Filosofin ljuger!

[Fication]

Har tänkt utföra det mest illasinnade onddådet någonsin - som många försökt med men ingen lyckats med - i världshistorien: slå ihjäl tiden. Romantiserar inte i detta fallet, det är (med Derridas ord) "hushållsarbete". Sen så är estetiken en öppen fråga, och jag har bäst smak helt enkelt.

Fy! Så snaskigt att höra!

Ja, det är nog en konst och ett livsprojekt som kanske inte fått all uppmärksamhet det förtjänar. Kör hårt!

[Avantgardet]

Jimmy,

Jag vet inte om du missförstått mig. Jag hävdar inte på något sätt att det skulle vara omöjligt för människor att leva tillsammans, kanske rent av i nåt som liknar harmoni. Men jag ser inte varför "intersubjektiv resonans" skulle vara ett nödvändigt kriterium. Faktum är att jag i regel brukar ha svårast för folk som tycker och tänker som jag - blir ju bara ett djävla stillsamt nickande åt allting, vilket, på ett mycket talande sätt, påminner om sömn.

Dekonstruktion som medel eller som mål. Hela tiden så återvänder du till "makt", det är vad allting kretsar kring, och jag tycker det är respektlöst. Mot mig och mot alla andra. Vem kan vi lita på? Vem vill vi överlåta kontrollen över våra liv till? Därför ser jag ett stort värde i att just dekonstruera och hålla saker nere på den nivån där de hör hemma: ALLAS lika värde. Jag tycker det är tragiskt att du förfäktar alla dessa "utvecklingsideal". Det är att anse sig förmer, och se ned på andra.

Sen undrar jag: står dina värderingar på egna ben eller står de och faller med Gud? Behöver du verkligen den där hypotesen? Och vill verkligen din Gud att du använder h*n som ansvarsflykt och garant för dina värderingar?

Du pratar om att jag och Auk (och antar att du räknar in Sceptisk också) m.fl. (?) är alldeles för idealistiska, och verklighetsfrånvända. Men det du lägger fram själv, avfärdar du ju själv på samma gång när du säger (i en annan tråd) att "massan" inte är mottaglig för det du presenterar. Jag tror vi har ett gemensamt mål, det vet jag. Vi delar många värderingar. Men vi är oense om metodologin.

Slutligen, vad händer när du fått din vilja genom och samförstånd är nått? Ska allihopa bara sitta där då och tycka likadant? Dialektik är bra, även om det bara är speglar vi slåss med.

[PopJimmy]

Du sitter och beklagar dig över att det är fel på alla andra hela tiden och du säger att det inte går att kommunicera, och du säger dig har lösningen på det problemet. Men jag har faktiskt aldrig träffat på någon som är så svår att prata med som just Dig.

Okej, så allt är perfekt med samhället utöver att idioter som jag kommer och lägger mig i och är svåra?

Din integrala filosofi är bara ivägen för möjligheten att kommunicera, för kommunicera är något vi har med oss från födseln.

Men varför existerar då politiska, ideologiska, personliga konflikter?

Om du uppelever att folk idag har svårt att prata med varandra så beror det inte på bristen av en integral filosofi, det är snarare tvärtom.

Visst, men du har då inte förstått innebörden av begreppet "integral filosofi". Det är väldigt få människor som har en integral filosofi, det flesta har en partikulär ideologi eller partikulär ideologi.

Folk borde rensa sina huvuden och komma ner på jorden istället för att fylla sina hjärnor med dylikt struntprat.

Hur menar du att de ska rensa sina huvuden då?

Hjärnan fungerar ypperligt om du bara låter den få vara en hjärna och inte en slav till din integrala filosofi.

Visst, men du förstår fortfarande inte innebörden av vad en "integral filosofi" är.


Det du i ett nötskal försöker säga är att min närvaro här är helt överflödig och att all form av kultur bortom lättsam underhållning i förlängen är överflödig?

[PopJimmy]

Dekonstruktion som medel eller som mål. Hela tiden så återvänder du till "makt", det är vad allting kretsar kring, och jag tycker det är respektlöst. Mot mig och mot alla andra. Vem kan vi lita på? Vem vill vi överlåta kontrollen över våra liv till? Därför ser jag ett stort värde i att just dekonstruera och hålla saker nere på den nivån där de hör hemma: ALLAS lika värde. Jag tycker det är tragiskt att du förfäktar alla dessa "utvecklingsideal". Det är att anse sig förmer, och se ned på andra.

Alltså poängen är att jag inte på något sätt motsäger det du säger, och jag menar verkligen det. Men om du för en sekund är villig att ta ett steg tillbaka så ska jag förklara vad jag ser i min vy.

1. Jag är inte här för att i förlängningen kontrollera någon eller tvinga någon till underkastelse.

2. Ditt ideal är inget något alla delar, även fast JAG GÖR DET. Och jag upprepar, JAG DELAR DIN UPPFATTNING.

Men jag är ledsen att behöva meddela att detta i förlängningen inte handlar om vare sig dig eller mig. Vi skulle aldrig starta religiösa krig eller skjuta ihjäl varandra. Vi skulle aldrig göra detta, men det finns människor som utan att tveka gör detta, och det händer varje dag. För dig kanske detta är en fight mellan dig och mig, men för mig är det inte det. För mig är det en fight och det jag slåss för är att du ska kunna förstå andra människor. Skit i mig, jag är bara en förvirrad och meningslös idiot.




Det handlar alltså inte om att bara hitta en ideologi som man själv trivs med som handen i handsken. Passar inte ens ideologi i förlängningen ihop med den lilla människans värld, så kommer den bara att skapa förvirring hos den lilla människan.

Poängen är att ditt ideal är perfekt i sig själv, det finns inget som behövs bortom det du kommit fram till, problemet är bara att andra människor kommit fram till helt andra slutsatser, och jag menar att de inte tänkt lika långt som dig, de ser inte de möjlighter du ser, det dessa människor ser är bergssäkra realiteter, dessa människor kommer inte ge upp vad de tror på.

Den dekonstruerande rörelsen uppkommer såldess först när människor blivit dessillusionerade av samhället, när de är från övergångsfasen från ett konventionellt förhållningsätt till samhället vidare mot ett mer postkonventionellt - dvs ett förhållningsätt som är redo att ta kulturen/samhället till nästa nivå. Du var inte så att du hittade böcker om Derrida och sen blev besviken på samhället. Du blev besviken på samhället först, och detta resulterade i att du kände igen dig i vad Derrida skrev. Men vet du vad? Alla människor är inte besvikna på samhället ännu, de är snarare förbannade på människor som försöker förstöra allt de känner att de byggt upp, eller som de identifierar sig med och suggesterar sig till av att uppleva sig vara en del av. Fattar du inte att dessa människor inte är redo? De måste bli besvikna först, innan de kommer lyssna på dig, de kommer annars bara avfärda dig som flummig, oseriös eller avundsjuk.

Det spelar ingen roll om du verkligen tror på vad du nyss presenterat, detta är i förälägningen en form av idealism. Vissa människor är redo att öppna upp portarna för denna idealism, det är de människor som tidigare trott på konsumtionsparadiset men som blir dessillussionerade som tar till sig det vad du säger. Du har gjort samma resa själv, du började inte här, de saker du nu ser och tror på är inte någon "sanning" som alltid existerat - det är något som växt fram genom interaktion med omständigheter.

Alla människor kommer inte att ge sig, de är inte redo att bli dekonstruerade, och dessa människor behöver andra saker eftersom de har helt andra behov.


Det spelar alltså ingen som helst om det du tror på stämmer eller inte gör det. Det enda som betyder något är om detta verkligen kommer funka för andra människor också.


Vi är båda överrens om att de starkaste konservativa krafterna idag är marknaden och i förlängningen hela det ekonomiska system det instrumentella resonerandet byggt upp. Religiös konservativsm är alltså den näst största konserverande kraften, men den står i många sammanhang, dock inte i alla, under marknades förfogande. För ett handfull århundraden sedan, så var det den religiösa konsevatismen som höll ihop samhället, och då var marknaden, kapitalism, modernism, värderingsfrihet det som var dåtidens progressiva rörelse. Idag är det ekologi, feminism, postmodernism och andra "tillplattande" rörelser, som är progressiva.


Men problemet är att alla dessa tre fält: förmodernism, modernism och postmodernism alla har sympatisörer, och de kommer ha det ett väldigt bra tag till. Det som händer är att samhället slits sönder. Det handlar inte om att vi alla är i ett "postmodernt tillstånd" det är bara en väldigt liten del av jordens befolkning som befinner sig här. Långt många fler lever fortfarande kvar i 1700-talet. De ser inte disney eller mc donalds som cyniska ekonomiska imperium, utan som trevliga ställen att ta sina barn till. Förstår du vad jag försöker säga dig?

Postmodernisterna kanske vinner dagens fight i det kulturella finrummet, men tittar du ut igenom fönstret så är det fortfarande kapitalisten som går hem med pengarna i fickan eftersom det är bara en ytterst liten del av människorna som ens förstår att ett sådant rum ens existerar. För många människor så finns det en sanning, en tro och en mening att gå till arbetet.

Så även om du i realiteten lyckas övertala, säg, 1 miljon människor så kommer dessa ändå att bli totalt överkörda av religiösa fundamentalister och wallstreetkapitalister som fullständigt skiter i vad fan du tycker, de har aldrig hört talas om Derrida men likväl har de stora sedelbuntar att räkna. Och jag menar verkligen detta. Dessa människor skiter fullständigt i din Svenska medelklassidealism. Och det är detta som kallas demokrati. Jag menar inget ont om demokrati, jag har min fulla tilltro i demokratin, problemet är bara att det är bara ekonomin och inte ekonomin och etiken som styr. Jag upplevs som en elitistisk aristokrat, men detta är inte jag. Jag är en elitiskt då ett problem uppstår eftersom någon måste lösa konflikten och jag nöjer mig inte med att någon maktgirig person med en dold agenda ska utnyttja människor. Hur vet vi då att jag själv i själva verket inte är detta? Det är ingen som kan veta detta och detta är en motsägelse. Men vad är mitt alternativ, jo att jag står utanför i beslutsprocesen. Besult innebär alltid att prioritera. I idealism behövs inga prioriteringar men i verkligheten behövs det prioriteringar, och gör inte jag prioriteringarna så är det någon annan som drar gränserna. Kort sagt, det är alltid någon som drar gränserna, idealismen är den totala frånvaron av gränser - det är att tro att alla flyktigar på hela jordklotet kan flytta på våran bakgård - och jag är inte en kall person om jag säger att detta inte är möjligt - eftersom jag varit extrem idealism själv, om man upplever att alla som drar gränser är maktfullkomliga, ja då finns det inget svar på problemet, möjligtvis i ens egna världsfrånvända idealism. Men det jag försöker säga är att jag sakta men säkert har börja släppa min idealism. Det är många händlser som gjort att jag blivit mer realistiskt, men faktum är att två böcker jag kommit i kontakt med är Platons "Staten" och Thomas Mores "Utopia" från år 1516. http://sv.wikipedia.org/wiki/Utopia Det var två av pusselbitarna som fick mig jag började inse att idealism är begränsad. Är det något någonsin behöver begränsas så är det idealism. Jag insåg plötsligt att om någon redan för så lång tid kommit på det jag insett, och att deras insikter inte lett någonstans på 2000 respektive 500 år sedan så kommer det jag då trodde på att inom de närmsta 500 åren inte vara speciellt relevant det som i realiteten hände i samhället (vidare handlar dessa inte enbart om vad jag höll fast vid utan också svaren på varför idealismen är begränsad). Det kan tyckas naivt att jag så sent gav upp min idealism, men, jag tror det samtdigit finns många fördelar med detta, men mer om detta någon annanstans. Jag drog den iaf i min förtvivlan så långt det gick och det går inte att göra något bortom detta.


Om du försöker dekonstruera deras världsbilder, så kommer de bara att bli förbannade. Deras fundamentalistiska religioner finns där av en anledning, de har ett grundläggande behov av tillhörighet och inta roller som de känner att de spelar ut för att deras liv ska få mening. Du kan inte ta detta ifrån människor genom att försöka dekonstruera deras världsbilder. Det kommer aldrig att funka, och tror du att det någonsin kommer att funka är du naiv. Den lilla människan behöver sina religoner. Du kan aldrig ta detta ifrån dem. Däremot kan du förstå behovet.



Du snackar om att jag söker "makt", men jag är ledsen över att behöva göra dig besviken. Makt är bara något som existerar i ett samhälle, i ett socialt system. Jag har redan förkastat detta samhälle, jag har gått bortom det, jag vill inte ha med det att göra, jag vill helt enkelt inte vara kungen över apriket. Jag är bortom detta samhälle. Jag vill vara deltagande människa bland deltagande människor.

På det sättet du formulerar dig så handlar det alltså bara om makt. Är det så du behandlar dina vänner? Alla dina vänskapsrelationer reducerar du alltså till att handla om att du söker dominans över dem? Jag lämnade detta spel för länge sedan.

Det enda jag drivs av är min djupgående frustration och sorg över att dessa spel fortfararande pågår. I hela mitt liv har jag sökt efter människor som inte spelar maktspelet. Och det är det som ÄR den djupgående tilliten jag söker hos människor och som jag efterfrågar.

Jag ser inte ner på mina vänner, de har helt andra färdigheter och förmågor än mig, men detta innebär inte att jag heller är rädd för att säga att jag ibland tycker att de har dåligt omdömme kring saker.



Jag köper alltså inte dina jävla skitfilosofier som snackar om att allt är ett maktspel. För mig är det inte det. Detta har aldrig handlat om dig och mig, och om du någonsin trott det så är måste jag säga att du missförstått alltihopa.


Du kanske vill sätta dig över dina vänner, du kanske upplever att detta är vad samhällsprojeketet handlar om och alltid har handlat om, men jag ser inte detta, jag ser något helt annat. Jag blir bara så jävla ledsen över att jag inte kan dela med mig av det jag ser. Förut kände jag att jag höll på att blir galen på riktigt. Jag funderar ibland om jag ska ta livet av mig för jag känner mig så utanför, jag har alltid varit det.

Jag har alltså två alternativ: antingen ställa mig utanför samhället i så stor utsträckning jag kan. Kanske reser jag till ett kloster och bostätter mig där, jag vill inte ta del av denna maktcirkus, och är jag för maktlös för att ö.h.t. få människor att ens lita på mig, ja då har jag inte mycket tillövers för människan och jag är helt allvarlig. Om ni verkligen tror att jag bara är här för att vinna inflytande och utöva makt då drar jag härifrån.

Men samtidgit så har jag försonats lite med människan. Jag har insett att även fast det aldrig är någon som någonsin kommer att våga lita på mig så spelar det ingen roll, jag kommer att outtröttligt fortsätta, det finns inget som kommer att kunna stoppa mig eftersom jag har en orubblig tillit i allting jag gör och allting som händer. Jag kanske slutar att prata med människor eller så kanske jag sakta men säkert lär mig hur jag ska prata med människor utifrån deras förutsättningar, ja det återstår att se, jag tänker aldrig låta någon trycka ner mig längre, och det enda som sårar mig är då människor inte litar på mig när jag försöker vara ärlig. Det finns i förlängningen inget annat att blir ledsen över, det enda jag har kvar i min förvirring, ensamhet, maktlöshet och frustration är min uppriktighet, och tar människor ifrån mig denna så har jag inget kvar att leva för. Jag flackar lite här i vad jag försöker säga, jag vet det, jag märker det, jag vet inte vart jag står här. Detta är min svaga punkt. När jag själv har kastat bort allting och är helt uppriktig och säger det jag känner från hjärtat och detta blir bortviftat med misstro då vill jag inte leva längre, och det är därför människor tar livet av sig. Dessa känslor finns inom alla, dock vill de flesta inte ha med dessa att göra, de barrikaderar sig och bygger murar när de blivit sårade och det är här resten av alla andra psykolgiska tillitsproblem härstammar ifrån. Många har som barn redan tidigt blivit bortviftade av sina föräldrar, och detta skapar en mur, en vägg, en sjukdom som sedan förs över generation efter generation. Anledningen att jag aldrig haft muren är att min mamma varit extremt naiv, snäll och godtrogen, men i förlängningen tycker jag att denna uppriktighet är det enda som betyder något. Visst, jag förstår om alla inte håller med mig, men jag tror att alla på djupet ändå gör det, jag är helt övertygad om det, och det är därför jag vet om att jag inte är ensam om det, och att det inte är något fel att berätta om det, även om känslan i sig själv upplevs så ren att man inte vill ta vid den, titta på den, än mindre erkänna den för andra eller ens nämna att den existerar, men den finns där och är så ren att den aldrig går att förstöra, det går bara att bygga in den och gömma den i bråte. Och känslan av att andar inte vågar öppna upp sig utan gömmer sig är det jag dras med, men ofta så försöker jag inte ens säga vad jag känner då jag märker att den andra människans psykologiska försvarsmekanismer är så djup förankrade, detta är min förbannelse. Men jag håller som sagt sakta men säkert försonats med människan, om det slutar med självmord eller om jag lugnar ner mig kan jag inte svara på här. Men det ser ut som att försoning ligger mycket närmare till hands. Jag önskar jag kunde träffa människor som vågade vara lika uppriktiga som mig, som är så allvarliga att de är redo att kasta bort allt annat.

Vidare är jag säker på att jag förr eller senare kommer ta mig i kragen om söka mig till sammanhang där detta redan händer, jag vet att sammanhangen existerar, jag drar mig bara för att åka dit, inte av någon speciell anledning.



Samtidigt så vet jag att jag sviker mänskligheten om jag ger upp eftersom denna känsla är så ren, den går inte att göras sig av med, den är absolut, den är opräglad, kanske går den att krossa så försvinner livsgnistan och värmen, medmänskligheten. Ibland när jag har legat i min djupaste förtvivlan i att alla de människor jag möter som behandlar mig med djup misstro så inser jag hur mycket det måste varit för människor tidigare i historien som försökte gå bortom konventionerna och introducera mer mogna och postkonventionella idéer blvit hånade, bespottade, ihjälslagna och torterade. Är det så att de klarade trycket så kan inte jag vara sämre själv. Men det handlar inte om något martyrskap, jag vill inte bli glorifierad som person, detta är något djupt opersonligt och det är därför det är så ursprungligt och starkt. Allting som rör "personen" är bara vanor och strategier, detta är äkta. Upplevelsen av att vara övertygad eller att förstå något är ytligare än detta. Och är inte detta äkta så finns inget jag någonsin skulle kunna föreställa mig som är mer äkta. Kanske går det att penetrera djupare i detta, antagligen går det att gå mycket djupare, att skala bort detta överflöd, att skala bort dessa överflödiga ord jag här delar med mig av. Jag har inget att bevisa. Det finns inget här jag behöver agera mot eller från, det är en låga som jag inte kan röra, som jag inte kan bevisa att den existerar, men den har alltid funnits där. Ger jag upp denna låga så återstår bara total likgiltighet inför allting, eller? Kanske är jag rädd att släppa denna låga. Det enda jag inte kunnat formulera eller ta på, jag har kanske tagit detta för givet? Jag trodde jag hade upptäckt och gjort mig av med allt jag tagit för givet, men samtidigt ser jag nu en ny öppning, jag förstår inte vad detta är.

Jag har hittat tillbaka till stigen.

Det finns inget att hålla fast vid men ändå existerar en öppning.

Jag frågar mig själv hur jag i min uppriktigthet ska kunna greppa detta, men så fort jag börjar ställa frågan hur jag ska navigera i detta så blir jag distraherad. Frågor kring hur uppriktigheten kan syna vad som är uppriktigt är en väldigt subtil process. Mer om detta senare...





.......................................


Antagligen tycker människor att jag är galen, att jag upplever mig som en martyr som kämpar för det "rätta" men detta bara är en vanföreställning som inte existerar. Dessa tycker väll antaligen att civilisationsprojektet är en illusion, att människor som tidigare kämpat mot mänsklighten för mänskliga rättigheter egentligen bara var förvirrade och maktgiriga, eller att vi redan mått "målet" och vi inte längre behöver vara progressiva.

Jag ser så mycket som måste göras, men samtidigt så tar jag inte livet på allvar längre. När man verkigen gett upp allt och verkligen försöker visa något för människor, men gång på gång blir misstrodd och missvisad så är det svårt att i förlängningen ta sig själv och andra på allvar. Men i studer som denna, när jag lättar och öppnar upp så känns allt lättare.


Och visst, jag är ingen ängel alla dagar, men vissa dagar så står min misär upp till öronen. Jag upplever ändå att jag varit konsisten i mitt projekt. Redan från första dagen jag satte foten här så har jag försökt påvisa att möjligheterna finns.

Den yttre idealismen är begränsad, men det finns något inom oss som är så djupt, jag har hela mitt liv försökt förstå mig själv, men just nu känns det som jag skrapar på ytan.

Det är en mäktig rörelse inom mig, jag känner energin i mig, hur mycket som måste pågå i mig som jag ännu inte lyckats penetrera. Det jag är medveten om känns som en tunn hinna, som en våg i ett bottenlöst hav.

.................................................

Sen undrar jag: står dina värderingar på egna ben eller står de och faller med Gud? Behöver du verkligen den där hypotesen? Och vill verkligen din Gud att du använder h*n som ansvarsflykt och garant för dina värderingar?

Skit i Gud han tar ändå inte detta på allvar. Jag skiter fullständigt i mina värderingar, jag kan inte längre försvara någonting jag gör, det jag gör är inte rationellt, jag följer bara någon slags intuition, sen om jag är galen så är det väll så det ligger till, du har då en galen människa att göra med.

Du pratar om att jag och Auk (och antar att du räknar in Sceptisk också) m.fl. (?) är alldeles för idealistiska, och verklighetsfrånvända. Men det du lägger fram själv, avfärdar du ju själv på samma gång när du säger (i en annan tråd) att "massan" inte är mottaglig för det du presenterar. Jag tror vi har ett gemensamt mål, det vet jag. Vi delar många värderingar. Men vi är oense om metodologin.

Nej vi är egentligen inte oense om metodologin, det tycker inte jag. Problemet är bara att jag tycker din metodologi är underordnad och har sin relevans på en given nivå. Alla är inte redo att bli dekonstruerade. Prova att gå till en 10 åring och dekonstruera hans åsikter. Fattar du inte att det inte funkar? 10 åringen behöver struktur alltså är inte dekonstruktion en universiell metod. Det universiella är uppbyggandet av mer komplexa strukturer som kan ta tillvara på mer möjlighter och se mer nyanser.

Tror du att saker verkligen kan växa av att dekonstrueras? Jag antar att ditt barn kommer få det väldigt svårt om det enda du gör i hans uppväxt är att bryta sönder precis allt han någon gång håller fast vid.

Inser du inte att dekonstruktivism uppbärs av en komplex struktur som aldrig dekonstruras i dekonstruktionsprocessen?

Dekonstruktion har sin plats, men den är inte övergripande. Jag vet att du inte håller med mig, men jag kommer inte släppa detta. Jag tror inte du kommer släppa det du håller kvar i heller, men det du håller kvar i är inte en dekonstruktion, det är en konstruktion. Vidare så önskar jag dina framtida barn många glada dagar på psyket.

Slutligen, vad händer när du fått din vilja genom och samförstånd är nått? Ska allihopa bara sitta där då och tycka likadant? Dialektik är bra, även om det bara är speglar vi slåss med.

Det enda som hänt när jag fått min vilja igenom är att din fåfänga är borta. Men jag antar att det aldrig kommer att hända och därför ger jag upp, du får fortsätta och vara fåfäng hur länge du vill.




Jag ber om ursäkt för att känslotonen ibland svänger i inlägget och att det inte svänger enligt det narrativa flödet. Det är inte så att jag är en person som hoppar mellan yta och djup, men de mer djupa delarna har tillkommit då jag gått in och om redigerat texten. Det blev rörigt. Det ger ett dåligt intryck. Jag vet.

[Avantgardet]

Men jag är ledsen att behöva meddela att detta i förlängningen inte handlar om vare sig dig eller mig. Vi skulle aldrig starta religiösa krig eller skjuta ihjäl varandra. Vi skulle aldrig göra detta, men det finns människor som utan att tveka gör detta, och det händer varje dag.

Men för skojs skull då? Om jag ber dig snällt?

För dig kanske detta är en fight mellan dig och mig, men för mig är det inte det. För mig är det en fight och det jag slåss för är att du ska kunna förstå andra människor. Skit i mig, jag är bara en förvirrad och meningslös idiot.

Jag ser, just denna typ av aktivitet, som en typ av kamp på ett platonskt plan. Det är ganska intressant att tänka sig en typ av geo-topo-grafi över idéplanet. Som tankemodell alltså.

Det handlar alltså inte om att bara hitta en ideologi som man själv trivs med som handen i handsken. Passar inte ens ideologi i förlängningen ihop med den lilla människans värld, så kommer den bara att skapa förvirring hos den lilla människan.

Är det inte därför dekonstruktionen är så viktig? För att den "lilla människan" skall ges rätten att tänka själv? Förankra tänkandet först hos subjektet själv. Uppstår kaos och förvirring, så mycket bättre! Det betyder bara att de tvingas tänka om, tänka mer, tänka nytt!

Alla människor är inte besvikna på samhället ännu, de är snarare förbannade på människor som försöker förstöra allt de känner att de byggt upp, eller som de identifierar sig med och suggesterar sig till av att uppleva sig vara en del av. Fattar du inte att dessa människor inte är redo? De måste bli besvikna först, innan de kommer lyssna på dig, de kommer annars bara avfärda dig som flummig, oseriös eller avundsjuk.

Jag har nävarna uppe dygnet runt. Jag kan ta den fighten med vem som helst, men jag är också smart - jag väljer vilka föreställningar som är viktigast att dekonstruera utifrån situationen själv. Det finns pedagogiska smutstrick att ta till också. Jag drar mitt strå till stacken. Och om jag krossar nåns världsbild, så vadå? Ska jag ha dåligt samvete?

Du har gjort samma resa själv, du började inte här, de saker du nu ser och tror på är inte någon "sanning" som alltid existerat - det är något som växt fram genom interaktion med omständigheter.

Very wise!

Alla människor kommer inte att ge sig, de är inte redo att bli dekonstruerade, och dessa människor behöver andra saker eftersom de har helt andra behov.

Vad ska de göra då? Ta till vapen mot mig? Varsågod säger jag bara! Ingen vill förlora ansiktet. Men jag är smartare än att låta mig bli överumplad av knytnävar, står jag och håller i penseln så inte fan ska du tro att jag målar nåt annat än en win-win-situation åt mig själv.

Det spelar alltså ingen som helst om det du tror på stämmer eller inte gör det. Det enda som betyder något är om detta verkligen kommer funka för andra människor också.

Det jag ställer mig skeptisk till är vad vi menar med "fungera", och varför det skulle vara så viktigt. Finns det något egenvärde i det här vi kallar "fungera"? Jag är osäker på om jag själv "fungerar" i ordning, men likförbannat liksom.

Men problemet är att alla dessa tre fält: förmodernism, modernism och postmodernism alla har sympatisörer, och de kommer ha det ett väldigt bra tag till. Det som händer är att samhället slits sönder. Det handlar inte om att vi alla är i ett "postmodernt tillstånd" det är bara en väldigt liten del av jordens befolkning som befinner sig här. Långt många fler lever fortfarande kvar i 1700-talet. De ser inte disney eller mc donalds som cyniska ekonomiska imperium, utan som trevliga ställen att ta sina barn till. Förstår du vad jag försöker säga dig?

Förstår, men jag hävdar att vi som vet hur det verkligen ligger till också har ett etiskt ansvar här. Det spelar ingen roll om det är en övermäktig uppgift, många bäckar små...

Postmodernisterna kanske vinner dagens fight i det kulturella finrummet, men tittar du ut igenom fönstret så är det fortfarande kapitalisten som går hem med pengarna i fickan eftersom det är bara en ytterst liten del av människorna som ens förstår att ett sådant rum ens existerar. För många människor så finns det en sanning, en tro och en mening att gå till arbetet.

Därför är det viktigt att överväga hur man skall gå tillväga, på vad man lägger sin energi.

Så även om du i realiteten lyckas övertala, säg, 1 miljon människor så kommer dessa ändå att bli totalt överkörda av religiösa fundamentalister och wallstreetkapitalister som fullständigt skiter i vad fan du tycker, de har aldrig hört talas om Derrida men likväl har de stora sedelbuntar att räkna.

Då är det väl just DE människorna man bör rikta sig mot/till? Eller så får man styra upp ett klasskrig helt enkelt, vilket som.

Dessa människor skiter fullständigt i din Svenska medelklassidealism.

MEDELKLASSIDEALISM!!!? VAD I HELVETE!!! Som jag vuxit upp så definieras "lyx" som att slippa torka sig i arslet med gamla tidningar, reklamblad, och telefonkataloger, eller att nån gång i månaden få äta nåt annat än tunnbröd och lingonsylt, eller att en gång om året få duscha i VARMvatten, eller ha mer än sex grader celcius i kåken under vinterhalvåret, eller att slippa ett kok stryk efter att lånat telefonen! Nä nu djävlar!

det är att tro att alla flyktigar på hela jordklotet kan flytta på våran bakgård

Det är också möjligt, inte friktionsfritt, så klart, men dock möjligt. Vi bör rent av se till så att så sker och sen får politikerna nysta ut härvan, är det inte det vi har dem till? Att lösa problem? Då kanske vi ska se till att de har nåt att lösa också, nåt som de inte kan blunda för.

Länge velat läsa de där böckerna, bra att du påminner, ska ge mig i kast så fort jag får möjlighet.

Om du försöker dekonstruera deras världsbilder, så kommer de bara att bli förbannade.

...och jag välkomnar deras ilska, det visar på att jag lyckats och att de tappat masken.

Du kan inte ta detta ifrån människor genom att försöka dekonstruera deras världsbilder. Det kommer aldrig att funka, och tror du att det någonsin kommer att funka är du naiv. Den lilla människan behöver sina religoner. Du kan aldrig ta detta ifrån dem. Däremot kan du förstå behovet.

Kalla mig naiv, jag kallar det tidsfördriv. Jag har att välja mellan att antingen söka påverka eller så inte, hyser inga stora förhoppningar, vet bara inte vad poängen skulle vara med att låta bli då det uppenbarligen roar mig och fyller en funktion i den egna personen.

På det sättet du formulerar dig så handlar det alltså bara om makt. Är det så du behandlar dina vänner? Alla dina vänskapsrelationer reducerar du alltså till att handla om att du söker dominans över dem? Jag lämnade detta spel för länge sedan.

Jag vägrar makt rakt av. Jag vägrar befinna mig vare sig över eller under någon annan människa eller levande varelse, vilken som helst. Och jag kräver detsamma av alla andra.

Det enda jag drivs av är min djupgående frustration och sorg över att dessa spel fortfararande pågår. I hela mitt liv har jag sökt efter människor som inte spelar maktspelet. Och det är det som ÄR den djupgående tilliten jag söker hos människor och som jag efterfrågar.

Upplever du att jag söker spela "maktspel"?

Jag ser inte ner på mina vänner, de har helt andra färdigheter och förmågor än mig, men detta innebär inte att jag heller är rädd för att säga att jag ibland tycker att de har dåligt omdömme kring saker.

Det är den distinktionen som är så väsentlig: kvalitativt olika, inte kvantitativt. Det är därför vi måste slopa den där framstegstanken, och börja se nyktert på saker. Det är därför buddhistiska munkar, kristna präster, eller vad fan det än må va, bör hängas i sina egna tarmar.

Du kanske vill sätta dig över dina vänner, du kanske upplever att detta är vad samhällsprojeketet handlar om och alltid har handlat om, men jag ser inte detta, jag ser något helt annat. Jag blir bara så jävla ledsen över att jag inte kan dela med mig av det jag ser. Förut kände jag att jag höll på att blir galen på riktigt. Jag funderar ibland om jag ska ta livet av mig för jag känner mig så utanför, jag har alltid varit det.

Döm inte dig själv, oavsett vad. Det är det här jag blir ledsen på dig för Jimmy. Du behöver inte be om lov för att finnas till, att vara kufisk eller vad fan som helst. Ett djävla långfinger åt dem bara, det är allt de får! Du delar med dig, men det betyder inte att man måste vara överens. Jag tar dina synpunkter på allvar, men eftersom jag gått en annan väg så har jag också andra erfarenheter. Jag tror inte att folk kan se med mina ögon, aldrig nånsin, men jag tror inte det behövs. Tänk pedagogiskt, tänk Sokrates.

Jag har alltså två alternativ: antingen ställa mig utanför samhället i så stor utsträckning jag kan. Kanske reser jag till ett kloster och bostätter mig där, jag vill inte ta del av denna maktcirkus, och är jag för maktlös för att ö.h.t. få människor att ens lita på mig, ja då har jag inte mycket tillövers för människan och jag är helt allvarlig. Om ni verkligen tror att jag bara är här för att vinna inflytande och utöva makt då drar jag härifrån.

Det ska du inte ta personligt. Svårt att vinna tillit, i synnerhet i mitt fall. Jag litar inte på nån, släpper högst sällan in nån på livet. Folk blir alltmer paranoida också, mediapåverkan du vet. Det är heller inget fel med att vara misantrop, stundvis är det det jag mår bäst av (att sitta för mig själv och smäda mänskligheten på min kammare). Och du ska fan ingenstanns!

Men samtidgit så har jag försonats lite med människan. Jag har insett att även fast det aldrig är någon som någonsin kommer att våga lita på mig så spelar det ingen roll, jag kommer att outtröttligt fortsätta, det finns inget som kommer att kunna stoppa mig eftersom jag har en orubblig tillit i allting jag gör och allting som händer. Jag kanske slutar att prata med människor eller så kanske jag sakta men säkert lär mig hur jag ska prata med människor utifrån deras förutsättningar, ja det återstår att se, jag tänker aldrig låta någon trycka ner mig längre, och det enda som sårar mig är då människor inte litar på mig när jag försöker vara ärlig. Det finns i förlängningen inget annat att blir ledsen över, det enda jag har kvar i min förvirring, ensamhet, maktlöshet och frustration är min uppriktighet, och tar människor ifrån mig denna så har jag inget kvar att leva för. Jag flackar lite här i vad jag försöker säga, jag vet det, jag märker det, jag vet inte vart jag står här. Detta är min svaga punkt.

Ta det inte personligt bara, det är allt. Varför skulle nån lita på dig? Varför skulle de lita på mig? Eller på Göran Persson? Alla hyser mer eller mindre misstro. De får tro vad fan de vill, men man märker ju i handling om något skett eller inte. Laborera med verktygen. Anlägg ett metaperspektiv på det du själv söker åstadkomma. Testa empiriskt vilka grepp som funkar bäst. Ibland sandpapper, ibland motorsåg.

När jag själv har kastat bort allting och är helt uppriktig och säger det jag känner från hjärtat och detta blir bortviftat med misstro då vill jag inte leva längre, och det är därför människor tar livet av sig.

Hej, jag hör dig men det betyder inte att vi måste vara överens. Att ta livet av sig för en sån sak är, förlåt min uppriktigthet, djävligt idiotiskt. Och ja, jag tar dig på allvar men det förändrar inte det faktum att jag tycker så.

Anledningen att jag aldrig haft muren är att min mamma varit extremt naiv, snäll och godtrogen, men i förlängningen tycker jag att denna uppriktighet är det enda som betyder något. Visst, jag förstår om alla inte håller med mig, men jag tror att alla på djupet ändå gör det, jag är helt övertygad om det, och det är därför jag vet om att jag inte är ensam om det, och att det inte är något fel att berätta om det, även om känslan i sig själv upplevs så ren att man inte vill ta vid den, titta på den, än mindre erkänna den för andra eller ens nämna att den existerar, men den finns där och är så ren att den aldrig går att förstöra, det går bara att bygga in den och gömma den i bråte.

Ja du tror att vi alla på djupet är överens, det tror inte jag (är det då en oenighet på ytan eller djupet? ). Däremot tror jag att ALLA vill väl, hur förvirrat det än kan tyckas uttryckas, vilket är en annan sak.

Och känslan av att andar inte vågar öppna upp sig utan gömmer sig är det jag dras med, men ofta så försöker jag inte ens säga vad jag känner då jag märker att den andra människans psykologiska försvarsmekanismer är så djup förankrade, detta är min förbannelse. Men jag håller som sagt sakta men säkert försonats med människan, om det slutar med självmord eller om jag lugnar ner mig kan jag inte svara på här. Men det ser ut som att försoning ligger mycket närmare till hands. Jag önskar jag kunde träffa människor som vågade vara lika uppriktiga som mig, som är så allvarliga att de är redo att kasta bort allt annat.

Jag blir glad av att läsa detta, känner igen mig. Antagligen är jag dock bara för feg för att tänka i termer av självmord, eller så njuter jag för mycket för att ens överväga det. Jag brukar lösa det med att projicera syndabockar och slåss mot väderkvarnar. Ilska kan vara förlösande, och det sätter dessutom folk i en prekär situation där maskerna inte kan hållas upp. Oftast är det dock enklast att göra bort sig så till den grad att alla runt omkring inser att de inget har att förlora, att skapa förutsättningar.

Jag tror i grund och botten att du har en svacka just nu Jimmy, kanske för att du är sjuk (eller mycket troligt därför). Men det är skönt att vara nere, då kan man ju ta sig upp igen sen.

Samtidigt så vet jag att jag sviker mänskligheten om jag ger upp eftersom denna känsla är så ren, den går inte att göras sig av med, den är absolut, den är opräglad, kanske går den att krossa så försvinner livsgnistan och värmen, medmänskligheten.

Men måste den kopplas samman med just de saker du nu förankrar den i. Kan den inte överföras till andra områden, beroende på hur du ser på saker? Jag tror inte att någon känsla är helt och hållet opräglad, kanske därför jag är en sån djävla anarkist också.

Men det handlar inte om något martyrskap, jag vill inte bli glorifierad som person, detta är något djupt opersonligt och det är därför det är så ursprungligt och starkt. Allting som rör "personen" är bara vanor och strategier, detta är äkta.

Hur skiljer du på dem, och spelar det i slutändan någon roll?

Ger jag upp denna låga så återstår bara total likgiltighet inför allting, eller?

Det är snarare en förbannelse. Du blir inte kvitt den ens om du försöker.

Jag ser så mycket som måste göras, men samtidigt så tar jag inte livet på allvar längre. När man verkigen gett upp allt och verkligen försöker visa något för människor, men gång på gång blir misstrodd och missvisad så är det svårt att i förlängningen ta sig själv och andra på allvar. Men i studer som denna, när jag lättar och öppnar upp så känns allt lättare.

Ja du har ett behov av att prata, jag har ett behov av att bråka. Kärring!

Skit i Gud han tar ändå inte detta på allvar. Jag skiter fullständigt i mina värderingar, jag kan inte längre försvara någonting jag gör, det jag gör är inte rationellt, jag följer bara någon slags intuition, sen om jag är galen så är det väll så det ligger till, du har då en galen människa att göra med.

Galningar är i förlängningen de mest rationella, men då menar jag på ett djupare plan.

Nej vi är egentligen inte oense om metodologin, det tycker inte jag. Problemet är bara att jag tycker din metodologi är underordnad och har sin relevans på en given nivå. Alla är inte redo att bli dekonstruerade. Prova att gå till en 10 åring och dekonstruera hans åsikter. Fattar du inte att det inte funkar? 10 åringen behöver struktur alltså är inte dekonstruktion en universiell metod. Det universiella är uppbyggandet av mer komplexa strukturer som kan ta tillvara på mer möjlighter och se mer nyanser.

Tvärtom betraktar jag barn i många avseenden som dekonstruktiva av naturen. "Varför det?", "Varför det?", "Varför det?"...

Tror du att saker verkligen kan växa av att dekonstrueras? Jag antar att ditt barn kommer få det väldigt svårt om det enda du gör i hans uppväxt är att bryta sönder precis allt han någon gång håller fast vid.

Vad skulle han krampaktigt hålla fast vid om han redan från början är skeptisk? Snarare skulle han helt sunt komma fram till saker genom erfarenhet, och inte köpa grisen i säcken. Kanske skulle han dekonstruera mig istället, vem vet. Som aktivitet är det dock nåt jag tror är nyttigt.

Vidare så önskar jag dina framtida barn många glada dagar på psyket.

Vad är det här?  Hörredu! ...och sen: vad är det för fel med att vara "psykiskt sjuk"? Döm inte så djävulskt hela tiden.

Det enda som hänt när jag fått min vilja igenom är att din fåfänga är borta. Men jag antar att det aldrig kommer att hända och därför ger jag upp, du får fortsätta och vara fåfäng hur länge du vill.

Jag är inte det minsta fåfäng som person, men i allt jag företar mig. Det är något komplicerat.

Jag ber om ursäkt för att känslotonen ibland svänger i inlägget och att det inte svänger enligt det narrativa flödet. Det är inte så att jag är en person som hoppar mellan yta och djup, men de mer djupa delarna har tillkommit då jag gått in och om redigerat texten. Det blev rörigt. Det ger ett dåligt intryck. Jag vet.

Vad är ett "dåligt intryck"? Jag har jobbat hela livet på att lyckas förmedla ett sånt, men tror inte jag riktigt lyckats ännu eftersom människor fortfarande klänger på mig och vill umgås. Något av en förbannelse. Intrycket jag får är dock inte "dåligt". Rörighet är inte ett problem för mig, det förmedlar istället något jag värdesätter högre och som är "ärlighet".

[Sökande]

Jaha...... jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här, men jag tycker nog att vissa har glidit iväg en smula från sakfrågan, nämligen att försöka besvara Scpetiskt:s tes.

Kära Sceptisk.

Det är nog den här sortens envisa retoriska brottningsmatcher helt utan annat syfte än förstäkandet av vissa egon som fått dig att tvivla på filosofins nytta. Jag tror att detta beror främst på att vi inte antar några som helst axiom eller andra förutsättningar för att kunna kommunicera filosofiskt på ett bra sätt. när man inte gör detta förvandlas en vettig tes eller fågeställning till en tämligen poänglös strid emellan yrande pratmakare.

För att sedan besvara din tes;  
Kan vi någonsin VETA någonting? Vad är filosofi annat än ett försök att genom kommunikation använda oss av modeller av sanningar (vetenskap,religion etc) för att förstå omvärlden? Med den ståndpunkten kan jag definera alla nya tankar som ett framsteg. Jag skulle säga att så länge folk tänker på sin omvärld och hur den fungerar så uppnår filosofin någonting. Du letar nog alldeles för mycket efter gripbara om än abstrakta framsteg såsom "den enda sanningen". jag kan bara säga att det är bara en illusion. Den absoluta sanningen är objektiv vilket gör samtidigt gör att det inte är en sanning eftersom en sanning måste ses av ett subjekt.

Självklart har filosofin gjort framsteg sedan Aristoteles! Titta bara på Platon, Aristoteles mentor, som lade fram en definition av kunskap(vetande) som att det var sann rättfärdigad tro.
Denna definition bibehölls av filosofer i århundraden till dess att Edmund Gettier påvisade att detta inte stämde. jag tycker att något sådant som att ändra vår definition av KUNSKAP är värt att kallas ett framsteg.
Men detta är trots allt bara min åsikt.

[Avantgardet]

Vad kul, Sökande, att du kommer och lär oss filosofi!

Jaha...... jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här, men jag tycker nog att vissa har glidit iväg en smula från sakfrågan, nämligen att försöka besvara Scpetiskt:s tes.

Förstår din invändning men förstår inte grunden för den. Menar du att filosofi skulle vara något helt och hållet skilt från det privata? Det är ju onekligen den enda aspekten av filosofi där man kan se just "framsteg". Jag och Jimmy är stiliga män, fram till och med jag och honom så har det endast existerat fula filosofer.

Det är nog den här sortens envisa retoriska brottningsmatcher helt utan annat syfte än förstäkandet av vissa egon som fått dig att tvivla på filosofins nytta.

Den här psykologiseringen är riktigt intressant. Om vi tar en titt på filosofihistorien - från ett samtida perspektiv utan "absoluta" sanningsanspråk - så går ju din tes att tillämpa på all filosofi, ja, dess hela väsen (polemiken) är alltså något som endast företas för att förstärka det egna egot. Även din tes här kan tillämpas på sig själv, vilket kan tyckas lustigt, och det reducerar hela ditt inlägg också till just substanslös retorik. Sanningen har humor ibland.

Jag tror att detta beror främst på att vi inte antar några som helst axiom eller andra förutsättningar för att kunna kommunicera filosofiskt på ett bra sätt. när man inte gör detta förvandlas en vettig tes eller fågeställning till en tämligen poänglös strid emellan yrande pratmakare.

Ja, just det, det var det vi sa, ja.

För att sedan besvara din tes;  
Kan vi någonsin VETA någonting? Vad är filosofi annat än ett försök att genom kommunikation använda oss av modeller av sanningar (vetenskap,religion etc) för att förstå omvärlden? Med den ståndpunkten kan jag definera alla nya tankar som ett framsteg. Jag skulle säga att så länge folk tänker på sin omvärld och hur den fungerar så uppnår filosofin någonting. Du letar nog alldeles för mycket efter gripbara om än abstrakta framsteg såsom "den enda sanningen". jag kan bara säga att det är bara en illusion. Den absoluta sanningen är objektiv vilket gör samtidigt gör att det inte är en sanning eftersom en sanning måste ses av ett subjekt.

Självklart har filosofin gjort framsteg sedan Aristoteles! Titta bara på Platon, Aristoteles mentor, som lade fram en definition av kunskap(vetande) som att det var sann rättfärdigad tro.
Denna definition bibehölls av filosofer i århundraden till dess att Edmund Gettier påvisade att detta inte stämde. jag tycker att något sådant som att ändra vår definition av KUNSKAP är värt att kallas ett framsteg.

Jag undrar lite hur du definierar "framsteg". Hur gör du det? Menar du att vi är närmare sanningen nu än tidigare? Gradskillnad eller artskillnad?

Men detta är trots allt bara min åsikt.

Så ditt inlägg var alltså inget annat än retorik i polemik med postmodernismen i modernismens tjänst?

Du kommer inte runt det problemet. Det enda du kan göra är att vara ärlig med oss andra forumiter, och med dig själv, och göra explicit den ideologi du förfäktar. Du lurar inte mig ser du!

[Avantgardet]

Men, om vi nu skall besvara åtminstone frågan som impliceras av trådens titel, så: NEJ, filosofin kan, per definition, inte ljuga om Sanning inte går att erhålla.

[Sökande]

Kära avanrgardet!
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår vad du menar, har jag på något sätt angripigt dig, eller Jimmy för den delen?

Nej det har jag inte, jag har inte ens nämnt er. Men eftersom du tydligen tog vid dig av vad jag skrev så måste det ju finnas en gnutta sanning i det eller hur?  :D

Och vad menar du med att jag skulle försöka lura dig? Av vilken anledning skulle jag vilja göra det? För att förstärka mitt ego kanske? Jag är överhuvudtaget inte ute efter varken det eller efter något liknande.

Sökande skrev:
Men detta är trots allt bara min åsikt.


Så ditt inlägg var alltså inget annat än retorik i polemik med postmodernismen i modernismens tjänst?

Du kommer inte runt det problemet. Det enda du kan göra är att vara ärlig med oss andra forumiter, och med dig själv, och göra explicit den ideologi du förfäktar. Du lurar inte mig ser du!

Och vad menar du med det här? Eftersom jag skrev att det var min åsikt så är det bara retorik? Sen när blev retorik och åsikt samma sak? Så vitt jag vet har de aldrig varit det.  Definerar du filosofi som att anfalla folks formuleringar och såga allt de säger? Då tjänar det vi gör inte mycket till annat än för att stimulera egot. Du kanske kunde ta och se mina argument geonom flera perpektiv och se om du kan finna åtminståne något vettigt i det och om du inte gör det ha i så fall vänligheten att bidra med DIN åsikt.

Det här är så vitt jag vet filosofi och inte "fråga & motfråga" så vi kan väl försöka filosofera. jag försöker inte alls låta högtravande eller nedlåtande och jag menar inte at angripa dig personligen. jag har sett andra göra det på forumet och det blir bara bråk med ord istället för filosofi. ( jag antar att du förstår vad jag menar med det)

PS

Förklara gärna vad du menade med stycket

Förstår din invändning men förstår inte grunden för den. Menar du att filosofi skulle vara något helt och hållet skilt från det privata? Det är ju onekligen den enda aspekten av filosofi där man kan se just "framsteg". Jag och Jimmy är stiliga män, fram till och med jag och honom så har det endast existerat fula filosofer.

Jag förstår inte riktigt det du försöker säga med det.

Tack för att du upplyste mig om mina retoriska klavertramp!

[Fication]

Man kanske skulle kunna sammanfatta tråden med följande:

För några har filosfin ett egenvärde och för några har det ett instrumentellt värde.

[Avantgardet]

Läste ditt inlägg (faktiskt två gånger) och det här tyckte jag var roligt:

Det här är så vitt jag vet filosofi och inte "fråga & motfråga" så vi kan väl försöka filosofera.

Jag blev nämligen tvungen att kontrollräkna och fann att jag hade ställt dig 3 frågor, varav du inte besvarade en endaste, och du svarar genom att ställa mig 10 st.

Nåväl!

Kära avanrgardet!

Kära själv Sökande! Kul att du tar dig tid och ger dig i kast med mig, i synnerhet som det är något man antagligen bör ångra redan på förhand!

[...]eftersom du tydligen tog vid dig av vad jag skrev så måste det ju finnas en gnutta sanning i det eller hur?

Det var faktiskt min egen åsikt. Det jag dock undrade i detta avseende var på vilken grund Du hävdade detta. Jag är nyfiken av mig.

Och vad menar du med att jag skulle försöka lura dig?

Nja, det var lite snårigt ditt förra inlägg och lämnade mig med några frågetecken. Till att börja med så var det detta med "framsteg", som du förfäktade, det gjorde mig konfunderad. Du hävdar å ena sidan att även om det fanns något sådant som en objektiv sanning så skulle denna av nödvändighet behöva tolkas av ett subjekt - d.v.s. relativism -, och jag är benägen hålla med i det påståendet, men då får vi ju problem om vi skall fortsätta yrka på att "framsteg" ö.h.t. är möjligt. Den modernistiska framstegstanken är avhängig en objektiv sanning.

Av vilken anledning skulle jag vilja göra det?

Av den anledning att det är något du tror på och anser vara rätt och riktigt.

För att förstärka mitt ego kanske?

Kanske stärker det ditt ego, kanske inte. Vi har väl olika sätt att stärka våra egon kan jag tänka. Att uträtta saker, på ett eller annat sätt, brukar ofta stärka egot. Hur stärker du ditt ego, och har egot ett egenvärde eller är det helt och hållet förkastligt? Vad menar du med ett "ego"?

Jag är överhuvudtaget inte ute efter varken det eller efter något liknande.

Nej, jag förstod ditt inlägg som ett yttrande i helt vanlig mening.  :)

Eftersom jag skrev att det var min åsikt så är det bara retorik? Sen när blev retorik och åsikt samma sak? Så vitt jag vet har de aldrig varit det.

Det var du som drog in termen "retorik". Du får gärna förklara vad du menar med begreppet. Som jag förstår retorik så handlar det om vältalighet, att argumentera för en sak (åsikt) på ett sätt med beprövade knep som fungerar. Men om du inte erkänner möjligheten av en absolut objektiv sanning, att förmedla i kommunikation, så gör du dig själv en björntjänst genom att komma släpandes med beskyllningar gällande retorik. Eller har jag fel? För att citera en djuping:

Vad är alltså sanning? En rörlig armé av metaforer,
metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av
mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och reto-
riskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller
fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är
illusioner, och man har glömt att de är det.

Definerar du filosofi som att anfalla folks formuleringar och såga allt de säger?

I viss mån, ja. Är inte det exakt vad som utgör filosofi i ett historiskt perspektiv? Hur lyder din definition?

Då tjänar det vi gör inte mycket till annat än för att stimulera egot.

Det håller jag inte med om, och jag ser ingen nödvändig koppling. Min förhoppning var att Du skulle stimuleras, inte jag. Jag stimuleras av att du visar bristerna i mitt tänkande, så att jag får tänka om och lösa svårigheterna som uppstår; kort sagt: jag stimuleras av att filosofera.

Du kanske kunde ta och se mina argument geonom flera perpektiv och se om du kan finna åtminståne något vettigt i det och om du inte gör det ha i så fall vänligheten att bidra med DIN åsikt.

Vilket perspektiv menar du att jag ska anlägga? Vad ska jag utgå ifrån? Berätta mer om hur du tänker!

Jag har försökt ingjuta något av min "åsikt" i detta inlägg. I regel "tycker" jag inte så mycket, jag anser mig inte på långa vägar tänkt klart.

jag försöker inte alls låta högtravande eller nedlåtande och jag menar inte at angripa dig personligen. jag har sett andra göra det på forumet och det blir bara bråk med ord istället för filosofi. ( jag antar att du förstår vad jag menar med det)

Du får hemskt gärna göra det, det kan tjäna som underhållning! Jag är inte så noga med regler, gör som du vill!

PS

Förklara gärna vad du menade med stycket

Citat:
Förstår din invändning men förstår inte grunden för den. Menar du att filosofi skulle vara något helt och hållet skilt från det privata? Det är ju onekligen den enda aspekten av filosofi där man kan se just "framsteg". Jag och Jimmy är stiliga män, fram till och med jag och honom så har det endast existerat fula filosofer.

Jag förstår inte riktigt det du försöker säga med det.

Det är en rent estetisk anmärkning (det sista). Sen så undrade jag om du menade att det privata inte alls har med filosofin att göra? Det tycker jag är en besynnerlig tanke. Det är klart att filosofin, likväl som allting annat, är kopplat till det materiella. Filosofiläraren ÄR en borgare. De antika filosoferna VAR oerhört fula - klart de tvingades slå sig fram på nåt annat sätt då - för att inte tala om Hobbes, Descartes, Locke, Hume, Kant, Hegel, Russel, alla positivisterna, och, ja, ALLA - fram till jag och Jimmy då Eller Rousseau hade faktiskt lite stil, det måste erkännas, och Beauvoir då.

Hjälper det?

[PopJimmy]

Är det inte därför dekonstruktionen är så viktig? För att den "lilla människan" skall ges rätten att tänka själv? Förankra tänkandet först hos subjektet själv. Uppstår kaos och förvirring, så mycket bättre! Det betyder bara att de tvingas tänka om, tänka mer, tänka nytt!

Men inser du inte att det finns en poäng i varför man inte före högskolan inte "lär ut" "kritiskt tänkande"? Alltså jag vill inte på något sätt säga att skolan är bra, men jag förstår "den pedagogiska vägen" alla måste vandra. Du måste ha någon form av stabilitet innan dekonstruktion skall kunna begripas, och då menar jag inte bara "frågandet av varför" utan med dekonstruktion så syftar jag på att frågandet "varför" är medlet, men intentionen är tillitetgöradent. Du missbedömer i vad som krävs, bara för att du själv har kommit hit, så innebär detta inte att vem som helst kan komma hit, hur som helst. Som jag säger, prova dekonstruera dina barn utan att ge dem någon som helst struktur. Det funkar inte.

Jag har nävarna uppe dygnet runt. Jag kan ta den fighten med vem som helst, men jag är också smart - jag väljer vilka föreställningar som är viktigast att dekonstruera utifrån situationen själv. Det finns pedagogiska smutstrick att ta till också. Jag drar mitt strå till stacken. Och om jag krossar nåns världsbild, så vadå? Ska jag ha dåligt samvete?  

Nej det handlar inte om detta, problemet är att du inte kommer att lyckas. Jag vill naturligtvis att världsbilden ska gå i kras. Du har här igen missförsått mig. Det enda jag säger är att personen inte är redo, och då kommer situationen tolkas på ett helt annat sätt än du förväntar dig och projicerar ut i dina idealistiska vanföreställningar. Det kommer ske en ihopdragande reträtt. Visst är jag motsägelsefull när jag säger detta, eftersom det jag gör på forumet är just detta, men det jag försöker säga är att om det är någonstans man kan bedriva detta så är det på ett forum. I praktiska vardagen kan man inte bedriva denna form av verksamhet hur som helst. Visst kan man det, och visst är det inget fel att göra det, men man får inte missbedöma hur begränsade ens handlar ibland kan vara, annars är man som sagt idealist.

Du har gjort samma resa själv, du började inte här, de saker du nu ser och tror på är inte någon "sanning" som alltid existerat - det är något som växt fram genom interaktion med omständigheter.

Very wise!

Det jag försöker säga är att jag vill skapa sammanhang där givande former av kultiverande interaktion tar plats. Denna typ av verksamhet är idag inte legitim, eftersom vi har en väldigt naiv syn på "myndighetsproblemet". Det är bara i skolan och vissa typer av "kulturella", "religiösa" och "filosofiska" sammanhang som denna typ av verksamhet bedrivs, och denna är ofta helt frivillig. Vi inser inte att alla människor besitter en potential som skulle kunna utnyttjas mycket mycket mer. Vi har definierat människor som självständiga och "fritänkande", men detta är extremt naivt, eftersom all form av myndighet/lärande är något som växer fram genom interaktion i sociala miljöer, eller andra former av miljöer (vissa lär sig som sagt saker själv genom att interagerar med miljöer).

Jag vet inte hur du ser på skolan, men av intrycket jag fått så upplever du att den är "problematisk". Men jag har en helt annan syn på pedagogik.

Alla människor kommer inte att ge sig, de är inte redo att bli dekonstruerade, och dessa människor behöver andra saker eftersom de har helt andra behov.

Vad ska de göra då? Ta till vapen mot mig? Varsågod säger jag bara! Ingen vill förlora ansiktet. Men jag är smartare än att låta mig bli överumplad av knytnävar, står jag och håller i penseln så inte fan ska du tro att jag målar nåt annat än en win-win-situation åt mig själv.

Men om du verkligen menar vad du säger här, så bekräftar du bara mina farhågor att du inte förstår vad det handlar om. Det handlar inte om två personer som bedriver en maktkamp, det är vad jag försöker säga. Det handlar om två personer som förhåller sig till två olika saker utanför situationen (kalla det "världsbild"), dvs de saker som sätter förutsättningarna för vilken typ av interaktion som situationen tillåter. Vad kommunikationssituationer handlar om är att föra människorna närmare varandra och detta görs då det båda förhåller sig till, dvs världsbilderna, börjar närma sig varandra, då man i interaktion börjar undersöka varandras världsbilder.

Om du bara är ute för att vinna, så kanske du lyckas argumentera bort relevansen av den andras världsbild och du vinner för dagen, men problemet är att människan du möter då kommer känna sig oerhört frustrerad eftersom han tappar greppet. Det finns alltså här bara utrymme för din världsbild och dina uppfattningar, vilket gör att era världsbilder aldrig smälter samman i en större upplevd delad meningshorizont.

Det du gör är alltså att bedriva politisk retorik, dvs att smutskasta hela motståndaren legitimitet av att besitta någon form av omdömme.

Jag säger inte att jag själv inte lurar mig själv och glider in på denna typ av verksamhet, det jag försöker säga är att det i förlängningen är fruktlöst.

Det handlar inte om ett "maktspel" där en kommer ut segrande ur matchen.

Det handlar vidare inte om att detta maktspel bedrivs smidigt, dvs att man väljer sina matcher.



Nu är det så att jag kanske missförstått dig och då får du säga till. Du pratar om ett win-win scenario, men hur menar du att detta ska se ut?

Det jag ställer mig skeptisk till är vad vi menar med "fungera", och varför det skulle vara så viktigt. Finns det något egenvärde i det här vi kallar "fungera"? Jag är osäker på om jag själv "fungerar" i ordning, men likförbannat liksom.

Med "fungera" menar jag att ni delar meningshorizonter - dvs att ni lyckats skapa en känsla av intersubjektiv resonans, en form av "gemenskap" då man "förstår" hur den andra resonerar, det finns alltså ingen "ängslighet inför främligen" kvar. Och säg inte att detta är omöjligt, om detta skulle vara omöjligt skulle tv-serier som "vänner" aldrig blivit megasuccér.

Men problemet är att alla dessa tre fält: förmodernism, modernism och postmodernism alla har sympatisörer, och de kommer ha det ett väldigt bra tag till. Det som händer är att samhället slits sönder. Det handlar inte om att vi alla är i ett "postmodernt tillstånd" det är bara en väldigt liten del av jordens befolkning som befinner sig här. Långt många fler lever fortfarande kvar i 1700-talet. De ser inte disney eller mc donalds som cyniska ekonomiska imperium, utan som trevliga ställen att ta sina barn till. Förstår du vad jag försöker säga dig?

Förstår, men jag hävdar att vi som vet hur det verkligen ligger till också har ett etiskt ansvar här. Det spelar ingen roll om det är en övermäktig uppgift, många bäckar små...

Men jag upplever att du inte förstod min poäng. Du resonerar precis som en religiös fundamentalist som bedriver mission. Många bäckar små... Det finns flera sätt att tolka det jag nyss sa, och jag tänker inte nöja mig förrens jag upplever att du iaf förstår vad jag menar - om du sedan inte håller med mig, så är det en annan femma.

Postmodernisterna kanske vinner dagens fight i det kulturella finrummet, men tittar du ut igenom fönstret så är det fortfarande kapitalisten som går hem med pengarna i fickan eftersom det är bara en ytterst liten del av människorna som ens förstår att ett sådant rum ens existerar. För många människor så finns det en sanning, en tro och en mening att gå till arbetet.

Därför är det viktigt att överväga hur man skall gå tillväga, på vad man lägger sin energi.

Du kommer aldrig att lyckas eftersom du inte inser att det existerar behov hos andra människor du inte kan acceptera, och det är som sagt detta jag försökt förklara genom hela diskussionen.

Varför vägrar du att inse att alla inte är som dig i fråga om upplevda behov, men att de fortfarande är människor precis som dig i fråga om värdighet? Varför vägrar du tro på att människans behov är mer komplex än dina behov?

Anledningen att du drivs av det du gör, är för att du upplever att du har hittat det människor "verklighen behöver". Men jag försöker inte på något sätt säga att det du hittat är fel, det enda jag försöker säga är att det finns människor som "verkligen behöver" saker du just nu inte upplever som autentiska behov. Du hade själv dessa behov tidigare, men han nu passerat dessa. Men alla har inte passerat.

Så även om du i realiteten lyckas övertala, säg, 1 miljon människor så kommer dessa ändå att bli totalt överkörda av religiösa fundamentalister och wallstreetkapitalister som fullständigt skiter i vad fan du tycker, de har aldrig hört talas om Derrida men likväl har de stora sedelbuntar att räkna.

Då är det väl just DE människorna man bör rikta sig mot/till? Eller så får man styra upp ett klasskrig helt enkelt, vilket som.

Klasskrig? Ja här uttrycker du precis det jag antar om mig, vilket vidare förstärker bilden av att jag förstår vad du står, men du samtdigit inte förstår vad jag står.

Problemet är att du fortfarande är i vad man i integrala kretsar menar med 1st tier. Du är redo att slita sönder världen i bitar för din tro eftersom du vägrar att gå över floden och hälsa på grannen.

Klasskrig kommer aldrig lösa något, det är precis samma sak som israel-palestina konflikten, det är ett ypperligt exempel på en 1st tier food fight. Det kommer aldrig att leda någonstans att fortsätta attackera motparten. Jag förstår om du är övertygad i din religiösa tilltro, och fortsätter du att vara envis så kommer jag förr eller senare att acceptera att du helt enkelt inte vill förstå mig eller mitt synsätt.

Den enda anledningen att jag diskuterar detta med någon är för att jag tror att den jag diskuterar med är redo att höra det jag säger, men jag kan missbedöma läget. Det jag säger till dig här Avantgardet säger jag inte till många, eftersom många jag träffar inte är redo.

Jag kanske har missbedömt dig, du kanske inte vill lyssna på mig, och det återstår till dig att bevisa.

Och om du väljer att hålla kvar i en uppfattning av att du är övertygad om att det jag försöker säga "inte existerar" bakom hörnet i din nuvarande meningshorizont, så förstärker detta bara bilden av att du fortfarande är fast i dina föreställningar.

Du har alltså två alternativ, antingen är du övertygad, eller så öppnar du upp. Det är ditt val.

MEDELKLASSIDEALISM!!!? VAD I HELVETE!!! Som jag vuxit upp så definieras "lyx" som att slippa torka sig i arslet med gamla tidningar, reklamblad, och telefonkataloger, eller att nån gång i månaden få äta nåt annat än tunnbröd och lingonsylt, eller att en gång om året få duscha i VARMvatten, eller ha mer än sex grader celcius i kåken under vinterhalvåret, eller att slippa ett kok stryk efter att lånat telefonen! Nä nu djävlar!

Men då tycker du alltså fortfarande synd om dig själv. Du är fortfarande fast i dessa typer av småskurna jämförelser om vem som lidigt mest och därför har mest rätt att ta plats. Jag vet hur det upplevs, jag upplever det ofta själv.

det är att tro att alla flyktigar på hela jordklotet kan flytta på våran bakgård

Det är också möjligt, inte friktionsfritt, så klart, men dock möjligt. Vi bör rent av se till så att så sker och sen får politikerna nysta ut härvan, är det inte det vi har dem till? Att lösa problem? Då kanske vi ska se till att de har nåt att lösa också, nåt som de inte kan blunda för.

Länge velat läsa de där böckerna, bra att du påminner, ska ge mig i kast så fort jag får möjlighet.

Men det jag försöker säga är att jag inte på något sätt ska sluta lösa problem. Jag definierar livets som ett problemlösande. Missförstå inte det jag säger. Det jag menar är att det är skillnad på att i sina egna tankar gå runt och tro att man hjälper människor med att faktiskt hjälpa människor. Jag gick länge runt och antog att jag "gjorde världen till ett bättre ställe" genom att göra saker jag definierade som "juste" men som jag aldrig insåg att människor i min tillvaro ens någonsin lade märke till.

Problemet med denna form av idealism jag här upplever att du är fast i, och som jag själv länge varit fast i.


Det lättaste sättet att identifiera vad jag pratar om är att se på hur människor resonerar: De upplever sig vara "ödmjuka och generösa" människor som gärna vill dela med sig, men trots att detta är goda intentioner som ibland medför goda handlingar så är detta projektioner. Man vill gärna försvara den lilla människan i Uganda, men den lilla människan man möter på bussen ger man kalla blicken, man tror sig stå på den svages sida - men man svävar så långt upp i sina naiva drömmar  att man tappar fotfästet och kontakten med den lilla jordnära människan i det samhälle man bor i - i detta samhälle ser man inga svaga människor, man ser religiösa fundamentalister som är idioter - man inser inte att dessa små rädda människor är de svaga i det samhälle man lever i - man stirrar sig blind på yttre omständigheter och yta - man ser inte det genomgående mänskliga i alla människor man möter, så att man står på "den svages sida" är bara skitsnack, man passerar dagligen utslagna och misserabla människor man med avsky tar avstånd ifrån, det handlar om att man lyfter upp sig själv och så att säga tycker att man är en bättre människa än andra bara för att man utför "goda handlingar", detta är helt fel sätt att förhålla sig till saker, man måste komma över detta och inse att de handligar man gör inte på något sätt är "goda", detta är bara att vara uppblåst, man måste för eller senare inse att man är mycket mer begränsad i sitt agerande än man annar och projicerar i sin egna föreställningsvärld. Jag har ingen aning om det jag gör egentligen är "goda handlngar", jag kan alltså aldrig "bedömma" det jag gör, jag gör det för att det är en absolut nödvändighet. Handlar man för att man vill vara "god" så kommer man förvänta sig att andra uppskattar ens handlande, men människor förstår inte alltid ens intentioner och då känner man sig bara förbannad. Vidare är det ibland så att det man gör kanske inte alls är "gott" även fast man inte upplever detta, det är alltså ett rättfärdigande.

Och det är så du och andra typer av idealister handlar. Jag vet allt om detta, jag har varit där så jävla länge själv. Du måste ge upp idéen om att saker kan rättfärdigas. Är du fullständigt ärlig, så inser du att saker och ting inte kan rättfärdigas i grund och botten. Det är bara människor som söker sig till auktoriteter som försöker rättfärdiga saker, de behöver sina ledare, sina böcker, sina ideologier, sina "goda intentioner". Men detta är bara projektioner.

I förlängningen så vet du ingenting om världen eller om dig själv, allt du någonsin "vet" är antagligen saker andra sagt, människor du sett upp till och därför tar du åt det. Du har i din uppväxt varit med i omständigheter då andra tillskridigt dig en personlighet utifrån de strategier du utifrån dina opersonsliga omständigheter blivit tvungen att konfrontera, och detta skapar en historia, historian om en egen person, om "Jimmy", och resterande delen av ens egna liv handlar om att ta till strategier i vardagen som utgår ifrån rättfärgidanden från denna samling minnen, "Jag borde inte gjort detta", "Jag borde kunna bättre än detta", "Jag är så djävla kass" osv. Men allt detta prat med sig själv uppkommer i förlängningen av att man inte har fästet och för att man inte vågar erkänna att man inte har en djävla aning om någonting, allt man gjort är bara att imitera och underkasta sig andra, men det finns inget att försvara, det fanns från början inget där, och det är denna insikt man aldrig vågar acceptera, eftersom det skapar ett vakuum som gör en totalt handlingförlamad, "personen" är alltså en funktion för att organisera i handlandet, inget mer, det är en praktisk mekanism, men egentligen är man en människa och alla människor är i förlängningen likadana. Eller så har du insett något själv genom att ha interagerat  och varit uppmärksam om resultatet, trial and error. Det är i förlängningen bara självständig trial and error som verkligen går att hålla fast vid, och även detta måste man ibland släppa för att gå vidare mot djupare insikter.

Det finns i förlängningen inget sätt att bedömma hur man sak handla, det går bara att handla, fundera kan man göra efter man handlat, för att reflektera kring om detta var fruktbart om så inte var fallet. Men vid handlandet är det i förlängingen omöjligt att avgöra vad som är bäst, försöker man göra detta hamnar man i en neråtgående dekonstruktiv spiral som totalt bryter sönder alla ens epistemoligska modeller till grunden av de medvetnabeståndsdelarna man kan uppleva, och vidare bort mot en avgund som man aldrig tar slut och som inte producerar hela och meningsfulla meningar - detta är vägen mot förvirringens galenskap, jag vet allt om detta, jag har i år undersökt varenda vrå av hur förvirringen uppstår. Därför kan man i förlängningen handla på ett sätt, och det är att handla med absolut nödvändighet och fullständig tillit i att man aldrig kan veta om det är rätt, fel, bra, dåligt, meningsfullt eller meninglöst, alla dessa kategorier blir totalt orelevanta i handligens domän, och detta är början mot makt i handlande eftersom det inte finns något som kan stoppa dig då du genom tankeverksamhet insett tänkandets begränsingar vilket resulterar i upphörandet av dömmande eller självkritisk tankeverksamhet, tankarna kommer fortfarande helt spontant och du handlar perfekt utan att tveka.


Klasskriget är alltså något som är rättfärdigat ur din idealism. Men jag skiter faktiskt om du torkar dig med gamla tidningar. Du måste penetrerar djupare Avantgardet. Lidandet är opersonligt. Det är ingen människa som är orsaken till ditt lidande, alla är lika inkastande. Du söker bara syndabockar. Du är inte bortom gott och ont. Du projicerar fortfarande.

Den dagen du inte skiljer på svaga människor i kina och svaga människor i sverige med starka människor i uganda och starka människor i sverige, då är förstå då du är redo att stå på allas sida, så länge du inte är här så projicerar du bara, du är inte bortom det personliga omdömmet och omdömmandet. När man inser att ALLA människors omständigheter är opersonliga, och att alla kastas in ofrivilligt och att ALLA är lika rädda, att alla känslor du någonsin upplevt är totalt opersonliga så finns inget längre att försvara. Men de flesta vill inte komma hit, de är inte tillräckligt seriösa, tillräckligt förtvivlade. Allting existerar opersonligt, och när denna insikt kommer, så kommer känslan av att allt plösligt upplevs högst personligt, dvs, det man tidigare projicierade in som "orsaker" hos människor riktas istället ut mot hela existensen, man inser att allt som är "personligt" egentligen är konstruerat genom omstädnigheter, och det häller ALLA drag. Det finns alltså inte längre någon att klandra, det finns ingen syndabock, det finns inte längre någon person, detta är övergången till att möta "Gud". Det är denna mekanism som förklarar varför man talar i termer av "Gud" som en person. När den sista syndabocken och det sista svepskälet är borta, är man redo att möta människors opersonliga natur och "tillvarons person", det är då man förstår honom, henne, det, tillvaron.


Hårda ord, men jag har varit där själv. Jag har i tillfällen varit redo att döda människor, och senast i morse kände jag detta. Min plastfarsa har misshandlat min mamma i flera år och under hela min uppväxt tryckt ner mig. Min far tog fram ett aluminium-"basebollträ" och skulle slå ner min bror för tre veckor sedan. Förut blev jag bara deprimerad, men nu tillåter jag mig själv att vara aggressiv - detta handlar bara om att dra gränser eftersom allt levande behöver utrymme för att leva. Jag har alltså i mina värsta stunder upplevt att jag kan rättfärdiga att döda mina föräldrar och jag är helt allvarlig. Jag slår aldrig människor, men att bli systematiskt kränkt och få andra i sin närvaro misshandlande är påfrestande. Jag är inte rädd för någon eller någonting, jag får väldigt explicta känslor av att vilja binda fast dessa människor, .

Men det är inte värt det. Även fast jag vet att jag kan få ett stopp på "hatläckaget" hos andra människor så innebär detta att jag måste förinta dem. Och nej det är inte mycket jag håller fast vid, jag blir inte svartsjuk, jag blir inte arg när människor försöker förolämpa mig eller misshandla mig, det skrattar jag åt. Men när det sker systematiskt och på svagare människor i min närhet så är jag i mina dåliga stunder redo att gå hela vägen och göra det riktigt grisigt, och då menar jag att fattar jag beslutet så skulle jag kunna tortera människor om det så "behövs".

Dessa mekanismer är helt opersonliga, när människor ställs inför krävande situationer så möter alla dessa. Att torka sig på gamalt papper kanske är hårt, men att säga ifrån i lagom mängd när någon systematiskt kränkt någon som hela livet varit extremt kärleksfull och stötande. Det bandet är så starkt. Tuffa personer är de som inte blir likgiltiga och stänger av känslorna, men som samtidigt inte totalt tappar kontrollen och totalt löper amok. Jag har som sagt varit i båda extremerna, men främst i det depressiva, självdestruktiva och likgiltiga tillståndet framför att förstöra andra och deras egendom. Att stänga av känslorna eller att släppa dom bortom all kontroll är alltså något bara veklingar gör, och nu pratar jag främst om vissa typer av känslor. Vissa känslor måste få levas ut, och hit hör sorg, etc, annars försvinner de aldrig, vissa känslor har alltså ett naturligt förlopp och som avslutas när de leves ut. Men hat och aggression är ingen känsla som bör släpas lös hur som helst, eftersom den sprider sig till andra och återkommer hos en själv.

Jag har alltså insett att jag inte är så tuff som jag tidigare anade. Eftersom uppstår bara riktigt jävla uppfuckade omständigheter, så är det i förlängningen ingen som klarar det, och jag är helt säker på detta, det enda alternativet är att ge upp totalt, och detta är...........................extremt svårt, det kräver en viljestyrka som är extremt finkalibrerad, annars blir allt en stor jävla röra. Jag känner inte till många personer som någonsin haft den viljestryrkan som krävs, jag har läst om dessa människor, men jag inser att jag har mycket kvar att jobba på innan jag är där.


Rättfärdigandet och projicerandet av motiverade handlingar är alltså inget man bör ta lätt på. Dina känslor lurar dig till vad som helst, de infekterar hela ditt sätt att tänka, den påverkar till och med din perception vilka ljud du hör hur du tolkar dessa till och med så långt att man upplever färger på ett annat sätt.

Jag vet inte om du snetrippat eller fått panikångest någon gång, det finns miljoner och åter miljoner med sätt att köra fast i dynamik gör att skivan repeterar sig och man tror man hör hela låten eftersom hacket är så bra tajmat. Men det finns i förlängningen inget att lita på eller hålla kvar i, allting är låtsnuttar, vissa känner man igen men tittar man närmare så är det inte samma låt. Det är aldrig samma film man ser även fast man sett den 10 gånger, det finns alltid saker att uppmärksamma.


Inte ens "matematiska insikter" eller de djupaste av alla existentiella insikter man kan få. Man upplever något, men "the show must go on..."

Men det är lätt att fastna.

Om du försöker dekonstruera deras världsbilder, så kommer de bara att bli förbannade.

...och jag välkomnar deras ilska, det visar på att jag lyckats och att de tappat masken.

Men poängen är att det enda du lyckats med är att få dem att tappa masken, du har inget lyckats åstadkomma någon förening av meningshorizonter, du har inte lyckats kommunicera ett budskap, det enda du gjort är att frambringat en känsla av obehag och rört om i myrstacken. Jag förstår om detta upplevs som "belönande" att det är du som sitter på "sanningen" om "sakers" "tillstånd" (jag skriver dessa inom citationstecken eftersom jag vet att du förskastar dessa begrepp, jag menar i metaforisk bemärkelse).

Men i förlängingen så handlar det inte om att ha den ultimata retoriska strategin, för om du är seriös så vill du inte vinna över människor, du vill få dem förstå dig, och att de blir förbannade är ett gott tecken på att de är långt ifrån att förstå vad fan du pysslar med. Att leka psykologiska lekar och bryta ner människors taffliga epistemologiska modeller kommer i förlängningen inte att vara tillräckligt för det nya samhället.

Du kan inte ta detta ifrån människor genom att försöka dekonstruera deras världsbilder. Det kommer aldrig att funka, och tror du att det någonsin kommer att funka är du naiv. Den lilla människan behöver sina religoner. Du kan aldrig ta detta ifrån dem. Däremot kan du förstå behovet.

Kalla mig naiv, jag kallar det tidsfördriv. Jag har att välja mellan att antingen söka påverka eller så inte, hyser inga stora förhoppningar, vet bara inte vad poängen skulle vara med att låta bli då det uppenbarligen roar mig och fyller en funktion i den egna personen.

Så allt detta handlade bara om tidsfördriv? Du har alltså redan gett upp? Vad fan är det med dig? Har pappa sagt hur saker "ligger till" och du sedan svalt det? Eller har du "upplevt" och "förstått" hur "saker ligger till" och det enda du nu kan göra är att applicera detta som tidsfördriv eftersom det inte finns något "bortom detta"?

Jag hade faktiskt högre förhoppningar om dig, jag kanske har missbedömt dig, du är kanske inte här för att gå hela vägen, du stannar någontans och leker runt.

Nej min bror är precis likadan. Han resonerar i mångt och mycket som dig. Är lika idealistisk. Tar inte tag i saker låter det gilda ur händerna på honom. Men likväl blir han förbannad, detta märker han inte själv dock.

Jag har många vänner som redan gett upp, men visst, är det så att man försonat sig mig samhället är de en sak. Men att ge upp och stå utanför är aldrig sunt, ska du ge upp och bara leka, gör det innanför staketet.

På det sättet du formulerar dig så handlar det alltså bara om makt. Är det så du behandlar dina vänner? Alla dina vänskapsrelationer reducerar du alltså till att handla om att du söker dominans över dem? Jag lämnade detta spel för länge sedan.

Jag vägrar makt rakt av. Jag vägrar befinna mig vare sig över eller under någon annan människa eller levande varelse, vilken som helst. Och jag kräver detsamma av alla andra.

Men drivs inte ditt dekonstruerande av att du upplever att din förståelse står ovanför någon annans? Om du svarar nej är du hycklande och naiv, och du svarar ja som har du nyss sagt emot dig själv.

Du menar alltså på allvar att din uppfattning är på samma nivå som en religiös fundamentalist? Men om de är på samma nivå, varför låter du dem inte leka runt med sina övertgelser?

Nu får du förklara detta för mig, jag förstår inte. Jag tycker det verklar uppenbart att du hycklar men inte inser detta själv.

Det enda jag drivs av är min djupgående frustration och sorg över att dessa spel fortfararande pågår. I hela mitt liv har jag sökt efter människor som inte spelar maktspelet. Och det är det som ÄR den djupgående tilliten jag söker hos människor och som jag efterfrågar.

Upplever du att jag söker spela "maktspel"?

Ja, du nämde ju själv att "klasskampen" "kan vara nödvändig". För mig handlar det inte om att vinna makt, utan att fördela den rättvist. UTAN att komma med något form av rättfärdigande. Att fördela saker rättvist utifrån rättfärdiganden är vart den idealistiska ondskan föds. Det finns inget rättfärdigande, och med det menar jag INTE att jag är hänsynslös - tvärt om, jag är så hänsynsfull som det bara går, men jag är begränsad. Jag kommer att motivera allt så långt det går att motivera något som människa, men människans rationella motivationsförmåga är begränsad. Det går inte att förklara detta, det är något man måste inse. Och har man inte insett vad det är jag pratar om så är man djupt skeptisk till det jag säger, men då är man fast i sin egna cynicism och inte ödmjuk inför möjlighten att se relevans i saker och ting.

Jag ser inte ner på mina vänner, de har helt andra färdigheter och förmågor än mig, men detta innebär inte att jag heller är rädd för att säga att jag ibland tycker att de har dåligt omdömme kring saker.

Det är den distinktionen som är så väsentlig: kvalitativt olika, inte kvantitativt. Det är därför vi måste slopa den där framstegstanken, och börja se nyktert på saker. Det är därför buddhistiska munkar, kristna präster, eller vad fan det än må va, bör hängas i sina egna tarmar.

Men då ska du också hängas med, eftersom du drivs av visionen av ett framtida transcent klasslöst paradis, och de mekanismer som upprätthåller ditt strävande är precis samma som hos den religiösa fundamentalisten. Det är precis samma känsla av rättfärdigande, även om graden av komplexitet i hur modellen ser ut är annorlunda, din är i VISSA bemärkelser - mer sofistiskerad, men ditt tillvägagångsätt är fortfarande precis likadant.

Döm inte dig själv, oavsett vad. Det är det här jag blir ledsen på dig för Jimmy. Du behöver inte be om lov för att finnas till, att vara kufisk eller vad fan som helst. Ett djävla långfinger åt dem bara, det är allt de får! Du delar med dig, men det betyder inte att man måste vara överens. Jag tar dina synpunkter på allvar, men eftersom jag gått en annan väg så har jag också andra erfarenheter. Jag tror inte att folk kan se med mina ögon, aldrig nånsin, men jag tror inte det behövs. Tänk pedagogiskt, tänk Sokrates.

Men du har här delat upp mänskligheten i två läger, precis som den som resonerar kring goda och onda människor, detta är inte fruktbart. Jag pekar inte fingret åt någon, det splittrar världar.

Är det så att man inte är överrens, så är det bara för att man inte har de kommunikations/konfliklösningsfärdigheterna som krävs. Alla situationella konflikter går att lösa, men bara om man har förmågan att gå in genom dörren till andras världar och inte genom att slänga dörren i ansiktet på dem.

Jag går inte en annan väg, det är en och samma väg. Det finns bara en väg, men det är frivilligt att gå den, alla går inte, många stannar på vägen. Det jag säger är att jag i förlängingen naturligtvis inte kan se alla detaljer du ser, inte ens i närheten, men det är inte relevant eftersom i situationer så uppstår problem och omständigheter, och det är bara dessa vi behöver mötas kring. Vi är ju till 90% redan överrens om saker och ting. De 10% som skiljer oss från varandra är i huvudsak inte hur VI två behandlar varandra när vi möter varandra, utan hur du, respektive jag, behandlar helt andra människor. Och när du är redo att behandla andra människor på ett annat sätt, så kommer en helt ny dimension av komplexitet öppna upp sig, där helt nya möjligheter existerar, men samtidigt nya problem uppstår - och dessa handlar främst hur man ska förhålla sig till människor på andra våglängder.

Hur kan du vara så jävla övertygad om att det inte går att nå tillräcklig samförståelse? Är det för att du har så extremt överdrivet stora krav på hur samförståelsen måste se ut? Måste vi alla vara exakta robotar för att du ska börja klassa det som samförståelse? Nej, poängen är att du fortfrande är på 1st tier, du är inte redo att kompromissa samförståelsen. Kan det inte vara exakt, så får det vara för dig, och eftersom det aldrig kan vara exakt så får det vara. Men vad har du för djävla vanföreställningar egentilgen? Kom ner på jorden människa. Man behöver inte vara SÅ överrens. Man behöver bara vara så tillräckligt överrens om att båda två parter är begränsade i sin utsträckning av att förstå världen - detta gör att en större ödmjukhet inför den andras synsätt tilltar. Du har inte denna ödmjukhet, det måste vara exakt annars får det vara, det är idealistiskt, det är ingen som kommer komma dit. Du måste ta din djävla slutsats om att det är omöjligt för två människor att exakt mötas och ta detta som en ny utgångspunkt, du måste våga möta människor mer, kompromissa på vad du upplevt. Du har inte sett allt, du har inte sanningen i handen, uppfattningen att sanningen inte existerar är lika befängd som antagandet att den existerar, det är bara motsatta extremen. Släpp dina förvärngda krav på samförstånd och börja lyssna på vad jag försöker säga istället för att vara så djävla övertygad om att vyn jag ser ligger inom dina horizonter.

Eller så kan du hålla kvar i dina vanföreställningar, för mig spelar det ingen roll. Jag kanske sticker här ifrån, eller så är jag här och tjatar tills du iaf börjar ställa relevanta frågor istället för bara drar massa cyniska slutsatser om mina begränsingar, nu har du inte gjort det på länge iofs, men det är så tråkigt i längen av att vilja dela med sig av meningsfulla möjligheter man ser när ingen vill titta, de är för upptagna med sin egen idealism eller realism, med sina möjligheter eller nödvändiigheter.

Och nej jag är inte ett dugg upprörd. Tråkigt bara när du är så nära men ändå så långt ifrån mig eftersom du inte litar på mig. Du får ha vilka glasögon du vill, jag ska inte tvinga dig till någonting. Men utsikten är fin.

Det ska du inte ta personligt. Svårt att vinna tillit, i synnerhet i mitt fall. Jag litar inte på nån, släpper högst sällan in nån på livet. Folk blir alltmer paranoida också, mediapåverkan du vet. Det är heller inget fel med att vara misantrop, stundvis är det det jag mår bäst av (att sitta för mig själv och smäda mänskligheten på min kammare). Och du ska fan ingenstanns!

Ja, det bottnar alltid i detta. Men denna skala är rätt enkel att förstå sig på: Ju mer misstänksam = svårare att ha och göra med. Vad har du att förlora egentligen? Jag säger något som får dig att tro någonting som får dig att se någonting som skapar helt nya möjligheter? Vad är det du är rädd att se? Att dina slutsatser även denna gång inte var fullständiga?

Jag tar sällan saker personligt, som sagt så ser jag mer och mer saker som ytterst opersonliga, vilket gör att jag varken kan eller behöver rättfärdiga saker. Åsikter, känslor, handlingar, vad som helst.

Ta det inte personligt bara, det är allt. Varför skulle nån lita på dig? Varför skulle de lita på mig? Eller på Göran Persson? Alla hyser mer eller mindre misstro.

Detta är ditt grundläggande problem. Du har inte upplevt bandet, kärlek. Jag är ledsen att behöva säga dig detta. Men du vet inte vad kärlek är. Du har ingen djävla aning. Och jag pratar inte om "romantik" och sånt dravel. Jag menar ärlighet och tillit som är totalt orädd för allting annat, som upplöser alla former av tvivel, rädsla och osäkerhet. Det är det mest direkta och rena som genomsyrar allting. De flesta vågar aldrig titta, men jag står naken inför massorna. Det finns inget att avisa. Det finns inget bortom denna upplevelse. Det finns inget att inse bortom detta.


Jag kan inte säga mer. Jag har visat dig dörren.

[Sökande]

Kära Avantgardet

Du påpekade att jag inte svarat på dina frågor och att jag ställt 10 själv.
De flesta av de frågor jag ställde var så kallade retoriska frågor .
Däribland stycket:

Nej det har jag inte, jag har inte ens nämnt er. Men eftersom du tydligen tog vid dig av vad jag skrev så måste det ju finnas en gnutta sanning i det eller hur?  

Och vad menar du med att jag skulle försöka lura dig? Av vilken anledning skulle jag vilja göra det? För att förstärka mitt ego kanske? Jag är överhuvudtaget inte ute efter varken det eller efter något liknande.

Med dessa retoriska frågor menar jag inte att försöka vinna något argument utan jag försöker protestera (det kan man faktiskt göra med frågor) mot sådana uttalanden som att jag skulle försöka lura dig osv. men du har ju förklarat vad du menar med det nu så det är avklarat.

Och vad menar jag med retorik? Jo, det jag menar är ungefär så som du uttrycket. jag var helt enkelt oklar i min formulering. Jag är på inget sätt emot retorik som medel att framföra en åsikt. Det jag är emot är att retoriken i vissa debatter används endast för att förkasta folks åsikter och endas det. Att bara såga en åsikt utan att erbjuda ett annat sätt att se på saken anser jag vara ganska onödigt.

Det var du som drog in termen "retorik". Du får gärna förklara vad du menar med begreppet. Som jag förstår retorik så handlar det om vältalighet, att argumentera för en sak (åsikt) på ett sätt med beprövade knep som fungerar. Men om du inte erkänner möjligheten av en absolut objektiv sanning, att förmedla i kommunikation, så gör du dig själv en björntjänst genom att komma släpandes med beskyllningar gällande retorik. Eller har jag fel?

Ja det skulle jag säga att du har. Jag erkänner ingen objektiv sanning , en sanning är som sagt ett begrepp, en model, skapad av subjekt (vi människor). Sanningar finnns det däremot gott om.

Du skrev (och citerade lilla jag):

       Sökande skrev:
Definerar du filosofi som att anfalla folks formuleringar och såga allt de säger?


I viss mån, ja. Är inte det exakt vad som utgör filosofi i ett historiskt perspektiv? Hur lyder din definition?

Jag är glad att du skriver "i viss mån. När jag skriver att "anfalla folks formuleringar" menar jag att när personer påvisar saker de tycker är fel i det man skrivit bör de erbjuda ett annat sätt att se på saken. Om vi inte gör det så tillför inte filosofin någonting, precis som Sceptisk föreslog i sin tes. Jag tror bestämmt på ett utbyte av åsikter dvs kan du hitta ett sätt du anser vara bättre än mitt att beskriva något, dela då med dig av det. "Anfallet" inträffar alltså när någon som inte har det minsta intresse i att debattera sågar det man skrivit, debatter kräver ju trots allt mer än en åsikt och de bör vara mer än "du har fel". Det ska finnas en motivering och om möjligt ett annat sätt att se på saker och ting.

Min definition av filosofi i ett historiskt perpektiv blir med andra ord inte som du gör:

Sökande skrev:
Definerar du filosofi som att anfalla folks formuleringar och såga allt de säger?


I viss mån, ja. Är inte det exakt vad som utgör filosofi i ett historiskt perspektiv? Hur lyder din definition?

Nej, jag definerar det som att utvärdera folks formuleringar och åsikter och  utifall man inte håller med om vad de säger erbjuda dem sitt eget sätt att se på saken. kan personen i fråga då kommentera på dina åsikter och påpeka någonting du inte tänkt på tidigare så kommer ni kanske fram till någonting helt nytt.

Jag noterade att du skrev att du tyckte det var roligt att läsa det jag skrivit, jag hoppas att du menade att det var kul att få se lite prima filosofi och inte att det var skrattretande.

Tack för mig!

[Avantgardet]

Eller så kan du hålla kvar i dina vanföreställningar, för mig spelar det ingen roll. Jag kanske sticker här ifrån, eller så är jag här och tjatar tills du iaf börjar ställa relevanta frågor istället för bara drar massa cyniska slutsatser om mina begränsingar, nu har du inte gjort det på länge iofs, men det är så tråkigt i längen av att vilja dela med sig av meningsfulla möjligheter man ser när ingen vill titta, de är för upptagna med sin egen idealism eller realism, med sina möjligheter eller nödvändiigheter.

Och nej jag är inte ett dugg upprörd. Tråkigt bara när du är så nära menändå så långt ifrån mig eftersom du inte litar på mig. Du får ha vilka glasögon du vill, jag ska inte tvinga dig till någonting. Men utsikten är fin.

Läs om ditt eget inlägg med ovanstående i tankarna Jimmy. Jag ser inte att det är Jag som missionerar och är för upptagen med Mina "möjligheter och nödvändigheter", snarare ser jag någon annan. Likväl ger jag detta en chans - både du och jag -, för att någon annan kanske kan finna något i det vi skriver men vi talar inte längre till varandra utan till publik.

Men inser du inte att det finns en poäng i varför man inte före högskolan inte "lär ut" "kritiskt tänkande"? Alltså jag vill inte på något sätt säga att skolan är bra, men jag förstår "den pedagogiska vägen" alla måste vandra. Du måste ha någon form av stabilitet innan dekonstruktion skall kunna begripas, och då menar jag inte bara "frågandet av varför" utan med dekonstruktion så syftar jag på att frågandet "varför" är medlet, men intentionen är tillitetgöradent. Du missbedömer i vad som krävs, bara för att du själv har kommit hit, så innebär detta inte att vem som helst kan komma hit, hur som helst. Som jag säger, prova dekonstruera dina barn utan att ge dem någon som helst struktur. Det funkar inte.

Nej, jag går inte alls med på det. Det är ett spekulativt antagande och inget annat. Du vill hela tiden tala om "Människans-sanna-natur" och utgår från att du tror dig veta denna i dina antaganden, jag försöker däremot medvetet låta bli att göra just detta. Du stänger dörrar här, inte jag.

Nej det handlar inte om detta, problemet är att du inte kommer att lyckas. Jag vill naturligtvis att världsbilden ska gå i kras. Du har här igen missförsått mig. Det enda jag säger är att personen inte är redo, och då kommer situationen tolkas på ett helt annat sätt än du förväntar dig och projicerar ut i dina idealistiska vanföreställningar. Det kommer ske en ihopdragande reträtt. Visst är jag motsägelsefull när jag säger detta, eftersom det jag gör på forumet är just detta, men det jag försöker säga är att om det är någonstans man kan bedriva detta så är det på ett forum. I praktiska vardagen kan man inte bedriva denna form av verksamhet hur som helst. Visst kan man det, och visst är det inget fel att göra det, men man får inte missbedöma hur begränsade ens handlar ibland kan vara, annars är man som sagt idealist.

Du har helt rätt i att inget annat sker än att förvirring uppstår, men det är också det primära syftet. Jag säger inte att det räcker att förvirra EN gång, det är "hushållsarbete". Jag vägrar också att GE nån "Sanningen" att hålla fast vid, du måste SJÄLVA komma fram till denna. Jag betraktar inte människor som behållare att fyllas, utan som fullt kompetenta individer.

Men om du verkligen menar vad du säger här, så bekräftar du bara mina farhågor att du inte förstår vad det handlar om. Det handlar inte om två personer som bedriver en maktkamp, det är vad jag försöker säga. Det handlar om två personer som förhåller sig till två olika saker utanför situationen (kalla det "världsbild"), dvs de saker som sätter förutsättningarna för vilken typ av interaktion som situationen tillåter. Vad kommunikationssituationer handlar om är att föra människorna närmare varandra och detta görs då det båda förhåller sig till, dvs världsbilderna, börjar närma sig varandra, då man i interaktion börjar undersöka varandras världsbilder.

Du trollar inte bort de materiella "problemen" genom att tro på kommunikation. Du trollar heller inte bort "makt" genom att blunda för den. Sen så måste du tyvärr inse att alla inte KAN ägna sig åt den typ av kommunikation du talar om - de har inte det som behövs rent materiellt. DU kan sitta och babbla bort dina dagar eftersom du befinner dig högre upp i Maslows trappa, men det kan inte den som kämpa för att fylla magen. Om vi pratar om känslor som vållade av omständigheterna, vilket är delvis sant (och i ett fall där filosoferande och spekulativt tänkande är något som vi måste betrakta som en lyxartikel, utifrån samma Maslowska trappmodell, så är det allt som oftast sant), så får du likförbannat med ett materiellt problem att göra. Du kan fortfarande inte döma, och det blir ett "ställningstagande" för eller emot en viss typ av leverne i slutändan. Antingen sällar du dig till ett överkonsumerande borgarsamhälle, eller så ställer du dig på de förtrycktas sida - alternativt finner du ett mellanting. Det är resultatet av det du själv säger.

Om du bara är ute för att vinna, så kanske du lyckas argumentera bort relevansen av den andras världsbild och du vinner för dagen, men problemet är att människan du möter då kommer känna sig oerhört frustrerad eftersom han tappar greppet. Det finns alltså här bara utrymme för din världsbild och dina uppfattningar, vilket gör att era världsbilder aldrig smälter samman i en större upplevd delad meningshorizont.

Frustration är en drivkraft. Fråga dig själv vad som fått dig att söka? Måste det inte, per definition, saknas något för att vi ska ge oss ut och leta?

Det handlar inte om ett "maktspel" där en kommer ut segrande ur matchen.

På ett plan gör det det, och så länge vi har en massa hierarkier så kommer det att göra det. Varför bära skygglappar? Blir det för komplicerat annars? Deal with it!

Nu är det så att jag kanske missförstått dig och då får du säga till. Du pratar om ett win-win scenario, men hur menar du att detta ska se ut?

Du har missförstått mig i den mån att du tolkar mig som strävandes efter makt personligen. Jag söker bara jämna ut spelplanen.

Med "fungera" menar jag att ni delar meningshorizonter - dvs att ni lyckats skapa en känsla av intersubjektiv resonans, en form av "gemenskap" då man "förstår" hur den andra resonerar, det finns alltså ingen "ängslighet inför främligen" kvar. Och säg inte att detta är omöjligt, om detta skulle vara omöjligt skulle tv-serier som "vänner" aldrig blivit megasuccér.

Delad kan i detta fall kallas artificiell och "skapad". Undrar varför amerikanerna lägger på s.k. "canned laughter" på sina sit-coms?

Men jag upplever att du inte förstod min poäng. Du resonerar precis som en religiös fundamentalist som bedriver mission. Många bäckar små... Det finns flera sätt att tolka det jag nyss sa, och jag tänker inte nöja mig förrens jag upplever att du iaf förstår vad jag menar - om du sedan inte håller med mig, så är det en annan femma.

Ja, det är väl vad det hela reduceras till i mitt perspektiv. Att vi aldrig kan veta säkert, vi kan bara tro oss veta att den andra förstått. Och förresten: right back at ya!

Du kommer aldrig att lyckas eftersom du inte inser att det existerar behov hos andra människor du inte kan acceptera, och det är som sagt detta jag försökt förklara genom hela diskussionen.

Varför vägrar du att inse att alla inte är som dig i fråga om upplevda behov, men att de fortfarande är människor precis som dig i fråga om värdighet? Varför vägrar du tro på att människans behov är mer komplex än dina behov?

Är det inte just Jag som sagt detta om och om igen? Sak samma. Vissa behov går att "rättfärdiga", andra inte. Bara för att du fegar ur och inte vill ta ställning, så betyder det inte att du går fri från etiskt ansvar. Vart drar du gränsen för "behov"?

Anledningen att du drivs av det du gör, är för att du upplever att du har hittat det människor "verklighen behöver". Men jag försöker inte på något sätt säga att det du hittat är fel, det enda jag försöker säga är att det finns människor som "verkligen behöver" saker du just nu inte upplever som autentiska behov. Du hade själv dessa behov tidigare, men han nu passerat dessa. Men alla har inte passerat.

Nej, jag har hittat det Jag behöver, inget annat. Och jag lever som jag lär. Jag "skitar ner mig", "I get my hand dirty". Jag väljer sida i Realiteten. Det finns ett växelspel mellan det materiella och det kognitiva, och ingen djävel som sitter på flera miljoner och betalar sin obligatoriska skatt kan identifiera med Riktigt förtryck och utsatthet. Jag ser båda sidor och jag vet skillnad på rätt och fel och därför gör jag den självuppoffringen, jag går inte över gränsen.

Klasskrig? Ja här uttrycker du precis det jag antar om mig, vilket vidare förstärker bilden av att jag förstår vad du står, men du samtdigit inte förstår vad jag står.

Problemet är att du fortfarande är i vad man i integrala kretsar menar med 1st tier. Du är redo att slita sönder världen i bitar för din tro eftersom du vägrar att gå över floden och hälsa på grannen.

Ja, visst är det enkelt att reducera allt det jag säger till en enkel och lätthanterlig kategori som du kan avfärda i en handvändning. Du som söker kommunikation som lösning på allt kanske borde ta mig på allvar i stället?

Klasskrig kommer aldrig lösa något, det är precis samma sak som israel-palestina konflikten, det är ett ypperligt exempel på en 1st tier food fight. Det kommer aldrig att leda någonstans att fortsätta attackera motparten. Jag förstår om du är övertygad i din religiösa tilltro, och fortsätter du att vara envis så kommer jag förr eller senare att acceptera att du helt enkelt inte vill förstå mig eller mitt synsätt.

Först. Vad är mest primärt att lösa? Jag pratar om att rädda Liv, du pratar om att folk ska springa omkring och vara "snälla". Så enkelt är det, precis där går skiljelinjen mellan du och jag. Jag förstår det du säger men jag tycker det är en massa djävla mumbo-jumbo, massa snick-snack, massa svammel. Jag vet att du i handling inte själv är en av dessa skitskallar som skulle handla illa, men likväl försvarar du dem. Vad finns det att förstå? Jag är mycket medveten om att de är lika hänsynslöst inkastade i sina situationer, och att de inte kan se utanför dessa. Jag ser dock ingen som helst djävla poäng i att sitta och "förstå" varenda idiot som vandrar på planeten medan andra människor svälter och far illa, det går inte försvara. Och innan du nu invänder att "det inget finns att försvara" så bemöter jag den invändningen med att konstatera att även icke-handlingen är en aktiv handling, även att sitta på arslet implicerar att vi GÖR något, och ALLA handlingar är vi ansvariga för. Du sysslar med ansvarsflykt Jimmy.

Den enda anledningen att jag diskuterar detta med någon är för att jag tror att den jag diskuterar med är redo att höra det jag säger, men jag kan missbedöma läget. Det jag säger till dig här Avantgardet säger jag inte till många, eftersom många jag träffar inte är redo.

Vad är det du vill att jag ska förstå? Att "kommunikation" och "delade meningshorizonter" är nåt slags emancipationsideal? Jag tycker det är urusel metodologi om man vill ta tag i riktiga problem. Det behövs handlingar, inte massa snack.

Och om du väljer att hålla kvar i en uppfattning av att du är övertygad om att det jag försöker säga "inte existerar" bakom hörnet i din nuvarande meningshorizont, så förstärker detta bara bilden av att du fortfarande är fast i dina föreställningar.

Du har alltså två alternativ, antingen är du övertygad, eller så öppnar du upp. Det är ditt val.

Det du försöker säga existerar säkerligen bortom hörnet för min nuvarande "meningshorizont", och där låter jag, fullt medveten, det ligga kvar. Det är ett hörn jag passerat och lämnat därhän för att Jag inte fann något av värde där. Och om du är uppriktig i det du säger så bör du visa det genom ta mig på allvar. Jag ser, men jag gillar inte det jag ser, så enkelt är det. Jag tycker du är ute och cyklar, och det beror (som jag insisterat på sen våra tidiga diskussion här på forumet) helt och hållet på de där religiösa övertonerna. Det är anledningen att jag medvetet söker undvika att släpa in Gud i diskussionerna, som jag personligen mött (förvisso totalt sönderknarkad och psykotisk), och den Gud jag mötte skulle inte tyckt om att jag baserade mitt tänkande på h*n*.

Men då tycker du alltså fortfarande synd om dig själv. Du är fortfarande fast i dessa typer av småskurna jämförelser om vem som lidigt mest och därför har mest rätt att ta plats. Jag vet hur det upplevs, jag upplever det ofta själv.

Jag var något dramatisk i flit där, mest som humor. Nåväl, det är okej för dig att sitta och säga sånt här till mig men jag vill se dig gå fram till en tjej som blivit utsatt för gruppvåldtäkt och kalla henne "småskuren" när hon menar sig "lida". "Småskuret" är ett djävla begrepp som skapats av folk med "småskurna" västvärldsproblem. Jag personligen "lider" inte, jag "njuter", det är ett medvetet val av mig att befinna mig i den situation jag befinner mig i - ingen ansvarsflykt här (varför jag än en gång ber dig ta det jag säger på allvar). Förövrigt anpassar jag också tonen i detta inlägg, genomgående, efter vad jag tror vara behövt inte såsom jag nödvändigtvis själv känner. Jag säger att jag är fullt medveten, var snäll och förstå det då! Vi är helt enkelt oense, och kommer så fortsätta vara.  (okej, smajlin var en avstickare, kunde inte låta bli, det kliade i fingrarna)

Men det jag försöker säga är att jag inte på något sätt ska sluta lösa problem. Jag definierar livets som ett problemlösande. Missförstå inte det jag säger. Det jag menar är att det är skillnad på att i sina egna tankar gå runt och tro att man hjälper människor med att faktiskt hjälpa människor. Jag gick länge runt och antog att jag "gjorde världen till ett bättre ställe" genom att göra saker jag definierade som "juste" men som jag aldrig insåg att människor i min tillvaro ens någonsin lade märke till.

Ser du på allvar inte att du med din integrala filosofi faller på eget danssteg?

Problemet med denna form av idealism jag här upplever att du är fast i, och som jag själv länge varit fast i.

...och som jag hävdar att du ÄR fast i fortfarande. Bara det att skepnaden ändrats så att du inte längre känner igen den. Det säger jag bara för att jag tror du själv vill ha hjälp att se det.

Det lättaste sättet att identifiera vad jag pratar om är att se på hur människor resonerar: De upplever sig vara "ödmjuka och generösa" människor som gärna vill dela med sig, men trots att detta är goda intentioner som ibland medför goda handlingar så är detta projektioner. Man vill gärna försvara den lilla människan i Uganda, men den lilla människan man möter på bussen ger man kalla blicken, man tror sig stå på den svages sida - men man svävar så långt upp i sina naiva drömmar  att man tappar fotfästet och kontakten med den lilla jordnära människan i det samhälle man bor i - i detta samhälle ser man inga svaga människor, man ser religiösa fundamentalister som är idioter - man inser inte att dessa små rädda människor är de svaga i det samhälle man lever i - man stirrar sig blind på yttre omständigheter och yta - man ser inte det genomgående mänskliga i alla människor man möter, så att man står på "den svages sida" är bara skitsnack, man passerar dagligen utslagna och misserabla människor man med avsky tar avstånd ifrån, det handlar om att man lyfter upp sig själv och så att säga tycker att man är en bättre människa än andra bara för att man utför "goda handlingar", detta är helt fel sätt att förhålla sig till saker, man måste komma över detta och inse att de handligar man gör inte på något sätt är "goda", detta är bara att vara uppblåst, man måste för eller senare inse att man är mycket mer begränsad i sitt agerande än man annar och projicerar i sin egna föreställningsvärld.

Lyssnar du på vad jag säger? Jag passerar inte dessa människor, jag är en av dem. Jag lever mitt ibland dem. Folk dör som flugor kring mig. Okej, själv har jag kommit upp mig ett halvt pinnsteg, just så pass jag klarar mig, men jag har dem fortfarande runt omkring mig. Det är så här vi tänker. Vi är förbannade och vill inte lyssna på en massa svammel som rättfärdigar förtryck. Vad fan ger er "rätt"? I helvete heller! Och hävdar du fortfarande att tankar och känslor är vad du säger dem vara, ja då har du ett nytt perspektiv att ta in, kanske lär det dig nåt?

Jag har ingen aning om det jag gör egentligen är "goda handlngar", jag kan alltså aldrig "bedömma" det jag gör, jag gör det för att det är en absolut nödvändighet. Handlar man för att man vill vara "god" så kommer man förvänta sig att andra uppskattar ens handlande, men människor förstår inte alltid ens intentioner och då känner man sig bara förbannad. Vidare är det ibland så att det man gör kanske inte alls är "gott" även fast man inte upplever detta, det är alltså ett rättfärdigande.

Du får kalla mig "uppgiven" då, jag vet vad det är och inbillar mig inget. Som du vet tror jag inte på samförstånd, jag tror inte att det är möjligt. Jag tror inte att mina handlingar, om intentionen är "god", kommer att alla gånger uppfattas som "god". Jag gör bara det jag måste göra, för mig och de jag bryr mig om - och som systematiskt förtrycks. Får vi skit så ger vi skit, och ju hårader tag det tas från deras sida desto hårdare slår vi tillbaka. Fast jag har funnit mitt kryphål, mitt ställe. De kommer inte åt mig, för de har inget att ta mig för. Och så länge jag befinner mig på det stället så kommer jag vara en nagel i ögat på dem. Det är upp till "dem" - d.v.s. beslutsfattarna - att ställa saker "till rätta". Blundar de för problemet så skall tamejfan John Blund ringa i väckarklockan istället.

Och det är så du och andra typer av idealister handlar. Jag vet allt om detta, jag har varit där så jävla länge själv. Du måste ge upp idéen om att saker kan rättfärdigas. Är du fullständigt ärlig, så inser du att saker och ting inte kan rättfärdigas i grund och botten. Det är bara människor som söker sig till auktoriteter som försöker rättfärdiga saker, de behöver sina ledare, sina böcker, sina ideologier, sina "goda intentioner". Men detta är bara projektioner.

Jag betraktar mig som realist, men jag betraktar dig som idealist. Är inte det besynnerligt?

I förlängningen så vet du ingenting om världen eller om dig själv, allt du någonsin "vet" är antagligen saker andra sagt, människor du sett upp till och därför tar du åt det.

Jag har tyvärr aldrig haft förmånen att växa upp med "förebilder" eller folk som jag kunnat "se upp till". Säkerligen där min djupa skepticism bottnar. Jag litar inte på nån, inte ens mig själv, och det finns skäl därtill. Det enda jag "vet" är det jag själv erfarit och jag ger inte avkall på min upplevelse till förmån för någon annans. Köper inte grisen i säcken.

Du har i din uppväxt varit med i omständigheter då andra tillskridigt dig en personlighet utifrån de strategier du utifrån dina opersonsliga omständigheter blivit tvungen att konfrontera, och detta skapar en historia, historian om en egen person, om "Jimmy", och resterande delen av ens egna liv handlar om att ta till strategier i vardagen som utgår ifrån rättfärgidanden från denna samling minnen, "Jag borde inte gjort detta", "Jag borde kunna bättre än detta", "Jag är så djävla kass" osv. Men allt detta prat med sig själv uppkommer i förlängningen av att man inte har fästet och för att man inte vågar erkänna att man inte har en djävla aning om någonting, allt man gjort är bara att imitera och underkasta sig andra, men det finns inget att försvara, det fanns från början inget där, och det är denna insikt man aldrig vågar acceptera, eftersom det skapar ett vakuum som gör en totalt handlingförlamad, "personen" är alltså en funktion för att organisera i handlandet, inget mer, det är en praktisk mekanism, men egentligen är man en människa och alla människor är i förlängningen likadana.

Om du hade hängt med i svängarna så skulle du veta att det inte är så jag tänker. "Jag är" blott och bart det mitt medvetande i skrivande stund är fyllt med och förhåller sig till. Detta "nu" är emellertid alltid redan delat i ett förflutet och ett kommande, som jag använder som referenspunkter för att navigera.

Eller så har du insett något själv genom att ha interagerat  och varit uppmärksam om resultatet, trial and error. Det är i förlängningen bara självständig trial and error som verkligen går att hålla fast vid, och även detta måste man ibland släppa för att gå vidare mot djupare insikter.

Du definierar apriori "djupare insikter", något abstrakt (en känsla) som hägrar bortom horizonten, för att sen finna dessa. Det kallas "självuppfyllande profetia", ingen bedrift i mina ögon. Ibland kan det vara nyttigt att kasta allt överbord och se klart igen.

Det finns i förlängningen inget sätt att bedömma hur man sak handla, det går bara att handla, fundera kan man göra efter man handlat, för att reflektera kring om detta var fruktbart om så inte var fallet. Men vid handlandet är det i förlängingen omöjligt att avgöra vad som är bäst, försöker man göra detta hamnar man i en neråtgående dekonstruktiv spiral som totalt bryter sönder alla ens epistemoligska modeller till grunden av de medvetnabeståndsdelarna man kan uppleva, och vidare bort mot en avgund som man aldrig tar slut och som inte producerar hela och meningsfulla meningar - detta är vägen mot förvirringens galenskap, jag vet allt om detta, jag har i år undersökt varenda vrå av hur förvirringen uppstår.

Förstår inte din aversion mot galna människor. Världen är absurd, det är en förnuftig reaktion.

Därför kan man i förlängningen handla på ett sätt, och det är att handla med absolut nödvändighet och fullständig tillit i att man aldrig kan veta om det är rätt, fel, bra, dåligt, meningsfullt eller meninglöst, alla dessa kategorier blir totalt orelevanta i handligens domän, och detta är början mot makt i handlande eftersom det inte finns något som kan stoppa dig då du genom tankeverksamhet insett tänkandets begränsingar vilket resulterar i upphörandet av dömmande eller självkritisk tankeverksamhet, tankarna kommer fortfarande helt spontant och du handlar perfekt utan att tveka.

Man kan avgöra om det man gör, i handlingens ögonblick, är i linje med eller går stick i stäv med den egna personen - d.v.s. den definition av "fri vilja" som jag ställer mig bakom.

Klasskriget är alltså något som är rättfärdigat ur din idealism. Men jag skiter faktiskt om du torkar dig med gamla tidningar. Du måste penetrerar djupare Avantgardet. Lidandet är opersonligt. Det är ingen människa som är orsaken till ditt lidande, alla är lika inkastande. Du söker bara syndabockar. Du är inte bortom gott och ont. Du projicerar fortfarande.

Jag ser inte någon markant skillnad i att projicera syndabock på ett materiellt eller ett transcendent plan. Jo, en skillnad finns det, den första är möjlig att påverka emedan Gud (som du skyller på) står bortom vår påverkan. Du sysslar, återigen, med ansvarsflykt.

Den dagen du inte skiljer på svaga människor i kina och svaga människor i sverige med starka människor i uganda och starka människor i sverige, då är förstå då du är redo att stå på allas sida, så länge du inte är här så projicerar du bara, du är inte bortom det personliga omdömmet och omdömmandet. När man inser att ALLA människors omständigheter är opersonliga, och att alla kastas in ofrivilligt och att ALLA är lika rädda, att alla känslor du någonsin upplevt är totalt opersonliga så finns inget längre att försvara.

Ska vi göra dem starka då? Vad gör människor starkare än lidandet? Alltså: fördela lidandet bättre. DET är realism. Och du vet varför jag egentligen inte vill tala om det här öppet, det må vara sant men det är fortfarande för kontroversiellt. Hoppas du är nöjd nu

Men de flesta vill inte komma hit, de är inte tillräckligt seriösa, tillräckligt förtvivlade. Allting existerar opersonligt, och när denna insikt kommer, så kommer känslan av att allt plösligt upplevs högst personligt, dvs, det man tidigare projicierade in som "orsaker" hos människor riktas istället ut mot hela existensen, man inser att allt som är "personligt" egentligen är konstruerat genom omstädnigheter, och det häller ALLA drag.

Nej, det gör inte det. Om du kollar tidigare i den här diskussionen (lååångt tidigare) så kommer du se att jag redan gjort invändningar på denna punkt och fortfarande står fast vid dem. Du sysslar med ansvarsflykt och rättfärdigar det genom en djävla mystisk känsloupplevelse. Det är bullshit i mina ögon, kan lika gärna vara något du ätit.

Det finns alltså inte längre någon att klandra, det finns ingen syndabock, det finns inte längre någon person, detta är övergången till att möta "Gud". Det är denna mekanism som förklarar varför man talar i termer av "Gud" som en person. När den sista syndabocken och det sista svepskälet är borta, är man redo att möta människors opersonliga natur och "tillvarons person", det är då man förstår honom, henne, det, tillvaron.

Ja, ta bort Gud som syndabock och se hur hela ditt bygge faller ihop - vilket jag påpekat tidigare. Djävligt fegt att ha Gud som garant för ens åsikter, sluta göm dig bakom mammas kjolar. SEN kan vi börja snacka på allvar här.

Hårda ord, men jag har varit där själv. Jag har i tillfällen varit redo att döda människor, och senast i morse kände jag detta. Min plastfarsa har misshandlat min mamma i flera år och under hela min uppväxt tryckt ner mig. Min far tog fram ett aluminium-"basebollträ" och skulle slå ner min bror för tre veckor sedan. Förut blev jag bara deprimerad, men nu tillåter jag mig själv att vara aggressiv - detta handlar bara om att dra gränser eftersom allt levande behöver utrymme för att leva. Jag har alltså i mina värsta stunder upplevt att jag kan rättfärdiga att döda mina föräldrar och jag är helt allvarlig. Jag slår aldrig människor, men att bli systematiskt kränkt och få andra i sin närvaro misshandlande är påfrestande. Jag är inte rädd för någon eller någonting, jag får väldigt explicta känslor av att vilja binda fast dessa människor, .

Jag kan inte säga hur du ska handla, det vet du bara själv. Jag ordinerar inte beteenden, men jag uppmanar till verksamhet.

Men det är inte värt det. Även fast jag vet att jag kan få ett stopp på "hatläckaget" hos andra människor så innebär detta att jag måste förinta dem. Och nej det är inte mycket jag håller fast vid, jag blir inte svartsjuk, jag blir inte arg när människor försöker förolämpa mig eller misshandla mig, det skrattar jag åt. Men när det sker systematiskt och på svagare människor i min närhet så är jag i mina dåliga stunder redo att gå hela vägen och göra det riktigt grisigt, och då menar jag att fattar jag beslutet så skulle jag kunna tortera människor om det så "behövs".

...och då kanske du äntligen förstår vad det är jag pratar om. Du skulle inte kalla din plastfarsa för "syndabock" här, lika lite som jag kan kalla borgarna för "syndabockar". Det är ett påtagligt förtryck.

Dessa mekanismer är helt opersonliga, när människor ställs inför krävande situationer så möter alla dessa. Att torka sig på gamalt papper kanske är hårt, men att säga ifrån i lagom mängd när någon systematiskt kränkt någon som hela livet varit extremt kärleksfull och stötande. Det bandet är så starkt. Tuffa personer är de som inte blir likgiltiga och stänger av känslorna, men som samtidigt inte totalt tappar kontrollen och totalt löper amok.

Vart skulle du, utifrån vad du nu läst, inrangera mig då?

Jag har som sagt varit i båda extremerna, men främst i det depressiva, självdestruktiva och likgiltiga tillståndet framför att förstöra andra och deras egendom. Att stänga av känslorna eller att släppa dom bortom all kontroll är alltså något bara veklingar gör, och nu pratar jag främst om vissa typer av känslor. Vissa känslor måste få levas ut, och hit hör sorg, etc, annars försvinner de aldrig, vissa känslor har alltså ett naturligt förlopp och som avslutas när de leves ut. Men hat och aggression är ingen känsla som bör släpas lös hur som helst, eftersom den sprider sig till andra och återkommer hos en själv.

Forskning har visat att "goda" gärningar (léenden och sån shit) har större spridning och längre livslängd. Varför ska vi inte släppa ut aggression och hat? Ska vi skona förövarna menar du? Ska de lidande få skylla sig själva och tiga med problemen? Vad är det för djävla skitsnack! Jag tycker afrikanerna har full djävla rätt att gå lös på oss med ursinne och vapen, tills vi ändrar oss. Jag tycker kvinnor har rätt att ge män spö tills de ändrar sig. Men det gäller att vara uppmärksam på att förtrycket verkligen finns där och att man inte bara projicerar, det tror jag vi är eniga om. Men förövarna skall heller inte gömma sig bakom svamliga djävla ideologier (oavsett om dessa stavas "vetenskap" eller whatever).

Jag har alltså insett att jag inte är så tuff som jag tidigare anade. Eftersom uppstår bara riktigt jävla uppfuckade omständigheter, så är det i förlängningen ingen som klarar det, och jag är helt säker på detta, det enda alternativet är att ge upp totalt, och detta är...........................extremt svårt, det kräver en viljestyrka som är extremt finkalibrerad, annars blir allt en stor jävla röra. Jag känner inte till många personer som någonsin haft den viljestryrkan som krävs, jag har läst om dessa människor, men jag inser att jag har mycket kvar att jobba på innan jag är där.

Jag ser så mycket rädsla i dig, och du låter den styra dig. Du förkastar dekonstruktion och postmodernitet för att det är en "röra" det är "kaos" m.m. Varför så rädd?

Rättfärdigandet och projicerandet av motiverade handlingar är alltså inget man bör ta lätt på. Dina känslor lurar dig till vad som helst, de infekterar hela ditt sätt att tänka, den påverkar till och med din perception vilka ljud du hör hur du tolkar dessa till och med så långt att man upplever färger på ett annat sätt.

Vad intressant att du skriver detta just i anslutning till det tidigare stycket.

Jag vet inte om du snetrippat eller fått panikångest någon gång, det finns miljoner och åter miljoner med sätt att köra fast i dynamik gör att skivan repeterar sig och man tror man hör hela låten eftersom hacket är så bra tajmat. Men det finns i förlängningen inget att lita på eller hålla kvar i, allting är låtsnuttar, vissa känner man igen men tittar man närmare så är det inte samma låt. Det är aldrig samma film man ser även fast man sett den 10 gånger, det finns alltid saker att uppmärksamma.

Panikångest har jag haft som diagnos, men sjukdom är ingen belöning för det liv jag levt, jag skall ha fucking creds inte diagnoser. Snedtrippat har jag gjort ett otal gånger. Knarkat sönder skallen totalt. Varit gravt psykotisk ett oräkneligt antal gånger. Bestrider inte alls det du här säger dock. Tror inte heller på en övre gräns i detta fall, eftersom kontexten (d.v.s. du själv i detta fall) alltid är i omvandling.

Inte ens "matematiska insikter" eller de djupaste av alla existentiella insikter man kan få. Man upplever något, men "the show must go on..."

Men det är lätt att fastna.

Att fastna är ofrånkomligt. Det viktiga är huruvida vi gjort ett medvetet val eller inte. Varje situation presenterar oss för val, vi tvingas att ta ställning, det är varandets beskaffenhet, så ser det ut.

Men poängen är att det enda du lyckats med är att få dem att tappa masken, du har inget lyckats åstadkomma någon förening av meningshorizonter, du har inte lyckats kommunicera ett budskap, det enda du gjort är att frambringat en känsla av obehag och rört om i myrstacken. Jag förstår om detta upplevs som "belönande" att det är du som sitter på "sanningen" om "sakers" "tillstånd" (jag skriver dessa inom citationstecken eftersom jag vet att du förskastar dessa begrepp, jag menar i metaforisk bemärkelse).

Nej jag åstadkommer två saker. Dels får jag dem att tappa masken och dels så måste vi ta i beaktande att det är just Jag som åstadkommer det. En fucking lodis som har koll. Reducera inte bort den aspekten för en bild säger mer än tusen ord Jimmy!

Men i förlängingen så handlar det inte om att ha den ultimata retoriska strategin, för om du är seriös så vill du inte vinna över människor, du vill få dem förstå dig, och att de blir förbannade är ett gott tecken på att de är långt ifrån att förstå vad fan du pysslar med. Att leka psykologiska lekar och bryta ner människors taffliga epistemologiska modeller kommer i förlängningen inte att vara tillräckligt för det nya samhället.

Jag kan inte få dem att förstå mig, jag kan bara få dem att förstå sitt eget förhållande till mig - som individ och som representant.

Så allt detta handlade bara om tidsfördriv? Du har alltså redan gett upp? Vad fan är det med dig? Har pappa sagt hur saker "ligger till" och du sedan svalt det? Eller har du "upplevt" och "förstått" hur "saker ligger till" och det enda du nu kan göra är att applicera detta som tidsfördriv eftersom det inte finns något "bortom detta"?

Pappa är faktiskt landets ledande anti-intellektuella, det är jag som uppfostrat honom. När jag föddes var det första han sa att jag inte var hans son, jag svarade med att pissa på honom. Sen dess har vi klargjort klart och tydligt att vi inte alls tycker om varandra.

Jag hade faktiskt högre förhoppningar om dig, jag kanske har missbedömt dig, du är kanske inte här för att gå hela vägen, du stannar någontans och leker runt.

Din väg är inte min väg.

Nej min bror är precis likadan. Han resonerar i mångt och mycket som dig. Är lika idealistisk. Tar inte tag i saker låter det gilda ur händerna på honom. Men likväl blir han förbannad, detta märker han inte själv dock.

Kanske det. Du kanske tror dig veta bättre än honom också?

Jag har många vänner som redan gett upp, men visst, är det så att man försonat sig mig samhället är de en sak. Men att ge upp och stå utanför är aldrig sunt, ska du ge upp och bara leka, gör det innanför staketet.

Jag gör ju det innanför staketet, jag pluggar ju nu, jag lever inte längre på gatan. Men en sak ska du ha klar för dig och det är att jag tänker fan inte vara med i "klassen", jag har ingenting med dem att göra.

Men drivs inte ditt dekonstruerande av att du upplever att din förståelse står ovanför någon annans? Om du svarar nej är du hycklande och naiv, och du svarar ja som har du nyss sagt emot dig själv.

Nej, jag befinner mig i ett marginaliserat - excentriskt - centrum, redan inbyggt i strukturen själv.

Du menar alltså på allvar att din uppfattning är på samma nivå som en religiös fundamentalist? Men om de är på samma nivå, varför låter du dem inte leka runt med sina övertgelser?

Nu får du förklara detta för mig, jag förstår inte. Jag tycker det verklar uppenbart att du hycklar men inte inser detta själv.

Jag skulle säga detsamma. Vad gäller mig så är det väl upp till dig att döma?

Ja, du nämde ju själv att "klasskampen" "kan vara nödvändig". För mig handlar det inte om att vinna makt, utan att fördela den rättvist. UTAN att komma med något form av rättfärdigande. Att fördela saker rättvist utifrån rättfärdiganden är vart den idealistiska ondskan föds. Det finns inget rättfärdigande, och med det menar jag INTE att jag är hänsynslös - tvärt om, jag är så hänsynsfull som det bara går, men jag är begränsad. Jag kommer att motivera allt så långt det går att motivera något som människa, men människans rationella motivationsförmåga är begränsad. Det går inte att förklara detta, det är något man måste inse. Och har man inte insett vad det är jag pratar om så är man djupt skeptisk till det jag säger, men då är man fast i sin egna cynicism och inte ödmjuk inför möjlighten att se relevans i saker och ting.

Vad skulle kommunikationen du eftersträvar syfta till om inte just att "rättfärdiga" en omfördelning av makt? D.v.s. om den har praktiska implikationer och inte bara stannar vid ett instämmande.

Men då ska du också hängas med, eftersom du drivs av visionen av ett framtida transcent klasslöst paradis, och de mekanismer som upprätthåller ditt strävande är precis samma som hos den religiösa fundamentalisten. Det är precis samma känsla av rättfärdigande, även om graden av komplexitet i hur modellen ser ut är annorlunda, din är i VISSA bemärkelser - mer sofistiskerad, men ditt tillvägagångsätt är fortfarande precis likadant.

Jajjamensan! Och det är upp dig till att hänga mig!

Men du har här delat upp mänskligheten i två läger, precis som den som resonerar kring goda och onda människor, detta är inte fruktbart. Jag pekar inte fingret åt någon, det splittrar världar.

Du faller på eget bevåg. Du delar in världen i "integrala" och "icke-integrala", vad är skillnaden? Jag ser på den integrala filosofins praktiska implikationer och tycker det är urusel metodologi, rent av flodhästskit.

Är det så att man inte är överrens, så är det bara för att man inte har de kommunikations/konfliklösningsfärdigheterna som krävs. Alla situationella konflikter går att lösa, men bara om man har förmågan att gå in genom dörren till andras världar och inte genom att slänga dörren i ansiktet på dem

Man får anpassa medlen efter situationen, så enkelt är det. Det håller jag med om.

Jag går inte en annan väg, det är en och samma väg. Det finns bara en väg, men det är frivilligt att gå den, alla går inte, många stannar på vägen. Det jag säger är att jag i förlängingen naturligtvis inte kan se alla detaljer du ser, inte ens i närheten, men det är inte relevant eftersom i situationer så uppstår problem och omständigheter, och det är bara dessa vi behöver mötas kring. Vi är ju till 90% redan överrens om saker och ting. De 10% som skiljer oss från varandra är i huvudsak inte hur VI två behandlar varandra när vi möter varandra, utan hur du, respektive jag, behandlar helt andra människor. Och när du är redo att behandla andra människor på ett annat sätt, så kommer en helt ny dimension av komplexitet öppna upp sig, där helt nya möjligheter existerar, men samtidigt nya problem uppstår - och dessa handlar främst hur man ska förhålla sig till människor på andra våglängder.

Nej, och det är det här jag tjatat så förbannat på, det finns över 6 miljarder stigar på planeten. Ingen går omkring i nån annans skor. Du projicerar ett slags universell människa men som egentligen bara är en spegling av du själv. På det sättet kommer du med all säkerhet aldrig att möta någon annan än dig själv Jimmy. Å ena sidan talar du om att möta folk på deras nivå, å den andra om det gemensamma. Det partikulära, det singulära. Det partikulära, det singulära. Hur ska du ha det? Ett klassiskt fall att dekonstruera. Sen så märker jag att du gärna sammanblandar begreppen dekonstruktion och destruktion. De konnoterar lite olika saker, både i vardagsspråk och inom filosofin.

Hur kan du vara så jävla övertygad om att det inte går att nå tillräcklig samförståelse? Är det för att du har så extremt överdrivet stora krav på hur samförståelsen måste se ut? Måste vi alla vara exakta robotar för att du ska börja klassa det som samförståelse?

Varför är BEGREPPET "samförstånd" så viktigt för dig? Varför håller du krampaktigt fast vid det? Vad ändras i realiteten om du släpper det?

Nej, poängen är att du fortfrande är på 1st tier, du är inte redo att kompromissa samförståelsen. Kan det inte vara exakt, så får det vara för dig, och eftersom det aldrig kan vara exakt så får det vara.

Vad ska jag säga? Du kategoriserar mig, du objektifierar mig och mina erfarenheter, så får man inte mänskliga möten att fungera. Det är inte ett "öppet" förhållningssätt.

Men vad har du för djävla vanföreställningar egentilgen? Kom ner på jorden människa. Man behöver inte vara SÅ överrens. Man behöver bara vara så tillräckligt överrens om att båda två parter är begränsade i sin utsträckning av att förstå världen - detta gör att en större ödmjukhet inför den andras synsätt tilltar.

Nja, jag tycker det räcker med att inte objektifiera personer (alltså ett jag-det förhållande) och istället möta dem som subjekt (jag-du). Det är en annan sak om vi pratar om övergripande problem, bortom relationen mellan du och jag, för då måste i av nödvändighet tala om fenomen som objekt.

Du har inte denna ödmjukhet, det måste vara exakt annars får det vara, det är idealistiskt, det är ingen som kommer komma dit. Du måste ta din djävla slutsats om att det är omöjligt för två människor att exakt mötas och ta detta som en ny utgångspunkt, du måste våga möta människor mer, kompromissa på vad du upplevt.

De kan fysiskt mötas, vilket sinne detta än sker igenom. Men medvetanden mötas, nej. Oförmedlad kontakt är inte möjligt, det säger sig självt.

Du har inte sett allt, du har inte sanningen i handen, uppfattningen att sanningen inte existerar är lika befängd som antagandet att den existerar, det är bara motsatta extremen. Släpp dina förvärngda krav på samförstånd och börja lyssna på vad jag försöker säga istället för att vara så djävla övertygad om att vyn jag ser ligger inom dina horizonter.

Jag lyssnar på vad du säger men du är hemskt dålig på att ta kritik Jimmy. Kanske har du rätt och jag missar väsentliga delar i din integrala filosofi, likväl får jag svårt att anamma den eftersom jag ser dess baksidor och dessa kan inte rättfärdigas.

Eller så kan du hålla kvar i dina vanföreställningar, för mig spelar det ingen roll. Jag kanske sticker här ifrån, eller så är jag här och tjatar tills du iaf börjar ställa relevanta frågor istället för bara drar massa cyniska slutsatser om mina begränsingar, nu har du inte gjort det på länge iofs, men det är så tråkigt i längen av att vilja dela med sig av meningsfulla möjligheter man ser när ingen vill titta, de är för upptagna med sin egen idealism eller realism, med sina möjligheter eller nödvändiigheter.

Alltid skall du snacka om att "sticka" så fort man inte håller med eller om du på nåt sätt känner dig hotad. Stå upp liksom, var beredd att revidera, var öppen. Alltid skall du komma med rättfärdigande för att hänga på det här forumet. Vad är allt det där? Kan du inte bara slappna av och snacka? PROBLEMET hit och PROBLEMET dit, problemet med dig och dig och dig och dig... Chill! Du tänker mycket, och det uppskattar jag. Det vill jag se mer av. Du tar dig tid och skriver, ibland så långt att man inte ens orkar ta sig tid att svara för det skulle kräva en halv vecka, och det är också uppskattat. Varför inte bara hålla oss till en sakfråga som diskuteras och spekulera kring den? Försöka lösa de konflikter som finns i verkligheten som arena istället för att söka efter och finna dem hos varandra som individer? Visst finns ideologiska agendor alltid i bakgrunden, vare sig vi vill eller inte, men vi slåss på lika villkor - företräd du vem du vill och jag vem jag vill och sen får vi se vem som tar hem det "spelet" i slutändan, då vi omöjligen kan komma från det (även om det inte behöver stå i förgrunden hela tiden) oavsett om vi nyttjar skygglappar.

Och nej jag är inte ett dugg upprörd. Tråkigt bara när du är så nära men ändå så långt ifrån mig eftersom du inte litar på mig. Du får ha vilka glasögon du vill, jag ska inte tvinga dig till någonting. Men utsikten är fin.

Min utsikt är finare, så enkelt är det.

Ja, det bottnar alltid i detta. Men denna skala är rätt enkel att förstå sig på: Ju mer misstänksam = svårare att ha och göra med. Vad har du att förlora egentligen? Jag säger något som får dig att tro någonting som får dig att se någonting som skapar helt nya möjligheter? Vad är det du är rädd att se? Att dina slutsatser även denna gång inte var fullständiga?

Är jag svår att ha å göra med? Jag är djävligt misstänksam, folk drivs alltid av agendor, men jag vill gärna tro att jag är ganska lättsam trots mina medvetna försök att lägga käppar i hjulen för mig själv och kämpa i uppförsbacke.

Jag tar sällan saker personligt, som sagt så ser jag mer och mer saker som ytterst opersonliga, vilket gör att jag varken kan eller behöver rättfärdiga saker. Åsikter, känslor, handlingar, vad som helst.

Det är väl lite av en lögn? Du sitter ju på ett filosofiforum.

Detta är ditt grundläggande problem. Du har inte upplevt bandet, kärlek. Jag är ledsen att behöva säga dig detta. Men du vet inte vad kärlek är. Du har ingen djävla aning. Och jag pratar inte om "romantik" och sånt dravel. Jag menar ärlighet och tillit som är totalt orädd för allting annat, som upplöser alla former av tvivel, rädsla och osäkerhet. Det är det mest direkta och rena som genomsyrar allting. De flesta vågar aldrig titta, men jag står naken inför massorna. Det finns inget att avisa. Det finns inget bortom denna upplevelse. Det finns inget att inse bortom detta.

Då kanske du kan upplysa mig? Det kanske är "fel" på den kärlek jag hyser också? Måste du alltid psykologisera de du pratar med? Kan du inte bara "ta in" dem och ta dem på allvar? Jag gör ju detta med dig också nu, men det är bara för att visa att det funkar inte på mig och att du bara gör dig själv en björntjänst. Jag är fullt medveten om min galenskap, jag väljer den själv och jag trivs med den.

Jag kan inte säga mer. Jag har visat dig dörren.

Du har visat din dörr, men det är inte den jag måste gå igenom. Jag måste in genom min egen, precis som alla andra. Du kommer inte heller gå genom min dörr, eftersom du vet bättre än att nu längre söka fumla med dina egna nycklar i nån annans dörr. Och alla de som söker ta sig in genom andras dörrar? Vad gör vi med dem? Visar att de dörrarna är fel för dem? Kanske en början. De måste själva, och jag upprepar, SJÄLVA hitta sina dörrar.

[Avantgardet]

Å Gud vilket djävla textmaraton...nåväl!

Kära Sökande! Vad kan jag säga till dig då? Du besvarar ju inga frågor utan slingrar dig som en regelrätt retoriker. Lite besynnerligt med tanke på att du var just den som förde kriget mot retorikerna.

Och vad menar jag med retorik? Jo, det jag menar är ungefär så som du uttrycket. jag var helt enkelt oklar i min formulering. Jag är på inget sätt emot retorik som medel att framföra en åsikt. Det jag är emot är att retoriken i vissa debatter används endast för att förkasta folks åsikter och endas det. Att bara såga en åsikt utan att erbjuda ett annat sätt att se på saken anser jag vara ganska onödigt.

Då hävdar du alltså ett egenvärde i "systembyggandet"? Men om vi inte sväljer de premisserna då? Om vi inte kan säga att det finns ett "rätt" sätt att se på någonting, då är ju just "sågandet" i sig det som ensamt kan rättfärdigas (nu bortser vi från en liten svårighet, en liten paradox, låt se om du finner den).

Ja det skulle jag säga att du har. Jag erkänner ingen objektiv sanning , en sanning är som sagt ett begrepp, en model, skapad av subjekt (vi människor). Sanningar finnns det däremot gott om.

Jag är helt med på noterna! Gott! Och sunt av dig!

Om vi inte gör det så tillför inte filosofin någonting, precis som Sceptisk föreslog i sin tes.

Det är avhängigt din definition av filosofi såsom ett "systembyggande", men om vi inte kan - vilket jag tycker jag presenterat belägg för, och även du själv om man granskar det du säger lite närmre -, gå med på detta antagande så faller den hypotesen. Frågan man då bör ställa sig är om inte filosofin kan vara dekonstruktiv till sitt väsen?

"Anfallet" inträffar alltså när någon som inte har det minsta intresse i att debattera sågar det man skrivit, debatter kräver ju trots allt mer än en åsikt och de bör vara mer än "du har fel". Det ska finnas en motivering och om möjligt ett annat sätt att se på saker och ting.

Jag är nyfiken och ställer frågor, men det tycks ju inte vilja diskutera dina påståenden? Om du sen vill kalla det "anfall", och psykologisera mig så är det fritt fram. Kan säga på rak arm att jag har stor kuk och saknar komplex så det är lite gagnlöst, men som jag tidigare sagt så är det åtminstone underhållande och kanske lär vi oss något tillsammans på vägen.

Nej, jag definerar det som att utvärdera folks formuleringar och åsikter och  utifall man inte håller med om vad de säger erbjuda dem sitt eget sätt att se på saken. kan personen i fråga då kommentera på dina åsikter och påpeka någonting du inte tänkt på tidigare så kommer ni kanske fram till någonting helt nytt.

Jag har utvärderat dina formuleringar och åsikter, håller inte med i det du säger - åtminstone inte utifrån de premisser du lägger fram - och erbjuder dig mitt eget sätt att se på saken! Varsågod! Men nej, det är klart att det inte funkar så. Du måste i såna fall ställa frågor och be mig utveckla om det är något du tycker är oklart så kan jag antingen besvara frågorna eller hänvisa dig vidare till någon som kan det. Många gånger kanske frågorna inte går att besvara, och då får vi ta även det scenariot i beaktande - vilket är lite av vad jag gjort just.

Jag trodde jag hade kommenterat dina åsikter och påpekat just något du inte "tänkt på tidigare", eftersom om du hade gjort det så kan man ju tro att du skulle garderat dig? Förhoppningsvis kommer du kanske fram till något nytt då.

Jag noterade att du skrev att du tyckte det var roligt att läsa det jag skrivit, jag hoppas att du menade att det var kul att få se lite prima filosofi och inte att det var skrattretande.

Det förra, men du slingrar dig allt en del likväl.