte fråga dig samma sak: är befriaren [Jimmy] själv fri?

HAHAHA!!!!1111 Skojar du eller? Den där gamla kostymen har jag gått ur. Jag insåg att jag bara lurade mig själv genom att tro att jag kunde "hjälpa" människor. Det går inte. Människor är dumma varelser, för dumma för att fatta när de behöver hjälp. Detta är något alla stora mästare i öst insett. De ger inte bor sina insikter hur som helst till vem som helst. Folk skulle inte fatta om jag så trycke upp saker i ansiktet på dem, och det vet jag, genom personlig erfarenhet, jag har nämligen försökt! HAHA! Vidare har jag själv råkat ut för samma problem själv, att jag inte tar mig tid att uppmärksamma något viktigt någon annan försöker förmedla. Det handlar om att människor är väldigt snåla med sin uppmärksamhet, men förlorar på det själva. Det går bara att befria människor som har byggt upp en tillräckligt stark vilja bakom sig, som är redo att kasta allt i sjön. Jag har aldrig trättat någon sådan människa, jag har läst om dom. Naturligtvis har jag träffat sökare, men det jag pratar om här är desperata sökare, dem har jag aldrig träffat, någon jag skulle kunna lära något av, de flesta trivs bra att klamra sig fast vid filosofier och andra plattformar.

Men så är det, det är svårt att hitta människor som verkligen förstår, och det är ett lyxproblem, för när man väl börjar bege sig ut i terrängen, ja då märker man att man är helt själv. Vad fan vet jag egentligen? Inte mycket. Jag tror jag får återkomma då jag mediterat regelbundet i ungefär 20 år, då kanske jag har något att säga.

Återkommer med mer reflektioner.

Men du, måste bara fråga dig. Du ser alltså inget problem med att ingen får konstruera och lyfta fram ett förslag på en gemensam lösning, eller att en sådan typ av diskurs skulle få tillåtas förekomma? Är det bra att allt rivs ner? Ser du inte problemen som kommer då allt rivs sönder? Alla klarar inte av att förhålla sig till fragment. Människor söker sig till förmoderna religioner som flugor till bajs. Det är inget sunt klimat. Vi behöver gå framåt, inte bakåt, tycker iaf jag. Jag vill ha ramar, jag har redan rivit ner allting i min tillvaro, jag har smakat på det, det leder bara på ångest och tomhet. Någon form av ram behövs faktiskt. Eller du kanske inte håller med?

[PopJimmy]

Det betyder att man alltid är en slav under omständigheterna.

Jag förstår inte vad du menar, men rent spontant svarar jag: Nej, det betyder det inte. Det betyder att man ÄR de opersonliga omständigheterna. Det enda som är slav under (de opersonliga) omständigheterna är det personliga (omständigheterna).

Du är alltså inte slav under något över dig som är skillt från dig. Du är slav under digs själv på två olika nivåer.

Även viljan, "jag impulsen" är slav under omständigheterna, om det inte vore så, så skulle ingenting kunna existera.

Jag förstår inte vad du menar, men rent spontant svarar jag: Det jag säger är att livsimpulesns ÄR (de opersonliga) omständigheterna, ur vilket det personliga uppstår genom.

För då skulle varje impuls växa utan gräns. Då är det ganska lätt att räkna ut vad som skulle hända, ingenting skulle få någon plats att existera överhuvudtaget.

Vi får nog klargöra våra definitioner här. Jag kan inte hänga med i ditt resonemang här.

Har vi ingen gemensam vokabulär blir det ganska svårt att förstå varandra som sagt.

Det verkar som att du försöker hitta ett filosofiskt system som kan få dig att tro att du existerar överallt. Det är den gamla vanliga visan om idealister som tror dom är Gud själv.

Ett filosofiskt system? Kanske det, kanske inte, beror på vad man menar med "ett filosofiskt system", det jag menar är att jag IAF inte lånat någon annars filosofiska system, jag har egna upplevelser att stå på, och det är allt som räknas, sen om det är ett system eller en hög med bajs, vad vet jag vad vi ska kalladet. Vet vet? Vad är "Gud själv"? Vad pratar du om egentligen? Begrepp du läst i en bok? Jag pratar inte om koncept, det är något äkta, jag pratar i första hand om upplevelser kring omständigheter. Vad man sedan kallar saker, är för mig inte relevant. Vi kan kalla saker kaffesump och runkbulle, det blir ingen skillnad, problemet är bara att ingen har någon aning om vad jag pratar om då. Fast det har ju ingen nu ändå... Skit samma, det är snarare känslomässiga insikter, snarare än filosofiska tankeexpriment.

[J R Auk]

Tänkte fråga dig samma sak: är befriaren [Jimmy] själv fri?

HAHAHA!!!!1111 Skojar du eller? Den där gamla kostymen har jag gått ur. Jag insåg att jag bara lurade mig själv genom att tro att jag kunde "hjälpa" människor. Det går inte. Människor är dumma varelser, för dumma för att fatta när de behöver hjälp. Detta är något alla stora mästare i öst insett. De ger inte bor sina insikter hur som helst till vem som helst. Folk skulle inte fatta om jag så trycke upp saker i ansiktet på dem, och det vet jag, genom personlig erfarenhet, jag har nämligen försökt! HAHA! Vidare har jag själv råkat ut för samma problem själv, att jag inte tar mig tid att uppmärksamma något viktigt någon annan försöker förmedla. Det handlar om att människor är väldigt snåla med sin uppmärksamhet, men förlorar på det själva. Det går bara att befria människor som har byggt upp en tillräckligt stark vilja bakom sig, som är redo att kasta allt i sjön. Jag har aldrig trättat någon sådan människa, jag har läst om dom. Naturligtvis har jag träffat sökare, men det jag pratar om här är desperata sökare, dem har jag aldrig träffat, någon jag skulle kunna lära något av, de flesta trivs bra att klamra sig fast vid filosofier och andra plattformar.

Men så är det, det är svårt att hitta människor som verkligen förstår, och det är ett lyxproblem, för när man väl börjar bege sig ut i terrängen, ja då märker man att man är helt själv. Vad fan vet jag egentligen? Inte mycket. Jag tror jag får återkomma då jag mediterat regelbundet i ungefär 20 år, då kanske jag har något att säga.

Återkommer med mer reflektioner.

Men du, måste bara fråga dig. Du ser alltså inget problem med att ingen får konstruera och lyfta fram ett förslag på en gemensam lösning, eller att en sådan typ av diskurs skulle få tillåtas förekomma? Är det bra att allt rivs ner? Ser du inte problemen som kommer då allt rivs sönder? Alla klarar inte av att förhålla sig till fragment. Människor söker sig till förmoderna religioner som flugor till bajs. Det är inget sunt klimat. Vi behöver gå framåt, inte bakåt, tycker iaf jag. Jag vill ha ramar, jag har redan rivit ner allting i min tillvaro, jag har smakat på det, det leder bara på ångest och tomhet. Någon form av ram behövs faktiskt. Eller du kanske inte håller med?

Jag satt och diskuterade det med en vän häromdan, det att "mästaren" väljer sina elever. Detta då vi talade om Osho, den jag talade om var en av dom som gett mig böcker av honom att läsa, och hans stagnation och perversion av det egna budskapet, hans budskap.

Slutsatsen jag drog var, att insikt, kan bara förmedlas till ett fåtal, så som du säger, men om man har en vilja till mer än bara ett personligt arv, ett värdsligt arv, så måste man godta att en del av budskapet går förlorat på vägen. Men går meningen förlorad med budskapets förlust?

Jag har fått berättat, en historia om Buddha, att när han nådde insikt så kunde han ge upp livet här på "jorden" men att hans kärlek till mäniskan höll honom kvar.

Han vill ge lite till många istället för mycket till få.

Är inte det vad Jesus gjorde likväl?
Och finns det inte hos dessas perverterade budskap en kärna och en möjlighet att finna helheten i deras ideologi. Och är inte det ofrånkomligt ett sökande som börjar i jaget ändå? Är det inte dömt att misslyckas att förlita sig på någon annan i dessa frågor?

Det är väl därför man söker vägledning och inte svar hos andra människor, hos "mästare".

Jag känner mig ofta brottandes med just den avskiljdhet som du beskriver. Alltså med motiveringen till de tu, att stanna i gemenskapen eller fortsätta själv. Det enda jag landar i är att även om jag kan vara lycklig själv, så finns det ett egenvärde i den lycka dom runt omkring mig känner, och manifesterar. Och inte för att slå mig för bröstet, men jag är en källa till lycka för fler. Varför skall jag förvägra dom det? Särskiljt när jag får så mycket tillbaks.

För Jimmy, vad har gett dig denna väg? Är det du alena?
Dina motgångar, dina våndor, den tid som investerats. Är dem och din alena?

Dom flesta sitter fast i ett hjul av upptagenhet, riktad vilja mot något syfte. Det kontemplativa levernet är en lyx förunnat.

Ha medlidande med dom som faktiskt får maten att manifestera sig på bordet. För även om strävandet ger mycket mer, så är det där den är sprungen. Det som utgör dess bas. Och om jag inte misstar mig så badar du i andras svett.

Jag hoppas du förstår att det inte är ett missunnande eller ett påtalande om att du bör något annat. Men visdom utvecklas på andras nåder. Det tar tid att försörja sig själv. Vilkas arv bär du med dig i ditt sinne? Jag vet att det är mångas. Hade du nått hit utan dom? Är dom alla utan skäl att kallas del av de som förvägrar insikt?

Inte alla har integriteten att ställa sig utanför, men det kan vara situationellt likväl, vad har din situation givit dig? Vad kan du kräva av andra?

Och du kan inte frånta faktumet sin tyngd, att vi fostras i en servil skola som söker dehumanisera oss och frånta oss det som för alltid varit vår lott, att söka som du gör vad soppan består av och vilken smak den ger.

Människor är inte för dumma för att förstå när dom behöver hjälp, men vi är oavlåtligt ekonomiska, och det primärt. Det som hjälper är det som kräver, och därav fokuseringen vid tro. Vi tar hellre det lätta och sen försöker igen när det visat sig fallera, än att slå in på den väg som kräver ett livslångt engagemang.

Jag tror inte att det för dig någonsin varit fråga om ett val, visst har du tagit dom, men nu när du har gjort så kan du tänka dig någon annan väg?

För mig har det alltid varit självklart, annars hade jag sovit gott, att inte stanna förr ens hela livet ligger blottlagt inför mig.
Men det har gett mig mer ont än gott. För det som det har givit har alltid varit med mig. Det har inte skapats och uppstått, har aldrig gett en belöning, enbart retrospektivt kan jag se dess nytta. Och det är inte mycket till motivator.

Filosofin beskrivs inte sällan som en förbannelse, och det ligger väl i dess självhävdande karaktär.

Att andra inte skall få bygga något som för oss alla skall gälla, är för att bygget inte är i materiell form, det är byggandet i sig som utgör dess substans. Du har ju sagt det själv. Det går inte att frälsa.

Hur skall du ha det? Vill du säga med detta att du vill välja din arena, dina medsvurna, eller vill du säga att du enbart kan nå höjden själv. Och om det nu är så att du väljer dina medsvurna, vad urskiljer dom?

[Avantgardet]

Vart var vi...hmmm...

Ett frälsarkomplex säger du? Haha, vad innebär det då? Berätta lite...

Har inte tillåtelse att avslöja. Rätten förbehålls den stackare som lyckas penetrera det vildvuxna busksnår som står likt en ogenomtränglig mur kring min hjärna. Ännu har ingen lyckats. Jag väntar med spänning...

Ja, visst, men det finns flera sätta att definiera egoistisk på. Vad menar du med egoistisk här? Menar du att det är egoistiskt att isolera sig om man känner att man inte vill ta del av en cirkus man inte kan greppa läget om?

Ja, det är egoistiskt att fly in i sig själv och bort från "problemen". Har vi möjlighet att ingripa så har vi också en skyldighet att ingripa.

Men målet i/med livet är att bli fri från de yttre omständigheterna.

Det förstår jag rakt av inte. Varför skulle det vara så?

Angående "sökande": vad är det som man behöver finna?

För mig implicerar ett genuint sökandet att man är öppen för livets bok, att man inte nöjer sig med, alternativt, känner till sociala plattformar, och d det tycker jag är fint.

Med en sådan definition kan vi nog jämka lite. Helt enkelt motsatsen till dogmatism. Jag vill dock inte kalla det för "sökande". Att aktivt sträva efter nåt slags upplysning är dock, i mitt tycke, vansinne. Skallen fylls på eftersom likförbannat. Behöver bara korrigera ögonrörelserna.

Inte vet jag vad livet handlar om, men jag känner det när jag hör bra musik.

Livet handlar om det vi tillskriver livet, den berättelse (dokumentation) som fortlöper i våra huvuden.

Rycker oftare på axlarna nuförtiden om jag då inte gapskrattar dvs.

Gapskrattet är, allt som oftast, den mest förnuftiga reaktionen.

...är befriaren [Jimmy] själv fri?

Människor är dumma varelser, för dumma för att fatta när de behöver hjälp.

Här gör du en intressant cirkelrörelse. Vad är detta "hjälpande" egentligen?

Auk skrev bra här ovan...

Vi behöver gå framåt, inte bakåt, tycker iaf jag. Jag vill ha ramar, jag har redan rivit ner allting i min tillvaro, jag har smakat på det, det leder bara på ångest och tomhet. Någon form av ram behövs faktiskt. Eller du kanske inte håller med?

Njet! Kaos är trevligt, bara vi slipper förtrycket från de komplexfyllda.

[PopJimmy]

J R Auk,

Vi är medelklassare. Vi har det gott ställt. Varför sitter vi här och diskuterar sådan här skit? Nej, gå och ät istället. Filosofi är onödigt, överflödigt. Se till att få mat på bordet istället.

[PopJimmy]

Avantgardet:
Detta är ett hopplöst projekt.

Ge mig en pistol så avslutar vi detta.

[PopJimmy]

Okej, men om vi gör en liten förskjutning.

Vi antar att allt är frid och fröjd med världen. Ingenting behöver fixas.

Hur kommer det sig att jag fortfarande mår dåligt då?

Om alla andra mår bra menar jag?



Det ni försöker indikera är att mitt projekt är hopplöst. Men det är väll antagligen något fel på mig. Allvarligt talat, jag tror det är något med min hjärna, den är obalanserad, den är skör. Jag tror jag alltid varit skör och allt detta är bara ett sätt att kompensera.

Det är inget som behöver fixas.


På något sätt känns det som att hela min existens är meningslös, överflödig, om det inte är något jag måste fixa. Jag förstår inte varför. Bind fast mig då. Eller ge mig dödshjälp. Jag är sjuk, jag är galen, jag passar inte in här på forumet eller i vårat samhälle, jag är missanpassad, har alltid varit det.





Jag har en genomgående känsla av att allt framför mig kollapar. Ungefär som att stå i ett krig där människor runt mig stupar. Det är en sådan känsla som genomsyrar mig. Jag har upplevelsen av att det finns två alternativ, antingen gör jag något, eller inte. Men det är outhärdligt att se saker gå sönder runt en själv och vara totalt maktlös. Jag håller med att jag är omogen, jag önskar jag kunde se allt gå sönder utan att agera på det. Men på något sätt är det jag ser så hemskt, jag är inte tillräckligt stark antar jag. Eller är det inget problem? Det är bara vanföreställningar?

Lösningen blir såledess att bara observera. Är det vad ni vill?

Ja kanske det. Jag funderar på gett upp allt detta med s.k. filosofi, läsa böcker, diskutera, arguementera, osv, osv.


Men samtidigt så vet jag exakt vad lösningen är. Men det är väll antaligen så  att jag blandar ihop mig själv med andra igen. Det är min borderline tror jag. Den är mindre nuförtiden. Men den är fortfarande där.




Detta är innebörden av kultur. Ni vill alltså ifrågasätta kulturens betydelse?

Nej, jag håller inte alls med er. Människor behöver kultur, det är precis vad detta samhälle behöver. Problemet med er är att ni har det för bra. Ni vill inte bli störda i er bekvämlighet. Ni vill inte att människor kommer och rör om. Ni hatar kultur, ni vill isolera er.


.........................................

Alltså, jag har så svårt att fatta beslut. Det är där problemet ligger. Antingen så bestämmer man sig att arbeta med kultur eller inte.

Nej. Jag vet att ni har fel. Jag kanske är ett borderlinefall. Men ni är bekväma. Ni har inte mött samsara.

Eller så är det något ni varit med om som jag inte alls kan sätta mig in i.





..


Alltså problemet är att jag inte vet vart gränsen ska dras. Vissa lär sig hur gränserna ska dras, sen går de aldrig över. Jag lär mig aldrig. Jag kanske har lärt mig lite, men jag flackar hela tiden. Jag kan inte avgöra om kultivering/bildning/"politik-i-vidare-bemärkelse"/"optionsbildning"/utmanande-av-människors-fördomar/kultur-kritil är något jag ö.h.t. ska hålla på med.


Av intrycket jag får av er, så är det verkligen så att ni förkastar min kulturkritik. Är det för att det är fel på min kritik, eller är det för att kulturen jag erbjuder inte är den ni själva vill ha? Men vad är då felet med den? Hierarkierna?

Nej, jag önskar bara jag kunde kommunicera det jag ser, men det är omöjligt. Jag har inte tålamodet. Jag är i grund och botten lärare.

Nej, jag antar att jag vill lära ut för tidigt. Jag borde antagligen fullända min teknik innan jag börjar lära ut den. Kanske ska jag isolera mig ett par år och meditera bort all den avesion och samhällskritik. Det är inte populärt att ifrågasätta de västerländska normerna eller sätten att tänka.


Ni är idioter allihopa. Detta är galenskap.

Alltså känslan galna människor har är en slags känsla av att saker är akuta. Egentligen är det inget problem, det har aldrig varit det. Det stagnerar sakta men säkert, sen rycker det upp sig själv igen, när det gått för långt, sen stagnerar det igen, sen rycker det upp sig igen, osv, osv, osv. Det är så det är, jag är i sammanhanget då saker stagnerar. Jag är en galen, kreativ människa, som känner att jag håller på att bli mosad, jag måste uttrycka mig med de medel jag har. Detta är allt jag har.

Alltså. Det finns tre, fyra olika sätt att relatera till saker. Människor hittar sitt sätt, sen blir de nöjda. De hittar sitt perspektiv på världen, och sen tycker de att de "förstår" andra, andra är helt enkelt dumma ihuvudet.

Problemet med mig, är att jag inte är stabil. Detta innebär att jag inte har ett sätt att se på saker, jag pendlar mellan flera perspektiv. Jag kan gå in iflera världar. Jag kan se hur människor i en värld lever och jämnföra det med människor i en annan värld. Detta föder min galenskap. Skulle jag bara hålla mig till en värld, skulle jag spela efter den världens regler. Jag skulle bli förutsägbar, allt jag gör skulle bli förutsägbart. Men jag byter världar och det är ångest att se möjligheter.


Nej, jag måste jobba med mig själv, jag är fortfarande naiv idealist, jag ser för mycket positiva möjlighter, det är bara vanföreställnignar. Jag lurar bara mig själv när jag försöker berätta för andra hur jag upplever. Ingen är ändå intresserade. Ingen har den där riktiga lågan. Den är stark hos mig, men jag vet inte vart jag ska göra av den. Kanske borde jag bara supa ner mig som alla andra.

Jag förstår alltså inte gränsen för min maktfullkomlighet kontra maktlöshet. Det är därför jag ibland fundeerar på om jag ska ge upp allting, skjuta mig själv i huvudet, eller bli någon annans slav, det skulle vara så befriande, att inte längre tänka så långt hela tiden.

Jag är inte stabil nu.









Nej jag har bestämt mig. För ikväll iaf. Jag ska inte snacka mer med er på ett tag. Ni är inte tillräckligt seriösa upplever jag. Eller så är ni bara mer realistiska än mig.

Jag har inget mer att säga för nu iaf.

[PopJimmy]

Alltså, killen är inte stabil  :D  :D  :D

Funderade på om jag skulle ta bort inlägget, men på något sätt kändes inte bra. Jag måste vara uppriktigt. Jag vill inte på något sättt försöka dölja den idiot jag är. Jag tigger om att få spö. Slå mig, förnedra mig, skjut mig, gör vad som helst.


Intressant att jag på något sätt känner ett exremt behov av att behöva relatera till saker.



(10 väldigt djupa andetag senare)
Nej, nu är det chill. Vi ses.

(Ps, vilka jävla mesar ni är, ta er i kragen för fan, sitt inte här och ruttna)

[PopJimmy]

Vet ni vad problemet är?

Jag satt och spelade spel, det som händer är att killen jag spelar med bara typ tabbar bort sig.

Det är det som är problemet.

Människor upplever att de investerar en slags psykisk energi i sin aktivitet, sen om artefakten gjort är så gott som klart, men helt går sönder, då kommer en extremt känsla av frustration.


Jag behöver träning. Jag är en psykologiskt svag människa som inte lever upp till mitt höga ideal.

Alltså jag läser alltid om detta in mina böcker. Att studenter/elever/kalla-det-vad-fan-du-vill-idiot-jag-säger-bara-saker-för-att-du-ska-vara-intresserad-av-att-kommunicera-är-du-inte-det-kan-du-dra-åt-helvelte, i alla fall, som träffar mästare, JA, du hörde rätt idiot! MÄSTARE, psykologisk balanserade/kultiverade männisor, jag antar att detta är något som inte existerar i din västerländska-teater, eftersom du aldrig träffat någon i hela ditt liv, eftersom vi är pussies här. Men iaf, jo det är så att mästaren ger en uppgift åt sin elev, en tillsynes helt meningslös uppgift, och när eleven strax håller på att avsluta uppgiften, så kommer mästaren och förstör hela elvens arbete. Ja, jag har ju precis nämt det här scenariot i denna tråd, eller annan tråd, för någon dag sedan, fånigt att jag måste berätta om den, ja, iaf. Det är ett sådant scenario jag är med om nu, OCH, eftersom jag är en sådan obalanserad vekling, så kommer en överreaktion.

Men genom att jag är medveten om att scenariot uppstår nu, så kan jag lätt avväja det.

Nu ska jag ställa klockan.

Natti!

[J R Auk]

Jimmy du är en smula självupptagen. Kanske där problemet ligger, dina roller blir mer än bara antagna, att se in i en annan kultursfär gör man hela tiden, att bli erkänd där är att förstå dess mekanismer. Jag har inga problem med sådant, jag kan relatera till uteliggaren såväl som borgarbrackan, aristokraten och marxisten. Men jag har mig kvar i allt det, jag har mina åsikter mina värderingar för det. Jag trycker inte upp dom i fejjan på folk bara, införliva mottagandet och ansvaret över reaktionen på uttrycken och inte bara uttrycken i sig.

Vem sa att det var fel på din kulturkritik?

Det tex jag har kritiserat i dina byggen är att auktoritära strukturer perverterar budskap, om nu inte mot förmodan hela strukturen är uppbyggd av medkännande "upplysta" människor. Se vart kritiken ligger förfan.

Sen i posten jag gjort ovan, läste du den?

Det känns som du är så uppe i att Jimmy måste fixa, bara Jimmy kan fixa, det finns dom "over there" som också vet, men här där är man ensam.

Hoppa över bäcken då! Ner och beta i det gröna sköna gräset och se om det verkligen smakar så mycket bättre.

Varför idolisera? Varti ligger skillnaden?

Nej, jag håller inte alls med er. Människor behöver kultur, det är precis vad detta samhälle behöver. Problemet med er är att ni har det för bra. Ni vill inte bli störda i er bekvämlighet. Ni vill inte att människor kommer och rör om. Ni hatar kultur, ni vill isolera er.

Vem talar du med? Vem riktar du dig till?

Jag har inte sett detta uttryckas någon gång, är det min bedräglighet eller din kreativitet?

[Fication]

Jimmy, om jag får säga min mening... (fast du behöver ju inte lyssna)

Du är helt rätt på det. Du är en pionjär och det gör ont att bryta ny mark. Du är ett redskap i händerna på evolutionen (som gått över till ett kreativt stadium) och om du fortsätter att rapportera så kommer orden att fastna i medvetandet på alla som läser det, vare sig de vill eller inte. Vare sig om folk håller med eller inte.

Dina slutsatser och insikter sprids som virus i folks medvetande. Om de innehåller 'substans' (information användbar för vår utveckling) så kommer de att överleva. Om det bara är en självupptagen idiots inbillningar så kommer de snabbt dö ut och bara vakna till liv om någon annan idiot mot all förmodan skulle få för sig att pröva samma grej.

Jag ser dig och jag inser att ingenting behöver fixas, men jag har full förståelse för att du mår skit. Ta semester eller fortsätt gör din grej! Men vad du än gör - fortsätt rapportera!

/Medelklassarn

[PopJimmy]

Jimmy du är en smula självupptagen.

Haha, skojar du eller? Inser du inte att klimatet är sådant att man måste ta plats? Jag har inte vagit en person som gillat att ta plats, jag kanske gillar det till och från. Men det ideal jag ser upp till är harmlösa österländska buddhister som håller sig till sitt och som ger plats utan att missionera, och som då samtdigit ger lekmännen och lokalbefolkningen mening och motivation genom sin närvaro genom sin intensiva strävan och dedikation för sin livsstil, före kristna västerlänningar som kommer och missionerar och ska konveretera allt och alla - och som tvingar lekmännen att underkasta sig deras livsstil/hierarki - detta har buddhisterna aldrig gjort, eller västerländska entreprenörer som kommer och "fixar" "problem" runt om i världen - dvs skapar mer problem och exploaterar kulturer. Det är ju västerlänningen som är självupptagen, och det är ju precis denna självupptagenhet jag är här för att kritisera! Du är ju väldigt självupptagen själv, som ska komma här och kritisera mig, för att jag tar plats. Du försöker ju i belåtenhet konservera saker, eller det blir resultatet av intrycket iaf, eftersom du inte erbjuder något som ens är i närheten av att vara någon lösning. (Inte vad jag har sett iaf, men jag är ju lite otålig också)

(Fast det är ju inte heller riktigt sant att Buddhister inte "missionerar", det har ju senaste tiden, typ 30-50 åren dykt upp samhällsegagerade Buddhister också, s.k. "engaged buddhism",  men dessa är ofta väldigt samhällskritska också, men på en stor skala, har det aldrig ens i närheten förekommit mission i.o.m. Buddhism, inte alls i närheten av den mission Kristendomen eller Vetenskapen fört)


Problemet med västerlänningens självupptagenhet är att han vill inte blir störd, han vill ha sitt lilla isolerade space, då han delat upp hela världen i ett fyrkantigt rutnät, där alla, eller alla som har råd "äger" varsin ruta, Han är vidare inte alls speciellt bra på att rätta sig i leden (om det inte är något som på något sätt avviker från hans etnocentrism, dvs, då är det bara att köra fram pansarvagnarna). Jag får intrycket av att du inte vill att jag ska komma och lägga mig i västerlänningens vardag, eftersom västerlänningen redan, som du säger, är "under så stort tryck". Men vafan vakna upp, vem fan är det som skapat detta samhällstryck egentligen? Är det österlänningarna eller afrikanerna? Det västerländska samhället gör ju inte ens västerlänningen lycklig, även fast han drar ner resten av planeten på köpet med sitt projekt att frälsa världen.

Jag fattar inte vad du försvarar egentligen. Kan du vara lite mer konkret? Du kritiserar alltså att JAG är här och försöker frälsa människor? Jag är ju inte här för att frälsa människor, jag är här för att slå bort förtrollningen ur ansiktet på västerlänningen.





Jag har ju flera gånger påpekat att jag funderar på att åka in i en grotta om meditera bort all min samhällsavesion, eftersom, ÄR det så, som DU SÄGER, att JAG, "BARA" är "en smula självupptagen" och vi annars lever i ett så SUNT klimat, där människor, INTE, på något sätt, skulle vara i närheten av att vara så självupptagna som mig - eller att de, om de är lika självupptagna som mig - i alla fall har något RELEVANT att säga, ja, då håller jag väll med dig, antar jag, att problemet bara finns HOS mig.



Postmodernister, primitivister, skapare av alternativsamhällen, etc, Fin kritik, men ingen konstruktiv substans. Men flytta bort härifrån då säger jag. Jag har ju funderat på det själv säger jag, antaligen mycket mer seriöst än postmodernisten, hans livsstil är trots allt totalt beroende och parasiterar trots allt på modernismen. Jag är oberoende. Jag är redo att ta mitt liv eller flytta ut i en grotta.

Nej, jag håller inte alls med er. Människor behöver kultur, det är precis vad detta samhälle behöver. Problemet med er är att ni har det för bra. Ni vill inte bli störda i er bekvämlighet. Ni vill inte att människor kommer och rör om. Ni hatar kultur, ni vill isolera er.

Vem talar du med? Vem riktar du dig till?

Allihop på det här skitforumet (inkluderat fem av mina andra personligheter). HAHA!  :D


Nej, jag borde ta mitt pick och pack och dra till någon kyrka, och sen komma tillbaka om ett par år och vara så Überpositiv gospelgay som det bara går. Då ska jag blir säljare, glida runt med naivt pepsodentsmile och erbjuda "snälla" och snabba lösningar samtidigt som jag verkligen är  övertygad om att mina lösningar inte, på något sätt, exploaterar människor.

[PopJimmy]

Fication:
Bra feedback, ibland vet jag inte hur verklighetsförankrad jag är. Vi får väll se vad som händer i framtiden antar jag, men jag tror jag fortsätter med mitt "integral" snack ett tag till. Det är för tidigt att säga om "integral" rörelsen är en "hype" utan vidare substans.