OKej fikusar

[magicadehex]

Tja, som jag tidigare sa: information tenderar att läsas av dem som behöver den. Att människor är för lata för att läsa det jag skriver är inget som stör mig direkt.

låter lite motsägelsefullt.

[Johan Ågren]

Så här har jag sett på begreppen: Det "ontiska" är det som är för handen, det för subjektet uppenbarade.

Jag tror det är det jag kallar för "det aktuella". Kan du definiera vad du menar med subjekt i detta sammanhang, har subjektet någon form av "gräns"? Är subjektet en process eller är det något man identifierar sig med? Är det en "tom åskådare"? Är subjektet skilt, en del, eller hela sammanhanget?

Subjektet i detta fall är observatören, och som har det ontiska empiriska perspektivet. Det som är för handen. Det den naive realisten skulle kalla för den absoluta enda verkligheten. Det är det aktuella, det fenomenologiska, och om vi vidare antar en vidare metafysik som frambringar det för subjektet uppenbarade, det som stelnar på ytan inför subjektet.

"Ontologi" är den metafysiska härledningen; varseblivningens logiska härledning till varats primära orsaker.

Okej, innefattar detta kunskapsscheman/minnen, så som: "världsbild", begreppsvärld, värderingar, etc? Eller är det en process?

Fenomenologin är en process som kan innefatta en mängd olika element beroende på den metafysiska beskaffenheten. De kan vara av fysiologisk art (typ ögats olika konstruktion hos olika arter), och då får man fundera över om det existerar någon objektiv existens i huvudtaget; någon primär information subjektet i sin tur äger ett relativt förhållande till. Vidare är den empiriska betraktelsen underordnad subjektets begreppsvärld som ger oss en mångfasetterad tolkning av varat/essensen. Ett barn ser inte världen på samma sätt som en vuxen, och en vuxen ser inte världen på samma sätt som en annan människa som har vidgat (eller skruvat) sina referenser. Individer/subjekt har alla unika positioner - ontiska vyer, men delar (kanske inte) samma metafysiska förutsättningar.

För naiv-realisten så bottnar ontologin i den ontiska erfarenheten.

Vad menar du med bottnar? Att det inte finns något "djup", att det är samma sak... Jag är som sagt inte så "påläst" på begreppen...

Exakt; det metafysiska dramat är här uppenbarat genom blotta betraktelsen.

Annars så finns det metafysiska varianter av varat där det är mindre relevant att tala om potential. Potentiellt för vem i så fall? Krävs mottagare och uppgraderingar för att något ska vara potentiellt.

Med potentialitet menar jag att det finns en möjlighet att något kan bli aktuellt. För vem då menar du? Mitt korta svar blir: för "rörelsen", för "den/det som är aktuell/t" i det aktuella sammanhanget. För mig finns bara ett "hav" där vågorna slår emot stranden. Eller "ett djup" där vi ser vågorna på utan och kan penetrera ner i mörkret, dock blir det mörkt ganska snabbt. Det finns helt enkelt en "potential" för oss att uppleva ytan, och detta är syftet med djupet. Potentialen möjliggör alltså det som blir aktuellt. Det är svårt att komma längre. Ställ frågor som lyfter fram och tydliggör och förklarar de distinktioner som du tycker behövs för att göra detta meningsfullt.

Jag menade bara att det bara blir aktuellt att tala om potential metafysiskt sett så länge en fördjupning är möjlig. En variant av varat som skulle hindra detta är ju om den empiriska verkligheten enbart gjuts på havets yta och subjektet saknar naturlaga möjlighet att interagera djupare. Metafysiskt sett kan djupet existera; som ett urverk, men detta låter sig inte genomskådas eller "manipuleras" med. Jag ser inte verkligheten själv som sådan, utan jag - som subjekt - har obegränsad tillgång till all information beroende på min nivå av interaktion. Jag är själv enbart ett utskott av varats information, och mina begränsade horisonter existerar snarare som avskärmningar än som brist på innehåll.

Kod: Markera allt

[quote]Även om det existerar metafysiska aspekter av varat så kan det vara så att det explicita är det enda potentiella; varat är statiskt i sitt tillstånd. [/quote]Jag förstår inte vad du menar med "varat är statiskt i sitt tillstånd", definiera: varat, statiskt och tillstånd. Jag ser nämligen dessa tre ord som synonymer.

Klumpigt uttryckt av mig. Beskriver lite ovan. Om vi antar en vidare metafysik än den som antas av naiv-realisten så har denna metafysik - som du även beskriver - en potential OM den låter sig interageras med och inte enbart är ett determinstiskt urverk som ger oss vågornas struktur på ytan. Jag kan tänka mig en metafysik som för subjektet helt saknar potential - något enväga (men nej). Varat i detta fall blir relativt de metafysiska aspekterna statiskt sett ur subjektets synvinkel. Potentialen sett ur subjektets synvinkel kräver naturligtvis att det just existerar en potential - en fördjupning.

det vi som människor kallar vilja är frammatningsmekanismen - naturlagen som den känns i oss.

Bra sätt att formulera det.

Men menar du då att "allt" har en vilja och alla har "någon form" av medvetande, intelligens eller förmåga att navigera i ett sammanhang?

Jag tror inte det existerar något som medvetande. Detta är ett av våra största tankefel, att vi skulle ha ett medvetande som betraktar information/former. Det finns inget i varat som "har något". Det vi kallar vilja är det samma som rörelse/dynamik. Vi exkluderar oss alldeles för mycket och ger oss själva unika alienerande egenskaper (jagets gissel; rummet i rummet). Men märk här att jag inte blir en renodlad fysikalist, utan snarare drar in all substans i erfarandet/medvetandet.

/Johan

[Algotezza]

Spelar nog ingen roll vad jag svarar dig.

Menar du att det bara finns ett sätt att läsa din text, det sätt du avser?

Inser du inte att en text har många bottnar, fler än du själv anar, och att olika läsare kan se olika bottnar? I synenrhet som du skriver som du skriver...

Jag har inte främst asvett att vara ironisk, även om en och annan ironi kan slinka med,  och jag anser att jag i mina mer seriösa reaktioner verkligen försöker förstå vad du menar och ge respons uitfrån min förmåga att förstå och tolka. Vari består det banala i det jag skrivit som svar? Jag förstår faktiskt inte vad du menar!

Men har du behov av att inte ta det jag skriver på allvar, så fortsätt med det, om du mår bra  av det! Jag mår inte särskilt bra av ditt sätt att läsa in en massa skit i det jag skriver!

Ha ett Gott nytt år!

Algotezza

[Algotezza]

Jag skiter ett stort stycke i vad som får dig att tänka till.

Jag förstår inte vad du menar? Du är inte här för att disktuera saker?

Jag har levererat en reaktion på din text. Det är det hele. Ta den som du vill.

Men det du säger, säger mig ingenting. Det du skriver är en trivial upprepning av det jag skrivit, alternativt en intetsägande omskrivning/omtolkning som förvränger intentionen, kombinerat med ett förlöjligande av att jag öppnat upp mig.

Du tillför alltså ingenting till den här diskussionen utöver att skriva långa inlägg som jag upplever att ingen komma att läsa. Bara för att du inte får ut någonting av det första långa inlägget jag gör så innebär det inte att du måste gå in och spamma forumet med skit. jag tycker det bara är onödigt eftersom jag verkligen lade ner tid och ansträning att skriva vilket du inte gjort.

Du har av mitt intryck inte tagit till dig någonting av vad jag försöker säga.


Alternativt är det du skriver helt oseriöst, och alltså ett stort skämt. Tråkigt isf att du inte ens kan försöka vara lite allvarlig...

Instämmer i din upplevelse, som läsare av din tråd, upplever jag det som ett medvetet försök att ironisera, förlöjliga dina tankar. Försök bortse från  det, gå vidare med dina, alster, det är ändock intressant läsning.

Enbart försök att förlöjliga och ingenting annat? Har du verkligen läst vad jag skrivit eller bara Pop-Jimmys reaktioner?

undrar Algotezza

[Algotezza]

Jag skiter ett stort stycke i vad som får dig att tänka till.

Jag förstår inte vad du menar? Du är inte här för att disktuera saker?

Det gör jag också om du inte hänger upp dig på detaljer som stör dig.

Jag har levererat en reaktion på din text. Det är det hele. Ta den som du vill.

Men det du säger, säger mig ingenting. Det du skriver är en trivial upprepning av det jag skrivit, alternativt en intetsägande omskrivning/omtolkning som förvränger intentionen, kombinerat med ett förlöjligande av att jag öppnat upp mig.

Exakt vari består det intetsägande och triviala i det jag skriver? Förlöjligar jag dig bara? Visst, medges att jag delvis ironiserar, ditt sätt att skriva inbjuder till det, men det är inte hela sanningen.

Du tillför alltså ingenting till den här diskussionen utöver att skriva långa inlägg som jag upplever att ingen komma att läsa. Bara för att du inte får ut någonting av det första långa inlägget jag gör så innebär det inte att du måste gå in och spamma forumet med skit. jag tycker det bara är onödigt eftersom jag verkligen lade ner tid och ansträning att skriva vilket du inte gjort.

Det vore ju bra om åtminstone du läste mina kommentarer, och har du läst dem så har ju någon läst dem. En bra början.

Jag ser inte mina inlägg som värre spam och skit än andra inlägg här. Vari består det spammässiga? Nu får du banne mig förklara dig och inte bara komma med en massa löst tyckande uitfrån sårade känslor!

Du har av mitt intryck inte tagit till dig någonting av vad jag försöker säga.


Alternativt är det du skriver helt oseriöst, och alltså ett stort skämt. Tråkigt isf att du inte ens kan försöka vara lite allvarlig...

Jag har tolkat utifrån min förmåga att tolka din text. Om du anser jag tolkar fel, tala om vari mina fel består och kom inte med en massa svepande handviftningar! Vill du ha en seriös diskussion?

Bakom all ironi och alla skämt och all humor finns ett gravallvar du tydligen inte kan fatta! Som för övrigt få fattar eftersom ni bara ser ytan på skämten och ironierna och bara förmår tolka ytligt och inte ser vari det  hela bottnar. Men det är en annan tråd.

MVH

Algotezza

[Johan Ågren]

Lägg av nu. Ni har olika sätt att relatera till ert skrivande. Oavsätt varför så är det intressantare med olikhet på ett forum. Innehåll i en text i all ära, men innehållet berikas genom personligheterna som skriver. Både Al och Pop färgar ner sina texter på olika sätt som vittnar om att ni är olika personligheter.

Pop är provocerande på ett utlämnande sätt, Al tar provokationen som en ursäkt att undertrycka sina egna sådana tendenser genom att exemplifiera dem genom Pop som dåliga. Pop känner sig förlöjligad när han bara vill ha medkänsla för sin trasighet vilket han gör genom att förvandla sin trasighet till heroiska proportioner. Ständigt pendlande mellan substansfyllda inlägg och provokationer, vilket har för avsikt att underminera andra människors dömanden. Al genomskådar detta instinktivt då han undertrycker samma behov, genom humor. Pop vill bli älskad för den slyngel han är, medan Al försöker rättfärdiga sitt antagna mogna beteende. Speciellt provocerande för Al blir det när någon med Pop's intelligens beter sig på ett sätt som han själv inte vill vara, då han antagit att hans val grundar sig på intelligent reflekterande. Pop kan således bete sig som Al, och skulle antagligen göra det om han inte sökte tolerans för sin person, utan bestämde sig för att lägga locket på och bete sig anständigt och trevligt. Al skulle också kunna bete sig som Pop om han inte mästrade sin känslor till perfektion.

Allas vårt skrivande - även mitt - är en kamp mot våra demoner. Om vi ser när vi blir förargade så kan vi ana vilka funktioner vårt skrivande har. Relationer är bra, och sällan konfliktlösa. IRL så skulle Pop och Al bli attraherade av varrandra, och de skulle tillsamman kunna finna en gyllene medelväg om respekten fanns där.

Ursäkta

[PopJimmy]

[Algotezza]

Lägg av nu. Ni har olika sätt att relatera till ert skrivande. Oavsätt varför så är det intressantare med olikhet på ett forum. Innehåll i en text i all ära, men innehållet berikas genom personligheterna som skriver. Både Al och Pop färgar ner sina texter på olika sätt som vittnar om att ni är olika personligheter.

Pop är provocerande på ett utlämnande sätt, Al tar provokationen som en ursäkt att undertrycka sina egna sådana tendenser genom att exemplifiera dem genom Pop som dåliga. Pop känner sig förlöjligad när han bara vill ha medkänsla för sin trasighet vilket han gör genom att förvandla sin trasighet till heroiska proportioner. Ständigt pendlande mellan substansfyllda inlägg och provokationer, vilket har för avsikt att underminera andra människors dömanden. Al genomskådar detta instinktivt då han undertrycker samma behov, genom humor. Pop vill bli älskad för den slyngel han är, medan Al försöker rättfärdiga sitt antagna mogna beteende. Speciellt provocerande för Al blir det när någon med Pop's intelligens beter sig på ett sätt som han själv inte vill vara, då han antagit att hans val grundar sig på intelligent reflekterande. Pop kan således bete sig som Al, och skulle antagligen göra det om han inte sökte tolerans för sin person, utan bestämde sig för att lägga locket på och bete sig anständigt och trevligt. Al skulle också kunna bete sig som Pop om han inte mästrade sin känslor till perfektion.

Allas vårt skrivande - även mitt - är en kamp mot våra demoner. Om vi ser när vi blir förargade så kan vi ana vilka funktioner vårt skrivande har. Relationer är bra, och sällan konfliktlösa. IRL så skulle Pop och Al bli attraherade av varrandra, och de skulle tillsamman kunna finna en gyllene medelväg om respekten fanns där.

Ursäkta

Dr Phil O'Sophy har ställt sin diagnos.

Pop-Jimmy är den Algotezza var, Algotezza är den Pop-Jimmy blir. Kanske...

Ingenting irriterar en mer än att se andra maniefestera sådant i yttre gestalt som man själv försöker fjärma sig från hos en själv.

MVH

Algotezza

[PopJimmy]

Disclaimer:
Varnig för dynamit...

Läses på egen risk....


Jag vill bara påpeka att bara för att jag håller denna ton, i denna tråd, så måste detta inte betyda att jag har behov av att göra det i alla andra trådar..... Denna tråd heter OKej fikusar, och den som är med i leken....

Exakt vari består det intetsägande och triviala i det jag skriver? Förlöjligar jag dig bara? Visst, medges att jag delvis ironiserar, ditt sätt att skriva inbjuder till det, men det är inte hela sanningen.

Mitt sätt bjuder in på det? Är du seriös? Det var det vidrigaste jag hört på länge.

...

Om ett barn i fem årsåldern går runt naken och blottar sig - betyder det att han inbjuder till att bli våltagen i röven? Nej klart så inte är fallet.
Våltäktsmannen upplever att barnet "bjudet in", men det säger mer om våldtäktsmannens maktbehov än om att det femåriga barnet gjort något "fel" och därför förtjänar att straffas. Du resonerar alltså precis som en våldtäktsman gör, tar vara på situationen.

Det jag har gjort är att blotta mig, precis som jag är jag har uppenbarligen ett behov av det.
Det du nu gör är att utdela bestraffningar.

Varför gör du då detta?
Tja, det finns nog flera olika möjliga anledningar till detta.

1. Du ser något vackert och oförstört i barnets uttrycksfulla nakenhet, något vacket som du själv inte har - kanske för att du aldrig haft det, eller kanske för att du haft det men sedan i cynism/bitterhet get upp det - du har byggt en emotionell mur runt dina känlsor. du ser alltså min nakna oförstörda skönhet som ett hot eftersom jag uttrycker något som du själv tränger bort hos dig själv. för att "rädda dig själv" har du gett upp kärleken inför andra människor och blivit bitter men maskerar detta
genom att lägga på ytterligare ett lager av humor, som ytligt sätt, neutraliserar din egna bitterhet inför att människorna i din uppväxttillvaro inte såg dig som du var
i din barnsliga nakenhet.

Dock är det en sak som inte lyfts fram i min barnmetafor. Jag bör lägga till att barnet, inte bara är naken, utan även är i en socialt utsatt position, hungrig, trött, rädd, etc, men vill inte vara det. Det jag menar med detta är att: trots att det jag delar med mig är äckligt, så är detta mitt sätt att försökta handskas med den förnedrig och utsatthet jag
själv fick utstå. Jag är alltså äcklig för att jag gör äckliga saker, men detta är inte helt enligt min "fria vilja". Anledningen att människor, som är mer moget emotionellt utvecklade inte väljer att förlöjliga barnet inom mig och "ta tillvara på situationen eftersom jag i min nakenhet och sårbarhet inbjuder till det" är för att de ser att trots detta
äckel jag delar med mig av, så förstår de att det är endel av mina desperata sätt att försökta hantera den emotionella förnedringen. Jag väljer alltså att öppen förnedra mig
själv för att kunna återskapa "den traumatiska kontexten" för att kunna bearbeta den och ge historien ett annat slut, ett slut där det löser sig, där jag i min utsatthet av
den psykokpatiska grupppen inte låter de ta ifrån mig, eller få ett skevt förhållningsätt till "min naturliga värdighet" (som en humanist skulle sagt det), "de goda objekten" (som en psykoanalytiker kanske skulle sagt det), "buddhanaturen" (som en buddhist skulle sagt det).

Jag tar alltså på ett sätt, ett ansvar, jag axlar äcklet själv och lägger inte bara över bördan på andra.

Denna grundläggande värdighet är det mest intima hos oss människor, det är hennes största styrka och hennes största svaghet. förmågan att hantera denna värdighet är det som avgör om man är en bra respektive dålig människa. förmågan att hantera denna värdighet och vilja att ta plats i livet är ansvaret, förmågan att svara och transcendera villkoren med värdigheten i behåll, lyckas inte det så växer en offermentalitet fram, dvs barnet är nu sårat och upprepas detta tillräckligt många gånger då prövningarna blir för stor blir personen helt enkelt avtrubbad och följderna är sadism, psykopati, behov att tillskansa sig makt och utöva den i situationer då människor är sårbara eftersom de "bjuder till" eller "förttjänar det" - detta är ondska. barnet är så sårat och känslan av/kompassen för emotionell balans och förmåga att fatta rättvisa beslut är skadad. jag vet vad jag pratar om. jag har funderat på att skära halsen eller kuken av mina läkare, socionomer etc för att få någon typ av "emotionellt upprättelse". När man är där så upplevs det som helt legitimt och jag känner sympati med utsatta och desperata människor: människor utför religiösa attacker, dödar skolkamrater, etc. Observera att jag menar inte att jag stödjer deras handlingar, tvärt om, däremot ser jag känslorna som legitima - och här behövs förståelse och stöd, inte avvisande, rädsla och förlöjligande av desas människor, det är nämligen precis detta som är orsaken till att de lidet - det är alltså en ond spiral och det är denna spiral i brist på öppenhet och tillit i sig själv som skapar den mer uttrycksfulla "våldssprialen" (aggressionsspiralen). Det finns alltså en annan sida av myntet och det är den depressiva spiralen, men den står det aldrig om i tidningarna, man väljer istället att dehumanisera dessa redan desperat utsatta grupper och individer. Och detta är problemet med alla former av sociala institutioner. Människor som söker sig till institutioner har alltid problem, antingen är de i behov av att få hjälp eller så är de i behov av att trycka ner andra. Men samtidigt så är det inte så enkelt, eftersom de upplever samtidigt att de gör den andra "en tjäst". Detta upplevs som emotionellt ärligt men egentligen handlar det bara om att det sårade barnet aldrig blev sett för vad den var. Barnet fick ett tvång att utveckla sig snabbare än sin egna naturliga takt och här förstördes barnets glädje, en metafor jag hörde på detta förut var att "själen lämnade kroppen", resultatet är varelse vars naturliga känslosystem är korrupt, en robot, ett djur eller en zombie. Spöket relaterar även till detta, spöket är själen som kommer tillbaka eftersom de hade lämnat något "ogjort", dvs själen/barnet/buddhanaturen inser att den gjort fel och måste nu åtgärda detta, detta skapar en enorm vilja att göra saker inför andra, men även detta kan bli fel vilket resulterar i enorma skuldkänslor.

De personer som för omskärelseprocessen av kvinnliga könsorgan vidare är inte männen, det är istället kvinnorna som själva blivit omskurna. de är därför bittra, de upplever att de aldrig möjligheterna till ett värdigt liv och detta sätter kompassen ur spel, någon måste betala för detta och detta vänds till något positivt, eftersom människor har en enorm förmåga att skapa mening av de mest avskyvärda och vidriga av alla händelser som hänt med som inte borde det. Människor vågar helt enkelt inte erkänna att deras lidande varit "meningslöst" - eller snarare, att de förlorat sin potential till att leva ett värdigt liv att de skriver om historien så att det är de själva som är hjältarna.

Det är alltså en falsk känsla av att "hjälpa" någon annan, eftersom man intalar sig själv att handligen är "meningsfull", - detta eftersom man själv lyckats skapa mening av den trots stora prövningar. det är alltså en form av "tro" eller "religon" som växer fram här.


Jag intar som sagt inte en normativ inställning till att människan är meningskapande. Jag ser det som att det samtidgit är just detta som gör att människan KAN övervinna hinder. Min kuk är t.ex. trasig, men väljer jag att se det som en del av min livsstil och accepterar mina begränsingar så öppnar detta upp till andra möjligheter. Jag kommer t.ex. att kompromissa detta på otaliga andra sätt så i förlägningen så behöver sår inte vara något problem, det handlar bara om hur vi hanterar ansvaret att skapa en mening i vår tillvaro. Men jag anser att mening inte bör skapas på andras bekostnad, detta är som sagt svårt och jag förstår att människor som inte sett något annat inte har någon som helst tillit i människans förmåga till ärlighet. Jag tror på ärligheten, men jag erkänner att jag senaste året blivit korruppt av att bli avvisad när jag söker pengar hos soc till mat men inte får det och söker sjukvård för mina skador men inte får det. Jag kunde helt enkelt inte underkasta mig dessa människors emotionella begräsningar, men det är i slutändan jag som tar skada av att inte anspassa mig till att spela undergiven deras maktspel.

institutioner är inte onda, klimatet definieras av den emoitionella mogenheten och kapaciteten hos de som bedriver verksamheten. därför är diverse postmodern makt/misstrosfilosofi helt felaktig ur mitt sätt att se på det. människor som aldrig upplevt kärlek tror inte att den existerar och hyser därför misstro mot allting
men de har inte genomskådat sig själva. men i vårat samhälle är allt uppåtväggarna fel (vilket inte innebär att det var bättre för - tvärt om, det var antaligen mycket värre förr, men det innebär inte att vi ska accepera de nuvarande villkoren). läkare, socionomer, domare, politiker och lärare, dessa är de viktigaste rollerna i samhället och tvyärr är dessa ofta för förstörda (alternativt för naiva och oförstörda-på-ett-sätt-som-inte-innebär-att-deras-förmåga-till-ansvar-blivit-prövad. - de har helt enkelt inte vaknat upp till allvaret). Man måste alltså få prövningar för att vakna upp och utvecklas, problemet med medelklassen är att de är förtillags och bryr sig därför mer om villaskatter etc eftersom de är naiva-ej-prövade och inte kan sätta sig in i hur det är att vara utsatt).


i någon mån så är alla människors emotionella kompasser trasiga.


och det krigspropaganda handlar om är att spela på denna svaghet. att få människor att känna sig kränkta och sedan känna sig stolta för att vara del av en utvald etnocentrisk gemenskap.



jag behöver alltså inte din "hjälp" att "tänka till" Algotezza. Du kanske är gymnasielärare med du är definitivt inte min livslärare.
Däremot skulle jag uppskatta om du började ta dina egna känslor på allvar och inte undertrycka dem med bitterhet och ironi ovanpå bitterheten. Jag menar inte att ironin inte har sin plats när bitterheten kollapsat.

Visst sen finns det antagligen människor som kanske penetrerat allt detta och i slutändan ser livet som ett stort skämt, en slags djupare form av ironi som inte bottnar i bitterhet eller besvikelse som medför absurdism, men av vad jag sett så är du inte där ännu. Du möter inte mig där jag är. Du accepterar inte barnet inom mig eftersom du inte accepterar barnet inom dig. Du ser istället mig som barnslig som att det jag gör är fel, som mitt sätt att uttrycka mig och skriva inlägg är fel, som det är mitt fel att jag har dessa känslor, som det är mitt fel att jag inte kan anpassa mig till gängse lättsamma norm om i vilken något "kan få diskuteras". Lägg ner dina lärare och polisfasoner, de funkar iaf inte mot mig. Jag har ett behov av att träffa människor som kommit längre än mig i deras emotionella utveckling, men dessa kan komma ner på min nivå och möta mig, det har jag inte alls sett intrycket av att du någonsin gjort. Du är alltså inte "bortom mig" "över mig" etc och det finns därför ingen anledning att "få mig att tänka till". Jag tänker redan, hela tiden. Ge dig an det jag skriver istället för att sticka av på sidospår.


Du pratar om hur det är möjligt att göra många tolkningar... men vad implicerar egentligen detta? Jo på det sättet du betonar det så handlar det om att min intention inte är viktig, det jag försöker säga, dvs det emotionella problem bagage jag försöker bearbeta, är helt enkelt inte vikigt för dig att relatera till.


Det är som att jag går fram till dig och ställer dig en konkret fråga: "Vad är klockan?" Och du börjar istället dra slutsatser om vilka kläder jag bär och kanske ställer en motfråga: "Har du någonsin funderat på vem som tillverkar kläderna du har på dig?". Din fråga är inte relevant i den diskurs jag skapat. Du kan naturligtvis tolka mig såhär, men då har du enligt mig inte haft avsikten av att möta mig. För mig finns det intentioner (en eller flera) bakom alla anspråk, detta göra att jag resonerar allvarligt och det är alltså överflödigt att börja prata om olika former av tolkningar, ungefär som att de inte hade någotsomhelst med varanda att göra. För mig finns det inte olika tolkningar, för mig finns det olika aspekter som vi lyser upp genom olika perspektiv. Det finns alltså bättre och sämre tolkningar. Tolkningar som är mer eller mindre relevanta iförhålllande till en intention. Och jag hävdar att människan är en intentionell varelse. Vilket inte innebär att allt hon gör är medvetet och genom s.k. "fri vilja". Mycket handlar om omedvetna mekanismer som gör val åt oss men valen görs ändå. För mig handlar det inte om en slags tolkningsfascism, för mig handlar det om att mötas, språket handlar om att mötas. att förstå hur flera företelleser hänger ihop och möts i en meningsfull och djupare abstraktion.



Så om vi går igenom tråden, varför blev den som den blev?

Jo, jag ska förklara mina grundpremisser till mina första inlägg i tråden:
1. jag har ett emotionellt-mentalt-psykologiskt bagage jag måste bearbeta.
2. jag skapar en egen tråd och upplever att detta är min frizon, dvs, att jag har friheten att uttrycka mig som jag vill eftersom det, inte direkt är riktat mot en annan individ, jag inkräktar alltså inte särskilt mycket på ett offentligt utfymme, eftersom det är frivilligt att gå in och läsa min tråd, tråden måste inte, på något sätt läsas.
3. jag antar att inte alla ska läsa min tråd
4. jag antar att alla inte kommer förstå eller hålla med i början.
5. jag lägger fram tråden medvetet på ett provocerande sätt för att skapa känslor och vilja hos mig själv och andra. jag antar att andra har förmågan och ansvaret att själv kunna hantera sina känslor och navigera i infomrationsmängder, har de inte en mogen förmåga att relatera till min information, så antar jag att detta är något som kommer att växa fram med tiden, VID BEHOV.
6. inlägget tog väldigt lång tid och väldigt mycket energi att skriva, jag känner att jag nästan inte har tid eller energi att skriva inlägg nuför tiden och gjorde en stor ansträning för att få något skrivet. jag kände att jag hade mycket att berätta.
7. jag blottar mig själv väldigt mycket och gör mig sårbar, genom att vara ärlig och försöker genom detta få andra att öppna upp sig och vara mer ärliga mot sig själva och andra.



Jag får endel svar på tråden, de flesta inser att jag är i en sårbar position och respekterar detta. de försöker hitta meningsfulla sätt att relatera till det jag skriver på ett respekerande sätt - kanske tycker de, liksom jag, att det jag skriver är lite äckligt och besvärligt, men de har en mogenhet och distans att hantera detta.


vad får jag då för svar av dig Algotezza?

Jävligt långt inlägg, Pop-mannen. Få se när jag orkar läsa det.

Det här är kortare. Det har jag läst.

Varför skriver man långa resp korta inlägg? Varför skriver man inlägg alls?

Hemska frågor...

menar Algotezza

Okej, vad implicerar detta inlägg?

1. Att inlägget är "jävligt långt". undertoner: du klagar på mitt sätt att skriva, det är fel att skriva långa inlägg.
2. Du kallar mig Pop-mannen, inte PopJimmy. Du möter mig inte på det sätt jag representerar mig själv utan gör dig rolig på min bekostnad.
3. Du skriver att du "får se när du orkar läsa det" undertoner: Det viktiga i den tråd jag har skapat är inte innehållet i det jag skriver, utan om det är anpassat efter dig
ungefär som du vore forumetskejsare som alla ska anpassa sig efter.
4. Du medger att du själv är lat. undertoner: du är inte en seriös medlem på forumet, skulle du varit seriös skulle du antigen läst det alternativt skummat igenom inlägget och fattat ett beslut att det var för mycket text att läsa och att informationen kanske inte var så relevant för just dig, men att du ändå respekterar inlägget eftersom det antaligen betyder mer för den som skrev inlägget, dvs mig, och att det dessutom kanske är intressant för andra medlemmar.
5. Du skriver "Det här är kortare. Det har jag läst." undertoner: Det handlar här igen inte på något sätt om att jag försöker dela med mig av ett material, utan hur tillvida du, Algotezza, har läst det.
6. Du ställer frågorna "Varför skriver man långa resp korta inlägg? Varför skriver man inlägg alls?". Jag ser att detta sker av två anledningar (1) och (2) som båda har lika stor relevans: (1) Du vill få mig att "tänka till" dvs, bearbeta en fråga för att ge dig ett svar som du kan godkänna och "klappa mig på axeln", du tar alltså en slags cred av att ha "lärt mig något" angående att skriva inlägg, det är detta som motiverar dig. (2), Du fattar inte varför jag skriver ett långt inlägg samt varför jag överhuvudtaget skriver ett inlägg alls och anledningen att du inte gör detta är för att du själv inte orkar bearbeta informations/textmängden. Din fråga innehåller således en djup dubbelmoral: Du resonerar såhär: Jag orkar inte bearbeta din text - det är helt enkelt för jobbigt - istället ger jag dig en uppgift - nämligen att bearbeta en av mina frågor som jag redan har svaret på - detta gör att jag själv skapar någon mening av den här idiotiska tråden med dessa jobbiga inlägg i, dessutom får jag gå in i min bekväma lärarroll som jag gillar, dvs att sätta mig ovanför någon annan och be personen under mig arbeta. jag arbetar som gymnasielärare men känner att jag inte får nog av rollen att stå över andra människor i skolan,  utan måste även i andra sammanhang ha denna roll  
8. Du skriver "Hemska frågor..." underton: Du är medveten om att det kräver en ansträning av mig av att "tänka till" för att "klura ut dina frågor".
9. Du skriver "Menar Algotezza" underton: Du har en ett smeknamn, en titel, en form av representation som du åbeopar. Det är samma sak som läkare som har en guldskylt på dörren där det står "Doktor xxxx". Du är alltså väldigt mån om att hela tiden yttrycka din titel och även göra detta med den rätta formaliteten. Du är alltså något, du är Algotezza och Algotezza står lite höge upp än andra människor som t.ex. jag, PopJimmy. Du möter inte det sättet jag representerar mig själv, kallar mig öknamn som Pop-mannen, etc.

Ett öknamn är ett nedvärderande binamn som används om en person, en yrkeskategori eller ett föremål. Motsatsen är smeknamn.

Vidare tycker jag det är lite komiskt att du skriver:

I min ensamhet skriver jag långa haranger och utredningar för att förstå mitt liv men det är inget jag lägger ut på nätet i obearbetad form. Det känns för egotrippat. Men var och en får följa sitt hjärta och sin hjärna...

Sen när jag frågar dig om du skrivit till tidningar (vilket jag är väl medveten att du gjort eftersom jag i andra trådan läst att du gör vädigt detaljerade och uttömmande beskrivningar av dina "prestationer") svarar du:

Nej, jag har inte skrivit så värst mycket till olika tidningars insändarsidor men jag publicerade aforismer anonymt på Marginalensidan i SvD från 94 till 98 och från 98 och framåt i Sydsvenskan. Däremot har jag under årens lopp medan tidningen ännu fanns skrivit några insändare i Svenska MAD på deras insändarsida  Forum för Fårskallar.

Det roliga är att du skriver inte text där du berättar något om ditt egna tanke eller känsloliv - något som skulle vara av relevans och intresser för mig, utan istället skriver du om vad du tidigare skrivit om, ungefär som att du tycker att detta var ditt "genombrott" och att du är eller snarare, varit "erkänd". Jag vet inte hur andra tolkar detta, men jag får iaf intrycket av att du inte lyckats med vad du velat och därför inte fått det avklarat och istället måste bekräftelse av andra att du åstadkommit något eftersom du inte längre utvecklas eftersom du inte längre tror på dig själv. du hyser iställlet god tro inför dig själv, ungefär som att du har livet "avklarat" och nu sitter och tittar tillbaka på dina medaljer av vad du åstadkommit.



Sen är det roligaste hittils detta:

Pop-Jimmy är den Algotezza var, Algotezza är den Pop-Jimmy blir. Kanske...

Behöver jag klargöra alla undertoner som pekar på det upppenbara faktat att jag upplever att du helt enkelt inte respekterar dina medmänniskor, deras bakgrund, deras nakenhet. Att du inte respekterar andra människor, som de är, utan att din vilja förändra dem istället tar över, detta eftersom du vill "göra dem bättre", dvs "mer som dig", för att själv känna dig stolt i din självgodhet?

Hoppa ner från hästen och kom ner till samma nivå som oss andra.

MVH

PopJimmy

[Zokrates]

Beundransvärt PopJimmy, du uppvisar en enastående förmåga att göra en, enligt min bedömning, korrekt analytisk sammanställning, med en slutsats som är oerhört stark och hållbar. Jag brukar sällan dela ut positiv kritik till vuxna, annat än genom direkt handling, men gör ett undantag för dig. Applåder!

[Johan Ågren]

Detta är inte riktat till någon speciell:

En fara när man argumenterar är när man har en personlig relation till ämnet i fråga - t.ex att man själv har gått igenom en psykologisk process eller är i den. Argumentationen och kommentarer kan då bli väldigt hårda utan att man reflekterar över det då man angriper sig själv främst. Personen som speglat problematiken blir då ett indirekt offer. Man beter sig illa utan att märka att andra drabbas. Vad som händer är att man missar sin normala empatiska bearbetning, och plötsligt så sitter personen och gråter mitt emot utan att man egentligen tilltalat honom/henne. Det har hänt mig flera gånger att jag har malt på när ett laddat ämne kommit upp, och oskyldiga i närheten har då drabbats. Jag lägger ut analytiska haranger som är way overkill för sällskapet. Jag gör det för att sprätta upp mig själv i sömmarna; övertyga mig själv. Över internet är detta empatiska förbiseende ännu vanligare.

Det är en viss skillnad på att samtala med andra och att argumentera med sig själv i andras sällskap.

/Johan

[Bz]

Och så kommer jag som inte läst allt men noterat tjas och säger att det inte är värt att stånga sig blodig för att ha rätt. Det enda man möjligen vinner med erfarenheten, med att stånga raka vägen egenom cement av ren princip är att man kanske inte ska göra om det, för att man vann inget annat än just den insikten.
Om jag inte var så trött som jag är skulle jag kanske engagera mig och läsa. För tillfället är det en övermäktig uppgift trots att jag uppfattar en del saker intressanta.

En annan sak.
Om någon nu tycker att någons inlägg är jobbiga kanske man kan fundera på alternativet att inte besvara det alls om man inte är riktigt med och istället vänta till ett läge då man orkar. Om man alltid är trött kan det bli lite ensamt och jobbigt, då kan man åtminstone vara uppriktig och säga det så att mottagaren vet att det inte är hos den bristen ligger. Av respekt...

[PopJimmy]

Johan:
Hänger som vanligt inte med i allt i det du säger, det är lite för kortfattat för att jag ska känna att jag "verkligen förstått". Här kommer ett svar, kanske är jag helt ute och cyklar.

Detta är inte riktat till någon speciell:

Eftersom jag just nu känner inte mig som någon speciell så känner jag mig träffad.

En fara när man argumenterar är när man har en personlig relation till ämnet i fråga - t.ex att man själv har gått igenom en psykologisk process eller är i den.

Jag känner som sagt att hela min uppväxt mer eller mindre varit en psykologisk process. Till och från är jag stabil på vissa sätt. Jag har själv varit isolerad. Jag har ett behov av att dela med mig av detta, att gå igenom detta. Det funkar inte om andra försöker "rätta till mig" hur som helst. Jag ställer krav på de som ska hjälpa mig. Kraven måste vara ömsesidgt accepterade. Men vad krävs då för att något ska bli accepterat, jo att ett ansvar erfordras. Men hur definierar man då ansvar? Det finns enligt mig två typer av ansvar, ett "konventiellt ansvar" dvs vad konventionen säger - detta har jag alltid haft svårt att relatera till, sen finns det en djupare form av ansvar - att man försöker accpeterar situationen som den är och sedan börja ordna klarhet i den - trots att man aldrig ställts inför situationen tidgigare - och detta kräver ärlighet och uppmärksamhet. För många är upptagna med den första typen av ansvar - dvs att rätta sig efter konventionen. Jag säger inte att konventionen är fel - det jag menar är att för att följa konventionen så kräver jag att förstå dess relevans och hur den är historiskt förankrad.

....

Problemet som jag ser det, är att människor förtränger deras issues under hela deras livstid, de vågar inte gräva i sig själv utan försvarsmekansimmer styr stora delar av deras tillvaro. Mitt mål är att avbeväpna andra och mig själv från försvarsmekansimer, att få dem att inse att det inte går att kämpa emot, så att jag själv kan lägga ner mina vapen, detta leder till nya former av interaktion - där grunden är total öppenhet inför våran egna ömtålighet, sårbarhet och maktlöshet. Det är här man måste börja, och är det någon annan som säger något annat så kommer jag ta till vapen. Världen kräver våran vårdnad av den, detta kräver både brutalitet och finkänslighet.

Är någon bättre än mig på att leda vägen så kommer jag vara öppen och lojal. Problemet är att jag inte hittat någon lärare/ledare ännu. Jag har inte storhetsvansinne, men jag tror stort på det som är grundläggande för alla, att konfrontera våga sin egna osäkerhet och för att senare våga göra det tillsammans.

Argumentationen och kommentarer kan då bli väldigt hårda utan att man reflekterar över det då man angriper sig själv främst. Personen som speglat problematiken blir då ett indirekt offer. Man beter sig illa utan att märka att andra drabbas.

Vad menar du att man då angriper sig själv främst?

Jag känner att jag försöker angripa mig själv väldigt ofta. Kanske tar jag i för mycket, men uppenbarligen är det något fel på mig och jag vill få reda på vad problemet är, för det behöver jag andras hjälp av att kunna vara ärliga mot sig själva och mot mig. Detta är viktigt för mig och jag tror man ibland måste få vara ärlig i det man känner, man kan efteråt erkänna att man gjort ett misstag och lära sig av detta. Men jag har inte fått några som helst ramar och måste helt enkelt testa gränserna själv. Jag skadar inte människor. Jag konfronterar människor, någonstans i kampen erkänner man vart man hör hemma, vart felet i anspråket låg. Det är inte stora insatser, men det är stora vinster. Kanske blir någon sårad av att jag skriver några rader på ett internetforum, kanske plockar jag sönder dem helt och håller eller så är jag helt ute och cyklar - jag vet inte. Men en sak vet jag - om en människa inte kan hantera min behandlig så har den ingen anledning att tro att den på något sätt är "över mig" eller "bortom mig". För mig är det en kamp om anspråk och den som är mest ärlig vinner de andras tillit.

Någonstans kommer det alltid en kamp om viljor in, och då måste vi försöka ta den så moget och ansvarsfullt som möjligt.

Problemet är att de flesta nöjer sig med att ge upp delvis inför situationer - dvs att spela att de gett upp, detta gör att de blir klyvna - de spelar med i en situation utan att faktiskt känna så med hela deras hjärta. Den dagen jag ger upp så är det helhjärtat.

Dessa personlighetsklyningar är inte sunda. Dock är detta inte samma sak som att inse att man i olika situationer intar olika roller och att det är nödvändigt att tillfälligt bejaka rollen, men man måste inse att man står på scenen och att det bara är ett tillfälligt framträdande, efter framträdandet är slut går man hem.

Men man måste axla rollen full ut, inte bara för att man känner sig tvingad att göra detta. Många känner sig "tvingade" att arbeta, "tvingade" att gå till skolan, "tvingade" till det enda och andra föratt de förlorat kontakten med barnet inom sig - jag är här för att på ett vuxet sätt öppna upp barnet inom oss alla - jag vill inte stöta bort någon bara deras destruktiva föreställningar som sabbar för gemenskapen, det är för att de inte är hela människor, jag vill bara bli en hel människa, någonstans på vägen har jag tappat bort något och jag letar nu efter detta.

Visst är det lite oföskämt att ställa krav på sina medmänniskor, men med viljor kommer krav, för mig handlar det inte om kraven i sig självt utan i hur det kan motiveras och göras meningsfullt till allt annat.

Men visst, vi kan sitta och rulla rummarna och spela kort hela dagarna samtidigt som folk runt om i och utanför Svergie är sjuka, hungriga, etc medans vi sitter här i våran sossemedelklasstillvaro. Jag köper inte det. Folk dör ju för fan där ute. Vi måste vakna till och inse att det skådespelet och strålkastaren inte är allt.


Jag blåser upp mig själv ibland, men lika ofta sänker jag ner mig själv och delar av min förvirring. Vi måste låta andra ta plats, oavsett om det är genom att leda eller synas.

Vad som händer är att man missar sin normala empatiska bearbetning, och plötsligt så sitter personen och gråter mitt emot utan att man egentligen tilltalat honom/henne. Det har hänt mig flera gånger att jag har malt på när ett laddat ämne kommit upp, och oskyldiga i närheten har då drabbats. Jag lägger ut analytiska haranger som är way overkill för sällskapet.

Jag har aldrig varit med om detta, vet inte varför. Jag tror inte jag konfronterar människor såhär i vardags, jag är mycket mer konflikträdd och det hämmar mig ofta.


Det är sällan jag har känslor inblandade i mina möten. Det är kanske när människor mår dåligt som de kommer till mig, men det händer inte alltför ofta.

Jag pratar nästan aldrig med människor i min tillvaro, problemet är väl att jag att umgått i fel miljöer eller att det är något fel med mig eller att jag inte lärt mig spelen ännu. De människorna jag möter har av någon anledning inget att säga mig. På något sätt är jag asocial, jag ställer mig utanför sällskapet. Är det arbete eller filosofisk diskussion är det en annan sak.

Jag gör det för att sprätta upp mig själv i sömmarna; övertyga mig själv. Över internet är detta empatiska förbiseende ännu vanligare.

Jag förbiser inte människor, de förbi deras egna dåliga saker som de istället borde vara upptagna med att arbeta med.

Jag tror att det delvis handlar i hur jag memorerar saker, jag tenderar till att söka abstraktoner i tillvaron och har lätt att glömma detaljer, är inte så bra småprat och sånt.

Det är en viss skillnad på att samtala med andra och att argumentera med sig själv i andras sällskap.

Jag har som sagt tillit i processen. Jag tycker att ett av problem med vårat samhälle, och detta är även väldigt tydligt i Sverige, är att vi inte är ärliga mot varadra och tar konflikter på ett ärligt sätt. Säger någon att den tar illa vid så anpassar jag mig direkt. Vill personen spela psykologiska spel med mig är jag också med.

Jag manipulerar inte människor genom att undanhålla eller ge vilseledande information. Vissa saker måste man våga konfrontera för att komma vidare. Jag tycker det är allas ansvar att säga vad de faktiskt tycker, vidare kan detta göras på finare och fulare sätt. Men jag agerar aldrig oprovocerat. Jag har inget problem med att erkänna att andra har brister eller att jag har den, jag antar att jag kan vara påfrestande eftersom jag inte spelar med ytor. Jag tror jag tar min tillvaro för allvarligt, men jag tror det beror mycket på den sorg och misär jag konfronterats med till och från. Min hårdhet har varit nödvändig för att andra är för mesiga och rädda, skulle de hjälp mig på en gång skulle jag inte tagit till vapen. Nu måste jag ta till vapen för att desarmera alla andra och lägga en ordentlig grund där öppenhet och rak kommunikation är det som håller bäst. Jag vet att utmanar människor, men jag slår inte folk som ligger ner, jag slår uppåt. Andras passivitet och anspråkslöshet har vållat stor skada i mitt liv, ingen agerade, ingen kollade hur jag mådde, ingen var intresserad, de bara antog att jag skulle få ha ett utrymme och bli respekterad. Jag har fått för mycket kravlös kärlek och för lite krav vilket blir nedbrytande för mig eftersom jag inte kan hantera omvärldens krav nu.

[PopJimmy]

Tack för din ditt diplomatiska inlägg Bz.

Och så kommer jag som inte läst allt men noterat tjas och säger att det inte är värt att stånga sig blodig för att ha rätt. Det enda man möjligen vinner med erfarenheten, med att stånga raka vägen egenom cement av ren princip är att man kanske inte ska göra om det, för att man vann inget annat än just den insikten.

Det finns flera aspektera av detta.

En sak är att man vill reda ut saker, och då måste man ha en övertygande sammanhängande historia som knyter människor samman.

Det andra är att jag upplever att du ser för lättvinnigt på insikten av att ge upp. Det är inget man gör hur som helst, att ge upp är ofta det sista vi vill. Men det beror som sagt på hur ärlig man känner sig mot sig själv.

Och visst. Vi kan ponera att jag ger upp nu. Jag släpper hela diskussionen och säger att det var fel av mig att skriva långa inlägg och att jag var dum, vidare kan jag ta bort inläggen eftersom de är anstötande... Men frågan om detta är en ansvarsfull handling, det verkar snarare vara en överreaktion. Så vad kan jag göra nu? Jag har varit ärlig. Ska jag ta tillbaka det jag sagt och erkänna att jag gjorde "fel" eller vad tycker du? Kan du isf beskriva vart felet begicks och hur du själv skulle gjort om du var i min situation, dvs du har emotionella problem och inte har någonstans att söka hjälp utom på ett forum där man inte blir så väl bemött? (Nu erkänner jag att jag spelar lite på offerrollen istället). Så vad tycker du Bz att jag skall göra nu?


Men vidare så håller jag inte med om att ge upp alltid är det rätta alternatovet, de som kommer långt är de som inte ger upp. Skulle jag gett upp skulle jag ligga i graven just nu. För mig har livet varit många perioder av stora kriser...

[Bz]

Det andra är att jag upplever att du ser för lättvinnigt på insikten av att ge upp. Det är inget man gör hur som helst, att ge upp är ofta det sista vi vill. Men det beror som sagt på hur ärlig man känner sig mot sig själv.
Och visst. Vi kan ponera att jag ger upp nu. Jag släpper hela diskussionen och säger att det var fel av mig att skriva långa inlägg och att jag var dum, vidare kan jag ta bort inläggen eftersom de är anstötande... Men frågan om detta är en ansvarsfull handling, det verkar snarare vara en överreaktion. Så vad kan jag göra nu? Jag har varit ärlig. Ska jag ta tillbaka det jag sagt och erkänna att jag gjorde "fel" eller vad tycker du?

Kan du isf beskriva vart felet begicks och hur du själv skulle gjort om du var i min situation, dvs du har emotionella problem och inte har någonstans att söka hjälp utom på ett forum där man inte blir så väl bemött? (Nu erkänner jag att jag spelar lite på offerrollen istället). Så vad tycker du Bz att jag skall göra nu?

Men vidare så håller jag inte med om att ge upp alltid är det rätta alternatovet, de som kommer långt är de som inte ger upp. Skulle jag gett upp skulle jag ligga i graven just nu. För mig har livet varit många perioder av stora kriser...

Nej jag tar inte lättvindigt på det men det kanske 'lät' så eftersom jag saknar energi till att formulera mig i längre pedagogidka och begripliga meningar pga. utmattning. Snålar med energi av ren överlevnadssjäl.
Sen så har jag släppt en j-a massa själv så jag vet vad som kan krävas. Och enligt psykvården är jag lite väl för ärlig och 'hård' mot mig själv, delvis genom att vara tokärlig (men jag behövde/behöver det ibland) men det är alltid intressant med någon som vet än bättre

Vad du gör avgör du själv. Jag vet inte lösa ditt dilemma du just presenterade. Är det något att ens reflektera över. Du skrev som du skrev och om vad du skrev. Måste man mala allt i kvarnen ?

Jag skulle själv inte besvarat Tezzans inlägg, eftersom jag har insett att jag inte kan slåss mot hela världen. Jag har insett mina begränsningar. Det är upp till var och en om dom vill respektera mig, men de får alltid konsekvenser med sig vilket dom än väljer.

Har själv Ptsd och är helt ensam i mitt liv. Ingen orkar bry sig, det är en pärs att nå mig ibland, flertalet ger upp en del tar tillfället i akt att attackera utan den minsta aning om vad de får tillbaka. Jag är inte bara ensam, jag är också en bitch. Kanske är jag en bitch för att jag är ensam.
Men jag orkar knappt längre ens skriva. Man skiter i ensamheten och smärtan i slutändan. Man släpper vare sig man vill eller inte, det bara är så för det mesta och det är väl bra att det faktiskt finns en vägg också vilket man inte kan penetrera.

Så om du vill ta den hårda vägen, gör det. Men var då även beredd på svårigheter eftersom det hör till. Har inga tips. Jag äventyrar inte med andras mentala hälsa på något vis helst.