"livet"

[Carl-Johan]

Varför ska jag "leva" (hittar inget bättre ord) och varför ska jag inte t.ex skjuta skallen av mig om jag är nyfiken på vad som händer?

Varför tror du på ett annat mål än "döden"? Om du lever lycklig i nuet och påstår att du inte har mål men är nöjd, varför då inte testa att skjuta skallen av sig?

Vad kan "livs"viljan grundas på annat än rädsla?

[Loke]

Vid skjuta sig i huvudet metoden konfronteras inte frågan du ställer dig. Om du vill undersöka saken på allvar så är den närmast tillgängliga metoden att du inte reser dig från din plats framför datorn förrän du börjat få en försmak av dödsprocessen. Efter 24 timmar+ kanske en insikt börjar komma smygande.

Drastiskt? Ja för de flesta, men inte halvvägs så drastiskt som skjuta sig i huvudet metoden.

[Carl-Johan]

Om du vill undersöka saken på allvar så är den närmast tillgängliga metoden att du inte reser dig från din plats framför datorn förrän du börjat få en försmak av dödsprocessen.

Varför tror du på att det är det mest givande metoden. Menar du att för att jag ska kunna reflektera över ett fenomen så behöver jag min kropp?
Eller vilka verktyg krävs för att jag ska reflektera?
Vad menar du med att vara död? Nåt som är dött är det nåt som inte har rörelse elelr utveckling?

[Loke]

Jag tror inte jag har så mycket klokt att säga om döden generelt och heller inte om min egen förestående död.

När jag upplevt mig värdelös och med mycket liten livsgnista har jag ibland liggandes på sängen gått in så långt jag kunnat i en känsla av inbjudan till döden i min egen kropp. Utan livsledan har jag upplevt dödsnärhet i några olika sammanhang. Bungy-jump - kroppen förberedde sig för att dö, och det var vad nästan hela jag trodde. Hållt andan i en yogaövning i många minuter fram till jag passerat skakningarna och rädslan och bara känt energirummet minska mer och mer, det kändes då som om jag kunnat fortsätta till energirummet helt försvunnit varvid jag troligen hade svimmat av. Lagt mig ner ute en gnistrande kall vinternatt i bara tunna kläder och bjudit in kylan in till min märg, kanske 20 minuter, räckte för höftont några dagar, men också en vacker närmning till döden. Med uppmärksammhet i dessa situationer kommer man längre/närmare än med resoneringar och som jag tror också längre än med skjuta sig i huvudet metoden.

Särskilt för att kunna reflektera/uppleva (distinktion?) i det här fallet menar jag att du behöver din kropp ja. Det är ändå den som ska genom dödsprocessen.

[J R Auk]

Alltid denna ide om att vi dör när vi tar livet av oss.
Det behövet inte vara rädsla som hindrar. Kan lika gärna vara brist på övertygelse. Och det är väl inte konstigt med tanke på det du frågar.

[Carl-Johan]

Nej nu har ju inte jag någon överstygelse som har svaret på varför valet att inte hänga sig i taket är bättre än att göra det. Jag är nog mer övertygad om att ja ginte tror på min idé om hur min upplevelse kommer att vara efter testet. Varfrö inte då slopa ideén och testa av ren nyfikenhet för det okända rummet? Eller måste jag ha en idé för att testa något. Det går ju att applicera på andra idéer än att ta livet av sig
Ska jag inte testa endbart för att jag är rädd för att kanske förlora något?

[Zokrates]

Nej nu har ju inte jag någon överstygelse som har svaret på varför valet att inte hänga sig i taket är bättre än att göra det. Jag är nog mer övertygad om att ja ginte tror på min idé om hur min upplevelse kommer att vara efter testet. Varfrö inte då slopa ideén och testa av ren nyfikenhet för det okända rummet? Eller måste jag ha en idé för att testa något. Det går ju att applicera på andra idéer än att ta livet av sig
Ska jag inte testa endbart för att jag är rädd för att kanske förlora något?

Med så många stavfel är det nog bättre att jag rekommenderar dig att satsa på en kurs i stavning, istället för att du skjuter skallen av dig.

Eller?

[Carl-Johan]

Ja varför inte leva efter idén eller målet om att få så noggrann stavning som möjligt

[Skyline]

Vi kommer alla att dö. Vad som händer efter vet vi inte. Om det bara blir svart så kan man ju lika gärna leva här och nu, eller hur? Det är ju mer meningsfullt och roligare iaf. Död, och död, kroppen kommer iaf att ta slut. Och om vi har en själ som består av energi så kommer den inte att ta slut och dö eftersom energi inte kan förstöras utan bara omskapas i olika former (Energiprincipen). Så  våra själar kanske vandrar ur kroppen och in i en ny människa som formas i någon kvinnas mage, någonstans i världen. Då kommer vi att börja leva igen, kanske någon annanstans, med andra förutsättningar, i ett annat land..  :roll:




/Skyline

[Zokrates]

Intressant inriktning Skyline, särskilt med tanke på att jag dels tror på ett fortsatt varande efter döden, men också dels för att jag tror att vissa människor som har bragts om livet kan få en ny chans genom pånyttfödelse. Orsaken till att jag tror på idén om reinkarnation, dock i min variant, är för att jag har minnen, starka sådana, om att ha existerat tidigare.
Jag minns 3 tidigare dödar som jag gått igenom, alla orsakade av att jag tyvärr mördats. Frågan jag själv ofta ställer mig är om dessa minnen är fantasier eller har en verklig grund, särskilt efter att en gång ha åkt på semester till frankrike och där, mitt ute mellan Marseille och Paris ha drabbats av en mängd déjà vuer. Jag kunde förutsäga saker som jag omöjligt kunde ha känt till om jag inte hade besökt platsen tidigare.

Så vad som händer när man dör anser jag är omöjligt att definitivt svara på.

[Hannes]

Okej säg att människor återföds genom att energi förflyttar sig till en ny individ - hur kan då jordens befolkning öka med 100 miljoner per år?

För att det skulle fungera hade det behövts exakt lika många födelser som dödsfall såvida inte denna livsenergi också kan skapas och infinna sig i nya individer som föds.

Jag antar också att djur inte har någon själ. Det är dock lite konstigt med tanke på att vi utvecklats från djur och dessutom kan anses var djur fortfarande beroende på hur man ser på det.

[Explorer]

Déjà vuer kan bottna i många saker. Panikångest är en bra källa. Denna existentiella ångest skärper sinnena och plötsligt hör du dina egna fotsteg på grusgången och tror att du är på väg at dö.
När jag läste på gymnasiet genade jag genom en begravningsplats till skolan. Undan för undan förstärktes mina steg mot grusgången och det knastrande ljudet blev till slut plågsamt.. Till slut kunde jag inte härda ut mer och skrek rakt ut; existerar jag här och nu eller är jag bara en illusion?
Fick inget svar och med åldern har jag karvat bort sådana oväsentligtheter men då var det blodigt allvar.

[Skyline]

Okej säg att människor återföds genom att energi förflyttar sig till en ny individ - hur kan då jordens befolkning öka med 100 miljoner per år?

För att det skulle fungera hade det behövts exakt lika många födelser som dödsfall såvida inte denna livsenergi också kan skapas och infinna sig i nya individer som föds.

Jag läste för ett tag sedan att det under människans existens har funnits lika många människor som det gör just nu, alltså ca 6-7 miljarder. Om själen vid död lämnar kroppen så skulle det innebära att det finns flera miljarder själar som inte har någon kropp. Därför kan jordens befolkning öka med 100 miljoner per år.

Jag vill inte ställa mig i någon försvarande position eftersom det bara var några funderingar jag har. Men det är dock intressant att fundera kring.


/Skyline

[Zokrates]

Déjà vuer kan bottna i många saker. Panikångest är en bra källa. Denna existentiella ångest skärper sinnena och plötsligt hör du dina egna fotsteg på grusgången och tror att du är på väg at dö.
När jag läste på gymnasiet genade jag genom en begravningsplats till skolan. Undan för undan förstärktes mina steg mot grusgången och det knastrande ljudet blev till slut plågsamt.. Till slut kunde jag inte härda ut mer och skrek rakt ut; existerar jag här och nu eller är jag bara en illusion?
Fick inget svar och med åldern har jag karvat bort sådana oväsentligtheter men då var det blodigt allvar.

Existensiell ångest, senaste rönen jag hörde angående panikångest var att det kunde vara tidiga tecken på hjärtinfarkt, men det kanske också bara är en chimär enligt dig?

Jag tycker att felet med dagens psykologer är att de saknar verklighetsförankring, de tycks ha förläst sig på idéer som är hämtade från böcker som aldrig borde lämnat antikvariaten, eller borde förpassas dit.
Att tala om fenomen med en psykolog är lika givande som att tala svenska med en japan som aldrig lärt sig svenska, fast å andra sidan, även psykologer är ju människor men tyvärr, att förklara utomkroppsliga fenomen, parapsykologiska händelser, med psykologer, det är som att be om diagnos.

Så för att återknyta till ämnesrubriken livet, så slutar allt levande med kroppens död. Men om livet som finns i en kropp kan vara ett väsen i sig självt som enbart huserar i en kropp så öppnas det oanade möjligheter för vad som kan ske med detta väsen efter kroppens oåterkalleliga död.
Om detta väsen är detsamma som det vi kallar för själen, om denna själ är odödlig, så finns det inget som skulle tala emot tanken om pånyttfödelse eller ett fortsatt varande i ett slags paradis.

Men att som Calle skrev, skjuta skallen av sig för att se vad som händer, är både ologiskt och dumt.
Det kanske är det sista man gör och att se vad som händer blir en omöjlighet ifall ens existens verkligen upphörde med kroppens död.

[Explorer]

Ja, hjärtinfarkt kan man få när som helst, bryr mej inte. Har konfronterat döden en gång och den pajasen stökar inte till mina planer längre.
Det märkliga i samhället är hur underklassen tvingas in i en existensproblematik där substitut som bingolotto är veckans höjdpunkt. Folk tvingas till trygghetsnarkomani, till sprattelgubbar, där kapitalet rycker i trådarna.
Ja, se, klassamhället. Så kommer verkligheten att se ut, finns ingen väg ut, och kanske bäst så, så att vi slipper idioternas diktatur.